Jag kan känna... och vet inte om det därmed ÄR så eller om det bara finns i mitt huvud... en förväntan från omgivningen om att jag i och med studierna och praktiken skall vara lyckligare än någonsin.
Att jag ständigt ska gå omkring leende å bubblig å lycklig eftersom jag förverkligar min dröm.
Jag känner det till och med inom familjen. Här ska inte gnällas! när mannen lever snålt för att jag skall få göra det jag alltid velat.
Men riktigt så där happy happy känner jag mej inte. Ibland men inte ständigt.
Jag är rätt trött faktiskt.
Och det finns dagar när jag kan längta som fasen tillbaka till slentrianen och mitt halvtråkiga jobb.
Till att inte känna någon anspänning innan jag åker hemifrån och till kollegorna som var mina.
Min plats lixom.
Ändå vet jag ju att jag var tokklar med medicin.
Jag tyckte sällan det var roligt, jag kände sällan någon glädje eller inspiration till jobbet.
Det var inte kul att åka dit mer än möjligen för att träffa kompisarna på jobbet, men det var i alla fall...
enkelt.
Det är rätt slitigt att vara nervös, på tå, positiv, ny hela tiden.
Jag känner själv att jag borde vara gladare över studierna.
Att jag borde läsa mer. Känna lyckligt pirr inför fem pass på raken framför mej med start imorgon.
Kväll, dag, kväll, dag, natt och förmodligen mååånga förlossningar men jag känner mej mest trött.
Som om jag skulle kunna sova i flera år.
Som om jag behöver semester. Hade bara en vecka i fjol.
Som om jag skulle behöva bo ett par veckor isolerad i ett hus i skogen utan kontakt med omvärlden.
Har varit ledig idag... en enda dag... och då fick Mini migrän så jag har varit barnvakt halva dan.
Det gör jag så klart gärna, älskar ju att hänga med den grabben, och mest synd är det om hans mamma som får dessa våldsamma attacker av huvudvärk och synrubbningar så hon kräks men ändå...
Jag skulle behöva lite kravlöst lugn och ro.
Puss/ Asta
Det är åldern...
SvaraRaderaDet är jobbigare att lära nå nytt när man är äldre, det är slitigt att få ihop vardagen.
Å ni är ju flera generationer som bor samman å det sliter oxå även om jag förstår det är kul å givande.
Men du behöver din egentid, få vila å låta det nya sjunka in.
Jag har skaffat ett jobb till å tack gode gud att det är nåt jag gjort innan som jag kan så jag slipper lära in på nytt.
Att ständigt vara ny, tassa på tå inför andra, innan man vet allas "plats" osv...
Jag ska bara komma in i det, är ju ett tag sen sist.
Men jag skulle aldrig orka plugga nu, den kapaciteten har jag inte längre tyvärr så man får hanka sig fram bäst man kan.
Ha det gott, kram...
Jag tror ju inte alls på att det är åldern. När jag pluggade var jag mellan 22-25 år gammal och jag såg studierna och praktikerna som rena nödvändigheter för att komma till målet. Och när jag väl var där var bredvidgången och "ny i rollen"-perioden nya nödvändighet för att nå det andra målet... nämligen trygghet och bekvämlighet. Jag hade ont i magen större delen av mina praktiker. Trots att det var intressant, spännande och självförverkligande. Det hjälpte liksom inte. Jag tror det ligger i våra gener... rädslan för det nya, behovet av det bekanta. Vi kan inte ändra på det. Det är bara att stå ut och njuta av de där stunderna då man inte har ont i magen :) Lycka till med dagarna fem! Puss Emelie.
SvaraRaderaDu lever visst upp till förväntningarna! Kan ju vara så att vissa förväntningar är lite fel satta, lite för hårda? Du behöver inte vara lycklig hela tiden vännen. Jag skickar en massa kramar <3
SvaraRadera