Inspirerande ord på vägen

 Jag har alltid varit en människa med lättriggad ångest.
Den där lilla ungen med "ont i magen" som de aldrig fann nåt fysiskt fel på.
Minns att mamma var tokig på mej efter ännu ett besök på akuten som inte gav någonting.
Sedan många år äter jag en låg dos antidepressiva för att hålla mej något jämnare i humöret och det har fungerat bra.
Bra ihop med att jag alltid haft ganska höga krav på mej att inte hänge mej åt självömkan i längre perioder utan ta mej vidare.
Skärpa till mej helt enkelt.
Resa mej på 9. Det har jag satt en ära i. 

Men sista veckorna känner jag att det inte går. Jag kommer bara upp på knä hur jag än kravlar med mina stela höfter.
Det är inte bara Bente, det är inte bara min livssituation, det är inte bara omvärlden, det är nåt mer.
Ett tungt jävla täcke av nervositet, ledsenhet, hopplöshet som jag inte finner någon väg ut ur. Att vakna varje morgon med en stor tyngd över mej och att inte hitta ut.
Jag finner ingen jävla väg ut.
Inspirerande ord så här en bländade vacker försommardag va?

Har jag en depression? Eller vad är detta självförakt för någonting? 
Varför känner jag mej sämst i världen? Oduglig i alla mina roller.
Ful. Dum. Misslyckad.
Jag som alltid sagt att mina antidepressiva gör det svårt att gråta lipar hela tiden, har en gråtklump i halsen precis jämt.
Orkar inte träffa människor och far samtidigt dåligt av att vara själv.
Känner mej ensam på jorden.
Skriver sån här jävla skit på nätet!!! 

Jag är van vid att ta tag i mej själv. Göra det jag kan med hyfsat deppiga gener (jag hade aldrig i älgvete fått gå i avel om jag var labrador.)
Jag sover mycket. Jag är ute och rör på mej varje dag. Jag äter... hm, inte bra men jag äter, jag dricker ingen alkohol sedan 10 månader tillbaka. Jag är inte den som måste putsa diskbänken innan jag unnar mej att sitta ner och jag är bra på att säga nej till övertid och annat jag inte vill.
Jag försöker, men ingenting hjälper. 

Och med dessa peppande ord skickar jag ut er i världen mina nyponroser. 

Puss Asta

En alldeles speciell sorg efter en alldeles speciell individ

För två veckor sedan, den 16:e april 2025 strax före klockan 12 drog min bästa vän sitt sista andetag här i vårt kök.
Det gick lugnt till, hon åt godis till hon somnade och märkte mycket lite av vad som hände. Hon var omgiven av mig och två av mina döttrar som jag gett gråtförbud innan hon vad borta, men vår ångest kände hon ändå av så klart.
Min bästa vän hade fyra tassar och en svans. Hon hette Bente-Nora och var 7½ år.Alla hundar är sina egna och får en alldeles speciell plats i våra hjärtan, det vet alla som haft fler än en hund. Varje ny hund öppnar en ny dörr i ens hjärta och när de går tar de för alltid med sig en del av ens själ. 
 

Bente-Nora var one of the kind på så många vis.
Hon kom till mig när hon var 14 månader, fyra dagar efter att jag förlorat min förra hund Gottfrid. Hemmet var för första gången på väldigt länge tomt på hund och jag var på riktigt redo för psykakuten av sorg.
Jag hämtade henne hos uppfödaren i Norge, dit hade hon kommit tillbaka, mager å rädd för det mesta efter en skitstart i livet.
Jag gjorde det på vinst och förlust utan att veta om det skulle hjälpa mig, jag behövde en hund.
Första natten sov vi i soffan, hon på min arm och sakta sakta började det som skulle komma att bli en fantastisk vänskap och en vidunderlig kärlek. 

Jag uppfostrade Bente-Nora väldigt lite. Hon kunde inte många trick.
Hon var inte road av att "leka cirkushund." Hon behövde inte fostras.
Hon drog inte i kopplet. Hon ignorerade folk ute. Hon hade väldigt lite jakt i sig.
Hennes rädsla löstes av min kärlek och den tillit hon fick till mig. Hon litade helt enkelt på att om jag var lugn var det lugnt. Jag tog hand om henne.
Hon är mitt bästa bevis på att det förlegade pratet om Alfa och att vara en handfast ledare än nonsens och förlegade dumheter. En hund följer den som ger den mat, kärlek och tar ansvar för situationen.
Bente hade en mycket speciell färdighet som hon lärde sig själv.
Hon blev till en terapihund, inte bara för mig utan för alla hon älskade.
Hon visste hur hon skulle få en människa lugn.
Hon kunde härbärgera ångest och gråt utan att bli orolig och man kunde luta sig mot hennes starka bröst till man var klar.
Och som hon har fått ta mina tårar, lyssna på min oro och ångest.
Alltid med samma milda lugn. 

Att sörja en hund.
En individ du på förhand vet att du förmodligen kommer att överleva.
En hund men också den individ som du under många år är den som du pratar, umgås och skrattar med mest. Som gett dig all sin tillgivenhet, sitt sällskap, sitt beskydd.
Det är som Göran Greider skriver i sin bok "Stinas bästa vän" en sorg som sitter i kroppen. I muskelminnet. Och med det blir sorgen på många sätt mer mer intensiv än när en mänsklig vän dör.
Bente-Nora var den jag...bland människor och djur... litade allra mest på och även så här två veckor efter hennes död gråter jag, flera gånger per dag, av att hon fattas mig så ofantligt.
Jag skulle gjort vad som helst, betalat vad som helst för att få behålla henne.

Skillnaden mot när Gottfrid dog är att nu har jag ytterligare en hund.
Min Lill-Märta.
Samma ras som Bente-Nora men helt annorlunda. Om Bente var en teapeut är hon ett lyckopiller. Alltid glad, alltid med på allt men ung i sinnet och gråter jag så flyr hon. Hon är min bebis där Bente var bästa vännen.
Men jag är så tacksam att jag har en hund kvar, min lilla galenpanna som går på promenader med mig, lyssnar uppmärksamt när jag pratar och sover sked med mig på natten.
Hon hjälper mig vidare med all sin kärlek och glädje.
Och det måste gå. På nåt sätt måste det gå att klara livet utan min Bente-Nora, den vackraste av alla själar. 

Puss/ Asta

En krokodillmorsa rår hon inte på

 

Detta är en av mina pälsklingar. 
Hon heter Lill-Märta och är från Värmland, oklart varför hennes födelseort är viktig men hon betonar det ständigt. Detta att hon är från Värmlands djupa skogar där det finns både varg och björn.
Om jag påtalar att hon adopterades av mej när hon var 8 veckor och fram till dess mest framlevt livet i sin uppfödares bh eftersom hennes morsa inte ville veta av henne fnyser hon mest.
Det är... alldeles uppenbart... särdeles coolt att komma från Molkom. 

Idag har jag utsatt henne för tortyr.
Det hävdar hon lika bestämd som det där med att hon är  van att fajtas med rovdjur.
Enligt Lill-Märta finns det inte något som så övertygande säger "Jag älskar och respekterar dej inte längre" som att ta in henne i duschen, väta ner henne med 37 gradigt vatten, luddra in henne i schampo och skölja bort det igen.
Så gör bara synnerligen onda människor utan empati och kärlek i sej.
Att hon rullat sej i ett kadaver och STANK rutten fisk på flera meters håll spelar ingen roll.
Eller det spelar all roll (hon har lite svårt att bestämma sej) för hon doftade gudomligt och Bente-Nora (min andra pälskling) blev grön av avund den halva minut hon tilläts lukta så där innan duschen.
Nu var allt det där nöjsamma med strandhäng och parfymerande helt i onödan.
Onda, onda mamma.
Att det har av betydelse att hon sover sked med mej i sängen var natt är... enligt Lill-Märta från Värmland... bara någon form av efterkonstruktion. 

Lill-Märta är tre år. Fortfarande väldigt mycket tonåring med så där högt självförtroende och höga tankar om sin egen förträfflighet som bara tonåringar har.
Vi brukar säga att hennes themsong (stavade jag det fel nu?) är "Snart är det jag som är kung" från filmen Lejonkungen.
Lite så. Otroligt självsäker, ändå ene liten plutt och självklart helt bedårande.
Jag är galen i henne. Vad än hon påstår efter duschandet.
Lilla, som vi ofta kallar henne, är min fjärde Dogue de Bordeaux och alldeles sin egen.
Hon är FANTASTISK, ja jag skriver det i versaler för det är hon verkligen, på kontakt, inkallning och att i alla lägen stanna på kommando.
Inte ens mina brukshundar som jag tävlat med har varit så säkra på kommandot stanna eller så kontakttagande.
Hon är en mardröm, en jävligt stark mardröm, vid hundmöten och katträffar men kanske... bara kanske... börjar jag se en avmattning där. 

Ja, jag ville mest presentera den här lilla damen som alltså redan vid 6-7 veckors ålder (Tidigare skriker hon här nu) brottades med björnar i Värmlands djupa skogar.
Men en krokodillmamma med tummar och en duschslang... ja, det rår hon tydligen inte på hjärtat mitt. 

Puss/ Asta

Ps. Vad är en krokodill undrar kanske du? En krokodill är en pälsförsedd krokodil, förvillande lik en hund men med en krokodils styrka och vassa tänder.