Kanske borde jag pyssla med komedi istället?

Förlossningspraktiken är igång på allvar och jag har fått känna av den omtalade känslan av att självförtroendet stiger... och sjunker.
Upp som en sol och ner som en vidbränd pannkaka.

I ett lugnare skede i livet skulle det vara intressant att ta reda på mer om vad som egentligen händer med en människa när hon går in i studentrollen. Varför man blir som man blir.
Ja jag skriver man nu, jag borde kanske skriva jag, men känslan är så ofta dryftad och så samstämmig att det verkar vara lite av ett fenomen.
En lugn, trygg, stresstålig yrkesperson hamnar i studentrollen och blir som förbytt.
En hel del sjuksköterskor som jag känner som läst vidareutbildningar berättar om hur de tappat allt och plötsligt knappt kunnat genomföra de mest basala sjuksköterskesysslor längre.
Jag darrar visserligen på manschetten när jag drar upp ett läkemedel eller nån annan nonsenssyssla men jag har hittills lyckats sätta mina pvk'er å varit hyfsat avslappnad i patientmöten men jag är känslig...


Jag som faktiskt kunnat uppfattas som lite barsk och sträng under mitt yrkesliv blir fullständigt tillplattad vid minsta lilla försök.
Idag var jag med på mitt livs första kejsarsnitt.
Jag kan inte påstå att jag rör mej hemtamt i operationssalssammanhang och mitt sterila tänkande sträcker sej till att använda sterila handskar (lite si å så) om jag sätter en kateter nån gång i halvåret, så när jag släpptes in bland ett team av två operatörer, tre narkossyrror, en narkosläkare, en op syrra och en barnläkare tillsammans med handledaren och en uska från förlossningen kände jag mej minst sagt obekväm bland sterila hörnor och bord som inte fick röras. Alltså inte snuddas vid.
Det hela hade förmodligen varit ganska intressant om det inte vore så att jag gjorde FEL hela tiden och att undersköterskan påpekade det ljudligt och suckande. I takt med hennes missnöje blev jag allt mer nervös och gjorde allt mer fel.
Råkade ta i mudden på op rocken... så att den... suck... som fick bytas under ståhej.
Och tog av rocken för att lägga den på det sterila bordet.
För att sedan peta på de sterila handskarna.
Och operationsteamet övergick från att stirra på mej till att ignorera mej och börja snitta så jag kom fram till bordet när det precis var dags att ta ut ungen.
Det LÅTER komiskt. Lite som en Gösta Ekman sketch.
Det var inte särskilt roligt.
Jag kände mej du, kass, tillplattad, korkad, fel, liten och en massa andra värdelösa adjektiv.


När jag svalt gråten och andats ett par gånger så blev jag istället arg.
Så där svenskt "knyter handen i fickan arg" och "skäller inuti mitt huvud arg."
Jag ville fråga henne hur hon själv trott att hon skulle klarat av mitt arbete lysande utan handledning och utan att ens varit i en kardiologisk eller nefrologisk miljö förr. EKG, urinspar i saltsyra, venprover i obefintliga kärl, stress, kletiga bensår, hjärtlarm och dementa i en salig blandning.
Men självklart borde jag varken gråtit eller skällt. Jag borde tagit henne åt sidan efteråt och frågat henne hur hon tyckte situationen blev och hur hon själv skulle ha upplevt att blivit fnyst åt inför ett tiotal helt nya personer.
Jag tror faktiskt att jag ska samla mod nog att göra det. Åtminstone diskutera det med handledaren, hon är grymt bra!

I morgon är det dags igen. Då får jag se till att vara pepp.

Puss/ Asta