lördag 29 december 2018

Snart är det farväl 2018

Bilden kan innehålla: fyrverkerier, natt och text


Nu är det bara några skälvande dagar kvar på året 2018.
Vuxna serverar barn många livslögner men det ljög dom fan inte om... detta att livet bara passerar fortare å fortare ju äldre man blir.

För min del har det varit ett år av både ock så som det ofta är.
En granne gick förbi mej å Bente härom dagen och frågade om det var en ny hund. Jag berättade, vi pratade en stund och hon avslutade med "Då får jag både beklaga och gratulera", och lite så är ju livet och de flesta år tycker jag.
Både ock.

Hösten och vintern har varit oerhört tung och jobbig av så många olika skäl.
Det är lätt hänt när man summerar att man minns det senaste bäst.
Så är det ju med allting, inte bara sinnesstämningar, utan film, musik, upplevelser, människor med.
Vi hade ju en fantastisk sommar, trots superallergi och hotspots.
Jag har aldrig blivit så brun i Sverige som i år och jag har aldrig badat så ofta som jag gjorde sommaren -18. Så gott som varenda dag hela sommaren badade jag. Ofta både på dagen och kvällen.
Och vår resa till Kos, när Mini, Noah och jag återvände till hotellet vi älskade var fantastisk. Vilken ljuvlig och dekadent vecka det var. Så full av skratt å kärlek å lek å god mat och en massa rosa drinkar.
Nästan varje dag längtar vi tillbaka, särskilt Noah som "leker Grekland" mest hela tiden.
Jag har umgåtts mer med mina döttrar detta året och kommit närmare dem alla tre.
2018 läste jag den bästa bok jag läst... Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek.
2018 såg jag den bästa tv serie jag hittills sett... Handmaids tail.
Och 2018 kom Bente in i mitt liv.

Självklart har jag då å då träffat vänner och känt kärlek och gemenskap.
Men över lag har det varit lite väl många tårar och alldeles för lite skratt.
Två vänner har dött det här året. Båda småbarnsföräldrar, både fina människor och alldeles för unga.
2018 miste jag Gottfrid. I en sorg så övermäktigt mycket större än vad jag kunde föreställa mej. Och även dess för innan var det så mycket krångel och oro kring hans hälsa stup i kvarten.
Tre viktiga relationer har skavt, krisat och gjort ont och var å en av de kriserna har stulit livslust och glädje. Ångesten kom tillbaka in i mitt liv och jag tror även "en släng" av depression. Jag fick börja med mina antidepressiva igen.
Jag har haft 4-5 förkylningsinfektioner under året och jag är i sämre kondition rent fysiskt än på länge.

Men om vi blickar framåt. Bente är här. Ingen är allvarligt sjuk. Vi svälter inte.
Det finns mycket fint som väntar. Jag tror att 2019 blir som de flesta andra år,
både sött å salt.
Det är kanske det som är att vara människa.

Hur har ditt år varit?

Gott nytt år om vi inte hörs igen för än Mikael Persbrandt (suck) ringt in det nya året.

Puss/ Asta

onsdag 26 december 2018

Bente-Nora från Norge

Ingen automatisk text tillgänglig.

Då har vi hängt i 2½ vecka Bente å jag och det känns jättekonstigt att skriva det.
Det känns som typ... alltid. Ja, eller i alla fall mycket längre än vad det är.
Hon har förändrat sej ganska mycket mot när hon först tog sina trevande steg in i huset å våra liv.
Vi börjar så sakteliga lära känna varandra.

Hon äter skitdåligt, kanske 1/3 av det hon ska och är mager som en vinthund.

Hon äääälskar kattskit och smiter till lådan å frossar så fort hon får chansen.

Hon är jätteduktig och trygg tillsammans med andra hundar (å med katten.)

Hon har rejält med kamplust och älskar att busa... sno mina handskar eller fightas med kopplet.

Hon tycker människor är obehagliga, särskilt utomhus, och skäller på dem om de försöker ta på henne (numera får de inte det.) Hon vägrar att gå och ha dem bakom sej.

Hon vaktar hemma. Skäller och morrar när nån kommer men släpper snabbt om vi släpper in henne.

Hon har börjat försöka säga emot mej ibland om jag tar tillbaka nåt hon inte får ha eller ska flytta sej från där hon inte ska va.

Hon har börjat acceptera kloklippning.

Hon har fruktansvärd tandsten på sina innersta tänder.

Hon sover tätt tätt intill mej hela natten och alldeles oavsett hur länge jag sover (idag till halv två.)

Hon följer mej som en svans inomhus. Är alltid max en ½ meter ifrån mej. Även på toa.

Hon älskar att springa nere vid havet och hon är snabb som en vinthund.
(Kanske ÄR det lite greyhound i henne?)

Jag är galen i henne <3

Puss/ Asta

tisdag 18 december 2018

2018 års krönika


Bilden kan innehålla: utomhus, vatten och natur

Januari
Arbetat mitt första år som barnmorska. Börjar känna mej liiite varm i kläderna. Börjar känna mej liiite som en i gänget i arbetsgruppen.


Februari
Började på terapi ihop med min dotter. Väldigt givande och bra.
Mitt lilla barnbarn Astrid blev sjuk i lunginflammation och lungsvikt och låg i respirator på Östra sjukhuset. Orolig tid. Hemsk tid. Men oxå en tid när jag å dottern kom varandra väldigt nära
Den sämsta bokrea jag någonsin upplevt i en fysisk bokaffär gick av stapeln.
Två hyllor med böcker. Skit de inte ville ha. Sååå besviken. Bokrean är en av årets stora händelser för mej.


Mars
Det kom massor av snö.
En vän till oss dog plötsligt och begravdes.Det var en av de mer känslosamma begravningar jag varit på.
Vi fick löss. Huva vad äckligt.

Bilden kan innehålla: 2 personer, personer som ler, himmel och utomhus

April
Sprang en del.Trodde jag var på G.
Rättegången mot mannen som mördade min bror inleddes.

Bilden kan innehålla: 1 person, som ler, står, utomhus och natur

Maj
Semestervecka med strålande väder
Tatuerade in mina sista barnbarnsfjärilar.
Var med "Lillebror" och hälsade på en fd kollega och vän i Skåne
Hade en mysig dag med pappa i Göteborg.
Gottfrid redan flera hotspot

Juni
Min äldsta och min yngsta dotter fick körkort på samma dag.
Var på Pride med min mellandotter och vi blev tipsy båda två och hade en jättekul dag.
Värsta allergin drog in. Trots dubbla kortisonsprutor blev jag skitdålig.
Gottfrids hotspot fortsatte.




Bilden kan innehålla: 1 person, som ler, sitter, strand, shorts, barn, utomhus, natur och närbild

Juli
Semester. Fixade nytt pass. Såg ut att platsa utmärkt på vilket grövre kvinnofängelse som helst.
Var på Ronja Rövardotter med döttrar å barnbarn
Var i Göteborg med maken och goda vänner på MS Trubadur.
Winnerbäck <3 med alla tre döttrarna
Varbergs fästning med sonen och hans familj
Grillade, solade, badade som tokar. Sommaren var magisk.
Och Gottfrids hotspots fortsätter

 Bilden kan innehålla: 5 personer, personer som ler, närbild



Augusti
Liseberg med barn och barnbarn
Gottfrid fick nytt smärtgenombrott av diskbråcket som var ovanligt långt.
Grekland med Nella å Noah. Kos i repris. Minst lika underbart detta året som förra.

Bilden kan innehålla: 3 personer, personer som ler, utomhus

September
Startade 3 månader utan alkohol
Sprang några gånger
Min pappa och jag bröt kontakten igen efter månader av politiskt tjafsande.
Ett av mina barn valde att inte ha någon kontakt med mej.
Det tog hårdare än någon annan konflikt någonsin.

Bilden kan innehålla: hund och utomhus

Oktober
Träffade min gamla handledare och hade en väldigt trevlig kväll där jag blev bjuden på tidernas middag.
Var med min dotter och hämtade hem hennes första egna hund, lilla Vega.
Min vän Nina dog

 

November
Dottern å jag var på Mia Skäringer  i Göteborg.
Jag mådde psykiskt rätt dåligt. Höstens konflikter och annat kom i kapp mej.
Handlade tidigt de flesta julklappar.




December
Gottfrid insjuknade i smärtor som inte gick att häva och jag tog beslut om avlivning. 
Jag föll, föll, föll.
Kände att antingen GÖR jag något aktivt eller så lägger jag in mej på psyk.
Tre dagar efter Gottfrids död hämtade jag Bente bus i Norge.
Hon är en själens defibrillator.

Bilden kan innehålla: hund, utomhus och natur


Puss/ Asta

En fråga om osäkra hundar

Jag fick en kommentar som tyvärr hamnat bland skräpposten (ingen aning varför det gör det ibland?) "Jag har köpt en blandrashund som är 11 månader, hon är väldigt rädd för allting och det har inte blivit bättre på de månaderna jag har haft henne. Vad har du för tips? Hälsningar Sofia"

Hej Sofia.
Jag skulle gärna vilja veta mer. Vad är din hund för raser? Hur har hon haft det innan, vet du nåt om det? Och vad har du gjort hittills för att minska hennes rädslor?

Generellt så tänker jag så här kring osäkra hundar...

Knyt an ordentligt till hunden så att hunden känner att du är trygg och går att lita på. Jag använder mej av mycket fysisk närhet, har henne i knät, sover tillsammans med henne.
Att göra roliga saker tillsammans. Upptäcka nya platser i naturen. Leka tillsammans. Och alltid agera lugnt och handfast.

En osäker hund behöver självförtroende. Den behöver lyckas.
Utsätt den inte för för stora prövningar i början utan låt den känna att den hanterade situationen. Vågade gå fram till en staty eller vad det nu kan vara.
Om hunden går ifrån en situation och inte har lyckats utan behåller sin rädsla så förstärker det snarare hundens osäkerhet.
Ex så har jag tänkt åka in till stan med Bente i veckan. Men jag tänker att jag behöver ju inte gå på huvudgatan i värsta shoppinghetsen utan kanske på morgonen innan affärerna öppnar alternativt i de mer perifera delarna av stan.

Ta ansvar för vad hunden skall utsättas för.
Här lärde jag mej massor av Märta. Med henne krävde jag att hon skulle uppföra sej om hon hälsade men jag lät henne välja. Vill en hund inte hälsa eller bli klappad av en främling (eller möta en hund) så ska den slippa och du som ägare får sätta gränser och stå upp för din hund. Detta är ju självklart när vi talar om barn men det är lika självklart med en hund. Så säg nej om någon vill klappa och hunden inte själv tar initiativ.

Ge space.
Om hunden är osäker vid hundmöten. Eller människomöten. Eller vid vad som helst egentligen så börja träningen på ett avstånd  hunden klarar av att hantera.
I början krävs kanske 50 meter. Efter träning bara 1 meter. Det viktiga är att hunden får lyckas.
Osäkra hundar har ett snävare space kring sej själva än säkra, det är i alla fall min erfarenhet.

Ge lugn.
Precis som långvarig stress inte är bra för en människa att gå med så är det inte det för hunden. Ge tid för vila. Träna på avkoppling.

Ja men typ så tänker jag i alla fall, kanske får du helt andra råd av nån annan.  Testa det du tycker låter klokast då. Funkar det inte så pröva nån annans råd.
Tålamod å kärlek. Lyhördhet men inte ömkande.
Skriv gärna och berätta hur det går.

Puss/ Asta

måndag 17 december 2018

Första veckan med Bente

Bilden kan innehålla: hund och utomhus

I en vecka har vi känt varandra nu Bente och jag.
Min allra första omplaceringshund om vi inte räknar med en gammal riesenschnauzer tik på 8 år jag tog över en gång för länge sen.
Hon blev knasig i huvudet. Om det berodde på henne eller mej vet jag faktiskt inte.

En vecka och hon är mycket räddare och osäkrare än vad jag hade trott och vad som märktes av hos uppfödaren. Det gör mej lite orolig för jag har haft en osäker tik en gång, förvisso dessutom med väldigt hög skärpa, vilket kanske är den svåraste kombon. Men även om jag älskade henne mer än allt är jag inte så sugen på samma slit igen.
Men som sagt, det är min första omplaceringshund och en del av det här osäkra kanske har just med byte av hem att göra och lägger sej?
Bente är duktig och van vid andra hundar däremot är hon nog inte så van vid människor eller social träning så bara vi boundat ihop oss lite är det där jag kommer att lägga krutet.
Hon är oxå rarare än jag kunnat ana. Älskar att sitta nära, tätt tätt och att pussas.
Väldigt tillgiven är hon. Väldigt fysisk i sin tillgivenhet.Väldigt lätt att älska.

Ett gäng framsteg har hon hunnit göra på en vecka i alla fall.
Hon sover bättre. Första natten (och dessvärre natten till igår) var väldigt orolig men annars har hon sovit bra.
Hon har så smått börjat våga leka med mej. Första dagarna backade hon från en leksak bara jag närmade mej.
Hon har lärt sej att gå i trappor och våga doppa tassarna i havet.
Hon börjar ana vad "sitt" är. Kontaktövningar går oxå framåt.
Hon har börjat vakta huset vilket jag ser som ett tecken på en viss hemmastaddhet.

Närmaste utmaningarna bortsett att hon ska sluta rygga för folk och hoppa en meter vid plötsliga ljud är att få krångelmajan att käka sin mat och träna vidare på att klotången inte är en avlivningsmanick.

Puss/ Asta

söndag 16 december 2018

Mina mål, planer och förhoppningar inför 2019

 Bilden kan innehålla: hund

Jag har egentligen inga förhoppningar om att 2019 kommer bli ett väldigt enkelt och lättsamt år. Tror inte att det kommer att ske mirakel som löser upp problem jag har och som har funnits... ja, typ jämt.
För första gången på många år som jag skriver den här listan slopar jag de sociala kraven. De om att lära känna nya människor, ligga på mina vänner om att ses mer osv.
Jag kanske är sån här? Lite tråkig? Och då får det väl va så då.
Jag ska försöka bejaka saker som skapar lugn och människor som ger mej kraft.
Jag fyller 50 i år. Då är det fan på tiden att man är som man är. Eller hur?

Här är mål, planer och förhoppningar för 2019.

* Få ordning på relationen till mitt barn.

* Ha en vacker och värdig begravningsceremoni för Gottfrid. 

* Lära känna Bente och hjälpa henne att bli en trygg och lycklig hund.

* Gå kurs med Bente/ lägga mycket tid på att träna in grundkommandon.
(Det gör inte mej nåt om en hund tigger, inte kan gå linförighet med kontakt eller tvättar rumpan i soffan men kommandon som stanna, kom hit, sitt, ligg, vänta och gå fint är käcka att ha för hundens frihet skull.

* Promenader varje dag.

* Börja springa.

* Vågar jag säga, börja styrketräna?

* Vara i bättre psykisk och fysik form på min födelsedag än jag är idag. Fem månader på mej.

* Läsa fler böcker.

* Fortsätta ta kliv framåt i yrket. Tro på att jag räcker till.

* Genomföra sånt jag tycker är kul men som jag ändå inte förmått sista åren, ex gå på hundutställningar och Bokmässan.

* Fortsätta med bra saker jag påbörjat 2018. Som att strunta i vikten, snacka snällt till mej själv, hänga mindre på facebook.

* Gå i terapi.

* Gå till doktorn för en ordentlig genomgång. 

* Vara den bästa mormor/ farmor jag kan. 

* Slentrianshoppa mindre

* Tänk att få se Jonas Gardell Queen of fucking everything!

* Utmana mej själv ibland.

* Vara lite snällare mot min man.

* Få renoverat hemma. Åtminstone påbörjat.

20 stycken. Mål/ planer/ förhoppningar. Om ett år ser vi vad som hänt.

Vad är dina förhoppningar inför nya året?

Puss/ Asta

Så gick det med mina mål och förhoppningar inför 2018


 

2018 har varit ett år med både ock, det finns en del som är fint, men övervägande känns det som ett tungt år, för mej personligen och för världen.
Den varma sommaren var fantastiskt och det har skapats många vackra minnen men eftersom man bäst minns det i nutid och hela hösten och vintern varit smärtsam är det det som präglar året tydligast. Jag tänker att det påverkar förmågan å viljan till att uppnå mål som tex har med det sociala att göra.

Detta var de planer och förhoppningar jag hade i december 2017 inför det kommande året. Lyckades med hälften. Det känns nästan som på gränsen till underkänt va?

* Göra klart min barnbarnstatuering. Check.

* Gå på Lars Winnerbäck konsert. Check

* Komma igång att springa igen, helst få in en rutin på tre gånger i veckan. Fail.

* Bli bättre på mitt jobb. Suga åt mej av mina erfarnare kollegors kunskap. Check. (En bit på väg nu.)

* Lägga mer tid på promenader med Gottfrid. Fail. (Även om det mer berodde på hans hälsa än min vilja.)

* Läsa fler böcker. Hit med tips! Check. (Läst rätt mycket under året.)

* Träffa Nina Fail. Och nu är det försent.

* Sova bättre Fail. Eller ja, i perioder har jag sovit bättre.

* Öppna upp hjärtat för nya vänskaper och ett mer socialt liv. Fail.

* Försöka träffa mina gamla vänner oftare. Fail.

* Resa till Grekland. Check.

* Gå ner några kilon så jag kommer i mina kläder Check även om det varit ett resultat av sorg.

* Köpa den där jäkla snygga klänningen (se ovan.) Check (Använt den en gång.)

* Påbörja renoveringen av huset. (Här ser ut som fan.) Fail.

* Äta mindre kött/ bättre kött Check.

* Skratta mer Fail.

* Slå mindre på mej själv. Jag vet inte... säger pass.

* Göra skillnad för någon annan människa. Check. 

Hur har det gått för dej?

Puss/ Asta 

Ett jävla liv

Bildresultat för 36 dagar på gatan bim

Ikväll har jag sett den oerhört viktiga dokumentären av fotograf Christoffer Hjalmarsson "36 dagar på gatan." En dokumentär i 6 stycken 30 minuter långa avsnitt där vi får följa Christoffer när han lever livet som hemlös i Stockholm utan kontakt med sin vanliga liv i trettiosex dygn.

Vi höra människor som lever det tuffa livet på gatan och deras historier.
Flertalet är män. Påfallande många har levt vanliga liv som gått åt helvete i och med en skilsmässa. Nästan alla har missbruksproblem.
Hade dom det inte innan de blev hemlösa får de det förstås. Det är ett jävla liv.
Bamse är lika gammal som mej men ser minst tjugo år äldre ut. Han har svåra bensår.
Pensionären Martin tillbringar nätterna på olika bussar.
Micke har en dotter som sitter häktad som han är orolig för. Två ensamkommande tonårspojkar från Afghanistan, ständigt livrädda för att skickas hem.
Paret Bim och Daniel har varit heroinister sedan de var tonåringar och dygnet går ut på att skaffa pengar, köpa heroin, ta drogen, jaga nya pengar.
Ett jävla liv.

Jag tror kanske det tyvärr finns människor där den här tillvaron är än mer främmande än den är för mej. Ofrånkomligt går mina tankar till min bror som levde hemlös de sista åren i sitt liv. Också han på en ständig och helt ovärdig jakt på droger.
Jag är glad att han är död. Jag är glad att han fått frid. Jag är glad att han slipper det här jävla livet. Men jag är oxå ledsen att han hamnade där.
Den lilla blonda killen som var mammas allt i livet när han var liten.

Jag hatar knark med allt vad jag har men jag tänker att den narkotikapolitik som bedrivs inte är fruktbar. Vi har höga siffror av döda narkomaner jämfört med övriga länder. Och jag har inget svar men jag tänker att två saker är lätta att få plats. Avkriminalisera droganvändande så människor med missbruk vågar söka vård utan bestraffning. Och ha Naloxan (antidot till opioider) överallt (ungefär som hjärtstartare) tillgängligt för att minska risken att dö av överdos.
Kanske borde vi oxå ha boenden där vi inte kräver att människor är drogfria men där de ändå har en dörr att stänga om sej, en säng och mat.
Att människor skall sova ute i minusgrader och dö av sin sjukdom är inte värdigt ett land som Sverige. Även om de fått sina chanser. Trots att de kostat en massa pengar.
De är människor. Och de lever ett jävla liv.

SE den på svtplay.

Puss/ Asta

fredag 14 december 2018

Förbjudna känslor

Bildresultat för tigermamma

Jag känner förbjudna känslor...

En är att jag kan känna en liten bit av lättnad över att Gottfrid är död mitt i sorgen.
Det var så mycket med honom sista halvåret. Ända sedan i början av maj har han varit dålig på olika sätt utan längre avbrott.
Jag bar på en konstant rädsla för nästa grej. Nästa smärtgenombrott, nästa hotspot. Veterinären som avlivade honom sa att så sena hotspot (han hade ett precis läkt) tydde på att nåt var riktigt fel i hans kropp.
Han verkade ofta trött och lite nedstämd. Det fanns hela tiden en oro.
Den är borta nu. Jag vet att han inte har ont nåt mer. Att han har frid.
Han kommer för evigt vara min gudasände. Min råmodell för hur perfektion ser ut. Tårarna kommer bara jag tänker på honom, men jag gjorde rätt.
Jag satte honom före mej själv.
Använde mod som jag inte besatt.

En annan är kärleken till Bente. Det gick fort tror jag en å annan tänker sarkastiskt.
Jag tror att om jag köpt en harmonisk och trygg hund så hade det tagit längre tid.
Bente och jag är jämlika. Tilltufsade, övergivna, rädda.
Hon har en otrolig förmåga att vädja till mina beskyddarinstinkter. Min inre tigermamma.
Hon är så liten, så ängslig, så kärlekstörstande och hon har på nolltid nästlat sej in i min själ.
Och jag har lovat henne.
Jag har lovat att jag står kvar. Att det är vi nu. Och att hon ska bli en trygg och älskad hund. Min prinsessa.
Jag älskar henne redan. Som ett nyfött barn som läggs på bröstet älskar jag henne redan. Utan att fullt ut känna henne, utan att veta hur det ska bli, bara för att hon är hon. Gottfrid skulle avgudat Bente och min kärlek ska läka henne så som hennes kärlek ska läka mej.

Jag köper en halvvuxen hund så blir jag inte så involverad och besatt, då förblir hunden hund för mej sa jag till maken... jo men tjena.
Ingen valp har väckt så mycket så snabbt i mej som denna tossiga, ängsliga snutta.

Puss/ Asta


Stort grattis



Jag vill rikta ett varmt och (o)innerligt grattis till alla rika som med hjälp av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu kommer få betydligt mer pengar i plånboken i form av sänkt skatt å ett allmänt göttigt liv. Flygskatten slopas så det blir billigare att dra till Thailand på vintern och söder över på sommaren. Bensinskatten sänks så Ferrarin kan rastas utan dåligt samvete.
Rutavdraget höjs till 75000 kr/ år. Så jävla gött att slippa plocka upp er egen skit och tvingas agera bartender på dotterns tjugoårskalas.
Det är så här skattepengar ska användas (antar jag att ni tänker.)

Själv räknar jag med att få ungefär tvåhundra spänn mer i lönekuvertet.
Gött.
Kommer inte ha några problem att spendera dem då fackavgiften inte längre blir avdragsgill och matmomsen höjs.
Tyvärr drabbar det ju även fattigpensionären som får ca 100 spänn mer i månaden, hon lär gå back men politik är prioriteringar, det får vi inte glömma.
Arbetsförmedlingen kommer få mindre pengar och A-kassan sänks och villkoren för långtidsarbetslösa försämras.
Jämställdhetsmyndigheten läggs ner.
Kort sammanfattat...
Åt helvete med arbetslösa, sjuka, fattiga och miljön.
Kristersson, Bush-Thor och Åkesson är mycket nöjda.
Det här är deras politik,

Jag blir mer och mer för att jag tycker att Kristersson ska bli statsminister och bilda regering med Kd och Sd.
Moderaterna har många väljare som kommer tjäna på den här politiken och bli ännu rikare och mer prioriterade. Mer osäkert om sverigedemokraternas väljare som till stora delar hör till de förlorare jag räknat upp; låginkomsttagare, arbetslösa, sjukskrivna kommer vara lika nöjda.
Men detta är vad de bett om och det är bara att gratulera.
Och det där med klimatet, det är ju ändå bara fake news. Eller som Sd företrädare uttryckte sej, "stora möjligheter att odla en längre tid på året."

Än en gång, stort grattis.

Puss/ Asta

Dubbla måttstockar



Jag kör med dubbla måttstockar när det gäller att missbruka helljus.
Om jag får möte med någon som inte släcker helljuset tänker jag irriterat:
"Men släck helljuset ditt pucko!"
Tio minuter senare kan det vara jag som glömt och får sura blinkningar och då tänker jag:
"Ja men lugna ner dej så farligt var det väl inte!"
Lite likadan är jag med antidepressiv medicin, fast tvärt om.
Att äta det själv är ett enormt nederlag och får mej att känna mej klen och misslyckad. Att andra med uppenbart behov av medicinering tvekar väcker frustration "Det är en medicin för bövelen, skulle du struntat i att ta antibiotika om du fick lunginflammation med?!"
Märkligt det där.

Hur som helst har jag börjat med mina antidepressiva igen. Cipralex 10 mg per dag. Det får gå som det (dvs åt helvete) med lusten, jag orkar inte må så här mer.
Hösten har varit oerhört... alltså oerhört... tung.
Det har varit grej på grej på grej.
Och varje sak har sänkt mej ytterligare.
Ångesten har blivit mer å mer lättriggad. Motståndskraften allt klenare.
Och om flertalet av dagarna är kämpiga att ta sej igenom under en längre tid då måste man göra något.
För min del blir det både medicin och terapi.
Jag tänker mej att det är för ett kortare tag den här gången, några månader, tills en del faktiska problem löst sej själv.

För er som inte är så insatta i antidepressiv medicinering. SSRI preparat är inget lugnande eller beroendeframkallande. Det tar inte bort sorgen efter Gottfrid eller mina andra problem. Jag känner fortfarande alla känslor.
Men det ger ett litet skydd. Det ökar trösklarna till att ångest ska triggas igång, de gör en nedstämdhet mer hanterbar.
Det blir till ett verktyg helt enkelt, en krycka som jag behöver just nu.

Störst och bäst effekt har ändå Bente. Hon är minsann inget lyckopiller, hon är mer av en stukad olycksfågel och jag tror att det faktum att våra känslor är samma, att vi båda är lite tilltufsade av livet just nu, får oss att lättare knyta an till varandra.
Hon har en fantastisk själ den här norska flickan. Så varm och så kärlekssökande.

Jag kommer bli okej igen.

Puss/ Asta

onsdag 12 december 2018

Barn å sorg



 Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer som står, barn, skor, utomhus, natur och vatten

Noah är 4½. Gottfrid blev 6½.
Gottfrid har funnits hela Noahs liv och innan Noah kom in i Gottfrids liv hade han haft väldigt lite tillfällen att träffa barn.
Jag var egentligen aldrig orolig. Gotte var en stadig pojk som tog det mesta med ro. I början när Noah var nyfödd och skrek så blev Gotte väldigt stressad.
Efter ett tag fanns det ingenting med barn som stressade honom.
Han kunde ligga mitt på golvet medan Noah och min äldsta dotters tre barn lekte vilt omkring honom och sova.

Dom två killarna älskade varann.
Noah kallade Gottfrid sin storebrorsa. Den starkaste och modigaste storebrorsan i hela världen. Då är man trygg när man har en sån.
Och Gottfrid litade aldrig fullt ut på att nån annan kunde ta hand om "lillbrorsan" och blev alltid lite orolig när Noah inte var hemma.

När vi berättade för Noah om avlivningen som skulle ske så tog han det närmast glatt.
Gottfrid ska till himlen och träffa Märta. Det blir kul!
Vi försökte förklara att det är för alltid men det verkade inte göra något alls.
När han kom hem och Gotte var borta frågade han om det där och verkade mest intresserad av HUR Gottfrid kommit upp till himlen. Flög han med vingar? Tog han flygplan?
Dagen därpå frågade jag honom om han oxå saknade Gottfrid varpå Noah kavat svarade "Nä, inte ett dugg!"
Men sen kom det.
Lätt för att bli arg.
Lätt för att bli ledsen.
Och erkänd saknad.

När han fick se Bente första gången sken han upp och sa "Åh Gottfrid" men nån sekund senare såg han ju att det var en annan hund. Men bara att det i hans värld var möjligt, att komma tillbaka från de döda.
Mot Bente är han sval. Går undan. Vill inte gosa. Får ofta nåt ledset i blicken.
Upprepat har han med gråt i rösten sagt: Jag vill inte ha henne, jag vill ha Gottfrid tillbaka.
Han har just lärt sin första läxa i att kärlek kan göra väldigt ont.
Tids nog kommer han knyta an till Bente. Men just nu saknar han sin storebror, han som kunde skydda honom mot allting i hela världen.

Puss/ Asta

tisdag 11 december 2018

Fröken Bente från Norge

Ingen automatisk text tillgänglig.

Hon är här. Lilla Bente från Norge. Efter drygt sju timmar i bil fram å tillbaka.
13 månader och den minsta Dogue de Bordeauxen jag någonsin sett.
Hon är oxå mycket mjukare, försiktigare och räddare än någon av mina varit innan.
Det är svårt i nuläget att säga vad som är hon och vad som är summan av hennes erfarenheter och det faktumet att hon är i ett nytt hem.
Jag är kan hyfsat mycket hund (och Bordeaux) men det här med omplacering har jag inte stor erfarenhet av.
Jag läste på redan innan jag hämtade henne och förstod att jag varit naiv när jag trott att det bara är att flytta en hund från en miljö till en annan.
Att mista sin flock är det värsta som kan hända en hund, för en hund är flocken allt. Det oavsett om det nya hemmet är bättre än det gamla. Hundar är oerhört lojala.
Så utan tvekan är hon i kris den här lilla norskan.

Och matten hennes är i kris.
Vi sov inte många timmar i natt utan försökte båda hantera vår ångest av att ha blivit uppryckna och lämnade.
Om du någon gång legat bredvid en hund som hässjar cirka 2-3 andetag per sekund timme in å timme ut så vet du att det ljudet är minst lika stressande som ett spädbarn som gråter.
Framåt morgonen somnade vi.
Hon på min arm, jag med armarna om henne och jag kunde nästan känna hur våra själar hockade i varandra.
Jag har henne på prov men det ska oerhört mycket till för att jag kommer att utsätta henne för en ny flytt.
Jag tror att även hon känner det. Jag behöver henne minst lika mycket som hon behöver mej.
Jag är... och har alltid varit... annorlunda där jämfört med många andra hundägare. Jag anpassar livet efter hunden jag har och inte hunden jag vill ha.
Gottfrid fungerade i alla situationer. Märta gjorde det inte.
Med Benke tänker jag att så länge hon inte agerar utåt på sin rädsla så är det lättare. Stödja, stärka, normalisera och bygga självförtroende och så får vi se hur långt det räcker.

Men alltså, liiite pinsamt är det ju när golvmoppen bakom på promenad skrämmer slaget på Bente så vi får backa och pepp talka medan de går förbi.
Sååå kan vi faktiskt inte ha det snäckan.

Puss/ Asta

söndag 9 december 2018

Ett steg fram å två tillbaka

Bildresultat för sorg efter hund

Ännu en dag har passerat.
Timma för timma står jag ut.
Timma för timma går det.
Jag har läst på lite om sorg idag, sorgen efter ett älskat djur.
Fått bekräftat det jag vet, men som jag tror att få människor förstår, att sorgen efter en hund (kan vara katt eller häst med men en hund har man oftast en närmare relation till) som man levt med i många år blir som sorgen efter vilken familjemedlem eller nära vän som helst.
Jag har fått bekräftat, att jag inte är ensam om att hunden ofta är den som står en närmast på många sätt. Att det är så för många människor.
Den som får se en... å ta en... precis som man är och mår, den man berättar alla sina sina innersta tankar för, den som man spenderar mest tid med.
Jag vet inte, men det känns som om jag inte har rätt att känna så starkt som jag gör.
Det känns som om andra tycker att jag är konstig, klen, psyksjuk rent av.
Som att ja ja tråkigt, men nu är det dags att rycka upp sej. 

Människor säger saker. Som jag förstår är till för att trösta. Till för att sätta saker i perspektiv men som får motsatt verkan.
"Det var ändå en hund Asta."
"Du visste ju att det var lånad tid, ja han kanske dog nåt år för tidigt men du visste ju att det skulle hända."

Det hjälper inte!
Oavsett om du tycker så, så säg inte det till någon som har sorg över ett älskat djur!
Gottfrid var min bästa vän. Om någon tycker det är torftigt att en människa i min ålder inte har en människa som bästa vän så får ni tycka det, men så var det för mej.
Han dog dessutom överraskande. För en vecka sedan hade inte jag en tanke på att jag skulle förlora honom.
Jag saknar honom något så fruktansvärt mycket!

Jag förväntar mej för mycket av mej själv och blir besviken.
Jag klev upp. Det kändes... bättre. Jag tvättade håret, duschade, åkte och handlade och orken var slut. Tårarna kom tillbaka, hopplösheten lika så.
Den enorma ensamheten förlamar. Igen!
Äter.
Klöser.
Jag sov en timma. Sen har jag gått här i mitt moll.
Gråtit.
Grubblat.
Men jag har kört två maskiner tvätt. Jag har ätit utan att bli tvingad.
Och jag har bestämt dejt med uppfödaren i Norge om att komma å träffa hennes flicka imorgon.
Det känns... jag vet inte.
Hopplöst och hoppfullt om vart annat.
Ena sekunden tror jag på det å nästa inte alls.
Och jag känner mej livrädd utan att kunna förklara vad jag är livrädd för.
Kanske rädslan att det inte ska hjälpa ett skit?
Kanske rädslan att något ska hända henne med?
Att det går för fort?
Jag vet inte riktigt.

Men däremellan kan nyfikenhet och nåt som liknar förväntan glimma igenom.
Sista natten i egen säng. Om hon vill sova med mej.
En tjej att koppla och gå ut och gå med.
En ny vacker själ att lära känna.
Jag tyckte hon var rätt ful på första bilden jag såg.
Sen fick jag en film och hon är jättefin!
Liten å näpen å väldigt olik Gottfrid men fin och "frökenaktig" på sitt eget sätt.
Hon väcker nåt moderligt hos mej och det är det jag hoppas på.
Och ändå kommer jag förstås sörja min gosse länge, länge. Kanske för alltid.
Vi pratar ju om Märta fortfarande nästan varje dag.

Älskade Gottfrid. Jag byter inte ut dej. Jag försöker bara överleva.

Puss/ Asta

En ny dag

Bilden kan innehålla: blomma och växt

En ny dag gryr och jag känner direkt att något är annorlunda.
Inte tjo och tjimm. Inte klackarna i taket och livet är härligt.
Men lättare.
En del av svärtan som skingrats.
Vaknar ledsen men inte hopplös.
Bläddrar igenom Mia Skäringers instagramflöde och förmår beröras av det hon går igenom. Kommer ut i köket och ser att min amaryllis står i full blom. Känner att jag faktiskt stinker efter att inte ha duschat på flera dar... och tar en dusch.

Jag tror det är chocken som släpper.
Jag var faktiskt i chock.
För mindre än en vecka sedan trodde vi att Gottfrids smärtskov skulle ge med sej på behandling precis som det gjort innan. Så sent som i onsdags förmiddags trodde veterinären han var smärtfri efter en natt på djursjukhuset.
Jag var inte beredd.
Ont gör det ännu. Det kommer göra ont länge.
Gråta kommer jag fortsätta göra säkert många, många gånger (redan idag.)
Men den där förlamande livslustdödande svärtan när man inte tror att någonting någonsin kan bli bra igen börjar skingras.

Jag har fått så oerhört mycket stöd och omtanke.
Från när å fjärran.
Från väntat å oväntat håll.
Jag är så tacksam över det.
Verkligen. Tack. <3

Jag är ledig en vecka nu.
Jag hoppas det räcker.
Jag ska jobba för att ta hand om mej.
Äta.
Sova.
Gå ut och gå.
Gråta.
Försöka skratta.
Och eventuellt åka och hälsa på den här norska flickan.

Ville bara berätta det.
Som sagt, jag reser mej alltid på 9. Denna gång vacklar jag upp på benen på 9½ men uträknad... det är jag inte. Denna gången heller.

Puss/ Asta

lördag 8 december 2018

Jag vet inte



Så här är det. Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.
Utan att förminska det sorgen gjort mot mej så befann jag mej i ett nedgånget skick även innan Gottfrid blev dålig och balanserade på en skör egg. Som att få influensa när immunsystemet är satt ur spel. Och benen har slagits undan fullständigt.

Jag är en lösningsfokuserad människa.
Jag tänker att jag har två val här och nu.
1. Pröva om en ny hund kan hjälpa mej att läka
2. Söka psykiatrin och be att få bli inlagd.

En ny hund kommer inte att ta bort sorgen och saknaden efter Gotteman.
Men jag tänker att kanske... kanske kanske kanske... kan en ny hunds behov hjälpa mej upp ur denna avgrund.
Att "tvingas" till dagliga promenader.
Att "tvingas" till att uppfostra en ny individ
Att få skeda med och känna närheten till en annan levande varelse.
Valp känns uteslutet just nu.
Det hade varit svårt rent praktiskt men framförallt är jag i för dåligt skick för att orka. Att köpa valp framför vuxen hund har alltid sina fördelar men så som jag mår är alternativet till vuxen hund ingen hund.

Jag kan få köpa en norsk tik. Hon är 1 år. Stor i kroppen, van att vara ensam men fortfarande en valp. Hon är inte så vacker. Inte alls som min Gotteman.
Jag vet inte...
Jag är ambivalent och tänker att jag hystar mej på första bästa lösning (sällan bra när man köper hund) men att hon å andra sidan kanske är precis det jag behöver.
Jag tänker att det inte kommer ta bort sorgen men åtminstone tasslösheten och att det kan bli jättebra.
Jag tänker att det kan bli rent åt helvete med. Att jag landar i att det inte hjälpte ett skit.
Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag inte bryr mej om vad någon annan tycker är "passande."
Att jag skulle ersätta Gottfrid lättvindigt eller att jag är impulsiv och oseriös.
Det tror jag nog en å annan kommer tycka.
Det bryr jag mej inte om.
De personerna går inte i mina skor. Lever inte med min jävla ångestnivå. Slåss inte för sitt liv så som jag gör.
Jag är mer ambivalent i vad jag själv tror är rätt.
Ena stunden känns det "Jaaaa!"
Andra stunden "Nej, det går inte!" lika övertygande.

Suck. Det suger att vara jag.

Puss/ Asta

fredag 7 december 2018

Dagen efter

Bilden kan innehålla: hund och utomhus

Så blev det en ny dag. En ny dag efter en orolig natt. Den första dagen jag vaknat som hundlös på över 13 år. Av de senaste 29 åren har jag varit hundlös 5 månader. Mellan Baron och Märta... minns det som en vidrig tid.

Trots att jag tänker på Gottfrid och det som hände... ändå ganska snabbt och oväntat... HELA tiden så lyckas jag glömma bort det microsekunder.
Och tänka "Jag måste gå ner till hunden" eller "Undra om han kissat inne igen."
Jag tycker att jag hör honom slå på dörren. Sucka. Gå över klinkersen med något för långa klor.

Så många känslor, och inte en enda av dem skulle jag rekommendera.
Jag känner stor skuld. Jag var inte den bästa av hundmammor, särskilt inte sista tiden.
Dels kom han ut för lite. Det berodde mest på att han var dålig på än det ena och än det andra sättet sista halvåret men det förstod ju inte han.
Dels har jag varit nedstämd och inte så kul heller under hösten och ibland föredragit att stirra in i väggen framför att gå ut å gå.
Kisseriet. Som jag suckat över att torka kiss om mornarna.
Och så gärna jag skulle torka kiss nu.
Jag önskar...
Jag önskar att jag lagt all min vakna tid på honom. Skämt bort honom mer.
Jag hoppas att han ändå visste att han var mitt hjärta.

Jag tänker mycket på att det är synd om honom. Att han inte får bada till sommaren. Inte busa i snön som kommer. Inte få den där julklappen jag tänkt köpa. Att ha ligger ensam på nån kremeringsinrättning nu osv. Och det måste jag ju försöka sluta med.
Han är död.
Han finns inte.
Känner inte längre.
Önskar inget mer.
Det är mej det är synd om. Det är jag som är kvar.
Utan min Gotteman.

En annan känsla som jag VET är tokig men som jag känner med hela mitt väsen är svek. Förräderi.
Att jag tog hit en människa... in i hans hem... som avslutade hans liv.
Utan att han anade något. När han litade fullständigt på mej.
Han var ihop med mej en väldigt tillitsfull hund. Jag fick göra saker på honom som var obehagliga, rent av gjorde ont för han visste på nåt vis att det var av kärlek.
Och så tar jag hem en veterinär som ger honom en spruta så han dör.
Ja jag vet, det var en kärleksgärning. Jag fick ta till mod jag inte ens hade.
Men det känns så ändå.

Sorgen är kompakt. Värre än andra sorger.
Både Märta och Gottfrid var mina närmaste vänner och dem, bortsett från barnen som jag står närmast och därmed blir sorgen av den digniteten.
En sorg av den som var närmast hjärtat. Inte en sorg efter en hund.

Jag kommer snart se mej om efter en hund. Jag skulle helst gjort det idag om jag orkat. Människor får rynka på näsan och tycka vad de vill, tro vad de vill om att min sorg inte var stor nog. Att man "ska" vänta.
Men jag står inte ut med tasslösheten. Och även om hålet efter Gotteman inte kan fyllas så kan en ny dörr i hjärtat öppnas.
Hoppas jag i alla fall.

Puss/ Asta

torsdag 6 december 2018

Jag vill ha honom tillbaka

Bilden kan innehålla: hund

Kanske tycker ni det är konstigt att jag skriver?
En dag som denna. En stund som nu.
Men att skriva har alltid varit mitt sätt att överleva och nu... nu... slåss jag för mitt liv.

Det blev en evig väntan.
Efter en orolig natt på köksgolvet när jag ändå bar ett fåfängt hopp om att kortisonen skulle hjälpa och när han på morgonen skrek vid lätt beröring av baken. Tidigt i förmiddags blev det bestämt. Strax efter sju var det klart.
Över.
Förbi.

En sån jävla väntan. Så mycket tvivel. Sådan ångest. Så många pepparkakor som försvann ner i det där gapet där inga tandtroll ändå skulle bo. 
Och så kom hon då, veterinären. En empatisk, jordnära, trygg kvinna.
Han fick den lugnande sprutan. Han har fått sådana förut och aldrig reagerat men nu skrek han.
Och sen somnade han. Och sen dog han.
Lugnt och stilla.
Och nu finns han inte mer.



Och jag?
Jag vet inte. Jag trodde Märta var det värsta. Nu vet jag att detta var lika överjävligt svårt. Är lika överjävligt svårt. Fast utan någon gudasänd vid min sida.
Att aldrig mer få se honom känns... ja outhärdligt, jag finner inget bättre ord.
Jag vill dö. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är inte intresserad av något mer i hela världen.
Så känns det.
Precis så jävla outhärdligt känns det.
Det rister å sprängs å gör så förbannat jävla ont och jag tänker att jag gjorde fel, att det kanske fanns mer att göra, att jag ångrar mej och vill ha honom tillbaka.
Jag vill ha honom tillbaka!
Jag vill ha honom tillbaka!
Jag vill ha honom tillbaka!

Den sista dagen

Bilden kan innehålla: hund

Beslutet är fattat. Det finns inget mer att göra.
Och då kommer tvivlen.
Borde jag begära en second opinion?
Borde jag be dem pröva någon annan medicin?
Borde jag kanske operera honom ändå?
Kan han leva så här? Om han inte anstränger bakdelen, inte går promenader, inte...
Nej, jag vet att jag gör rätt ändå kommer tvivlen i väntan.

Gottfrids diskbråck är försämrat. Ja det är inte omröntgat men medicinen har ingen effekt. Inte en vecka med antiinflammatoriskt. Inte morfin. Inte kortison.
Det blir inte bättre.
Under senare delen av eftermiddagen/ kvällen kommer en veterinär hit och hjälper Gottfrid till den eviga vilan. Och jag känner mej som en mördare och förrädare.

Min vackra, vackra, vackra pojke.
Det har inte gått en enda dag utan att jag har förundrats över dej.
Inte en enda dag som jag inte varit stolt.
Överallt har du väckt uppmärksamhet. Vi brukar skoja och säga att det är som att vara ute med en superstjärna när man är med dej. Folk som tittar, pekar, vill klappa och byta några ord. Vid vår lokala krog har det till å med hänt att de applåderar.
Jag är så stolt över dej. Mamma är så stolt.
Du har varit mitt sällskap. Min lyssnare. Min trygghet och stolthet.
Mitt nord å mitt väst.
Min gudasände.

Tasslösheten skrämmer mej så.
Inte bara att mista min bästa vän utan oxå att hemmet blir hundlöst.
Tyst och dregelfritt.
Jag fattar faktiskt inte hur jag ska orka utan dej Gottfrid.
Jag går sönder. Jag faller.
Det finns ingenting att greppa tag i.

För alltid. Så väldigt definitivt.
För evigt. Så väldigt länge.
Aldrig mer. Så helt utan hopp.

Puss/ Asta

onsdag 5 december 2018

# Lucka 5

Bildresultat för notondietanymore
Bild lånad av Google

 Min adventskalender där människor (och ett å annat djur) som jag beundrar och som påverkat mej presenteras.


# Lucka nr 5. Anna från Malmö alias @Notondietanymore

@Notondietanymore har jag skrivit om förut. Hon är ett av Instagrams absolut viktigaste konto och en solklar favorit hos mej.

Anna är 56 år. I större delen av sitt liv har hon kämpat med att acceptera sin kropp och sitt utseende så som så många andra kvinnor.
Hon har bantat med alla metoder som går och drömt/ trott att bara hon tappar X antal kilon så kommer hon att bli lycklig.
Hennes största hatobjekt på kroppen var magen, den har hon alltid haft komplex för, även under sina smalare perioder.
Till slut bestämde hon sej för att operera den, att plastikkirurgi var ända vägen ut. För att genomföra operationen var Anna tvungen att banta bort 10 kg... och det var här någonstans som hon började fundera.
Fundera på om hon verkligen skulle bli lycklig när hon "fixat" magen eller om det skulle tillkomma något nytt som behövde åtgärdas för att hon skulle känna sej fin, må bra, vara lycklig.
Hon började följa kroppspositiva konton på nätet och startade sitt eget @notondietanymore.
På kontot lägger hon upp bilder av sig själv. En del avklädda där man ser mkt hud och former, en del mer påklädda.
Kontot fick henne så sakteliga att inse att det inte var magen som var problemet utan att problemet satt i hennes huvud.

Idag är @notondietanymore ett av de stora kroppspositiva kontona i Sverige med 15300 följare.
Förutom att Anna hjälper mej att tänka friskare tankar om min egen kropp så uppskattar jag stort att följa en vettig kvinna i min egen ålder på Instagram.
Instagram kryllar inte precis av postfertila kvinnor.
Jag gillar att följa olika åldrar. Uppskattar att läsa om unga kvinnor å deras liv. Men alla åldrar behövs och ibland är det skönt med igenkänning.
Det är ju så överallt i det västerländska samhället att den "äldre" kvinnan (över 40) inte har någon status och därmed syns i färre sammanhang.
Och precis som mej är Anna svag för vackra kläder och i synnerhet klänningar, vilket är ytterligare en bonus.

Så in å följ vet ja.

Puss/ Asta

tisdag 4 december 2018

# Lucka 4


Bilden kan innehålla: hund, utomhus och natur

Min adventskalender där människor (och ett å annat djur) som jag beundrar och som påverkat mej presenteras.

# Lucka nr 4. Gottfrid. 

Gottfrid Pastasson eller som han heter i stamtavlan Chevalier Rouge Jagger,
även kallad för Gottfrid den Gudasände.

Jag mötte hans blick på facebook när han bara var några veckor och blev förälskad och på den vägen är det.
Han kom till mej medan jag fortfarande hade Märta och jag fick ha dem tillsammans i 6 månader innan hon dog. När hon dog var han min räddning.
Hans värme. Hans kärlek. Hans behov. Hans livsglädje räddade mej.
Utan honom hade det aldrig gått.
Gottfrid den Gudasände.

Han är nu 6½ och jag är så tacksam för dessa år.
Möjligen är jag något partisk men han är... lätt... den vackraste och till lynnet finaste hund jag någonsin mött. Så stadig. Så avvägd i allt han tar sej för. Så älskvärd. Han vaktar med samma orädda beslutsamhet som han är obrydd och försiktig med småbarn.
Jag älskar honom ofantligt.
Länge trodde jag att min kärlek till Märta... som verkligen var unik i sitt slag på så många vis... stod över allt annat i kärlek till en hund. Med åren har jag insett att jag älskar min Gottfrid lika högt, bara på ett annat vis.
Han är min baby. För alltid min lilla.

Hans enda minus är hans hälsa. I takt med att han blir äldre pockar en rädsla djupt inbäddad i hjärtat för att hans dagar är räknade, för att hans liv går mot sitt slut, att han börjar bli gammal.
Jag vet inte hur jag ska klara att vandra runt på jorden utan honom för hur klarar man sej utan den som är gudasänd?
Jag får aldrig mer en hund som Gottfrid.

Puss/ Asta

måndag 3 december 2018

# Lucka 3

Bildresultat för lady dahmer 
Min adventskalender där människor (och ett å annat djur) som jag beundrar och som påverkat mej presenteras.

Lucka nr 3. Natashja Psomas Blomberg alias Lady Dahmer.

Lady Dahmer är, för de av er som inte känner till henne, känd framförallt för sin blogg och sina inlägg i debatten kring i huvudsak feminism, genus,systerskap, barnuppfostran och kroppsaktivism. Hon är även konstnär, poddare och krönikör. 41 år gammal å trebarnsmamma.

Jag började följa LD's blogg för massor av år sedan och om sanningen skall fram läste jag den nog främst för att bli provocerad.
Jag höll inte med henne om mycket på den tiden. Eller så här, jag tycke att hon hade sina poänger men att hon drog dem in absurdum.
Hata män. Alla män är minsann inte...
Låta pojkar ha klänningar och vara medveten om vad prinsessifieringen gör med våra döttrar. Dumheter.
Låt mej vara tjock i fred. Men det är inte hälsosamt.
Hyllande av systerskapet. Men kvinnor kan oxå vara såna backstabing bitch.
Osv.
Men jag fortsatte att läsa. Argumentera för min sak, bli bemött (ibland rätt hårt) och jag lärde mej otroligt mycket.
Idag håller jag med Lady Dahmer om det mesta. Inte allt, men det mesta.
Ingen enskild person har haft så stor inverkan på min uppfostran som vuxen.
Ingen har varit en sådan ögonöppnare som hon.

Jag tycker att alla ska läsa hennes blogg. Läs även om ni tycker hon är knäpp, radikal och har fel. Läs och "lyssna" vad hon verkligen säger.
Hon är otroligt insatt och kunnig på ffa det här med genus och feminism.
Hon är en sådan viktig röst i vårt samhälle idag.

Bloggen hittar ni här


Puss/ Asta

söndag 2 december 2018

Om jag skulle försöka vara någon annan.



Min dotter ska börja på nytt jobb i januari.
Hon sa (ish) "Denna gång ska jag försöka vara lite mer neutral, inte så smilig, imponerad och käck som jag alltid är på nya ställen."
Alla mina tre döttrar är ganska lika mej till sättet, på lite olika vis men ändå.
Just det här känner jag så väl igen mej i.
Detta att tänka inför ett nytt jobb/ ett nytt sammanhang att ingen känner mej, jag kan vara precis vem jag vill.
Och den jag vill vara är ofta lite mer sval och tillbakalutad. Någon som inte tar så mycket plats. Någon som inte pratar så högt och så mycket. Å framförallt, någon som inte det första den gör berättar om alla nojor, tillkortakommanden och brister. Lite cool. Lite självsäker.
Jag har tänkt det så många gånger.
Och lik väl, efter en kvart är det gjort lixom.
Igen.
Fan med.

Jag tror det är vanligt. Kanske inte att man är och gör precis som jag men att man har sin roll och det är den man ikläder sej. Det är samma plats man tar, samma person man axlar gång efter gång.
Clownen. Den kaxiga. Sanningssägaren. Den ansvarsfulla. Festprissen. Manslukerskan. Den arbetsamma. Eller vad det nu kan vara.

Själv har jag en förmåga att vara privat. För privat emellanåt.
Jag berättar. När alla andra håller fasader om både sin familjesituation och sitt mående så fläker jag ut. Och blir så trött.
Ändå är det så, och det har jag sagt tidigare på bloggen, att trots att jag säkert kan uppfattas som både transparent och distanslös (beroende på om man gillar mej eller ej) så har jag en väldigt privat sida dit knappt någon når.
Ja, det finns faktiskt en hel del med mej som inte ens min man, mina barn eller mina närmsta vänner har en aning om.
Men DET tror jag få förstår.

Och självklart har jag funderat på det där. Varför jag gör så. Gång efter gång. I varje sammanhang.
Jag tror att jag har med mej vissa issus från barndomen.
Ett är min rädsla för att bli övergiven. Men en annan, mer viktig i detta sammanhang, är att jag vill bli omtyckt, älskad, respekterad, accepterad för den jag ÄR och inte för den folk tror jag är... för då är det lixom ingenting värt.
Jag måste visa upp mina dåliga och svagare sida och förhoppningsvis bli omtyckt ändå för annars skulle jag bara känna mej fejk.
Fejk kan jag känna mej ändå.
Har ofta känslan att "När sjutton ska folk komma på att jag typ fuskat mej igenom utbildningen och egentligen ingenting kan. Att jag är helt skitkass på det dom tror att jag hjälpligt klarar av."
Så där har jag känt genom hela livet. Föräldraskap. Utbildningar. Jobb. Relationer.
Jag hörde en sommarpratare prata om just detta ett år, nu har jag glömt vem men det var en inom sin genre framgångsrik människa, att det är klassiskt för en arbetarklassunge. Aldrig tro att du är någon.
Det kändes lite bra. Jag är inte galen. Jag är summan av en produkt.

Det är nu du ska kommentera att du tycker jag är så jävla bra ändå. Trots allt. :)
Känner du igen dej i texten?

Puss/ Asta

Mordet på Gica. Pojkstreck eller nationell skuld.

Bildresultat för mordet på Gica

I augusti i år tog en människas liv slut.
Fyrtioåttaåriga Gica från Rumänien, en hemlös man, pappa till tre små barn trakasserades av ett gäng pojkar och misshandlades till döds av två tonårspojkar 14 och 16 år gamla. Mordet var kulmen på en längre tids trakasserier där pojkarna kallade Gica för Råttan.
Gica Horolomei-Lupu var avhumaniserad. Hade inte längre något människovärde för dessa ungdomar. När den sista kvällen kom misshandlade de honom med tillhyggen, sparkar, hopp och urin. De skrattade och filmade händelsen.
14 och 16 år gamla. Kan vi låta det sjunka in.

Det har skrivits spaltmeter om detta mord i tidningarna. På sociala medier diskuteras det friskt. Tonen är hård åt alla håll. Rasismen mot tiggare å ena sidan, kraven på att de unga förövarna ska straffas som vuxna, fängslas och aldrig mer släppas ut likaså. Hat riktas även mot en av pojkarnas advokat som kallade mordet för "pojkstreck."
Alla tycker och tycker mycket kring det här fallet men min starkaste känsla är att vi låtit det hända.
Låtit samhället bli så här.
Min fasta övertygelse är att Sverige har förändrats i grunden sedan ett rasistiskt parti med rötterna i nynazismen tog plats i riksdagen.
Undan för undan har det blivit ett klimat där den tidigare lite skämmiga och dolda köksbordsrasismen får syre av att vädras öppet och där det inte längre är skämmigt att uttala rasistiska saker.
Där vi som säger ifrån kallas vänstervridna och godhetsknarkare.
Vi har fått ett samhälle där det är möjligt för pojkar som fortfarande är små nog att gå i grundskolan att se på andra människor som råttor. Skadedjur som kan utrotas.
Mordet är kanske inte Jimmie Åkessons fel men det är en konsekvens av vad hans parti öppnat fönster och dörrar till.

Jag anser inte att 14 åringen och 16 åringen är oskyldiga.
Jag tycker att "pojkstreck" var en jävligt olycklig (i bästa fall) formulering av pojkens juridiska ombud. Men jag anser att varje misstänkt har rätt till bästa möjliga försvar och att det är varje advokats skyldighet att göra allt som står i hens makt för att se till sin klients intressen.
Det finns överväldigande bevis för vad dessa pojkar har gjort. De var i triumfen över sitt dåd dumma nog att filma. Jag anser dem skyldiga, jag tycker att de har ett ansvar men jag tycker samtidigt att det inte är ensamma om ansvar.
Det här är barn!
Var fanns vuxenvärlden? Var fanns deras föräldrar? Den skrattande hetsande gruppen av andra ungdomar?
Vilket är deras ansvar? Vad blir konsekvenserna för dom? 
Vilken inställning hyser pojkarnas vuxna omgivning till rumäner som kommer hit för att tigga?
Ja, det kan jag ju inte säkert säga. Jag känner dem inte.
Men jag kan säga att mina barn skulle aldrig kunnat göra det här.
Se på andra människor som skadedjur enkom var de kom ifrån.
Misshandla en annan levande varelse till döds.
Kissa på honom. Filma. Skratta.

En människa mitt i livet vars enda brott var att födas fattig i fel land finns inte mer. Tre små barn har förlorat sin pappa.
En stor jävla reva har slitits upp i vårt land, det som är vi.
Att döma två pojkar till ungdomsvård några år är att låta både pojkarna och deras familjer å omgivning komma alldeles för lindrigt undan.
För att inte tala om partiet som öppnade falluckorna för den här typen av mentalitet.
Fy fan.

/ Asta

# Lucka 2.

Bildresultat för jonas gardell

# Lucka nr 2. Jonas Gardell. 

I år har jag läst en hel del böcker.
Jag är lite periodare så där. Det kan gå månader ibland som jag inte läser någonting, som jag inte finner ron eller lusten alls. Och sen plötsligt så vaknar den och när man väl kommit igång öppnas en fallucka och begäret efter att få läsa bara ÄR där.

Den absolut vackraste bok jag läst i år (och en av de vackraste någonsin) är "Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell.
Det är ett par månader sedan jag läste den nu och fortfarande går det inte en dag som jag inte tänker på den. Och jag tänker på olika saker, ur olika vinklar.
Den är sååå rik.

Om vuxna kan ha idoler så är Jonas Gardell en av de största för mej.
Jag tycker såååå mycket om honom. Jag önskar att han å jag kunde vara bästisar å bundis. Skriva långa brev till varann, ses å dricka rödvin å prata hela nätterna.
Och jo, jag har hört ett å annat negativt om honom. Att han kan vara en svår jävel. Lynnig. Egocentrisk. Men han har så mycket hjärta att jag förlåter honom allt. Allt!
Vem fan är felfri?

Jonas Gardell har funnits med mej länge, länge.
Jag har läst de flesta av hans böcker. "Torka aldrig tårar" serien är ju magnifik, både i bok och serieform och mycket mycket mer än en bra historia, det är en sådan viktig skildring av nutidshistoria. "De som älskade mest, de som var av kärlek besatta, de som frosten tog."  (Ja, men ni HÖR ju så jävla vackert.)
Han är magnifik med orden Jonas. Vare sej han skriver eller talar. Det blir lixom poesi.
Även hans böcker "Om Gud" och "Om Jesus" är otroligt bra och lärorika.
Han är begåvad och kunnig på många vis denna herr Gardell.
Jag lyssnar på hans och Marks podd, men lite mer sporadiskt än med Mias.
Jag följer hans alltid lika viktiga, modiga och starka debattinlägg kring rasism, politik, homofobi och annat.
Jag har sett de shower som visats på tv och det finns ju få, kanske ingen, som behärskar som Jonas att fullkomligt hysta publiken på en halv minut mellan skratt-så-magen-värker till att det blir så sorgligt att tårarna kommer.
Tyvärr har jag inte sett honom live.
Jag vill, jag vill, jag vill så det värker se Jonas Gardell när han kommer med sin stora show "Queen of fucking everything" till Göteborg nästa höst.
Dessvärre lär väl biljetterna gå som smör, de kanske redan är slut? och i julklappstider finns inte så mkt utrymme för extravagans.
Men vi får se. Jag kanske köper ändå. Och så får Noah leva på havregrynsgröt hela januari, det har ju ingen unge dött av.

Puss/ Asta

lördag 1 december 2018

# Lucka 1.



Så var det den 1:a december. Årets sista månad och snart kan vi summera 2018 med.
December brukar vara en månad som jag skriver många blogginlägg.
Året som skall summeras och sammanfattas. Planer som skall smidas.
Utan att gå händelserna i förväg så har 2018 varit... som så många år... ett år som innefattat det mesta i känsloregistret. Sorg, oro, ledsamheter. Men oxå glädje, lycka och skratt. Jag har ingen anledning att tro att 2019 blir nåt undantag och jag antar att det är så för de flesta av er?
Om ni vill får ni gärna berätta. Vad kommer du ta med dej av 2018?

Vissa år har jag kört almanacka med och så tänkte jag göra i år med.
I år med människor som jag på olika sätt beundrar och vill lyfta, hylla.
Det blir nog mest "kändisar", sådana de flesta av er känner till men säkert oxå en å annan privat skatt.
Det här är första luckan.
Varsågoda.

 Relaterad bild

#Lucka nr 1 Mia Skäringer.

Det har varit ett år med mycket Skäringer för mej.
Jag har lyssnat på hennes och Anna Mannheimers podd.
Jag har följt hennes visdomsord på Instagram.
Jag har tagit del i de debatter som hon deltagit i.
Såg serien "Kroppshets" och sist men inte minst var tillsammans med min äldsta dotter på Scandinavium och såg showen "No more fuck to give." 

Mia är ju en kvinna som har så mycket på sin lyra.
Hon är rolig. Hon kan sjunga. Hon bjuder på sej själv. Hon är vacker. Hon är begåvad. Men framförallt är hon modig. Hon vågar ta ställning också i det som kan kosta och vara obekvämt. Bland annat tog hon tydlig ställning för Cissi Wallin när det ven som värst.
Och hon är modig för att hon vågar erkänna att hon inte är fullt så där jävla bra och fulländad och färdig med sej själv som hon kanske skulle vilja.
Hon är inte helt fri från sina ätstörningar, hon är inte helt fri från pleasandet av den manliga blicken, av patriarkatet. Det är ju ingen av oss men Mia gör analysen och hon gör det självutlämnande och fantastiskt.
Hon vågar vara ful. Och hon vågar vara snygg.
Och som grädde på moset är hon är skapare av det fantastiska ordet skör-stark som jag känner igen mej i så mycket men aldrig kunnat definiera tidigare.
Jag är oxå skör-stark. Skör och stark så in i helvete.
Och det är okej.
Nästan femtio år gammal har jag insett att det är helt okej.
Därför är Mia Skäringer inte bara en fantastisk och rolig skådis som kan sjunga och göra roliga karaktärer och vara bländande skitsnygg. Hon är så jävla mycket viktigare än så.

När jag ändå pratar om Mia så vill jag berätta lite om när vi var på "No more fuck to give."
Vi tog bussen upp dotera mi å jag (för tågen fungerade inte) och hade härlig egentid där vi kunde prata ostört (händer inte så ofta numera.)
Väl i Götelaborg hade vi bokat bord på en fantastisk turkisk restaurang som jag varit på tidigare, Ottomania som ligger på Aschebergsgatan och som jag varmt kan rekommendera. Bara deras bröd som man får är värt att dö för... nästan.
Vi åt himmelsk mat, Oxfilé och lättfriterad potatis och fortsatte att prata ända till vi näst intill fick springa för att komma i tid till föreställningen.
Scandinavium är en mäktig arena, jag har ju varit där många gånger, framför allt för att se hockey men denna gången var den häftigare än någonsin.
Sååå mycket folk och säkert 90% kvinnor.
Alltså bara DET gjorde mej så varm och berörd. Så många kvinnor och alla kunde vi på något vis känna igen oss i det som skulle komma på scen.
Och showen VAR fantastisk!
Massor av skratt. En och annan tår. En kraft och en ilska och verkligen, verkligen en känsla av att jag har ta me fan no more fuck to give.
Det är nog nu!
Två små minus fanns.
Det första var att om man som jag följt podden slaviskt så var det mycket som redan sagts där nästan ordagrant. Men för all del, det tåls att sägas igen och igen och igen.
Det andra (något mer störigt) var att jag satt bredvid en man, något äldre än mej, som uppenbart inte fattade mycket av det han såg. Som skrockade hela tiden och fnissade på helt fel ställen. Bitvis blev jag så störd att jag fokuserade mer på gubben än det som hände på scen.
Men på det stora hela. En fantastisk kväll. En sådan man kommer bära med sej och minnas hela livet. Och det var fantastiskt att få dela det med sin avkomma.

Se den om ni har möjlighet.

Puss/ Asta