Alla behöver terapi.

Då och då stöter man på människor som aldrig gått i terapi. Ja till och med dom som tycker att terapi är något onödigt tjafs.
"Stackars han som aldrig gråter. Fast han släpar på ett höghus. Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett och vart ska det där huset." LW
Jag tänker att så där hela och egenhändigt superreflekterande människor finns inte att de aldrig skulle behöva gå i terapi för något som helst.

Jag har gått i olika sorters terapi många gånger. Samtalsterapi och kognitiv terapi.
Terapi för att komma vidare, akut livsräddande terapi, terapi för nöjes skull.
Parterapi och egenterapi. Träffat bra terapeuter och kassa terapeuter. Personkemin är skitviktig så klart.
Det braiga med terapi är att man blir en bättre och helare människa.
Det dåliga med terapi är att det är lite av en färskvara och att man glömmer.
Men jag tycker att alla borde gå i någon form av terapi minst en period vart annat år, varesej det känns som om man behöver det eller ej.
Inte minst borde folk... och där i den gruppen ingår sannerligen jag... gå i parterapi med sin partner innan man har akuta problem som skilsmässoönskningar eller otroheter. Gå i förebyggande syfte.
För alltså jäklar så många fel det går att göra i en kommunikation och hur befriande nyttigt det är att få prata till punkt, ha en respektfull ton och att bara stå för sin egen känsla.

Jag längtar efter att få gå i terapi igen, att finna en riktigt bra terapeut.
Tyvärr har jag inte tiden och orken (det TAR att arbeta med sej själv) just nu men gudarna ska veta att de flesta av mina relationer sviktar och där ibland inte minst relationen till mej själv.
Precis som jag skrev innan är terapi en färskvara och det är lätt att trilla in i gamla invanda mönster, särskilt när livet stressar till sej eller det krisar på ett eller annat sätt.
Ändå är det ju något som stannar kvar hos en för varje gång som man går på terapi.
Nåt lär man sej. Inte minst insikten av att det mesta går att förändra om man bara vill.

När tiden inte finns till terapi försöker jag på andra sätt varva ner.
Jag använder medveten djupandning och att spänna respektive slappna av med en muskelgrupp i taget varenda dag. Försöker tänka "nu känner jag stressen komma, nu andas vi. Iiiiiin med näsan och uuuuuut med munnen, luuuugnt och fiiiint."
Jag försöker oxå att inte ha för lång framförhållning. En späckad almanacka stressar mej även om den innehåller roliga saker. Så jag tänker ett arbetspass framåt, en Boråstur i taget.
Har ännu en mastodontvecka framför mej med alla möjliga turer men försöker ta dag för dag.
Sen är frisk luft och natur bra för mej. Så även om jag är förkyld och tung i kroppen (igen!) så försöker jag ta mej ut en liten stund.
Jag spenderar mycket tid med mina killar och med Mini och jag unnar med sovmorgon och middagslur.
Jag minskar ner på alkoholen. Denna påskhelg blir det en folköl till maten.
Alkohol är lurigt för det ger känslan av avkoppling men sliter rätt hårt på kroppen även i måttliga mängder.
Jag borde låta bli de enorma mängderna av socker med men man kan inte ta allt samtidigt.

På detta sätt skall jag försöka komma ut i ett stycke ur Förlossningspraktik I.
Så får jag väl ta terapin sen. När jag blir pensionär eller nåt.

Har du gått i terapi?
Eller hör du till dem som inte tror på sånt?
Hur gör du för att komma ner i varv och finna ro?

Puss/ Asta