Önskeinlägg, om jag haft andra föräldrar

 


Önskeinlägg: Om din mamma valt att adoptera bort dig som bebis och du hamnat i ett hem i Askim, med två engagerade föräldrar som dyrkade marken du gick på... hur hade det påverkat dig? Var hade du varit idag? Hur tror du att ditt liv och dina värderingar hade påverkats av detta?
Ett litet tankeexperiment ;)

Spännande tanke.
Jag vill ju tro... för jag tycker att det känns logiskt... att jag blivit en annan.
All logik säger att ett barn blir så som den bemöts.
Att som Astrid sa: Ge ett barn kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv. 

Lite bittert (jag medger) kan jag ibland fundera vilken kapacitet jag skulle ha haft om jag haft föräldrar som älskade mej och som velat vara med mej. Att min ångest, min bekräftelsetörst, min ständiga ängslan att inte räcka till eller att klara sånt som är svårt. Kanske hade jag då inte gråtit med till söms som liten unge på 8-9 år i skräck å vetskap om att jag skulle bli knarkare som vuxen?
Kanske hade jag kunnat få tro att hela världen låg öppen och att allt fanns i min egen hand?
Och lite nöjt kan jag konstatera att jag trots brister i mitt eget föräldraskap lagt mycket energi på att bekräfta barnens duglighet och min ovillkorliga kärlek till dem. Spenderat oändligt med kvantitetstid tillsammans.
Aldrig begått de där riktigt grova och oförlåtliga felen.

Men forskningen visar allt mer på att det biologiska arvet har en enorm påverkan på oss. Det sägs att vi föds med vår förmåga att känna oss positiva och optimistiska och "att vara lycklig" är lika mycket en nedärvt talang som musikalitet eller bollsinne. Anlag för missbruk, depression eller annan psykisk ohälsa bär vi med oss från fosterlivet.
Jag har sett otal bevis på hur små och märkliga saker som sitter i en människas dna.
Att jag och min dotter nr II talar väldigt likt eller att jag å Mini har väldigt snarlika gester. att mamma och jag gnider oss i ögonen när vi tokflabbar eller att min äldsta dotter snörper på munnen eller ler med ögonen som mormor gjorde är kanske inte så konstigt, vi är tätt uppvuxna tillsammans.
Men att min bror använder samma gester som min pappa som han har haft väldigt minimal kontakt med är konstigare.
Min mans bror plockade på en begravning upp bebis på EXAKT samma sätt som jag hundratals gånger sett min svärfar lyfta upp min äldsta dotter när hon var i samma ålder. På pricken exakt. Och de två... son och far... hade träffats två gånger. Det är jävligt märkligt.

Självklart är det sociala arvet inte oviktigt.
För barn som hamnar i droger och/ eller kriminalitet är en lycklig och stabil barndom det främsta skyddet. De barnen kan fara fel ändå men de har betydligt större chanser att hitta tillbaka.
Så att akademiker får barn som blir akademiker är säkerligen en kombination av det biologiska och sociala arvet. En genetisk förutsättning att klara högre studier men oxå förväntningar, engagemang, förebilder.
Och tvärtom, barn till missbrukare och/ eller där generationer gått på socialbidrag.

Själv har jag fyra barn. Uppvuxna under ungefär samma förhållande. Med samma föräldrar. De har väldigt olika syn på sin uppväxt, oss som föräldrar och sin barndom i stort. Allt ifrån "rätt medioker" till "världens bästa."
Det beror säkert till stor del på var i syskonskaran de befinner sej, något som verkar påverka oss oerhört mycket (jag kan nästan alltid efter en kort stund säga om en ny bekantskap är storasyskon, småsyskon eller mellanbarn) men oxå utefter deras egna psykologiska genetiska förutsättningar.

Hur tänker du?

Puss/ Asta