Vinnande önskeinlägg

 

Min dröminlägg är om roliga kulturkrockar! Kulturkrockar mellan unga och äldre, män och kvinnor, svenskar och andra nationaliteter, läkare och affärsbiträden.... you name it!
Har precis hittat hit via en annan blogg - men nu blir ni inte kvitt med mig! Den här bloggen var ju bara bäst!


Mmm. Ett spännande inlägg men svårare än vad jag först tänkt.
För visst har man hört om knäppa förbistringar som uppstår mellan olika kulturer, men jag ville att inlägget skulle komma att handla om saker som jag själv upplevt. Gillar tanken på att kulturkrockar är så mycket mer än öst möter väst, kristna möter islam. Kulturkrockar sker mellan samhällsklasser, mellan åldrar, mellan kön med.
Det sägs att en kvinna i Linköping har fler referenspunkter med en kvinna i Kabul än med en man i Landskrona tex.

Även om det inte är en flott inledning på inlägget måste jag börja med det första jag kommer att tänka på.
Det var för ett gäng år sedan medan barnen fortfarande bodde hemma. Det var strax före skolavslutningen och turisttider och det var en strålande sommardag.
Jag begav mej ner till finstranden... och den låg helt öde!
Kilometervis med perfekt orörd sandstrand.
Ställde ut min stol, tog fram mitt cigarettpaket som jag smygrökte ur när barn å man inte såg, mina svenska jordgubbar och mitt kaffe. Jag vecklade ut solstolen och... tvekade en aning innan jag låt bikiniöverdelen falla... inte en jäkel såg mej ändå. La mej till rätta. Ahhhh.
Då. Från ingenstans dyker en barnfamilj av utländskt påbrå upp.
Mamma, pappa, två små barn.
Och på den kilometervidda stranden slår de sej ner MAX två meter från min stol.
Två... fucking... meter.
Irriterat sätter jag på mej min bikiniöverdel och ligger sedan halvkokande och retar mej på ungarnas ljudnivå och familjens placering. Trots vetskapen om hur utländska vänner berättat olika historier om hur människor "diskriminerat" dem på bussen genom att välja ett tomt säte istället för att sitta ner bredvid dem.

Nästa tanke är när vi flyttade hit. Till en småstad från storstan.
Från förorten och pang rakt in i medelklassidyllen. Den 1:a juni 1991.
Vi hade tre vilda ungar som jämt sprang nakna. En galen lurvig valp. Vi spelade Nationalteatern på hög volym.
En volvo som knappt höll ihop. Betydligt yngre än resten av småbarnsföräldrarna. Från Långtbortistan.
Och vilka udda fåglar vi blev... och är. Nu för tiden har jag ju 111 barnbarn, är kompis med grannen ingen annan gillar och kamphund.
Jag minns att jag oroade mej för barnen som fått flytta till landet. Vi flydde släkten och aldrig storstan, avgaserna eller förorten.
Jag oroade mej att barnen skulle bli inskränkta av att bara gå i skolan med andra vita medelklassungar. På den tiden hade vi inte så mycket invandrare här, även om lokalbefolkningen gärna broderade ut det så. Men fem svarta män på café Ritz var ingenting jämfört med Tynnered som vi kom ifrån... och där vi aldrig upplevt invandringen som något problem.
Jag kan tänka mej att de flesta andra föräldrar skulle sett det som ett lyft för ungarna att byta den miljön mej inte jag. Jag oroade mej.... det gick bra. De är inte särskilt inskränkta mina barn.

Möten mellan olika typer av människor kan gå bra... eller dåligt.
Min sista och viktigaste handledare som sjuksköterskestudent hade jag på medicin.
Hon var högkristen, oskuld... vet jag inte, men väldigt sedesam och jag kom dit med spretigt jordgubbsrött hår och... inte särskilt oskuldsfull. Vi gillade varann direkt.
I klassen jag gick i sist när jag läste till barnmorska var jag inte sååå annorlunda. Jag var visserligen några år äldre än de andra och mormor/ farmor men jag kände mej hela tiden som en udda fågel med flertalet av dem.
Min granne ja, som jag nämnde högre upp.
Grinig pensionerad militär. Tänk Backmans Ove x sju.
Gör sej osams med grannar och brevbärare till höger och vänster. Retar sej på allt. Anmäler det mesta.
Men gillar mej och min familj. Och mina knasiga hundar, ink Märta Stewards som gjorde utfall mot allt å härjade i området på sin tid.
Och jag gillar honom... jätte mycket. Försvarar honom i alla sammanhang. Månar om honom. Är uppriktigt fäst vid honom.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det funkar trots olikheter och varför det inte fungerar i andra sammanhang. Det här med samma andas barn är inte alltid lätt att veta vad det står för.

När jag ändå talar om kulturkrockar så måste jag (igen) berätta om den föreläsning som satt mest spår i mej. Det var under sjuksköterskeutbildningen som vi fick lyssna till en föreläsning som hette "Kulturmöten och kulturkrockar."
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på den.
Det var en kvinna, jag tror hon hette Ingela, som föreläste.
Ingela hade stor erfarenhet av andra kulturer. Hon hade levt i Iran under många år, hon hade levt bland indianer under en mängd år med och hon hade varit hög chef på Migrationsverket vill jag minnas.
Hon föreläste om kulturmöten och kulturkrockar på ett så roligt och intressant vis. Hon visade på tokiga saker vi svenskar har för oss och förklarade varför vi gör si eller så. Ex varför att hålla tiden är så viktigt för oss nordbor men inte alls viktigt i södra Europa.
Hur våra bestraffningsmetoder av barn (rådjursmetoden) med förskjutning "Gå upp på ditt rum, jag vill inte vara med dej" kan vara nog så illa som kattmetoden som tillämpas i så många andra länder med en snabb örfil och sedan försoning.
Hon beskrev hur hennes iranska väninnor tyckt synd om henne som västerländsk kvinna som måste BÅDE sköta barn och arbeta och dessutom bara dög om hon såg ut att vara tjugofem år eller yngre livet ut. 
Otroligt tänkvärd föreläsning, får du möjlighet att se den så GÖR det.

Puss/ Asta