En hund som morrar på familjen.

Idag morrade den här lilla snäckan på sin lillmamma.
De var oense om huruvida disken i diskmaskinen skulle tung-tvättas innan eller inte. Lillmamma sa flera gånger till henne att gå därifrån, när hon inte lyssnade så försökte hon knuffa bort henne varpå den lilla rara muttrade lite.

Jag vet många hundägare som skulle gå i taket av ett sådant agerande.
Jag skulle sannerligen gjort det med min första hund.
En hund som morrar åt sina människor.
En hund som försöker klättra på rangskalan! (Ja, jag förstod inte bättre då.)
Idag kände jag mej, trots lillmammas förnärmade uppsyn när jag delade på dem som två kivande syskon, mej mest nöjd.
Hon står på sej. Hon tar sin plats. Hon knuffas minsann inte runt.

Alla mina Dogue de Bordeauxer har varit sådana. Lytt framförallt mej och övriga familjen mer motvilligt. Det är mamma som bestämmer, resten är på samma plats som de själva tycks de resonera.
Ingen av dem har accepterat att någon annan än jag knuffat eller dragit i dem (å jag kan inte påstå att jag gör det särskilt ofta men de skulle ha accepterat det från mej.) Vid såna tillfällen har de muttrat, Märta visade till å med tänder.
Det finns inget hotande i denna markering. Ingen intention att vara kaxig.
Det är mer ett sätt att säga "Ge sjutton i det där." 

Om hundar ska kunna säga "ge sjutton i det där" till sina människor kan man naturligtvis tycka olika om. Och det skiljer sej säkert mellan olika hundraser.
En del hundraser kanske man behöver vara lite mer strikt och auktoritär mot.
Dogue de Bordeaux är ingen sådan ras. Jag har hört om enstaka undantag, men de allra flesta individer av rasen är otroligt känsliga och mjuka själar.
De försöker inte bestämma för saken skull.
De gillar inte att bråka.
Och de tycker verkligen inte om att man blir arg på dem.
Denna känslighet är en charmig kontrast till deras rätt tuffa yttre och deras trubbiga envishet. 
En Ddb som fostras auktoritärt och hårdhänt blir en olycklig hund.

Som sagt, alla mina Dogue de Bordeauxer har morrat om husse kört ner dem från soffan handgripligen men ingen har för den saken skull försökt ta över huset.
Gottfrid, denna gudasänt snälla hund, var den som kom närmast såna dumheter och som fick ett ryck att fostra/ bestämma över Noah när han började gå och slutade vara bebis... kanske var han typ 1½-2 år. Han morrade och gjorde små utfall i samband med mat som tappats på golvet och som båda ville ta vid tre-fyra tillfällen när jag inte var hemma. Till sist gjorde han misstaget att göra det med mej i samma rum. Det är enda gången jag vrålat åt honom och handgripligen ruskat honom. Inte så att han fick ont, verkligen inte, men tillräckligt för att han skulle förstå att så gör man inte!
Och det gjorde han heller aldrig mer.

Min första hund ruskade jag. Nöp till när han inte gick fint nog. Slängde på rygg. Ibland försvarade han sej. Då blev det ännu våldsammare.
Det var så jag lärt mej ledarskap.
Hunden ska frukta att göra fel. Sååå dumt.
Det enda som hände blev en våldsspiral, bristande förtroende från båda sidor men framför allt hans och frustration.
Jag tog ifrån honom hans självförtroende och hans tillit.
För det är just de två orden riktigt ledarskap handlar om... självförtroende (som ska byggas) och tillit.
En god ledare måste inte alltid ha rätt. Bara en tjänstehund måste alltid vara felfri. En god ledare är trygg, tar smällarna... i Bentes värld ser till att okända inte kommer fram, att hon inte konfronteras för något hon inte reder ut osv.
En god ledare trollar fram lek. Hittar på bus. Smeker och ger kärlek.
Serverar mat. Går promenader. Känner förtroende.
Att skrämma eller tillfoga en hund smärta är lika mycket ett misslyckande som att göra det mot ett barn. Och jag skulle ha vrålat och skakat en unge som försökte råna en mindre på godis oxå.

Så jo. Mina hundar får morra om deras människor knuffar dem eller drar dem mot deras vilja. Mina människor får däremot inte dra eller putta min hund.
Gör de det får de finna sej i att bli morrade på.

Puss/ Asta