Del 768

... Del 768 i ämnet: Positivt tänkande.
Har fått två kommentarer, en på bloggen å en på facebook, som jag skulle vilja dela med mej av och grunna lite kring.

Elin skriver: Hade precis tänkt gå in och kommentera ditt inlägg om positivt tänkande nu. Jag förstår också att man kan påverka sitt liv genom sitt tänkande, men jag tycker aldrig att man riktigt får veta hur. Hur ska man kunna börja tänka positivt? När de andra tankarna bara kommer? Hur ska man kunna vara positiv om större delen av ens tillvaro är ett mörkt kaos? Jag har som tur är det väldigt bra nu och har haft en lång bra period och då är det såklart enklare att välja glädje. När jag varit deprimerad eller stressad av jobb - not so much. Och ändå kan jag ibland fastna i negativa känslor även nu, vad jag än försöker peppa mig själv med så stannar känslan kvar. Hur gör man då, rent praktiskt, när oroakänslan slagit sig till ro i hjärtat oavsett vad jag säger till mig själv? Ibland känner jag (och har för mig att jag läst om också) att affirmationer man verkligen inte tror på har motsatt effekt om man inte kan börja tro på dom, de blir ytterligare ett misslyckande. De som talar sig mest varma för positivt tänkande tycker jag alltid tar så triviala exempel, som att när jag inte hittade nyckeln på morgonen så försökte jag att inte bli stressad utan tänka att den kommer fram och sedan hittade jag den! Det bekräftar att det där med att tänka positivt mest är för de som redan mår ganska gott och har ganska små problem...
Och jag förstår din känsla! Hatar också att vara ny och kan inte slappna av innan jag ska in och prestera jobbmässigt och socialt i nya sammanhang. Men det låter ju i alla fall att de ska vara glada att de får ha dig där och om det var jag som skulle föda/precis hade fått barn hade jag känt mig jättetrygg med dig, precis så som du beskriver dig!

Therese skriver: Jag blir nästan lite provocerad av folk (oavsett titel & cv) som påstår att man kan tänka sig lycklig. Hade man kunnat det så hade vi väl inte haft några psykiska sjukdomar i princip? Tycker uttalanden som hans förlöjligar och förminskar dåligt mående och psykisk ohälsa.

Mmmm.
Trots mina predikningar i ämnet så kan jag inte låta bli att hålla med.
Jag tror att flertalet av människor som talar i ämnet, så väl inom professionen som rena hobbypsykologer, är människor som till sin läggning har lätt för positivt tänk och som inte är särskilt ängsligt eller depressivt lagda själva.
Människor som kanske inte har någon personlig erfarenhet av ångest som uppstår ur väldigt lite eller ur ingenting alls. När den där oroskänslan sprider sej i magen, axlarna automatiskt dras upp, andningen hamnar högre upp i bröstet, i mitt fall börjar vissa fingerleder värka.
Tankarna mal, hur mycket man än vill sluta så är de där, mal och förstör och gör ont.
Att känna en viss stress över att man måste hem till svärmor på söndag eller en irritation som inte ger sej över p-boten man fick igår är inte samma sak.
Det är inte heller samma sak att känna befogad rädsla, sorg el ångest.
Sorg över en förlust, en skilsmässa el ett dödsfall, är naturligt.

Så vad göra?
Om ångest eller olustkänslor inte bara uppkommer då å då som en del av livet utan blir något som äter upp allt för mycket av din kraft och energi då bör man söka vård tycker jag.
En läkare eller en psykolog bör ha gjort en bedömning.
När jag själv började med mina antidepressiva och sökte vård hamnade jag först hos en jätteduktig psykolog. Bortsett från att prata så gjorde hon en mängd tester på mej där jag fick svara ja eller nej och där jag fick gradera olika symtom å känslor.
Hon kom då fram till att jag inte hade särskilt höga poäng/ hög sannolikhet för depression men att jag hade väldigt höga poäng för ångest.
Därefter fick jag träffa en läkare som bedömde att med min typ av ångest var det osäkert om antidepressiv medicinering skulle hjälpa men att jag gärna fick pröva.
Jag kände effekt av den behandlingen redan inom 4-5 dagar. Cipralex är en av de snabbast insättande anidepressiva som finns.
Jag upplevde väldigt bra effekt av Cipralex första tiden, på senare tid... eller kanske mer periodvis... är det som att den hjälper sämre eller knappt alls. 

Jag har även i mitt liv gått i terapi under flera perioder.
Senast gick jag på kognitiv beteende terapi, det som kallas KBT.
I huvudsak började jag där för mina sömnproblem men vi talade oxå väldigt mycket om min förmåga att fastna i negativa spiraler och att jag blev fast i ett ältande.
Jag fick då en uppgift som är väldigt vanligt förekommande inom KBT.
En läxa som gick ut på att lära mej "älta på utsatt tid."
Kort går det ut på att du skriver ner saker på varsin lapp som gör dej ledsen, orolig, arg, bitter.
Du lägger lapparna i en burk.
Sen bestämmer du en tid, helst samma tid varje dag, tex kl 18-18:30.
Då sätter du dej i ett lugnt rum, ifred och öppnar din burk.
Du läser lapp för lapp. I mitt fall nu skulle det tex kunna stå "saknar mina kollegor", "känner mej korkad när jag inte kan", "oroar mej för framtiden"
Du läser, låter alla negativa känslor komma. Blir arg, ledsen, orolig, ångestfylld mm mm.
Lapp för lapp.
När halvtimman gått lägger du tillbaka lapparna i burken och stänger den.
Ältarstunden är över.
Om du därefter börjar oroa dej/ tänka arga tankar/ känner ångesten komma smygande så säger du resolut till dej själv "Jag vet att jag känner så där, det är okej men inte nu, imorgon kl 18:00 får jag ta tag i det."
Om det funkar?
Inte på mej. Jag tyckte det var skitsvårt. Jag är dålig på att styra tankar.
Det kändes fånigt att ta ältarstund när jag var glad och det var inte så lätt att stämma möte med min ångest och få den att vänta till ett visst klockslag.
Men det är en vanlig KBT övning och träning ger kanske färdighet.
Jag fick även lära mej att andas. Djupt in genom näsan, ut genom munnen.
Lugna andetag, släppa ner axlarna, släppa spänningarna i käken, bli tung, andas.
Det gör jag fortfarande och det fungerar bäst innan ångesten kommer, när jag bara börjar bli lite spänd. 

Bäst effekt på min ångest måste jag nog ändå säga att löpningen har.
Nästan hur stor ångest som helst försvinner medan jag springer och lugnet sitter ofta kvar efteråt, ibland upp mot 4-5 timmar.
Jag tror det finns något biologiskt i det där. Ja, man bränner adrenalin och man tillförs endorfiner.
Vår hjärna är fortfarande våra förfäders när vi levde ett farligt liv på savannen.
Då drog ångestmekanismerna igång... ett jävla sympatikuspåslag... till följd av hot från tex något stort farligt djur. Kroppens signaler svarade och gjorde urtidsmänniskan beredd på kamp och/ eller flykt.
Idag hotas flertalet av oss svenskar inte av en argsint buffel men kroppen reagerar likadant.
Kroppen vet inte om det är en buffel eller ett nytt socialt sammanhang som utlöser ångesten så alla signalsubstanser är de samma.
Att då springa. Fly. Det ger ett naturligt svar på den känslan. Med endorfiner som belöning när du är i säkerhet.
 
Att lära sej tänka positivt tar tid tänker jag.
Jag har hållit på med mitt tankemönster och besvärats av ångest sedan barnsben.
Ett sådant stort fartyg svänger du inte 180° på en gång.
Det fungerar bäst medan jag redan ÄR relativt lugn och välmående och jag tror det finns en vits med att träna mest då och sedan kanske bara göra det enkelt medan man inte mår bra för att det inte ska bli så som Elin beskriver "ännu något man misslyckas med."
Längst har jag kommit i mina positiva tankar kring utseendet. Jag klankar ner mycket mindre på mej själv.... min vikt, mina valkar, rynkor, häng mm... nu än tidigare.
"Tjatet" om att jag är stark, frisk å vad min kropp fixat å hjälpt mej genom åren med börjar ge resultat.
I andra bitar av min brist på självkänsla har jag inte nåt lika långt, men jag fortsätter att öva, fortsätter att försöka bejaka allt det jag har som är fantastiskt. Att lägga skulden där den hör hemma, allt är inte mitt fel.
Mina tacksamhetstankar (som jag ständigt tjatar om) är en väldigt bra övning. 

Men jag tror också att man måste vara mottaglig och TRO på det. Befinna sej på rätt plats rent mentalt.
Jag har alltid fnyst åt självhjälpsböcker och hittills aldrig orkat läsa klart en enda och det är ju egentligen samma sak.
Ska affirmation fungera så måste man tycka att det är spännande och tro på att det är möjligt, och sedan beväpna sej med en jävla massa tålamod. 

Puss/ Asta