Ska vi generalisera en stund kring undersköterskor?

Jag fick en kommentar på facebook när jag skrev om "den taskiga undersköterskan" på mitt livs första kejsarsnitt. (Inlägget nedan om du inte läst men vill.) Jag fick en kommentar som jag funderat lite kring och kan vara benägen att hålla med om.

"Med risk för att generalisera... min erfarenhet är att det finns många uskor som mer än gärna påpekar hur värdelösa deras framtida arbetsledare är i sin studentroll, tyvärr. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Skit i det!!!"

Nu vill jag jag först och främst tydligt och med emfas säga att jag vet att det finns alldeles underbara undersköterskor! De stora flertalet är professionella, trevliga, hjälpsamma och vänliga.
Flertalet av mina närmaste vänner är just undersköterskor.
Men...
Jag förstår vad hen som kommenterade menar och jag har mött det många gånger.
Både i mina roller som student och nyutbildad sjuksköterska men oxå som mer erfaren sjuksköterska när jag betraktat hur studenter och nybörjare bemöts. Och ibland även patienter.

Om jag skall fortsätta på generaliseradets spår så handlar det ofta om lite äldre undersköterskor.
De som arbetat länge och som hunnit glömma av hur det är att vara ny.
Samma personer är ofta av typen att de själva inte skulle kunna tänka sej att flytta runt, de är säkra i det de har och i det de känner igen men oförmögna att dra parallellen att det är just det som studenten/ den nyutbildade just gjort. De gnäller ofta och gärna på sitt jobb, sina patienter och kollegor.
Jag vet inte om det är avundsjuka?
Ibland kanske, men oftare handlar det nog om den slags fartblindhet och okritiska tänkande som drabbar den som varit på samma ställe för länge och som kanske känner sej missnöjd eller fången i sin egen situation.
Då kommer den där "nybörjaren" som varken vet hur en säng ställs in eller hur en protes sätts på och hen skall så småningom ha en "högre rang" i all sin oduglighet.
Men HUR skall man veta hur en säng med sjutton spakar fungerar om man inte sett en tidigare?
HUR skall man veta hur en benprotes eller en tandprotes sätts på om man aldrig gjort det?
Även om det inte är hjärnfysik så är det inte medfödd kunskap. Det var det inte för undersköterskan heller en gång när det begav sej.

Som nyfärdig sjuksköterska får man ofta höra att man skall hålla sej väl med de bitska undersköterskorna. Deras inställning... att samarbeta eller motarbeta... kommer nämligen att påverka den nyas arbetsmiljö.
Vården är en av de mest hierarkiska arbetsplatser som finns men lik väl behövs alla yrkesgrupper och en nyfärdig sjuksköterska som utöver suckar, viskningar, sura kommentarer inte får de där små tipsen "hur sjuksköterskor brukar göra" eller hjälp att bedöma patienter står sej ganska slätt.
Det är förfärligt och patientosäkert att det får lov att gå till så!
Men det får det... med chefernas goda minnen... ofta och på de flesta vårdavdelningar.
"Strunt i det, hon har alltid varit sån, det går inte att lära gamla hundar sitta osv" får man höra.

Tänk om vi alla bara kunde visa respekt för varandra och varandras yrkesroll.
Inse att vi alla behövs och att alla har olika förutsättningar.
Förstå att alla har rätt att vara nya i början. För alltså... allvarligt talat, vore det inte jäkligt pinsamt om en färsking kom in och kunde göra samma jobb som du som gjort det i 30 år.
Det skulle väl säga mer om din kompetens än den nyas fallenhet?

Puss/ Asta