Lyckobubbla

 

Carina Bergfeldt skriver en tankvärd krönika i Aftonbladet. "På facebook får ingen missfall" som handlar om vår benägenhet att bara visa det vackra, det fina, det lyckliga på Facebok. Det handlar om hennes väninna som får ännu en missfall men kvällen efter sitter å ler från en grillfest. Ler med ögonen men inte med munnen.

Jag vet inte, detta är ju vad man hör om Facebook hela tiden.
Å till viss del håller jag med. Det är många bilder på glimmande vinglas i solen, på fötter mot strand, på skrattande ungar, charmiga hundar.
Där är uppdateringar om träning som genomförts. Om finaste vänner som träffats.
Om blombuketter maken köpt hem och om utlandsresor som är bokade.
Facebook ger lätt  illusionen om att alla andra är så förbannat lyckliga och lyckade.

Jag tittar på min egen sida på facebook. Läser igenom en lång radda av statusuppdateringar.
Jag är nog ganska så nyanserad trots allt. Eller ärlig.
För att det är så jag är till min person. Inte ärligare än andra människor, men öppen med alla typer av känslor. Jag visar gärna upp alla mina tillkortakommanden.
Dessutom är det mycket ställningstaganden. Mycket politik och sådant.
Men visst, varför skulle jag lägga in hur långt jag har sprungit om jag inte ville ha bekräftelse?
Varför skulle jag lägga ut så många bilder på min hund om inte för att få höra hur vacker han är?

Alla deltar vi i det där spelet. På nåt sätt.
Men det gör vi i olika grad även i det vanliga livet.
I fikarummet på jobbet.
När någon i förbifarten frågar hur vi mår.
"Jo tack, det är bara bra."
Själv tycker jag att det känns förljuget att säga så där när det är allt utom bra.
Men inte säger jag "Det är skit, jag å min man ligger inte med varann, jag känner mej så jävla ful och i morse när jag ätit frukost funderade jag på att spy upp den igen för att inte bli fetare."
:) Nej, det där var bara exempel. Jag å min man ligger visst med varann... ibland.
Å jag spyr aldrig upp nån mat.
Så jag svarar då undanglidande "Själv då?"
För personen som frågar har inte för avsikt att höra mitt livs historia.

Jag tänker på det här med att visa upp lycka när jag läser bloggar ibland.
Vissa bloggar är bara happy, happy, happy hela tiden.
Prunkande rabatter, glittrande hav, nyinköpta klädtrasor, underbara män.
Alltid å hela tiden.
Ibland kan man ana... tycka sej se... ett mörker där bakom. Något som inte skrivs.
Det som står att läsa mellan raderna.
Ibland kan man tänka "Men så jävla fint kan det väl inte vara hela tiden?"
Blottande bloggar väcker ofta anstöt.
Jag har inte fått så mycket av den sleven själv men har sett andra bloggsystrar drabbas. Av trollkommentarer på hur de borde styra upp sina liv eller åtminstone sluta gnälla så förbannat.
Varför är det sårbara, nakna mer provocerande än det vackra och lyckliga?
Jag vet inte...

Jag vet bara att jag är en människa som är och har både ock.
Jag har världens finaste barn, världens ljuvligaste barnbarn, världens mest bedårande hund. Jag har havet runt hörnet, de bästa av vänner, en massa ljuvliga klänningar i garderoben. Hell, jag har till och med ett glas rosé upphällt framför mej och jag HAR legat med min man förra veckan.
Men!
Jag är bär oxå oro. Oro för min pappa som är nyopererad, oro för mina barn, oro för hur jag ska palla att jobba efter semestern.
Jag är skit less på min astma, jag önskar mej en bättre relation, jag har halvdöda pelargoner ute i trädgården för det regnar hela JÄVLA tiden.
Livet är både ock.
Å man väljer sina stunder att visa det.

Godnatt kära läsare. Dröm sött, eller ännu hellre... nåt salt.

Puss/ Asta