fredag 31 juli 2015

Tips å pepp kring hur änglavingar avvecklas mottages tacksamt.



Det har varit lite mycket av Livets glada dagar i kaloriväg för mej sista tiden.
Så måste det få vara på sommaren tycker jag. Det är fantastiskt med en kall öl på altanen eller en Gin & tonic på uteserveringen. Det är pizza, glass å annat som gör själen lycklig.
Samtidigt så jobbar jag mycket och har varken hunnit eller orkat att springa särskilt ofta.
Det där är i mitt fall bara frågan om prioritering. Jag hinner ju sitta å hänga framför olika bloggar varje dag.

Jag ska kicka om med min löpning och dra ner på distansen. Se till att komma ut ofta istället.
Hellre två kilometer om jag är svintrött än tio kilometer som inte blir av.
Jag tänkte även försöka ta tag i det här att jag är så jäkla svag, ffa i armarna.
Jag fixar inte att göra en enda riktig armhävning från tårna!
Idag inhandlade jag på sonens inrådan hantlar.
Han rekommenderade 5 kg hantlar men jag tog de på 3 kg.
Det räcker gott! Jag har prövat ikväll att göra en del övningar och efter några repetitioner blir jag helt skakig.
Sonen har visat mej övningar för biceps, triceps, axlar, rygg, bröst.
Problemet är att jag tycker det är rätt tråkigt att göra när jag är själv eftersom det är tungt och eftersom jag behöver veta att det ger resultat.

Jag vill bli starkare!
Jag vill bli större över axelpartiet och jag vill bli av med änglavingarna.
Jag antar att man tränar olika om man vill ha tonade armar mot om man vill ha synliga muskler?
Lätt kontra tungt?
Har du tips, pepp, motivation eller what ever så släng fram det, jag behöver allt jag kan få.
Har ni läst nån peppig artikel el bok, finns det nån blogg jag bör följa eller hur gör man???
Hur gör en medelålders tant som vill bli lite stark?
Jag vill inte att det ska bli så att hantlarna blir liggande i en låda i garderoben.
Jag behöver få in en struktur för hur jag ska träna och när.
Hur ofta? Hur länge? Hur snart kommer det märkas?

Puss/ Asta

onsdag 29 juli 2015

Vem får kalla sej tjock?

 

När får man lov att kalla sej själv tjock?
Om den saken träter just nu hundraelva arga människor på nätet med Lady Dahmer på ena sidan och Kitty Jutbring på andra.
Utgångspunkten var att Kitty skrev ett självutlämnade, naket och ångestosande inlägg om att hon kände sej "tjock å fet, ful å äcklig." Ni som vill kan läsa Kittys blogginlägg här, scrolla ner för att se första inlägget och följ sedan utvecklingen via nya inlägg å dess kommentar.
LD menar å sin sida att normalviktiga, alla vi som inte diskrimineras i samhället relaterat till fetma, ska hålla tand för tunga å inte späda på "tjockishatet" å hon går rätt hårt åt Kitty (å hennes likasinnade) när hon säger det.

Så, när får man lov att kalla sej för tjock?
Enligt BMI, som för övrigt inte på något sätt är en fullständig mätmetod, så räknas du som överviktig vid ett BMI på mellan 25-29,9.
30-34,9 är fetma grad I osv Länk tex här.
Den samlade folkhälsovetenskapen säger att bukfetma är värre hälsomässigt än ett högt BMI.
Kvinnor med ett midjemått > 88 räknas som bukfeta. För män är siffran 102. Länk tex här.
Inte heller midjemått är en fullständig mätmetod men på något sätt måste vi definiera vad vi talar om.
Fine. Då vet vi vad sjukvården klassar som övervikt och fetma, vad som anses skadligt för oss och ökar benägenheten för en jävla massa sjukdomar så som hela det metabola syndromet med hypertoni, hyperlipidemi, hyperglykemi.
Innebär det att det är bara och enkom människor som kvalar in här som på sina privata bloggar har rätt att gnälla/ beklaga sej/ prata ut om att de känner sej tjocka?
Nej, men självfallet inte!!!
Min blogg är min. Här skriver jag vad jag vill.
Du som läsare får mer än gärna kommentera och tycka olikt men det är ändå min blogg.
Precis som Kittys blogg är Kittys, LD's blogg är LD's osv.

Jag tyckte att Kittys första inlägg i frågan kändes rätt deppigt att läsa.
Igenkännande absolut men oxå deppigt.
Kitty är en het böna. Snygg och enligt min bedömning... njä, faktiskt inte tjock.
Hon har för bövelen precis fått barn.
Men inte desto mindre kände jag igen mej. Mej och många, många kvinnor jag mött.
Kraven vi får från omgivningen... hur vi BÖR se ut... är stenhårda och rätt skruvade, jämför gärna (eller låt bli) dagens ideal med ex Baywatch från -90 talet, där dåtidens heta babes ränner runt i baddräkter och är betydligt rundare än i dagens tvserier, magazin, reklam mm.
Vi är alla hjärntvättade även om jag tycker att jag blivit allt bättre på det där att vara min egna bästa kompis och inte säga nedsättande saker till mej själv som jag inte säger till mina vänner.
Men även jag känner ju av det.
Flertalet av oss har vår trivselvikt.
Går vi upp 5-10 kg från den så sitter plötsligt kläder åt och är osmickrande. Antingen går man runt så, i för tajta ålaskinn eller så köper man nya kläder.
Ja, eller så tar man tag i vikten.
Jag har i vuxen ålder efter mina fyra barn varierat mellan att väga 57 kg-68 kg.
Vid 57 kg var jag inte särskilt magen och inte ens vid 68 kg kunde jag klassas som fet, men det tror sjutton det att det är skillnad mot elva kilo mindre.
Att jag inte skulle ha rätt att vädra det, bland vänner eller på en egen blogg känns oerhört märkligt.
Vem bestämmer det?

Jag är inte korkad.
Jag fattar att tjockisföraktet är utbrett. Å jag tror att det är precis som Lady Dahmer ger uttryck för, skäl för diskriminering. Tjocka människor får sämre sjukvård, färre jobb, ses som korkade, lata å lite efterblivna, hänvisas till klädkedjornas "tält avdelning" osv.
Jag greppar det. Det är tragiskt och förkastligt.
Men likväl. Min känsla måste få vara min. Kittys känsla måste få vara Kittys.
Jag har inte orkat fundera på hur mycket övervikt Lady Dahmer kan ha.vilket BMI hon kan landa på.
Men jag VET att det finns många människor som är betydligt fetare och som dessutom inte har LD's rena anletsdrag eller makalösa hår.
Innebär det inte per automatik då att Lady Dahmer ska hålla käften eftersom inte hon är i en 150 kg kvinnas med pesigt rättfärgat hår å stor näsas situation?
VEM bestämmer lixom?
Ja, svaret kan ju bara bli att det gör individen själv.
En något överviktig kvinna kan lida psykiskt mer än en mycket överviktig kvinna till följd av självförtroende och bättre självkänsla.

Eller vad tycker du?

Puss/ Asta



måndag 27 juli 2015

My summer



Det regnar eller är mulet mest hela tiden. Tack gode gud för Cypern i september,

Jag har nära relationer som tjorvar å som jag inte vet hur jag ska hantera.

Det är 17°c i vattnet. Sjutton!!!!

Det känns som september

Jag har ingen semester

Min Mini har det jobbigt

Jag har varit otroligt osocial denna sommar.

Jag har tackat ja till en utbildning jag drömt om halva mitt liv

Jag känner en större glädje över att gå till jobbet än jag någonsin gjort.

Jag å maken har det bättre än på länge

Det är andra sommaren med Noah. Intensivt men underbart.

Jag äter jordgubbar så ofta jag kan.

Idag plockade jag ett helt strå med smultron.

Maken har precis bokat andra hotellvistelsen denna sommaren.

Mamma mår skit

Jag mår trots allt rätt bra.

Puss/ Asta

Min passion



Idag har jag varit och fixat mina fransar.
Det är en lyx jag unnar mej och mår märkligt bra av.
En sån liten detalj, men den får mej att känna mej snyggare å mer bekväm.
Det är så skönt att faktiskt inte behöva fixa ett enda dugg med utseendet om man inte vill och ändå se piggelin och fräsch ut.
Jag tänker aldrig ge upp det!

Började med det förra våren.
Hade bara tänkt att göra det en gång eller två men jag fastnade direkt.
Sedan gjorde jag uppehåll över hösten och vintern för jag tänkte att så där mycket pengar kan jag inte hålla på å slänga ut på mej själv. Att det var onödigt vintertid när man ändå kladdar med foundation och sånt.
Men hela vintern saknade jag det och när jag började igen i våras så bestämde jag mej att det var för gott.
Jag är värd det! kort å gott.

Det är ju hysteriskt vanligt numera med fransförlängning och man ser det på var och varannan människa.
Jag gör mina på Team Harvards hos en tjej som heter Aida och som hyr in sej där nån dag i veckan.
Jag tycker att hon gör dem så lagom.
Jag gillar att de är lagom. En del har så mycket att det syns på långt håll att det är fejk, det blir som stora plymer och tynger snarare ner ögat än öppnar upp det.
Mina är så att det faktiskt skulle kunna vara mina egna.
Älskar dem. Älskar Aida. <3

Precis så fåfäng är jag. Ibland. 

Puss/ Asta

Rör dej varsamt.



Vissa saker är svåra att tala om i det offentliga rummet, svåra att skriva om på en publik blogg.
Det jag kan konstatera är att den arga tigermamma som gror som ett litet frö i magen i samma stund som ens barn läggs på magen aldrig flyttar ut. Det är en naturlig instinkt som finns hos alla däggdjursmammor.
Den slumrar och den vaknar... RASANDE... när någon hotar din unge.
Om ungen så är ett, tjugoett eller femtioett.

Å en arg tiger bör man gå vääääldigt varsamt fram med.

Puss/ Asta

söndag 26 juli 2015

Asta recenserar på egen hand "Hon som älskade honom" av Sara Kadefors.



Sara Kadefors är en av mina favoritförfattare och jag har läst alla hennes vuxenböcker.
Jag tycker väldigt mycket om hennes språk och hennes blick för relationer och mänskliga känslor.
Jag tycker om och kan känna igen mej i hennes karaktärer.
"Hon som älskade honom" är inget undantag. Blev överlycklig när jag fann en ny pocket av henne i affären igår och jag både började på och läste ut boken idag.

Boken handlar om Malena som hastigt och rätt olustigt lämnar sin lägenhet, sina vänner och sitt gamla liv i Stockholm för att hyra ett litet torp inne i skogen.
Hennes känsloliv är i kaos, hon orkar inte med sina vänner, sitt jag, alla ljud.
Malena vill till landet. Till naturen. Utan att veta något om naturen.
Naturen med alla sina ljud och djur skrämmer henne till en början och det blir inte riktigt så där harmoniskt som hon tänkt sej.
Hennes trygghet och enda kontakt med andra blir med familjen som äger torpet och som bor i det stora huset alldeles i närheten.
Det är en stabil familj med ett genuint förhållande som engagerar sej i fosterbarn och flyktingbarn.
Malena spenderar tid framför allt med mannen i familjen, Nathan.
För sent inser hon vad deras oskyldiga umgänge kan leda till...

Historien är engagerande. Känslorna dubbla å svåra. Jag kan känna igen mej i mycket hos Malena även om hon är en helt annan kvinna än vad jag är. Boken har fint driv trots att historien egentligen berättas långsamt och jag läste som sagt ut den i ett svep.
Den är inte riktigt "Kadeforsk" i sin stil och framför allt inte i sitt slut vilket gjorde mej lite förvånad.
Det är långt ifrån hennes bästa roman. Mest har jag tyckt om "Fågelbovägen 32"
Men den är ändå bra och precis en sådan berättelse, lagom fängslande, som jag behövde just nu.

Betyg: 3+

Puss/ Asta

Jag å mina mörka hemligheter



Det är inte mina fötter på bilden.
Om vi ska göra en lång historia kort finns två ting att säga om mina fötter...
Jag har alltid pillat å grejat, smort å filat på dem och...
De har alltid sett för jävliga ut.

Detta att jag har hemska fötter kan bero på olika saker.
Jag har noll fotsvett... kan vandra runt i ett par gummistövlar en hel dag och fossingarna är fortfarande torra som fnöske.
Bortsett från normala ting som att fila å smörja så utför jag även mindre operationer.
Skär i dem med diverse tillhyggen, drar upp stora bitar av torr hud, pillar konstant, vilket resulterar i att det blir skinnflått och börjar blöda på sina ställen.
Jag har nästan alltid ont någonstans under fötterna för att jag inte kunnat låta bli att massakrera dem, det är som en äckligare version av att bita på naglarna.
Och jag har ofta tänkt att jag på sjukhuset vistas bland så mycket bakterier och går barfota i jobbskorna och ett tu tre skulle jag kunna dra på mej nån läskig infektion i dem.

För några dagar sedan fick jag en riktigt otck och djup torrspricka rakt in i hälen.
Jag försökte pyssla om dem, sov med plåster där jag klickat en stor fet klick salva under och hade sedan ett duodermplåster för att skydda.
Det  kändes ok igår på jobbet. Ont men hanterbart.
Väl hemma gick vi en långpromenad med hunden när det gjorde mer ont, varpå jag under hela rundan gick utan att trampa ner vänster häl, jag stödde lixom bara på trampdynan fram.
Idag. Gissa vad?!
Jo jag har så in i helv... ont i vristen. Förhoppningsvis bara träningsvärk efter att ha belastat konstigt nån halvmil men det gör oroväckande ont å är galet stelt.

Jo, jag vet...
Jag vet att man inte ska skära med vassa rakblad i fötterna. Å man ska inte sitta och dra bort förhårdnader, det blir bara värre.
I perioder sköter jag nej med fotbad, lagom filning och mycket smörjande. Jag har prövat de flesta krämer, typer av filer, plaspåsar med olja, baby feet och periodvis haft relativt välvårdade fötter  men precis som för en nagelbitare är det lätt att återfalla i gamla synder.

Finns det någon mer som jag där ute så vi kan bilda Anonyma Fotskärare eller är jag fullständigt galen?

Puss/ Asta

Bild: Inte heller min fot men betydligt mer lik än första bilden. 

torsdag 23 juli 2015

Mitt 2000: e inlägg. Levern behöver semester men mor hon har haft det fint.



Så har jag varit ledig i dagarna två och herre jösses, jag är helt slut!
Jag å maken har varit i Götelaborg å säkert bränt lika mycket pengar på 1½ dygn som vi hade gjort på en långhelg i Barcelona, men vem är jag att gnälla över det?
Vi har haft det superhärligt.
Bott på Barken Viking, åkt med räkbåten, suttit i solen å druckit Gin & tonic.



Vi åkte i går förmiddags. Tog tåget som gick 11:20 härifrån. Maken hade bokat 1:a klass vilket var rart men rätt onödigt. Vi var ensamma i hela vagnen och knäppte upp var sin öl som färdkost.



När vi kom fram tog vi oss till Barken Viking som ligger nere i Göteborgs hamn.
Alla som någon gång varit i Göteborg vet vem hon är. Hon är som själva symbolen för staden där hon ligger fast förankrad och numera alltså är hotell.
Hon är byggd i Köpenhamn för över hundra år sedan.
Där kikade vi runt, lämnade in väskorna i bagagerummet då vi var lite tidiga och gjorde oss bekanta med hotellet/ båten.



Vi köpte var sin Gin & tonic och satte oss uppe på soldäck och avnjöt dem.
De serverades i stora vackra glas som såg ut att ha hört hemma på Titanic.
Solen sken alldeles lagom och det blåste en lätt bris.
Därefter drog vi ner på stan, kollade in folk, åt en lunch... jag tog en sallad som var varken bu eller bä, drack en öl... och sen gick vi tillbaka till båten å fick våra rum.
Där gick vi loss på en medhavd rödvinsflaska.
Vi gjorde... ja, sånt gifta, vuxna människor gör på hotell... innan vi tog oss en tupplur.

 

Klockan 18:00 var det dags att gå ombord på M/S Trubaduren, en räkbåt som under dryga fyra timmar skulle kryssa runt med oss i Göteborgs skärgård.
Under turens gång fick vi ta del av historier och anekdoter om öarna vi passerade av duktiga guider.
Guiderna serverade oxå, var väldigt personliga, presenterade sej och hade stenkoll på sina gästers behov.
Utöver att servera sjung och dansade de med jämna mellanrum.
Riktigt riktigt proffsiga var de!



 

Men mest var vi där så klart för matens skull.
Lax, potatis, en massa härliga såser, bröd och goda ostar.
Å så skaldjur då såklart. Räkor, krabba, kräftor, blåmusslor i sina skal.
Jag åt i två omgångar och blev så jäkla mätt att jag fick ont i revbenen.
Så otroligt mumsigt.
Jag har aldrig i mitt liv käkat så där mycket skaldjur på en å samma gång.
Till detta kalasande drack vi ett schysst vin, likör till kaffet å ett par drinkar på det.
Notan var inte speciellt rolig trots att maten redan var betald, men som sagt... det var en dag den här sommaren å vi levde som kung å drottning.
Blir ni sugna på fantastisk mat, historia och underhållning på en av jordens vackraste platser så kan jag varmt rekommendera en tur. Länk hittar ni HÄR.



Vi passerade en massa sådana här småöar. 500 x 500 meter el nåt med bara ett hus på.
Tänk att bo så!!!
Madremia. Åtminstone sommartid.
Lika kul är det kanske inte att ta lilla motorbåten in till jobbet en ruggig novembermorgon.

När vi kom i hamn igen strax efter elva på kvällen var jag förbi av trötthet efter att ha jobbat nio av tio dagar å sedan småsippat alkohol under tolv timmar.
Maken, som har semester, var inte alls lika trött så honom dumpade jag av på Casinot som ligger alldeles intill Barken Viking och sedan somnade jag sött.

I dag på morgonen åt vi frukostbuffé. Den var okej men inte mer.
Sedan gav vi oss ut på stan, maken handlade tre T-shirtar efter att högtidligt lovar att slänga åtminstone två i sin gamla alldeles för stora samling.
Sen skildes vi åt.
Han ville vara kvar ytterligare nåt dygn och leta upp någon av sina gamla polare från stan medan jag tog en runda i ytterligare några affärer innan jag satte mej på tåget.
Köpte mej en hatt på Indiska. Jag tyckte den klädde mej... och om inte annat blir den utmärkt att ha på Cypern när jag ränner efter lillprinsen.
På tåget kom jag på att maken hade nycklarna till bilen som stod vid tågstationen å väntade så jag fick vackert promenera hem.
Det är väl en 6-7 kilometer kanske å det gick fint även om det var lite snopet.

Nu. Trött. Trött. Trött.
Å framför mej har jag två dagpass så här blir tidig sänggång.

Puss/ Asta (som med ålderns rätt väljer att få se ut som en övervintrad hippie bara för att jag vill å trivs så)






tisdag 21 juli 2015

Asta recenserar Zx Fixodida



Vi bor extremt fästingrikt mitt bland åkrar å ängar där det dräller av rådjur.
Jag brukar plocka åtminstone tre- fem fästingar/ dag på Gottfrid under vår, sommar, höst och har aldrig kört något fästingmedel av rädsla för gifter.
Nervgifter som kan göra hunden sjuk både direkt och på längre sikt samt att de inte är bra för varken miljö eller småbarn.

Sedan två veckor cirka har jag testat helt naturliga och miljövänliga ZX Fixodida. Innehåller Fulvosyra som aktiverar hundens egna försvar mot fästingar.
Kan bland annat läsas och om köpas här.
Jag var högst skeptisk och hade ytterst låga förväntningar.

Efter de fem dagar det tar att "ladda" hunden med medlet har Gottfrid inte haft en enda fästing.
Han hade tre stycken under de första fem dagarna.
Medlet är halvdyrt. 250-300 spänn för 100 tabl och en vovve i Gottfrid size... eller ja, faktiskt över 10 kg... behöver 3 tabl om dagen men med tanke på det fina och naturliga resultatet är det helt klart värt det.

Betyg ***** av ***** möjliga.
Rekommenderas med andra ord varmt!

Puss/ Asta

söndag 19 juli 2015

Alltså, måste jag hålla på å tjaffsa hela tiden?



Det har fan i mej gått så jävla långt i det här landet att det nu är vi antirasister som skall hålla tand för tunga!
Vi ska inte hålla på och bråka med folk, vi ska inte hålla på å tjafsa.
Alla måste få ha sin åsikt. Alla måste få ha rätten att uttrycka sin åsikt utan att bli kränkta för att nån jävla antirasist säger att de blir så jävla trötta.
Precis det hände mej på facebook tidigare idag när jag (för vilken gång i ordningen?) lackade ur på att det finns människor som på fullaste allvar verkar tro att deras rätt att få säga negerboll är nån slags mänsklig rättighet.
Det ska inte jag hålla på å bråka om, för alla måste få tycka som de vill.
Men... NEEEEJJJJ... vill jag vråla med samma ljudliga vrede som Magnus Betnér brukar göra.
Nej, det är ingen rättighet och nej jag tänker inte diskutera varför ord på mat som fransyska, vitlök eller finska pinnar inte är samma sak. Igen. Inte en gång till. Jag ids fan inte.
Å jag tänker verkligen inte låta en rasist/ en som framför rasistiska plattityder sätta villkoren för mej å mina protester.
"Ta bort mej som vän då om du inte kan acceptera det" sa hen.
Sagt å gjort. Men ändå synd för jag gillade andra sidor hos den här människan och egentligen är det inställningen som gör mej mer förbannad än personen i sej.

Jag älskar det här landet. Jag älskar verkligen Sverige.
Men något av det som länge varit fint med Sverige håller på att gå förlorat.
Den här solidariteten som vi svenskar är kända för. Öppenheten. Rättvisepatoset.
Det MÄRKS på obehagligare sätt än sifomätningar att Sverigedemokraterna växer å växer å växer.
Det märks i samtalsklimatet, i hur tidigare "förbjudna" åsikter nu luftas fritt, det märks i hur dessa "Sverige vänner" (pyttsan heller!) tar allt mer plats å allt mer ton.
Och numera får högljudda antirasister (i små å stora forum) höra att DE mobbar, utesluter, är elaka, kör över.
"Folk måste få tycka olika."
Jo jo, men yttrandefrihet fungerar (fortfarande) åt båda hållen. Än så länge är det min rättighet att säga att det som kommer ur "Sverigevännens" mun är dynga.
Stackars Jimmie, han utesluter ingen. Det är alla andra som är dumma mot honom å inte vill prata.
Ja, eller så är det sju partier som vilar på demokratiska grunder som inte vill ta ett rasistparti i båten.
Så kan det ju oxå vara...
Jävla journalister och PK vänstervridna press som måste skriva om att Ekroth kastats ut från krogen igen för att han var hotfull mot gästerna.
Vem fan har inte blivit utkastad från krogen? Vem har inte någongång fått för mycket att dricka?
Ptja, nu blir ju Ekroth utkastad från krogen mer än "ibland" och kanske... kanske... borde svenska folket kunna ha högre krav på en riksdagsman som är Sveriges tredje största partis talesman i frågor som rör brott å straff.
Kanske är det ändå en yttepytte liten skillnad.

Fan!

Puss/ Asta


lördag 18 juli 2015

Är vi flerbarnsmorsor bessersmittrar hela högen?



Cissi Wallin skriver om bombsäkra föräldrar.
"Ändå möter jag dom tamefan regelbundet. Både irl och på nätet. De bombsäkra föräldrarna. Oftast kvinnor, oftast med två barn eller fler. De som VET. Är helt och totalt rutinerade och har svar på precis varenda fråga inom föräldraskapets snåriga djungel. De applicerar gladeligen sina högst personliga erfarenheter på alla föräldrar och alla barn. Och det är så förbannat tröttsamt."

Det där är en känga bland annat till mej. Nästan ordagrant så som hon bemötte mej i ett tjafs vi hade för ett tag sedan.
Jag suger lite på de där orden. Känner på dem. Funderar på om de är sanna.
Å jag kan ju bara svara för mej själv, vi med två barn eller fler är en rätt stor å brokig skara människor.

Men generellt...
Generellt sätt så är det ju så att det du gör ofta och länge ger dej erfarenhet.
Jag tänker på det ibland när Anna Wahlgren som på -80 talet var alla småbarnsföräldrars guru men som nu enhälligt sågas jäms med fotknölarna.
Hennes idéer kring den gravida kvinnan och barnuppfostran är på många sätt otidsenliga och omoderna. Det här med att hon tex anser att lite rök å alkohol under graviditeten har inget barn tagit skada av skulle aldrig kunna tryckas i en bok idag.
Det finns mycket jag inte kan ställa mej bakom vad det gäller AW uppfostringsmetoder, sova hela natten metoden, är bara en sak.
Men! Ingen kan ta ifrån henne att har man fött å uppfostrat nio ungar så har man oxå lärt sej ett och annat om barn.

Jag upplever nog, tvärt emot Cissi Wallin, om man ska generalisera att människor med erfarenhet av vad det än må vara är mer ödmjuka inför vidden av det man inte kan och inför att saker å ting kan vara annorlunda.
De som är mest bergsäkra på hur barn skall uppfostras är i regel de som inga barn har alternativt män från de äldre generationerna som egentligen aldrig var inblandade i att fostra, trösta, bära, sköta sina småttingar.
Meningar som börjar med "Nu har jag visserligen inte barn själv men..." alternativt
"På min tid lärde man ungarna att..."  är väldigt vanliga.  

Jag har uppfostrat fyra barn. Fyra väldigt olika individer. Fyra människor som trots att de vuxit upp i samma hem med samma syskon och föräldrar ser på sin barndom olika därför att DE är unika individer.
Jag upplever nog att jag har erfarenhet och rutin på väldigt mycket.
Alltså ren kunskap. När man ska söka doktor och när det inte behövs, hur man kan göra när amningen strular, vilka salvor som funkar bäst på olika utslag, varför barn reagerar som de gör, hur man kan hjälpa en liten att komma till ro mm
Men samtidigt är det så att varje förälder och varje barn är unikt och allting fungerar inte samma för alla.
Det enda jag med säkerhet skulle vilja säga är att DU är den bästa på att vara förälder till DITT barn.
Jag tror mycket på att lyssna lagom på experter och forskning, på att ta till sej det som man känner passar.
För expertråd och vetenskap ändras hela tiden. Det som var rätt igår kan vara fel imorgon.
Det som fungerade utmärkt för mej kanske blir jätteknasigt för dej.

Vad det gäller  mina egna barn och min egen roll som förälder och uppfostrare så tänker jag som följande...
Min mormor gjorde så gott hon kunde med min mamma men mycket blev fel, min mamma gjorde ett bättre jobb men en del blev ändå fel, jag har gjort så bra jag kunnat och trots fel så har jag lagt grunden för att mina ungar ska kunna bli ännu bättre föräldrar.
Vi jobbar alla på utefter våra egna förutsättningar å gemensamt för nästan alla morsor är att vi gör så gott vi bara kan.

Puss/ Asta

fredag 17 juli 2015

Underbart är kort



Underbart är kort.
Idag har jag varit ledig å i morgon påbörjar jag ännu ett sånt där mastodontpass bestående av en kväll å tre dagpass.
Men denna lediga dag har varit guld värd.
Sovmorgon. Säkert en timme kvar i sängen därefter för lite surf å kaffe.
Strandbesök med Mini å Noah (17°c iskallt så nej, jag gick bara i till vaderna med lilleman.)
Det var halvkallt i luften oxå men mysigt ändå att sitta där en stund å äta torra kanelbullar å färska jordgubbar.
Sedan hade vi årets hittills godaste grillning med crash hot potatoes som  jag gjorde för första gången. Simpelt men gott med kött, sallad å en kall bärs till.
Nu har vi gått en stillsam promenad med hunden i en svalkande kväll.

Känner mej skönt trött å tänker mej tidig sänggång.
Har ni haft en skön fredag?

Puss/ Asta

torsdag 16 juli 2015

Vad är en tant för er?



Den frågan ställde en facebookvän idag på sin tidslinje.
Jag är lite nyfiken på vad ni tycker också!
Vad står "tant" för hos dej? 
Jag tycker man kan se både en renässans och en utrotning av begreppet.

Tant är ett begrepp som används i allt mer positiva ordalag, i ett försök å i en anda som förhoppningsvis leder bort från den diskriminering som funnits kring den "åldrande, förbrukade kvinnan." Hon som inte längre har uppnosiga bröst, vill vara män till lags å har hela livet framför sej.
Nu talar starka röster för en erövring av ordet och begreppet tant.
Tant i betydelsen Fullvuxen kvinna som är trygg nog att släppa komplex och begränsningar.
Någon med pondus, kraft å erfarenhet som vågar ryta ifrån mot sådant hon finner orättvist eller ovärdigt och som respekteras för sin erfarenhet.
Jag kan sträva efter den rollen och delvis identifiera mej med den.
Jag är mer bekväm i mitt eget skinn numera å vågar hävda min åsikt och min rätt till att höras och säga ifrån.
Inte där än men på väg...

Tant kan ju oxå vara synonymt med torr å tråkig äldre dam.
Den typen av tant blir allt mer sällsynt.
När jag ser på gamla foton så var min mormor typ tant när hon var trettiofem.
Mer tant än hon var när hon dog.
Det handlade inte bara om att modet förändrats även om såklart kläder å frisyren påverkar oss när vi ser bilder.
Det var knälånga kjolar, rysliga och ordentliga blusar.
Det var inställningen om att vara gammal trots att de knappt kommit i klimakteriet.
Det handlade om att uppföra sej värdigt. Så som det anstår en... tant.
Jag minns att mormor pratade om testamenten å döden när hon var som mej.
Som om det kunde ske när som helst.

Själv använder jag ordet i båda betydelserna.
Både positivt och negativt.
När jag strävar efter att bli en starkare kvinna eller när jag möter en sådan där hopplöst ordentlig sak som snörper på munnen.
Tant i den negativa bemärkelsen kan man minsann vara som dryga tjugoåring med.
Håret i ordentlig tofs å smörgåspapper mellan frukostmackorna.

Puss/ Asta

Smekmånaden är över.



Varning för ett gnälligt inlägg. 

Smekmånaden på BB är över, att vara "ny på jobbet å allting är spännande charmen" lika så.
Missförstå mej inte, jag vill fortfarande bli barnmorska å jag menar inte heller att jag är rutinerad å blasé. Haha, låååångt därifrån, men det där första eviga glädjeruset har lagt sej.

Juni, juli, augusti är högsäsong att föda barn och trycket är högt på vår lilla förlossning.
I juni när jag började var det förhållandevis lugnt å jag kände att detta är ju inte så farligt.
Nu är det mer. Mycket mer.
Stressen går inte att jämföra med Medicin så klart, men det är mycket å det är stressande på ett annat sätt.
Kanske framförallt för att på vårdavdelningarna styr personalen å verksamheten, på BB görs allting väldigt mycket på föräldrarnas villkor.

Deras mood å behov får styra. Så som sej bör. Det borde finnas resurser för mer sånt på vårdavdelningar oxå men det gör det inte, så är det bara.
Det är ett arbetssätt som jag inte är van vid ännu fullt ut å det kan kännas stressigt när platser måste fram till nya patienter, jag har saker som jag måste göra men ständigt får invänta för att föräldrarna ska känna lite, fundera lite, amma lite, sova lite, byta en blöja lite valhänt, amma en stund, träffa mormor...
Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att ta plats som ännu inte är min att ta.
Jag blir ifrågasatt på ett annat sätt. Inte så att folk är otrevliga men jag är van vid att ha en auktoritet och pondus i kraften av att jag kan mitt jobb och är den som varit på avdelningen bland de längsta.
Här tar de för givet att trassel per automatik beror på att jag inte är van.
Så är det säkert ibland men inte alltid.
Jag känner mej otillräcklig. Eller jag har känt så... idag.

Det är fantastiskt att få arbeta med friska människor och än mer fantastiskt att få jobba med friska människor som precis fått ett barn, som lever i lyckan av att ha blivit föräldrar.
Det känns stort å högtidligt och jag vet ju hur det är.... man minns ju de där människorna som förlöste en å som fanns kring en på BB i hela sitt liv så självklart vill jag göra ett bra avtryck, bli ett bra minne, bidra med min lilla lilla pusselbit till att dessa dagarna på BB ska bli så fina det bara går.
Å det är fantastiskt att få jobba med så många duktiga kvinnor, så många erfarna barnmorskor.
Men :) Ni kände att det skulle komma va? Det där "men'et."
Som sagt, men... jag kan sakna män. Här är alla kvinnor... ja papporna finns ju, men de är mer i periferin, mammorna å barnet, är dom allt kretsar kring.
Mammor å bara kvinnliga kollegor. Rätt mycket kvinnliga läkare med.
Det blir en särskild stämning i frånvaron av män. På gott å ont.
Jag har hyllat det goda den första tiden, nu kan jag även känna att det är av ondo.
Jag vet inte om jag kan (eller vill) sätta fingret på vad det är, vad som händer i en helt homogen arbetsgrupp men nåt är det.

Sen saknar jag mina kollegor. Jo, men så klart gör jag det.
Jag kan sakna hur vi tog hand om varann. Att det kunde vara tjafs å konflikter men även väldigt mkt att hålla varandras händer och att ge beröm.
Snyggt satt nål där eller Det var ett fint samtal eller Tack för en fin rapport eller... ja, det lilla i att se varandra.
Jag är fyrtiosex år fyllda och borde kanske inte behöva det men jag saknar å skulle behöva lite positiv feedback och inte bara den konstruktiva kritik som delges vid reflektion.
Jag kan sakna att få en smekning över ryggen eller en arm om axlarna å någon som sa "Bra gjort" eller "Vad bra det går" någongång.
Förstår ni hur jag menar?

Jag saknar att skratta. Så där så man nästan kissar på sej i personalrummet.
Jag saknar att höra till. Att någon skiner upp över att få jobba med just mej.
Jag saknar att kunna ha en dålig dag, att få vara lite låg, och inte hela tiden försöka framstå som framåt, positiv, käck och kavat.

Å bara för att barnmorskeriet är min dröm så känns det nästan lite förbjudet att gnälla.
Att inte bara vara hundraprocentigt skitpositiv.

Nog nu. I övrigt har jag det bra men är allmänt skittrött efter fyra pass på raken varav de tre sista varit dagpass.
Imorgon ska jag soooooova!

Puss/ Asta

onsdag 15 juli 2015

Låt mej varmt presentera: Pricilla



Jag hade ett presentkort på Indiska som låg å värkte i handväskan sedan någon månad tillbaka.
Idag efter jobbet mötte jag upp en Mini som behövde muntras upp å få tänka på annat en liten stund i grannstaden där jag jobbar och vi drog på shopping.
Jag unnade mej den här trasan. Pricilla.
Den ser verkligen inte så himla mycket ut så här, men som så många gånger tidigare, inspirerades jag när Louise som driver bloggen Big ass fashion provade denna.
Den är superdupercharmig och kommer nog bli en klar favorit resten av sommaren.
Lte chic, coolt , svalt tyg å mönster från -70 talet så där.
Pris: 349 kr.
Jag köpte även de balla runda solbrillorna som ni ser längst ner. 79 kr för dom.
Å så köpte jag en söt topp till Mini.
Vi drog runt i några affärer till. Noah fick sin första brandbil som låter och Mini handlade ett par svarat och ett par blå jeans å sen även en bikini.

Så gick det några timmar och Mini kunde pausa lite i sin ledsenhet och jag fick lite "dag" efter jobbet, inte bara åka hem å låta den ta slut.

Ikväll har Gotte å jag varit i blåsten vid havet och badat.
Eller ja, han har badat och jag har stått bredvid och ropat uppmundrande.

Nu är det hög tid för den här tanten att knyta ihop sina lemmar och gå å sova.
TREDJE dagturen väntar imorgon, ni som känner mej vet ungefär hur bekväm jag är med det.

Sov så gott mina hjärtan och gratulera mej gärna till fina köp.

Puss/ Asta


tisdag 14 juli 2015

En amatörs bekännelser eller om man så vill, den där oljan var ju inte helt nödvändig.



Här har jag gått och köpt en svindyr nagelolja för några veckor sedan bara för att jag ledsnat både på mina skivande naglar och på billig skitolja som är precis som fulla medelålders män, lovar mer än de kan hålla.
Jag har nogsamt droppat en dyrbar droppe på varje nagel och masserat in länge å väl på både tummetott och alla de andra naglarna, minst tre gånger om dagen.
Här ska ges fukt å näring. Banne mej.
Jag har klippt ner en bit, filat, polerat.
Här om dagen gjorde jag en myyyycket noggrann manikyr med underlack, färgat lack i tre lager och överlack.
... Och i dag går jag å rensar ogräs, sliter å bökar och drar utan några trädgårdshandskar så naglarna går av, skivar sej värre än någonsin å ser ut som fan själv!

Jag kan inte med bästa vilja i världen beskriva mej själv som trädgårdsintresserad.
Nej, jag är ledsen "min egen bästa kompis" (nu talar jag till mej själv i tredje person med. Det är väl bara typ Zlatan som kommer undan med det utan att verka alldeles stollig.)
Jag har inget odlarintresse, inget naturestetiskt öga, inga gröna fingrar.
Det enda som är grönt hos mej är mina ögon, min bisarra längtan efter att börja leva ett gröna vågen liv och en å annan grön klädtrasa.
Vår trädgård är rätt stor och den är gräs. Alltså gräsmatta. Som robotgräsklipparen Hugo tar hand om.
Jag har inga rabatter och de ändå växter som frodas förutom häck och gräsmatta är kischkål eller vad det heter kirshricj? Kirschhors? Ja, ni vet vad jag menar.
Det växer överallt. Jo, överallt.
Snyggt?
Nä inte särskilt.

Den kirsmichen började jag slita loss i dag på ena sidan av huset. Inte särskilt noggrant och inte särskilt planerat utan jag slet mest upp där jag kom åt. Håller min nyupptäckta trädgårdssysslorlycka i sej får jag väl göra en andra och en tredje gallring.
Eller om jag skulle satsa på att befria de övriga husväggarna från den meterhöga ogräsen först?
Kanske var det ett once in a lifetime mood jag fick där men jag tyckte det var vilsamt att få sitta ute och jobba med händerna. Ha fingrarna i den svarta kalla myllan, låta ett par gråsuggor fly för sina liv över min handrygg.
Det var... vilsamt.
Inget krav på att det skulle bli snyggt, inget jobb gjort för nån annan skull.
Bara sitta där mitt i jorden och försöka dra så rötterna följde med och sabba mina naglar så till den milda grad att inte ens Jesus skulle kunna fixa till dem mer.
Jag kunde till å med känna en viss njutning när naglarna gick åt fanders.
Jag är ingen ytlig fåfäng liten hoppetossa. Jag är en sån där "ett med naturen barn."

Nu är naglarna nedklippta så långt de bara går. Torra å eländig.
Men äsch, det är världsliga ting. Vi har värre problem i Astas hushåll just nu, större figther som skall utkämpas.

Kirsh-kors-kursh- OPI avocado komplex oil: 15-0

Puss/ Asta

Jag tog ingen bild...



... men efter en stressig dag på jobbet (jo, det kan vara stressigt på BB, på ett annat sätt än på medicin men ändå stressigt) så kom jag hem, solen sken å jag tog en kall öl i solstolen och efteråt så hade jag den kanske mysigaste Noahvakt jag haft medan hans mamma stack ut å sprang.

Han tultade runt med mej på tomten nakenfis.
Vi luktade på blommorna, vi kikade i gräset på skalbaggar, vi rensade lite gräs, vi smakade på vinbär å han åt de två hemmaodlade jordgubbarna som lyckats bli röda.
Sen rände jag efter honom å vi kollade in både vår gräsklippare Hugo och grannens röda motorcykel som tydligen är det vackraste som finns för en liten kille på snart femton månader.

Han utvecklas så fort nu. Jag tycker han gör nya saker varje dag. Det känns som om han förstår mer å mer.
När jag tittar på foton så har han vuxit och blivit så mycket mer pojk än han bara var för några månader sedan.
Jag säger: "Kan du säga mommo? Mom mom mom?"
Han säger :"Mam mam mamma."
Jag: "Nej, mommo."
Han: "Mamma."

Att lyfta upp hans solvarma nakna kropp, pussa honom i nacken där håret lockar sej flera varv nu och höra hans kiknande skratt är ren lycka. Ren återhämtning och energitankning till själen.
Jag tog inget foto.
Men jag har sparat det.
Här inne.
Noah är för alltid sparad här inne.

Puss/ Asta

måndag 13 juli 2015

Ett av de vackraste orden jag vet



Ett av de vackraste ord jag vet är tillit.
Jag började tänka på det i bilen på väg hem från jobbet, vet inte varför, att jag tycker så mycket om det ordet.

Jag tror att jag är en människa som har relativt svårt för tillit.
Tillit till mej själv. Tillit till livet. Tillit till andra.
Jag tror relativt lite om mej själv och jag litar på väldigt få fullt ut.
Kanske är det därför jag kommer så nära mina hundar?
Hundar är dem de är. Ärliga. Man får det man ser.
De utför inga spel, snackar inte skit, överger aldrig.
Hundar är.

Jag tror tillit skapas tidigt i en människas liv och om inte den etableras så blir den som vuxen svårfångad.
Jag tror att de flesta ser mej som en oerhört öppen människa, jag har en hög social kompetens och jag har lätt för att prata om svåra saker. Lätt... för lätt... för att erkänna tillkortakommanden.
Samtidigt finns det inom mej en spärr, ett privat område, som jag inte blottar för någon.
Dit inte ens min man eller mina barn släpps in.
På så sätt är jag både en väldigt öppen och samtidigt en väldigt privat människa.
Det finns skymningar i mitt inre som jag inte vågar lita på att de kan visas upp.
Det finns ingen kärlek som är självklar nog, ingen jag vågar tro på.

Men det är en vacker och djupt underskattad egenskap, den att känna tillit.
Lite som snäll. Att vara snäll är oxå oerhört fint.
Men både snällhet och att vara tillitsfull kan tolkas som lite korkat, naivt.
Jag håller inte med!
Jag tycker att det är vackra, starka egenskaper. Värda att värna och att kämpa för.

Tillit till sej själv, till livet, till sin omgivning... i den ordningen.

Vilket tycker du är det vackraste ordet du vet? Hur har du det med tilliten? 

Puss/ Asta

söndag 12 juli 2015

Tacksamhetslistor å spinn



Jag som var så duktig med mina tacksamhetslistor varje kväll innan jag skulle somna har sjangserat rejält. Det är dags för skärpning för jag mår så bra av dom.
De hjälper mej att fokusera och de saktar ner spinnet i mitt huvud.
Spinn undrar du, ja alltså negativa eller frustrerande små skitsaker som jag kan återkomma till hur många gånger som helt.
Det är diverse oroligheter över ungarna, det är mamma... alltid mamma, har två otroligt jobbintensiva veckor framför mej, behöver tömma min iphone på bilder för nu kan jag inte ta några då lagringsutrymmet är fullt å jag får det inte att stämma, det är hur jag ska fixa alla tekniska bitar med den kommande utbildningen. Alltså, jag har halva kvällen försökt regga mej på högskolan så jag kan få tillgång till studentsidan där man ska kunna hämta scheman, få tider å annat.
Ingenting är ju dödsfarligt eller helt nödvändigt att ta tag i just nu, men ändå så återkommer de där tankarna, irriterar, retar och stör.
DÄRFÖR är tacksamhetslistan så bra att hålla fast vid å att göra varje dag.

Reglerna för tacksamhetslistan är enhälligt satta av mej, jag är diktatorn över mitt liv.
Tacksamheten måste gälla små eller stora saker som är unika.
Jag får alltså inte göra det så enkelt för mej att jag varje dag tänker mej att jag är tacksam över att jag bor i ett fritt land, att det inte är krig, att jag har väldens bästa barn osv.
Tacksamhetslistan ska göras varje dag, även riktiga skitdagar (speciellt då kanske) och måste vara minst tre stycken, gärna fem.
Idag skulle jag vilja ha in era tacksamhetslistor oxå. Å ni måste följa mina regler, inget "jag är frisk" (om det inte råkar vara så att du blev det just i dag.)

Här är min tacksamhetslista. I dag skriver jag ner den. Annars tänker jag den bara tyst i huvudet när jag ska sova men då blir det inte mycket till inlägg.

1. Mini, Noah, Gotte å jag gick till stan. Vi köpte pizza å satte oss vid Ätran å käkade den.
Det var gott å vi vi hade det jättemysigt.

2. Gottes hotspot ser ut att läka utan veterinärsbesök. Snabb rakning, klorhexidin och lyxtratt ser ut att ha gjort susen.

3. Köpte dyra, giftfria antifästingtabletter till Gotte som han nu ätit i fem dagar.
Jag har plockat EN fästing på denna tiden så det verkar faktiskt hjälpa. Normalt plockar jag 3-7 om dagen.

4. Noah läsr sej nya saker varje dag. Nyss lärde han sej att lukta och för att signalera att det är det han gör så fnyser han lixom med näsan. Idag har han lärt sej pussas, alltså forma munnen till en puss.
Har man tur får man dessutom en. Goa unge <3
Han har skrattat så mycket idag å det ljuvliga ljudet ringer i öronen på mej.

5. Fick oväntat besök av äldsta dottern med familj igår en snabbis då de varit på GeKås.
Gott att få pussa lite på dom. Min stora vill oxå bli barnmorska en dag å därför är det så extra roligt att prata om utbildningen med henne.

6. Hade sen en jätte trevlig parmiddag när vi åt grillat å tårta. Drack kopiösa mängder vin.

7. Jag har tagit min andra kortisonspruta för i år och det känns faktiskt sjukt mycket bättre!

Puss/ Asta


Sommartårta



Jag är hyfsad på att laga mat men ganska skitdålig på att baka.
Fast i går bakade jag en tårta som hette "Sommartårta" i receptet jag hittade.
Den kan tydligen heta Pinochiotårta, herrgårdstårta och annat med.
Kära tårtor har många namn antar jag.

Tyvärr tog jag ingen bild så jag fick sno en på nätet i vanlig ordning.
Men den blev riktigt bra faktiskt och väldigt väldigt god. Jag är inte ens så där överförtjust i tårta men denna har jag gått och smaskat på resterna av idag hela dagen.

Det är alltså en sockerkakmarängbotten.
Ja, jag vet, här kan den bak ovana dra öronen åt sej men tro mej... fixade jag den kan alla det.
Botten delas i två och emellan har man grädde å lite vad man vill.
Banan och chokladsås kan nog vara smarrigt. Eller hallon.
Jag hade jordgubbar och i vispgrädden vispade jag i rejält med lemon curd.
Är såld på lemon curd i tårtor. Det blir så himla gott med det syrliga mot den söta marängen och de söta bären.

Här är receptet.

Sätt på ugnen på 150-175°c.
Rör 75 g smör och 1 dl socker poröst.

Vispa 4 äggvitor med 1 dl socker till det är ett hårt skum och du kan vända bunken upp å ner.
(Till den som är bakvovan, när man vispar maräng är det viktigt att allt är rent, minst fett el annat sabbar alltihop.)
När det är ett hårt skum, vänd försiktigt ner ytterligare 1 dl socker.

Rör ner en äggula (du har ju fyra efter att ha gjort marängen) i taget i socker+smör smeten.
Tillsätt 3 msk mjölk, 1,5 dl vetemjöl och 1,5 tsk bakpulver.
Rör ihop och häll ut på ett smörat bakplåtspapper på en långpanna.
Ca 15 x 25 cm
Bred marängsmeten ovanpå.

In i ugnen långt ner i ca 25 min. Marängen ska vara torr.

Lägg ihop tårtan strax före servering så den inte sjunker ihop.
Å som sagt, emellan har du grädde och sedan vad som behagar.

Lycka till.

Puss/ Asta

fredag 10 juli 2015

Jag hoppas ni inte tycker att jag är en mallgroda...

 

... men jag fick en så vacker kommentar från en bloggläsare som med åren blivit en vän å som jag haft glädjen att träffa på riktigt.

Allvarligt talat tycker jag att du har en helt och hållet felaktig bild av dig själv! För det första är du inte skraj- i alla fall inte tillräckligt skraj för att tystna. För det andra är du verkligen inte en som bejakar ångesten! Även om du har ångest, så är det inte det som är ditt främsta kännetecken. Snarare är mod, bravur, styrka och kärlek dina främsta kännetecken. Du behöver helt enkelt tänka helt om! Och jag är säker på att du kommer att negligera dina rädslor hädan efter också! You go girl! Love you <3

Jag tänker att den räddhågsna flickan jag då å då visar upp för er, när jag skriver om skräck å panik under huden, om domedagstankar och min rädsla för att inte duga och inte räcka till är sann.
Det är så jag kan uppleva mej själv.
Men kanske är även Cis fina bild av mej lite sann.
Mod kan man ha på många sätt. Mod är kanske inte frånvaro av rädsla utan drift att göra saker även om de är läskiga.
Jag ska bära dina ord nära hjärtat Cis. Plocka fram dem de där dagarna när jag inte känner mej så tuff.

Jag har fått så jäkla mycket pepp kring att jag ska läsa, både från nya/ blivande kollegor, från gamla kollegor och från vänner IRL å här. 
Mött så mycket värme och hurrarop att jag är alldeles överväldigad.
Människor som känner mej VÄL och som rynkar pannan och uppriktigt säger undrande "Varför då?! Varför skulle du inte?!" när jag uttrycker farhågor om jag verkligen kommer fixa detta yrke.
Det känns fint.
Idag ringde jag min chef och berättade oxå så nu är jag officiellt tjänstledig från 1/9 för studier.
Wow. Det händer på riktigt. Jag har svårt att ta in det men det gör verkligen det.

En människa är så mycket. Så många sidor. Jag tror det gäller för oss alla.
Vi har alla våra ok att bära, alla vårt eget mörker men kanske olika lätt att se ljuset.
Jag arbetar målmedvetet för att se det, för att stanna där längre.
Låt mej ta ett exempel.
Igår kväll när jag åkte hem från jobbet var jag rusig av glädje, hög på lycka över vad jag fått vara med om.
Det tar mej tjugofem minuter att köra hem.
På den stunden ringde min mamma... bajsfull... fyra gånger.
Hon ville berätta att hon gått till jobbet klockan nio på kvällen och trott att hon försovit sej två timmar och att klockan var nio på morgonen.
Hon ringde fyra gånger. Inte för att hon ville älta utan för att hon faktiskt lyckades glömma bort att hon ring FYRA gånger på under en halvtimma.
Jag ler lite nu... det gjorde jag inte igår... men det är så tragikomiskt på nåt vis.
Och självklart väckte det sorg, oro, ilska, uppgivenhet hos mej som på nåt konstigt sätt blandades med lyckan från jobbet. Stora motstridiga känslor som samsades där i bröstet.

Jag tänker att så här är det att vara människa. Eller åtminstone, så här kan det vara att vara människa.

Ha en fortsatt härlig kväll.

Puss/ Asta

Den som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott

 

Freeedag, jobbat idag och leeedig helgen.
Som uppgjort för fredagsmys, rödvin och rulla runt i sänghalmen.
För visst är det sånt normala människor gör en fredagskväll?!
Normal är i så fall det sista jag är. Det blir möjligen en av de tre fredagsteman ovan å det temat är drickbart.
Somnade efter två i natt. Klev upp halv sex... 3½ timmas sömn började kännas i kroppen så där strax efter lunch. Nu sitter jag mest som ett ufo å glor rakt fram.
Noah som bortsett från mam-mam, titta, nej nej, ja ja inte är särskilt verbal uttrycker sina önskemål (å dom är många) med en hög vass ton och gnäll om hans önskan inte omedelbart tillfredsställs å går mej lite på nerverna... om en mormor nu får säga så.
SÅ trött är jag idag.

Hör ni på tal om ingenting, jag läste om Hagamannen (En av Sveriges absolut värsta våldtäktsmän genom tiderna som begick sina brott mellan i slutet av -90 talet och -06. Våldtäkterna ansågs synnerligen grova och med oproportionerligt mycket våld. Den yngsta av hans offer var fjorton år. )
Han har i sommar avtjänat två tredjedelar av sitt straff och släpps fri.
Övervakningsnämnden hade sedan tidigare fattat ett beslut att Niklas Lindgren inte skulle få bosätta sej i Umeå där han har sin familj och där övergreppen begåtts men nu har Tingsrätten rivit upp det beslutet och han är fri att bosätta sej vart han vill.

Den som avtjänat ett straff har sonat sitt brott.
Det är en viktig demokratisk princip och jag håller med om den.
Eller jag brukar hålla med om den.
Men någonting känns jävligt fel i min mage när en man som utsatt en stad och dess invånare för så mycket skräck bara kan vandra in igen som om ingenting hade hänt.
Som om allt var glömt, läkt och förlåtet efter tio år.
Detta är en man där expertisen verkar tämligen överens om att återfallsrisken är stor.
Man säger det innan om en man som våldtagit sex kvinnor och en flicka å han är ändå fri att återvända hem.
Ska en sådan man alls släppas ut?
Borde han inte sitta fängslad/ på rättspsyk (för min del gärna med färg tv, dator, gym, utomhustimmar, bastu, pool, pokerkvällar å vad du vill) men resten av sitt liv?!
Borde vi verkligen chansa med ett sånt psyko?
Hur många i hans kaliber kan det finnas i Sverige? Inte så himla många tänker jag.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Tvära kast...
Jag vill säga ett samlat tack till alla som grattat å hurrat på mej inför att jag kom in på utbildningen.
Ni ÄR världens bästa läsare.

Länk till den som vill följa min andra blogg som kommer att vara helt inriktad på min utbildning och min inre resa finns HÄR.


torsdag 9 juli 2015

Allsången inställd...

 

... för jag kom in!!!
Jag kom in på Barnmorskeutbildningen i Borås med start hösten-15.
Loggade in på antaging.se och där lyste en grön liten knapp "Intagen" och med alternativ "tacka ja" och "tacka nej."
Flera gånger har jag tryckt på den där "tacka nej" och vemodigt insett att nu blir någon reserv glad.
Men denna gången var det MIN tur och jag tryckte på ja.
Ja till att läsa. Ja till att ta upp mina drömmars yrke. Ja till en hel del läskigt (men skit i det nu.)

Jag hinner inte skriva mer nu för jag ska rusa till jobbet.
Jag ville ju bara berätta för er läsare som jag inte har på fejjan.
Å så ville jag säga att jag kommer inom kort starta ytterligare en blogg som kommer att handla om resan till att bli barnmorska. Från de första darrande stegen till målet... och kanske en bit till.
Som en dokumentation för mej själv men oxå för att ni läsare som inte vill hålla på å bara läsa om studier, obstetrik och jobbtankar ska få ha er vanliga Asta blogg ifred.

Ha en underbar dag

Puss/ Asta

Jag är en vindflöjel



Jag är en vindflöjel.
Inte i mina åsikter, framför allt inte gällande politik eller det som alltid varit något fint men som Sverigedemokraterna försöker göra till nåt fult... politisk korrekthet, men när det kommer till känslor.
Där är jag väldigt lättpåverkad.
Jag kan styra hur jag mår med något så enkelt som musik.
Men även andras åsikter och tro spelar roll.
Tex så lyssnade jag här i veckan på Nina Hermansson som sommarpratare.
Hon var bra men talade mycket om ångest. Om rädsla. Om att blöda. Om att må så dåligt att hon bara förmått sitta i baksätet på en bil och blivit omkringkörd med.
Å då påverkades jag av det. I att på många sätt känna igen å i att, missförstå mej inte, men bejaka min ångest.
Och igår lyssnade jag som sagt på positiva Kjell och inspirerades av det.
Enligt Kjell Enhagen så föds vi med både driv och rädsla och det gäller att mata den känsla man vill ska vinna. Att se sin rädsla, omfamna den och göra något positivt av den.
Han menade att alla människor kan lära sej att tänka som vinnare.
Jag älskade hans sommarprat men just den biten är jag, som trogna läsare känner till, osäker kring.
Absolut tror jag att man kan lura hjärnan genom att medvetet tänka positivt och genom att ge det mörka en plats, men en begränsad plats.
Samtidigt har jag någonstans i ett trovärdigt sammanhang läst att det finns belägg för att man föds med viss benägenhet för att kunna känna lycka. Att det är som bollsinne, musikalitet eller vad som helst.
Jag är alltså lite dubbel där och jag "övertalas" åtminstone för stunden av den teori som framförs.

Jag har i hela mitt liv varit en rädd människa.
Jag har tidiga barndomsminnen om hur jag som liten inte tog för mej utan lixom smög i kulisserna.
Och jag är knappast uppfostrad med mantran om att jag är bra, kan och duger.
Inför varje ny utmaning har jag tvekat om jag duger, kan å om det ens är möjligt.
Jag har känt hur alla andra är så mycket smartare än vad jag är.
Det gällde när jag tog körkort, började på komvux, tog ett jobb som undersköterska, började läsa på högskolan (Va?! Jag?!), började som syrra.
Man kan tycka att jag borde lärt mej av erfarenheten vid det här laget, att det visst går, att jag inte alls är mer korkad än genomsnittet, men nä...
Tvärtom bär jag alltid en känsla av att ha lurat systemet, slunkit igenom, haft tur.
Kanske har det blivit liiite bättre men någon stor skillnad är det inte.
Däremot måste jag ge mej cred för att jag inte ger upp.
För att jag faktiskt trotsar mina rädslor gång på gång.
Jag är som Lille Skutt i Bamse.
Jag är med på äventyren, trots att jag inte har Skalmans 101 uppfinningar och nödlösningar i skalet och trots att jag inte har Bamses dunderhonung, styrka och mod.
Lite pipande å darrande ger jag mej ändå ut!
Klapp på axeln där.

Jag tänker att ja, jag har alltid varit rädd och nej, jag fick inte med mej modet hemifrån men jag har å andra sidan alltid varit mer lyhörd för... bejakat, frossat i och talat öppet om min rädsla.
Kan jag ändra på det? För det är ju uppenbarligen ingen framgångsrik väg om jag vill bli mindre skraj, det kan jag konstatera efter 46 års studier i frågan.
Hur vore det om jag slutade bejaka och lyssna på dem som talar om ångest å skräck.
Om jag försökte stänga av det där lite grann, åtminstone identifikationen, och istället koncentrerade mej på att jag är stark, kompetent och duglig. För det är jag ju det med.
Svinstark.
Jag ska pröva det. Ignorera rädslan istället för att ventilera den.

Hur tror ni det går?

Puss/ Asta

onsdag 8 juli 2015

Lovar ni vara med på allsång om allt skiter sej?



Idag har, trots ihållande huvudvärk, varit en bra dag. En dag med mycket reflektion och väldigt mycket uppmuntran... här, på facebook och i min vardag. TACK <3
Jag har tänkt, tänkt, tänkt... blivit livrädd, puttat bort det... tänkt, tänkt, tänkt igen.
Tänk om det ÄR så att jag inom några månader är student igen.
Hur FAN ska det gå?
Jag lyckades lura mej till en legitimation en gång, ska jag verkligen klara det igen?

Idag var jag ute å sprang. Jag var ledig så jag tänkte att jag kör en långrunda (för min del längre än de 5 km jag brukar springa.)
Under tiden lyssnade jag på gårdagens sommarvärd i P1 Kjell Enhagen- föreläsare och ledarskapskonsult.
Jag kan verkligen rekommendera det! Han var sååå bra. Så peppande.
Å det kändes som om han talade direkt till mej. Både när det gällde att våga ta klivet å läsa till barnmorska och dagens springrunda.
Redan efter 2-3 kilometer fick jag lite ont i vänster lårmuskel, den kändes trött och strejkande.
Utan Kjells röst i lurarna hade jag nog gett upp och nöjt mej med en kort runda men nu drev han på mej med sitt prat om att vilja, att se målbilder, att hitta sitt fokus.
Efter fem kilometer var jag i stan å där började till å med Kjells kraft att ta slut för det var sååå varmt.
Då hände nåt häftigt.
Himlen bara öppnade sej i ett ösregn. Människor på stan sökte sej under markiser och in i portar för att undkomma men jag sprang.Mitt på vägen sprang jag med ett fånigt lyckligt, lättat leende över hela ansiktet.
Det var så häftigt, för mitt leende smittade. Människor log, vinkade, en klappade händerna.
Regnet varade bara några minuter, men hela jag hann bli blöt, uppfriskad å påfyld.
Å gissa om det svala regnet och den responsen från främlingar fick mej att orka springa resten med?!
1,1 mil blev det som från början kändes så segt.

Kjell Enhagen som bland annat jobbat med Frölunda Indians, stöttat HV efter förlusten av Stefan Liiv, damlandslaget i golf och diverse tennisspelare sa så himla mycket klokt, men framför allt en mening fastnade.
"Om man gör samma sak, dag efter dag men förväntar sej ett annat resultat, då är man en pucko."
Det är så sant. Å jag tror inte att jag är ensam om att vara ett pucko.
Att år efter år sucka över ett jobb som gör mej sjuk eller relationer jag inte mår väl av eller att jag lovar mej saker som jag tillåter mej själv att bryta... men ändå fortsätter. I samma bana.
Det var som ytterligare en putt. Ett budskap som kommer precis nu. Just nu när jag... rätt skrajsen... står inför stora förändringar.

Maken...  Ja att säga att han är överlycklig för min skull är väl att ta i.
Han är inte särskilt glad över det här med kraftigt minskad inkomst i 1½ år. Inte nöjd alls.
Men det gick ändå lättare än vad jag trodde att få honom att acceptera läget.
Mini som inför bataljen tagit Noah och flytt upp till övervåningen sa förvånat (å nog minsann lite imponerat oxå) "HUR lyckades du övertala pappa på TIO minuter."
Kvinnlig list mitt gull, kvinnlig list.

Imorgon kommer antagningsbeskeden. TÄNK om jag nu inte kommer in?!
Det vore ju... ja, jag finner inte ord.
I så fall får vi tillsammans... jag å ni mina fina läsare... gemensamt sjunga Alanis Morrisette's Ironic.
Lovar ni mej det?

Puss/ Asta

Ps Maria. Jag behöver inom några veckor en ny blogg, en vägen-till-barnmorska-blogg.
Återkommer med vad den ska heta. Hur den ska se ut, men tänker ljuvt puderrosa eller syrenlila.


Jag har inget val



I hela mitt vuxna liv har jag velat bli barnmorska.
19 år före pensionen kommer jag, som en bloggsyster kommenterat så fint i inlägget nedan, in på BB på ett bananskal och livet SKRIKER på mej.
Aldrig i mitt liv har vägskälskänslan varit så tydlig, sällan har jag på riktigt känt att det är nu eller aldrig.

Igår var huvudet fullt av argument för å emot, av tvivel, oro och trettiosex andra typer av känslor.
Idag vaknade jag med en enda tanke glasklar i huvudet. Ni vet, så där som man vaknade som barn och tänkte/kände/visste "Det är julafton."
Så vaknade jag idag. "Jag måste göra det, jag har inget val!"
Ha ha, jag har varken fått beskedet officiellt från antagningsnämnden eller informerat maken om att nya bistra tider väntar men jag VET.
Jag vet och jag är ta me fan på väg. Det är nu det börjar!
Jag kan känna en miljon olika orosmoment inför det här, jag är som sagt en skraj människa, allt ifrån att jag inte ens har en e-legitimation som jag behöver för att söka bidrag till att jag kommer få köra bil till nya ställen (trogna läsare vet att mitt körkort eg bara gäller Falkenberg med omnejd), till hur jag ska klara studierna rent praktiskt, ha råd att köpa julklappar till barnbarnen, till att duga som barnmorskematerial till...
Men allt, ALLT, överskuggas av en sådan glädje.
Nu har jag bestämt mej.
Nu händer det!

Nu händer det!

Puss/ Asta

tisdag 7 juli 2015

Vägs ände



Idag kom beskedet som jag trott att jag var inställd på, men tydligen inte...
Jag fick inte min vidareutbildning till Barnmorska betald.
Jag visste ju att oddsen var låga, jag hade det på känn när jag avläste chefernas ansiktsuttryck efter intervjun men jag hoppades väl ändå. Nånstans.
Men idag fick jag alltså veta att jag inte hörde till de utvalda.
Varför fick jag inte riktig kläm på men jag förmodar att platserna gick till folk som redan jobbar på kliniken.
Chefen sa i alla fall att det inte hade med mej att göra, att hon gärna ville ha mej kvar och att hon tyckte jag fungerade väl.
Japp. Vad det nu är värt.
Först kände jag bara en lätt besvikelse blandad med lättnad över att ha fått besked.
Sen blev jag helt omotiverat ledsen. Nästan gråtledsen så jag hade svårt den första timman att fokusera på jobbet.
Nu, jag vet inte...

Nu måste jag fundera. Fundera på HUR gärna jag verkligen vill bli barnmorska.
Hur mycket jag är beredd att offra. Fundera på om det överhuvudtaget är möjligt att läsa på lånade pengar. Väga för å emot.
Innan har jag sagt att jag läser bara om jag får betalt, lån fungerar inte.
Nu, jag vet inte...
Jag har kollat lite snabbt under kvällen på CNS hemsida.
Som jag förstår det kan jag med lån, bidrag och extralån för att jag är över 25 år och har arbetat få drygt 13000. Å skatt på det.
Det innebär att jag halverar min inkomst efter skatt ungefär.
Det är jag inte så orolig över. Inte för att jag egentligen HAR så mycket pengar över men jag är redo att spara, leva snålt, stå ut under en kortare tid. Jag tänker... funkar det för andra så funkar det för mej.
Men härligheten ska ju betalas. På relativt kort tid. Jag har redan stora studieskulder. Å Barnmorskor har inga feta löner.
Men även där är jag beredd att köra. Blunda för förnuft och gå på känsla, följa hjärtat.

Det här med att vilja bli barnmorska är ju inte plötslig nyck jag fått.
Det är något som jag har velat bli/ göra sedan jag började läsa in högstadiebehörigheten.
Grundvux, komvux, sjuksköterskeprogrammet.
Sen kom livet å jobbet som syrra emellan.
Jobbet som Sjuksköterska, jag har absolut trivts med det under långa perioder.
Det är ett yrke som jag känner stolthet inför. Men det är aldrig det som varit min dröm.
Nu jobbar jag på BB, jag pratar varje dag med barnmorskor, jag nosar på den här världen och jag älskar det.
Att gå tillbaka till Medicin som är rörig, ihop slagen ("min" avdelning finns ju inte ens längre kvar), under ständiga sparbeting med kollegor som flyr.
Stressen, oron och allt det där. Hur nära jag var att bli sjukskriven för utmattning igen där på slutet.
När jag jämför med hur jag mår å orkar nu så inser jag att jag förmodligen borde ha blivit just det...sjukskriven.
Aldrig har jag känt lika tydligt som ikväll att jag inte vill dit igen.
Jag har underbara kollegor och en del av dem älskar jag men då får jag finna vägar att älska dem å umgås med dem på andra sätt. Jag kan inte gå tillbaka bara för dom.

Då kommer vi till maken.
Maken vill inte.
Jag förstår det. Innan ni eventuellt skäller på honom eller säger att jag ska strunta i honom så vill jag säga att jag förstår det.
Hans ekonomi kommer oxå att förändras, hans livsvillkor drastiskt försämras.
Det påverkar honom med.
Och han får ingenting.
Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag skulle sagt "Kör, följ din inre röst" om han meddelat mej att jag under 1½ år skulle leva på nudlar och havregrynsgröt för nåt han ville göra.

Ghaaa. Så svårt det är.
Jag vet inte ens om jag kommit in på skolan men det tar jag för givet.
Jag har kommit in tidigare och nu jobbat mycket längre.
Det får bli många tankevändor här å sen får jag väl se om mannen ens är övertalningsbar.

Puss/ Asta

måndag 6 juli 2015

Tips, muffinsmidja, utmaning å alltid en morgondag

Träningsshorts

Vi börjar med ett tips.
Här om veckan shoppade jag korta träningstajts på Kapp Ahl.
Har hunnit testa dem några gånger och trivs skitbra i dem.
Det syns dåligt på bilden men midjan är hög och dubbel, viks alltså ner, i valfri höjd.
Super tycker jag för dels avskyr jag när byxorna hasar ner (alltid egentligen men framförallt) när jag springer å dels ser det lite klädsammare ut för oss med muffinsmage.
179 kr. Länk här, finns även i en färgglad variant.
Dubbelstorlekar, vilket jag inte alls gillar. Jag tog 36/38 trots att jag eg mer är 38/40  över rumpan men de är absolut inte små så de är stora i storlekarna.

Den 27/6 bestämde jag för att anta en utmaning, nämligen att springa 50 pass på 100 dagar.
Jag redovisar det ingenstans och bara jag vet om jag fixar det.
Passen får vara hur korta och hur långa som helst. Två kilometer eller en mil, skit samma, bara jag kommer ut.
Just nu ligger jag lite pyrt till för jag har haft svårt att springa i värmen eller ja... jag har prioriterat att dricka öl å chilla istället för röra på kroppen.
En lat människa kan komma på hur många ursäkter som helst...
Det är för varmt/ kallt
Det regnar/ kommer att börja regna.
Nog är jag lite för allergisk.
Jag måste åka å handla.
Jag hinner inte idag för jag ska jobba/ orkar inte idag för jag har jobbat.
Idag är jag ledig å värd att ta det lugnt.
Nu ska vi inte bli fanatiska här!
Jag orkar inte bli svettig i håret så jag måste tvätta det.
Ska se några avsnitt av min favoritserie istället/ läsa lite ur min bok.
Jag har ätit för mycket/ för dåligt.

Osv. I all oändlighet nästan.
Så nu blir det till att pinna på så jag får in mina 50 pass. 

Överlag är sommarförfallet av kroppen här.
Jag har inte börjat röka igen så som tidigare somrar för ett gäng år sedan men i övrigt.
Väldigt mycket öl, chips, pizza, glass och godis.
Vilket syns. Jag har inte vägt mej men känner min kropp, märker på kläder... 4-5 kilo pratar vi nog.
Varje dag tänker jag I morgon (nä, inte banta eller så, bara hålla igen på läsk, öl å skit) men varje I morgon är en dålig dag.
Sedan strax efter jag blev fyrtio så har jag så oerhört mycket lättare för att lägga på mej vikt och så vansinnigt mycket svårare att tappa dem.

Men men, imorgon är som sagt imorgon.
Då börjar vi om.

Puss/ Asta

             

fredag 3 juli 2015

Haspen är lös



Jag läste idag om någon som slängt en kull med kattungar i en soptunna.
När de hittades var en redan död av värmen.
Kattungar lixom?! Det sötaste som finns.
Man läser ju om sådana knäppa händelser dagligdags, rent ofattbara saker.
Ofta ren ondska men ibland bara dumt.
Det finns massor jag skulle skriva om detta med grymhet mot djuren å våra minsta, hur en människa med så lite empati för en djurunge oxå är farlig för en människa, att vi måste höja kattens värde i samhället och att djurägare för i helvete måste börja ta ansvar för sina djur och kastrera dem. 

Men. Detta är inte ett sånt inlägg.
Detta är ett inlägg om spärrar. Den som lämnar djur för att dö har en allvarlig spärr brustit för.
Men alla har vi spärrar fler eller färre och brister gör de olika lätt.
Hos mej tex....

Plåga djur och ignorera deras lidande... stort jävla sjutillhållarlås till spärr.

Klappa till mina barnbarn för att tålamodet brister... ungefär samma låsanordning.

Slå ihjäl maken för att jag blir väldigt arg alt. för att han tecknat en bra livförsäkring... ja, alltså kanske inte ett sjutillhållarlås på det. Mer... typ ett sånt där hjärtlås som satt på dagböckerna när man var liten. Lätt som en plätt att pilla upp med något spetsigt men om man inte var där å pillade, då höll ju faktiskt låset. Jo det gjorde det.

Mina risiga spärrar handlar nästan alltid om lättja.
Nu vore det ju gulligt å rart om jag "erkände" sådana där synder som egentligen inte är någon synd.
Åtminstone inte om man inte är en reinkarnation av Jungfru Maria eller så.
Att chokladspärren är så jäkla klen att jag på stående fot smäller i sej samtliga fyra kexchoklad som jag köpte till familjen i går är väl ingenting.
Att spärren halkar av när jag ser en halvtom vinflaska på bänken, jag är ensam hemma, ledig (och klockan visserligen bara är två på eftermiddagen) är inte heller nån stor sak för mej att erkänna även om andra får kallsupar av förskräckelse över att "dricka i ensamhet".
Olika spärrar som sagt.

Nej, hör ni. Jag ska ta å erkänna lite värre saker. Lite känsligare brister hos låsanordningarna.

Det HAR hänt att jag känt efter om jag inte är lite, lite sjuk och inte kan åka till jobbet halv sex en snorhal februarimorgon... och funnit att jo visst är jag det. Jag har ju svinont (nåja) ont... nånstans.

Det händer (snudd på hela tiden) att jag på kvällen tagit mej en öl (ja, en öl räcker... jag känner mej glasklar men öljäveln är där och fifflar med haspen) och jag köper saker på nätet i flygande fläng.
I går köpte jag en uppblåsbar krage till hund, en skönare och jävligt mycket dyrare modell av tratt, till Gottfrid.
"Det är väl ingenting" tänker kanske du. Snällt tänkt. Verkligen.
Men om man, tex sommartid, tar en öl per kväll i en vecka kan det bli ganska jävligt dyrt.

När jag ska handla presenter och julklappar till andra hittar jag alltid fler saker till mej själv.
Egospärren är klen den.

Om jag blir arg/ ledsen på mina barn, händer inte ofta för jag är ett sånt under av tålamod (å har väldigt snälla barn) så kan jag skita i att ringa upp och faktiskt känna att "Nähä du, sitt där du å tyck/ tänk så där då, jag tänker fan inte krusa" och på det är det nästan dödssyndstämpel nu för tiden, snudd på likställt med att plåga kattungar i soptunna.

Jag ljuger relativt lätt i vissa sammanhang. Tex har jag ställt in sociala åtaganden som deltagande på fester, parmiddagar, krogkvällar med hänvisning att jag tyvärr fått förhinder/ måste jobba/ inte mår bra och egentligen handlar det om att jag vill päsa hemma med Gottekillen å slippa gå ut.

Nu sitter kanske du å tänker att mina synder inte är så farliga?
Eller också tänker du att jag är en vansinnigt egocentrisk och karaktärslös kvinna?
Hur som haver är ovanstående inte mina värsta synder.
Men om jag rånat en bank, hånglat upp en gift snygg karl i en hotellobby medans mina vänner var på toaletten, dansat naken på senaste firmafesten, försökt förgifta maken med överblivna läkemedel från jobbet, förskingrat ungarnas spargris så skulle jag knappast berättat om det i en publik blogg som läses av såväl kollegor som familjemedlemmar eller hur?

Hur har du det med haspen?

Puss/ Asta

torsdag 2 juli 2015

Tror du mormor var ledsen?



Jag är i mångt och mycket uppvuxen med mina morföräldrar.
Från att jag var tretton till jag var myndig å flyttade hemifrån bodde jag där kontinuerligt.
På många sätt var de mina "riktiga" föräldrar.

Morfar var min barndoms hjälte!
Han älskade nog mej från första ögonkastet, jag har väldigt tidiga minnen från hur jag älskade honom.
Jag var min morfars prinsessa.
Ingenting fattades mej, varken i uppmärksamhet eller i saker, när jag var liten.
Han var den som lärde mej cykla och simma.
Varje helg var vi i Slottskogen eller på museum och varje helg fikade vi på café och köpte med oss blommor hem till mormor.
Så fort jag kom dit som liten stod min morfar väntandes innanför dörren och sen gick vi till min "godisgömma", en hel byrålåda som ständigt fylldes på bara åt mej.
Morfar var bra, morfar var bäst, när det gällde att vara morfar till det lilla barnet.

När jag blev tonåring och egentligen innan dess när jag kom in i puberteten så blev han förmodligen vilse.
Han visste inte vad han skulle göra med mej när jag inte längre ville titta på uppstoppade elefanter eller sälar som plaskade i en damm.
Mormor å jag rök ihop titt som tätt, dagligdags och han tog alltid hennes parti.
Tog hennes parti utan att någonsin efterfråga min version.
Jag, som hans prinsessa, kände mej djupt sviken.
Han, som min hjälte, föll jävligt tungt.

Mormor å jag.
I min barndom fanns hon i periferin. Lagade mat åt mej. Gjorde chokladpudding som jag tyckte så mycket om. Men jag åt den ihop med morfar.
I mina tonår krigade vi jämt.
Hon bemötte mej på ett sätt ingen tonåring ska bemötas.
Sa att jag var värre än hennes tre egna barn tillsammans, att jag fick henne att vilja ta livet av sej, att hon önskade att jag bara kunde försvinna.
Hon var inget vidare på en obstinat jobbig jäkla tonåring.
Även som vuxen suckade jag ofta över mormor.
Mormor som gjorde alla andras problem till sina egna, mormor som alltid fann en anledning till oro, mormor som om glada nyheter sa "Nu ja" eller "Än så länge."
Hon som var avundsjuk å bitter på alla som hade det minsta lust till livet.

Men oxå mormor som älskade mej så oerhört.
Som kallade mej "Annie", som pussade mej rakt på mun och som hade de lenaste händer, de mjukaste kinder.
Mormor som såg på mej med sån ömhet och sån kärlek.
Mormor som i allt sitt sköra, nervösa och trasiga också var samlande, stark och osviktbar.
Mormor som jag mitt i natten, hundra mil hemifrån skulle kunna bett om 100 000 å hon hade ordnat det.

Mormor som jag som vuxen lärde mej att älska så högt. Mormor som jag saknar så ofta nu.
Jag vet inte om jag tog farväl av morfar när han blev dement många år innan han dog eller om jag faktiskt tog farväl av honom i barndomen. Men jag saknar honom inte alls på samma vis.
Han var min barndoms hjälte, mormor blev mitt vuxna jags förebild.

Min äldsta dotter... som förövrigt har precis samma erfarenheter av dem... då historien upprepade sej med morfar som barndomsidol och mormor som vuxenvän frågade mej här om dagen:
"Tror du mormor var ledsen över att vi bara såg morfar när vi var små?"
Jag tror inte det.
Jag anar samma öde.
Både Noah och Ängla tycker att deras morfar är tuff, spännande och rolig.
Jag har mer fått rollen av tröst och en stilla plats att vila. Mat, sagor och lite uppfostran.
Å själv känner jag mej lugn i bröstet inför att hamna på andra plats ett tag framöver.

Min tid kommer.

Puss/ Asta

onsdag 1 juli 2015

Jimmie i Almedalen



Idag är det Jimmie Åkessons tur att tala i Almedalen.
Lagom till detta släpper kvällspressen två uppgifter om Sverigedemokraterna.
Det är nämligen så media jobbar, de synar makthavare, och vid rätt tajming... så som ett framträdande eller tal... så släpps uppgifterna.
I Sd's fall har journalisterna en synnerligen tacksam uppgift, det är lixom en aldrig sinande ström av dårskap där.

I dag rapporterar Expressen om att partiledningen i Sverigedemokraterna vittjar sina partimedlemmars mailboxar. Deras systemansvariga har tagit fram en funktion som trålar efter olämpliga adresser el specifika ord. Om du vill läsa kan du göra det här.
Aftonbladet är inte sämre dom.
Deras nyhet går ut på att Ekroth (jepp, den gamle nazinissen känd från järnrörskvällen med Soran) som är partiets rättspolitiska talesperson är nära vän till porrkungen Berth Milton.
Den sistnämnde inte enkom känd för sitt utnyttjande av unga kvinnor i exploaterande syfte utan oxå på flykt under Sveriges skattelagar, svindleri på miljarder kronor.

Ingen av dessa nyheter upprör dock Sd svansen.
De tycker att rotandet i mailboxar och misstroendet mot sina egna medarbetare är "fullt normalt och något som förekommer i många företag å även inom familjen."
De tycker att Ekroth får väl vara bästis med vem han vill.
Väldigt få SD sympatisörer i kommentarsfälten verkar tycka att det inte alls är något att orda om att ett politiskt parti övervakar sina egna eller att deras rättspolitiska talesperson frotterar sej med kriminella.
Inget konstigt alls, jävla Pk maffian.

Ja, visst är det lätt att dra lite på mungiporna åt resonemanget om man nu inte tillhör sekten Sverigedemokraterna.
Problemet är bara att de i flera opinionsundersökningar efter varandra legat kring 17-20 %.
Ja, jag vet att opinionsundersökningar och valresultat är skilda ting men det är lik väl oroande.
Aftonbladets mindre undersökning visar att 40% av svenska män har högt eller mycket högt förtroende för Jimmie Åkesson.
En siffra att ta med en nypa salt men även 30% hade varit illa, för det säger något om det här landet i allmänhet och om män i synnerhet.

Jag tycker att det går så förbannat fort utför.
Minns ni valet... det är inte länge sedan... drygt nio månader sedan va? Inte ens ett år.
I valtider satte Sverigedemokraterna upp de här vidriga affischerna om att de ville stoppa det organiserade tiggeriet.
Upprördheten över detta var ganska allmängiltig, spände brett från vänster till höger.
Sedan dess har vi från borgerligt håll sett många infantila förslag som ligger i linje med Sd.
Tex är ju nu även Moderaterna för ett tiggeriförbud även om de retoriskt lindar in det på ett annat iis än sina brunare bröder.
Det går undan och min farhåga över att ha rasister i riksdagen har först å främst varit att de andra partierna ska anpassa sej till den politiken, inte att Sd ska bli ett parti med egen majoritet.
Men nu vet i fan. Det verkar finnas fog för båda dessa farhågor.
Det verkar vara illa beställt med intelligensreserven bland  män i Moder Svea.

Puss/ Asta