Jag får vara med

Idag, efter att ha sovit alldeles för länge för att vaka av, gick jag en uuuunderbar långpromenad i vårvärmen med Gottepojken. Även om jag känner mej som ett lik eftr jobbnätter och helst bara vill vara ifred så är det ljuvligt att komma ut i friska luften och åtminstone för en stund bryta den där dvalan.
Jag gick där och filurade och jag kände mej faktiskt... trots en orolig värld... på ett personligt och egocentriskt plan lycklig!

Min bästa tid är nu!
Jag var ett oroligt å ängsligt barn. En bekräftelsesökande å osäker tonåring.
En räddhågsen å obekväm ung vuxen. Först efter trettio kom jag till någon form av ro med mej själv, mina förluster och minnen och sedan dess har jag sagt just det. "Min bästa tid är nu."

När jag var i trettioårsåldern kunde jag oroa mej så för att bli medelålders.
Jag kände en ängslan över att kända och okända människor som mötte mej på gatan inte längre skulle bedöma mej som "snygg eller mindre snygg" utan att jag skulle bli osynlig och bara passera som... "tant."
Jag la... på riktigt... ner mycket tankar på det och hur jag skulle kunna leva med den känslan och jag tror att många kvinnor i den åldern kan relatera. Vi är uppfostrade från vi är pyttesmå i att vårt värde som människa sitter i vårt yttre.
Och nu, nu är jag där!
Jag tycker förvisso själv att jag är rätt snygg mina bästa dagar men jag tror att för väldigt många främlingar å yngre förmågor passerar jag som just... tant.
Å vet ni, det gör mej inte ett smack!
Det är härligt och befriande att känna så. Inte ett skit berör det mej.

När jag var trettio sa jag "Min bästa tid är nu." Det sa jag när jag var fyrtio år oxå och det säger jag nu, snart 48 år gammal.
Livet är inte alltid en dans på rosor, hell no.
Jag har mina riktiga problem å jag har mina hjärspöken men de tar mindre och mindre plats och lämnar allt mer utrymme åt att vara nöjd.
Jag behöver inte bli rik, bo i ett fancy hus, bli hopplöst kär i en fantastisk man som dyrkar marken jag går på. Jag behöver inte äga ditten å datten och alla måste inte älska mej, det är okej ändå. Jag har släppt mitt gigantiska bekräftelsebehov.
Jag HAR det så jäkla bra med tak över huvudet, mat i magen, en familj att älska och det mest fantastiska av alla jobb. Jag är frisk, jag har slutit fred med mina val, jag är trygg, mina nära mår bra och i garderoben har jag fler klänningar än jag hinner bära och nu blir det vår igen.
Och jag får va med. Jag får vara med!

Puss/ Asta