Recension på egen hand. "Boken om Joe" av Jonathan Tropper

 

Japp, nu kan jag säga det. Jonathan Tropper är en favoritförfattare.
En svala gör som sagt ingen sommar. Två däremot... då vet man.
Jag tyckte om Bloggdalas bokcirkelval "Sju jävligt långa dagar" av Tropper. Nu har jag läst min andra bok av honom "Boken om Joe" och den tyckte jag ännu lite mer om.

"Boken om Joe" handlar om Joe Goffman som är 34 år och superrik efter sin hyllade debutroman om barndomsstaden och dess invånare "Bush Falls."
Boken som inte bara blottar hans egna innersta hemligheter utan även andras.
Genom den har han gjort många människor sårade och förbannade men utan att bry sej särskilt mycket. Han ämnade ändå aldrig återvända.
Men återvända är just vad han tvingas göra när hans pappa drabbas av en allvarlig stroke och ligger för döden.
Joe tror att det kommer att bli ett obehagligt men kort återseende men det blir så mycket mer.
En uppgörelse med staden och dess invånare, med sin egen barndom, sina egna sår. Det blir en uppgörelse med resterna av sin familj, med vänner, den första kärleken och med minnena.
Berättelsen rör sej omväxlande mellan när Joe var ung, -86 någongång och nutid.

"Boken om Joe" har många likheter med den första boken jag läste.
Jonathan Tropper skriver roligt och snärtigt. Han är fantastisk på personporträtt.
Å han är även i denna boken en smula sexistisk... den är mycket om uppstudsiga bröst, rumpors rundning, huds lyster, plutande läppar.
Men det GÖR lixom ingenting, särskilt inte i denna bok där han tonat ner det en smula och gett känslor större plats.
Detta är en långt mer känslosam Jonathan Tropper. Jag får ofta en klump i halsen och då och då rinner tårarna. Men mest är det skratt. För rolig... det är ju karln.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Väldigt mycket.
Det är en sån bok som är jobbig att ha läst ut, att tvingas lämna ifrån sej.
Den har varit som en kär vän att längta till om kvällarna.
Den får en solklar 4. Kanske till och med mer.
Läs den.

Puss/ Asta