söndag 30 juni 2013

Dagarna som sprang iväg ännu en gång

 

Uff. Jag är trött idag. Trött å fylld av alla möjliga känslor.
En slags blandning av djupaste tacksamhet å glädje med sur irritation å astma på det.
Jag tror inte att jag just nu är mitt roligaste jag så jag nöjer mej med att veckosummera.
För det är dags igen. Ännu en vecka av våra liv har passerat. Jo, det är faktiskt så...

Det har varit en vecka som känts intensiv. Där gammalt har kommit upp igen.
Både min gamla psyksjuka och min astma.
Båda gör mej förfärligt trött och missmodig på olika sätt.
Jag har varit kass med maten, kass med motion och väldigt väldigt trött.
Tvingat mej upp typ halv tolv på morgnarna.

I måndags vägde jag in på 60 kg. Ett kilo upp alltså. Rätt åt mej.
Jag jobbade kväll och gick bara en 20 minuters promenad.

Tisdag var jag ledig. Gick en rätt lång runda och sprang på kvällen en helt vidrig mil. Min lilla pappa opererades. Många tankar gick till honom å har gjort så hela veckan.

Onsdag klippte jag mej å träffade gulliga Elin igen. Skulle ha träffat Ergo men hade en grym huvudvärk sedan kvällen innan som aldrig ville ge sej.
Gick en powerwalkrunda på 50 minuter.

Torsdag. Jobb igen. Krismöte med ledning och facket.
Patientplatserna räcker inte till. Personalen flyr. Eller gråter.
Jag fick hjärtklappning. Började gråta. Kände att "jag måste ge upp det här, trots att jag älskar min arbetsplats vill jag inte gå sönder av den."

Fredag. Sprang en halv mil. Rätt tungt bara det.
Städade, handlade och fixade med mat.
Hade gäster på kvällen. Kom i säng efter kl 04.
Började känna av astman på ett olycksbådande sätt.

Lördag. Astman värre. Gick en kort runda.
Maken var på firmafest på kvällen och jag satt i min ensamhet å hade en skön kväll.
Gick igenom en massa gamla foton. När barnen var små. Anfölls av nostalgi.

Söndag. Idag.
Vi har varit hos dottern och hälsat på.
Fick äntligen gosa med lilla Ängla lite mer rejält.
Hon är ljuvlig och kommer bli en mycket bortskämd fröken.
Jag handlar som besatt och hennes föräldrar reagerar på minsta knorrande.
En liten prinsessa. Med stooora ögon och massor av hår.
Jag känner en sån kärlek till denna lilla.
Allt vill jag ge henne. Allt vill jag lära henne. Allt ska vi hitta på.
Min dotter är så fin med henne med. Så stolt.
Vi bjöds på fantastiskt god lasagne å jag åt alldeles för mycket. 
Astman blir allt värre och nu är det omöjligt att springa. Orkar knappt gå.
Har tryckt i mej en rejäl dos kortison precis.

Nästa vecka är min sista jobbarvecka innan semestern. Å min sista tid som sjukskriven.
Ska träffa min fina Cissi imorgon. Jobba onsdag och söndag.
På torsdag händer nåt spännande, då ska jag träffa tre bloggtjejer.
Maria, Nina och Jessica.
Vi ska ses över dagen i grannstaden. Det kommer bli kanon.
De kommer säkert fika. Själv tänker jag ta en öl istället.
För jag är mer öl än bakelsetjej.
På fredagen är det Gyllene Tider med Cissi å hennes man.
Rätt mycket denna veckan med alltså.
För en vidbränd kråka som jag.

Hur har ni det?

Ikväll har jag börjat läsa en tunn liten lättläst bok.
"Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist.
Jag har redan hunnit läsa typ 7 kapitel.
Har hört att den är "jätte rolig"... det tycker inte jag.
Jag har inte fnissat högt en enda gång.
Men den är mysig, jag tycker om den å jag ler ofta.
En mer heltäckande recension kommer när jag läst klart.
Ska köpa fler av henne å ha vid havet/ poolen i sommar.

Puss/ Asta

lördag 29 juni 2013

Läsarna säger nej

 

Flertalet av er vill inte att jag delar upp min blogg i två olika bloggar, varav en då skulle vara en ren träningsblogg.
Fått in lite olika synpunkter så klart, en skrev "Helst inte mer träning" men det var inte med bland alternativen, för fortsätta skriva om min löpning, mina resultat, min lust å olust till den kommer jag att göra oavsett.
Själv kände jag mej lite pepp på att dra igång en blogg till och där riktigt frossa loss på distanstider, mått, utrustning och känslor kring träningen men jag har lyssnat på er (majoriteten) och jag tror att de av er som skrev kommentarer kring att det är svårt att sköta två bloggar har en poäng.
Tack alla som tyckt till. Här å på facebook.

Så... vi fortsätter som tidigare.
Ni som inte gillar nåt ämne, det behöver ju inte vara löpning.
(Jag vet de som inte gillar när jag blir för ytlig, de som tycker det blir för mycket politik eller för mycket hund.) Ni får helt enkelt vänta på nästa, förhoppningsvis, intressantare inlägg.
En tanke som slog mej var att inte ens nischade bloggar kan tillfredsställa sina läsare i varje inlägg.
Själv läser jag väldigt få nischade bloggar med Big Ass Fashion är en långvarig favorit. Fast när hon skriver om hudvård för fet hy eller har bloppis i stl som jag inte kan ha så faller jag utanför ändå. Trots underbar skribent och att jag är intresserad av mode och skönhetsvård.

Kontentan blir nog ändå att alla kan inte älska alla inlägg alltid oavsett hur man gör.
Ove och Rut i ämnet för nu.

Idag är min man på firmafest.
Jodå.
Jag har en lugn å skön kväll här hemma. Efter maten så la jag å Gottfrid oss i soffan för att "blunda en liten stund" och toksomnade i åtminstone 1,5 timma.
Käckt.
Åt något mycket nyttigt (... för själen) förresten.
Stekt hamburgare med stekt nypotatis och drakulastarkt vitlökssmör som smälte över. Mmmmm.
Jag tror att stekt nypotatis nog är nåt av det godaste som finns.
Nåt av det bästa med sommaren.  Vid sidan av jordgubbar... som jag åt till frukost.

Ikväll ska jag nog unna mej att lägga mej tidigt (säger jag jämt, men gör aldrig... jag fattar inte varför jag är som en unge som älskar att vara uppe sent) och läsa min nya bok av Marian Keyes.

Vad gör/ äter/ läser/ springer/ tycker ni???

Puss/ Asta

Min make är klokare än vad jag är...

 

Lilla Änglagumman är två veckor och imorgon ska jag äntligen få träffa henne igen.
Maken å jag satt uppe sent igår kväll natt och hade ett av vård mer meningsfulla samtal.
Vi talade om våra år som föräldrar. Om kärleken till våra barn.
Vi talade om det vi gjort rätt och om det som blev fel.
Maken blev tjock i halsen å tårögd av sin egna dom.
Å vi talade om våra nya roller, de som morföräldrar.

Jag känner att jag redan är besegrad i den rollen av maken, men att det gör ingenting. Det kommer ju mina barn å barnbarn till gagn.
Han har så mycket kärlek i sej till barnen min make, en kärlek som han kanske inte förmår visa på samma självklara sätt som jag alla gånger, men som finns där och när han talade om den i natt så fick det mina ögon att tåras.
Han är även så mycket klokare än vad jag är vad det gäller sin roll.
Jag vill gärna vara där och "peta lite" i föräldrarollen.
Som 4 barnsmorsa känner jag mej lite som Moder jord her self, det jag inte kan om små barn är inte värt att kunna lixom.
Eller ja, spetsade det lite... men jag besitter stor erfarenhet av vad som funkar och inte funkar, vad som i längden kommer att spela roll och vad som inte betyder ett skit.
Jag kommer gärna med lite "råd" så där.

Maken är coolare. Fullständigt betuttad i detta lilla liv men ändå kan han hålla distansen.
Han säger "Emelie kommer bli världens bästa mamma till Ängla med eller utan vår hjälp. Hon kommer att begå misstag, misstag vi gjort och alldeles egna misstag, men det kommer att bli bra ändå. Hon kommer ändå att vara världens bästa mamma till sitt barn."
"Backa"
säger han. "Låt henne komma på sina misstag själv, hon är ju en stark, klok och kärleksfull mamma, Ängla kommer inte att skadas."

Å det är ju så sant. Det är så omtänksamt och kärleksfullt tänkt att jag blir tårögd.
Alldeles oavsett alla tillkortakommanden och problem vi har haft å har i vårt äktenskap maken och jag så är jag så lycklig över att få göra detta... att bli morföräldrar... tillsammans med honom.
Det hade aldrig varit samma sak med en "ny."
Att vi är två om att tycka Ängla är ett underverk gör det inte dubbelt så stort, det gör det hundrafalt så stort. 

Puss/ Asta

En liten uppdatering

 

"Det är en regnig sommar vi har Ronja..."
Ja du Ronja, håller du till i Halland nu mera så är det verkligen det.
Vädret har lämnat en hel del att önska och möjligheten till värdefulla, unika, ljusa sommarveckor tickar nu iväg med all världens fart.
Det är ingen idé att gnälla över sådant man inte kan påverka sägs det men nog är det ändå sorgligt.
Vi här uppe i norr har det väl förspänt på alla möjliga sätt. Men ljuset å värmen är en kortvarig besökare som vi faktiskt behöver.
Så det är klart att det väcker frustration när vecka efter vecka regnar bort.

Jag jobbar en vecka till, två spridda dagar, innan jag går på tre veckors semester.
Å visst kan man pyssla med annat om vädret är skit.
Rensa ur garderober. Läsa böcker. Skriva brev. Gå blöta promenader. Springa lika blöta rundor. Se i kapp serier osv. Vila helt enkelt.
Men jag vill och behöver tanka sooooool.

Igår var jag ledig men hade ändå en del att stå i.
Jag var ute å sprang, åkte och handlade, städade nedervåningen, lagade käk, gick ut med hunden, duschade å gjorde mej fin och sen kom våra vänner över på middag.
Det var trevligt som alltid, vi grillade, och när de gick hem rätt sent satt jag å maken uppe å pratade. Kom i säng strax över fyra. Det var helt ljust ute.

I förrgår när jag jobbade var det krismöte på jobbet.
Facket var där och en av de högre cheferna.
Vi diskuterade... eller ja vi uttryckte vår oro över patientsäkerheten och vår egna mentala hälsa...
Det finns inte nog med patientplatser. Det finns inga sjuksköterskor att söka.
Jag funderar i mitt stilla sinne om de inte finns eller om de inte finns till de villkor som erbjuds dem?
Hur som helst är Halland inte ensam om att ha kris. Västra Götaland har det samma, Skåne med och säkert många många fler ställe.
Det mest frustrerande med mötet var att det FINNS ingen motståndare.
Alla... från högsta chefen till oss på golvet... ser problemen, tycker att de är oacceptabla, vill lösa dem, kosta vad det kosta vill. Men det finns inte pengar och det finns inte personal.
Hade man ändå haft en ond å girig chef, en motståndare att slåss mot, men nu blir det liksom bara ett uppgivet "Jaha."
Det är politikerna som sitter på mandaten. På kraven på svensk sjukvård, på hur löner skall sättas, på hur stor pengapåse som skall delas ut.
Politikerna tror att det fortfarande går att göra annorlunda, effektivisera, välja bort, prioritera om.
Alla vi som jobbar i vården vet att den gränsen är passerad för länge sedan.

Jag har kommit såpass långt i mitt tillfrisknande att jag klarar av mitt arbete.
Mitt patientarbete.
Jag klarar däremot inte av allt detta andra.
Inte ilskan, inte frustrationen, inte kollegor som ska eller funderar på att sluta, inte kollegor som gråter, inte kaoset med patienter som väller in på akuten och inga platser att lägga dem på, inte detta att det aldrig är nog.
8 patienter per sjuksköterska. 9 patienter. 10 patienter. 11 patienter.
Hur fan ska jag kunna ha en säker medicinsk överblick över 10-11 svårt sjuka patienter???
En del som det bedrivs intensivvård på... för gissa va? IVA är oxå fullt.

Jag har slungats bakåt i min utbrändhet.
Jag bävar för att gå upp och jobba full tid efter semestern.
För hur jag ska orka? Palla?
Jag tror att jag kommer bli tvungen att söka mej någon annanstans.
Trots att jag gillar akutsjukvården (under rimliga premisser), trots att jag älskar mina kollegor.
Av ren självbevarelsedrift, innan skeppet sjunker...

Idag är jag seg efter den sena natten.
Maken ska gå på fest. Själv ska jag göra så lite det bara går.
Hur har ni det?

Puss/ Asta

Till mina läsare, tyck till här nu.

Apan satt i granen vars blogg jag läst i många år har nu startat upp en till blogg, en träningsblogg. Syftet med den är att peppa sej själv och andra i sin viktminskning och i jakten på snyggare muskler.
Jag funderar lite på det där.

Jag vet att det blivit en del inlägg om löpningen, en hel del tjat om träning och tiggande av både råd och bekräftelse på sista tiden i min blogg.
Min ambition med min blogg har hela tiden varit att JAG skriver vad jag vill i en salig blandning av högt å lågt, djupt å ytligt.
Men ändå är det ju så att flertalet av mina läsare fastnade för min blogg av andra anledningar än för att få veta hur mycket jag hyperventilerade på senaste springturen.

Min fråga till er är...
Tycker ni att jag ska göra som Apan och dela på det?
Skaffa mej ytterligare en blogg som får komma att handla om sånt.
Ämnen som löpning, viktminskning, kondition, motivation, brist på motivation, tider, kommande lopp osv.
Tyck till här nu!
Mej spelar det ingen roll, det kunde kanske vara roligt med en nischad "vid-sidan-av-blogg" utan press att uppdatera å med kanske 3 läsare om dagen.

Tyck, tyck, tyck...

Puss/ Asta

onsdag 26 juni 2013

Hur peppar ni er å hur mår karaktären?

Om jag sprang lika mycket som jag tänker på det hade jag varit en mager speta vid det här laget.
Det är en motivation och en vilja som tangerar besatthet.
Trots det känns gårdagens mil fortfarande tung å jag tror att jag ska backa lite.
Springa lite kortare sträcka. Inte bli så äckeltrött som jag blev igår.
Jag tänker att all träning är bättre än ingen träning.
Jag tänker att regelbundenheten är det viktigaste. Ett skolkat träningstillfälle blir lätt flera.

Jag ska strax lägga mej (kors i taket) och lyssna på dagens Sommarpratare Katarina Gospic. Hon är en ung begåvad kvinna. Läkare och hjärnforskare bland annat.
Hon ska tydligen bland annat prata om att lära sej tänka smart, att göra val som är bra för en.
Det ska bli väldigt intressant. Någon som lyssnade på henne tidigare idag?

För jag tänker på det här med motivation.
Motivation och dåligt självförtroende.
Jag har dåligt självförtroende när det kommer till min karaktär.
Den är... inget vidare och det är jag väl medveten om.
Jag är en väldigt luststyrd kvinna. Jag behöver snabba belöningar för annars tröttnar jag. En skål med chips och ett par öl har alltid vunnit över en tur i motionsspåret för mej.
Så. Hur ändrar man på det?
Hur får man sej själv att hålla fast vid smarta val?
Att inte lyssna på den där falska rösten som lockar å pockar en ifrån det man från början satt upp?
Det behöver ju inte bara gälla löpning eller motion.
Det kan vara att sluta äta godis, att sluta röka eller vad som helst.

Jag funderar oxå på om viss motivation är "finare" än andra?
Mer okej liksom?
Är det mer okej att komma igång med löpningen eller annan träning för att man vill bli stark och hälsosam än av det simpla och ytliga skälet att man vill bli snyggare?
Vad tycker ni?

Själv så använder jag mej nog av samtliga motiv.
Men just när det tar emot som allra mest är "fåfängans motiv" starkast.
Jag vill fortsätta mot en mer fit kropp.
Jag tycker om min allt slankare mage.
Faktiskt.
Det viktigaste jag vunnit hittills med min löpning är däremot nåt annat.
Det är att min astma verkar ha blivit bättre av min ökade lungkapacitet.
Det borde ju oxå funka kan man tycka... vad vill jag lägga tid på, astma el att springa?
Om jag analyserar mina tankar är det så klart viktigare för mej att vara en stark och aktiv mormor åt lilla Ängla än att vara en stark å snygg mormor.
Ändå så är det... just här å nu i dagen... slankheten som attraherar mest.
Och det känns nästan lite fult att säga.

Hur är det med din karaktär?
Vad vill du ta itu med och hur håller du uppe motivationen?
Är det förresten någon som vet hur lång tid det tar att skapa en vana?
Jag frågade en facebookvän som är skadad å inte kan springa för tillfället (och ledsen för det) om hon verkligen tyckte det var KUL att springa?
Jo då, hon älskar det
svarade hon.
Hur lång tid tog det att känna så frågade jag.
Tja, nåt år eller två svarade hon.
:)
Hallåååå, ni fattar?!
Min karaktär håller som mest några månader.

Puss/ Asta

Världens bästa Elin

 

Idag har jag då äntligen varit å klippt mej.
Jag tror knappt att någon mer än jag märker nån skillnad.
Min frisör Elin fick direktiv att bara klippa bort det som var slitet.
Åtminstone under sommaren vill jag spara ut längderna. Kunna sätta upp det i tofs när jag är ute å springer eller helt enkelt inte orkar trixa.
Egentligen har jag ett ansikte som lämpar sej bäst för kort hår. Max käkbenslångt.
Men jag gör ju som bekant som jag vill ändå.
Vi får se. Till hösten ryker det kanske.

Har jag sagt att jag klipper mej hos världens bästa frisör?
Jag tycker så himla mycket om henne.
Hon är behaglig, duktig och gör alltid det där lilla extra.
Hon har kommit att bli nåt mellanting mellan frisör å vän.
Vad säger du Elin? Ska vi gå ut å fika en dag el ta ett glas vin när ditt bröllop är över?
Jag har klippt mej hos Harvards sedan de öppnade (i evigheter.)
Olika frisörer. Som kommit å gott.
Kan VARMT rekommendera om ni bor i eller omkring Falkenberg.

Efter frisörsbesöket gick jag in på Lindex.
Fyndade en T-shirt jag sneglat på sen i våras med två leopardhuvuden på, rea 70 spänn och ett par shorts till fullpris som satt väldigt skönt, 249 kr.
Jag har aldrig tidigare gillat att gå i shorts å visa för mycket av mina sladdriga lår, men numera är de, långt ifrån topptrim, men mycket bättre.

Jeansshorts - 99% Bomull,1% Elastan

Var även på Kick's och handlade den där "super-nödvändiga-jag-kan-inte-leva-en enda-dag-utan" Sensai Bronzing gel.

Nu har jag landat hemma. Som ett vrak. Med huvudvärk och herpes.
Antar att middagsmat måste lagas ändå?

Puss/ Astaa

tisdag 25 juni 2013

Så var jag där igen...

 

Så var det det där igen. Om att vara min egen bästa kompis. En smula snäll mot mej själv. Behandla mej själv så som jag behandlar andra jag tycker om å bryr mej om.
För visst tycker jag väl om mej själv? Visst är jag väl stolt över mej själv?
Alltså... "Nja", är väl svaret på den frågan och det är kanske där skon klämmer.

Jag ser mej själv som en rätt snäll kompis. Kanske kunde jag vara bättre på att höra av mej, men i stunden och i mötet är jag inlyssnade och respektfull.
I vissa sammanhang kan jag kanske upplevas som lite sträng.
Jag säger inte det som jag vet personen vill höra... inte alltid i alla fall... utan det den behöver höra. Jag håller inte bara med.
Vissa fixar inte det.
Mina barn har alltid fått argumentera för sin sak. Fått lära sej att se på saker från andra hållet, sin egen del. Jag har inte varit morsan som fart ut å skällt på andra barn "som varit dumma."
Studenter på jobbet och nyfärdiga kollegor får ofta frågor av mej under rapporten.
Varför då? Hur kommer det sej? Vad behöver man tänka på då? Hur mycket har han kissat? Är det tillräckligt? osv.
Det kan nog av vissa upplevas som "lite strängt" trots att jag är noga med att det är ett sätt att lära sej. Till nästa rapport har kollegan koll på de där frågorna.
Om man inte kan... hur ska man då se vad som saknas?

Men även om jag är lite sträng. Lite rak i många situationer så är jag alltid värst mot mej själv. Kräver alltid mest av mej, ger mej själv minst cred.
Å jag vet inte varför, för det är faktiskt inte särskilt rättvist.
Ta det här med löpningen till exempel.
Det var inte länge sedan jag klarade av att springa milen. Var det förra veckan?
Eller veckan dess för innan?
Jag var så stolt. Så nöjd. Ja faktiskt lite mallig.
Jag hade klarat av något som jag aldrig trodde var möjligt.
Idag sprang jag igen.
Å det var tungt som fan, efter en 6 km så ville jag bara ge upp.
Benen var som stockar. Jag var ökentorr i munnen. Jag hyperventilerade och kände mej svimfärdig och hade det inte varit för min förbaskade envishet hade jag brutit och gått resten... eller allra helst, ringt å bett att bli hämtad.
Men jag tog av mej T-shirten och sprang med bara sport bh'n. Jag tog bort musiken ur öronen. Jag saktade ner lite grann på tempot och jag koncentrerade mej på att få ner andningen.
Och jag klarade av det. Jag sprang hela vägen, hela milen.
Till en vän hade jag sagt: "Bra gjort! Du klarade det!"
Till mej själv säger jag: "Ja men va fan... hur svårt ska det va?! Det gick ju bra här om dagen, så vad är problemet nu? Varför kan du inte lära dej att njuta av att springa? Det ska väl ändå inte gå bakåt?!" 

Varför är det så?
Nej, skärpning!
Jag är bra! Jag är FANTASTISK som springer milen mitt i sommaren med astman i bagaget.
Jag har tappat 5 kg övervikt sen förra sommaren och är starkare än på länge.
Kanske någonsin.
Å imorgon ska jag bli snygg i håret med.

Puss/ Asta

Svar på en kommentar. Anonym förstås.

"Mina barn får rösta på vilket parti dom vill, om din son skulle rösta på SD då vill du inte ha honom som son längre? Vad är rasism för dej? Får man vara kritisk till invandrarpolitiken eller är man en ointelligent rasist då? Är allt svart eller vitt för dej? Att säga blatte är rasistiskt men inte svennefitta?"

Precis såna åsikter, den attityden, kan ge rasistiska barn.
Tänk och fostra tvärt om så blir det bra ska du se.

Men jag ska svara på dina frågor. Det vore otänkbart som sagt att min son skulle rösta på Sd. Det är inget jag fruktar, ingenting som jag behöver ta ställning till eftersom min son lärt sej att se saker i ett större sammanhang, förstå orsak och verkan, är uppmuntrad till empati och medmänsklighet.

Rasism är för mej att ge människor egenskaper utifrån sitt ursprung, sin etnicitet och sitt utseende. Det är den vita överhetens och den privilegierades makt över andra.
Det är att använda epitet som svartskalle. Det är att inte bli kallad på en anställningsintervju för att du har ett utländskt efternamn. Det är att tvingas arbeta som taxichaufför när du är utbildad ingenjör.
Det är att kräva att alla ska vara/ tänka och se ut som du.
Det är att ta för givet att ett problem beror på etnicitet när det egentligen handlar om utanförskap och fattigdom.
Det är att tro att vår lilla exotiska syn att se på livet och världen högst upp i en fläck i norra Europa är det enda rätta.
Det är att vilja inskränka människors rätt till att utöva sin ursprungskultur och religion.
Det är att kalla en religiös tillhörighet som ond.
Det är att dela upp människor i vi och dom.
Och              så               vidare.

Vad är att "vara kritisk till invandrarpolitiken"? Vad menar du med det.
Visst får man det, kan vara det men min erfarenhet är att det oftast är rasister som är just det.
Att det döljer en oempatisk människosyn.

Gällande "ointelligenta rasister" så föreslår jag att du läser om och läser rätt.
Jag skrev inte så. Tvärt om, jag ifrågasatte det greppet.
Däremot kallade jag dem korkade.

Nej, allt är inte svart eller vitt för mej. Det mesta är grått faktiskt.
Vad det gäller alla människors lika värde så är däremot verkligheten svart eller vitt.

Var skrev jag om svennehora?
Att säga blatte är att vara rasist. Att säga svennehora är att tala nedlåtande till den vita majoriteten. Det är inte rasism. Det är oförskämt.

Hoppas att det klarnat nu.

/ Asta

Ps. Ser att denna kommentar kommer via min facebooksida. Från Västra Götaland. Då känner ju vi varann? Så varför kallar du dej inte via namn?

Är rasister mindre intelligenta?

Det har tydligen kommit någon studie som visar just detta. Att människor som lockas av förenklade ideologier så som rasism är lite sämre bemedlade med intelligensen.
Jag har inte orkat läsa studien... än. Den visar att människor med låg IQ har större sannolikhet för att utveckla fördomar och lockas av den typen av gemenskap.

Hmmm.
Jag tycker som alltid att det är svårt att tala om begrepp som intelligens, för vad ÄR det egentligen?
Det finns forskare som säger att de som är bra på att lösa IQ tester är just det... bra på att lösa IQ tester. Intelligens kan mätas och tolkas på en mängd olika sätt.
Att vara intelligent... enligt detta sätt att mäta och att vara klok är två olika saker.
Jag brukar säga att jag själv inte är speciellt intelligent men däremot väldigt klok.
Min son är motsatsen. Bevisat väldigt intelligent i olika tester men inte särskilt klok.

Nåt annat jag alltid hävdar i mina inlägg med bestämdhet är att rasister är korkade och att jag har väldigt svårt för korkade människor.
Korkade, enligt mitt sätt att se på begreppet, har rätt lite med intelligens att göra.
Det är mer oförmågan och/ eller oviljan att förstå saker utanför sin egen begränsade verklighet.
Förutsättningen är så klart att människan är normalbegåvad, jag går inte runt och föraktar förståndshandikappade.

Så hur blir man rasist då?
Om vi håller oss till Sverige och vår skyddade verklighet, för det är klart att mekanismerna fungerar annorlunda tex på Balkan där det varit krig och båda sidor har skäl för sitt hat någonstans, så tror jag att det finns vissa mönster.
En del av mina antaganden finns det evidensbaserade belägg för, andra gissar jag bara.
I Sverige har det varit så i många år att rasismen är större i söder än den är i norr.
Rasismen är större på landet än i stan, trots att det är i storstäder som en misslyckad integration märks mest.
Jag är övertygad om att man finner fler med bokstavsjukdomar som ADHD i rasistiska partier.
Den kanske främsta anledningen är hemförhållanden och en ren uppfostringssak.
Föräldrarnas åsikter påverkar och multipliceras ofta hos barnen.
Om det varit okej att vid frukostbordet prata om vad svartskallarna ställt till med, om man som barn inte får diskutera orsak och verkan, se saker i sitt sammanhang, bli ifrågasatt sin världsbild.
Det är oerhört viktigt att prata om varför med barn.
Varför ser det ut så, varför blev hon arg, varför är hon utanför, varför måste alla vara likadana.
Jag har alltid diskuterat väldigt mycket med mina barn. Uppmuntrat dem att se saker ur olika perspektiv.
Å det har alltid funnits en nolltolerans för nedsättande ord som blatte och svartskalle.
Det vore lika otänkbart att mina barn fått spela vit maktmusik som att de fått knarka hemma.
Lika otänkbart att säga jävla blatte om någon som jävla fitta till mej.
Lika jävla otänkbart att mina barn skulle rösta på ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna som att jag skulle acceptera att de gav mej en örfil om de inte gillade läget.
Föräldrar skall inte bara älska. Föräldrar har en skyldighet att uppfostra.

Puss/ Asta

måndag 24 juni 2013

Pappas hjärta

 

Det gnälls ofta på vården.
Ibland befogat. Ibland det motsatta.
Jag träffar många människor som verkligen blivit negligerade i vården.
Jag träffar ännu fler som har helt orimliga krav.
Deras gamla anhöriga ska helst bli 32 år igen. Alla vill de träffa en specialist för minsta skitsak.

Men. Det var inte om detta mitt inlägg skulle handla om utan min pappa.
Min pappa som imorgon skall göra en ACB operation. Eller på ren "svenska"... en by pass.
Förträngningarna i hjärtats kranskärl är såpass ordentliga att det inte fungerar att rensa kärlet i vaket tillstånd och sätta dit ett stent, en sk PCI.
Istället blir det en stor operation. När bröstbenet klipps upp, de igenkalkade kärlen ersätts av vener från vaden med hjärtat liggande på en isbädd. under tiden som kroppen hålls vid liv av en hjärt-lungmaskin.
När allt är klart defibreras hjärtat till en sinusrytm, vår vanliga rytm, och sätts åter på plats.

Det låter väldigt avancerat. Det är en stor operation.
Å hjärtat, det är på nåt sätt det heligaste vi har. Kroppens motor. Själva livet.
Men faktum är att det är en rutinoperation.
Sverige är världsbäst på denna typ av vård. Vi utför den på 85 åringar utan problem.
Sahlgrenska universitets sjukhus bär stolta traditioner inom hjärtoperationer.

Det kommer att gå bra.
Min pappa är bara 64 år och vid god vigör.
Jag känner ingen egentlig rädsla, jag vet att kirurgerna och narkospersonalen kan sitt jobb.
Ändå är det ju så...
... Pappa är pappa.
Det är inte vem som helst. Inte vilken hjärtsjuk patient som helst.
Det är min pappa. Å jag är pappas flicka.
Så även om jag egentligen inte är orolig över själva operationen, själva ingreppet, så är det jobbigt att veta att han är själv där nu.
Ensam på sjukhuset, väntandes på att natten ska vara över och det ska bli dags.
Självklart måste han känna sej orolig.
Utlämnad.
Å det är jobbigt. Skitjobbigt att veta.

Det ska bli skönt imorgon när det är gjort.

Puss/ Asta

Goda människor på vägen.


 

Jag har under årens lopp som bloggare låtit er ta del av pusselbitar från min barndom. En barndom som inte var allt för lätt alla gånger.
När jag var barn... alltså BARN... å tjuvkikade på en serie mamma såg på. "Lära för livet" om missbrukande tonåringar så tänkte jag att "Jag kommer bli missbrukare när jag blir stor."
Bara så. Ett konstaterande att livet redan var utstakat å kört för en sån som mej.
När jag sammanfattar eländet med en mamma som hade svårt att älska, en pappa som försvann, övergrepp, utanförskap, ungdomshem, destruktivitet med sprit å sex så ter det sej ju inte så där ljust?!
Nu går jag sällan runt och tänker på den där ryggsäcken. Faktiskt är det som om den tillhör någon annan. Som om jag har erfarenheterna men inte smärtan.
Jag antar att det blir så med tiden.
Eller kan bli så med tiden om man går tillräckligt i terapi, är reflekterande men inte offerkoftigt lagd.
Ändå har jag ofta förvånats över hur "normal" jag blivit. Känt både tacksamhet och skuld över att det var jag som klarade mej och inte min bror trots att allt pekade åt andra hållet när vi växte upp.

Idag i bilen på väg hem slogs jag i alla fall av en insikt.
En insikt utöver att jag är stark, för det har jag vetat länge.
Med tanke på hur jag varit hemma för utbrändhet, inte vågar köra utanför stadsgränsen och hur ofta jag gråter och sjappar ur och har mej kan man LURAS att tro att jag är en vek jävel.
Inget är mer fel. Faktiskt är jag en av de tuffare jag känner. En av de starkaste.
Jag reser mej alltid på nio.
Men... det som slog mej i bilen på väg hem var att okej att jag saknat båda mina föräldrar på olika sätt som barn, okej att jag blev utsatt för sexuella övergrepp av både främlingar och känningar, okej att jag hade alla förutsättningar för att det skulle barka åt helvete... ändå gjorde det inte det.
Varför?
Jo för trots allt och alla jag saknat, trots allt som fattats mej så fanns det... å finns... hela tiden människor som var goda, som ville mej väl och som jag liksom hakade fast mej i.
Människor som gav en smula godhet, ett uns trygghet, lite kärlek, var förebilder.
Via dem blev jag en stark människa.

Det har funnits många jävliga människor i mitt liv.
Men det har oxå funnits goda. Det har funnits fler goda. Här är ett axplock av dem...

Morfar står, som jag berättat förut, för mycket av ljuset och de lyckliga minnena i min barndom. I hans ögon var jag den finaste, den snällaste, den smartaste, den duktigaste unge som jorden skådat.

Min första bästis mamma blev en trygg punkt i mitt liv som barn.
Vi var ofta hemma hos Pia och hennes mamma rökte å svor och gick i t-shorts och underbyxor hela dagen. Hon hade flygande papegojor i lägenheten, sköldpaddor i badkaret, hundar å fiskar. Hon stekte plättar, hon kokade kola och hon lät mej tillhöra gemenskapen.

På ungdomshemmen där jag bodde när jag fyllde tretton fanns det personal som såg mej.
På första stället en äldre man som tog hem mej ibland till sej. Till sin fru och sina hundar.
På det andra en yngre kvinna som engagerade sej mycket i mej. Bland annat var hon och jag och provbodde på ett fosterhem "långt bort i stan", fostermamman var dum å hånfull mot mej och utan att tveka tog denna kvinna mitt parti och sa högt och tydligt: "Kom Asta, nu åker vi härifrån." 

Min tredje kille.
Det var inget fel på de två första heller men jag var ung å oskuldsfull.
Med den första gick jag i 5:an och vi pussades mest. Med den andra rök min oskuld, jag blev full för första gången å en jäkla massa andra "första gången prylar."
Vi grälade och pussades med samma passion.
Men min riktiga första kärlek. Som jag var tillsammans med länge.
Han var så fin mot mej. Alltid snäll, alltid omtänksam.
Jag vet... för minns gör jag inte... att han hittade mej i en spårvagn full som själva fan en kväll. Killen som satt mej på spårvagnen hade först fyllt mej med öl å sen satt på mej bäst han kunde... han var många år äldre å ändå dumpade han en tonårstös halvt redlös på en spårvagn.
Då kom den här fina killen, minns inte om vi var ihop el hade gjort slut, men han tog hand om mej, släpade mej hem till mamma.
Han lärde mej under åren att jag var värd respekt. Värd att älskas.

Min man. Jag undrar om jag klarat mej i livet utan honom. Om han klarat sej utan mej. Vi blev varandras boj. Varandras stadga. Båda från trasiga familjer.
När jag några år in på förhållandet blev gravid så var det aldrig tal om att han skulle sjappa, aldrig tal om abort. Han stod enad med mej mot omvärlden som var förfärad.

Dessa är några exempel... viktiga exempel.
Den som inte har förebilder eller trygghet söker det någon annanstans.
Har man bara en smula jävlar anamma och kan ta till sej dessa goda människor så inte bara klarar man sej. Man blir förmögen att göra om, göra rätt och att älska.

Jag är idag, utmattningen till trots, en stark människa.
En lycklig kvinna.
En som gör som hon vill, accepterar den hon är.
Som inte styrs av sin bakgrund.
Jag älskar mina föräldrar. Har goda relationer till dem.
Jag älskar mina barn. Jag har mitt äktenskap.
Jag har min hund.
Jag har min valda bror och få men underbara vänner.
Jag är frisk. Stark. Kompetent. Snyggare än någonsin.
Å jag har mina "goda människor på vägen" att tacka för allt.
Så... tack!

Puss/ Asta

söndag 23 juni 2013

The winter is coming

 

Veckan som gick... ännu en gång.
Sommarsolståndet har varit och vi går mot mörkare tider.
Har ni kollat igenom jullådan flickor & pojkar, det är ju så trist när staken inte fungerar då det väl är dags.

Det har varit en... för mej intensiv vecka... jag är inte hundra ännu även om sinnet är glatt.
Vägde in på 59 kg. Tog mina mått som var sej ganska lika.
Det har blivit ont om promenader då Gotteman inte varit kurant och då almanackan varit ganska full. Maten har varit en katastrof! Chips, pizza, tårta och annat ofog mest varenda dag.
Till viss del är det som sej bör.
Jag tänker inte hålla på å vakta på varenda kalori. En kvinna måste få unna sej.
Särskilt när det är sommar.
Men det får kanske ske med lite mer måtta...

Måndag. Var ledig och avverkade en massa ärenden. Tog två kortare promenader.
Träffade Annanas och hennes hundprins och Gottfrid fick röja runt ordentligt.
Både i havet och på land.
Andra gången vi träffades nu och trots att vi är rätt olika och det skiljer en hel del i ålder så känns det väldigt naturligt att träffas. Vi kan vara tysta ihop.
Det tycker jag är en god indikator.

Tisdag. Jobbade kväll och innan dess var jag hos veterinären för att vaccinera Gotteman. Han verkade kry men åt skruttigt.
Det visade sej att han hade lunginflammation och i stället för vaccin blev det antibiotika.

Onsdag. Ledig men hade pappa och hans fru hemma större delen av dagen.
Drog en snabbstädning innan. Gick en snabbpromenad med hunden.
Sedan sprang jag... för första gången i mitt liv... en mil.

Torsdag. Sol ute och sol i sinne.
Solade större delen av dagen.
Tidig kväll gick maken och jag in till La Stada och gick på Harrys.
Käkade lite, tog några öl, några drinkar.
Blev hämtade av svärsonen och Mini halv elva så det var helt lagom.

Fredag (midsommarafton) skulle jag ha jobbat men nån halvtimma innan det var dags att åka ringde en desperat kollega och bad mej ta dagtur på lördag istället.
Hade ingen lust! Men var för en gång skull lite snäll och förbarmade mej.
Tog en promenad på 45 minuter.
Åt sill å potatis. Tårta. Snaps och hela konkarongen.

Lördag. Ställde klockan på 5. Vaknade 06:25 vilket är när jag måste gå.
Deoderantade armhålorna och klädde mej snabbt å kom i tid.
Sällan jag är osminkad inför patienter och kollegor.
Hade en helt okej dag, det är kul med dagpass ibland, lite mer socialt än kvällspass.
När jag kom hem sov jag säkert i två timmar och sen gav jag mej ut å sprang ännu en mil.
En gång är ingen gång, två gånger... ja, ni vet.

Söndag. Jobbat igen. Kväll. Rätt mkt att göra. Många patienter som är dåliga och mycket att hålla koll på. Men det gick bra.
Trevlig kväll ändå. Vi hann med att käka pizza.
Hmm, känns som om jag gått upp 5 kg denna veckan.
Det vore så typiskt mej att tappa allt precis inför strandpremiären när jag varit så duktig.

Nästa vecka...

Liiiite mer ordning å reda hoppas jag med maten.
Jobbar imorgon... igen. Ledig tisdag å onsdag.
På onsdag ska jag till frissan och sen träffa Ergo.
Jobb torsdag
Ledig fredag, lördag, söndag.
På fredan får jag väl städa, handla å laga mat för på kvällen ska vi ha goda vänner här.
På söndag ska jag ÄNTLIGEN åka 15 mil med bil till en dejt med Ängla och hennes föräldrar. Längtar.

Hur har ni haft det?

Puss/ Asta

lördag 22 juni 2013

Det här med identiteter


 
Har ni tänkt på vilket behov... medvetet eller omedvetet... vi människor har att tillhöra olika identiteter. Å hur svårt det är att erövra en ny och kanske ännu svårare att överge en gammal.

Min nyaste identitet är: Asta löparen.
Hon som springer.
Tänk när jag kan slänga mej med det uttrycket lite lättvindigt så där.
"Tja, jag kör nån mil 3-4 dagar i veckan."
Ännu är det så nytt. Så sprängfyllt av stolthet.
Fortfarande med nya intryck, nya lärdomar varje gång jag ger mej ut.
Idag sprang jag mitt i värsta allergin.
Jag har varit tokallergisk senaste dagarna, överdoserat antihistamin i alla former och lik förbannat sett ut som en varulv i blicken. Rödsprängd.
Ändå sprang jag. Ändå klarade jag milen. På asfalt.
Idag var ännu en ny erfarenhet. Jag tänkte på annat. Annat än musiken och på hur långt det var kvar hem. Jag njöt faktiskt av att vara ute, på samma sätt som jag gör på promenader. Även om benen var tunga som stockar periodvis.
Jag är Asta löparen nu.
Hon som springer.
Hon som klarar en mil och det är inte ens särskilt svårt.
Det trodde jag aldrig.
ALDRIG att jag skulle fixa med min svåra astma och tokdåliga kondition.

En identitet som jag har övergivit, som tog lååååångt tid och som kan verka töntig är Asta rökaren.
Jag har varit rökare sedan jag var barn.
Jag har rökt måååånga cigaretter.
Goda cigaretter. Festliga.
Trista ute i regnet.
Stressiga bloss. Njutningsfulla.
Nånstans har jag alltid haft en bild av mej som rökare.
I början var det tufft.
Lite rebelliskt.
Sedan "jag."
Jag identifierar mej med cigaretter. Ihop med rökarna.
Jag slutade dagligröka för rätt många år sedan nu.
Men har feströkt.
Förra sommaren lite väl ofta.
Men det sista har det smakat alt sämre när jag har försökt.
Lite skitigt.
Blivit mindre viktigt.
Å jag har avstått. Tackat nej. Oftast.
Det är inte längre min identitet. Slutligen.

Mina starkaste identiteter är Mammarollen. Arbetarklassflickan. Socialdemokraten. Hundägaren.
I synnerhet de två första skulle jag inte kunna göra mej av med hur mycket jag än försökte.
De sitter där de sitter. De ÄR Asta. Utan dem vore Asta någon annan.

Puss/ Asta

Vilken låt gör dej lycklig?

 Har ni vaknat upp ur silldimman å gräddfilen ännu?
Jag har jobbat... dagen. Phu.
Gick hem å la mej å sov ett par timmar och begav mej därefter ut och sprang en dryg timma. Nu sitter jag här, sippar på ett glas vin och luktar så långt ifrån en parfymbutik du kan tänka dej.
Men lugn, bara lugn, alla ivrare av hygien. Jag ska bege mej in i duschen alldeles strax.

Läs denna texten mina damer å herrar...

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går o nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då


När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
Kom ihåg mig då


När vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då


När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då


Här finns du kvar

O när du står på toppen och tittar ner
och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då

När du får spring i dina ben
och jordens dragningskraft är klen
När du är i luften
Kom ihåg mig då

 

När våren öppnar sina dörrar
och du tar den långa vägen hem
Och sitter på ute serveringen där vi satt igen

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

När varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
 

Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då

 

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då


Detta är min älsklingslåt alla kategorier. Den bästa av den bästa.
"Kom ihåg mej då" av Lars Winnerbäck. 

Jag har varit på en mängd konserter med honom och denna spelas nästan alltid i någon tappning.
Jag har hört den rockig, jag har hört den stillsam.
I min Spotifylista har jag en helt fantastisk live version av den som gör mej lycklig hur jag än mår innan.
Idag lyssnade jag på den sista biten av min löpartur. Trots att jag sprang hem genom villaområdet skrålade jag med, klappade i takt och sen rusade jag sista 100 metrarna. Av pur livglädje.
Den är fantastisk.
Jag ska ha denna låten på min begravning. I rockversion. 

En annan låt som alltid får mej på bra humör är Paul Simons "You can call me Al."
A man walks down the street
He says why am I short of attention
Got a short little span of attention
And wo my nights are so long
Where's my wife and family
What if I die here
Who'll be my role-model
Now that my role-model is
Gone Gone
He ducked back down the alley
With some roly-poly little bat-faced girl
All along along
There were incidents and accidents
There were hints and allegations

Vilken fantastisk text, Fantastisk melodi. Oxå med på min springlista.
Jag hörde en gång en radioprogramledare som presenterade denna låt med orden "Blir man inte glad av denna låt så måste det vara något allvarligt fel på en" och jag håller med.

Vad har ni för låtar som alltid gör er på gott humör? 

Puss/ Asta

torsdag 20 juni 2013

100 saker som gör mej lycklig

 

1.) Att jag är född i Sverige av alla platser på jorden

2.) Att jag är kvinna

3.) Att jag fått fyra friska, vackra, godhjärtade barn

4.) Att jag har världens vackraste barnbarn

5.) Att få dela mitt liv med Gottfrid

6.) Att jag fått ha en hund som Märta vid min sida i nästan 8 år.

7.) Att jag bor bland ängar å hagar, nära havet

8.) Att det är sommar

9.) Att vi har årstider

10.) Att jag har kvar mina föräldrar

11.) Att jag har fina vänner

12.) Att jag har ett jobb

13.) Å de bästa av kollegor

14.) Att jag har börjat springa

15.) Att jag är i bättre fysisk form än på många år

16.) Att jag är bättre i min astma än på många år

17.) Att det snart är semester

18.) Att öl smakar extra gott i solsken

19.) Att mina naglar börjar återhämta sej

20.) Att ha fått lite bränna

21.) Att vi kan grilla

22.) Att jag är frisk

23.) Att jag ska till Cypern i höst

24.) Å kanske på Lars Winnerbäck

25.) Rött vin

26.) Att jag slutat röka

27.) Uteserveringar ljumna kvällar

28.) Jordgubbar

29.) Lukten av tassar

30.) Å lukten av solvarm hy

31.) Nybryggt kaffe på morgonen

32.) Lagrad ost

33.) Att sova med en prins

34.) Choklad

35.) Havets alla växlingar

36.) Min blogg

37.) Å ni läsare

38.) Allemansrätten

39.) Höstfärgade löv

40.) Nyfallen snö

41.) Varm glögg

42.) Presenter

43.) Komplimanger

44.) Vackra män

45.) Min egen man ibland

46.) Att kliva ur planet när man åker utomlands

47.) Varje möte med medelhavet

48.) När grönskan återkommer

49.) Moln

50.) Doften av nyklippt gräs

51.) Att unna sej liljor

52.) Nybakta kanelbullar

53.) Nygrillat kött

54.)  Sovmorgon

55.) Yatxy stunder med Mini

56.) Bra musik i lurarna

57.) En tokgod drink

58.) Ett gulligt sms

59.) Att inte vara allergisk mot hund

60.) Att vinna i wordfeud

61.) Att åka motorcykel

62.) Att snorkla

63.) Att äta på restaurang

64.) Bio

65.) Att ha många avsnitt av favoritserien på datorn

66.) Solvarma hallon

67.) Grillad korv med stark senap

68.) September när allergin går över

69.) Att julpynta

70.) Liseberg

71.) Att skriva brev

72.) Å att få

73.) Att gosa med valpar

74.) Doften av julgran

75.) Å liljekonvalj

76.) Att hoppa från kanten i en pool

77.) Att hoppa från en klippa ner i havet

78.) Att släcka lampan för att sova

79.) Att läsa en riktigt bra bok

80.) Att ha en hög med böcker som väntar.

81.) Vattenmelon

82.) Gå i varm sand.

83.) Ljusnande kvällar sen februari

84.) Att känna min Märtas närvaro ännu

85.) Att äga en Dogue de Bordeaux

86.) Klänningar

87.) Skor

88.) Att shoppa

89.) Att sminka sej

90.) Rhodos

91.) Kvällspromenader

92.) Glass

93.) Att sova middag med en katt på bröstet

94.) Att få bilder via sms på barnbarnet

95.) Nytvättade lakan

96.) Att bajsa

97.) Nyrakade insmorda ben

98.) Kall coca cola med is

99.) Att duscha länge å varmt

100.) Moroccan oil.


Världens vackraste blick

 

James Gandolfini född 1961 är död.
Han avled av en hjärtinfarkt rapporterar medierna idag när han var på semesterresa med sin tonårsson.

James Gandolfini mest känd som maffialedaren Tony Sopranos i serien med samma namn.
Där spelar han en råbarkad skurk som trots alla grymheter var lätt att älska.

James Gandolfini... bara namnet... älskade med all säkerhet livets goda en smula eller två för mycket. En sån kagge som han släpade runt på är inte hälsosamt.
Så avled han oxå, alldeles för ung. Bara 51 år gammal.
Trots denna... brist på en perfekt kropp var Gandolfini en av de vackraste män jag vet.
Jag är svag för män med nallebjörnsutseende. Där styrka och mjukhet blandas.
Å kolla in blicken tjejer, världens vackraste ögon.

Vila i frid.

Puss/ Asta

onsdag 19 juni 2013

Diskussioner som gör mej förbannad...

 

Ja eller förbannad å förbannad är kanske att ta i. Men diskussioner som får adrenalinet att rinna till då.
Jag slängde in frågan på facebook men har ännu inte fått så många svar... ett i skrivandets stund om jag ska vara ärlig...
Så jag frågar DEJ här oxå...
Vilka diskussionsämnen går du igång på mest.

Här är min 10 i topp...

1.) Överlägset först rasismen och generaliseringarna över invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.
Varför den är överst? Tja, kanske för att Sverige förändrats så fort på så kort tid.
Att det numera knappt är fult alls att häva ur sej vilka dumheter som helst.
Sverigedemokraternas uppgång som verkar stå helt opåverkat av den ena skandalen efter den andra. Köksbordsrasismen som frodas.
Individer som bångstyrigt framhärdar i sin rätt att på säga "neger"
Man skulle kunna tro att idioti har blivit Sveriges nya religion.

2.) Sexism å allmän kvinnofientlighet.
Brötiga vanliga svenska män som skrockar å talar om kärringar och tonårsbröst. Eller vi kvinnor som snackar skit om andra kvinnor enkom efter hur de ser ut.
Allra värst i denna kategori är när myndigheter inte tar kvinnor på allvar.
När våldtäktsoffer får försvara sin promillehalt, sin tystnad el sin klädsel.
Eller när poliser inte gör sitt jobb och riskbedömer ordentligt när en kvinna anmäler hot.
Det finns hur mycket som helst här. Trots att Sverige ses som ett av världens mest jämställda länder var vi uppenbart inte redo för en kvinnlig stadsminister.
Kvinnor granskas hårdare än män, på alla positioner i samhället.

3.) Nedmonteringen av det svenska skyddsnätet och hjärntvätten av svenska folket mot en mer egoistisk syn på samhället.
"Var och en efter förmåga åt var å en efter behov" har blivit "Sköt dej själv och skit i andra." Utsattheten av våra sjuka skylls på "jag vill inte betala för alla som fuskar."
Det är ett microproblem i förhållande till hur sjuka människor nu tvingas in i system de inte mäktar med, hur barn får leva under knappa förhållande för att deras sjuka föräldrar inte får ersättningar.
Moderaterna kallar sossarna för bidragspartiet.
Hur mycket bidrag ger inte M företagare för att anställa folk på praktik och andra former av oriktiga tjänster för inga pengar alls medan cheferna kan plocka ut storkovan.
Bara jag hör ordet jobbskatteavdrag ser jag rött.
Vad har inte jobbskatteavdrag kostat? Sverige? Den enskilda i åtehållda löner.
Ökade fack och A-kasseavgifter osv.
Å vem har tjänat mest på det?
Den som behövt extra slantar eller den som redan har.

4.) Nedmonteringen av fackets inflytande och den likgiltighet som människor uppvisar inför det. 
Ja det gör mej galen det med å hänger ihop med punkten ovan.
Människor verkar inte bry sej länge, inte vara intresserade.
"De gör ändå ingenting för mej" Vilka "de"? Facket är ju vi... vi alla.
Å bevakar inte vi våra rättigheter så kan vi ge oss fan på att företagsledare och en fackfientlig regering monterar ner de "rättigheter" som våra förfäder stred hårt för.

5.) Diskrimineringen av homo, bi och transsexuella.
Det borde vara självklart Anno 2013 att det inte spelar någon roll vem du älskar och hur du idkar sexuell samvaro. Det borde vara en självklarhet att alla medborgare oavsett sådana petitesser har samma rättigheter och skyldigheter.
Ändå är det inte så.
Å fortfarande anses det fullt acceptabelt att säga "jävla bög" eller tala om hur upprörd man skulle bli om ens barn kom hem och sa att hen älskade någon av samma kön.

6.) Vargjakten.
Mamma mia som det kan brinna till i huvudet på mej när det talas om att utrota vargen. Eller för all del om den sk licensjakt som pågått några år för att som det heter "undkomma genetisk defekter."
Hur man nu avgör det skjutandes i vilda västern stil från skoter?
Å ingen av de skjutna vargarna visade sej ha några allvarliga genetiska skador.
Tvärtom, man sköt vilt. Även diande honor.
Människans tro på sin egen överhet gör mej illamående.
Ska du bo i vargtätt område så stängsla in dina får ordentligt. Du får ju till och med bidrag till det och ersättning för skadade djur.
Släpp inte din hund i skogen där det finns varg. Gottfrid får inte leka på E6:an för att det är farligt att få en bil i huvudet.

7.) Miljöfrågornas prioritet i världen.
Som jag skrev i mitt inlägg nedan. Jag och många med mej har dåligt samvete för att vi shoppar en massa skit, konsumerar för mycket, kör bil för ofta osv.
Men varför tvingar inte politikerna sina befolkningar till större ansvar.
Moder jord lider svårt av allt hon utsätts för och planetens överlevnad borde vara prio 1 för alla makthavare i samhället.
Detta och detta behöver göras. Punkt slut.
Sätt press på bilindustrin och företag. Si å så mkt avgaser får bilar släppa ut efter 2015... fixa det eller kräng inte en enda bil till. Samma sak med all övrig industri.
Sätt press på individen och hushållen. Höj bensinskatten. Höj sopkostnader.
Sänk priset på kommunala färdtjänster. Det ska vara billigt och enkelt att åka buss och tåg. Dyrt att åka bil och flyga.

8.) Sjuksköterskor och andra lågstatusakademikers löner och arbetsvillkor. 
Suck. Behövs det förklaras.
Att vara sjuksköterska är inte längre ett kall.
Vi har ett ansvarsfullt, samhällsbärande yrke och en akademisk examen.
Vi vill ha betalt och kunna leva på vår lön.
Frågor på det?

9.) Att jämföra utsatta grupper med varandra.
Poppis både i fikarummen och på facebook. Att ställa behövande grupper mot varandra. Interner på våra fängelser mot åldringsvård. Flyktingar mot sjuka.
Sverige är ett rikt land. En demokrati. Ett humanitärt land.
Ingen behövande skall ställas emot någon annan.
Över lag är jag rätt irriterad på kriminalvården.
Eller kriminalförvaringen. Som ingen tjänar på. Inte ens offret.

10.) Planerad blandrasuppfödning
Avel är en hel vetenskap. Något helt annat än att para en söt tik med en gullig hane.
Det är ekonomiska kostnader, kunskap och engagemang för att få fram så sunda, friska (och vackra) hundar som det bara går. Nya individer som skall föra rasen framåt, bidra med något.
Att klåpare tjänar snabba pengar på att para sin egen hund där resultatet kan bli hur som helst gör mej tokig.

Saker jag har dåligt samvete över...

 

Det finns många saker man jag gör som jag känner dåligt samvete över.
Misshandlar maken å så där när jag blir arg.
Nej, jag bara skojar.
Det har jag inte dåligt samvete över :)

Nej, men visst är det så, eller är det bara jag?
Att vi gör saker som inte känns helt rätt i magen eller som vi inte fullt ut kan försvara.

En sån där sak är maten jag handlar. Kött då framför allt.
Av klimatmässiga skäl borde vi alla äta mindre mängd kött rent generellt.
Nöja oss med att äta kött var tredje dag eller nåt sånt.
Ju pankare jag är desto mer avkall gör jag dessutom på maten och köttet som jag köper.
Jag kan inte rättfärdiga för mej själv att köpa billig kycklingfilé som inte bär sina egna kostnader. Eller kött från andra länder. Med transporter och med en djurhållning som inte är okej.
Helst skulle jag vilja köpa kött från någon gårdsbutik. Där jag som konsument inte bara vet att köttet är från Halland utan exakt vilken gård det är ifrån. Att jag själv kan kontrollera att djuren har det bra.
Men min ekonomi... eller min prioritet... ligger inte så att det är möjligt.
I stället blir det ofta dansk fläskytterfilé för 59 kr kilot.

Billiga kläder är en annan sak som jag har dåligt samvete över.
Detta slit och släng samhälle.
En billig klädtrasa för en hundring eller två som jag egentligen inte behöver och som gör mej lycklig just i den stund jag bär hem den.
Ett tygstycke som någon fattig människa har sytt under urusla förhållanden för en skitlön.
Jag har ju egentligen kläder som jag skulle kunna leva på i säkert 10 år.
Jag behöver inte någonting.

Flyg och onödig bilkörning.
Det är samma där. Hur kan vi egentligen rättfärdiga det här med att åka på semesterresor i flygplan som bara spyr ut gifter i atmosfären?
Sjuka Moder jord.
Bara för vårt nöjes skull. För att vi vill ha en vecka eller två med sol å bad.
Å hur många gånger kör jag inte bilen in till stan både tre å fyra gånger?
För att jag ska handla. Glömt nåt att handla. Hämta å lämna ungar. Osv.
För att inte tala om att man faktiskt kunde åka kollektivt till jobbet.
Men nä, det är för omständligt med en buss att passa å en liten promenad till och från bussen.

Vi i vårt land har dragit vinstlotten i livets tombola.
Sverige är ett av världens absolut rikaste och tryggaste länder.
Demokrati, fritt från större naturkatastrofer, samhälleliga skyddsnät, inga krig.
Jag har dåligt samvete över hur lite jag bidrar till dem som inte är lika lyckligt lottade.
Jag har ett fadderbarn. Vi betalar en liten slant till Greenpeace och ännu en till Läkare utan gränser. Men det är småpengar. Kanske 250-300 kr i månaden.
Egentligen tycker jag det vore rimligt att jag åtminstone skänkte bort lika mycket pengar som vi "roar" oss för... dvs älkohol, chips, prenumerationer, onödig konsumtion.
Att dela den summan 50/50 mellan nöje-välgörenhet.
Å i vardagen. Hur illa känns det inte i magen att på fredag eftermiddag komma på stan bärandes på Lindexpåsar, god mat, systembolagskassar och gå förbi tiggare?
Tyst och med blicken stadigt fäst framför sej.

Och så vidare. Och så vidare.
Jag lägger rätt mycket tankeverksamhet på detta onda samvete men jag GÖR väldigt lite åt det. Jag bara tänker. Å det är som bekant inte tanken som räknas.
Vad känner du dåligt samvete över?

Puss/ Asta

Det 1000:e inlägget

 

Jo men så är det. Just nu läser ni det 1000:e inlägget jag skrivit.
På denna portalen vill säga.
Jag tänkte att jag skulle sammanfatta mitt bloggliv lite här. Sammanfatta tiden som Asta.
Asta... mitt nickname... som faktiskt blivit jag. Jag lystrar till namnet, jag tycker det är vackert. Inte bara "ett tantnamn" som det var när jag hastigt å lustigt valde det för 7-8 år sedan då allt startade.

Innan jag börjar måste jag bara få beklaga mej lite. Jag är så trött!
Jag har sovit oroligt. Var vaken till sent å har drömt mycket och konstigt.
Här ska ni drömtydare få lite att sätta tänderna i...
Jag drömde om att jag bodde i ett hus, ett gigantiskt hus, tillsammans med min man. Jag hade en vanskött hund, en cocker spaniel, som jag "glömt av" att jag hade på vinden och plötsligt kom ihåg. Den var mager å eländig å halvdöd... men repade sej när den fick mat, vatten och solljus och den var märkligt glad å positiv.
Strömningarna/ stämningen mellan mej och min man var så konstiga. Kalla.
Det bodde en annan man i huset, en man som jag på riktigt känner, som jag egentligen var kär i.
På nätterna smög jag ner till honom. Minns inget sex i drömmen, bara att vi var så oerhört kära. Låg sammanflätade och talade lågt.
Min man fattade ju det där. Han behandlade den andra mannen som en kompis och gav mej all skuld.
Hela tiden sa jag till "den andra mannen" "Jag måste vara med den man som jag verkligen älskar."
Å mitt i detta kärleksdrama handlade det fram å tillbaka om den vanvårdade cocker spanieln. Å om kattungar som hunnit dö på vinden för att de glömts bort. 


Otroligt märklig och stark dröm som jag vaknade ur när mannen gormade i köket... på riktigt... om att bilfan inte startade.
Så jag körde honom till jobbet. Halvdöd.
Passade på att handla, en massa, på ICA lika halvdöd.
När jag skulle betala hade jag bara hälften av pengarna på kortet och fick stå där med skammen å plocka bort varor för 400 kronor.
Ghaaa.... vilken morgon.

Well. Dags för själva inlägget då. Blogghistorian.
Minns som sagt inte längre när jag började blogga, på en väldigt enkel sida på Amelia. Det kan vara en 7-8 år sen.
När jag började med det var målet att bli en stor Bloggdrottning.
Kunde fjollan Blondin-Bella så kunde väl jag kände jag.
Nä, det kunde jag uppenbarligen inte.
Nån stor bloggerska blev jag aldrig, men bloggen har gett mej så mycket annat.

Framför allt har det blivit en stor tidstjuv i mitt liv. På gott och ont.
Jag lägger ner timmar på bloggen varje dag. Nästan mer nu för tiden än i början.
Jag är fortfarande en smula fixerad vid besöksantalet.
Kanske inte som förr, men jag blir väldigt glad de dagar som jag haft många besökare eller fått många kommentarer.
Över allt på nätet kan man läsa tips om hur man får sin blogg mer välbesökt.
Det är spännande rubriker, uppdatera ofta, interagera med andra, personliga bilder osv.
Men det som ger överlägset störst genomslag är konflikter med andra bloggare.
DET tycker läsarna är spännande. Ju större bloggkrig desto bättre :)

Å konflikter har det varit många under min tid.
I synnerhet medan jag bloggade på Amelia verkade läsare reta sej på mej å min framtoning, mina åsikter å mitt sätt att framföra dem.
Rasistkrigen har i synnerhet varit många.
Vargdebatten var oxå hätsk.

Vänner har kommit å gått.
I cyberrymden är allt intensivare, går fortare, än i riktiga livet.
Det är lätt att bli "bästis" här, lika lätt att bli osams.
En del har jag blivit både vän, ovän och vän med igen.
Eller så tappar man bara intresset för varann.
Eller så är man två för stora egon.
Eller så är de dumma i huvudet. Jo, det har förekommit att jag haft såna bloggsystrar, tro det eller ej.
Eller så dör de. Som Nellie gjorde.
Fina Nellie som jag åtminstone hann träffa några gånger efter år av bekantskap på nätet innan cancern tog henne allt för tidigt.

Många andra bloggare har jag följt, och de har följt mej, under oerhört lång tid.
Beata... som nu mera kallar sej sitt riktiga namn Karin, Cis som kommenterar ibland här. Maria som en gång i tiden kallade sej Supermamman, Annanas som nu inte bloggar. Nina. Axa. Freja. Bullmamman. Pipan. Uber-Linn. Med flera.
Flera av dessa har jag träffat. Flera ser jag som vänner.
Nya bekantskaper som blivit mer än bloggsystrar. Som Ergo Sum som jag träffar regelbundet eller Sammelsurium som jag har en särskild kontakt med... eller till. 

Många trogna som kommenterar och läser och som inte bloggar själva.
Som jag gärna hade träffat.
Kontentan av min blogghistoria blir relationer.
De som är, de som varit, de som blir igen och de som kommer.
Det är rätt härligt.
En fantastisk bonus uppå det här med att få skriva av sej och sprida sina tankar.

Så många härliga skratt ni gett mej när ni kommenterat.
Så mycket eftertanke.
Hurrarop. Tröst. Skratt.
Å en del irritation.
Hurra för er!
Jag tror att ni till detta inlägg kommer att kommentera både mycket å humoristiskt. :)


Puss/ Asta

Sötebrödsdagar och Moder Svea som fått nog av lipsillar.

"Nu är sötebrödsdagarna slut förstår du lilla gumman, nu har Moder Svea försörjt dej tillräckligt och det är bara att spotta i nävarna och börja jobba."
Ungefär så där låter det när "Lillebror" pratar till mej på jobbet.
Det är ju så klart med glimten i ögat.
Så där man talar till nån, skojar med någon, som man är trygg tillsammans med.

Det är inte utan att jag oroar mej för det där, att sötebrödsdagarna snart är över.
Eller som de skulle ha sagt i Games of Thrones... "The winter is coming."
Vecka 28 går jag på semester i 3 veckor och sen så. Sen blir det till att jobba.
Är jag redo?
Kan jag bli redo?
Är det jag som är sjuk eller är det min arbetsplats?
Både ock?

Jag har haft en lugn kväll idag när jag jobbade. Jag har haft hospitant och mest sett till att hon inte glömt nåt, hjälpt till, tagit några kontroller å så där.
Men den tickande känslan av olust har börjat vakna igen ändå.
Sommartid är alltid hektiskt inom vården.
Nu har det varit hektiskt hela året men det känns ändå i luften.
Många ovana. Många som jag inte ens kan namnet på. Som jag knappt har lust att lära mej namnet på. Folk kommer å går hela tiden. Ingen stannar. För ingen orkar. Ofta är vi bara någon erfaren varje pass. Det är en stress i sej.
Dels för alla frågor. Allt som behöver stöttas upp. Men oxå över känslan "om någonting händer"... på en medicinavdelning med svårt sjuka patienter händer det lixom rätt ofta.
Då faller det på mej. Att komma ihåg allt. Att vara lugn. Att dirigera folk vid ett hjärtstopp eller annan livshotande situation, nya kollegor som varken har koll på vad de ska göra, vart saker finns eller hur de kommer att reagera.
Det har hänt mej tidigare. Andra sommar. Det är fasansfullt.

Men jag känner oxå pressen, stressen från så mycket runt omkring.
Olösta pass. Mail där vi ombeds ta extra sommarhelgpass så vi får en vettig bemanning, där det inte går att få tg på sköterskor sså "vi får hjälpa åt, hjälpa våra kollegor."
Jag ser det inte så. Och jag bli arg!!!
Jag ser det som att vi år efter år efter år efter år likt duktiga idioter löser ledningens problem. De försöker få oss att tro att, de fiskar efter vår lojalitet till varandra.
Men de har feta löner cheferna, de får alltid semestern precis när de vill ha den, de kunde väl passa på att lösa det själva. Allt handlar om casch!
Sluta upp å bed mej ta extra pass i sommar för att min kollega inte ska stå med för många patienter själv.
Betala sjuksköterskorna en skälig lön så finns dem eller stäng ner vårdplatser.
Jag äger inte problemet och jag vägrar vara delaktig i en lösning som skickar ytterligare kollegor å kanske mej själv rakt in i den berömda väggen.

Jag får en massa mail Förmaningar. Ett var att jag bar nagellack på arbetstid.
Våra hygienmätning hade dåliga poäng.
Jag var inte där den dagen så jag kan nog tyvärr inte klä skott för det.
Å om det är så viktigt(?) så säg till mej då. Skicka inte ett formellt mail.
Bha.
Det är kurser som måstes gå, måste anmälas till.
Glöm inte den dagen, glöm ite att skriva administration i Time Care den turen osv osv. Jag blir stressad! Irriterad.

På somrarna är patientgrupperna så stora. Därför har vi extra undersköterskor.
Vi sjuksköterskor ska bli frikopplade från omvårdnadsarbetet.
Kunna koncentrera oss på den medicinska biten och all administration.
Det behövs när man han 9-11 patienter per sjuksköterska. Det räcker att 2-3 av dem blir dåliga. Vad gör jag då? Mina övriga kollegor har oxå häcken full.
Käckt.
Undersköterskorna tycker det, "Så slipper ni ju att hjälpa till."
Jag tycker inte det är ett dugg käckt.
Jag ser knappt patienten.
Han sitter i matsalen. Men hur kom han dit? Hur åt han.
Såret är omlagt? Hur såg det ut? Bättre eller sämre?
Han kissar intte? Nähä, varför inte?
Allt jag får är andrahandsuppgifter. Andras tolkningar. Små fragment av en människa. Som jag skall kunna gör någon slags bedömning och kunna ansvara över.
Jag vill inte jobba så. Jag vill jobba nära patienten. Jag vill själv se hur sår se ut, hur han sväljer, hur gångträningen går, hur klar i huvudet han verkar osv.
Men det kan jag inte... i synnerhet inte när patienterna är så många.
När en sängplats som är påväg att bli toms fylls med nästa trots att det är många timmar kvar till den utskrivna ska gå.

Å alla dessa klagomål på vården. Sluta spring å klaga på mej, eller stackarn ni får tag på via telefon. Det är högre upp det skall klagas.
Jag... jag kan tyvärr inte springa fortare.
Å du som jobbar och tar extrapass. Tänk dej för?
Vem gynnar den där extra tusenlappen i plånboken?
Vem är det du hjälper egentligen? Å vem är det du stjälper?

Puss/ Asta

tisdag 18 juni 2013

Asta utvärderar Trind Keratin och keratin protector

 

Trogna läsare minns kanske inlägget om mina naglar för några veckor sedan.
Mina tidigare så starka, hårda, smidiga och rätt spektakulära naglar faktiskt som för typ 2 år sedan bestämde sej för att jävlas... och som sedan dess delat sej, skivat sej, hållit en usel kvalitet trots allt jag skämt bort dom med.
Spottat åt min omvårdnad, grimaserat åt min kärlek.
Å jag var så less på dom!
Hade det inte varit för att jag jobbar inom vården hade gelénaglar åkt dit innan någon ens hann säga höstbudget.
Men nu gör jag ju det...

... Så. Jag inhandlade detta set. Från Trind.
Den rosaaktiga flaskan innehåller Keratin som ska målas på nageln och sedan masseras in. Flaskan med det vitare innehållet innehåller nåt slags överlack som försluter hela härligheten.
Jag tramsar dessutom bort mina naglar med att starta alltihop med en nagelolja.
Å har väl som sagt hållit på en tre-fyra veckor.
Är ni sugna på resultatet?

Tja, de är inte i topptrim än naglarna men vi är på väga.
Den som vill vara fin... och det vill ju en del feminister vara... får besitta en god portion tålamod och dessutom utveckla en slags modersinstinkt till denna torra materia vi kallar naglar.
De är absolut på väg. De skivar sej inte lika djupt in längre och ca hälften av naglarna ser prima ut. Fortfarande är pekfingrarnas naglar de som krånglar mest.
Ingen aning om varför just de är mer rebeller än de flesta.

Så... vad kan betyget bli?
Med tanke på hur länge naglarna varit kassa och på den korta tid som jag ändå använt dessa produkter måste jag nog säga att jag är sparsamt förtjust.
Jag tror nog på det här (men vill gärna uppleva det först innan jag klämmer i med en 5:a.)
Det får bli en lovande 4:a pojkar å flickor.

Återkommer väl vidare i ämnet så småningom.
För att det inte ska bli några missförstånd vill jag gärna tillägga att det är helt okej att ha avskavda, söndergnagda, ojämna å skitiga naglar OM man nu vill det.
Om det känns mer som du. 

Puss/ Asta

måndag 17 juni 2013

Från Clarins

 Clarins Instant Light Natural Lip Perfector

Provade ett läppglans idag som hastigast på Kicks.
Eller heter det verkligen läppglans 2013?
Var inte läppglans sådant som fanns i min ungdom och som såg ut som en mini-mini deo i glas med smak av jordgubb eller banan och som la sej fett, blankt (och rätt fult) på läpparna? På den tiden hade jag inte vett att uppskatta min personliga å fylliga mun, skämdes för den och kallades "Läppen" av de tuffare killarna på skolan.
Läppglanset använde jag i smyg hemma.

Well, skit samma. Jag provade detta i alla fall idag och blev lite kär.
Precis lagom med glans. Det får inte vara för mycket bling bling.
Lent å fint. Framhävde läpparnas egen färg.
Såg inte vad det kostade på Kicks men det kostar 149 kr på taxfree.
Det kanske man skulle slå till på?

Annars tycker inte jag att de hade särskilt mycket på taxfree som jag ville ha.
Jo sprit så klart.
En liten Bailey's eller två är ju helt nödvändigt till kaffet när man kommer hem efter att ha solat. Å en flarra gin. Eller rom?
Ja, det kan jag fundera på. Det är inte september ännu.
Men annars, i sminkväg och så där var det inget "wow" precis.
Hade hoppats på att de hade Sensai Bronzing gel som ligger på över 400 spänn här hemma men inte.
Förresten behöver jag ändå snart köpa ny, min gamla räcker nog bara max en vecka till.

Är det nåt särskilt ni brukar handla på taxfree?

Puss/ Asta

En slagen hjälte...

 

... Jag kanske borde lagt in en video här istället för bild så ni kunde höra snarkningarna. Det är en slagen hjälte som vilar här. Så trött att han inte ens orkar flytta sin lekamen till madrassen.

Vi har haft finbesök här idag. Gamla Amelia bloggare minns kanske Annanas?
Nu mera bloggar hon inte men kommenterar fortfarande flitigt hos mej.
Bor i grannstaden och vi har setts som hastigast en gång innan när jag köpte selen.
Idag kom både Fröken Annanas och hennes Herr Boxer hit på lekdejt.
Eller nja, jag och Annanas lekte kanske inte så hemskt mycket, vi pratade mest och beundrande våra fyrfota som efter viss vaktig tvekan från Gottepojken släpptes in.



Så underbart att se på dem.
På allt vad de signalerar till varann med sina kroppar å svansar. Med att gå först å att följa. Med att dricka i vattenskål och att vänta.
Herr Boxer är lite äldre än Gotteman, han är 2 år.
Jag tyckte båda pojkarna skötte sej snyggt och samspelade väl.
Det var en liten stund på stranden som de tände till och som man hörde att deras läten blev djupare, mer allvarsamt men inte värre än att de slutade upp när vi sparkade lite vatten på dem.




Fantastiskt bra miljöträning för de båda grabbarna Bus att promenera i koppel.
Leka. Inordna sej.
Men som sagt... tröttande.

Jag tror bestämt att jag blev nästan lika trött.
Hade tänkt springa idag men rumpmusklerna protesterar fortfarande sedan milen i lördags så det blev pizza istället.
Å så har jag gått två korta promenader med.
Tidig sänggång.

Tack snälla Annanas för titten, det här gör vi om snart tycker jag.

Puss/ Asta

söndag 16 juni 2013

Summering av en händelserik vecka

Ännu en vecka av sommaren kom å gick.
Det börjar bli klurigt att variera de här "veckan som var inläggen" med variation.
Rätt många av er verkar ändå läsa dem.

Detta har varit en händelserik vecka.
En av de största i mitt. Mormorveckan. Mirakelveckan.
Jag vägde in på 59,5 kg i måndags.
Jag har tagit det varsammare med löpningen. Ätit normalt med eftertanke och en del unnardagar. Jag förbjuder mej ingenting, jag tänker... "måste jag ha ett glas vin/ en skål chips nu?" Ofta är svaret ja.

Måndag. Min dotter var beräknad och spänningen steg. Hon hade en hel del förvärkar.
Jag var hos doktorn och blev lite ledsen. Han var sjukskriven så jag fick en vikarie.
Å avtalet med det företaget hade förhandlats om med landstinget och förlorat.
Så nu tillhör jag en annan företagshälsovård.
Vikarien kände ju så klart inte mej och det enda vi enades om var att jag skulle vara fortsatt halvt sjukskriven till semestern för att sen börja jobba fullt igen.
Fick senare i veckan mitt nya schema å fy fan... 90% är lika med så gott som jämt.
Handlade två klänningar  när jag var i grannstaden för pengar jag fick av mamma.
Jag sprang 5,74 km.
På kvällen var det sommarfest hos Anita. Lite stillsamt blev det men väldigt trevligt.
Var hemma vid halv ett eller nåt.

Tisdag. Ordentligt allergisk. Gick en halvkort runda med hunden, 40 minuter kanske.
Sen jobbade jag, På kvällen skrev min dotter att hon fått värkar igen.

Onsdag. 13:41 föddes vår Ängla. En fantastisk känsla.
Jag ville bara DIT så klart, men fick lugna mej. Istället åkte jag in till stan och handlade presenter till den lilla sessan. Kläder och en egen Rubendocka.
Alla mina kommande barnbarn ska få en Rubendocka.
De är handsydda å fantastiskt söta.
Motionsmässigt så gick jag 45 min. Sprang 6,45 km.
Å längtade.

 

Torsdag. Äntligen äntligen fick jag träffa henne, hålla henne, lukta på henne innan jobbet. Lilla Ängla. Den sötaste lilla flickan som någonsin skådats (och säkert den starkaste, smartaste och mest kapabla oxå :)
Det var plågsamt att gå till jobbet efteråt, att vara i samma byggnad, så nära men så långt borta.
På kvällen smet jag ner igen å fick ytterligare en kik ihop med övriga familjen som oxå kommit.

Fredag. Väldigt trött. Gick 45 minuter med Gotteman.
God mat, godis och vin.

Lördag. Gick 45 minuter och sprang på kvällen milen.
Helt galet häftigt att ha klarat av det.
Lat dag för övrigt med god mat (igen), godis och vin.

Söndag. Sjukt allergisk idag. Värst i ögonen som kliar så jag vill köra in gafflar i dem å röra runt.
Har gått en 45 minuters runda x 2 med Gotteman innan ösregnet och åskan kom.
Städat av nedervåningen.
Lagat å ätit mat och är nu sinnessjukt trött.
Det har varit en händelserik vecka.

Nästa vecka... 

Imorgon är jag ledig och ska ta tag i lite ärenden. Som försäkringskassan, apotek, beställa vaccination för lilleman.
Ska även ta mina mått imorgon å se om nåt har hänt. Samt väga mej så klart.
Jobbar tisdag, fredag (midsommarafton) och söndag.
Pappa å hans fru kommer nån av dagarna jag är ledig.

Ska hinna springa och träna lite mer strukturerat med Gottfrid.

Har ni haft en bra vecka?

Puss/ Asta

Mormorspoäng

 

* Bakar världens godaste bullar.
Absolut. Inte så ofta men NÄR jag gör det är det ingen som slår mej på fingrarna.

* Lagar världens godaste köttbullar.
Ehhh, ja! Vem skulle annars göra det? Fråga mina barn om ni inte tror mej.

* Stickar lätt som en plätt ett dussin koftor till den lilla.
Tyvärr inte. Kan på sin höjd sticka en grytlapp. Köper stickat istället. Inte lika många credpoäng där nej.

* Är lätt excentrisk med någonting... krukväxter tex
Knappast med krukväxter även om jag på senare år börjat ÄLSKA tantblomman pelagon. Men jag är väl excentrisk så det räcker till med min hund.

* Klär sej gärna i klänning.
Svar ja.

* Har katt
Svar ja här med

* Har kliniskt rena kökssluckor.
Svar nej. Jag har Dogue de Bordeaux.

* Shoppar ofta och gärna saker till sina barnbarn.
Uff ja, hon lär ruinera mej den lilla ungen.

* Talar om barnbarnen med alla som vill lyssna (å alla som inte vill det oxå.)
Jag är redan där. Å jag som tyckt att barnbarnsprat är såååå tråkigt att lyssna på innan.

* Har porträtt överallt på sina barnbarn
Inte än. Men i mobilen har jag rätt många med tanke på hur kort tid jag träffat henne. Å jag kan absolut tänka mej att tapetsera huset med hennes vackra nylle.

* Talar med särskild röst till barn.
Ja. Och till djur. Och till patienter... säger mina kollegor.

* Har ett oändligt tålamod.
Ja, tänk att jag med världens sämsta tålamod gick till typ världens bästa.

* Å en svaghet för sötsaker.
Mer chips men nog ska vi äta karameller gullungen å jag.

* Gillar Eco skor
Gillar? Jag dyrkar.

* Har innetofflor
Nej, men skulle absolut kunna tänka mej att börja med tanke på hur mycket hår å dregel och sand här ligger.

*Dricker kaffe på fat
Nej, i glas. Jag är modern.

Sen pysslar jag ju med en del som inte är så mormor lika.

Som att kunna springa en fucking jäkla mil!
Som att fortfarande titta på vackra män.
Som att inte vara road av matlagning och bakning.
Som att vara i min bästa form på många år.
Som att kunna tala om sex så de mest hårdbalkade karlar börjar rodna.

Good enough.

Puss/ Asta

lördag 15 juni 2013

Nästa Evy Palm...

Idag gjorde jag det! Idag sprang jag milen!!!

Bara de som verkligen känner mej förstår vilken prestation det är.
Vilket utgångsläge jag hade.
Vilken urusel springkondition jag hade.
Kanske kunde jag springa 100 meter... ja, knappt om jag ska va ärlig, sen bultade hjärtat hysteriskt i kroppen och luften tog slut för mej.
Jag tänkte att jag kanske inte kan, så svår astma som jag har... det gör det kanske omöjligt?!

Sakta men säkert har jag ökat på. Från gå-lufsa promenader till 3 km, 4 km, en halvmil (gud, så stolt jag var då.) 7 km, 8 km och så idag då... 1,18 mil.
Å jag var faktiskt inte ens särskilt trött.
För mej är det... ja det är fantastiskt. Som att besegra sej själv.
Det är inte alls... "kolla-in-vad-bra-jag-är-då-mallighet", inte ett dugg.
Det är ren å skär glädje över den egna prestationen.
Som när ett litet barn plötsligt står upp. Och går.
Leendet... jag kan! Jag kan själv.
Så känns det.

Extra härligt är det att det är mitt i värsta gräspollensäsongen.
När jag är som sämst. Jag har varit ovanligt bra i år.
När jag var barn vårdades jag ofta inneliggande på sjukhus vid den här tiden.
Å ändå funkar det.
Fy fan vad fräckt.

Jag känner mej en smula frälst.
Människor blir lätt sådana när de hittat sin grej eller möter otippad framgång.
En del blir frälsta på LCHF. Andra på yoga. Och jag har blivit det på löpning.
Skitjobbigt säkert för omgivningen.
Jag råkar komma in på löpning som samtalsämne jämt, jag vill gärna locka med folk till att börja springa. jag pratar lyriskt om hur tillgängligt löpning är, vilka resultat det ger, om att kan jag så kan vem fan som helst.
Å jag märker att jag uppfattas som lite jobbig. De som inte är redo är inte redo.

Jag har läst Martina Haags bok om löpning och hur hon kom igång.
Den är recenserad här på bloggen innan. Jag var måttligt imponerad.
Men två saker fastnade hos mej.
1.) Hur hon i början tänkte... "lyft foten, sätt ner foten, lyft foten, sätt ner foten."
Jag peppade mej själv med samma tankar när det var svinjobbigt ibörjan.
2.) Hur löpning från början är en sport "Där det bara är att snöra på sej skorna och sticka ut å springa" men ganska snart pockar behovet av prylar på.
Jag sprang ju från början i ett par gamla gymskor. Men rädslan för skador fick mej att skaffa riktiga skor.
Nu önskar jag mej en ny sportbh för det är vansinnigt att springa utan och jag har bara en som skaver för att spännet på axeln har gått sönder.
Sen skulle det va kul att ha kläder som andas.
Det blir grymt svettigt.
Å kanske ett bälte så jag kan ha med en vattenflaska.
Och knäna känns när jag springer... finns det inte skydd för det?
Å... ja, plötsligt är det inte så "bara ut och spring" längre.

Men va fan, det är mormor värd.

Puss/ Asta

En timma om dagen

 

Ibland får jag för mej så konstiga saker.
Som att lycka går att köpa för pengar. (Det gör det förvisso, men det gäller bara när du cashar upp slantar för en Dogue de Bordeaux.)
Jag kan få för mej att om jag bara köpen den där klänningen eller får den där ringen så kommer jag aldrig mer att vara olycklig.
Så dumt.
Det fungerar inte ens med den finaste gåvan av dem alla. Inte ens med ett litet barnbarn.
Jag är förvisso väldigt lycklig över den lilla... men ändå rätt säker på att jag kommer känna mörka, dystra stunder trots allt igen.

Lycka är ett flyktigt tillstånd.
Det är en djup känsla i själen av att allt är i harmoni.
Allt är som det ska vara.

Jag funderar mycket på det där. Född grubblare som jag är.
Nedstigen ur generationer av kvinnor med sinne för bitterhet, självömkan och dramatik.
Förmågan till att känna lycka och harmoni är till stor del förutbestämd redan innan du föds. Den finns i din arvsmassa. I ditt DNA.
Så pass mycket vet forskarna. Din förmåga till att känna lycka och harmoni, tacksamhet kanske, är lika naturligt ärftligt som talang för bollsporter, musik eller missbruk.

Lik väl talas det mycket om att träna upp lycka.
Alla kan vi inte bli Zlatan, men vi kanske kan lira i hemmabyns fotbollslag om vi vill tillräckligt mycket och tränar tillräckligt hårt.
Det sägs att hjärnan går att lura. Genom att le mycket och genom att låtsas vara lyckliga så BLIR vi oxå lyckligare.
Yoga är ett annat sätt. Mindfulnes ett tredje.
Själv märker jag att jag blir lycklig av att springa.
Inte medan jag gör det men efteråt.
Jag märker att jag ofta... och jag har ingen aning om varför... får en vag känsla av ångest när jag sitter framför datorn.
Kanske är det för att jag känner att livet springer ifrån mej, att jag skulle kunna göra nåt meningsfullt i stället.
Jag har därför många gånger försökt bryta min datortid, för jag lägger många timmar om dagen hängandes här.
Men det är som ett gift, ett beroende.
Jag ska ändå göra ett nytt försök.
En timma om dagen. Det får räcka.
Ute pågår sommaren. Inne ser det ut som fan.
Det är bara att välja å vraka vad jag vill göra istället för att sitta här.

Kan jag hålla min genetiskt inprogrammerade övervikt stången och i schack borde jag rimligen kunna göra samma sak med mina psykiska svagheter.
Jag får åtminstone fortsätta att försöka.

Puss/ Asta

(Som nu avverkat åtminstone 30 minuter av dagens datatid.)

Vem är det som är korkad egentligen?

 

När mina barn var små brukade jag å min polarinna Cissi skratta åt folk som duttade för mycket med sina barn. Såna som lät 5 åringar åka kärra och följde sina förstaklassare till skolan.
Hånfullt brukade vi säga att "De gjorde sina barn utvecklingsstörda genom att behandla dem som bäbisar."
Nu säger vi ingenting. Nu vet vi. Ingen spöar oss i grenen dalt.
Cissi går upp FLREA gånger varje natt för att hennes katt vill dricka.
Nedlyft i badkaren.
Under rinnande kran.
Sa jag flera gånger per natt?
Jag sa en massa annat oxå förr i världen. Som "klarar man inte av sina stora hundar så ska man inga ha" när vi... min gamle Baron å jag... gick förbi hundägare vars stora hundar gjorde utfall.
Det var innan Märta det...

Tänk vad man mjuknar med åren.
Eller blir lite klokare kanske. Åtminstone lite mer ödmjuk.
Men kanske var det ändå tur att jag fick mina barn tidigt med tanke på hur jag curlar min lille prins Gotteman.

Gottfrids matlust har aldrig varit mycket att skryta med. Jag tror det är ganska vanligt inom rasen (eller så är det vanligt med bortskämda Dogue de Bordeauxer) för jag har hört om många som har problem.
Sedan Gotteman fick sin förkylning, kennelhosta eller vad det är, så har aptiten varit lika med noll.
"Låt honom vara utan mat då" säger en del viktigpettrar.
Men det funkar inte så. Efter nåt halvt dygn utan mat börjar han må illa å då äter han verkligen inte. Då spyr han galla å vänder bort huvudet även från godis.
Ofta fungerar det att ge en smörgås så kommer aptiten, men nu är det värre ställt som sagt.
Idag har jag trugat i honom 1,5 mått foder.
Allt mer desperat.
Med grädde.
Med kyckling.
Med mer kyckling.
Med resterna av gorgonzolasåsen.

Mmmm.
Ofta anklagar jag Gotteman lite kärleksfullt för att inte vara den vassaste kniven i lådan. Motstånd får honom att ge upp. Alltid.
Han kikar lite och knäcker han inte gåtan han har framför sej på 5 sekunder så går han därifrån. Vad det än gäller.
Märta var motsatsen.
Det sägs att hundar inte kan lära sej genom att iaktta men hon kunde.
Å lärde sej det mesta. Själv.
Men Gotteman. Han är mer söt än smart om man säger så.
Fast man kan undra... är det han eller jag som är korkad?
När maten blir godare å godare ju längre man väntar.
Hans uppfödare brukar säga att "han har fostrat dej väl" och det får man väl hålla med om.

Innan ikväll såg maken å jag på ett par avsnitt av Games of Thrones.
Maken satt s Gottfrid inte kunde sitta närmast mej och herre jesus så synd det var om honom.
Han försökte tjata. Tränga sej förbi. Morra bort sin pappa (ända till pappa morrade tillbaka.) Han pep å han suckade å han hade det vääääldigt besvärligt.

Jag har aldrig varit en särskilt ängslig småbarnsmamma.
Mina barn har fått leka vilda lekar. Passa varandra. Ramla nångång.
De har kommit hem sandiga och med skrubbsår om kvällarna.
Men fulla av lek och äventyr.
Jag har aldrig tagit särskilt mycket strider för dem.
Självklart om det har behövts men tjafs syskonen emellan eller med nån kompis har de inte haft mycket för att komma hem om.
Nu... jag är en tigermamma för Gottfrid.
Ve den som är dum mot honom. Ve den som kritiserar honom.
Jag har blivit av med många "vänner" för deras "välmenta råd" om mina hundar.
Inte minst när Märta var som värst och alla tyckte att jag skulle avliva henne innan någonting hände.
Här avlivas inga hundar! Har man tagit fan i båten ror man den i land.
Har man en hund som Märta med veka, sköra nerver och stor försvarslust och vakt... ja, då är det klurigt men då får man anpassa livet efter det.
Gotteman... han är ljuvlig. Perfekt.
Lite envis bara.
Lite bortskämd.
Lite slyngelålder.
Jag tar vilket krig som helst för honom. Dumdristigt försvarar jag honom.
Tappar min artiga väluppfostran och snörper kyligt på munnen när någon säger nåt dumt om honom.
Å ler som en lallande idiot när andra beundrar honom och över över honom superlativen.

Som sagt, mjuknar med åren.
Vi sover ihop ännu. Frågan är vem som behöver det mest?
Moi skulle jag tippa. Jag har gjort några halvdana försök att sova utan honom.
Efter en kvart ger jag upp. Å går ner.

Hundtanten. Det är jag det.
Men är man mormor så kan man väl få vara en smula excentrisk?

Puss/ Asta

fredag 14 juni 2013

Bryta en gammal tradition

 

Många tankar, minnen kommer över mej från när jag var nybliven mamma.
Jag minns mina tankar i ett annat ljus, jag minns min kärlek så mycket starkare.
Jag minns bra förebilder för att vara mormor och morfar... och jag minns sämre.

I min släkt är det lite av en obruten tradition av att behandla något el några av barnbarnen som som prinsessor och resten betydligt kärvare.
Man är som barn inte särskilt gammal när man märker att ingen är egentligen intresserad av mej, alla tycker mycket mer om min syster eller min kusin.
Det gör något med barn att växa upp så och jag tror inte det är direkt oskadligt  även för de privilegierade barnen.

Jag är nybliven mormor å jag har brutit många märkliga traditioner min släkt har innan. Jag tänker i synnerhet bryta den  här.
Jag kommer att älska mina barnbarn precis lika mycket, glädjas över dem på precis samma sätt... och om jag misslyckas... så kommer jag att dölja det så bra att ingen någonsin kan ana.
Högläsning, Astrid Lindgrenstittande, äventyr i smått o litet, bus å pyssel och allt vad vi ska ta oss för i all ära. DET  viktigaste i min kommande mormors å farmors roll kommer bli... att älska och vara rättvis.

När jag var liten kallade morfar mej alltid för "morfars docka", "morfars prinsessa."
Min lillebror kallade han för "skrotten" trots att han hatade det.
Min mamma behandlade mej betydligt kärvare å mer styvmoderligt än min lillebror.
Vem av dem som kompenserade för vem är svårt att veta.
Säkert ursäktade de sina beteende med det i alla fall. 

När min äldsta dotter föddes så bodde vi till råga på allt hemma hos mina morföräldrar första halvåret. Det är så klart att det skapade band.
Men orättvisan mellan henne och hennes kommande syskon gör ont i mej ännu.
Saker var lättast att komma åt.
Att förbjuda dem att bara handla till den äldsta eller att handla finare saker till den äldsta.
Känslor som uttrycktes och handlingar var svårare.
Beundran av min äldsta, nonchalans mot de övriga.
Alla kände av den.
Vi hade många stora, hårda gräl om det där mina morföräldrar å jag.
Jag minns särskilt ett i deras trappuppgång när jag skrek på dem så grannarna öppnade dörrarna. När jag bad dem fara åt helvete och sa att de aldrig mer skulle få träffa mina barn. Morfar som stukat gick in, mormor som stod kvar i dörren å giftigt käftade emot.
Ingen av dem kunde... eller ville se... varför jag var så sårad och så arg.
Den gången hade jag verkligen fått nog!
Det var en, bidragande tung orsak till att vi valde att flytta 10 mil.
Till att jag ville skapa avstånd.
Med tiden blev det bättre om än aldrig bra.

Jag ska ta med mej de goda bitarna från minnena av mina morföräldrar.
De kärleksfulla å varma.
Jag ska ta lärdom och noga vakta på mej själv för att inte ta med mej de dåliga bitarna.
Rätten att vara ovillkorligt älskad har alla barn. Jag tror och hoppas att mina barn känner att jag alla älskar dem lika mycket och att alla har en alldeles speciell plats i mitt hjärta som ingen annan kommer åt.
Det ska även mina barnbarn ha.

Puss/ Asta