lördag 31 augusti 2013

Gardell sa en gång...

 

Jonas Gardell sa en gång (jag minns inte ordagrant men i andemeningen)
"Det är inte förunnat alla människor att älska och att möta sitt livs stora kärlek, det finns människor som går ett helt liv utan att träffa den där speciella personen.
Så därför är det varje människas skyldighet att ta emot kärleken som den kommer.
Vilket utseende, etnicitet, kön eller ålder den än har. All kärlek är vacker." 


Jonas Gardell är en mycket klok man. En man vi skall lyssna på.
Stå upp för kärleken, försvara kärleken.
Den är inte självklar.

I grannlandet Ryssland har det antagits homofoba lagar med en syn på människan och kärleken som hör hemma i ett annat århundrade.
I Ryssland får man inte proklamera för homosexualitet, de små ryska barnen måste skyddas från sådan smuts. De anses ta skada av att se två män pussas eller se en prideflagga fladdra för vinden.

Emma Green Tregaro tog under friidrotts vm ställning och målade sina naglar i regnbågens färger.
För det blev hon hyllad och älskad av svenska folket. Det uppmärksammades stort i pressen.
Dagen därpå "ombads" hon av Svenska friidrottsförbundet att ta bort nagellacket för att "inte ta bort fokus från tävlingen."
Det gör mej förbannad!

1936 var det OS i Berlin. I nazitider.
Sverige deltog. Vi har deltagit i många OS efter det i länder med tveksam demokrati och människosyn. Å det kanske vi bör... sport och politik skall hållas i sär.
Men OS står i sej för människors lika värde och jag tycker att vi under kommande OS i Ryssland bör ta fasta på det.
Åka dit, tävla, vinna en jävla massa medaljer men oxå stå upp för vår sak.
Stå upp för att vi är ett demokratiskt land som inte tysta accepterar förtryck till följd av sexualitet och att vi inte låter oss hunsas hur som helst.

Hur coolt vore det inte om samtliga tävlande och funktionärer i Sverige... eller kanske hela Norden... gjorde gemensam sak och sydde fast en prideflagga på sin tävlingsdräkt.
Vad ska de göra? Kasta ut hela Nordiska truppen?
Förstå vilket genomslag, vilken uppmärksamhet det skulle få i hela världen!

Puss/ Asta

onsdag 28 augusti 2013

Stillsamt å värdigt får jag ett bryt

 

Jag har precis haft ett tyst, stillsamt litet microbryt.
Det är ingen idé att gapa, det är ändå bara hunden å jag som är hemma och vakna.
Å Gotteman är alldeles oskyldig.

Vänt, stilla å utan ord eller yviga gester... men likväl ett bryt på att ingen här tar något som helst ansvar. Jo, Mini tar väl hand om Gottfrid och ser till att han får långpromenad å käkar... det gör hon.
Men i övrigt?!
Jag lever tillsammans med:
Maken 44 år
Mini 18 år
Svärson 20 år
Son 23 år
HELT oförmögna människor. Som oroar sej över att min arbetsmiljö är sjuk och ständigt tjatar om att jag ska sätta gränser/ säga ifrån/ ta med chefen/ skriva avvikelse/ byta jobb för att de är så rädda om mej å min stackars postdepressiva hjärna... men här hemma?!

Innan någon ger råd vill jag säga...

Jag har en hög tröskel och tolerans för både stök och skitiga golv. Högre än de flesta.

Jag ignorerar i princip övervåningen å låter den förfalla. Där uppe bor övriga familjemedlemmar och jag har sällan ärenden upp.
Jag rafsar ihop deras tvätt ibland och jag plockar ner disk om vi inte har nåt porslin i skåpen men i övrigt... I don't care.

Jag HAR skällt! Jag har grinat! Jag har försökt vädja till deras förnuft!
10 000 gånger.
Å det är som Soran Ismael säger "Det är svårt att gräla med någon som håller med."
För de håller med. De ska skärpa sej. Absolut.
Å så rusar de ner för trappan med disk å tvätt å skräp å pussar mej på kinden och säger "förlåt"... och sen är det samma visa igen.
Eller oxå skyller de på varann. "Ja men HEN gör ju ingenting, jag gör mer än HEN."
Ehhhh... fast uppenbart inte särskilt mycket.

Jag har nu hämtat tvätt lite överallt. Just skitiga strumpor kan ligga på de mest oväntade ställen.
Jag har samlat ihop och slängt in en maskin disk. Överfull. Å ändå så finns det säkert en halv maskin skitig disk kvar.
Jag har slängt betjänta snuspåsar. 5 bananskal. Tomma risifrutti burkar. Oändligt antal tepåsar. Å annat skräp.
Å detta som sagt på nedervåningen, där jag själv vistas.
Man bara äter, dricker, slänger saker omkring sej.
Gräsmattan utanför är en äng.
Saker å ting i huset trillar sönder utan att de åtgärdas trots tjat.

Bhhha. Var bara tvungen att få ur det ur mitt system.
Nu ska hunden ut. Snart dags att dra till jobbet igen.

Puss/ Asta

tisdag 27 augusti 2013

Förmodligen har jag för lite sex...


 

Bild lånad av Louise.

... eller så äter jag inte nog med grönsaker.
Hur som helst inser jag att det inte är helt sunt... eller friskt... att bli så här förälskad i ett par skodon som jag dessutom bara sett på nätet!
Men förälskad/ betuttad/ kär är jag i dessa helt ljuuuuuvliga Ecco stövletter.
1400 kr kostar dom. Minus 10 procent (vilket är en piss i havet) om du köper dem från Eccos hemsida.

De vinröda är så fruktansvärt mycket Asta, de gröna är oxå helt bedårande, men jag skulle nog ändå valt de svarta då de är mest gångbara å funkar till allt.
I förmiddags var jag såååå nära att beställa dem.
Såååå nära.
Jag hade skrivit in alla uppgifter, lagt ett par stl 38 i kundkorgen, accepterat köpvillkoren och skulle bara trycka på "Skicka beställningen" när jag lyckades sansa mej och snabbt tryckte ner sidan.

Men! Än är faran inte över för jag är som sagt kär!
Å i krig och kärlek är väl allting tillåtet, är det inte så?
Kan man verkligen ta hänsyn till så banala ting som att det är ont om pengar, att jag redan har kostsamma saker framför mej som jag inte riktigt vet hur jag ska få råd med, att jag fått en ring av maken för våra gemensamma pengar för nästan tusen spänn osv.
Va?! Tar man hänsyn till sånt när pulsen slår hårt å snabbt, när man blir torr i munnen av begär och dessa skor... med bekväm gummiklack... är allt man kan tänka på.

Mitt lustfyllda och mitt ordentliga jag för högljudda diskussioner över inne i mitt huvud.
Det gör dom ofta. Om många saker.
Lust kontra samvete.
Njutning kontra ansvar.
Alla de här logiska ekonomiska argumenten. Och... å inte att förringa... att maken kommer bli jättesur då han inte alls förstår varför jag behöver dem.
"Du har ju redan femtio par skor" säger han jämt.
Ja sommarskor ja. Ska jag ta mina ballerina eller mina pumps i snön?
Å andra sidan... jag vill. Jag är kär. Å jag har vääääldigt dålig impulskontroll (det är ju inte mycket att göra åt!)

To be continued...

Puss/ Asta

måndag 26 augusti 2013

Renlighet till förbannelse och betygsättande av den där oljan alla glömt.

 

Jag har precis duschat kamrater.
Jag vet inte riktigt på vilket sätt ni har användning för den informationen?!
Var så där elak mot mitt "spegel-jag" igen när jag stod där naken å avklädd och skulle kliva in under strålarna.
Fick säga till mej hårt (tveksamt om jag lyssnade.) Jag tänker åtminstone inte upprepa de nedklankande orden för er.
Jag å jag skulle verkligen behöva gå i lite parterapi så vi lärde oss att vara bättre "bästa kompisar."

Har ni tänkt på vad vi tjejer (många av oss i alla fall) joxar kring det här med... hygienen?
Jag tvålade in mej, tvättade håret, hade i balsam.
Jag rakade både här å där.
Jag filade fötterna.
Sen klev jag ur duschen. Deoderantade armhålor och ljumskar.
Sprayade på mej kroppsolja. Smorde in.
Nattkräm i ansiktet.
Natthandkräm på fötterna (vi får hoppas att det inte växer ut fingrar på tårna nu, det är bökigt som det är med högklackat.)
Noppade ögonbryn. Smorde på noppade ställen med lite hydrokortison för att lugna.
I med moroccan oil i håret.
Ja jag har till och med parfymerade trosskydd(?!) (maken som köpt) så ni kan ju TÄNKA er hur väldoftande tanten är.

Ja å då är det ändå kväll. Kväll och jag har inga som helst älskogsplaner.
Hade det varit morgon hade det dessutom varit allsköns kosmetikaprodukter.
Man kan undra... vad man ska med alla dessa skapade behov till.

Kroppsoljan ja.
Någon kanske minns att jag införskaffade den i början av sommaren och lovade en recension?
Inte?
Ingen?
Nä, men det gjorde jag i alla fall.
Loreals Sublime Body.
Nu har jag hunnit använda halva flaskan och är redo att tycka till.
Doften är himmelsk. Diskret men fantastisk.
Jag kan komma på mej själv med att småförälskat lukta mej själv på armen.
Den är dryg och den "räcker till" på min rätt torra hud om jag inte solat hela dan eller det är vinter. Då behöver jag nåt fetare.
Fantastiskt betyg således?
Nja, den är rätt meckig. Trög att trycka på och det blir än värre när man är lite fet om händerna. Det kommer ut för lite per tryck (lät nästan lite snuskigt va?)
Men en klen 4 är den allt värd.
Prisvärd var den ju med... 70 spänn eller vad den nu kostade.

Hör ni... sov gott nu. Har ni tur (eller otur) så kanske jag skriver ett inlägg om den där Lundsbergskolan imorgon. Placet som Ludde å Dudde och Pudde å allt vad det där af och von folket heter som skickar sina söner för att de ska lära sej överklassmaner och blir halvt ihjäl brända på kuppen.
Det är inget Avpixlat har nåt intresse av att skriva om... så klart.
Vita, ariska små hedersknuffar som fått för lite moderskärlek och för många aktier och sen beter sej som svin till o med mot sina egna.
Usch!
Usch å tvi säger Asta-socialdemokrat.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel å rättning i leden...

I går skulle Bloggdalas bokcirkel med just nu sju aktiva medlemmar ha recenserat "Tusenskönor" av Kristina Ohlsson.
Hittills har jag och Ulrika (som valde boken) gjort det.
Jag tycker det är en smula respektlöst faktiskt, ffa mot Ulrika.

Vi tycker lite olika omkring reglerna.
Jag föreslog lite skärpta regler. Några höll med, någon gjorde inte det.
Tyvärr går det inte alltid att nå konsensus.
Den som väljer bok väljer fritt. Vi andra läser. Tycker vad vi vill i våra recensioner.
Den stora behållningen med att vara del av en bokcirkel är att man får ta del av annan litteratur/ andra författare/ genrer än vad man som ensamläsare skulle ha valt.
Kanske för att få bekräftat att "nä, det var ingenting för mej", kanske för att faktiskt upptäcka någonting nytt.
Recensionerna sker i tid.
Självklart kan saker å ting hända i livet som gör att man inte mäktar med att läsa men precis som med vilka andra förpliktigande hobbys som helst kan man inte dyka upp då å då eller dagen efter... då har liksom redan yogan/ spanskalektionen/ aggilitypasset varit. Samma här.
En månad. Det ska väl man fixa att läsa ut en bok på?!

Det är rättning i ledet nu brudar.
Nu fortsätter vi. Nån ny som vill hänka på?
Det är Ergo Sum som väljer nästa bok.
Ser stort fram emot det.

Puss/ Asta

Baa donk baa donk

 

Jag har äntligen varit ute å sprungit.
Det sista har jag verkligen tappat det här med motivationen (säg till om ni hittar den någonstans, det kan tom bli hittelön.)
Jag springer kortare och jag springer mer sällan.
Det är motigt innan och det är motigt under tiden.
Jag får inte ens samma rus efteråt eftersom jag dignar under det dåliga samvetet att jag borde springa mer, längre, snabbare vid det här laget.

Idag var jag i alla fall iväg och det kändes riktigt riktigt tungt.
Då hör jag plötsligt små nätta, lätta, raska steg bakom mej.
Tipp tapp tipp tapp tipp tapp.
En ung snygg tjej med långt rågblont hår i hästsvans och med ett moln efter sej av väldoftande parfym sveper förbi.
Ungefär dubbelt så snabb som jag. Hon ser helt opåverkat sval ut.
Så kommer jag.
Baa donk   baa donk   baa donk
Jag försöker tänka att hon är minst 25 år yngre än mej.
Säkert 10 kg lättare.
Å hon har garanterat inte dragit i sej lika många tiotusentals cigaretter som jag har.

Det hjälper bara så där.
Innerst inne känner jag för att lägga mej ner på cykelbanan och dunka huvudet i asfalten.
För att sedan leta upp någon rollator (sådana ligger ju alltid i buskarna å dikena och skräpar), stappla hem, skicka efter den fetaste cigarr och den starkaste whiskyn som går att uppbåda och sätta mej med detta på altanen och sticka yllestrumpor till den kommande vintern.

Men det gör jag inte.
Istället försöker jag tala förstånd med mej själv.
Säga saker som "all träning är bättre än ingen träning", "se vad långt du har kommit", "det tar tid att uppskatta löpning" osv.

Precis när det nästan känns bra igen så kommer han...
Pam pam pam pam.
Snabba löpsteg. Stuns. Målmedvetenhet. Lätthet.
En man.
Säkert 25 år ÄLDRE än mej. I fan så mycket bättre form.
Pam pam pam och han är förbi.

Bara skjut mej!
(Nej, gör inte det. Det är ett talessätt. Jag vill absolut inte bli skjuten. Inte ens med vattenpistol.)

Puss/ Asta

söndag 25 augusti 2013

Bloggdala och Asta recenserar "Tusenskönor" av Kristina Ohlsson

 

Då var det åter igen dags för Bloggdala att samlas för en bokrecension.
Denna gång har vi läst Ulrikas val av bok, Bloggdalas första deckare.
"Tusenskönor" av Kristina Ohlsson.

Ett prästpar med starkt engagemang för flykingfrågor hittas mördade och en hotbild från "Folkets söner" tonar upp sej.
En flykting sitter inlåst i en lägenhet och väntar på ett uppdrag som skall ge honom och hans familj friheten och ett liv i Sverige.
En svensk kvinna i Bankock får sin identitet stulen och blir anklagad för narkotikabrott.
Den gravida Fredrika Bergman ingår i Alex Rechts utredningsgrupp tillsammans med bland annat den skilda å sexistiska Peder och den mystiska, tystlåtna Joar.
Samtliga poliser med sina egna kors att bära utreder mordet på prästparet och förstår till en början inte hur saker å ting hänger samman, bara att de gör det.

Jag läser sällan deckare numera. De enda deckare som jag alltid läser och med stor behållning är Roslund & Hellström som enligt mej är i sin egen liga.
Jag har knappt hört talas om Kristina Ohlsson tidigare.
Jag tycker intrigerna i Tusenskönor är raffinerade och att boken bitvis är spännande.
Mest intresserad blir jag... "icke deckare kvinna som jag är" av relationerna, polisernas privatliv och det runt omkring.
Det stör mej lite att det inte är första boken i serien. Även om böckerna är fristående så hänvisas det upprepat till tidigare historier.
Upplösningen är inte i klass med övriga boken. Jag tycker den känns rörig och lite konstlad. Osannolik kanske.
Det stör mej!

Jag läste boken relativt snabbt och utan svårigheter.
Ämnet "flyktingar" och "främlingsfientlighet" är tyvärr alltid aktuellt och Ohlsson berättar på ett spännande å välskrivet vis. Hon håller en helt annan klass än Läckberg som jag plågat mej igenom någon bok eller två av.
Jag fann den roande för stunden men det är tveksamt om jag läser någon ytterligare. Genren är helt enkelt inte min... lite konstigt när jag gärna ser deckare på tv, särskilt nordiska sådana.

Betyg: 3/5.

Återkommer med vem som skall välja nästa bok och tackar Ulrika för denna boken.
En bok jag förmodligen själv aldrig skulle ha läst om jag inte varit del av en bokcirkel.

Puss/ Asta

lördag 24 augusti 2013

Bloggdalas bokcirkel


 ... har gått knappa ett å ett halvt varv.
Jag tycker att det har varit och ÄR väldigt roligt å givande att vara med i en bokcirkel å jag älskar när det blir diskussioner å samtal i form av olika inlägg och kommentarer efter vi läst.
Det ger helt enkelt ytterligare en dimension på själva läsandet.

Men...
Jag tycker mej märka att intresset dalat lite hos flera av er andra.
Kanske har jag fel?
Jag tycker hur som helst att det är dags för en liten samling.
Vissa har fallit ifrån, några har tillkommit och jag börjar få svårt att komma ihåg vilka vi är och fram för allt, vems tur det är.
Så här tror jag att det ser ut...

Asta
Ulrika
Emelie (pausat)
Ergo sum
Freja
Köpenhamnsmamman
Tråkmamman
Ensamma mamman
Ylva (pausat)

Är det nån som vill ut? Som känner att de tröttnat?
Är det nån ny som vill in? Som vill hänga på vår bokcirkel?

Som lite av småchef här :) (Fy fan vad jag känner mej duktig och "förmer" nu) så skulle jag vilja be om lite rättning i leden.
Alla som är med i bokcirkeln läser artigt den bok som blivit vald.
Oavsett vad man tycker om genren eller författaren.
Jag vet bokcirklar som läser allt ifrån Strindberg till dokussåpadeltagares bekännelser å så ska det vara. Den som väljer, den väljer. Vi andra "tycker" inte en massa om det.
Vi läser ut boken i tid. I andra bokcirklar träffas man å redovisar sin läsning och upplevelse, bara för detta är nätet så skall vi inte fuska kring det.
Normalt får vi en månad eller mer på oss att läsa å recensera och på den tiden klarar läsvana människor av att ta sej igenom en bok.
Självklart kan det inträffa skilsmässor, djungelfeber, vräkning från hus å hem mm och då är man så klart ursäktad... detta är inte på liv å död... men under vanliga omständigheter.
Jag har själv skolkat en bok som jag inte fick tag på men... detta gäller oss alla från å med nu. Okej?

Puss/ Den stränga Bloggdala bokcirkelchefen. 

torsdag 22 augusti 2013

Fyllesex



Lady Dahmer ställer en intressant fråga till sina läsare.
"Om en tjej är full, är det då okej att ha sex med henne?" 

Frågan är intressant och en smula känslig med tanke på hur rättsväsendet... poliser och domstolar... har resonerat i uppmärksammade fall när den övervägande delen av allmänheten ansett att en händelse är att klassa som våldtäkt och när försvarsadvokater och domstol gått hårt åt offret gällande promillehalt eller alkoholvanor.
Men frågan är inte enkel tycker inte jag. Den är inte svart eller vit.
Å verkligheten är inte antingen ohämmat härligt sex eller våldtäkt... det finns steg däremellan.

För egen del, främst då jag var riktigt ung å krökade vårdslöst, har jag varit med om olika scenarier.
Fall då det absolut kunde klassas som våldtäkt. Fall då det kanske var "olämpligt beteende" av min partner i fråga och fall när jag absolut var med på noterna.
Det är säkert olika för hur man reagerar på alkohol, för egen del kan jag numera kanske bli en smula mer omdömeslös men jag vet helt klart vad jag gör å vill.

Hur är det med omvänt scenario... "Om en man är full, är det då okej att ha sex med honom?" Den frågeställningen bottnar inte lika dant inom en mej.
Varför är det så?
Hur tänker du å vad är dina erfarenheter?
Är det kanske rent av så att berusning tillför sexet något?
För min del kan jag tycka så, upptill en viss gräns, därefter skälper det bara.
Vilken kvinna har inte varit med om en överförfriskad man som slinter in å slinter ut, filar å filar å filar, blir för hårdhänt och allmänt tappar känslan för vad han pysslar med?!

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Hur mår jag egentligen?

 

Jag har arbetat i en månad nu efter semestern.
I en månad har jag jobbat heltid istället för 45%.
Sista dagarna har jag börjat känna av det.

Jag börjar bli så där trött igen. Så där sjukt trött att jag inte klarar av musik i bilen påväg hem eller att man pratar med mej när jag är hemma.
Jag har börjat känna mej mer irriterad igen.
Retar mej på allt å alla.
Å jag har börjat sova dåligt på nytt.
Drömmer mycket och hemskt.
Drömmar om bråk, om död, om att vara jagad, om att välja mellan människor som jag älskar.
Jag vaknar ofta. Svettas nattetid. Får öppna tvärdrag för att stå ut.

Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det.
Jobba på, hoppas att det går över, invänta den fasta personalen, att rutiner börjar följas bättre igen och att det... förhoppningsvis... blir lite jävla ordning å reda.
Eller kapitulera. Söka mej ett nytt arbete.
Ta vad fan som helst.
Jag har inte ens längre en doktor som jag kan diskutera saken med.
Å jag skulle tro att Försäkringskassans tålamod med mej börjar sina.

Oroliga nätter väcker Gottfrid mej ofta. Krafsar på mej tills jag vaknar å lägger sej sen tungt bredvid mej igen.
I natt slog det mej att det kanske är jag som väcker honom?
Kanske låter jag... gnäller? Pratar? Kanske rör jag mej oroligt?
Vi låg i alla fall kvar till tolv idag. Trots att jag var vaken långt innan.
Trots att jag kände stress över att dagen rinner iväg, att jag måste ut å springa, ut med hunden osv.
Vi låg kvar och jag tänkte att det finns ingenting jag behöver mer än vila och Gottfrids närhet. Så jag tankade det en lång stund.

Ledig dag idag innan jag river av fjärde helgen på raken.

Puss/ Asta

onsdag 21 augusti 2013

Jag är verkligen skitkass på det

Jag är helt kass på konflikter. Konflikter utanför familjen.
Jag vet inte varför... jag tror det är olika anledningar... men jag har varit det i hela mitt liv.
Jag önskar mej att jag kunde vara mer... rak.

När jag blir irriterad biter jag oftast ihop.
Jag biter ihop å biter ihop å biter ihop tills jag till slut är skitförbannad.
Å då... antingen överreagerar jag och ilskan blir helt oproportionerlig eller oxå (vanligare) så blir jag bara sur. Sur så det märks.
Kort i tonen. Ryckig i mina rörelser. Drar mej undan. Ser sammanbiten ut.

Att "vara irriterad" är ju egentligen inte snällare än att "säga ifrån."
Tvärtom faktiskt. Jag skulle själv föredra att någon berättade för mej att jag gjorde fel istället för att försöka tolka å gissa.
Det tror jag de flesta skulle.

Så varför är jag konflikträdd då?
Olika anledningar som sagt.
Med människor som står mej nära så är jag rädd att förlora dem.
Att ilska/ besvikelse skall kosta mej relationen.
Jag är uppfostrad så. Det är en lång tradition i min släkt att lösa konflikter genom avstånd. Genom att be människor "fara åt helvete" och verkligen mena det.
Min morfar och mormor sa dessutom så ofta till mej genom barndomen...
"Nähäpp! Men då behöver vi ju inte ses mer" vid minsta kritik eller konfrontation.
Det skapade en grund otrygghet inom mej som jag har svårt att befria mej ifrån.
Men det kan oxå vara att jag är rädd för att det ska bli "liv."
Att personen i fråga ska bli arg tillbaka och att det uppstår ett regelrätt bråk.
Eller kanske ännu mer rädd att jag skall såra någon på riktigt.
Att de ska bli ledsna.

Bara i de helt trygga relationerna vågar jag vädra besvikelse å ilska.
Med min man, delvis... men inte helt... med mina barn och med min mamma.
Min mamma må ha många brister och vår kontakt när jag var liten var inte strålande men hon är den mest prestigelösa och obittra människa jag mött.
Hon kan vara superduper jobbig eller bara allmänt småjobbig och jag kan skälla på henne, vara jävligt dryg och hon bara skakar det av sej.
Två timmar senare ringer hon å det är som om ingenting har hänt.
Hon har fått stå till svars för min barndom och har uppriktigt och utan att förneka sagt att hon är ledsen för det. Hon har försökt kompensera det på olika sätt.
Jag beundrar den lättsinnighet hon har inför konflikter.

Hur är du med konflikter utanför familjen?

Puss/ Asta

tisdag 20 augusti 2013

Hijab på er

 

Mmmm.
Som sagt, Sveriges tredje största parti i nuläget.
Mats Dagerlind, krönikör för SD-kuriren och mannen bakom den avskyvärda sajten Avpixlat. Framträdande person för Sverigedemokraterna.
Så här uttalar han sej...
Summerat... Förmodligen ljuger den beslöjade gravida kvinnan om att hon blev avdragen sin slöja och fick huvudet bankat i en bil... hon är ju muslim lixom?!
Å om hon nu inte ljuger, ja då var det väl nån stackars hederlig kränkt vit man som blev så provocerad av denna utbredda islamisering att han inte kunde lägga band på sej.
Stackars sate!

Vad Sverigedemokraterna än hittar på, vad de än stödjer, försvarar, inte tar ställning emot så verkar det inte påverka opinionen nåt större.
Deras förtroendesiffror ligger ganska parkerade på en tredjeplats.
Jag tycker att det är illavarslande, otäckt men lite spännande.
För jag funderar kring vad det beror på.

Ofta när Sverigedemokraternas framgångar diskuteras i media så framhålls två faktorer framför andra.
Jimmie Åkesson är en duktig politiker och lyckas kränga ett rasistiskt, bakåtsträvande, homofobt och kvinnofientligt budskap paketerat någorlunda snyggt och han kan därmed attrahera en större grupp än bara de skinnskallar som tidigare lade sin röst på Sd.
Och... det stora flertalet av Sd's väljare är egentligen inte rasister utan besvikna, förbisedda, desillusionerade väljare från andra partier, främst Socialdemokraterna och Moderaterna.
Okej. Låt oss anta att detta är sant.
Hur kommer det sej då att dessa... i grunden hyggliga människor... inte reagerar på skandal efter skandal efter skandal?
Några av partiets toppmän som röjer på stan, kallar kvinnor för horor och säger till en mörk man med perfekt svenska att "Detta är inte ditt land, du ska få se vad som händer efter valet."
Några som uttalar sig på ett så föraktfullt sätt om homosexuella att han får Åke Green att framstå som Prideförespråkare och nu detta... en gravid kvinna som blir avdragen sin slöja och misshandlad.
Hur kan den falang av Sd som inte är rasister/ fascister/ homofober/ kvinnohatare inte reagera på det och säga att "Nej, nu är det ta med fan nog."
Jag skulle väldigt gärna vilja diskutera detta med en Sverigedemokratsväljare.
Tyvärr har jag hittills aldrig mött någon.
Sveriges tredje största parti men ingen som röstar på dem?!
Märkligt.
Om du som läser detta röstar på Sd får du mer än gärna svara på hur du resonerar.

I Sverige har vi religionsfrihet. Precis som det anstår en demokrati.
Det innebär att man får tro... eller inte tro... på vad fan man vill och man har rätt att utöva sin religion.
I Sverige har vi även rätt att klä oss hur vi vill. Varesej det är i kort kjol eller i slöja.
Det ska ingen jävel bry sej om.
Stöd hijabuppropet som ni läser mer om här.

Puss/ Asta

söndag 18 augusti 2013

Nu

 

Min morgontrötthet är vida känd.
När jag arbetar A-tur brukar kollegor ringa/ sms'a för att se så jag vaknat.
Idag vaknade jag för egen maskin men prioriterade bort frukost, kaffe, dusch.
På 10 minuter vaskade jag av armhålor, satte dit sminket å drog en borste genom håret och sen swishade jag å lilla bilen iväg.

Jag arbetar övervägande kvällar. Då kan jag vakna i lugn å ro, behöver inte känna stress att somna kvällen innan. Tempot är ofta men långt ifrån alltid lite lugnare än på dagpassen.
Men dagpassen är ofta roligare. Det händer lite mer, det är mer folk och arbetspasset går mycket fortare. Å faktiskt hinner man ju lite mer än att bara jobba.

Idag tex så har jag hunnit att skälla på maken å övriga familjen för att ingenting blir gjort om jag inte är hemma.
Ingen har lagat mat, ingen har gått någon runda med hunden, ingen har bemödat sej med att ens rensa diskbänken från ett berg av disk.
Barnen har vett nog att tiga å se skamsna ut. Maken käftar emot å skyller ifrån sej och med lite trötthet i kroppen på mej så är mord inte långt borta sådana stunder.
Faktiskt kan jag känna en tacksamhet över att vara fysiskt svagare för annars vet i fan om jag inte dragit på honom en smäll.
Å att slåss är ju så klart inte bra. Jag vill understryka det. Inte ens när man är väldigt, väldigt arg.

Jag har sprungit en runda.
Jag har kommit på en sak... det är inte kilometerna som avgör duktighetsnivån, det är kampen. Och idag satt det långt inne.
Jag hade inte sprungit sedan i måndags och foten gick inte att skylla på.
Det var jobbigt från start!
Jag vet inte varför det blir så vissa gånger. Andningen var jättebesvärlig redan efter några hundra meter och hämtade sej aldrig riktigt. Det blåste motvind, skönt med fläktandet men rejält motstånd. Jag fick håll efter 5 minuter och det höll i sej länge.
Knäna protesterade, benen var tunga och långsamt gick det.
Jag hade innan tänkt mej en mil men fick omvärdera det å försöka glädjas över att komma ut en runda över huvudtaget.
En kamp. Jag lyssnade på Eye of the tiger och levde mej in i hur Rocky kämpade på med att komma i form. Kan Sylvester så kan Asta... det säger jag bara.

På en ödslig gata närmade sej en bil. Jag hade bara i ena hörluren så jag hörde hur den krypkörde efter mej en bra stund. Sedan la den sej jämsides.
Två killar... jag tittade så snabbt, men kanske i sonens ålder... körde flinande bredvid mej och hade jag vågat hade jag satt upp långfingret.
Så småningom körde de iväg med en rivstart.
Obehagligt att bli granskad så när man är svettig, lättklädd, inte i sitt vanliga element, ensam, äldre och lite utsatt.
Tuffa killar. Trakassera en stackars tant.
Å inte nog med det. När jag sedan springer förbi lokala pizzerian så stod där ett gäng utanför som busvisslade allt vad de orkade.
Igen... låt tanter som motionerar vara för fan!
Hade jag haft Gottfrid med mej hade jag gått fram å frågat vad de ville så högröd å svetttig å sleten som jag var.

Kom hem, käkade en macka å tog ut Gotteman på en runda.
Inte en pojkjävel som visslade nu inte.
Imorgon jobbar jag kväll igen å jag ska försöka komma i säng (å upp) i rimlig tid.
Nu... Te!

Puss/ Asta

Vikt som berör

Fick en mängd intressanta tankar kring mitt inlägg som jag skrev igår om vikten.
Ett inte helt genomtänkt inlägg, kvickt nedtecknat sent på kvällen.
Kanske skulle jag idag, lite fräschare i skallen, ha formulerat mej annorlunda men min åsikt står jag för.
Vikt är känsligt att tala om, många som bloggar om en sund viktnedgång eller motion får höra att de "hälsohetsar" och får folk att må dåligt.
Som om det vore... jag vet inte... pretentiöst? att ta hand om sin hälsa?!

Jag säger inte att överviktiga är sämre människor.
Jag säger inte att de som motionerar å tar hand om sin hälsa är bättre.
Jag tycker det inte ens.
Vad jag säger är att det... för de allra flesta (för givetvis finns det undantag, medicinska så väl som psykiska, ätstörningar åt detta hållet oxå, olika mediciner osv), men för nästan alla av oss BEROR övervikt på att vi äter för mycket i förhållande till hur vi rör på oss.
Å det är väl ändå ett val man gör?!
VARFÖR är det fult att säga?!
Ingen människa har sagt att man måste äta sunt och röra på sej, allra minst jag som jojobantat i hela mitt liv och började motionera när jag fyllde 44 år under stooooor kamp mot lättjan.
Men valet görs lika fullt.

Jag om någon borde veta. Hela min släkt är full av överviktiga. Säkert hälften eller fler är missbrukare. Mina gener är smockade av "snabba belöningssystem."
Jag har genom detta oerhört svårt för att hålla kvar i saker jag påbörjat, i långsiktigt arbete och i att allt inte behöver vara trevligt/ gott/ roligt.
Jag får vinna den där kampen i att snöra på mej löparskorna varenda jäkla gång.
För jag låter helst bli.

Låt mej bemöta några av era påståenden.

Nej Ergo, du är inte "tjock trots att du motionerar"... du är inte tjock alls, du har gjort valet (även om du inte säger det högt) å att påstå att du är överviktig blir ju bara tokigt.

Nej Maria, jag tror inte ett skit på att socker är lika beroendeframkallande som heroin även om jag oxå hört sådana påståenden. Du kan DÖ av abstinensen när du tänder av i ett heroinberoende, jag har hittills inte hört någon dö av att inte äta godis (även om det kan va jobbigt.)

Nej Åsa, jag håller verkligen inte med om att det är samma sak att säga "kan jag springa så kan alla" som att säga "jag har ett lyckligt äktenskap, kan jag så kan alla."
Att hålla ihop en välmående och långvarig relation kräver mer än att äta färre kalorier än vad du gör av med, det inblandar dessutom ytterligare en part... OCH du ska ha ganska mycket tur.
Eftersom jag ofta använder frasen "kan jag kan alla" och dessutom inte har ett äktenskap som är tipp topp så antar jag att du "talar till mej" och en liten irritation väcker det hos mej att du gör det via omskrivningar å inte direkt.
En känsla av att bli skriven på näsan.
Noterar oxå att flera andra tyckte det var "bra skrivet." 

Ja Lina, håller absolut med om att ätstörningar inte bara slår åt det magra hållet och att det i sådana fall kan behövas mer än friskvårdskunskap. Kanske även terapeutisk hjälp.

Fortsätt gärna diskutera.

Puss/ Asta

lördag 17 augusti 2013

Det känsliga ämnet: tjockisar

 

Vikt är verkligen ett laddat begrepp.
Jag skriver inte själv särskilt ofta om vikt, kost, dieter, träning osv men jag läser ju andra bloggar och där kommer det ofta arga kommentarer.
Vi testar å ser om det samma händer mej?

Jag är en lat å omotionerande människa. Åtminstone fram till att jag i våras började springa.
Nu har jag varit lat sista veckan, delvis för att det är precis som Paulo Roberto säger "en missad träning blir gärna två" och liiite för att jag fortfarande är en smula öm i min högerfot. Jag skyller på det i alla fall.


Men det ÄR ju så att alla människor har ett val att göra kring sin fysik.
Om de vill vara vältränade eller om de skiter i det, om de vill ha god kondition eller om det inte spelar någon roll, om de vill vara tjocka.


Det här med tjocka...
Ja det väcker alltid känslor och en mängd ursäker och försvar.
Det beror på sjukdomar, hormonstöriningar, mediciners biverkan... men oftast beror det faktiskt på att personen i fråga proppar i sej för mycket mat, fler kalorier än vad den förbrukar.
Den feta lever i mönster som blivit inristade mönster och har skapat sej behov av socker å vad det kan tänkas vara.
De tar ofta en rejäl portion. Gärna en till. Å de tar alltid efterrätt.
En icke motionerande människa som inte har en överjävlig förbränning blir då just... tjock.
Å tjock kan man väl få vara. Jag tycker verkligen inte att alla måste se lika dana ut och jag är förövrigt inte befriad från varken valkar eller handtag, men det ÄR ett val.
Fetma ökar risken för en mängd komplikationer. Diabetes. Höga blodfetter. Nedsatt kondition. Högt blodtryck. Depression. Ont i leder. Sömnproblem. Nedsatt lust. Nedsatt chans att finna en partner, risk för utanförskap osv.
Dessa sjukdomar i sej, som diabetes och högt blodtryck, är ju skadligt för kroppen och leder till nya ännu farligare sjukdomstillstånd. Bland annat ökar risken för stroke hos unga nu mera rätt ordentligt och en av orsakerna kan vara att vi plötsligt igen äter mycket fet, feta mejoriprodukter.


Att uppmana människor till att leva lite sundare.
Till att resa arslet ur tvsoffan och gå en powerwalk eller att pausa facebook och gå ut att springa en 30 minuters runda, det är inte att uppmuntra till ätstörningar, det är till att försöka locka till ett hälsosammare levern.
Antingen tränar man. Eller så sitter man hemma å blir en tjockis.
Det är ditt val. Ditt fria val.


Jag tittar alltid i människors kundvagnar i kön på ICA och det slår aldrig fel.
Tjockisen som handlar läsk, chips, godis, pommes, grädde, färdigmat.
Hurtisen som köper lättmjölk, fiberrikt bröd, äpplen och grönsaker.
Om du inbillar dej det allra minsta att jag är den enda med denna osunda egenhet så tror du fel, jag tror de flesta av oss gör så.


Valet att vara tjock och/ eller att prioritera bort din träning är ditt.
Det har ingen med att göra.
Men bra för dej... ja, det kan ingen säga.
Inte jag i alla fall.


Vad tycker du? Är diskussionen känslig? Varför då i så fall?
Skriv gärna vad du tycker, varesej du är med mej eller mot mej i det här.


Puss/ Asta


Kvinnan med fiskbensklätan

Kvinnan är i 40 års åldern. Hon har blont långt hår med stråk av grått i det och hon har samlat håret i en tung fiskbensfläta som vilar över ena axeln.
Hon är klädd i en brun fotlång kjol, en vit blus och en cowboyhatt på huvudet.
Hon kisar mot den starka solen som redan står högt på himlen och som obarmhärtigt bränner på den redan kruktorra marken.
Vid hennes vänstra sida sitter en svartvit hund, den följer henne överallt.
I en inhägnad precis bredvid det lilla huset står två bruna, dammiga hästar och slår med sina svansar mot flugorna.
I köket, mot väggen närmast dörren, står ett gevär. På radion i bakgrunden skvalar countrymusik.
Det är amerikanska landsbygden.
Kvinnan är något av ett original. Hon håller sej för sej själv. Talar inte särskilt mycket med andra när hon är inne i staden för att handla.
Hon är en tystlåten kvinna. Varken vacker eller ful. Stark i sin tro på Gud och på sin egen förmåga.
Varför hon har ett laddat vapen ständigt inom räckhåll förtäljer inte historien.
Kanske är det som skydd mot vilda djur?
Kanske är hon hotad av någon?
Hur som helst tar hon det hela med ro. Hon tittar upp mot himlen och smeker hundens huvud. 


Denna bild kom upp i mitt huvud när jag körde till jobbet.
Plötsligt å bara så där. Pockande. Ihärdigt ville den att jag skulle visualisera det jag tänkte.
Jag vet inte varför och jag vet inte vem kvinnan är.
Jag såg henne så tydligt framför mej då, nu börjar det falna, så som en dröm ungefär och jag blir osäker på detaljer. Som när det kan ha varit?
Tidigt -50 tal? Ännu tidigare?
Jag vet inte varför hon dök upp så där.
Kanske ville hon att jag skulle berätta hennes historia?
Kanske är hon jag ur ett annat liv?
Det kändes nästan så, hon var så välbekant.

Det slår mej att jag... här 2013... strävar åt kvinnans håll, mot kvinnans liv.
Att bli självständig, stark, kapabel och orädd.
Att leva mer i klang med naturen och Gud och att mitt behov av att socialisera med andra, tjäna pengar, springa i hjulet minskar.
Jag vill... även om jag inte är där... sluta jaga andra människors bekräftelse å kärlek.

Ibland undrar man...
Vad ens hjärna försöker säga en?
Har ni känt så här?

Puss/ Asta

En kommentar på ett äldre inlägg

Vill ni hänga med bättre så får ni läsa mitt inlägg om ni inte gjort det.
Det handlade alltså om människans värde alltid, automatiskt och okränkbart är högre än djurens och som ex drog Lady Dahmer (som jag spann vidare på) i sitt inlägg frågeställningen... "Skulle du rädda Breivik eller grannens hund" från att drunkna. 


Kommentaren då... 


Jag läste också det där blogginlägget och jag tycker inte svaren säger särskilt mycket alls om synen på människors kontra djurs värde.
Till att börja med hade nog många med nöje låtit Breivik drunkna oavsett om det fanns någon hund att rädda med i bilden eller inte.
För det andra har nog ytterst få av de som svarade tillräckliga livräddningskunskaper för att kunna simma ut och rädda en fullvuxen man. Många skulle nog inte ens ha kapaciteten att rädda en större hund.
För det tredje innebär exemplet just på grund av bristande livräddningskunskaper att man mer eller mindre skulle riskera sitt eget liv för att kunna rädda någon av dem. När det kommer till kritan tror jag inte särskilt många skulle riskera sitt liv för att simma ut och rädda vare sig en okänd hund (vad händer med min egen hund om jag dör i räddningsaktionen?!) eller en okänd människa och ytterst få skulle riskera sitt eget liv för att rädda Breivik.
För det fjärde är påhittade scenarion som är så extremt verklighetsfrämmande ganska värdelösa i sig , just eftersom man vet att det aldrig någonsin skulle hända är de svårt att ta på allvar.

Ett betydligt bättre exempel som är mer verklighetsförankrat är hur de flesta hundägare som ser sina djur som en familjemedlem om de hade väldigt ont om pengar en månad skulle välja att betala hundens försäkringar och mat framför att ge samma summa pengar till en uteliggare så att han/hon kunde ta in på vandrarhem och slippa sova utomhus i trettio minusgrader. Att ge penningsumman ifråga till Breivik om han behövde livsuppehållande medicin som han inte hade råd med tror jag inte ens finns på världskartan för särskilt många, men att öht blanda in honom är ju å andra sidan så extremt hypotetiskt att det känns onödigt.

Ett annat betydligt bättre och mer realistiskt exempel som människor faktiskt inte alltför sällan hamnar handlar om vad de skulle göra om de fick ett (önskat och efterlängtat) barn som hade extrem pälsdjursallergi. Jag har fortfarande aldrig hört talas om någon som skulle försöka adoptera bort barnet för att kunna fortsätta leva med hunden.


En del kommentarer är så roliga. Den här som en "Lisa" har skrivit fick mej att börja skratta... och jag vet inte/ tror inte det var meningen.
Jag menar inte att brista i min respekt men det VAR roligt.
Jag tror varken Lady Dahmer eller jag menade ORDAGRANT.

Nej alla kan inte simma. Jag skulle inte se att det var Breivik eftersom jag inte har falksyn, min granne har ingen hund, slumpen att både Breivik och grannens icke existerande hund höll på att drunkna samtidigt är högst orimlig... och att jag dessutom skulle vara där. :)
Det är nog mer en filosofisk frågeställning och bildligt talat.
STÅR människans värde alltid över ett djurs?

För mej är det då inte så. Å när jag talar om "människor" så syftar jag inte på mina barn för de står... så klart... i en egen liga vad det gäller kärlek och offer jag är villig/ beredd att göra för dem.
Jag talar om "andra människor."

En människa som Breivik står i mina ögon lägre än en älskad familjemedlem (en hund.) Jag skulle således inte ha svårt med det valet.
Jag är stark motstånd till dödsstraff men det beror på en mängd andra anledningar än att jag anser Breiviks liv värdefullt och okränkbart.

Vi bollar över till mej. Till mitt eget liv.
Jag älskar min Gottfrid.
Om maken blev allergisk eller ställde ultimatum i att jag fick välja mellan dem eller han inte var snäll mot hunden så skulle han ryka. Utan tvivel.
Å då tycker jag inte illa om min man. Det är inte så att jag önskar att han ska drabbas av en allvarlig hundallergi.
Min Märta som dog i januari var min absolut bästa polare i världen men hon var mer än så... Hon var mitt ankare i en orolig värld, min trygghet, min bundsförvant, min ständigt förtrogna... mitt ankare.
Att mista henne var mer fasansfullt än att förlora min bror till drogerna eller när mormor å morfar dog, det var värre än att begrava en av mina bästa vänner inte ens 35 år fyllda.
Det var fasansfullt och sorgen övermannade mej fullständigt. Dagarna flöt ihop där i början, jorden rämnade.
OM jag kunnat förhandla... med Gud eller Djävulen... om att få behålla henne på bekostnad av någon annan så hade jag offrat precis vem som helst bortsett från mina barn.

JAG kan inte dela in automatiskt så där. Vem som är viktigast... ett djur eller en människa. Det är den individ som min själ krokat fast hårdast i.
Ingen hund men inte heller någon människa är automatiskt värd mer än den andra.
Så ja det är sant... trots att jag nu relativt ofta ger pengar till tiggare... min hund kostar mej över 1000 kr i månaden och det skulle så klart kunna hjälpt många behövande människor. Snälla, goda, fattiga människor.
Adoptera bort ungarna är väl mer tveksamt... men med tanke på att den yngsta är 19 år snart så hade hon faktiskt fått flytta om hon blev allergisk.

Puss/ Asta

fredag 16 augusti 2013

Bilder på lilla Ängla...


 
... blir det ju tyvärr inte då jag inte FÅR LOV att lägga ut bilder på nätet av henne men jag har i alla fall haft besök av världens goaste lilla unge och hennes nästan lika goa mamma.

Lilla Ängla är nio veckor nu och en brutta med temperament.
Hon vet vad hon vill, och framför allt vad hon inte vill det lilla hjärtat.
Söt som socker är hon vilket humör hon än är på.
Varesej ansiktet brister ut i världens mest innerliga leende eller den lilla läppen vibrerar av harm och all världens orättvisa.
Hon kan jollra... så där som små barn gör... när de liksom "pratar med" på bebiska.

Jag saknar henne redan.
Det där med kärlek är ett förunderligt ting.
Att älska en alldeles ny liten människa som man egentligen inte känner med en sådan kraft.
Hon får mej att vilja leva!
Inte för att jag var särskilt självmordsbenägen innan heller men plötsligt är det väldans viktigt att få vara med när hon lär sej gå/ simma/ börjar i skolan/ tar studenten/ gifter sej/ får barn.
Jag vill se vem hon ska bli och jag vill vara med att påverka henne å stötta henne.

Helt purung är jag ändå inte.
Ett dygns besök resulterade i att jag slocknade helt utmattad i soffan en timma eller mer när de åkt hem.
Å jag är fortfarande ruskigt trött i hela kroppen.
Man har verkligen kommit ur hur det är att ha en liten människa som behöver hela tiden. Som skall äta, vaggas, somnas, bytas på, tröstas, pratas med, äta, vaggas...

Min dotter är en så fin och kärleksfull mamma.
Väldigt känslig för att den lilla ska bli ledsen. Jag var lika dan när jag hade bebisar.
Där känner jag är en skillnad nu. Jag blir inte lika "förstörd" av att Vilda gråter, det stressar mej inte på samma sätt som det gör med hennes mamma (eller gjorde med mej när mina egna  barn grät.)
Jag kan hålla upp henne å titta på det högröda ilskna lilla ansiktet och faktiskt tycka att hon är rätt söt som blir så arg. :)

Jag älskar min äldsta dotter, på gott å ont har vi en mer transparent relation än vad jag har med de övriga.
Vi saknar varann jämt, men vi hamnar nästan alltid i nåt litet tjafs eller ordväxling, vi har så lätt att läsa av varandras besvikelse, irritation och sårbarhet att vi aldrig missar den och ibland övertolkar.
Ingen av barnen kan såra mej så lätt som hon.
Ingen av barnen ser på mej så kritiskt som hon.
Men ingen beundrar heller mej mer eller pussar mej på munnen lika innerligt.
Vi har inget som går å göms på mellan oss.
Det var så skönt att få rå om henne, tala lite förtroligt, skratta åt att hon läser böcker om städning för Ängla :) (Jag är en slarva, dottern en pedant.)

Jag saknar dem redan.

Puss/ Asta

onsdag 14 augusti 2013

Saker jag inte skriver...

 

Vissa saker skriver jag inte om på min blogg. Dit hör privata konflikter och dit hör detaljer kring mitt jobb. Det är två av gränserna jag satt upp å håller på hårt för mitt skrivande.
Men ibland är det frustrerande, för ibland skulle man verkligen vilja skriva av sej.
Jag har hur som helst stångats med en idiot till läkare och bedrivit intensivvård på en vanlig vårdavdelning ikväll. Gjort skäl för lönen kan man säga... å rätt mycket till.
Nu värker ryggen, jag har svårt att släppa min sjuka patient och huvudet är helt tomt. Den som bara petar på mej (undantaget Gotteman) just nu åker på sej en propp!
Jag har hällt upp ett glas utmärkt rödvin, jag vill ha TYST omkring mej och jag ska strax gå å lägga mej på spikmattan och anstränga mej hårt för att drömma något trevligt och gärna oanständigt.
Tack!

Imorgon kommer min stora flicka och mitt barnbarn hit på första mormorbesöket.
Det ska bli spännande.
Här ser ut som sju svåra år så jag måste ställa klockan tidigt å gå upp och städa innan men det kan det vara värt.
Det ska bli så mysigt att få snusa å lukta på det lilla hjärtat.
Spännande att se hur min bebis (Gotteman) reagerar på en sådan liten människa.

Nej hör ni, som sagt... jag ska lägga mej, jag blir inte roligare än så här ikväll.

Puss/ Asta

tisdag 13 augusti 2013

Möten

 Relationer

Idag sa en äldre man till mej...
"Jag har levt livet och gjort det som jag tycker är roligt. Spelat fotboll, arbetat mycket och ibland varit otrogen mot min fru."
Jag mottog repliken med ett leende och ett litet skratt. Det var en oväntad bekännelse.
Då fortsätter han: "Är det därför jag blivit sjuk tror du? Som något straff?!"
Hans leende var plötsligt borta och han såg forskande på mej.
Det var så rörande på nåt vis.
Vad jag svarade?
Jo att "Nej, vet du, det är jag helt säker på att det inte är. Jag är oxå helt säker på att det inte finns en ända människa som gått genom livet utan att ha gjort något fel, då har man inte levt."
Han nickade till svar men såg inte helt övertygad ut.

Ibland är mitt arbete verkligen det finaste arbetet man kan ha.
När det är tillräckligt lugnt och finns utrymme för möten på riktigt.
Jag tycker om möten. Samtal.
Ibland har jag funderat på om jag borde pröva att arbeta på psyk, men jag vet inte om jag har tillräckligt med tålamod och om jag klarar av att inte bära med mej jobbet hem.
Jag är mest intresserad av missbruksvård eller affektiva sjukdomar.
Där diagnoser möjliggör  just dessa samtal och där patienterna inte lever i sin egna värld som psykoser å liknande.
Kriminalvården skulle jag oxå kunna tänka mej.
Jag tror att jag är bra på "sånt."
Jag är... trots att jag är en babbelmoster... faktiskt en bra lyssnare.
Jag tror det märks på mej att jag är en hel människa men ändå med en del i bagaget.

Jag är en människa som får många förtroenden. Som bär andras hemligheter.
Det är jag stolt över och försöker förvara väl.
Jag är inte lika bra på att bevara egna hemligheter, det är som om jag måste visa upp allt det där fega, rädda, fula, bristfälliga för annars är det inget värt om folk tycker om mej. De måste lixom tycka om mej trots det.
Ändå är det väldigt få, kanske ingen, som riktigt känner mej.
Ingen som har tillträde till hela mitt inre.
Jag är transparent men med en kärna av otillgänglighet.
Kontraster som på många andra vis.
Lat men envis.
Rädd men modig.
Ytlig och djup.
Självständig å rädd.
Bekräftelsesökande men kylig.

Ikväll när jag körde hem öppnade sej himlen.
Att kalla det ösregn är en kraftig underdrift.
Samtidigt for blixtarna över himlen och det dånade av åska.
Jag fick sänka farten och köra i 50 km/h samtidigt som jag lyssnade på I won't let you go med James Morrison.
Mysigt på nåt vis.


Puss/ Asta

Mina 33 skäl till att feminismen behövs.

 

Gudrun Schyman och Supersnippan på Facebook uppmanar oss alla till att skriva sin egen "33 anledningar till att feminismen behövs."

Här är min...

1. Under min barndom och tonårstid blev jag utsatt för diverse sexistiska kränkningar från vuxna män. När jag talar med andra kvinnor om detta har de så gott som alltid liknande historier att berätta.

2. För att jag som 12 åring blev våldtagen av två betydligt äldre (vuxna) killar som jag kände "på skoj" och först som vuxen förstod att det inte var mitt fel eller jag som skulle skämmas. Att det inte varit någon lek som jag inte uppskattade utan en våldtäkt.

3. För att kvinnor som bejakar sin sexualitet och tar för sej anses som slampiga medan män i samma situation får högre status.

4. För att jag... 44 år gammal... är rädd att gå ensam hem på natten.

5. För att jag ängslas mer över att något ska hända mina döttrar när de är ute på kvällen än vad jag oroar mej för min son.

6. Den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är sitt egna hem.

7. Ca 14 kvinnor/ år mördas av sin man. 10 000 tals blir misshandlade.

8. För att kvinnor efter en våldtäkt får stå till svars för sin promillehalt, sin klädsel, sina tidigare sexuella preferenser och hur hårt hon kämpade.

9. I Sverige, världens mest jämställda land, är det bara unga och smala kvinnor som duger.

10. De grå tinningarnas charm är vackert på en man men anses bara se ovårdat ut på en kvinna.

11. För att inte ens världens vackraste och utsvultna modeller duger utan måste retuscheras.

12. För att småtjejer som inte ens nåt puberteten väger sej och pratar om komplex samt hur man blir bra på att kyssas och vad killar tycker om

13. För att Mona Sahlin med all sin kompetens uppenbart inte kunde bli stadsminister... för att hon var kvinna.

14. För att kvinnors löner släpar efter mäns.

15. För att kvinnor fortfarande gör majoriteten av allt hushållsarbete hemma samtidigt som de yrkesarbetar

16. För att det plötsligt blivit hippt å modernt igen att vara hemmafru

17. För att någon som Maria Montazami kan bli en förebild

18. För att män fortfarande inte räknas som fullvärdiga föräldrar

19. För att en kvinna i publiken på Melodifestivalen råkade visa upp en hårig armhåla och det blev ett sånt ståhej att det till å med hamnade på förstasidan i kvällspressen. Hon fick även en mängd hatmail.

20. För att jag själv rakar både här å där och känner mej "ofräsch" annars.

21. För att kvinnor idag kallas horor.

22. För att kvinnliga journalister, krönikörer, programledare, bloggare får motta hatmail och rena dödshot medan det aldrig händer deras manliga kollegor.

23. För att ett kvinnofientligt parti som Sverigedemokraterna kan växa sej så stora att de konkurrerar om 3:e största parti.

24. För att kvinnor inte representeras i styrelser och i ledande chefspositioner

25. För att kvotering av kvinnor in på dessa positioner skulle vara ett problem när män kvoteras... och alltid har gjorts... in hela tiden.

26. För att flickkläder är tajtare, sexigare och mindre än pojkkläder

27. För att småtjejer lär sej att "vara söt" är deras viktigaste egenskap medan pojkar uppmuntras i att de kan.

28. För att kvinnor läser högre utbildningar och är mer studieambitiösa medan män ändå tjänar mer

29. För att kvinnor fortfarande "husfridsknullar."

30. Om vi släppt in kvinnor på alla positioner, uppmuntrat även sk kvinnliga egenskaper så skulle alla tjäna på det och Sverige bli ett rikare land.

31. För att kvinnor fortfarande tar ut majoriteten av föräldradagarna.

32. För att män på krogen tror att det är "okej" ja rent av smickrande att ta en okänd kvinna i häcken.

33. För att citera Jonas Gardell. "Ja jag är feminist, alternativet vore att vara dum i huvudet." 

Puss/ Asta

Mannen i mitt liv, min stora kärlek.

 

Gottfrid, maken, pappi, Lillebror och Lars Winnerbäck får ursäkta...
... Den främsta mannen i mitt liv heter Rasmus och nu, när klockan slagit om till ett nytt dygn, fyller han 23 år.
Ett lejon, en lärarstudent (som tagit paus), en bror, en son, en pojkvän.
En fantasynörd, ett befäl. En slarver å en pojk som alltid säger "Jag älskar dej mamma" när han går hemifrån.

Efter två döttrar och utan att ha en aning om att jag önskade mej en son åkte jag den 13:e augusti 1990 in till förlossningen på Sahlgrenska för... vad jag trodde... föda vår 3:e dotter.
Men flaggan i topp, det blev en med snopp å vi blev häpna och så ofantligt lyckliga över honom.

Min lille kille.
Som liten vild och motoriskt omogen.
Klättrade överallt. Ramlade hela tiden. Slog sej jämt.
Charmig, solig å glad nästan jämt.
Tokig i datorspel å i att klättra överallt.
Vi har varit på sjukan å sytt, limmat och tejpat ihop den gossen många gånger.
Han hade blåmärken överallt och har ännu ärr både här å där.
Å ett bedårande litet födelsemärke på sin ena skinka.
Den lilla killen älskade att fråga saker. Allt ville han veta. Å varför.
Han älskade att pussas å gjorde så till andra veckan efter att han som 3 åring börjat dagis. Då ville han plötsligt inte pussas inför de andra barnen. Några dagar senare inte alls.
Till han var 13 eller nåt höll han för ögonen när någon ens pussades på tv.

I grundskolan var han sin egen.
Alltid högpresterande. Alltid i sin egen värld.
Utanför men verkade inte lida av det.
Redan då med starkt rättspatos.
Filosoferande. Läsandes tjocka böcker på engelska.
En jävel på datorer.
Skrivandes mörka dikter.
Knivskarpt intellekt å ett filosoferande hjärta.
Tankspridd, fortsatt väldigt snäll, ansvarslös och i sin egen bubbla.

Gymnasiet. Här förändrades han.
Han blev social. Fick massor av kompisar.
Gillade att festa. Gillade inte att ta ansvar över nåt.
Så gjorde han lumpen.
Blev man.

Min stora dotter säger att jag får ett särskilt lyster i blicken när jag ser på min son, när han kommer hem. Även om han bara varit borta någon timma.
Jag älskar inte min son mer än mina döttrar. Jag älskar honom annorlunda.
Jag känner en annan rädsla, ett annat hopp, en annan kontakt.
Han är man, genom det mer fjärran å mer nära.
Kanske har jag haft tur men med min son har allt varit så enkelt...
Förutom att förklara för läkare när han var liten att han faktiskt inte blev misshandlad :)
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag varit arg på honom.
Han GÅR inte att bråka med.
Min son är lugn, snäll, diplomatisk, auktoritär, smart, pedagogisk (å sjukt slarvig.)

Han är min stora kärlek. Min prins. Den vackraste mannen i hela vida världen.
Grattis på 23 års dagen älskling!

Puss/ Asta

måndag 12 augusti 2013

Summering av sommaren

Idag, nästan halvvägs in i augusti, känns det som höst.
Regnet, mörkret, luften.
Nåt gör att det inte bara känns som en regnig sommardag utan som att det faktiskt har växlat årstid.
Fast jag kan ha fel... och trots att jag är höstmänniska så välkomnar jag gärna ett par veckor till av sommar.

Jag tänkte ändå att jag skulle ta å summera sommaren 2013 lite grann.
Juni, juli, augusti.



Juni...

Jag hade på allvar kommit igång med att springa och klarade nu av att springa 5 km eller mer vilket jag gjorde rätt ivrigt där i början på juni.

Den 4:e juni korsade jag, med musik i öronen, en väg och väcktes med alla sinnen av en tvärbromsande bil och tjutande bromsar.
Ett par decimeter från döden. Med kylskåpet fullt av pajer å tårtor.

Dagen därpå hade vi nämligen student för vår Mini.
Solen sken och allt var å blev så himla lyckat trots en del stress kring logistik.

Den 10:e juni hade vi den traditionella sommarfesten med jobbet.
Det blev detta året en ganska lugn och tidig tillställning men mysigt ändå.
Vi kunde sitta ute en stor del av kvällen och jag invigde min nyinköpta långklänning i kamouflagemönster.

Den 12:e kl 13:41 föddes mitt första barnbarn... äntligen!
Lilla Ängla, känslan var så stor!
Så mycket lycka, en sådan tacksamhet och stolthet.
Världens vackraste flicka... så klart.
Dagen där på fick jag träffa henne. Hålla. Lukta. Pussa.

Vecka 25, mitt i juni, var intensiv.
Jag träffade Annanas. Jag fick veta att Gottfrid hade en lunginflammation.
Pappa å hans fru hälsade på och maken å jag var på Harry's en kväll.

Sen var det parmiddagar, allergi, kämpande med löpningen.
Vi var å hälsade på Ängla å jag var äntligen och klippte mej efter typ ett halvår.

 

Juli...

Första veckan var jag sjuk i astma/ bronkit.
Intervjuades av Hallands Nyheter kring vår arbetsbelastning och träffade Maria, Nina och Jessica från bloggen i Varberg. Hade en underbar dag med tjejerna.
God mat och en massa prat.

Den 6:e juli premiärbadade jag.

Så kom första semesterveckan.
Jag läste en massa böcker. Jag åt gott. Drack vin.
Jag träffade Cissi. Grillade på stranden och var på GeKås.
Var på krogen med Cissi. Jag var på hundutställning.

Andra semesterveckan fortsatte i samma anda.
Lättja. Glädje.
Var å hälsade på pappi på tisdagen å strosade sedan i Göteborg längst hamnen och sen hade mys med några kollegor på onsdagen.
Cissi fyllde år.
På söndagen var Maria här med sina barn å vi hade en underbar dag med sol, bad, grill å spökhus.

Sista semesterveckan var en smula vemodig, lätt ångest inför att börja jobba... och jobba fullt igen.
Men jag startade upp den genom att en varm, vacker måndagkväll gå på Badjävlar med Cissi och skratta tills magmusklerna bara ville dö.

Gottfrid fick sitt sår och jag fick punga ut med en massa pengar. Munsår from hell drog oxå ner stämningen en aning.
Men jag hade även mysiga stunder.
Parmiddag och en lunchdejt med mina två mellanungar.
Den 29:e juli började jag jobba igen.

Augusti...



Ja hittills då. Har jobbat en massa med spridda dagar ledigt, vilket hittills har gått bra.
Småkul på jobbet även om man saknar kollegor som har semester.

Sen finns det så klart en del jag inte kan skriva om på en blogg som läses av både känningar å okänningar.
Men på det stora hela en fin sommar. Juli lär bli svårslagbar i fråga om soltimmar.
Jag har grillat, badat, solat, hinkat vin, ätit jordgubbar och skrattat mer den här sommaren än på mycket, mycket länge.
Allergin har varit kännbar men hanterbar och jag har klarat av att springa nästan hela tiden.
Jag ska försöka bära med mej alla vackra, ljuva sommarbilder i höst och vinter.
Sparade som en skimrande skatt.

Hur har er sommar varit? 

Puss/ Asta

70 saker om Asta

 

1. Längd:
163 cm

2. Vikt:
59 kg

3. Hårfärg:
Född cendre, sedan allt mer grå, färgar det mörkbrunt

4. Ögonfärg:
Grön

5. Dricker mitt kaffe:
Starkt och med mjölk

6. Tänder på män som är:
Lugna, bekväma i sin manlighet, intelligenta och med humor

7. Men vänta nu, kroppsligt då:
Ok, snygga starka underarmar är inte fel

8. Choklad skall vara:
I vilken form som helst, men gärna mörk.

9. Tycker bäst om hos mej själv
Min sociala kompetens, mina naglar och min envishet

10. Har komplex för
Komplex har jag inte längre, men visst skulle det vara nervöst att vädra taxöronen inför en ny man



11. Bästa film ever
American History X

12. Fisk eller kött:
Kött helt klart

13. Vad flertalet inte vet om eller tror om mej
Att jag är blyg inför män och att jag gillar att brodera korsstygn

14. Kan inte leva utan
Snus, hundar, mina barn, min mobil, min blogg, havet

15. Antal sexpartners:
Fler än 20 men det stora flertalet som tonåring

16. Saknar i mitt liv
Kyssar som får det att hissna i magen, fritid och en smula karaktär

17. Om jag är romantiker:
Så där... har nog "lagt ner" det rätt så mkt.

18. Födelseort:
Göteborg

19. Skulle kunna tänka mej att bo:
I Skåne någonstans utmed havet... om det inte vore för att det finns så mkt rasister i Skåne (jag hade fått hjärnblödning.)

20. Mitt "frikort" bland kändisar:
Jack Nicholson


21. Gudstro:
Ja, men inte okomplicerad

22. Politisk färg:
Röd med ett stänk av grön

23. Det här med att rodna:
Gör jag oftare nu än som ung

24. Dödsstraff:
Är barbariskt och ska vi inte ha

25: Nato:
Är jag tveksam till att jag vill tillhöra

26. Favoritdrink:
Caipirinha

27. Om jag är snygg:
Mer intressant i mitt utseende än klassiskt snygg

28. Om jag är intelligent:
Mer klok än smart

29. Hörsel:
God

30. Syn:
Brytningsfel och på senaste året även lite gammelsyn
 

31: Fejkade orgasmer:
Hell yes, vilken kvinna har inte gjort det?

32. Ärlighetsgrad
Jag kan ljuga... men inte särskilt bra. Jag ser mej själv som en ärlig person... rak... men visst tullar även jag på sanningen då å då.

32. Retar mej på:
Massor. Den här regeringen, den växande rasismen, min lata make, människor som bryter köer å onödig intolerans

33. Gläds åt:
Det enkla i livet. Sovmorgon. Fint väder. Min hunds kärlek. Att växla ett leende med en vacker man. Att känna doften av hav. Att få en komplimang

34. Vad jag oftast får komplimanger för:
Mitt skrivande, att jag säger ifrån utåt/ uppåt, att jag är en god lyssnare å att jag har vackra ögon.

35. Fotboll eller hockey:
Hockey alla dagar i veckan, men visst... Ibrahimovic kan jag titta på en stund.

36. Glass eller tårta
Glass!

37. Gymnasielinje jag gick:
Ingen, jag fick barn istället. Läste upp på Komvux senare

38. Drömyrke:
Journalist, hundpensionatsägare, barnmorska

39. Om UFO'n tror jag:
Inte på... om man inte menar Åkesson?!

40. Tur i spel eller i kärlek:
Det vet i fan.
 

41. Sex utan kärlek
Kan man säkert ha men utan känslor för en man skulle jag aldrig ha sex.
Jag lägger inga moraliska värderingar i hur andra gör.

42. Bästa årstiden:
Är hösten men jag gillar de andra oxå

43. Mina kollegor:
Är de bästa som finns

44. Nära vänner som man berättar allt för å litar på i alla väder:
Har jag, men inte särskilt många (å ingen jag berättar allt för.)

45. Förebild i livet
Många olika, Mandela är kanske den största. Astrid Lindgren å Mona Sahlin.

46. Sjunga:
Gör jag gärna men uselt

47. Dansar:
Gör jag sällan å rätt taktlöst

48. Matematik:
Tycker jag är supersvårt

49. Men vad är jag bra på då:
Hundar, att inge förtroende, att kyssas, laga mat, att handleda, skriva och njuta av det lilla

50. Återkommande dröm
Drömmer rätt ofta romantiska drömmar, att jag är galet förälskad och pussas å hånglar hela tiden.
En annan återkommande dröm är att jag mördar olika människor och aldrig får dåligt samvete men är jävligt rädd för att åka fast.
 

51. Efter döden:
Förenas vi med våra kära å får vi på nåt vis stå till svars för våra liv

52. Om det här med synder:
Det har jag självklart gjort. Det har alla levande människor.

53. Gröna fingrar:
Har jag inte men önskar att jag hade

54. Favoritattraktion på Liseberg:
Åker helst ingenting, tycker bara att det är läskigt

55: Simmar:
Gör jag bättre än de flesta

56. Dyker:
Gör jag oxå snyggare än de flesta

57. Aktiv semester eller lat semester:
Lat! Är en pooltjej

58. Min största bedrift:
Att ha fött å uppfostrat 4 fina ungar så klart

59. Är oxå stolt över:
Mitt yrke, min brytning med mkt negativt inom släkten, att jag är en förlåtande människa.

60. Minst stolt över:
Min feghet som hindrar mej i livet och min bristande karaktär.
 
61. Min största sorg:
Att min lillebror är förlorad för mej genom drogerna trots att han fortfarande rent fysiskt lever, att mista min vän Lena och sedan, än värre Märta.

62. Min största rädsla:
Att något ska hända barn el barnbarn. Att som gammal bli hjälplös å sjuk. Eller att dö nu.

63. Bästa tv serie ever:
Lost

64. Lyssnar helst på:
Winnerbäck å P1.

65. Skulle vilja lära mej:
Att fiska, käka vegetariskt, prata bättre engelska, baka fina tårtor, spela gitarr

66. Kärlek vid första ögonblicket:
Vet jag inte om jag tror på men ögonblicklig attraktion

67. Livslång kärlek:
Finns säkert men kräver min kvinna/ man och en hel del tur

68. Idiotlag:
Finns många, men bla att myndighetsåldern är 18 år. Den borde vara minst 21 år.
Galet att få rösta innan man ens gått ut gymnasiet eller varit självförsörjande.

69. Krossade hjärtan:
Har säkert krossat nåt hjärta, definitivt fått hjärtat krossat.

70. Mående i detta nu:
Rastlös. Glad å ängslig i ett.

Puss/ Asta

 




söndag 11 augusti 2013

"Men hör av dej då."

 

"Börja om från början, ta det om på nytt. Varför ska man sörja, tider som har flytt.
Jag mötte en flicka, vi var så kära i varann. Men efter en vecka, bröt hon våra band.
Börja om från början..." 


Lyssnade på ljuvliga Lisa Nilsson i bilen hem. Hon är så vacker, så charmig.
Hon talade om känslor så jag både skrattade å "nästan grät."
Hon talade om när hon precis träffat mannen hon skulle gifta sej med.
Å när han gick... så där preeeeecis i början av nåt nytt när man inte ska/ får lov att visa sej allt för angelägen utan skall följa en massa fåniga oskrivna lagar om att verka cool, lite svårfångad, kontrollerad... så skickade hon ett desperat sms.
"Du får inte gå NU!"
Å medan sekunder och minuter gick i väntan på svar vandrade hon runt, runt i lägenheten. Ångestfylld. Redan övergiven. Full av fruktan.
Och så kom svaret "Jag kommer tillbaka, nu, alltid." 

Mitt i magen träffade mej denna beskrivningen kring de första stapplande stegen i en förälskelse. Så längtande, så underbart. Så osäkert, så fruktansvärt.
Visst minns man? Å Lisa berättar så bra.
Kanske är du där nu?
Ta då ett råd från en äldre å mogen kvinna...
Skit i konventionerna. Strunta i oskrivna lagar. Visa din längtan. Din desperation.
Vill han/ hon inte ha den... ja men då är det inte din förlust.

Jag är i gammal relation. Det är inte särskilt mycket "desperation" där :)
Men känslan minns jag. Idag extra starkt.
Vi talade nämligen om sånt här på jobbet.
Kvinnor/män/ kärlek/ relationer.
Visst visst,män är från Mars å kvinnor från Venus men jag tror att vi gör det svårare än vad det är. Särskilt i den där första sköra tiden.
Jag tror inte att män och kvinnor skiljer sej i frågan om förälskelse.
Visst, vi tjejer kanske drar iväg lite snabbt... börjar skriva vårt "nya namn" efter första dejten. Aaaaasta Iiiiibrahimmmmoviiiic :) men på det stora hela...
En man som vill vara med dej ÄR med dej. Han ser till att det funkar.
En man som drar sej undan med ursäkter... han är inte särskilt intresserad.
Kanske var han sugen på lite "rumla runt under filten", kanske ville han boosta sitt ego men är han betuttad... då hör han av sej. Precis som du.
Så tror jag.

Söndag igen. Sprungit 2 ggr. Gått rätt dåligt med promenader.
Jobbat mycket. Druckit en del vin. Hållit mej rätt bra vad det gäller godis å sånt.
Det har känts bra på jobbet. Rimlig arbetsbelastning. Kul! Ledig imorgon, vi hörs då.

Puss/ Asta


lördag 10 augusti 2013

Jag fick ännu en kommentar

 

Jag fick en kommentar som gjorde mej så himla rörd... och stolt!
Ni är många som skrivit vansinnigt fina kommentarer det sista och jag är så himla tacksam, tacksam över att ha världens finaste läsare.
Så här stod det...

Hej Asta!
Jag har läst din blogg väldigt länge men väldigt sällan gett mig till känna. Idag vill jag bara tala om att du inspirerat mig till att försöka komma igång att springa. Kan du så kan jag, tänkte jag, haha. Jag har aldrig sprungit förutom några gånger i skolan för typ hundra år sen :) dock har jag promenerat mycket men nyligen så köpte jag ett par löpskor och idag på morgonen så var jag ute på min första runda, där jag omväxlande gick(lite mer) och sprang(lite mindre) och det känns väldigt bra nu efteråt och jag känner mig laddad för att fortsätta. Men det lär nog dröja innan jag är uppe i milen som du :)
Tack!
Monica


Vad ska man säga?! Bortsett från TACK SOM FAN alltså :)

Jag är verkligen inte någon renlevnadsmänniska eller sportnisse.
Jag har aldrig idrottat.
Jag har alltid haft en småknäpp relation till mat å kalorier. Inte någon direkt ätstörning men en del jojobantning och ätande av betydligt fler anledningar än hunger. Å skuld... skuld över vad jag proppat i mej.
Jag började dagligröka när jag var 12. Prövade några år tidigare.
Jag har rökt så jävla många cigaretter i mitt liv att det är ett rent under att jag inte fått KOL eller lungcancer... än.
Å att springa... ja, det fanns inte på kartan.
Jag var övertygad om att jag inte ens kunde. Att jag inte hade fysiken.

Ändå springer jag nu.
JAG springer?!
Det är helt galet!
Jag började precis som Monica skriver här ovan. Genom att "lunka" som jag kallade det. Jogga nån minut, gå några fler.
I våras började jag och i juni sprang jag min första mil. Trots att jag var otränad like hell innan. Trots alla mina år som rökare. Trots min lättja och min astma.
Jag sprang ändå en mil. På ren jävla vilja och envishet.
Nu gör jag det förhållandevis (nåja) lätt.
Kan JAG... ja, då kan verkligen vem som helst. Då kan verkligen DU Monica.

Och jag blir så glad.
Så himla sprudlande glad, tacksam och stolt över att kunna inspirera någon till att bli hälsosammare och starkare.
Jag?! Lixom.
Du som börjar springa kommer att märka att du ganska snart orkar mer, mår bättre, får en jäkla massa "må bra" endorfiner och att du blir snyggare.
Jag väntar fortfarande på att uppskatta själva löpningen men jag tror att det kommer.
Förr tänkte jag varenda sekund på hur långt jag hade kvar av löprundan. nu tänker jag på annat åtminstone 50 % av tiden.

Pepp, pepp, pepp till dej Monica och alla andra som kämpar.
Eyes of the tiger.
Vi kan! Å vi ska! Ta me fan!
Baby we were born to run.

Puss/ Asta


Vem har modet?

 

Ibland funderar jag på vem jag är. Vad jag har i mej. Om allting ställdes på sin spets.

Till vardags är jag, som jag skrivit många gånger, en ganska rädd liten människa.
Jag är ingen som bara GÖR saker, ingen som hoppas på det bästa och kastar mej ut.
Jag har tackat nej till många nystarter.
En blandning av rädsla och förnuft har fått mej att avstå både lust och nya liv.
Jag tycker inte om överraskningar. 
Jag tycker om rutiner. En stilla lunk. Rutiner.

Om inte lust och nyfikenhet kan driva mej över kanten...
Kan rädsla, desperation och hämnd göra det?
Vad är jag kapabel till... på andra sidan känslospannet?
Det funderar jag på ibland.

Det går inte att veta innan vem som vågar.
Vem springer tillbaka in i brinnande hus för att rädda någon annan?
Vem leder motståndsrörelsen under galna krig?
Vem reser sej igen efter en olycka och finner ett nytt liv utefter nya förutsättningar?
Vem är beredd att döda en annan människa och var går den gränsen?
Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att jag är modigare med desperation och hämnd som ledstjärnor än åt andra hållet.

Massor av föräldrar... mammor å pappor... säger att "den som gjorde mitt barn tillräckligt illa skulle jag kunna döda."
Jag tror inte det är så "lätt", jag tror att flertalet av oss har spärrar vad det gäller att döda som är starkare än hatet. Eller jag VET att det är så, annars skulle fängelserna vara fulla av hämnande fäder och mödrar.
Likväl känns det så, att jag lätt skulle kunna slå in pannbenet för alltid på den man som misshandlade min dotter eller mina barnbarn. Om samhället inte förmådde skydda dem så skulle jag... och Hinseberg vore ingenting jämfört med alternativet.
Men... man vet inte.
Vem som har det i sej och vem som inte har det?
Vem som under en katastrof organiserar räddningsinsatser och vem som räddar sej själv?

Jag lyssnade på Martin Schibbye och Johan Perssons sommarprat idag.
Jag minns dagen de benådades och jag minns dagen de kom hem.
Jag följde direktsändningarna och likt många andra svenskar den dagen grät jag av lättnad.
Schibbye och Persson är hjältar.
Alldeles oavsett deras motiv. De ville berätta sanningen, varför spelar ingen roll, deras agendor spelar ingen roll. De ville ge röst åt människor som ingen röst hade och för det fick de betala ett oerhört högt pris.
Hur fick de sitt mod?
Dom som uppenbart har det i sej.

Jag funderar ofta på det här. Gör du det med?

Puss/ Asta

fredag 9 augusti 2013

Kort uppdatering


 

Ledig dag.
Jag jobbar hela tiden och har bara enskilda dagar fria.
Då gäller det att använda dem.
Idag har jag sprungit, shoppat, grillat och druckit vin.
En hel helg trängs in på en stackars fredag.

Köpte mej en ny bh för tuttarna har tydligen krymt i duschen.
Dessutom var det jätte länge sen jag köpte en ny.
Underkläder ligger inte högprioriterade hos mej på shoppinglistan.
Det är så dyrt. Å syns ändå inte.
Men idag inhandlades ändå en svart, rätt så basic bh.
Å så dessa böckerna då oxå.
Böcker är alltid kul!
Kristina Olssons bok skall vi läsa i Bloggdalas bokcirkel och de andra ska nog få följa med i resväskan ut i stora världen.
Att läsas vid en poolkant eller med utsikt över medelhavet, sippandes på en drink eller två.
Det är bara ca 1,5 månad kvar nu till Cypern. Förväntningar över resan blandas med oro över att lämna Gotteman å att ansvara för mamma i 7 dagar.

Gottes sår verkar äntligen läka med tratten på.
Han är förvånansvärt duktig med den. Visst... brötar som värsta bulldozern... men han finner sej glatt. Han är nästan alltid glad den pojken.

Vad gör ni en fredag som denna?

Puss/ Asta

torsdag 8 augusti 2013

Asta enligt Lillebror

Nina Lingblom Tobin (uppskattad, trogen, underbar läsare) kom med ett skojigt önskeinlägg.
"Välj tre personer i din närhet och beskriv dej så som du tror att dom skulle beskriva dej."
I inlägget nedan gav jag röst åt maken. Här kommer "Lillebrors" tankar...
(Lillebror är min vän, kollega och valda lillebror i livet.)

Lillebror:

 

Jag har känt Asta i 7 år ungefär. Hon kom ihop med sina kollegor till min avdelning när hennes avdelning lades ner och förstörde hela vår fina hjärtavdelning.
Det tog alltså ett tag innan jag började tycka om henne... ja eller ens stå ut med henne.
Under ungefär halva tiden har vi umgåtts privat och jag har kallat henne för min syster.

Asta vill gärna ge sken av att vara en riktig kvinnosakskvinna. Hon talar ofta och gärna om feminism, patriarkat, mäns våld mot kvinnor, kvinnors kamp för jämställdhet osv men egentligen är allt det där bara snack.
Hon vill att en karl ska "ta hand om henne", hemma är det hennes man och på jobbet är det jag.
Så fort nåt tekniskt strular eller det är halt ute ropar hon på mej.
Inte bryr hon sej om att lära sej heller. Nästa gång samma tekniska sak kommer i hennes väg ropar hon igen.
Å jag hjälper henne. Det är mitt sätt att visa kärlek, jag är inte den kletiga typen.

Det är däremot hon. Hon vill gärna kramas, hålla handen, säga att hon "älskar."
Å visst, jag älskar henne men måste jag SÄGA det hela tiden?
Hon vet det ändå.

Ni skulle bara veta hur fjollig hon kan vara. Den sidan kommer minsann inte fram här särskilt ofta.
Hon har alltid klänningar, smink, höga klackar.
Hon fnissar förtjust så fort det närmar sej en karl och tvinnar sej i håret för att se så oskuldsfull ut som möjligt.
Det förnekar hon, men jag har väl ögon att se med?!

Sen är hon tuff oxå. Lite väl aggressiv kan hon vara.
Hämndlysten. Det verkar för övrigt alla kvinnor vara, men min syster är det lite mer.
Hon har ingen respekt för överheter och säger precis vad hon tycker till chefer och överläkare.
Ibland är det bra. Ibland bara genant. Själv är jag en smula konflikträdd och blir mest nervös.

Jag vet ingen som har en så bristande karaktär som hon.
Hon har ständigt nya projekt för sej. Ska sluta röka/ sluta dricka/ börja banta/ börja springa/ börja gå upp tidigt på morgonen/ sluta tidsoptimista... men ingenting varar och rätt som det är sitter hon där med en kebabrulle i ena handen och en starköl i den andra.
Hon är beroende av sin telefon. Facebookar och wordfeudar i alla möjliga olämpliga sammanhang.

Det sämsta med Asta är att hon aldrig svarar i telefonen och har så jävla långa (å tråkiga) meddelanden på den.
Det bästa är nog att hon får mej att skratta högt och... nej jag kommer inte på nåt mer, det är väl det.

Puss/ Lillebror (tolkat av Asta.)

Så här är Asta enligt maken

 

Nina Lingblom Tobin (uppskattad, trogen, underbar läsare) kom med ett skojigt önskeinlägg.
"Välj tre personer i din närhet och beskriv dej så som du tror att dom skulle beskriva dej."
Hmmm. Ett utmanande tankeexperiment.
Nu har jag visserligen hos parterapeuter fått lära mej att det viktigaste i en relation är att låta var och en själv uttrycka det den känner och att bara för att man känner någon väl inte ta för givet att man själv redan vet vad den andra tycker/ känner/ vill.
Det kan vara rätt svårt.
Har man som jag tex levt med samma partner i 30 år så är det lätt att tro sej veta.
Å att veta bättre.

Men denna skrivuppgift är bara på skoj och jag ska försöka sammanfatta deras person och det som de "alltid säger" om mej.

Maken:
Jag har varit tillsammans med Asta sedan hon var 15.
Inte sedan hon var 12. Det är lite synd för då hade jag kunnat syna henne bättre.
ALLT hon varit med om hände nämligen (enligt henne) då hon var 12.
I övrigt kan jag syna bluffar som hon drar för andra.
Bland annat säger hon ofta att hon som ung alltid tog premiärdoppet den 1:a maj.
Tja... det var i så fall innan hon blev 15. Säger inte mer... 


Det mesta var bättre med min fru förr.
Hon var pilskare. Hon var blondare. Hon talade mer utpräglad göteborgska.
Jag tycker att hon är snygg nu men hon var snyggare för 20 år sen.
Själv tycker hon tvärtom. Att hon såg för jävlig ut med ständig brist på frisyr, tajts och stor t-shirt med nån snygg karl på. Tex Dylan i Beverly Hills.


Det här med hennes hundfanatism har bara eskalerat.
Visserligen har vi alltid haft hund men förr om åren kunde hon uppfostra dem i alla fall. Då blev hon galen på hundägare som lät sina hundar tigga, komma upp i soffan eller som inte hade pli på dem.
Nu har hon svängt 360 grader och tycker att ju olydigare desto charmigare. 


Min fru handlar en jävla massa som hon inte behöver. Hon har tex minst 500 par skor men behöver ständigt nya. Hon köper dem i smyg och gömmer dem några veckor och tror att jag inte fattar ( eller ser på kontoutdraget.)
Jag låter henne oftast hållas. Kanske för att jag själv blåser en eller annan spänn på poker eller köper en projektorlampa som jag "glömmer" att berätta om för henne. 


Asta lagar världens godaste mat. Där är jag en avundsvärd man.
Däremot har hon aldrig kunnat baka, åtminstone inte som min mamma som gör världens godaste chokladkaka, alldeles lagom kladdig mitt i.
Nu på senaste tid har hon börjat springa. Jag vet inte riktigt vad det står för och det gör mej en smula konfunderad?
Jag aktar mej noga för att visa någon form av uppmuntran över hennes rännande eller över att hon är brun.


Hon säger att jag är bortskämd. Att jag ingenting gör i det här hushållet.
Själv tycker jag att hon överdriver det hon själv utför.
Tex säger hon aldrig "Jag tog hand om disken."
Nej då... hon säger "Jag plockade ur diskmaskinen, sköljde av den smutsiga disken, satte in den i diskmaskinen, skurade en gryta å två kastruller för hand, torkade av bänken osv."
Det är klart att det låter mycket då.
Om jag ska besiktiga bilen (vilket hon förövrigt inte gjort en gång i hela sitt liv) säger inte jag "Jag letade upp bilnycklarna, gick ut till bilen, satte nyckeln i tändningslåset, la i backen..."
Men för all del. Jag vet att hon gör mest. Jag är tacksam över det, kanske kunde jag säga det oftare. 


Det mest irriterande med Asta och som hon säkert försöker dölja för er är att hon är elitistisk. Så fort det blir något tjafs om någonting kommer hon dragande med att hon har så mycket mer livserfarenhet, si å så många HÖGSKOLEpoäng, att hon är kvinna (förtryckt/ fött barn) och att hon arbetar som sjuksköterska (vilket är det finaste/ svåraste/ viktigaste/ mest utmattande man kan göra.)
Sen slarvar hon alltid bort nycklar med.
Å sover med hunden.
Och att hon nästan alltid ställer sej på ungarnas sida i konflikter.


Det bästa med Asta, bortsett från hennes matlagning som jag redan berättat om, är att vi i grunden delar samma värderingar. Att hon är tuff och säger ifrån.
Ja, å så tycker jag ju att hon ser bra ut.


Puss Maken (tolkad av Asta.)

I nästa inlägg kommer Lillebrors tolkning.