Om jag sprang lika mycket som jag tänker på det hade jag varit en mager speta vid det här laget.
Det är en motivation och en vilja som tangerar besatthet.
Trots det känns gårdagens mil fortfarande tung å jag tror att jag ska backa lite.
Springa lite kortare sträcka. Inte bli så äckeltrött som jag blev igår.
Jag tänker att all träning är bättre än ingen träning.
Jag tänker att regelbundenheten är det viktigaste. Ett skolkat träningstillfälle blir lätt flera.
Jag ska strax lägga mej (kors i taket) och lyssna på dagens Sommarpratare Katarina Gospic. Hon är en ung begåvad kvinna. Läkare och hjärnforskare bland annat.
Hon ska tydligen bland annat prata om att lära sej tänka smart, att göra val som är bra för en.
Det ska bli väldigt intressant. Någon som lyssnade på henne tidigare idag?
För jag tänker på det här med motivation.
Motivation och dåligt självförtroende.
Jag har dåligt självförtroende när det kommer till min karaktär.
Den är... inget vidare och det är jag väl medveten om.
Jag är en väldigt luststyrd kvinna. Jag behöver snabba belöningar för annars tröttnar jag. En skål med chips och ett par öl har alltid vunnit över en tur i motionsspåret för mej.
Så. Hur ändrar man på det?
Hur får man sej själv att hålla fast vid smarta val?
Att inte lyssna på den där falska rösten som lockar å pockar en ifrån det man från början satt upp?
Det behöver ju inte bara gälla löpning eller motion.
Det kan vara att sluta äta godis, att sluta röka eller vad som helst.
Jag funderar oxå på om viss motivation är "finare" än andra?
Mer okej liksom?
Är det mer okej att komma igång med löpningen eller annan träning för att man vill bli stark och hälsosam än av det simpla och ytliga skälet att man vill bli snyggare?
Vad tycker ni?
Själv så använder jag mej nog av samtliga motiv.
Men just när det tar emot som allra mest är "fåfängans motiv" starkast.
Jag vill fortsätta mot en mer fit kropp.
Jag tycker om min allt slankare mage.
Faktiskt.
Det viktigaste jag vunnit hittills med min löpning är däremot nåt annat.
Det är att min astma verkar ha blivit bättre av min ökade lungkapacitet.
Det borde ju oxå funka kan man tycka... vad vill jag lägga tid på, astma el att springa?
Om jag analyserar mina tankar är det så klart viktigare för mej att vara en stark och aktiv mormor åt lilla Ängla än att vara en stark å snygg mormor.
Ändå så är det... just här å nu i dagen... slankheten som attraherar mest.
Och det känns nästan lite fult att säga.
Hur är det med din karaktär?
Vad vill du ta itu med och hur håller du uppe motivationen?
Är det förresten någon som vet hur lång tid det tar att skapa en vana?
Jag frågade en facebookvän som är skadad å inte kan springa för tillfället (och ledsen för det) om hon verkligen tyckte det var KUL att springa?
Jo då, hon älskar det svarade hon.
Hur lång tid tog det att känna så frågade jag.
Tja, nåt år eller två svarade hon.
:)
Hallåååå, ni fattar?!
Min karaktär håller som mest några månader.
Puss/ Asta
Det är inte fult att gilla sitt slankare jag. Det finns ju alla fördelar med att vara slank, inte mager, inte anorektisk, men slank. Och om det är det som är motivationen, så låt gå för det. Hellre än att inte alls röra på sig. Och vet du, i längden ger det ju all annan bonus också. Såsom hälsosammare, starkare, mindre astmatisk och bättre förbränning, mindre risk för hjärta-kärlsjukdomar o s v o s v ...Så vad spelar det för roll vilket motiv man har, så länge det gagnar en och inte gör någon annan illa! Jag tränar också för att jag vill uppnå en bättre figur en smärtare och mer ihophållen kropp. Det har alltid drivit mig. Men som tävlingsmänniska, finns ju också det inslaget...att hela tiden bli bättre, starkare, snabbare. Och det finurliga är att jag tävlar bara med mig själv. :)
SvaraRaderaEfter mitt andra barn så sprang jag mycket. I början kortare sträckor för att öka på succesivt. Ju längre jag klarade av att springa ju bättre mådde jag i mig själv. Minns första gången jag sprang en mil utan att stanna. Det var himmelsk lycka.Sen hände det givetvis flertalet gånger att en mil var för mycket, då sprang jag kortare sträcka. Kontentan av det hela blev ett gift i mig. Jag kunde inte låta bli, var tom tvungen att springa ut i spåret innan jag gick på krogen för att känna att jag hade rätt att förlusta mig. Nej, särskilt lagom har jag alltid haft svårt med. Det blir liksom allt eller inget. När jag bestämmer mig för något kan jag ha superbra karaktär men innan jag kommer mig dit kan vara sävligt, ta tid.
SvaraRaderaTycker att du ska vara skitnöjd med dig själv.
Kram
Jag skulle vilja ha hennes bok, Välj rätt...
SvaraRaderaAng löpningen, att springa mil ef mil varje gg man är ute sliter oerhört på kroppen. Har du nu sprungit en mil de sista ggr du varit ute såklart att det sliter ner kroppen o det känns tungt, spec som du är nybörjare. Sånt genererar skador på sikt o sen är den onda cirkeln igång. Jag springer aldrig en mil om det inte är ett lopp, jag måste ha krafter för att jobba oxå. Kroppen tjänar mest på att varierad träning, långa sträckor varvas med kortare o med pw's för att skona benhinnor o knän. Jag menar, du satsar ju inte på en elitkarriär inom löpningen elr??
Samtidigt så tjänar man mest på viktnedgång på det sättet, att kroppen aldrig kan lista ut vad du ska göra. Gör man samma sak hela tiden blir kroppen "lat" o bränner inget extra. Varvar man däremot korta sträckor, kanske mer intensiva, med längre sträckor i långsammare tempo så är det det optimala för en vanlig medelmotionär.
All träning är bättre än inget, som du skrev, en skolkning blir gärna fler.
Jag har varit ute på kort pw idag men det får räcka men det är bättre än om jag inget alls gjort.
Ha en bra dag !!
å V I L A bygger upp kroppen så se till att vila ordentligt emllan passen.
Jag brukade ha bra karaktär när det gällde att ta hand om mig själv, men den verkar helt ha försvunnit. Jag kommer inte igång vare sig med bättre mat eller med mer kroppsrörelse...
SvaraRadera*ler* Har läst ditt inlägg och alla kommentarer. Kloka kommentarer!
SvaraRaderaDu - du skall springa av vilken anledning som passar dig. Vill du springa för att du gillar din slankare kropp - gör så! Inget fult i det alls. Jag tränar för att inte bli tjockare. Punkt. Trots träning under många år, blir jag inte slank. Tränad - ja, men inte slank. Det funkar olika för olika människor. Dessutom är det med det precis som med allt annat (bantning, rökavvänjning..) Resultaten kommer snabbast i början. Du vet - om man är VÄLDIGT överviktig och börjar banta samtidigt som en normalviktig kompis, går man alltid ner snabbare än den normalviktiga - i början. För man bär mera. Jag har ju sorgligt nog fått inse att jag inte är en långdistanslöpare. Även om konditionen finns. Så finns inte knäna för det. Jag maxar 10 km. Om jag inte skall få fruktansvärt ont. Men som Blondie skriver är det bra att variera - beroende på vad man vill uppnå. Vill man bli en professionell långdistanslöpare - ja, då måste man träna på ett visst sätt. Vill man bli slank och fast i kroppen - då får man träna på ett annat sätt. Allt är väldigt individuellt. Jag tycker att du är fantastiskt duktig. Det är början på ett nytt sätt att leva.
Kramar