Nr 1

Det första nervösa passet på Förlossningsplaceringen är gjord och jag kan notera en förlossning genomförd. 49 kvar.
Jag var med när en fin flicka kom till världen. Höll själv perinealskydd men fick lite hjälp med att styra huvudet på vägen ut.
Det var en lugn och fin förlossning som jag hade förmånen att få följa från att paret kom in till dess att efterskötseln var gjord. Och det behövdes inte sys ett endaste dugg.

Jag sniffade på fostervatten. Jag tittade i bindor och uppskattade blödningar. Jag lyckades känna ett hårt huvud vid vaginal undersökning med modermun öppen 5 cm. Jag hade kvinnan i famnen närmare än jag varit någon annan kvinna. Jag hade blod och fosterfett i pannan. Jag satte min första pvk på 1 år. Jag fick känna hur mina fotsulor brände av smärta efter att ha stått upp på ett betonggolv i 4-5 timmar i träskor. Jag fick växla mellan att stå med tyngden omväxlande på den vänstra och sen den högra och varje gång jag växlade fot brände det som eld.
Jag fick väga å mäta en liten och framför allt fick jag bevittna miraklet av att se en blågrå klump komma fullt insmetad i grått fosterfett som öppnade sina blå ögon, tog in omvärlden och skrek till.
Duktus arteriouses stängdes och den fetala cirkulationen var för alltid över.
Men alla omställningar klaffade, barnet fyllde lungorna med luft för första gången och rosig färg spred sig över dess hud. Det är vackert. Så vackert att man nästan blir religiös.
Men jag tog för mej och kände nog att jag gjorde en god första dag. Större krav än så behöver man ju inte ha första dagen inom ett nytt yrke.

Det är VÄRLDENS VACKRASTE jobb så klart!
Men jag blev mindre känslomässigt påverkad än vad jag väntat mej. Trodde jag skulle storböla.
I somras när jag jobbade på BB fick jag förmånen att följa med en av barnmorskorna in på en förlossning i sluttampen. Krystskedet varade där bara nån kvart, jag stod tyst ½ meter bakom och kunde bara ta in upplevelsen. Den gången grät jag mer än pappan.
Denna gången kände jag mej nästan tom efteråt.
En insikt jag fick att bortsett från att en barnmorska skall vara kunnig, självständig, stark, ibland sträng, så måste hon oxå vara tålmodig. Förlossningen stannade av lite och jag kände det verkligen som en utmaning att tåla mej. Tålamod och bra skor. Kommer man en bit på förhoppningsvis...
Föräldrarna var supergulliga och barnet fantastiskt men den där överväldigande känslan infann sej inte hos mej. Jag tror själv att det berodde på två saker, framför allt att jag var så fokuserad på förlossningsförloppet och framför allt i slutet, att jag skulle hålla rätt och att hon fan inte skulle gå sönder. Jag hade väl inte tid å plats att plocka fram det rörda och det sentimentala.
Och sen var det mina fossingar, de höll på att ta livet av mej, de värker ännu.

Handledaren var den bästa tänkbara. Go, inkluderande, pedagogisk, lugn.
Vi ska nog fungera fint. Jag är hennes första egna student och hon var kanske lite nervös att få en äldre tant med längre längre sjukvårdserfarenhet än henne.
Men jag tror det blir fantastiskt.
Mycket sköts inte som vi talat om i skolan och en del av det tog jag upp medan en del sparade jag på.
Får se om jag tar det vid annat tillfälle.

Nu är jag så trött på så många olika sätt en människa kan bli trött på så jag ska gå och sova.
Sova och låta mina intryck interageras. Upplevelsen växer för varje timma nu.
Men jag är lycklig. Jätte, jätte, jättelycklig. Det är fantastiskt och inte alla förunnat att få förverkliga livsdrömmar.

Puss/ Asta