Tre år

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty.
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly.
Det här är slutet på resan och början på en ny.
Med dej. Med dej. Med dej. 

Den här lille mannen fyller tre år idag.
Tänk att det bara är just så... tre år sedan jag såg honom, höll honom, för första gången. Det känns som om han har funnits jämt och som om mitt liv måste ha varit jämngrått före honom.

För det är klart att han betyder något alldeles extra den här gossen.
Jag älskar alla mina barnbarn men den här killen ser jag och lever med varje dag.
Den här killen har haft 1095 dagar på sej att nästla sej in i mitt hjärta och jag har följt honom och burit honom från att han låg i min famn och mest kunde andas å bajsa hela den långa vägen till den busiga, trotsiga, mjuka, kärleksfulla och smarta kille han är idag.
Och han ger mej så mycket huvudbry...

Jag har en annan medvetenhet och insikt idag än när jag fostrade min egen son.
Jag vill inte erbjuda honom ett sätt att vara gosse å bli man på utan hundratals, hela regnbågens färger.
Och samtidigt... vad händer om ett barn inte fostras att passa in i gängse modell? Vill jag utsätta honom för det?

Han är en mjuk och känslig kille. Han blir ledsen om nån är dum istället för att slå tillbaka. Han blir ledsen även om det inte gör så ont för han blir så kränkt.
Han är blyg inför andra barn och kikar mest på dem på håll under lugg.
Än så länge lever han hemma med sin mamma men vad händer när han börjar förskola och skola? Kan han få fortsätta vara den där försiktiga och känsliga filosofen? Bör han uppmuntras till nåt annat?
Bör vi pressa på honom bollsporter å annat om han fortsätter att vara bollrädd och försiktig? Bör vi hjälpa honom att inordna sej i ledet så han får kompisar och blir en i gänget?
Ska man ens behöva tänka så här med en treåring???
En liten kille som fortfarande ammas och tycker tuttis är det mysigaste som finns och som hellre vill leka med sin bästa kompis mormor istället för de andra barnen på lekplatsen. Är det nån fara?
Jag känner att jag kommer bli en rasande tiger om någon är dum mot honom. Om han inte får va med. Om de andra barnen inte förstår honom.

Noah. Med all sin humor. All sin kärlek och omtanke.
Noah. Med sitt skarpa intellekt och sin motoriska klumpighet.
Noah. Med sin stora svada. Sina lockar. Sitt skratt.
Jag älskar honom så det gör ont.
Jag vill ge honom allt. Skydda honom mot allt.

Och idag är han tre år. Tre år å enligt egen utsago "mommos kille."
Jag hoppas att han alltid kommer att vara det.

Puss/ Asta