Höj blicken

Höj blicken.
Titta inte ner på dina skor utan sträck på ryggen, ta in omgivningen, och fäst blicken långt fram.
Det är råd... bra råd... som jag vet fungerar när man skall börja springa.
Lungorna får mer plats, musklerna mer syre, hjärnan fokuserar framåt.
Det borde vara samma sak med en förlossningspraktik.

Jag har grottat ner mej i detaljer, i tusentals detaljer jag ska kunna och som jag inte kan.
Detaljer kring handledare, personalgrupp, patienters reaktion på studenter, moment som att sy, hålla koll på CTG, känna hur många centimeter kvinnan är öppen, hur barnet ligger...
Idag så såg jag på min belöningstatuering. Den jag tänkt unna mej OM jag blir barnmorska och då slog det här med löpningens förhållningssätt mej.
Höj blicken.
Se framåt. På väg. Snart där. Genom en fantastisk resa.
Och kanske, kanske borde jag unna mej tatueringen nu, innan.
För självklart finns det inte längre några OM, självklart SKALL jag bli barnmorska.

Den här utbildningen är inte enkel. Den är väldigt kompakt och intensiv men det svåraste är vad den gör med mej. Den mentala resan.
Aldrig förr har jag tänkt på mej själv som gammal.
Faktiskt inte.
Jag tillhör inte dem som går runt å säger att "trots rynkor så känner jag mej som 22 år inuti."
Jag känner mej inte som tjugotvå. Men jag har egentligen aldrig reflekterat över att fyrtiosex år skulle vara gammalt.
Här på denna utbildningen blir jag påmind av lärare, klasskompisar, handledare om att jag är "äldre."
Ibland som nåt negativt, ibland som att det är modigt att våga i min ålder.
Jag har sett på mej själv som erfaren och som att det är ett jäkla plus.
Men så låter det inte riktigt på andra.
Det är omskakande och rubbar tron på mej själv. Det är något jag måste överbevisa och lära mej att hantera.

Jag fick två fina kommentarer. Den första igår via sms av en kär vän å fd kollega.
"Skraj? Du? Du är grym och vi avgudar dej. Du är stark som få, du fixar allt, du är otrolig <3"
Den andra idag på messinger av en gammal kollega:
"Du är en av de underbaraste och mest erfarna systrarna jag känner."
Det värmer så himla mycket i hjärtat att höra att människor som känner mej tror på mej.
Tror på mej när jag inte riktigt fixar det själv.

Så jag försöker.
Höjer blicken. Tittar framåt. I januari -17 är jag framme.

Puss/ Asta