På tal om att skriva om intima relationer

Jag tror inte att jag har några läsare som känner min pappa och om jag har... så låt så vara.
Detta är min blogg och här har jag förtur på min sanning.
Jag har precis tagit ett av de större besluten i mitt liv. Att avsäga mej kontakten med min egen pappa.

Låt mej säga det först, jag är omotiverat förälskad i min pappa.
Jag är pappas flicka och jag har i hela mitt liv stävat efter hans godkännande, kärlek och uppmärksamhet. Jag blir trygg i pappas famn, lycklig i pappas närvaro, jag ser på honom med beundran.
Freud skulle definitivt säga att jag har ett å annat från barndomen att reda ut.

Mina föräldrar skilde sej när jag var sex år. Jag har få minnen av pappa innan skilsmässan och det mesta av det jag minns är inte positivt. Det är gräl mellan mina föräldrar eller att pappa blev arg på mej, skrämde mej, var berusad.
Efter skilsmässan har jag många minnen av övergivenhet.
Minnen av saknad, av väntan, av brutna löften.
Likt gubben i lådan dök han upp ett par gånger om året. Han hade alltid bråttom. Alltid saker han skulle göra. Människor han skulle träffa. Signaler om att jag å min bror inte var prioriterade.
Under mina tonår skar det sej rejält och vi förlorade kontakten.
Som vuxen, efter pappas skilsmässa från sin andra fru så tog vi upp kontakten igen och bortsett från några infekterade gräl så har vi sedan dess umgåtts och byggt upp någon form av relation.

Många tycker att jag gett min pappa för många chanser. Att han inte är värd det. Att jag inte har fog för den tillgivenhet jag känner. Men jag älskar min pappa. Ändå. Å jag har egentligen inte behövt förstå varför.
Jag hade kommit till någon slags frid med att min pappa aldrig blir särskilt "pappig." Att han inte är den som kommer hit, hjälper till, fixar och tar hand om. Att han aldrig varit någon morfar att hänga i granen. Att 1970 talet va som det var.
Jag vet om hans problem med nära relationer och jag har nöjt mej med det vi har.
Sett det som att det är bättre än ingenting och att han ändå... utifrån egen förmåga... gör det han förmår.
Jag har försvarat min pappa med klor och irritation så många gånger att jag tappat räkningen.
Men jag har aldrig upphört vara det där lilla barnet som till varje pris vill bli sedd och älskad av sin pappa. Medelålders kärring som jag är, pappas tankar om mej och känslor för mej är viktiga.

För sju-åtta år sedan bad jag pappa om en tjänst för första gången i mitt liv och i vår relation.
Det var en rimlig tjänst. Inta alls märkvärdig. Han sa nej.
Det rev sönder nåt i mej. Nejet blev mer än ett nej. Det var hans chans att visa att jag var viktig och han tog den inte.
Nu har det hänt igen.
Jag bad att få bo hos honom några nätter i veckan under min kommande förlossingspraktik.
Han sa ja och jag såg fram emot det.
Så här om dan fick jag ett mail då han tog tillbaka sitt ja.
Det skulle störa honom och hans fru. En helg kan man anpassa sej mej inte mer. "Vi har olika dygnsrytm"?! Han skrev att han var medveten om att han ställde till det för mej men så fick det bli. Min första reaktion var ett gapflabb.
Det bara bubblade upp ur mej. Ett sådant där "jag-tror-inte-det-är-sant-skratt."
Pappa är pensionär. Hans fru sjukskriven. Det handlade om några, två-tre nätter per vecka under åtta veckor. Jag är ingen krävande person. Men jag såg fram emot att umgås mer med pappa å hans fru. Mer än vad jag gjort någonsin sedan jag fyllde sex år.
Sedan blev jag oerhört arg.
Och ilskan övergick i sorg.

Jag är mamma. Det här finns inte på kartan.
Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina barn om jag bara kunde.
Jag har haft svärsöner boende här. Jag har barnbarn som bor med oss permanent.
När sonen ville flytta hem var det bara att bereda plats. Lite krångligt, men va fan... han är mitt barn.
Om min pappa separerade eller av andra anledningar behövde någonstans att bo skulle jag bara fixat det. Även om det blev lite mindre komfortabelt.
För att det är så man gör med blodsband och nära vänner. Jag kan faktiskt inte tänka mej att någon av mina nära vänner skulle sagt nej om jag behövt bo där ett tag.

Besvikelsen är monumental och symboliskt.
Jag kan inte förstå. Eller jo, jag gör det men vill inte förstå.
Jag har en pappa som inte älskar mej och som för sjuttielfte gången i livet bevisar att han inte finns där för mej.
Att ingen uppoffring är för liten.
Han förstod att mitt liv skulle bli besvärligare. Han förstod att jag skulle bli ledsen.
Men tjänsten, att öppna sitt hem och låna mej sin soffa är för stor.
Fan, jag grinar...
Någonstans i detta insåg jag väl att han skiter i mej. Han struntar i att mitt liv blir svårare.
Den normala "vilja skydda och hjälpa sin unge" finns inte.
Han älskar mej inte och jag är 46½ år gammal för gammal för att orka slåss mer för den sakens skull.
Men jag har aldrig brutit en relation mer smärtsam än den här. Jag förlorar inte bara pappa utan också hans fru som jag tycker väldigt mycket om.

En relation där man inte är sedd, omhuldad, älskad eller vald är ingen relation att må bra i.
Jag kommer att sakna min pappa till jag dör. Eller bilden av en pappa och det jag önskat för oss.

Men jag kommer, förhoppningsvis på sikt att må bättre utan den även om jag just nu är jätte, jätte, jätteledsen.

Nån som har liknande erfarenheter? Nån som tycker jag överreagerar?

Puss/ Asta