Recension på egen hand. Marian Keyes "Hemligheten på Mercy Close"

 

Jag har precis läst ut min andra bok den här veckan. Marian Keyes "Hemligheten på Mercy Close."

Marian Keyes är författare inom genren Chic lit. Ja, hon anses till och med vara dess grundare. Många författare har kommit efter å försökt, försökt blanda det här lättsinniga, lättsktrattbara, enkla och igenkännbara men som ofta har en tragisk twist. Ingen gör det så bra som Marian.
Marian Keyes bor på Irland med sin familj. Född 1963 i Limerick.
Hennes romaner har sålts i miljontal exemplar och i ett trettiotal länder.
Jag har läst de 13 romaner som hittills kommit ut på svenska.
Väntar alltid ivrigt på att de ska släppas i pocket, orkar inte alltid vänta så jag har en del inbundna romaner av henne oxå.
I flera intervjuer med Marian Keyes har jag hört om hennes svårigheter i livet.
Hennes numera nyktra alkoholism och hennes erfarenheter av depressioner.
Svåra känslor och egenskaper broderas in i historierna så att det inte bara blir lustigt å lättsamt. Hon gör det bra!

Min första roman av henne var "Vattenmelonen"... kanske var det hennes bästa... kanske var bara förvåningen å kärleken till Keyes sätt så översvallande att ingen därefter kom upp i samma klass. Trots att de flesta är mycket bra.
I vissa av sina romaner utspelar sej handlingen inom familjen Walsh.
De har nämligen 5 döttrar, tämligen olika.
I Böckerna om familjen Walsh näms ibland nåt från någon annan roman, någon annan av berättelserna, men detta blir bara en extra bonus för den trogna läsaren och det finns inget krav på att böckerna måste läsas i rätt ordning egentligen.
I en del av hennes romaner är det nya namn, ansikten och platser.
Men de utspelar sej nästan alltid på Irland.
Marian Keyes har fått mej att bli lite förälskad i Irländare som verkar ha en grov humor och inte är särskilt mycket för att vara till lags.

Jag har nu som sagt då betat av "Hemligheten på Marcy close" på ett par dagar.
En bok på 492 sidor.
Denna gång får vi följa den yngsta av systrarna Walsh... Helen,
Helen befinner sej under en uppseglande depression. Hon är arbetslös privatdetektiv, pank, hemlös och förhållandet med pojkvännen som har både barn å exfru är inte perfekt.
En dag blir hon kontaktad av sitt ex Jay Parker som vill anlita henne på ett uppdrag.
Uppdraget är spännande, vädjar till hennes ego och dessutom är hon  pank.
Hon accepterar.

"Hemligheten på Mercy close" är inte Marian Keyes bästa bok.
Jag älskar förvisso att få återknyta kontakten med henens mycket speciella mamma, Mrs Walsh och jag får... som alltid... mej några rejäla flabb och långdragna fniss.
Keys blandar oxå hej vilt ämnen som att vilja ta livet av till rappa dialoger och ett visst mått av spänning... även om jag ofta kommer mej på att strunta i om hon löser uppdraget.
Jag finner inte heller hennes beskrivning av depression trovärdig (trots att Keyes säger att hon verkligen vet vad hon talar om) och det stör mej lite. Genom hela boken.

Well, well... Marian Keyes är ALLTID Marian Keyes å således aldrig dålig.
Denna var god, lättsmält underhållning med några rejäla flabb, trots att den var lite för lång.

Betyg: 3 av 5.

Puss/ Asta