Ålaskinn å halvmaror

Som ett led i temat jag kallar "bli min egen bästa kompis" så slutade jag för några månader sedan med något jag gjort under i stort sätt hela mitt vuxna liv... att väga mej en gång i veckan.
Det kändes klokt å bra. Jag känner väl att jag har hyfsad koll på min kropp ändå.
Och visst har jag noterat att jag inte precis har någon tvättbrädemage men jag är (som sagt) medelålders och har (för jävligt många år sedan visserligen) fött en massa barn.
Ändå blev chocken (ja, jag vet... det var inget blodtrycksfall precis) stor när jag för första gången i år drog på mej jeansshortsen och de satt som ett ålaskinn.
Jag fick ta i för att stänga dem, de smet åt kring baken och lösa valkar trycktes upp ovanför linningen!
Men my God, det får väl ändå finnas nån måtta på när den där bästa kompisen inte tiger längre tänker jag.

Nej, jag är inte tjock... inte tjock som i... ja, tjock. Mer lös i hullet å otränad.
Men jag har att brås på.
Damer på både mammas och pappas sida är stora och jag har lätt för att lägga på mej, får allt lättare ju äldre jag blir. Två kilo blir vips fem som blir åtta.
Vi har alla en trivselvikt och även om jag inte på nåt sätt är beredd att uppoffra mej till någon slags perfektion, livet är för kort, så

Men nä, jag tänker inte banta. Å vågen är fortsatt förpassad till skamvrån.
Jag tänker fortsätta att springa och min semester som inneburit X antal glas alkoholhaltiga drycker och nästan lika många påsar chips är snart slut och då får det bli lite ordning på maten igen.
Ingen bantning, ingen diet, choklad när jag känner för det, glass i solsken å allt det där men liiite mer rutiner.
Bort med mackfrukostarna och in med gröt eller granulafrukost.
Bort med rödvinet eller ölen till kvällsinläggen och fram med teet.
Lite så, de små förändringarna räcker i mitt fall.

Jag sprang idag. Längre än vad jag trodde (hoppas inte runkeepern lurar mej aprillo) och bortsett från första och sista kilometern kändes det sååå bra.
Flåsigt och varmt absolut, slet av mej tröjan och sprang genom STAN i sport bh högröd i nyllet men det var roligt! Jag tycker det blir mer och mer lustfyllt, jag vill inte bara hem, inte alla metrarna i alla fall. Och när jag kom hem och druckit någon liter vatten kände jag att "jag vill göra det igen, jag vill ut igen."
Så galen var jag dock inte, men imorgon kanske...

Jag har börjat fundera på att springa en halvmara nästa år.
Tror aldrig jag kommer bli en loppmänniska och om jag springer såblir det once in a lifetime.
Jag har ingen naturlig tävlingsinstinkt och därmed jävligt klent pannben.
Men som en utmaning och ett mål för mej själv, för att checka av om jag skulle kunna något så fullkomligt bisarrt i min värld. 2,1 fucking jävla mil!!!
Det är knappt jag vågar skriva/ tänka tanken högt inför någon jag känner och beslut är inte taget men kanske, kanske, kanske...

Puss/ Asta