Tankar en februarilördag

Studier/ praktik och småbarn är en rätt så intensiv kombo.
Jag har gjort det förr men då var jag yngre.
Ändå var det lite på samma sätt då, att hunden prioriterades ner och man inte alltid fann tiden eller lusten att ägna sej åt honom.
Gottfrid får i perioder stå tillbaka tyvärr. Jag hinner inte med honom som tidigare.
Det blir färre promenader och jag får ibland knuffa bort honom för att jag är med Noah eller behöver en... EN... jäkla liten stund att andas själv.
Det ger mej dåligt samvete och det får mej att tänka en så sjukt galen tanke att jag inte vågat berätta den för en enda människa... du är den första jag säger det till... jo att "Kanske ska jag inte ha någon mer hund när Gottfrid gått bort!" 

Alltså, va?!
Tanken slår lika hårt mot mitt innersta som om jag skulle tänkt att jag nog inte älskar något av mina barn, att jag vill ligga med bästa vännens man eller ge barnbarnet sömnmedel så han sover ett dygn.
Förstår ni, det är sånt jag inte tänker.
Jag tänker inte att jag önskar mej ett hundfritt liv!!! Ändå är det precis det jag gör... ibland.

Innerst inne vet jag ju att en hund i mitt liv är en förutsättning för att jag ska mäkta med.
En hund ger mej kärlek, tvingar mej till motion och frisk luft som jag annars skulle hoppat över.
Ett hem utan en hund är inget hem.
Det är ett uttryck för stressen, tidsbristen och tröttheten som talar.
Dessutom skall jag plugga 1½ termin till, Noah lär bo här några år till på sin höjd och jag ska kanske leva i fyrtio år till.

Idag gick vi en härlig runda jag å min Gotteman.
Det hade slutat snöslaska men blåste rätt friskt. Jag älskar havet... kanske allra mest... i sånt här väder.
När stranden garanterat ligger öde åt alla håll och när blåsten biter i kinderna.
Ett blyertsgrått hav med skummande vågor som rullar in, dånande och väsande.
Det finns nåt tröstande i naturens makt och storhet.
En stund där nere medan hunden leker och jag blickar ut mot horisonten ger mej perspektiv.
Jag är så liten. Hur skulle mina problem då kunnat vara stora?
Ingenting av allt som är mitt spelar någon roll om hundra år.
Vågorna kommer fortsätta piska in i en rasande februarivind oxå då.
Det får mej att må bra i själen.

Magen är det värre med. Svullen, öm och jag mår lite illa mest hela tiden.
Ja ja, det är världsliga problem.

Puss/ Asta