Odugliga mammor å ännu sämre fäder

När jag läser bloggar så slår det mej hur många som delar min upplevelse av sina föräldrar.
Så många som vuxit upp med dåliga mammor och ännu sämre pappor. Helt frånvarande pappor.
Och ändå är det mamma som vi alltid varit argast på.
Det är märkligt.
Frågan är om mamma, genetiskt eller socialt betingat, är viktigare för ett barn än vad pappa är och därför ställs högre krav på? Eller om det beror på att det ändå kräver ett visst mått av band, relation och känsla av att vara viktig för att kunna bli arg? Våga vara arg?

Min mamma var... ingen bra mamma. Inte för mej.
Hon var ofta arg, hon sa ofta att jag var lik min jävla skitstövel till pappa, att hon hade fått mej för sina synders skull, att hon önskade att jag inte fanns, om jag ändå bara kunde vara lite, lite lik min bror.
Jag minns att jag alltid fick skulden när jag och min bror bråkade, jag minns att de ofta gullade och skojade men att mamma blev arg om jag kom nära. Jag minns att hon slog mej.
Ingen misshandel men luggningar, örfilar, arga hårda tag i armen.
Jag lämnades mycket själv. Hon föredrog att jag var ute eller hos en kompis eller hos mormor.
Jag passade min bror tidigt om kvällarna när hon gick kvällskurser och om nätterna när hon var ute och dansade. Hon drog hem mycket karlar och levde ett ganska promiskuöst liv. Väninnors män, grannens bror, en gift karl som hette "Lasse."
När jag var tolv år skickade hon mej till ett ungdomshem för att hon inte längre redde ut mej.
Jag tror hon ångrade sej när vi kom dit. När hon såg att de andra ungdomarna var äldre, att det var galler för fönsterna och min gälla förtvivlan.
Fyra månader senare flyttade jag hem till mina morföräldrar för att aldrig mer flytta hem till mamma.

Min pappa drog när jag var sex år efter att ha förälskat sej i en tjej på en fest.
Han skilde sej från mamma men oxå från oss barn.
Även om han de närmsta åren bodde bara några gårdar ifrån oss sågs vi nästan aldrig och det var aldrig tal om att vi kunde "dyka upp" hos honom.
Så småningom flyttade han många mil bort och skaffade dessutom häst så sedan var det omöjligt för mej att komma dit eftersom jag är så väldigt allergisk.
Han dök upp nån gång om året, hann stanna en liten stund, drog igen.
Ju äldre jag blev desto olustigare fann jag de där besöken.
När jag var tolv, strax innan jag hamnade på det där hemmet, bad min pappa mej fara åt helvete och inte höra av mej förrän jag blev skötsam.
... Istället blev det han som några år senare hörde av sej under inte allt för skötsamma omständigheter. 

I vuxen ålder fick jag kontakt med min pappa igen. Och bortsett från några få korta gräl har vi aldrig talat om min uppväxt och hans val. Hans attityd har alltid varit "det blev som det blev", "jag är som jag är", "det är så länge sedan nu."
Och jag har aldrig varit riktigt arg på honom för det utan tvärt om, alltid älskat och sett upp till min pappa. Skrapat på min sårskorpa i ensamhet.
Mamma och jag har tagit en annan väg.
Vi har grälat massor och mamma har även kunnat bekräfta mej i att jag har rätt.
Hon har inte älskat mej som min bror, hon älskar mej inte som honom nu heller, hon vet inte varför men hon står upp för det och hon försöker kompensera mej.
Ändå har jag genom åren varit så arg på henne och blir det ibland fortfarande. Arg för att hon väljer min bror och deras missbruk framför mej och mina barn.

Man kan kalla det älta. Det skulle säkert pappa sagt om han läst. "Det var ett jävla ältande."
På sätt och vis sant. Varje vuxen människa bär ansvar för sitt liv.
Men jag tror ändå att ältandet eller reflekterande som jag skulle välja att se det, har det positiva att jag lyckats vara en bättre förälder än mina var. Inte felfri, absolut inte, mina barn är i varierande skala allt från supernöjd till inte alls så nöjd med mej, men bättre.
Jag har funnits. Jag har stannat kvar. Jag har älskat dem alla. Försökt vara en stark kvinnlig förebild.
(Men glömt fruktstund, haft stökigt hemma, stått i dysfunktionella relationer, blivit förbannad osv.)
Tillbaka till mej och min relation och ickerelation till mina föräldrar... det är klart att det GÖR något med ett barn att inte vara älskad och prioriterad av sina föräldrar. Långt värre saker än curlande som min pappa alltid ondogjort sej över om andra föräldrar.
En mamma som säger "jag önskar att du inte fanns", inte bara nångång utan regelbundet och en pappa som bara skiter i en.
Det är klart att det barnet växer upp med sämre självkänsla och färre verktyg i sin låda att hantera livet.
De som skall älska en mest i världen... Den ena misslyckas och den andra försöker inte ens.
Det är klart att det spelar roll hela livet.

Idag och här och nu har jag som trogna läsare vet brutit med min pappa.
Det är i lika delar en stor sorg och en lika stor lättnad.
Och äntligen behöver jag inte låtsas, äntligen kan jag vara precis så arg och så bitter som jag nog varit alltid längst bak i gömmorna.
Men jag saknar alltid. Och med jämna mellanrum kommer sorgen och besvikelsen över att han inte sträcker sej efter mej, har ångrat sej, ändrat sej.
Mamma håller jag kort. Mest för att hon aldrig är riktigt nykter och aldrig vill prata om något annat än min lillebror och för att hon konstant vägrar lyssna på mina råd utan hela tiden gör allting lite värre.
Men med mamma kan jag i alla fall plocka fram skärvor...
Skärvor av förtroliga samtal. Eller när hon öppnade ett kontokort för att köpa den där dyra balla jackan när jag var 11 och som hon inte hade pengar till. Eller när hon svarar "jag fixar det, skicka räkningen till mej" när jag är i akut behov av pengar.
Hon älskade mej inte som lillebror men hon älskade mej.
Hon var ingen bullmamma men hon fanns kvar.
Därför kan jag unna mej att bli rasande på henne. Hon är en trygghet min pappa aldrig har varit.
Hon ÄR och hon försöker inte förminska eller släta över.
För det älskar jag henne.

Puss/ Asta