Fy vad jag är dum mot mej själv.

Var på stan idag.
Klippte mej, mycket kortare än jag brukar, och köpte toppen ovan.
En svart ordinär vardagströja med fin ringning.
Inget märkvärdigt eller speciellt alls. Men det är PRECIS sånt som jag behöver. Jag har oändligt med klänningar men nästan inga toppar/ tröjor jag trivs i och även om jag ofta går i klänning vintertid oxå, speciellt sedan jag blivit... ehh... större, så kan det vara kul/ praktiskt med jeans å tröja ibland.

Jag provade ett par jeans och en sån där kort topp för det har jag sett på kroppspositiva konton på Instagram att även lite större kvinnor kan vara fina i.
Tog på det och sen... Jag fullkomligt SLET av mej utstyrseln igen och kikade genom provrumsdraperiet för att försäkra mej om att ingen... absolut ingen... sett mej i denna kreation. Skammens rodnad färgade både kinder och hals.
Vad trodde jag? Gammal kvinna med valkmidja och pelikanhals i sådana kläder?!
Lite senare såg jag på parkeringen en kvinna i liknande svarta byxor och med kort topp och säkert 15 kg tyngre än mej och hon var sååå fin.
Jag var tvungen att sitta och tjuvtitta på henne en lång stund, så fin var hon. Och hon såg fullständigt bekväm ut.

Håret. Jag har länge velat klippa det så här eller helt ännu kortare. En snaggad pojkfrissa med stor lugg att leka loss på, har en Jessica på mitt jobb, som är en sån babe i sin sådan frisyr.
Jag kände mej nöjd inne hos frissan men sen bestört när jag såg in i närmsta spegel.
Mitt avlånga nylle och min flyende haka blev väldigt mycket mer framträdande med denna frisyren. Jag såg 15 år äldre ut. Minst.
Det höll även yngsta dottern med om.
"Ja, du ser äldre ut!" sa hon och log förrädiskt. "Men fin. Jättefin" la hon till.

Alltså NÅT har hänt med mej, utöver detta ständiga bölandet för allt och ingenting. Jag tycks ha tappat ett rätt grundmurat självförtroende om att jag... ja, kanske inte är snygg men ser intressant ut och duger så jävla väl.
Plötsligt tycker jag att folk tittar på mej (av helt fel orsaker) och jag krymper lixom ihop, drar handen genom håret, sätter på solbrillorna trots att det är molnigt som fan och stryker utmed väggen.
Som jag kanske gjorde när jag var... ja typ 23 och övertygad om att jag var för ful för att få leva. Nä, inte riktigt så men nästan. Med en markant skillnad mot den kvinna jag genom hårt arbete (mentalt får jag väl tillägga) erövrat.

A va, fan. Hår växer ut. Nu vet jag att jag inte klär i kort hår. Underhudsfett är bra i klimakteriet. Och jag... jag duger som fan... det ska jag trycka in i den här tjockskallen. Ska omedelbums sluta att vara så jävla taskig mot moi.

Puss/ Asta