Förbjudna känslor

Jag känner förbjudna känslor...

En är att jag kan känna en liten bit av lättnad över att Gottfrid är död mitt i sorgen.
Det var så mycket med honom sista halvåret. Ända sedan i början av maj har han varit dålig på olika sätt utan längre avbrott.
Jag bar på en konstant rädsla för nästa grej. Nästa smärtgenombrott, nästa hotspot. Veterinären som avlivade honom sa att så sena hotspot (han hade ett precis läkt) tydde på att nåt var riktigt fel i hans kropp.
Han verkade ofta trött och lite nedstämd. Det fanns hela tiden en oro.
Den är borta nu. Jag vet att han inte har ont nåt mer. Att han har frid.
Han kommer för evigt vara min gudasände. Min råmodell för hur perfektion ser ut. Tårarna kommer bara jag tänker på honom, men jag gjorde rätt.
Jag satte honom före mej själv.
Använde mod som jag inte besatt.

En annan är kärleken till Bente. Det gick fort tror jag en å annan tänker sarkastiskt.
Jag tror att om jag köpt en harmonisk och trygg hund så hade det tagit längre tid.
Bente och jag är jämlika. Tilltufsade, övergivna, rädda.
Hon har en otrolig förmåga att vädja till mina beskyddarinstinkter. Min inre tigermamma.
Hon är så liten, så ängslig, så kärlekstörstande och hon har på nolltid nästlat sej in i min själ.
Och jag har lovat henne.
Jag har lovat att jag står kvar. Att det är vi nu. Och att hon ska bli en trygg och älskad hund. Min prinsessa.
Jag älskar henne redan. Som ett nyfött barn som läggs på bröstet älskar jag henne redan. Utan att fullt ut känna henne, utan att veta hur det ska bli, bara för att hon är hon. Gottfrid skulle avgudat Bente och min kärlek ska läka henne så som hennes kärlek ska läka mej.

Jag köper en halvvuxen hund så blir jag inte så involverad och besatt, då förblir hunden hund för mej sa jag till maken... jo men tjena.
Ingen valp har väckt så mycket så snabbt i mej som denna tossiga, ängsliga snutta.

Puss/ Asta