måndag 30 september 2013

Asta recenserar på egen hand: "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn

 Änglarnas svar (pocket)

En av böckerna som jag läste på Cypern var Stefan Einhorns "Änglarnas svar."

Stefan Einhorn är läkare, professor och författare. Han är förmodligen mest känd för sin bok "Konsten att vara snäll" som jag ännu inte läst men tänker göra inom en snar framtid.

"Änglarnas svar" är en stor roman på få sidor, boken är rätt tunn.
Det är en bok som rör kring och efter Andra världskriget och som förflyttar sej mellan det ockuperade Polen, till Israel, till Sverige.
Hanna, en ung judisk kvinna kommer till Sverige efter krigets slut, och hamnar som barnflicka hos en ung familj.
Livet förändras för alltid för alla inblandade.
Romanens sju huvudgestalter berättar var sin del, lägger samma pussel ur olika perspektiv, och först när sist biten är lagd ser man fullt ut hela mönstret.

Jag har läst flera romaner som försöker sej på samma grepp men få lyckas lika bra som Einhorn.
Berättelsen är vackert skriven och griper tag i mej som läsare.
Någonstans inom mej stör jag mej på att boken är skriven ur ett pro Israel perspektiv men det är endast en flyktig känsla och ingenting som i stort påverkar läsupplevelsen.
Berättelsen kommer att leva kvar inom mej länge.
Jag ger den betyget en mkt stark 4/5. Kanske till och med en vag 5:a.

Puss/ Asta

Gratis lapdance å annat lockande

 

Hello my darlings...

Då var JAG äntligen tillbaka hos er!
Vem?
Asta Pastasson så klart... inte kan ni väl redan glömt bort mej?
Kan ni?
Okej, snabb resumé av min hundraåriga blogg.
4 barnsmamma. Mormor. Gift. Uttråkad av detta faktum rätt ofta.
Gottemamma. Sjuksköterska. Sosse. Arg antirasist. Nybliven löpare.
Smygrökare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende.
Debatterande. Bokslukande. Madrassovande.

Ja, men se där ja... nu börjar minnet komma tillbaka.
Härligt!Tittut på er.



Jag har haft en helt underbar semester på Cypern med mamma och Mini.
Mini å jag hade ett rum, mammi hade ett eget. Vilket nog var väl och dramatiskt minskade risken för dråp... eller "familjetragedi" som det ofta heter på "kvällstidningska."
Vi bodde på hotell Castillo strax utanför Aya Napa och det var en dröm.
Rent å fräscht och fantastisk personal. Trevligt poolområde, nära till stranden och alldeles lagom nära affärer å barer.

En å annan strippklubb fanns där oxå. Gratis inträde, gratis drinkar och gratis lapdance. Vi nappade dock inte på detta storslagna erbjudande utan höll oss tilll mer dygdiga områden och ställen.
Faktum var att vi var minst lika skötsamma som vilket bridgegäng som helst.
Åt på hotellet alla kvällar. Drack drinkar på stan 3 gånger. Kom sällaan in på rummet senare än klockan 23 och snarkade innan midnatt. Å inga karlhistorier at all. Askungen framstår som värsta "håll igång bruden i jämförelse."
Varje morgon ringde väckarklockan 08:30 och varje morgon åt vi frukost nån halvtimma senare.
Vi hyrde ingen bil. Vi var inte på några utflykter. Jag sneglade kanske på en cykel men satte aldrig foten på en pedal.

Foto: The girls

Trist?

Det beror på hur man ser det.
Vårt huvudsakliga mål var att... komma iväg, koppla av och att umgås.
Å precis det gjorde vi i kopiösa mängder.
Dagarna bestod av:
Frukost.
Strandförberedelser.
Sol å bad.
Pool, sol å bad (vattengympa ibland.)
Terasshäng med drink, kaffe, likör å cigg.
Dusch, smink, fix
En promenad på stan
Middag
Terasshäng nr 2 med drink
Sömn.
Jag som senaste året sovit på en tunn skumgummimadrass sov som en prinsessa.
Mitt ryggonda som jag gnällt över i månader bara försvann.
Jag... Mrs Asta Pastasson... är en rätt rivig, lite bitsk person kring min familj normalt, men jag blev som förbytt.
Tålmodig, mild, timid och samarbetsvillig.
Jag svarade lite dröjande "Jaa" till allting och det kunde liksom tolkas som om jag inte ville nåt/ var öppen för allt.
Jag hyschade på gnabb mellan mormor å Mini, jag fredsmäklade, jamsade med, gjorde som jag blev ombedd och tillsagd och det var underbart,

Foto

Jag hann läsa tre bra böcker men de får ett eget inlägg senare.
Jag förälskade mej i Indiska i Aya Napa (åhhh Maria, du skulle blivit galen av lycka), jag säg en jättestor ödla (å en pytteliten), jag pussades slafsiga pussar med servitören... nej, nej med en bulldog menar jag och jag skrattade så jag höll på att drunkna i medelhavet mer än en gång.
Jag gick rakt in i garderoben utan att vara berusad å fick en bula, jag var frustrerad över uselt wifi på hotellet (men det var nog bra för mej), jag rökte upp ett paket cigaretter och gick säkert upp ett par kilo.
Jag fnissade åt en gammal strandraggare (som säkert varit hetare än lava för 20 år sen) med T-shirt där det stod "Im sexy and I know it" och självklart fick han heta just så.
Det var en underbar resa...

Här är jag påväg hem till er kära läsare...

Puss/ Asta

söndag 22 september 2013

Rösta på ni

 

Hej mina underbaringar...

Tempen stiger. Ska strax laga lite käk, hämta mamma vid tåget och sen göra tidig sänggång.
Som om man kommer kunna sova någonting?! När man dödsföraktande skall ge sej upp 10 000 meter upp i luften i en tung plåttunna med bara en flytväst som skydd.
JÄTTE käckt att ha flytväst OM nu havet störtar i vatten och går sönder i tio miljoner delar. Hoppas de är besprutade med "fy på dej haj spray" också så blir det extra tryggt.
:) Nej, jag är inte särskilt flygrädd. Inte om piloten ser ut att vara nykter och äldre än 30. Där går någon slags förtroendegräns vad det gäller piloter för min del.
Det är en viss anspänning, ett visst pirr att gå ombord. Å det är inte så kul när flygvärdinnorna talar om nödutgångar och syrgasmasker. Men jag brukar tänka att detta är deras jobb... som de gör varje dag.

Jag har spärrat telefonen för internet.
Känner mej själv väl... "jag ska bara..." in på ena å andra sidan. Särskilt efter ett par glas vin. Omdömet trubbas av rätt snabbt med något alkoholhaltigt.
Men hotellet har tydligen trög och begränsad wifi så något ska jag väl kunna uppdatera er.
Ni kan väl rösta här vad ni är mest (å kanske minst intresserad) av att se...

1. "Fot mot hav" det kanske mest klassiska av alla semesterfoton.

2. "Lackerade naglar i poolvattnet" en egen favorit.

3. "Stranduppdukning" (dvs stilleben av bok, immig öl och solskyddsmedel.)

4. "Vy från terrassen."

5. "Astas nakna och mycket vita bak" Tror jag aldrig att jag fotat men jag kan göra undantag för er.

6. "Dagens/ kvällens outfit" för er som inte sett nog av mina klänningar.

7. "En måltid" Något alla fotar men få är intresserade av att se

8. "Flygplansvinge med himmel runt om", innan eller efter vi störtar? Tja här gör kanske sej före/ efter bild bättre än någonsin.

9. "Natosoldater"

10. "Stilig cypriotisk man alt gammal å härligt rynkig "cypriotisk tant"

11. "Mitt gigantisk (kommande) munsår" (obs blir tillgängligt först i mitten av nästa vecka förmodligen.)

12.) "Asta som får ett psykbryt på sin mor." Förmodligen tillgängligt redan ikväll.

13. "Asta röker i mystisk pose" Ja herre gud, ibland ser rökning så billigt å korkat ut, ibland så glamouröst.

14.) "Asta gör bomben från poolkanten", oxå en klassisk bild i våra familjealbum.

15. "Asta som en strandad val i bikini" , fast herre gud, nu har jag ju börjat springa så i rätt vinkel och med rätt ljus (å indragen mage) kanske jag ser riktigt het ut?

Hasta la vista

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "En liten smula underbar"

 

Det är Ergo Sum som valt bok denna gången. Att vi fick relativt kort tid att läsa får ni däremot skylla på mej, jag ville hinna vara med å skriva recensionen innan jag åker till varmare breddgrader.

"En liten smula underbar" är skriven av Dawn French som till vardags är standup komiker, detta är hennes första roman.
Det är en berättelse om familjen Battle.
Mamma, pappa, två tonårsbarn och en jävla massa hormoner kort å gott.
Mamma Mo är terapeut, har alltid varit en ordningsam och lojal hustru å mor.
Inför sin 50 års dag ställs livet och värderingar plötsligt på ända.
Dottern Dora 18 år. som har mer humör än intelligens och som är ett moln av hormoner. Å som anklagar och hatar sin mor för i princip allting.
Sonen Peter... eller Oscar som han föredrar att kalla sej, är 16 år och lika excentrisk som hans syster är temperamentsfull. Han talar, klär sig och uppför sig som om han tillhörde ett annat århundrade.
Å så är det pappan då, som mest nämns i förbifarten i större delen av boken.
Omväxlande genom boken berättar Mo, Dora och Peter i jagform.

Jag hade problem med att komma in i boken och den är nog den roman som jag hittills har haft svårast att tycka till om... helt enkelt för att jag är splittrad.
Boken är bländande rolig till och från. Särskilt Oscars redogörelser av livet och vardagen lockar fram fniss.
Berättelsens stora problem, för min del, är att jag som läsare aldrig lär känna karaktärerna. Det är samma sida av dem som visas upp gång på gång.
Jag lär inte känna dem, och med undantag av mamman, kan jag inte identifiera eller "känna igen" mej i dem.
Allra svårast har jag för arga och ouppfostrade Dora. Jag har aldrig träffat en 18 åring som henne. Så bortskämd, omogen och obstinat. Hade hon varit 13 så hade jag haft lättare att köpa hennes karaktär... kanske. Dora är beskriven allt för spretigt och med allt för hårda penseldrag.

Historien tuggar på i ett långsamt, ibland roligt, tempo.
Det enda som riktigt griper mej är mamma Mo's känslor och kämpande kring val vem hon är och vem hon vill vara. Lojaliteten gentemot familjen kontra den berusade känslan av att vara sedd och åtrådd av en yngre man.

Nej, jag hade svårt för boken och vet inte ens i skrivandets stund vad den lämnade för avtryck (om något?) inom mej.
Det bästa med boken är dess fantastiska titel... "En liten smula underbar."
Jag ger den en 2:a.

Nu ska jag ta och packa ner mina egenvalda pocketböcker för en veckas semester.
Jag kommer att ha med mej "Sommarsquash Tokolosh" av Rachel Zadok, "Fågelbovägen" och "Borta bäst" av Sara Kadefors och "Sirila gentlemän sökes" av Karin Brunk Holmqvist.
Nästa gång väljer Freja bok och recensionsdatum.

Puss/ Asta

lördag 21 september 2013

Subfebril

 

Okej, då tar vi tempen.
Den är "så där"... subfebril kanske.
Puttrande men helt klart under kontroll.
Resfebern alltså.

Min lillebror är tillbaka på behandlingshemmet.
Mamma har handlat resväska.
Jag har packat ungefär 80%.
En del saker... snus å tuggummi å kanske cigaretter ska köpas till.
En del saker behöver man ju until the bitter end. Som spikmatta å smink.
Men på det stora hela.
9 klänningar. Fyra par skor. 4 behåar. 7 trosor. Keps. 2 bikini. Å en allsköns massa mer. Ett halvt apotek tex. För alla eventualiteter.
Jag har noppat ögonbrynen.
Jag har målat naglarna i nån skum lilagrå nyans som faktisk är ganska snygg å funkar till det mesta.
Jag har sett Frölunda förnedras mot Linköping men det hör ju inte direkt till resförberedelserna.
Å jag har varit duktig flicka och skrivit recensionen för Bloggdalas bokcirkel så den bara är att posta om 3 timmar eller mer. 

Jag tycker att Gotteman tittar oroligt och skuldbeläggande på mej.
Givetvis rent nonsens.
Han har ingen aning om vad hans svekfulla mamma ska ta sej till.
Inte nog med att jag aldrig varit ifrån honom mer än 1,5 dygn. Jag har aldrig... som i never... varit ifrån honom och tagit med mej hans näst bästa människa-storasyster förut.
Undan, undan med den typen av tankar nu.
Vi har gått en lång runda längst havet idag (oxå) och jag ska göra så imorgon med.
Sen är det bara att be till de högre makterna att vi inte dukar under av saknad.
Här om kvällen lyssnade jag på Karlavagnen och det handlade om livsavgörande val. Spännande ämne.
En kille ringde in och berättade att han varit ihop med en tjej och att hon efter ett tag ställde ultimatum om att antingen flyttade de ihop och han avlivade sin katt som han haft i 11 år (hon var allergisk) eller så gjorde de slut.
Killen valde sin katt.
När han berättade om det blev han väldigt ifrågasatt och nästan dumförklarad.
Jag fattar!
Jag skulle ha valt min hund framför vilken karl som helst. Alla dagar i veckan.

Well, det var en parentes. Imorgon ska jag handla det som behövs handla, be till Gudarna om att brorsan håller sej lugn till vi har lyft och raka benen (*raka benen betyder raka här å där men det behöver jag ju inte skriva ut.)

Puss/ Asta

Attraktion

 
Bild: Oerhört stilig karl. 

Det talas ibland om mäns attraktion till kvinnor ur ett "horan och madonnan perspektiv", vilket ju låter förfärligt. De flesta kvinnor, om inte alla, vill ha hela spannet att spela på, vill vara kompletta individer.
Men män attraheras av den sexiga, den erotiska, den lössläppta (ofta unga) kvinnan men vill ha en rekorderlig hustru och mor till sina barn.
Min make är inte annorlunda där.
Jag vet minsann vad han går igång på men han skulle inte uppskatta om jag såg ut så där bland folk.

Egentligen är väl vi kvinnor inte annorlunda.
För länge sedan gjordes det en studie (kanske har det kommit en nyare, i så fall går temat säkert igen) som visade att den man flest kvinnor ville ligga med var Mikael Persbrantd och den man flest kvinnor ville gifta sej med var Martin Timell.
Det är oxå en form av horan-madonna syndromet.
Vi attraheras fysiskt av den starka, oberäkneliga, sexiga, farliga Micke men när det kommer till familjebyggande vill vi satsa på någon som är händig, rejäl och ofarlig.
De flesta kvinnor jag känner i min egen ålder beklagar sej över att deras makar är lata, egocentriska och initiativlösa. De vill mest dricka öl, se på sport och ha sex som de inte förtjänat.
Samtidigt väljer flertalet kvinnor under förälskelsens flammande ögonblick bort de där stadiga, jämställda, snälla männen för de ses som en smula... trista.
Synd. Å dumt.

Vad attraheras jag själv av?
Väldigt sällan yta faktiskt. Väldigt mycket egenskaper. Utstrålning.
Men några olika "typer" av män kan ändå urskiljas.
Den typiskt svenska arbetargrabben... Jo men precis. Han som jag inom nåt år skulle bli så jävla trött på att hans uppfattning om "lika ansvar för hemmet" var att klippa gräset och byta däck. Kanske snickra en altan en gång var 10:e år.
Han som på fyllan drar skämt som man hört 1000 gånger förut och som jag inte alls kan ha några intellektuella själsliga diskussioner med.
Mannen från Balkan... Jag vet inte vad det är och jag gillar ju inte ALLA därifrån men det är ofta män som är säkrare, tryggare och starkare i sin mansroll. Dessutom går jag igång på det mörka eller det grå å som ni vet sen tidigare så älskar jag ju skäggstubb. Förmodligen skulle jag efter ett år där tröttna på att det är få män (jag har nog inte mött nån) från de trakterna som inte raggar hej vilt varesej de är gifta eller inte.
Den intellektuella... Jag går igång på intelligens. Intelligens är makt och självförtroende och innebär en ständig utmaning åt mej själv att bli bättre.
Den jämställda mannen. Nörden.
Efter ett år hade jag säkert tröttnat och bara velat ha lite svettigt sex utan empiriska analyser av det hela.

Ja jag ironiserar lite. Överdriver. Förstärker. Generaliserar.
Men ni förstår kanske vart jag vill komma?
Vi människor är komplexa, det gäller inte bara män, det gäller i synnerhet oss kvinnor.

Puss/ Asta

fredag 20 september 2013

Denna är så underbar

Foto

I fas.

 

Jag har en bra dag. Det är lixom svårt att låta bli när hösten är så här vacker.
Solen skiner, luften är hög och allting doftar... egentligen av död... men för mej är det "omstart" på nåt vis.
Jag är ledig. Inte förrän nästnästa onsdag, alltså om 12 dagar, flexar jag in igen till Gud, Landstinget och patienternas tjänst.

Idag har jag fått gjort det jag föresatte mej innan.
Jag har sprungit (idag kändes det kanon), jag har haft en dejt med min Cissi (och sett på hennes små kattbebisar), jag har handlat och gjort diverse ärenden (bland annat varit på systemet), jag har njutit av hösten, promenad och ensamtid med min prins. Å jag har färgat håret.

Jag är i fas skulle man kunna säga.
Det är inte mamma.
Hon är halvt hysterisk för att min struliga, egocentriska, missbrukande bror ställt till det än värre än vanligt och i detta nu sitter häktad. Han har varit extra meckig (till och med för att vara honom) sista tiden och mamma är 100% fokuserad där.
Hon har inte ens köpt en resväska.
(Nu känner jag ett trängande behov av att andas i ett papperspåse.)
Maken sa dagens mest klockrena kommentar: "Du planerar som om ni vore en normal familj."
Mmmm.

Ja. I alla fall...
Jag har färgat håret. Å sippar på ett glas vin i detta nu i skenet av stearinljus.
Sen ska jag ta itu med sista stycket i Bloggdalas bok "En smula underbar."
Som sagt, i fas.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Nästan dan före dan

 Poolrestaurangen som bl a serverar hamburgare och sallader.

Det är nu nästan så att jag kan räkna "dan före dan före..." om resan.
Tidigt måndag morgon lyfter vi i ett flygplan, bryter genom molnen,  på väg mot Cypern och en vecka i värmen.
27 grader i vattnet.
Det låter säkert bortskämt att säga... jag är medveten om att det finns många som aldrig har råd att resa någonstans...men jag är inte lika förväntansfullt lyckligt som jag brukar vara inför resor.
Av diverse olika anledningar.
Faktiskt tar det emot rätt rejält. Men även om jag har stark intuition så har jag aldrig haft någon övernaturlig förmåga att i förväg vädra faror. Tvärtom, kroppen å psyket larmar ofta helt i onödan.
Men jag känner mej orolig... över en mängd saker... det kan jag inte göra så mycket åt.

Fast jag behöver verkligen vara ledig.
Jag behöver sol å bad. Jag behöver sova i en riktig säng. Jag behöver slippa från jobbet. Jag behöver avkopplingen som bara en charterresa kan ge. Jag behöver miljöombyte. Jag behöver lyxen av att äta på restaurang varje kväll och dricka en god drink en helt vanlig tisdag. Å onsdag.
Jag vet att det är så.
Jag behöver sova ut. Tänka nya tankar. Se nya vyer. Bli visslad på när jag går förbi en taverna. Smaka på medelhavets sälta. Bli brun.
Jag tänker att bara på grund av mina låga förväntningar så kanske det blir jättebra.
Underbart rent av.

Vi åker som sagt mitt i natten här ifrån, tidigt tidigt på måndag morgon.
Maken är snäll å kör oss. Trots att han ska jobba på måndagen.
Han knorrar missnöjt men han gör det. På såna vis är han guld.
Jag är ledig helgen och kan packa å fundera i lugn å ro.
Välja klänningar med omsorg. Välja skor.
Triviala i-landsproblem.
Ta lite i taget.
Imorgon lösa ut recept. Färga håret.
På lördag packa. Noppa ögonbryn.
På söndag, raka benen. Måla naglarna. Skriva bokrecensionen.
Hålla ångesten armlängd avstånd.

Puss/ Asta

onsdag 18 september 2013

Elaka Måns å hans polare

 

Här om dagen presenterades regeringens budget och jag har sällan eller aldrig sett två så nöjda medelålders män som Reinfeltd och Borg.
Likt mätta katter med vispgrädde kring munnen rabblade de upp sina "satsningar" inför kommande år.
ÄR verkligen Nya/ feministiska/ gröna/ arbetarpartiet Moderaterna så fartblinda eller är det JAG som är dum i huvudet?!

Utan självkritik och utan den minsta tveksamhet över de senaste 6 åren av ökad arbetslöshet, ökade samhällsklyftor mellan de som har minst och de som har mest, ökade klyftor mellan män och kvinnors löner.
Utan fundersamhet eller skam över de arga lärarna, den förtvivlade vårdpersonalen, den oroade allmänheten så blåser de på.
I EXAKT samma hjulspår som tidigare.
De som jobbar ska ha mer.
De som tjänar lite får mindre, de som tjänar mycket får mer.
De som är sjuka skall tvingas ut på arbetsmarknaden, de som är pensionärer ska bestraffas.
Vi ska låna pengar för att finansiera skattesänkningar åt de som redan tjänar bra.

För egen del handlar det om ca 200 kr mer i månaden.
Som Reinfeltd och co ger med ena handen...
Det 5:e jobbskatteavdraget skall frälsa Sverige och svenskarna.
Trots att flertalet ekonomer inte tror på att det ger några nya jobb.
Få oss att glömma stora klasser och usla skolresultat (det ordnas till med betyg till små barn.)
Få oss att glömma en sjukvård som snart är att betrakta som farlig för både patienter och personal (personalen kan ju starta eget, oj vad käckt.)

Jag tror inte att svenska folket är så dumma och jag tror inte att tillräckligt många är så giriga att de väljer de där stackars hundralapparna.
Jag tror inte att befolkningen längre accepterar en nedmonterad välfärd när det ÄNDÅ inte ger några nya jobb.
"Si och så många fler är i arbete" säger de medelålders mätta katterna pompöst.
Ja men ARBETSLÖSHETEN ökar trots all "stimulans" som hystats in. Långtidsarbetslösheten, ungdomsarbetslösheten, utlandsföddas arbetslöshet.
Kvinnolönerna hålls nere och villkoren på klassisk kvinnliga arbetsplatser är så uttröttande och så usla att de DESSUTOM inte förmår/ orkar arbeta heltid.
"Fler är i arbete" betyder att de som egentligen är sjuka inte längre får sjukersättning. Det betyder FAS 3 och annat elände.
Det betyder ENORMA bidrag till företagen som slipper anställa och betala vettiga löner utan kan ha praktikanter som får slava för skitpengar and so on.

Jag säger VÄCK september 2014. Vad säger du?

Puss/ Asta

Ikväll ska jag gråta

 

Ikväll ska jag gråta.
Jag har redan det inplanerat.
Jag skall gråta för Christian Gidlunds skull. För cancer. För orättvisan att föräldrar får begrava sina barn. Jag ska gråta för livet.
Gråta för att livet är så härligt, så värdefullt, just för sin bräcklighet skull.

Jag läste aldrig Gidlunds blogg "I kroppen min." Jag hörde aldrig på hans sommarprat.
Men jag har så klart hört talas om Christian Gidlund, om vilken klok å begåvad ung människa han var, och vilket öde... obotlig magsäckscancer... som drabbat honom.
Jag har länge tänkt lyssna på det där sommarpratet. Alla säger att det var så fint.
Velat men inte riktigt orkat.
Igår dog så Gidlund, idag har hyllningarna om honom haglat och på radion har jag hört korta, korta snuttar av sommarpratet som bara de har fått det att stocka sej i halsen.
Ikväll skall jag lyssna.
Jag vet att jag kommer gråta. Jag tror att jag behöver gråta. Jag har så mycket spänningar i mitt system.

Idag har jag gjort en kranskärls CT och jag är en erfarenhet rikare.
Jag vet hur den grövsta nålen känns i armvecket. Jag vet hur det känns som om man kissar på sej när konstrasten går genom kroppen. Jag vet hur man mår när blodtrycket är 90 systoliskt och pulsen strax över 40. Lite klen.
Framför allt vet jag hur det känns att behöva vänta på ett sånt besked.
Jag ringde nyss till jobbet och fick svaret uppläst...
Jag är frisk!
Mitt hjärta ser helt normalt och starkt ut. Kranskärlen är rena och friska.
Jag är helt otroligt lättad!
Tack alla snälla människor som ringt, sms'at, brytt er på facebook.

Ett friskt starkt hjärta.
Men ändå... ett hjärta som gör ont.
Kanske får jag helt enkelt acceptera att det är stressen?
Trots att det inte känns som stress.
Kanske får jag försöka lyssna, tänka mer på vad jag fixar än på vad jag vill fixa eller borde fixa.
För livet är skört.
Livet är här å nu, det är allt vi vet.
Jag har tänkt att "jag kan inte vara kranskärlssjuk, jag har ju precis blivit mormor. Jag är bara 44 år, det finns så mycket kvar att göra, se, känna."
Men livet tar inte hänsyn till sånt.
Det vet jag ju sedan tidigare. Det finns ingen rättvisa, ingen turordning.
När döden kommer så kommer han.
Oavsett om man är 94 år eller inte ens 30 som Christian Gidlund.
Just det är meningen med livet.
Inte att vara rädd. Men att ta vara på.
Skynda att älska, skynda att känna.
Livet.

Så ikväll ska jag gråta. Gråta för Christian och gråta för mej.
Säkert gråta för mormor, för Lena, för Märta, för svärfar som jag mist.
Säkert gråta för att min bror är sämre än någonsin och för att jag är frisk och får finnas.
Å hösten... hösten är alldeles underbar!

Puss/ Asta

tisdag 17 september 2013

Me, my self och alla mina sjukdomssymtom

Det finns människor som "belastar" sjukvården helt i onödan.
Ja, det är ju inte i onödan för dom... dom upplever sej sjuka på både det ena och det fjärde sättet. De har läst på på internet, kan och känner igen alla symtom på diverse farligheter. Det är bara det att sjukvården aldrig hittar något fel.

Jag är lite sån. Ja minus att jag söker vård då.
Men jag oroar mej... periodvis... över min hälsa och är rätt säker på att jag lider av åtminstone en dödlig sjukdom.
Förra hösten... eller om det var hösten innan igen... var jag så dödligt trött (ungefär som nu) och jag tänkte "detta kan bara inte vara normalt."
Korridorsvägen talade jag med en läkare om detta som menade att onormal trötthet kunde tänkas bero på hypothyreos, njursvikt, anemi av något slag, malignitet, infektion, inflammation, depression och lite till.
Vi tog en uppsjö med prover och jag tror aldrig att jag sett en så perfekt lablista.
Idel normala värden.

Just nu oroar jag mej över en handfull potentiella sjukdomar.
Jag har för länge sedan opererats för rätt grava cellförändringar. Efter det gick jag på täta kontroller. Det har aldrig varit något fel på mina celllprovskontroller efter det.
Men oron försvinner aldrig helt, risken för cervixcancer (livmoderhalscancer) är förhöjd om man haft cellförändringar.
Plötsligt har jag börjat småblöda lite då och då. Jag har spiral och har inte haft en menstruation på 19 år. Men blödningar kan vara ett tecken på cellförändringar.
Så jag ringde till gyn och talade om mina besvär för en lugn å trygg barnmorska.
Hon frågade när jag skulle byta min hormonspiral.
Jag hummade att den skulle varit bytt i början av sommaren och då svarade hon tvärsäkert att det berodde på det. "Ring din barnmorska och få den bytt, just nu har du inget preventivmedel."
Hoppsan Kerstin, DET hade ju kunnat bli hur spännande som helst med en graviditet helt otippat.
Ja, nu ligger ju jag å maken knappt med varann så jag antar att brevbäraren hade legat risigt till där. Ja, å då hade det väl blivit än mer kylig stämning... om jag gissar lite fritt.
Ingen cervixcancer där då troligen. Bara helt vanlig fertilitet.

Sen hostar jag. Inte hela tiden men några anfall om dagen. Torr och irriterande högfärdshosta. Grejen är att jag inte är högfärdig men tänk om alla mina år som rökare resulterat i en lungcancer. Jag menar, hur normalt är det att ha förkylning maj, juni, juli, augusti och september?!

Å så hjärta då. Detta tryck över bröstet. Allt från "lite obehagligt" till för jävla ont.
Av alla mina symtom så är det kanske just hjärtat som väcker mest ångest.
Ingen läkare viftar bort mej heller utan de skriver ut medicin, vill ha med inneliggande och att jag skall göra en kranskärls CT.
Det skrämmer livet ur mej att jag ska få göra denna imorgon.
Ja kanske inte själva röntgen, men det eventuella svaret.
Det vore väldigt mycket tryggare att åka till Cypern med rena kranskärl än med igenkalkade.
Får svaret på torsdag så då vet jag om jag ska ut å bada eller stanna hemma å tjuta av ångest över att mitt hjärta beter sej som om det är 78.
Vilket ger mej denna trötthet... alltihop? Ingenting?
Stress?

söndag 15 september 2013

Kollektiv skuld

 

Lady Dahmer och Elaine Ekeswärd har en debatt kring manlig kollektiv skuld.
Det är ett väldigt intressant inlägg och jag tycker absolut att ni skall ta er tid till att läsa det och debatten som sedan följer bland kommentarerna.

Jag läser och jag funderar.
Det är ingen ny fundering, jag grunnar ofta på den här frågan, fast kanske ur ett annat perspektiv.

Ibland Rätt ofta när jag läser tidningar eller ser på nyheter så kan jag känna ett äckel och något som närmast liknar hat mot män.
Jag kan känna och tänka att män är ta me fan djur.

Vi får alla till oss det dagligen.
Kvinnor som blivit våldtagna (av män), kvinnor som blivit slagna (av män), kvinnor som blivit dödade (av män), kvinnor (och flickor) som blir köpta/ erbjudna att köpas (av män), kvinnor (och flickor) som förs bort och tvingas in i prostitution (av män)
Osv osv i all oändlighet.
Visst begår även enstaka kvinnor grova och fruktansvärda brott men den överväldigande majoriteten av alla vålds och sexbrott begås av män.
Vi talar om cirkus 98%. Var 4:e kvinna... i Sverige, världens mest jämställda land... har upplevt våld/hot i en kärleksrelation.

När kvinnor börjar tala med varann om vår erfarenhet av sexuella övergrepp så framkommer det att vi nästan alla bär med oss erfarenheter.
Alla har inte varit utsatta för en regelrätt våldtäkt men det är taffsande fäder till våra kompisar när vi var yngre, det är stallägaren, taxichauffören, läraren, morfar, pappas kompis, styvpappan, killkompisar, fulla karlar på krogen, kollegor, chefer osv.
Jag tror knappt att jag någonsin befunnit mej i en sådan diskussion och nån kvinna sagt att "Nej, det här känner jag inte alls igen mej i."
Tvärtom, det bubblar ur oss. Upplevelser som skrämt oss, kränkt oss, gjort oss generade, arga eller förvirrade.
Återkommande... män som kanske inte gjort något brottsligt men som tar sej förbannat stora friheter, ofta som vuxna på betydligt yngre flickor.
De flesta kvinnor vet hur det känns när man går ensam hem en kväll och det plötsligt går en man bakom som skall samma väg.
De flesta kvinnor har känt rädslan för att hamna i en utsatt situation.
Å det som triggar igång rädslan har bara med en sak att göra... könet människan bakom har.

Kollektiv skuld är inte bra.
Jag tycker inte om det i andra sammanhang.
Jag tycker inte om när man säger "alla invandrare...", "alla muslimer...", "alla lantisar...", "alla blondiner...", "alla inom vården..." men samtidigt kan jag se att detta är ett patriarkalt mönster.
Män som tar för sej. Kvinnor som tidigt lär sej att akta sej.
Å när det gäller ett så tydligt mönster så bör kanske män, på en högre generell nivå, ta ansvar för detta!
Ändå är det sällan som jag hör män säga ifrån.
Alltid när våld mot kvinnor eller sexuella övergrepp diskuteras är det någon trött kvinna från kvinnojouren eller någon ilsken feminist som ryter.
Varför säger så få män ifrån?!

Jag är en heterosexuell kvinna.
Jag attraheras av män. Jag dras till det manliga.
Jag är gift. Jag har en pappa. Jag har en son. Jag har en vald bror. Jag har vänner med snopp.
Fina, snälla, godhjärtade män.
Män som lika lite som jag skulle utsätta en annan kvinna för våld.
Självklart kan inte de lastas. Självklart hatar jag inte dem.
Likväl är de en del av patriarkatet, av att stå allra överst i hierarkin och därmed bär de ett ansvar för de strukturer som finns och för att förändra dem.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

lördag 14 september 2013

Copenhagen tur å retur

 

Oj!
Hemma igen efter ett intensivt dygn i Köpenhamn med goda vänner (som oxå råkar vara kollegor.)
Dyngslut men nöjd. Fattig men fylld av upplevelsen.

Självklart tänkte jag minst 25 gånger på att jag var i Köpenhamnsmammans stad.
På hur roligt det hade varit att träffa henne, på att denna balla stad är hennes vardag, på var hon bodde osv. Jag såg henne framför mej, flängande på sin cykel eller i sin lilla safira. Det som hon skrivit om så många gånger.
Tyvärr så är ett dygn bara ett dygn och vi hann inte se så väldigt mycket av Köpenhamn heller.
Jag får be att återkomma helt enkelt.

Det vi hann se var vårt hotell. The Squere hotell tror jag att det hette och jag kan rekommendera det varmt. Väldigt fräscht, lyxigt och välkomnande.
Ligger centralt. Lätt att hitta även för en virrhjärna som mej.
Vi gick på Ströget, kikade på folk och i skyltfönster, vandrade upp mot Nyhamn.
Drack öl i solen, pratade å hade det gott.
Vi var inne på Illum och kollade in kläder som vi aldrig skulle ha råd å köpa och vi besökte ett oändligt antal toaletter.
Hemskt vad kissenödig man blir i Danmark.

 

Rätt sent mellanlandade vi på vårt hotellrum.
Är inte det det bästa med att resa?
Att upptäcka ett fräscht badrum och slänga sej i en bäddad säng med krispigt vita lakan?!
Lillebror å jag korkade upp lite vin, åt chips i sängen (ja, han var förfärad över alla smulorna) och bara njöt.
Sen hoppade jag å min lilla lekamen i ett hett skumbad innan det var dags att svida om och sätta på ny makeup.
Småsliten efter att ha druckit alkohol sedan kl 09 på morgonen.

Vi kom ut rätt sent. 
Vi landade på Rizzrazz för att käka, en mestadels vegetarisk, restaurang, billigt och "så där." Ingen fantastisk smaksensation.
Kände mej trött, småless å öm i fötterna men då trillade vi in på en Irländsk pub där de spelade livemusik. The Dubliner.
Väldigt tjo å tjim... kanske inte så mycket "jag" men det var en makalös stämning, både på bandet som spelade och på övriga gästerna.
Dans på borden å allsång.
Väldigt varmt å gemytligt. Som en stor privat fest.
Klockan var två när vi vandrade hemåt med ömma fossingar och det var här å nu jag blev ordentligt kär i Köpenhamn.
Det var så mycket människor ute i alla åldrar. På vissa ställen så många att det var knökat och det inte gick att gå i bredd.
Jag har aldrig upplevt ett sånt nattliv varesej i Göteborg eller Stockholm.
Å alla var glada.

När vi äntligen kom upp på rummet... jag fick kissat, sparkat av mej mina high heels, krängt mej ut klänningen, släppt ut håret å krupit ner i sängen... så låg vi å tisslade, tasslade å fnissade med fönstret öppet och stadsljud av människor, bilar å sirener utanför.
Lillebror somnade först, jag låg å lyssnade på hans tunga snarkningar med en rastlös övertrött känsla i kroppen.
Sen somnade jag och sov stenhårt.

Under förmiddagen idag vilade vi oss. Alla lite ömma i hårrötterna och inte precis våra piggaste upplagor.
Vi satt på stationen å hängde en bra stund innan tåget kom.
Käkade macka å tog en öl.
Min vän Mi hamnade mitt i en knarkuppgörelse.
Duvorna kuttrade.
Copenhagen. :)

Nu handlar det mest om att invänta vettig tid att få gå å lägga sej.
Jag å min prins Gottfrid. Som vi längtat efter att ligga sked på madrassen igen :)

Hur har ni det?

Puss/ Asta

torsdag 12 september 2013

Du är så usel att vi inte kan genomföra detta

 

Få kvinnor... om någon... har varit så stolta över sin idrottsliga prestation som jag varit över min löpning.
Diskret... eller när förresten... inte alls diskret har jag i olika sammanhang droppat att "jag är en löpare", "ska ut å spring", "sprang milen igår."
Ivrigt har jag gett mej in i, och startat upp, samtal om löparskor, träningsappar, andningstekniker, tider å annat nördigt.
För jag har varit så HIMLA stolt över att jag... äntligen... börjat motionera.
Å inte vilken liten snicksnack gympa som helst.
Nej löpning! Det tuffaste!
Det är jag å Paulo Roberto lixom. Som springer även när det tar emot.
För vi är inga veklingar. Vi tänker inte betala senare i livet med ohälsa.
Vi... Roberto och jag... vi bryr oss om våra kroppar.
Eye of the tiger.

Så idag skulle jag göra ett arbetsekg med anledning av bröstsmärtorna som jag hade i söndags.
Jag hoppade upp på cykeln... något obekväm i att sitta spritt språngande naken så när som på ett par svarta trosor i spets... men ändå, Jag satt på cykeln. Rätt rejält tankad med självförtroende.
"Du tränar ibland" frågade doktorn mej.
"Ja då, kanske inte cyklar men jag springer milen titt som tätt."
(Vad som är titt som tätt är en definitionsfråga.)
Å så började vi. Det var ganska soft. Jag hade svårt att hålla det långsamma tempot jag blev ombedd.
Det går ju som hejsan tänkte jag.
... Och så ökade tyngden.
Å helvete. Från att ha tyckt att det var "ganska lätt" till "grisjobbigt"gick på någon minut.
Nä, tillslut orkade jag inte längre.
Den kvinnliga läkaren, med en mer direkt framtoning i sin kommunikation sa
"Det här var inte bra. Du är låååångt under förväntad förmåga, lååångt under.
Det går inte att utläsa något av det här. Du får gå hem, träna upp din kondition och komma tillbaka senare för att göra om testet. "


Ja, ni kan kanske tänka er.
Mitt så sköra kaxiga sjävförtroende rann av mej med svetten.
Ja, det ser bra ut här, så långt som det nu gick att genomföra sa doktorn och fortsatte "Hur gammal är du egntligen? Bara 44..."
Men sen tittade hon på kurver och kom på att så förbannat-överjävligt.katastofdåligt var det inte. Jag var en medelmåtta, låg på normal kapacitet.
Men henne ord "Går inte att genomförs på ett test med så låg prestation" kommer att bosätta sej i mitt huvud.
Jag är förmodligen hjärtfrisk. För säkerhetsskull så skall jag göra en kranskärls CT.
Sen jävlar anåda ska detta bli tändvätska till att få en bättre kondition.
Till att bli stark, snabb, uthållig.
Nästa gång skall jag överraska åt andra hållet!
Bensin på elden för en enveten oxe.

Dessvärre/ dessbättre tog jag inga foton under denna spännande utmaning.
Det hade ju annars klått upp allt i förnedringstv väg.
Åhh, jo jag ber om ursäkt att inte ni trogna läsare fick se detta dokumenterat.
Ni får en bild efteråt istället... när  jag pustar ut.


När jag kom hem blev Gottepojken så glad över att fick se sin mamma att han hoppade upp och smakade på mej (han ska alltid bitas när han är exalterad) och han tog en härlig tugga rakt i tutten.
Han är varken blyg eller finkänslig den mannen.

Puss/ Asta


tisdag 10 september 2013

Ett svårt inlägg

 

Jag har ett svårt ämne i mitt huvud att skriva om.
Svårt för att jag inte vet hur jag ska formulera mej, svårt för att jag tar in "egenförbjudna" tankar i mitt huvud, svårt för att det är ett tragiskt inlägg.

Vi människor är i grunden alla lika. Det rinner samma röda blod i våra vener, våra organ ser lika dana ut, vårt behov av kärlek, mat och trygghet är den samma.
Varje människa föds med ljus och mörker inom sej å beroende på vilken kraft som matas växer den ena eller andra sidan.
Ingenting av detta påverkas av hudfärg eller ögonfärg.

Ändå är det stor skillnad. Det är stor skillnad på var du föds, särskilt om du är kvinna.
Det finns länder där det är farligare att vara kvinna än soldat i krig.
Det finns oändligt antal länder där flickor och kvinnor inte är någonting värda... alls.
Rädda barnen och UNICEF rankar Afghanistan som det värsta landet i världen att födas i för en flicka.
Kvinnor behandlas långt sämre än vad vi behandlar våra djur, nästan sämre än vi behandlar skadedjur.
Om en kvinna i Afghanistan inte dör av krig, i barnsäng eller i våld i hemmet blir hon i genomsnitt 49 år gammal står i dag att läsa i en utmärkt men skrämmande artikel i Aftonbladet av den alltid lika lysande Carina Bergfeldt.
Fem år äldre än mej. Om hon har "tur."
En överväldigande majoritet av kvinnorna misshandlas av sina män, nästan 90 %.
Tre hedersmord om dagen sker.
De allra flesta kvinnor är analfabeter, ingenting värda, gifts bort som unga flickor, behandlas som slavar av män.
Deras att äga. Deras att slå. Deras att ta livet av.
Idag... 2013... ser världen ut så för många kvinnor runt om i världen, i synnerhet i Afghanistan.

Det finns en naiv syn på fred.
Amerika har fått utstå hård kritik för kriget i Afghanistan. Ett krig som varat i 13 år.
Det sägs ofta att humanitära insatser alltid är att föredra.
Men hur då undrar jag?
Som Ebba Grön en gång sjung... Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris? Är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är krig?
USA's och FN's uppdrag i Afghanistan var hopplöst från början.
Det är ett land som härjats av olika krigsherrar sen evigheter tillbaka.
När vi kritiserar USA ska vi komma ihåg Talibanerna.
Si och så många civila har dödats.
Sant. Människor dör i krig.
Men människor och i synnerhet kvinnor dör utan inblandning av väst också.
Vi skall komma ihåg människornas livsvillkor med dem... kvinnornas livsvillkor.
Många i landet är trötta på att se internationella soldater men många... och troligen fler... räds vad som skall hända sen.
När soldaterna försvinner. När världens ögon drar sej bort.
"De här människorna männen" respekterar inte humanitära insatser aldrig hur fint det låter. De vill inte ha någon skola för flickor. De vill inte ha nåt bjäffs om demokrati. De vill styra, vinna makt och fruktan och fortsätta hålla sina kvinnor som slavar.
Det gör ont att säga det. Det beror självklart inte på blod, organ och dna kedjor.
Det beror på kultur, traditioner, brist på bildning och integration med omvärlden.
Sjukvård och humanitära hjälporgan är inte längre heliga. Det gäller många länder.
I Somalia togs relativt nyligen ett smärtsamt beslut av Läkare utan gränser att lämna landet. Det var för farligt helt enkelt, personalen utsattes för allt för stora risker.
I länder som Somalia, som Afghanistan, som Syrien med flera tas ingen hänsyn till människoliv. Där måste vård, mat, mediciner, sjukvård och beskydd krängas med hjälp av soldater.

Jag drog vinstlotten i livets tombola. Jag har alla skäl i världen att vara happy, happy, happy.
Men ibland värker privilegiet i själen.

Puss/ Asta 

måndag 9 september 2013

Sex å sånt

 

Härlig bild va? Minns ni hur det kändes? De där första kyssarna?
Den där galna åtrån?

Ikväll på Karlavagnen talade de om sex, skydd, könssjukdomar och hur man pratar om sånt här med sina barn.
Hur har ni gjort med era ungar? Eller hur tänker ni er att ni ska?
Hur pratade era föräldrar med er?

Själv är jag uppfostrad av två motsatser, av två generationer.
Mamma och mormor.
Fast mormor var 36 år äldre än mej och skulle ju faktiskt ha kunnat vara min mamma.
Mamma var väldigt frispråkig. Å frisinnad.
Hade mängder av älskare. Högljutt sex. Massagestavar i sängbordet.
Mormor var djupt pryd.
Hon tyckte att alla som haft typ mer än två karlar i sitt liv var slampor.
Ordning o reda och ingenting som fick verka utmanande eller stötande.
De där två världarna krockade rätt rejält i mitt huvud när jag var ung flicka.

Själv var jag, som jag berättat tidigare, rätt gränslös och destruktiv när jag var ung och det kom till sex.
Det var aldrig något medvetet behov, aldrig nån lust som styrde mej.
Mer en vilja och ett behov av att bli accepterad å älskad.
En oförmåga att kunna säga "nej", ett inre krav att "jag faktiskt hade gett klartecken när jag gick med på den där kyssen."
Mitt fokus som sexpratande mamma har därför naturligt mest handlat om det.
Om att bejaka lust. Om att stå upp för sin egna vilja. Rätten att ångra sej och tacka nej när fan som helst i förloppet. Att vakta sin integritet.
Jag har alltid kunnat tala öppet och naturligt om sex.
Mina barn har inte blivit lika naturliga för det.
Åtminstone inte alla av dem.

De två mellersta av mina ungar, ffa dotter nr II, är direkt pryd.
Hon är lik sin pappa där, precis som på de flesta andra sätt.
Äldsta dottern har alltid kunnat prata öppet om sex. Hon är näst intill min överman och det finns perioder i hennes liv när jag fått bromsa och nästan skrika att "Nej, det vill jag faktiskt inte veta!!!"
Så jag vet inte, jag tror inte alltid att det "hjälper" att man som förälder är pryd/ öppensinnad. Barnen blir det dom blir ändå.

Skydd har vi så klart snackat. Eller jag har uppmanat. Å uppmuntrat.
Å berättat om HIV och klamydia och allt det där.
Det sägs att ungdomar är så dåliga på att skydda sej med kondom, vilket säkert stämmer för könssjukdomarna ökar ju hela tiden.
Men jag vet inte om min generation är bättre?
Nu är ju jag gift sedan stenåldern men jag kan nog räkna på en hand hur många gånger jag sett en kondom träs på.
Jag tror det är osäkerhet. Att man inte vill joxa med sånt i hettan.
Om jag haft unga tonårsbarn idag så hade jag nog köpt kondomer till dem och uppmanat dem att öva så det sitter i benmärgen när det blir "skarpt läge."
Jag är själv osäker på hur bra jag kan trä på en kondom?
Blir jag singel nångång så får jag väl köpa hem ett par förpackningar å öva :)

Puss/ Asta

Betraktelser från insidan.

 

Klockan var väl ungefär tre på eftermiddagen.
Jag var i slutet av mitt arbetspass, i slutet av en bra dag, och jag stod i läkemedelsrummet och skulle blanda penicillin när det plötsligt från ingenstans högg till i bröstet.
Det tog nån minut innan jag blev rädd.
Ibland kan man ju få så där hysteriskt ont nånstans på en fläck. Det är som om kroppens alla smärtreceptorer får sej ett spel och det värker till av bara helvete i nån muskel eller i huvudet eller i magen.
Men detta gick aldrig över.

Inom sjukvården skattar man smärta inom en skala... en sk VAS skala... för att kunna följa och dokumentera smärta.
1 är då så gott som smärtfri och 10 är typ den värsta smärta du kan tänka dej.
Denna smärta var en 10:a.
Jag var ensam i rummet, jag försökte räta på mej men det gick inte, jag försökte ropa men det gick inte heller. Det gjorde så fruktansvärt ont!
Klassiska hjärtinfarktsmärtor.
Ont över vänster bröst, bak mot sidan och ut i vänsterarm. Kramande å ihållande.
Jag tog mej dubbelvikt ut i korridoren och fick syn på en kollega.
Jag var på rätt plats så att säga.
Det kördes ut en säng, jag blev hjälpt upp i den, kördes in i behandlingsrummet.
De tog blodtryck, EKG, jag fick syrgas och nitrospray.
Efter syrgasen lättade smärtan till hanterbar och efter nitrospray försvann den på en minut.
Mitt EKG var normalt, blodtrycket högt till följd av smärtan.
Jag talade med en läkare på telefon och blev ombedd att söka akuten.
Min vän o kollega Mi körde ner mej, fortfarande i jobbkläder och i rullstol.
Å jag grinade hela vägen.

I väntrummet på akuten blev jag en liten sevärdhet tydligen för alla stirrade oblygt på mej å mitt gråtande.
Klockan var kanske kvart i fyra och nu började en, vad det kändes som, evig väntan.
Det togs prover och kontroller och eftersom väntetiden var lång gick jag upp till min avdelning och låg där till klockan var sju ungefär.
Nya prover togs. Jag bytte om till privatkläder och gick ner å satte mej i akutens väntrum.
Vilket tråkigt väntrum!
Kala väggar. Tyst. Ont om tidningar.
En tv hade väl inte gjort ont?
Lite glassiga magazin, ett fikabord?
Människor av alla de sorter.
Ett punkpar. En dement man med en tapper kvinna vid sin sida. En kvinna i min ålder som såg likgiltig ut. En liten pojk som klämt sej med sin mamma å mormor med och så han då...
En man med arabiskt utseende och en liten dotter som stirrade på mej oavbrutet.
Jag försökte le. Han log tillbaka.
Jag försökte ignorera honom. Han stirrade ändå.
Jag drog in mina bara ben, hade ganska korta shorts, men utan resultat.
Jag försökte blänga strängt å ogillande på honom.
Men nej, han fortsatte att följa varje andetag jag tog.
Kanske var han, som Annanas skrev på fejjan, en trogen bloggläsare som blev helt starstucked av att se mej i verkliga livet?
Troligen inte, jag har en stor å spretig läsarkrets men tror inte så många utländska främmande småbarnspappor gillar mina inlägg om eccoskor å utbrändhet.
Fast vad vet jag?!

Till slut fick jag komma in på ett eget rum och åtminstone ligga ner med en filt på mej.
Bakom den stängda dörren följde jag vad som hände med min hörsel.
Jäktade steg. Tålmodiga, tröstande röster från vårdpersonal. Läkares rabblande av ordinationer.
Jag hörde anhöriga berätta om sin dementa, supergamla, multisjuka mamma som bodde på boende och inte ätit el ens vaknat på två dygn och som nu behövde näring, mat, omsorg och allra helst organbyte tydligen.
Å jag tänkte... varför kan inte er gamla mamma få somna in, hon har ju levt sitt liv, detta är naturens gång
Jag hörde en annan gammal människa stånka å pusta å jämra sej oavbrutet och en vänlig överkäck ambulansman säga med hög positiv röst "Då så, då får du ha det så bra, krya på dej nu."
Det blev så dråpligt med tantens konstanta jämrande å den hurtiga rösten.
"Krya på dej"... knappast va?!

Till slut kom doktorn. Samma doktor som jag rondat med under dagen.
Hon är ny men verkade kunnig och mycket sympatisk.
Mina bröstsmärtor kunde man inte förklara men alla prover var bra.
För säkerhetsskull togs ytterligare prover å sen fick jag gå hem.
Den där sista omgången prover fick jag vänta så på.
Jag tänkte nästan be dem ge mej en provvagn så tar jag proverna själv.
Plötsligt ringde min telefon och en sjuksköterska från akuten undrade var jag var, om jag gått hem.
Ehhh, nej jag är i undersökningsrum 9.
Borttappad.
Lätt hänt :)

Det verkade verkligen vara en kaotisk kväll på akuten.
Bakjouren nere på golvet och jobbade.
Människor på bårvagnar överallt.
Springande steg.
Jag fick gå hem klockan 23.
Jag har bara hyllningar till personalen.
Alla gjorde så gott de kunde utefter situationen.
Alla var vänliga, lugna, tröstande.

Nu ska den här tanten sätta på sminket och bege sej till Regionens tjänst igen.

Puss/ Asta

fredag 6 september 2013

Ett inlägg som berörde

 
Bild: Syster Asta

Jag läste precis ett inlägg som berörde mej djupt.
En av mina favoritbloggare som skrev ett inlägg utifrån patientperspektiv.
Hon är fantastisk på att uttrycka sej så där finstämt och nära.
Hon beskrev upplevelsen av utsatthet, rädsla, ensamhet i sjukvårdens ofta hårda värld och hennes ord träffade mej rakt i hjärtat.

Som sjuksköterska i dagens vårdkris med låga löner, för hög belastning, ont om folk och överskott på patienter är det lätt att fokusera på hårda fakta.
På ord som patientsäkerhet och arbetsmiljö. Löneläge och vårdrelaterade infektioner.
Å det ÄR viktigt, absolut men bilden som Pia i sitt inlägg målar upp är också viktig och så lätt att glömma.

Jag minns när jag läste till sjuksköterska, när jag var ny och kom med seende ögon, att jag ifrågasatte varför vissa arbetsuppgifter var viktigare än andra.
Varför var det viktigare att patienterna fick mediciner än en hand att hålla i?
Varför var det så noga att sjuka människor fick tvätta hela kroppen varje morgon men inte lika viktigt att de fick komma ut eller få någon att prata med?
Jag förstod inte det, men jag formades av verksamheten till att bli lika dan.

Mat, mediciner, ren blöja.
Byta nålar. Ta prover. Koppla dropp.
Vätskemätningar, urinmätningar, magschema.
Dokumentation, dokumentation, dokumentation.
Hålla ordning i läkemedelsvagnen, läkemedelsrummet, på sitt kontor.
Fylla i riskbedömningar, förbereda morgondagen åt sej själv el sin kollega.
Å sen... kanske... om tid finnes, prata med patienterna.
Varför?
Därför att vi fostras så.
Därför att det mesta av ovanstående sysslor åligger oss enligt lag.
Att hålla en hand gör det inte.
Därför att en sliten sjuksköterska någonstans ger upp för annars är varje arbetspass ett förlorat slag.
Osv. Det finns många skäl.
Men...

Inlägget fick mej att tänka gamla tankar.
För vems skull är jag där?
Av vilken anledning blev jag sjuksköterska?
Hur kunde jag glömma bort att patienten alltid är i underläge?
De strippas av hela sin personlighet.
Får en sjukhussäng, ett sjukhusbord, sjukhuskläder.
De blir ett nummer. 16:4
Alltså rum 16, den 4:e sängen.
De har ont, de är rädda, de tvingas sova med människor de inte känner.
Det låter konstiga ljud hela tiden, det luktar av kroppsvätskor och desinfektionsmedel, det lyser av starka lampor.

Imorgon när jag arbetar så ska jag försöka lite till.
Jag ska omprioritera och jag ska verkligen försöka lyfta blicken.
Jag lovar att i alla fall försöka.

Puss/ Asta

Hösten startar den 30:e september

Blå himmel, ljumna vindar.
Ett litet tag till gör sommaren motstånd inför hösten.
Ett litet tag till vädras prickiga sommarklänningar och nätta skor.
Vi behöver detta ljus å denna värme så förtvivlat väl inför den långa mörka vintern som råder på den här sidan klotet.

Ändå kan man känna den... nåt... i luften är förändrat.
En friskhet, en högre halt av syre.
Hösten är på väg.
Jag älskar ju hösten. Hösten är min tid på året.
En tid att vara, en tid att starta om.

För min del inleds hösten i år måndagen den 30:e september.
Det är då vi kommer hem från Cypern.
Då skall sommarklänningarna hängas undan, sommarskorna lämna garderoben i hallen och förpackas ner å bort för månader fram över.
Eccostövletterna ska fram. Jeans. Goa tröjor. Sjalar å dova färger.

Måndagen den 30:e september, det är då jag ska starta om och "ta i tu" med saker.

Jag ska fortsätta springa. Där sker inga förändringar.

Jag ska ta några vita månader, det kan behövas, alkoholen får stor plats under sommarens alla njutningar å sociala sammanhang.

Jag ska dra ner på... och se till att bli av med... mitt behov av insomningstablett.
Jag sover gott på den, jag sover inte alls utan den, men med tanke på min släkt å all skit som finns inom den i form av missbruk känns det olustigt och som något jag inte vill ha i mitt liv.

Under förutsättning att jag mår okej och fixar stressen på jobbet skall jag oxå försöka sluta med/ byta ut min antidepressiva behandling.
Den funkar finemang på ångest å stress men den dödar min lust.
Inte ens att leka med sej själv känns särskilt lockande el mycket.
Å jag är för ung för att säga adjö till den biten i mitt liv.
Även om jag är mormor.
Den stora fördelen med Cipralex... förutom att den fungerar mot det den skall... är att man inte går upp i vikt av den så som man gör av de flesta andra preparat mot depression.
Å jag har ingen lust att byta ut bristande sexlust mot 10 kg övervikt.
Pest eller kolera där.
Får diskutera saken med en duktig läkare helt enkelt.

Det känns som rätt tunga, kravfyllda mål.
Jag får helt enkelt se till att njuta mer av allt det andra.
Frisk luft, vackra färger, vilda hav.
Men än är vi inte där.
Ännu väntar sol, bad, kalla drinkar.
Ännu väntar vippiga klänningar, nätta skor och ännu ska bikinin få bekänna färg.

Hur känner ni inför hösten?

Puss/ Asta

torsdag 5 september 2013

Tecken på otrohet

 

Med jämna mellanrum brukar det i kvällstidningarna komma upp artiklar där man som läsare kan lära sej se tecknen om ens partner är otrogen.
Det är ju oerhört viktig information och kunskap, så om du mot förmodan missat alla dessa repriseringar av samma artikel kommer här en liten lathund.

Din partner...

... Har blivit mindre intresserad av sex
... Har blivit mer intresserad av sex
... Ter sej frånvarande å i egna tankar
... Är extra uppmärksam (för att dölja sitt dåliga samvete) o kanske köper blommor.
... Låser sin dator/ telefon med lösenord
... Bär med sej sin telefon överallt.
... Har plötsligt blivit mer intresserad av sitt utseende
... Börjar motionera
... Byter deodorant
... Köper nya kläder
... Köper nya underkläder
... Har en massa ärenden.
... Kommer senare hem från jobbet
... Hänger mkt på facebook
... Släcker ner sidan på datorn om partnern kommer

Här skulle jag även vilja lägga till Helge Fossmos (Knutbypastorn) knep

... tvätta sent på natten (för att i skydd av centrifugringens dånande sätta på älskarinnan i grovköket.
... Fruar plötsligt ramlar i duschen å slår ihjäl sej

Nu så!
Nu vet ni och kan uppmärksamma tecknen.
Både jag å min make är troligen väldigt mycket otrogna.
Tecken nr 1, 3, 6, 8, 10, 11, 13, 14 stämmer på mej. Ibland tvättar jag även kvällstid.
Tecken nr 1, 3, 5, 12, 13, 15 stämmer på maken.

Ska jag ringa familjerådgivning eller skilsmässoadvokat tro?

Puss/ Asta

onsdag 4 september 2013

Judgements day

 

Väldigt sant eller hur?
Men oxå väldigt svårt.
Att inte jämföra sej med andra... sitt utseende, sin intelligens, sin fysik, sitt liv, sin moral, sin kondition, sitt kärleksliv, sin karriär eller vad det nu må vara.
Till stor del tror jag att det är biologiskt och naturligt, att sträva högre, bli bättre.
Inte bara gentemot den jag var igår utan även gentemot dej.

Jag jobbar med denna tanke alldeles särskilt mycket när det gäller min löpning.
I att inte prestera för andras skull, i att inte ha som motivation/ belöning att bli bekräftad/ imponerad av andra.
Jag försöker tänka att jag gör detta för MIN skull. För mina lungor, min hälsa, min kropp, min ork, mitt utseende och mitt välbefinnande och det är skit samma hur mycket grannen orkar springa eller inte springa.
Hens prestation gör varken mej bättre eller sämre... egentligen.
Ändå gör jag det naturligt, jämför mej.
Sätter mej själv, min prestation, mitt liv på en skala utifrån vad andra fixar.

Var befinner jag mej på skalan?
Som fru, mamma, sjuksköterska, matte, samhällsmedborgare, kvinna, löpare?
Jämför jag mej med med mej så är jag helt klart en bättre mamma, löpare och matte idag jämfört med "igår."
Men jag är kanske en sämre hustru, sjuksköterska och samhällsmedborgare.
Mindre engagerad. Mer blasé.
Å jämfört med dej?
Tja, det var ju så jag inte skulle tänka. Men ändå gör.

Jag fortsätter att jobba på det här med att vara snäll mot mej själv.
Att bli en bättre kompis till mej själv.
Det går upp. Å ner.
För å ena sidan finns det en anledning till allas våra misslyckanden.
Det finns randiga och rutiga skäl och det finns begränsade resurser hos oss själva.
Kors som måste bäras. Ärr som gör ont om man petar.
Man får försöka ha lite överseende med sej själv, förlåta sej själv.
Å andra sidan kan man inte fastna i det. Nöja sej. Bli kvar i en roll av martyrskap.
För vi bär alla ansvar för våra egna liv.

Ibland när jag funderar i de här termerna så tänker jag mej själv stå utanför St Pers port i himlen en dag och få stå till svars för mina synder å mina val.
Få motivera varför jag brast i vad jag egentligen vet är rätt och riktigt.
Vad kommer det då vara för synder?
If tomorrow is judgements day
And I'm standing on the frontline
And the Lord ask me what I did whith my life
I will say, I spend it whith you.

Jag är inte där än men jag försöker och jag strävar efter att vara sann mot mej själv.
Att ta vara på mitt, kanske enda, liv så gott jag kan.
Självklart inte på bekostnad av andra, men att det... det är gott nog.

Vad väcker min text för tankar hos dej? Hur väl lyckas du att endast jämföra dej med dej själv?

Puss/ Asta

Oh, Mister President

 

Idag blev man lite småkändis minsann :)
Rix fm ställde frågan på Facebook "Vad skulle du helst visa Obama av Sverige?"
Å jag svarade helt sanningsenligt... "Mitt sovrum."
Tydligen hade det svaret lästs upp i radion ihop med mitt namn och stad och flera andra jag känner hade hört det.
Lite kul.
Barack Obama är... om vi nu ska fortsätta den lättsinniga tonen... den vackraste å mest karismatiska (å sympatiska) president världen skådat och han är ett av mina frikort.
(Frikort är för den som möjligen inte känner till begreppet den man får lov att ligga med trots att man är i ett förhållande. Ett frikort skall vara någon ouppnåelig som det aldrig kan bli aktuellt med.)

Ledig idag.
Lång sovmorgon. Hundpromenad och sen en tur till stan.
Skulle köpa bokcirkelns bok som tyvärr var slut, har beställt den.
Istället provade... och shoppade... jag några nya bh'ar.
Sedan jag gick ner i vikt har mina tuttar förtvivlat till nästan ingenting och jag kan knappt ha mina gamla. Behöver nya. Mindre. Med vadd i.
Då kan man i alla fall luras.
När jag ändå var i stan raggade jag upp en stilig karl.
Eller ja, han raggade upp mej.
Stod på ICA när en snygging bakom mej plötsligt säger "Hej! Kan jag åka med dej hem?"
Det var sonen. Mammas fina.

I stan fick jag även sms om att mina stövletter från Ecco fanns att hämta ut.
De satt fantastiskt!
De är sååå snygga!
Jag blir ta me fan snygg i dom... sååå snygga är dom!
Älskar dem allready men tror de kommer generera en del skoskav initialt.

Nu!
Middag.

Puss/ Asta

måndag 2 september 2013

Vad tycker du här då?

 spoiled kids

Läste en miniduell på nätet från "Vi föräldrar" mellan storbloggerskorna Meekatt å Lady Dahmer. "Ska vi träna våra barn i att vara artiga?"

Tja, ibland känner jag att jag är en annan generation än dagens småbarnsföräldrar.
Att de har ett annat "tänk" än vad jag hade, att de funderar så mycket medan jag väldigt ofta gick på instinkt och sunt förnuft och inte hade en massa pedagogiska riktlinjer med mej i ryggen.
På gott å ont. Verkligen. Jag har ändrat åsikt och tänkt till på flera områden.
Tagit intryck av en mer medveten föräldraroll.
Men jag tror ändå att man med sunt förnuft kommer långt.

Jag skulle inte vilja säga att jag "tränat" mina ungar i artighet. De är, som LD påpekar, inga hundar eller cirkusdjur men jag har uppfostrat dem, lärt dem vikten av sociala koder.
Jag tror så här... vissa saker lär du dej den enkla vägen, hemma i familjen, i samklang med föräldrar å syskon och gör du inte det, ja då lär du dej det så småningom den tuffare vägen i mötet med världen utanför.
Nej, barn skall absolut inte behöva krama sin faster som de ser en gång om året bara för att faster så gärna vill, ungar har rätt till sin kroppsliga integritet men genom att lära sej sociala koder så går de smidigare genom livet.

Sociala koder?
Ja som att sträcka fram handen och hälsa.
Att säga tack när de får något.
Att säga förlåt när de gjort något dumt.
Att lyssna på andra, dela med sej, vara generös.
Att lära sej vara försiktig och snäll mot djur.
Att sitta ordentligt vid matbordet. Att äta med hyfsat bordsskick när de är mogna för det.
Och så vidare.
Jag har fostrat dem så genom eget uppförande och genom att säga åt dem när de gör fel. Ingen av mina barn är särskilt hämmade vuxna.

Jag tycker att det är trams att säga att barn hämmas eller trycks in i roller för att de lär sej samspel och hänsyn.
Allt kretsar inte kring dom alltid och enklaste sättet att lära sej det är att få syskon.
Idag fostras små känsliga superegoister som uppmuntras att tro att jorden gick upp just för deras skull och krocken blir brutal när de kommer i möte med andra.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Antingen eller

 

En blogg... rätt olik de andra jag följer... är Vimmelmamman.
Till skillnad mot flertalet av hennes läsare (antar jag) så har jag inte följt henne sedan tiden hon var sjuk i cancer utan fastnade rätt nyligen, kanske för nåt halvår sen.
Jag läser inte varje dag, men catchar lixom upp emellanåt.
Vimmelmamman... eller Lotta... är otroligt snygg å glammig, jobbar som kändisjournalist på Hänt Extra, har en bedårande son, en fantastiskt vacker man, ett tjusigt hem. Det är barnflicka å botox men oxå väldigt mycket vardag och känslor, sånt jag känner igen hos mej själv.
En varierad och sympatisk blogg som jag rekommenderar.

Hur som helst, i senaste inlägget skriver hon om att hon vill/ ska göra en tatuering på handleden. Hon har redan tatuerat in sin sons namn på överarmens insida.
Hon får olika reaktioner.
Jag fascineras... igen... av hur mycket känslor tatueringar väcker. Hur det delar befolkningen mellan de som tycker tatueringar är vackra och de som inte gör det.
Hur de som inte gillar tatueringar lätt benämner det i termer som "smutsigt", "billigt" och "white trash."

Själv älskar jag tatueringar. Men precis som jag älskar skor så tycker jag vissa tatueringar är snygga och andra fula... och en del är balla men passar inte mej.
Jag vill att mina tatueringar ska betyda något/ stå för något även om 20 år.
Jag vill inte bara ha ett vackert motiv om ni förstår vad jag menar.
Jag har själv två stycken just nu.
En liten meningslös nalle som jag satte dit för hundra år sedan på den tiden när man fortfarande valde bland tatuerarens motiv och inte var jobbig å kom med egna idéer. Således satt jag där i en soffa och bläddrade bland skisser på nakna skrevande kvinnor å dödskallar. Å så ett ark med "tjejmotiv"... delfiner, rosor, fjärilar och en nalle. Det blev nallen. Den ska på sikt täckas av något mer meningsfullt motiv.
Sen har jag Märtas huvud (valp porträtt) strax nedanför nacken.
Den kommer jag bära med samma stolthet när jag är 70 år.

Jag har flera "tatueringstankar" i huvudet. Det är tur att det är lite dyrt för annars hade jag nog gjort flera jag ångrat. De ska lixom mogna.
Jag skulle vilja göra symboler för barn å barnbarn.
Inte namn... det är inte min grej... med kroppen fullklottrad av förnamn på 4 ungar och gud vet hur många barnbarn det blir. Men typ fjärilar eller annat som symboliserar varje barn flygande över nyckelbenet å mot axeln... eller nåt liknande.
Jag vill även skriva Winnerbäcks låttitel "Kom ihåg mej då" i nacken eftersom den låten/ texten är speciell för mej å har varit många, många år.
Jag har länge funderat på en större sjuksköterskepinuppa på utsidan av vaden å det sista även på att föreviga Gottfrid...
Det sista möter protester av nära å kära som tycker att jag inte kan ha hela ryggen full av hundansikten... å de kanske har en poäng... jag har inte bestämt mej.

Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta

söndag 1 september 2013

Superduper hyper hemligt

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg som inte hela världen visste om där jag kunde vädra en del tankar å känslor som inte passar sej i ljuset.
En blogg där jag kunde vädra alla känslor... all längtan, all oro, alla aggressioner.
Där jag inte behövde ta hänsyn till andra utan bara breda ut mej och säga PRECIS som det är.
Å alla mina anonyma läsare kunde hålla med, förfasa sej, moralisera, tycka å tänka bäst de ville.
Jag bär på hemligheter... både egna och andras som jag skulle vilja lyfta. Lufta.
Å andra sidan älskar jag ju min blogg. Å jag älskar ju om möjligt mina läsare än mer så nu får det va som det är.
Vissa tankar, funderingar, rädslor, längtar får vara mina och bara mina å det får gå bra så.

Jag är relativt bra på att hålla andras hemligheter.
Jag är verkligen inte sån att jag berättar andras hemligheter för min man så som många verkar göra.
Däremot är jag rätt kass på att behålla egna hemligheter.
Jag vill stanna okända människor på gatan typ å berätta om jag är kär, gravid, har nåt spännande framför mej eller vad det nu kan vara.
Märkligt, inte sant?

Ikväll känner jag mej pirrigt orolig.
Den där värsta ångesten från inlägget nedan sprang jag faktiskt av mej.
Löpning hjälper alltså även mot krigsfobier. Good to know.
Jag ska jobba dag imorgon och det är ju alltid en spänning i sej...
... kommer jag att vakna?! Kl 05:30?!

Sov sött å dröm nåt snuskigt, det tänker jag göra,

Puss / Asta

Söndags blues



Det är söndag om det har undgått någon.
En riktig söndag.
En sån där sinnessjukt trött, lång, ångestfylld söndag.

Jag har sällan sådana söndagar. Det brukar vara en dag som jag tycker om.
Men inte idag alltså.
Lars Winnerbäck sjunger om "tandläkarväder"... det är som det är nu.
Molnigt, mörkt, blåsigt och med lite regn som flyger i vinden.

Jag har en oförklarlig oro i kroppen.
Den är den värsta!
Om man VET varför man är orolig så är det mer hanterbart.
Men när den där sugande känslan uppstår i mellangärdet, när man blir bajsnödig stup i kvarten, när man omväxlande fryser å svettas... och det värsta, får ont i fingerlederna (är det bara jag?!), av nån anledning alltid värst i vänster pekfinger... då är det jobbigt.
Jag vet inte om jag ska ta ett glas vin... "söndags unna mej"... eller om jag ska försöka springa bort det.
Vinet låter ju klart mer lockande. Löpningen är säkert sundare.

Kanske är det vädret och tröttheten efter allt jobbande i kombination med att jag läst mycket om oroligheterna kring Syrien.
Stackars drabbade folk.
Å nu trappas det upp.
USA står redo att straffa Syrien för att de nervgasbombar sin egen befolkning.
Ja man kan kritisera USA för mycket... men vad ska de göra då?!
Hur mycket elände ska en galen människa få hitta på?
Å då spänner Ryssland musklerna.
Jag litar inte en sekund på den hale jäveln Putin.
I hela mitt liv... sen jag var liten... har jag haft en överdriven rädsla för storkrig.
Det är nästan som en fobi.
En skräck... som inte riktigt står i proportion till risken när man bor i Sverige.
Blotta kartan på lilla Cypern som ligger mitt emellan Syren och två trätande stormakter...
Min reslust har kraftigt ebbat ut kan jag säga.

Nog gnällt.
Idag har jag haft ett mycket speciellt besök av en liten tjej på 2,5 år.
Sonen dejtar en ung kvinna med en dotter och äntligen fick jag träffa dem.
Hon var lite blyg, väldigt söt och hon kallade mej för "tanten" och maken för "gubben."
Jag tänker bli världens bästa plastfarmor till henne. Vågar inte lägga ut en bild för det kanske dom inte gillar men hon ÄR bedårande fin.

Hur har ni det i septemberkvällen?

Puss/ Asta

Jag ska inte klaga...

 ECCO SCULPTURED 75 - BLACK

... men jag lever ett ganska arbetsamhet, inrutat, slentrianmässigt, icke upphetsande, stillsamt liv.
Jag är sällan på krogen, jag sover med min hund, jag blir aldrig kysst å vinner inga miljoner och jag är rätt ensam när det kommer till kritan.
Jag är FAN värd ett par Eccostövletter!

Sa inte Gardell att man har en skyldighet att ta emot kärleken i vilken form den än kommer? Well... nu kom den i svart läder å jag är inte den som är den.

Puss/ Asta