Min samlade föräldrakunskap

Cissi Wallin som har en liten skrutt till bäbis på fyra månader eller så listar 10 punkter om vad hon lärt sej sedan hon blev mamma, av föräldraskapet. Läs HÄR om du vill.
Jag har varit mamma lite mer än fyra månader och ser saker ur ett annat perspektiv.
Här är mina lärdomar.
Håll till godo. Printa ut. Bär med er i plånboken, sätt på kylskåpet eller tryck upp som affisch.

Med tiden blir "lustiga förlossningsanekdoter" så som att man råkat bajsa när barnmorskan på några decimeters håll inspekterade vaginan, att man mitt i krystningsarbetet vrålat efter en tandläkare eller under det sega öppningsskedet bad (enträget, vädjande, upprepat) om att få bli dränkt i bubbelpoolen att BLI just roliga anekdoter som man gladeligen å lätt fnissande berättar om.
Men det tar lite tid.

Dryga två decennium efter att jag fött barn så skulle jag faktiskt kunna tänka mej att uppleva det igen. Bara rent för upplevelsens skull. Å då hör jag nog till en av de mest förlossningsrädda kvinnorna genom tiderna. Men det tog som sagt 21 år. Inte 19. 

Åhhh ni som sitter där med era små gryn på under året, ni skulle bara veta hur less man hinner bli som fyrabarnsmorsa på dagisinfektioner, kruppnätter, bvc besök, smittkoppor, huvudlöss, springmask och annat otyg.
Jämförde jag just bvc med inälvsparasiter? Det var inte meningen.

Jag säger bara ett ord som får det att rysa av obehag utmed ryggraden.
Klassföräldrar. Både att vara det och att på föräldramöten befinna sej i samma rum som den typen av föräldrar som ser detta uppdrag som sitt livs stora mening.
Har du som småbarnsmamma svårt för när det blir dålig stämning bör du OMEDELBART BUMS börja träna på det.
När man sitter där på föräldramötet. Har varit klassförälder i någon av ungarnas klass de senaste 11 terminerna och läraren uppfodrande och sedemera allt mer desperat säger "Någon som kan tänka sej att vara klassförälder." Tystnad
"Ja, men någon måste vara det." Tystnad.
"Det är inte särskilt betungande." Tystnad.
"Kom igen, någon som kan tänka sej? Det är ju för baaaarnens skull" Tystnad.
"Ja, då får vi lotta" och man finner sej själv slänga upp den där näven och säga: "Ja, men jag tar det då" trots att man hemma lovat sej själv att hellre äta upp kattlådans innehåll än att bli klassförälder igen.

Varför det är så betungande?
Jag säger bara knattedisco! (Tänk gapiga barn, buffliga småkillar, någon som är utanför, någon som är ledsen, någon som slår sej, pop corn överallt och du som ska städa... oxå.)
Eller alla dessa blommor å presenter som lärarna ska ha till jul och sommaravslutningar, som det ska samlas in pengar till å som det alltid finns föräldrar som måste påminnas om... 25 ggr och till sist betalar man likväl för fyra-fem ungar själv.

Föräldrar på BB oroar sej för att barnet inte ska få i sej tillräckligt med mat.
Eller drabbas av plötslig spädbarnsdöd.
Mohahaha säger jag.
Det tar ALDRIG slut. Vad man som småbarnsmamma ännu inte greppat är att du kommer oroa dej för den här ungen tills du dör! Det är bara orsakerna som växlar. Plötslig spädbarns död blir att sätta i halsen, blir till att ramla, blir till att inte få kompisar, blir till... ja jag kommer att oroa mej för att ungarna inte ska klara sej på sin pension.

Första "mamma" är ljuvligt. När orden kommer ur barnens mun stannar världen lite av lycka.
När du sedan hört mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma ett hundratals gånger senaste halvtimman är det inte fullt lika ljuvt.

Lite samma fenomen är det med ungarnas teckningar, julpynt och pyssel.
De första femhundra är fina å sparas omsorgsfullt. Sedan vet du inte vart fan du ska göra av krafset.

Tonåringar som får alkohol hemma av sina föräldrar blir avdramtiserade och ungar som får cider utköpt av mamma låter bli att dricka för mycket.
....
Nej alltså, jag kommer inte på nåt toklustigt att skriva om det. Det stämmer inte. Även om det kanske stämde för dej eller din kompis så stämmer det inte. ALL samlad forskning visar på att barn som inte får dricka hemma eller utköpt av sina föräldrar dricker mindre, senare, bättre.
Jo. Säg inte emot. All forskning visar det.

Prata med era ungar. På nivån de förstår. Om allt. Jag pratade politik med mina treåringar.
Inte partiprogram givetvis men hur å varför.
Idag är ju tyvärr tex tiggare ett "bra exempel" på det. Att prata om orättvisa och solidaritet.
Så barn begriper.
Jag tror tystnad och undvikande är farliga grejer.

Det samma gäller... faktiskt... känslor.
Det är inte farligt att visa dom. Varesej positiva eller negativa.
Att bli glad, ledsen, arg, vara trött. Bara man förklarar och ber om ursäkt om man varit dum.

Välj dina strider.
Det tar tid att lära sej. Gjorde för mej i alla fall, men jag var å andra sidan småbarnsförälder under en annan tid. Med tiden slutade jag att vara så konsekvent. Konsekvens var ett viktigt ord i barnuppfostran på min tid.
Men om ungarna kommer med ett bra argument? Varför ska man då stå på sej bara för att?
Det gör man ju (för förhoppningsvis) inte med andra vuxna.
Bli arg och ta fighten men bara då det är viktigt och behövs. Annars kan man tjata öronen av barnen.

Väldigt få sjuttonåringar sover mellan mamma och pappa.
Kan vara skönt att minnas när dubbelsängen är full av småbarn i olika åldrar och kanske en å annan hund/ katt upptill.
Och ja, samsovning är bra för barn tror jag. Amning värt att kämpa så in i helvete för om det behövs. Potting, not so much.
Lite subjektivt tyckande där. Eftersom det är min blogg och mina åsikter

Jag har lite drygt sjutusen tips kvar att ge men jag tror jag stannar här för ni ska ju orka läsa oxå.
Å affischen blir i annat fall vääldigt stor.
Att vara mamma är och förblir mitt livs viktigaste roll.

Puss/ Asta