fredag 29 november 2013

Misstron mot sjukvården.

 

Överallt, bland mina vänner irl men ändå mer i bloggar och på facebook, läser jag om misstron och missnöjet som finns mot vården. Ingenting är minsann bra. Alla är klåpare.
För oss som arbetar inom vården och sliter på i stort sätt varenda jävla arbetspass, knappt hinner äta och får jobba över snudd på jämt kan det kännas som en käftsmäll och en personlig förolämpning.

Men om vi tittar lite på det där missnöjet mer detaljerat och försöker förstå vad de säger utan att gå i försvar...
Jag är inte på något sätt sjukvårdspolitiker och det finns massor av kunskap jag inte besitter men några enkla saker förstår jag. Det handlar om tillgänglighet, förtroende, närvaro och att kedjor fungerar.

Jag har begränsad erfarenhet som patient och en hel del erfarenhet som Sjusköterska och jag kan inse att det finns ett å annat som inte fungerar. Småsaker som blir stora i sammanhangen.
Remisser som inte når fram, provsvar som aldrig meddelas, personal som har för kort om tid, patienter som hela tiden får träffa nya läkare, läkare som hela tiden får träffa nya patienter, oklart vem som håller i ansvaret osv.

Mina förslag är enkla.

Bygg ut primärvården och ge läkarna där förutsättningar att arbeta.
Jag tycker inte om alla dessa privata initiativ, inte för att de är sämre utan för att de är orättvisa, men det är en annan fråga.
Ge läkarna på vårdcentralerna tid att samtala med patienterna och lära känna dem.
Lyssna på patienten men ha även modet att stå för det medicinska kunnandet att sätta ner foten för ständiga krav på nya undersökningar och prover som frustrerade patienter kan tänkas begära. En patient som är trygg med att deras läkare är både kunnig och bryr sej om dem blir tryggare och söker inte vård på olika instanser.
Öka vårdcentralernas tillgänglighet så de kan ta emot patienterna på ett bättre sätt och så att de sjuka inte uppmuntras att söka akuten för icke akuta tillstånd.

Ge kommunsjuksköterskan ökade befogenhet och tätare kontakt med ansvarig läkare så fler sjukdomstillstånd hos äldre kan skötas ute i kommunerna, i patienternas privata hem eller på boenden.
Ingen dement gammal människa borde behöva komma in till slutenvården för lite dropp eller några dagars intravenös antibiotikabehandling.

Genomför brytpunktsamtal mellan patient och/ eller anhöriga och läkare.
Besluta var vårdnivån bör ligga för gamla människor. Det är inte alltid i en 94 årings intresse att flänga fram å tillbaka till sjukhus för att kroppen börjar ge upp.

Ge sjukvårdspersonal tid att utföra sina arbetsuppgifter med reflektion.
Om en Läkare/ Sjuksköterska inte har femtielva saker de ska göra på samma kvart är risken mindre att saker å ting glöms bort eller struntas i.
Ge oss tillbaka vår förutsättning att faktiskt bedriva god vård.

Ställ människor till svars. Själv frågar jag alltid i kontakt med vården "å ditt namn var?", det är svårare att strunta i något som är överenskommet om det finns ett namn.

Otrygga patienter som inte känner sej lyssnade på och sedda är utöver det personliga lidandet kostsamma för sjukvården, det vet alla som arbetar där, vissa patienter kommer alltid tillbaka.
Pengar som investeras i att patienten skall känna sej trygg och lyssnad på är därför alltid väl investerade.
Det kan omöjligt vara så i en välfärdsstat att man måste vara frisk för att vara sjuk. 

Puss/ Asta

Araberna eller mörkret

 

God kväll kära ni...

Jag har en bekännelse att göra å det är lika bra att ta det direkt.
Ta tjuren vid hornen så att säga...
Jag har redan tänt julstjärnorna.
Jo.
I köket i alla fall. Resten av huset struntar jag i att julpynta för det ser förfärligt ut ändå.

Jo jag vet...
Traditioner är till för att hållas på. Vaktar vi inte på dom utan låter muslimerna komma hit så kan det bli så där. Att julstjärnorna åker upp på en onsdag. En halv vecka före advent. De där araberna vill inget hellre än förstöra den svenska julen.
Julen och fornlämningarna. Men fornlämningarna är jag åtminstone oskyldig till.

Eller kanske är det som Pipan skrev i sin blogg.
Det är så mörkt och så kallt att vi helt enkelt inte står ut.
Vi skiter i jul å vi skiter i advent, vi vill helt enkelt bara ha upp våra lysande stjärnor i papp.
Jag tror mer på den teorin när jag tänker efter.

När jag var liten var det stört förbjudet att tända julstjärnorna eller stakarna före söndagen den första advent. De satt kanske uppe på lördagskvällen men de tändes JÄVLAR I MEJ inte!
Jag älskade min pappstjärna i orange papp. Den som gav ett sånt vackert sken.
I åratal som ung vuxen ville jag ha en pappjulstjärna men det fanns inte.
Det var hopplöst ute, fruktansvärt mycket -70 tal.
Det fanns stjärnor i trä. I metall. I halm. Men inte i papp.
Ja, tills för ett gäng år sedan då när det kom tillbaka med buller å bång.

Min mamma lever å kan inte vända sej i någon grav.
Men min ordentliga, städgalna, pedanta mamma finns inte längre, jag är numera ordningsam än henne.
Jämfört med min barndoms mamma har jag fuskat mej igenom adventsstädningen så jag blir alldeles skär om kinderna. Jag försöker strunta i det. Jag är ändå medelålders.

Idag har jag käkat lunch med Ergo. Jätte god mat. Å jag fick en liten present.
Sen kollade jag runt lite i affärerna, provade ett å annat men handlade ingenting.
Är trött idag. Trött och lite lite ledsen.
Så här ser jag ut i alla fall. Sliten men klassisk dagens putfit...

Gammal tröja från Lindex som jag fortfarande gillar.
Byxor från Only. Snäppet för små nu sedan jag gått upp lite vikt... igen.

Vad gör ni?

Puss/ Asta

onsdag 27 november 2013

Feminism för dummis.

 

Om man kan tro på Gud på sitt eget individuella sätt så borde man väl för bövelen kunna ha sin egen feministiska uppfattning.
Nej, inte om du frågar "de riktiga feministerna", de som ser på alla män som förtryckare och alla kvinnor som förtryckta.

Jag tror höga klackar och röda läppar är skitsamma för feminismen.
Jag går ofta ute bland folk i mina allvädersstövlar, håret på ända, mjukisbrallor och osminkad, Men jag tappar inte min uppfattning om vilken typ av samhälle eller relation jag vill leva i för att jag rakar benen och har svarta spetstrosor och 7 cm klack på skorna.

Vill du fostra dina barn i feministisk anda så är följande viktigaste...

Välj rätt pappa till barnet som tar delat ansvar för ungen och hemmet
(Ja där fuckade ju jag upp rätt rejält.)

Arbeta och ha ditt eget liv, din egen yrkesroll och tjäna dina egna pengar.
Sätt dej aldrig i en situation där du är tvungen att stanna hos en man du inte längre älskar för att kunna försörja dej.

Stå upp i diskussioner, särkilt inför barnen, och var inte den typ av kvinna som viker ner dej. Är något viktigt, våga bli påstridig och högljudd.

Bara där har du kommit långt. Mamma är kapabel, mamma är stark, mamma har ett jobb och mamma tjänar pengar.
Resten... om ungen har rosa eller ljusblå huvudkudde och sånt larv spelar betydligt mindre roll.

Lär dina barn genom samtal, litteratur ni läser tillsammans, genom föredöme hur andra människor skall bemötas med respekt.

Tuta i ungen att allt den vill kan den.

Då är du jäkligt nära i hamn.

Puss/ Asta

tisdag 26 november 2013

Det här med att duga

 

Satt på toa å pinkade medan jag bläddrade igenom en tidning och såg den här bilden.
Jag vet inte varför den fastnade, man ser ju snygga tjejer i reklamens värld hela tiden, men den gjorde det och jag funderade...
Undra hur det KÄNNS att vakna upp varenda dag och vara så där snygg?!
Undra hur det KÄNNS att åka å handla, ta en springtur, käka en bit mat ute och vara så där snygg?!

Nej, jag vet att hon är fixad å trixad och sminkad av de bästa och därefter körd i fotoshop ett par varv... jag vet, men grundförutsättningarna har hon ju.
Å hon är inte många år yngre än vad jag är.
Jag vill oxå se ut så där!

Åhhh vad det är svårt, för att inte säga omöjligt att inte hålla på att jämföra sej med andra. Alldeles oavsett om intellektet förstår att jag blir varken snyggare, smalare eller präktigare för att nån annan är på sitt vis.
Jag är jag.
Dessa tankarna med att duga kommer alltid till mej inför advent. När jag ska adventsstäda. Trogna läsare har läst det även tidigare år.
Jag har något slags inre krav på mej om en viss standard för att... ja, duga i mina egna ögon. Jag har alltid högre mål än vad jag orkar förverkliga.
Å sen, när jag slitit en hel dag med att skura skåpluckor eller vad det nu månde vara så känner jag mej ändå som en skurk... eller en sämre människa... för jag vet vad jag struntat i och fuskat med.
Nämnde det för Mini idag när hon höll mej sällskap medan jag svabbade skåpluckor.
Hon sa att "det blev fint" och jag sa att jag inte städat INNE i skåpen och att sånt får mej att känna mej som en sämre mamma.
Mini blev förvånad, fattade inte hur jag menade... Hur kan skåpluckor ha med din roll som mamma att göra?!
Nej, det är sant...
Men varför känns det så då?

Ja inte vet jag...
Kanske hör det till barndomen. Till att det var så jävla viktigt för mormor och för mamma att adventsstäda. Vi barn fick minsann hjälpa till, massor, och vi fick veta att det blev ingen jul å inget roligt för än allt var klart å fint.
Vi höll på långt in på julafton och missade ofta början av Kalle Anka för att vi diskade porslinet i skåpen eller skurade under badkaret.
Jag har varit mycket noga med att mina barn bara ska roa sej på julafton, helst ska vi allihopa det, men det funkar inte alltid.
Ändå lever nog den där känslan kvar inom mej.
Så fånigt. Mina barn å barnbarn bryr sej så klart mer om ifall jag är harmonisk och glad över advent å jul än om ugnen verkligen är skinande blank.
Känsla och förnuft hör inte alltid ihop.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand. "Sirila gentlemän sökes" av Karin Brunk Holmqvist.

 Sirila gentlemän sökes (pocket)

På egen hand... så där lite i smyg från Bloggdalabrudarna... har jag läst "Sirila gentlemän sökes" av Karin Brunk Holmqvist.

Alma och Margit är två väninnor, den ena strax under 80, den andra strax över.
De bor grannar och förmiddagsfikar varje dag hos varandra.
När kommunen beslutar att dra en väg tvärs över de båda damernas tomt flyttar de båda in på Solgläntans äldreboende i väntan på sina nya pensionärslägenheter.
Där börjar det hända grejer!
Tanterna erövrar världen... eller åtminstone går en datorkurs och köper långbyxor.
Å slutligen sätter de in en kontaktannons i tidningen där de söker var sin Siril gentleman.

Låter det spännande?
Det är det inte.
Detta är min andra bok av Karin Brunk Holmqvist. Tidigare i somras/ våras någon gång läste jag "Potensgivarna." Jag kan för mitt liv inte komma ihåg särskilt mycket av handlingen i den boken men jag minns att jag tyckte den var lite söt och jag tror jag gav den godkänt.
Denna bok gör mej mest irriterad. Jag fnissade inte en enda gång och tror inte att jag drog på smilbanden heller trots att det är uppenbart att historien ska vara både "lustig och varm."

Boken är smockad av schabloner. Det är som om författaren har ansträngt sej för att få in så många som möjligt.
Tanterna är tex så EXTREMT tantig. Allt, allt, allt ni förknippar med ordet "tant" finns i texten. Broderade bonade, läggningsvätska, underkjolar, syrliga karameller i glasskål med lock, virkade överkast, fåniga prydnadssaker.
När de ska vara med om stora och omvälvande saker går de alltså en datorkurs å köper långbyxor med resår i midjan. Wild and crazy.
Den "onda" är förstås en vass, snäsig kvinna som dessutom... hemska människa... är otrogen! Med en gift man. Vilket... stycke. Men så får hon sin läxa oxå.
Författaren inleder boken med moraliserande i ett stycke där hon skriver till läsarna om boken. Där står bland annat... "Jag har glatt mej åt de små damernas framgångar samtidigt som jag smålett lite elakt åt de som med all rätt plattas till."

Nej, jag tyckte inte alls att den var varm å härlig den här boken.
Jag kommer säkert att ha glömt den inom en vecka.
Boken får en svag 2.

Puss/ Asta

måndag 25 november 2013

Ljuva november


Det är underbart med semester. Underbart med sol. Underbart med en klar novemberdag. Sammantaget rätt så underbart att vara jag...

Idag gick Gottemannen å jag en promenad. Ja ni är kanske less på mina halvkassa mobilbilder av havet å min hund men det är tyvärr bara att gilla läget.



Jag blir i alla fall lika tagen varje gång. Vänjer mej aldrig vid lyxen att få bo så här.



Bjuder på en ofixad, omakad semesterbild. Gött att slippa bry sej om hur man ser ut tycker jag. Å lycklig ser jag ut att vara.



Kolla in min pojk!



He is stunning!



Liksom havet. Hur skulle man kunna leva utan det?



Så var vår promenad.




Hur har din måndag varit?

Puss/ Asta

Att se livets mirakel en måndagmorgon

 Foto

Idag har jag varit uppe i ottan (vilket jag tog igen med en låååång förmiddagslur.)
Idag är nämligen inte vilken dag som helst. Idag har vi varit på ultraljud och tittat på Mini å Anthons bäbis.

Mitt i natten (halv åtta) begav ett morgontrött gäng sej ut till bilen.
En brokig skara. Blivande mamma, pappa, mormor å gudmor.
Bilrutor fick skrapas och bilrutor immade igen men vi kom fram i alla fall...

... å vilket mirakel det är!
Att faktiskt få SE den lilla bebisen. Både i ett stycke å bit för bit.
Blev så imponerad när barnmorskan tittade närmare på hjärtat.
Det är ungefär en cm stort och man såg 2 kamrar och 2 förmak, klaffarna som arbetade.
Hen verkade väldigt morgonpigg och gymnastiserade för fulla muggar.
Mormors lilla...
Det blev så mycket mer verkligt.
Å även om jag bävar för mitt lugn och min sinnesfrid med en liten bebis i huset så längtar jag JÄTTE mycket efter hen.

Hen...
Som alla ungdomar nu för tiden som fasen inte kan vänta på något :) ville Mini och blivande pappan veta mer exakt vem som bodde i magen.
Barnmorskan sa att det inte är helt hundra på ett sånt här ultraljud.
Flickor kan vara väldigt svullna i sina blygdläppar och ha en stor klitoris så det är lätt att ta fel.
Men med största sannolikhet kunde hon se. En avancerad gissning.
Om de unga tu vill att jag ska avslöja det vet jag dock inte så jag avvaktar där.
Men HAR ni sett ett så vackert foster någongång?!
Självklart inte.
Frågan var retorisk.

Puss/ Asta

söndag 24 november 2013

Vad säger ni om fars dag?

 

Ni som såg Solsidan idag vet vad jag syftar på.
Fredde å Mickan har en bestämd dag i veckan de har sex på. Fars dag.
Skulle det kunna vara något även för det riktiga livet eller är det nåt som hör tokiga komediserier till?

Jag är splittrad till det här som man till vardags kallar för husfridssex.
Sex som är mer för att det SKA vara än för att man är kåt.
Min make är än mer tveksam.
Han avböjer ofta (... nej så ofta blir det inte faktiskt) mina inviter med att "nä, du är ändå inte sugen och då kan det kvitta."

Men jag tror det är så här... och nu generaliserar jag igen av bara katten... att män blir MER sugna av avhållsamhet medan kvinnor blir MINDRE sugna.
Vi behöver hålla igång maskineriet på ett annat sätt.
Ju längre vi väntar, desto mindre lust har vi.

Å ena sidan så tycker jag verkligen att vi kvinnor (eller ja, män och kvinnor) inte skall göra våld på sej själva och ligga utan lust.
Å andra sidan tror jag att ska en kvinna vänta in lusten efter nån månad eller två uppehåll... ja, då kan hon vänta till dödagar.
Jag funkar så i alla fall.
Alldeles oavsett om min make tar disken och köper blommor med sej hem.
Eller ja, det har aldrig hänt så det ska jag kanske inte ta gift på, men jag TROR det.

Sex kan med åren väldigt lätt bli kravfyllt. Har man inte haft det på ett tag ja då duger det fan inte med en snabbis i duschen då ska det vara en helkväll med filande i olika ställningar. Bara den insikten kan ju döda den mest spirande lilla lust.
Jag tror faktiskt att "fars dag" eller "en sexdag" kanske låter mer jämställt kan vara en god idé.
Det behöver inte vara så jävla fantastiskt, det ska bara göras.
Bli en rutin. Komma i gång.
SEN kan man ställa högre krav.

Vd tycker ni och hur har ni gjort när sexlusten sinat i kraven, ledan och livspusslandet?
Det vore VÄLDIGT intressant att höra.

Puss/ Asta

Hane eller tik

 

Tik eller hanhund?
Jag ställde frågan på min sida på facebook och jag ställde frågan i en sluten hundgrupp.
Det är intressant, man får så olika svar och många är väldigt kategoriska med vad de föredrar.

Jag har haft 2 hanhundar och 2 tikar... plus att jag tog väldigt mycket hand om min mosters rottweilerflicka i sena tonår.
Hanar och tikar har olika fördelar tycker jag...

Om man generaliserar mycket (för det gör jag nu) så är hanarna mer intresserade av omvärlden. Lite mer flyktiga i sin kontakt. Lite mer upptagna av dofter å annat.
De är ofta lite hårdare. Mer hårdhänta, mindre lyhörda för tillsägelser.
En hanhund skall hålla på å lukta och pinka in revir överallt men å andra sidan är de jämna i humöret.
En tik är ofta mer familjär. Mjukare och faktiskt intelligentare.
Min erfarenhet av tikar är att de kan vara nog så bitchiga mot andra hundar som hanar kan. De menar mer allvar med i sina konflikter med andra hundar och vill inte bara mopsa upp sej.
Löpen är det minsta tycker jag även om många hanhundsälskare framför just detta.
Hormoncykeln över lag skulle jag hellre vilja säga. Under ett halvår är det som att ha tre-fyra olika hundar.
Värst och jobbigast har jag upplevt tikarna 2 månader efter löp när de blir skendräktiga och ska bädda överallt, pipa, klänga under huden på en, vakta bebisar och allt vad de pysslar med.

Det är alltså hugget som stucket. Jag känner mej mer som "tikmänniska", det känns som om jag förstår en tik bättre å hon mej, men efter Märta är jag livrädd för livmoderinflammation som drabbar var 4:e-5:e tik och kan vara mycket allvarligt. Det är höga odds.

Gottfrid är en enklare hund än vad Märta var på så många sätt men allt är inte könsbundet.
Han är positiv och vänligt sinnad till sin omgivning. Han är nyfiken och godtrogen.
Han är mer bunden till mej och tycker att jag är det mest spännande som finns.
Han är oxå betydligt mindre intelligent än vad hon var å kommer inte på lika mycket hyss. Hundars intelligens används ju inte alltid till det ägaren tycker är käckt eller lämpligt.
Han har vakt i sej som alla Dogue de Bordeauxer men lägger inte alls samma allvar och tyngd bakom skallen.

Sen är han svårare genom att han är så härdhänt. Han leker hårt och tar i ordentligt med både tänder och tassar. Jag har alltid blåmärken på armar och ben.
Han verkar inte förstå hur tung och stor han är och kan hoppa från golvet rakt upp i huvudet på en när man ligger å läser. Han har oxå svårt att bryta sin lek om man säger "aj" eller "nej" och jag får nästan alltid låta arg för att han ska bry sej.
Så var min tidigare hanhund oxå.
Han kunde liksom "passa på" att ge en ett tjuvnyp när han lekte. Han... Baron... kunde dessutom dundra rakt in i benen på en när han kom springande å var lös.
Så gör inte Gottfrid tack å lov för det gör ONT!

Just nu njuter jag av min hanhund. Han är underbar och en på miljonen.
Lär aldrig få en sån kille igen.

Puss/ Asta

Nästa vecka...

 

Söndag. En god dag att summera.
Särskilt idag. Min gamla almanacka slutar idag. Imorgon börjar jag använda min nya.
I morgon är första dagen på semestern även om jag fick fuskstartat den redan i fredags.

I fredags återupptog jag även löpningen efter en månads uppehåll och efter att mentalt ha gett upp den. Det gick segt men bättre än förväntat.
Idag tog jag mej ytterligare en runda.

Mitt första mål denna kommande vecka blir att försöka springa varannan dag.
Istället för att jaga på mej själv med längder ska jag tillåta mej själv att delvis starta om och istället för antal meter fokusera på vanan.
30 minuter tänker jag nöja mej med att springa. Det borde jag rimligen både stå ut med och hinna med.
Så 30 minuters rundor på tisdag, torsdag och lördag kommande vecka.

Fönsterna ska tvättas på nedervåningen (övervåningen skiter jag faktiskt i.)

Skåpluckor, lister, dörrar, lådor ska tvättas av och ur.

Huset skall städas noga. Båda toaletterna skuras.

Julgardiner och dukar ska fram.

Adventspynt. Stakar ska fram, stjärnor ska upp.

Julklappsinköpen skall påbörjas.

Julköttbullarna stekas.

Det stora lågprisvaruhuset skal få sej ett besök då jag förutom diverse hygienartiklar behöver införskaffa stearinljus i massor, ny huvudkudde, några nya tomtar.

Jag ska bort på glögg med några kollegor.

Jag ska dejta min frisör.

Jag ska håll parmiddag på lördagen.

Jag ska njuta av långa hundpromenader, läsning å tid "att bara vara."

Jag ska ner under 60 kg sträcket igen (59,5 kg duger.)

Nästa söndag får vi se vad som hanns med och vad som eventuellt tullades på eller ströks.

Hur ser din kommande vecka ut? Har du några mål med den?

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. Recension av "Förr el senare exploderar jag" av John Green


 
Dags att än en gång bege sej till det lilla torget i Bloggdala för ännu en träff med bokcirklarna.
Den här gången skall vi tycka till om John Greens bok "Förr eller senare exploderar jag." 

Berättelsen kretsar kring unga Hazel, en 17 årig flicka med lungcancer.
Sjukdomen gör henne syrgaskrävande dygnet runt och den gör henne deprimerad.
Man blir lätt det av vetskapen att man bär en dödlig sjukdom när livet knappt börjat.
"Varje gång man läser en broschyr eller en hemsida el något om cancer finns depression med på listan över cancers biverkningar. Men egentligen är inte depression en biverkning av cancer. Depression är en biverkning av döendet."
Hazel ägnar osunt mycket tid åt att se dåliga serier på tv, äta för lite och åt att läsa samma bok om å om igen "Ett storslaget lidande."
Hazels mamma ser därför till att dottern kommer iväg till en stödgrupp bestående av unga människor med cancerdiagnoser. De träffas i kyrkans lokaler "i mitten av Jesus hjärta" och samtalar.
"Stödgruppen var förstås deprimerande som fan."
I denna stödgrupp lär Hazel känna Augustus Water. En ung man som mist sitt ben till skelettcancern men som därefter friskförklarats.
En flirtig vänskap utvecklas till fullblodig pulserande ung kärlek.

Berättelsen är en roman om kärlek. Det är oxå berättelsen om att vara ung.
Men framför allt är det en roman om livet och döden. En roman om att trots alls göra sitt bästa för att leva ett kort liv fullt ut.
Den är märkligt osentimentalt skriven. Mer som en redovisning med ett uns av humor och eftertanke.
När jag läste till sjuksköterska fick vi gång på gång itutat oss att "Hälsa är inte frånvaro av sjukdom, det är upplevelsen av livskvalitet."
Å det stämmer faktiskt.
Helt friska människor kan uppleva sitt liv ganska meningslöst medan sjuka människor kan uppleva kvalitet i det de orkar och mäktar med.
Denna bok sätter verkligen fingret på det.

Boken har legat som 1:a på New York Times bestsellerlista.
Den är filmatiserad. Hyllad.
Och det är ingen dålig bok. Inte alls.
Den är väldigt tankvärd och vacker.
Romanens handling och personer är lätt att känna med och att tycka om.
Men av någon anledning berör den mej inte speciellt mycket.
Den når inte in... och kanske är den inte heller tänkt att göra det heller.
Jag tror att jag hakar upp mej på två saker i boken som sänker läsupplevelsen.
1. Att det är en ungdomsbok. Varför det stör mej kan jag inte svara på.
Hade jag inte blivit informerad om det innan så hade jag antagligen inte ens tänkt på det.
2. Att jag tidigt, redan när Gus presenteras i boken, förstår att han inte alls är frisk utan att det kommer gå åt helvete för honom.
Jag vill inte kunna räkna ut sånt när jag läser.
Jag har funderat på varför jag inte blev mer berörd av boken än vad jag blev, för jag finner egentligen inga "fel" på den.
Kanske har det med mej själv och mitt eget mående att göra, kanske kan inga böcker "nå" mej helt och fullt just nu?

Jag ger boken en 3:a. Den är helt klart godkänd.

Jag tackar Therese för val av bok och lämnar över till Köpenhamnsmamman att välja bok och tid för recension.

Puss/ Asta

lördag 23 november 2013

Dödshjälps vara eller inte vara

 

Jag har inga siffror i huvudet men när det gjorts undersökningar om var befolkningen står i synen kring dödshjälp är en överväldigande majoritet för.
När endast sjukvårdspersonal utfrågas ser siffrorna annorlunda ut och flertalet är emot. Jag tror inte det är en slump.

I likhet med många andra etiska frågor kring människans existens och vår rätt att blanda oss i så är den här frågan inte enkel.
Det finns absolut bra argument för både ja och nejsidan.
Att drabbas av en allvarlig sjukdom med dålig prognos är något de flesta av oss räds mer eller mindre.
Tanken på att få en sjukdom med dödlig utgång som gör oss lidande och beroende av andra skrämmer den tuffaste.

Jag tror att anledningen till att sjukvårdspersonal till stor del resonerar annorlunda i frågan är att vi har större insikt i hur vården av palliativa patienter ser ut... eller åtminstone kan se ut.
Vi har i Sverige idag ingen lagstiftning som stöder aktiv dödshjälp.
Däremot har man som patient och som anhörig mycket att säga till om och man kan neka vård och behandling. Avstå från vård som per automatik kommer att leda till en snabbare död. En slags passiv dödshjälp.
Du kan som patient tacka nej till dropp om du inte kan äta. Dialys om dina njurar inte kan rena blodet. Hjärt och lungräddning om du får ett hjärtstopp. Antibiotika om du drabbas av en infektion. Blod om du är anemisk.
Avstå insatser som förlänger ditt liv och ditt lidande.
Som patient har du oxå rätt att kräva att vara så smärt och ångestfri som möjligt.
Där finns det massor att göra med rätt kompetens. En patient med svåra smärtor kan i princip hållas nedsövd i väntan på döden.
Detta även om morfin och andra analgetika och sederande läkemedel faktiskt
riskerar förkorta livet efter som de bidrar till sämre förmåga att syresätta dej.

Jag ser många etiska problem med att tillåta dödshjälp.
Var ska man dra gränsen? Hur sjuk måste man vara? Hur nära den förestående döden?
Vad säger att de beslut som fattas när jag är vid mina sinnens fulla bruk gäller den dag jag är tex totalförlamad och utan förmåga att kommunicera?
Kanske har begreppet "livskvalitet" ändrats?
Vad säger att den med en dödlig prognos inte är deprimerad?
Är man i så fall i stånd att ta ställning?
Å när vi är inne på det... vad säger att en svår psykiatrisk diagnos som djup och svårbehandlad depression inte är lika plågsamt som MS eller ALS?
Var drar vi gränsen?
Vad gör vi av anhöriga? Som kanske verkligen inte är med på tåget?
Vem ska utföra de här avlivningarna?
Sjuksköterskor? Läkare?
Vi som under vår utbildning fått lära att sjukvård handlar om att bota sjukdom, lindra lidande, stöda individen.

Nej, mycket råder vi människor över men inte när livet skall sluta.
Åtminstone assisterat.
En sådan sjukvård vill åtminstone inte jag vara del av.

Puss/ Asta



Surrogatmödrar

 

Annanas frågade om mitt "Nej till surrogatmammor."

Det är en svår fråga. Kanske den svåraste jag tog ställning till i mitt "Ja eller nej inlägg."
Jag förstår... och samtidigt kan jag aldrig fullt ut... den barnlängtan som barnlösa par hyser. Jag förstår att det är en stor sorg. Barn är för så väldigt många av oss essensen... ja själva meningen... med livet.

Annanas säger att hon skulle kunna tänka sej att bära någon annans barn.
Jag vill inte låta överlägsen eller för mer men jag tror att det är oerhört svårt att veta innan man har varit gravid.
De flesta kvinnor som varit gravida vet hur man under graviditetens gång fäster sej vid det lilla livet. Den lever där, växer tätt under ens hjärta, och barnets rörelser blir något att älska och lära känna.
Att utan att ha varit med om den känslan och den kärleken gör det omöjligt att kunna ta ställning till att man efter 9 månader och en sju helvetes smärta är beredd att ge bort sitt barn.
Jag skulle aldrig göra det. Aldrig kunna det. Inte ens för mina egna barn.

Problemet med surrogatmödraskap är att det är ett skitigt jobb.
Det är en sorts prostitution där kvinnans kropp utnyttjas för att ge någon annan lycka.
Idag västerländska välbärgade unga par som köper en fattig kvinnas kropp för sin egen lyckas skull. Sina egna behovs skull.

Man skulle förstås kunna tänka sej ett surrogatmödraskap som inte handlar om pengar. Där ingen ekonomisk ersättning utgår. Men hur kontrolleras det?
Hur ska myndigheter, sjukvård och andra kunna veta att denna kvinna ställer upp att bära ett annat pars barn utan att hon betalas under bordet.
Å vad händer om hon ångrar sej någonstans på vägen?
Vid de första fosterrörelserna? När hon får upp den kladdiga ungen på sitt bröst?
Vems är barnet då?
Vem har rätt till detta barn?
Kvinnan som burit det å fött det eller paret som satsat både gener och hopp?

Det kan låta förmätet av en fyrabarnsmamma att säga att alla tyvärr inte får barn.
Det är ingen mänsklig rättighet att få barn.
Ändå är det många som får barn som kanske inte borde fått det och oändligt många fina människor så som min Lillebror som skulle ha blivit en underbar förälder men som aldrig får chansen.
Men kvinnans kropp är hennes. Inte att köpslå med. Tillslut landar jag ändå i den slutsatsen.

Puss/ Asta

Barn av vår tid.

 

"Vi är barn av vår tid, vi är barn av vår tid. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma."

Dageby som sjunger om betongens ungar. De som ränner ute och är kungar när mörkret lagt sej. De som slår pensionärer på käften. Sniffar thinner. Längtar efter kärlek.
Det är min barndom. Min barndom på fler än ett sätt.

Jag är uppvuxen i Högsbohöjd i Göteborg. På -70 talet.
Kanske den förort i världen där sniffning bland vuxna var som mest utbredd.
Givetvis testade ungarna med, men det är kanske inte lika ovanligt.
Men alla dessa vuxna. I gäng. Med sina småbarn och sina rottweiler som satt överallt på lekplatser och torg.
Sniffade, spelade musik. Blev inneslutna i sej själva eller högljutt stökiga.
Vi barn av vår tid lekte sida vid sida bredvid dem.
Något avvaktande men ändå rätt vana.
Förorten á la -70 tal.

Förorten idag.
Kanske har våldet blivit grövre. Kanske är det bara jag som i min medelklassidyll lever på avstånd.
Problematiken är den samma.
Ungar som tar över om natten. Vuxna som inte orkar eller vågar se.
Nu pratar vi, och Sd, om integrationsproblem. Då talade man om olika socialgrupper.
Same same but different.
Fattiga människor som marginaliserats.
Det handlar inte om etnicitet, det handlar om utanförskap.

Dagens "Så mycket bättre" var fantastiskt.
Jag har vuxit upp med Ulf Dageby. Jag är fostrad under deras politiska och fackliga budskap. Jag kan varenda text, varenda melodislinga. Det är mitt liv... min uppväxt... som finns i låtarna.
Tanken slog mej när jag satt å lyssnade på dagens program att jag är tacksam över min uppväxt, jag är glad över att ha vuxit upp med i förorten och med ett starkt arbetarklasspatos.
Det är min identitet som jag är stolt över att bära.
Den har gett mej insikter som lätt går förlorade om livet är för mycket räkmacka och putsade fasader.

Vackrast tolkade Titiyo. Fast kanske är jag inte rättvis?
"Bara om min älskade väntar" är min absoluta favoritlåt av National Teatern och har alltid varit. Å faktiskt har jag precis som Titiyo tänk tanken att "wow att ha en man som kan tänka/ känna så här... jag blir avundsjuk."
Tack tv 4 för storslagen underhållning.

Puss/ Asta

Jag tycker inte alla 18 åringar ska få rösta...

 

... Jag tycker faktiskt att inga 18 åringar ska få rösta.
Myndighetsåldern vid 18 år kanske var rimlig en gång i tiden men den är det inte längre.
När jag var 18 år flyttade jag hemifrån. Jag var förälder.
Gymnasielinjerna var 2 åriga och de flesta i den åldern gick ut i arbetslivet och kunde skaffa sej ett eget hem med hjälp av sin inkomst.
De flesta 18 åringar då ville vara vuxna.

Nu ser det annorlunda ut.
Unga människor resonerar annorlunda.
De flesta 18 åringar är barn och går fortfarande på gymnasiet ytterligare ett år.
De flesta 18 åringar bor hemma, har aldrig haft ett eget hushåll, en egen ekonomi, ett eget ansvar.
Ta själv en titt på artonåringar du har i din närhet.

Att ha tagit ansvar för sej själv och sitt eget liv i nåt år borde vara grundkriteriet för att kallas vuxen. Vid arton har ingen nu för tiden fått chansen.
Hur ska man då kunna avgöra vad som är bäst för ett land?
Hur ska man kunna ta ställning i så allvarliga frågor som att rösta är?

Populistiska protestpartier så som i nuläget Sverigedemokraterna ligger alltid bäst till hos förstagångsväljarna. De är de som är lättast att påverka och som mest okritiskt tar till sej populistiska budskap som sedan får allvarliga konsekvenser i det parlamentariska läget.

Puss/ Asta

Ja/ nej och inget jävla kanske

Jag svarar här "ja" eller "nej" och inget jävla "kanske" på nedanstående frågor.
Men alla frågor tål att diskuteras, nyanseras, förklaras.
Häng gärna på och svara vad du tycker och TJOA om vilken fråga du vill läsa ett helt inlägg om.


1. Skall porrklubbar och striptease vare lagligt?
Nej.

2. Är det rätt att som vi gör idag i lagstiftningen kriminalisera köparen men inte säljaren av sexuella tjänster?
Ja.

3. Borde onyttig mat beskattas högre precis som alkohol och tobak görs?
Ja.

4. Skall vi behålla Systembolaget som monopol?
Ja.

5. Är demonstation alltid en medborgerlig rättighet?
Nej.

6. Är sexköp värre än otrohet?
Ja.

7. Borde alla 18 åringar få rösta?
Nej.

8. Skall vi ha dödsstraff i Sverige?
Nej.

9. Borde vi ha dödshjälp i Sverige?
Nej.

10. Borde djurskyddslagen skärpas och straffen för djurplågeri skärpas?
Ja.

11. Är fängelse nånting vi vill ha?
Nej.

12. Skall vi legalisera bruket av marijuana?
Nej.

13. Ska surrogatmödraskap vara tillåtet i Sverige?
Nej.


14. Hör religion hemma i skolorna?
Ja.

15. Finns det tillfällen då det är rätt att bryta mot lagen?
Ja.

Puss/ Asta



fredag 22 november 2013

Fredags status

 

Lycka är lite som såpbubblor.
I samma ögonblick man försöker ta på den och analysera den så spricker den.
Därför ska vi inte göra det idag. Vi kikar på såpbubblorna på avstånd.

Jag har en fantastiskt trevlig och harmonisk fredag såpass här långt.
Blev oväntat ledig idag, skulle egentligen ha jobbat 07-16, och nu väntar dryga veckans semester.
Bara en sån sak!
Har en hel del trevligheter inplanerade men även tid till praktiska ting och att bara vara.

Idag startade jag upp dagen med sovmorgon. Kaffedrickande i lugn å ro.
Sedan gick jag ut å sprang för första gången på fyra veckor.
Å visst var det jobbigare, men inte sååå jobbigt som jag fasat för.
Jag har tappat kondition men inte all.
Sprang 5 kilometer, lite fortare än annars och det funkade.
Inte lätt som en plätt men jag sprang hela vägen.
Nu är jag på g igen!

Jag hade glömt den sköna endorfinkick som man belönas med efter löpartur!
En känsla av att man är BRA. STARK. HAR KONTROLL.
Det var ett tag sen jag kände så där...
Tog en lång härlig dusch. Rakade här å där. Skrubbade håret.
La en omsorgsfull makeup och valde klänning bara för att... 

Nu ska jag ut med hunden en långrunda.
Därefter handla lite.
Laga nåt gott att åta. Korka upp lite vin. Se på hockeyn.

Hoppas att ni oxå har en härlig fredag.

Puss/ Asta

Att vara mån om Sverige.

 Skinheads vid Slussen den 30 november 1991. Foto: Malin Lundberg / TT

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg där jag vände och vred på uttrycket "sunt förnuft." "Det är sunt förnuft, och mot det kan man inte argumentera!"
Å jag menade att vad som är sunt förnuft för mej är det inte per automatik för dej.

Så där är det med många begrepp. Reinfelth och Lövén säger sej båda vara "Beredda att ta ansvar för Sverige" men de lägger inte samma betydelse i det.
Nuvarande stadsministern menar skattesänkningar, blivande stadsministern jobb och välfärd. Enkelt uttryckt. För att de båda tror på sin version.

Jimmi Åkesson och Sverigedemokraterna säger sej måna om Sverige.
Det gör jag med. "Måna om Sverige" betyder dock HELT olika saker för oss.
Nu på förmiddagen läste jag en kolumn i Dagens Nyheter om Sd och de motioner de skrivit. Läs den gärna!
Där står det klart att för Sverigedemokraterna så räcker det inte med att kraftigt begränsa invandringen å köra ut så många som går som redan bor här.
Det räcker inte att vi är vita och så etniskt svenska som det bara går.
Nej, vi ska dessutom tvingas bli mer kulturellt lika.
De vill bland annat ha ett utträde ur EU. Sändningstillstånden för radio och tv skall förändras och mångfaldsperspektivet tas bort.
En nationell kulturkanon skall tas fram. Listor upprättas över utvalda, godkänt svenskstämplade kulturuttryck inom litteratur, barnlittratur, musik, skådespel osv osv
Förskolans läroplan skall göras om och värdegrundsarbetet förändras där stycken om människors lika värde oavsett etnicitet och religion tas bort.
Nej, jag skojar inte. Ironiserar inte. Det är motioner skrivna av Sverigedemokraterna för att "måna om Sverige."
In å läs. In å förfäras. In å förstå... vad Sd är för parti.

Sverigedemokraterna är just nu Sveriges 3:e största parti.
I valet 2010 röstade nästan 20% av invånarna i Bjuv på Sd.
Nu får ni fan ta å vakna!

Puss/ Asta

onsdag 20 november 2013

Verkligen inte som i porrens värld

 

Igår var min enda lediga dag.
På agendan stod framför allt två saker som inte händer varje dag.
Lilla Mini fyllde 19 år (... jag skulle handla presenter och ordna lite extra god middag) och rörläggaren skulle komma.
Vår 2,5 år gamla kran i köket, köpt på nåt exklusivt ställe på snickarens inrådan, hade nämligen gått sönder och att vara utan rinnande vatten i ett kök är en smula meckigt.

Mannen hade redan i förväg varnat mej för att "rörläggarbesök" inte var som i porrfilmerna så jag slopade raffset och förvånad/ kåt min.
Rörläggaren dök förövrigt inte upp klockan ett som sagt utan kom först fyra vilket resulterade i en massa väntande å muttrande om hantverkare.

Slutligen blev i alla fall allt ihop gjort.
Dottern fick blomster och presenter. God mat tillreddes. Rörläggaren (som mycket riktigt aldrig hade platsat i en pornografisk film) kom och gjorde det han skulle... åtminstone trodde vi det. Då.

Vi åt och firade.
Vi såg på fotbollen, hoppades och svor.
Jag läste ut min bok och skrev en alldeles bländande recension som du kan läsa i inlägget nedan om du inte redan gjort det och därefter var det natti natti.
Jag hade svårt att somna. Vände å vred mej... plötsligt hur pigg som helst.
Vid ett-halv två knoppade jag in och nån timma senare vaknade jag av att Gottfrid låg å tog upp 3/4 av madrassen. Skulle fösa på honom och kände hur han var dyngsur på rumpa och lår...
Någonstans där vaknade jag ordentligt, satte handen på golvet och upptäckte att madrassen simmade i en mindre sjö.
Större delen av täcket var dyngsurt.
Jag tände upp å såg förödelsen.
HUR mycket vatten som helst. En liiiiten liiiten torr fläck av golv ovanför mitt huvud och där låg min iphone. Åtminstone var telefonguden med mej.

Jag nödgades väcka maken och tillsammans svabbade vi okänt antal liter vatten svärandes å yrvakna.
Madrassen var som en våt kökssvamp. Täcket bara att lägga i tvätten och dubbelsängen slängd av maken för några veckor sedan då mussaneringen höll på som intensivast.
Det var bara att knö ihop det gamla paret i en 1,20 säng och att dela på ett täcke.
Om någon tycker att det låter hett eller romantiskt så kan jag säga att vid halv fyra tiden inför jobb var det allt utom just det.
Slumrade in efter nån timma, vaknade efter en halvtimma av Gottfrids ynkande och slumrade in igen.
Klockan sju fick jag kliva upp för att ta emot rörläggaren igen och jag tror minsann att han välförtjänt rodnade om kinderna när han såg den spillra till människa som var jag.

Japp.
Kan konstatera att jag inte är mitt piggaste jag precis.
Men det drar ihop sej till Gottepromenad (svinkallt ute) och sen jobb.
Hoppas ni sovit bättre än vad jag gjort.

Puss/ Asta

tisdag 19 november 2013

Recension på egen hand. "Boken om Joe" av Jonathan Tropper

 Boken om Joe (häftad)

Japp, nu kan jag säga det. Jonathan Tropper är en favoritförfattare.
En svala gör som sagt ingen sommar. Två däremot... då vet man.
Jag tyckte om Bloggdalas bokcirkelval "Sju jävligt långa dagar" av Tropper. Nu har jag läst min andra bok av honom "Boken om Joe" och den tyckte jag ännu lite mer om.

"Boken om Joe" handlar om Joe Goffman som är 34 år och superrik efter sin hyllade debutroman om barndomsstaden och dess invånare "Bush Falls."
Boken som inte bara blottar hans egna innersta hemligheter utan även andras.
Genom den har han gjort många människor sårade och förbannade men utan att bry sej särskilt mycket. Han ämnade ändå aldrig återvända.
Men återvända är just vad han tvingas göra när hans pappa drabbas av en allvarlig stroke och ligger för döden.
Joe tror att det kommer att bli ett obehagligt men kort återseende men det blir så mycket mer.
En uppgörelse med staden och dess invånare, med sin egen barndom, sina egna sår. Det blir en uppgörelse med resterna av sin familj, med vänner, den första kärleken och med minnena.
Berättelsen rör sej omväxlande mellan när Joe var ung, -86 någongång och nutid.

"Boken om Joe" har många likheter med den första boken jag läste.
Jonathan Tropper skriver roligt och snärtigt. Han är fantastisk på personporträtt.
Å han är även i denna boken en smula sexistisk... den är mycket om uppstudsiga bröst, rumpors rundning, huds lyster, plutande läppar.
Men det GÖR lixom ingenting, särskilt inte i denna bok där han tonat ner det en smula och gett känslor större plats.
Detta är en långt mer känslosam Jonathan Tropper. Jag får ofta en klump i halsen och då och då rinner tårarna. Men mest är det skratt. För rolig... det är ju karln.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Väldigt mycket.
Det är en sån bok som är jobbig att ha läst ut, att tvingas lämna ifrån sej.
Den har varit som en kär vän att längta till om kvällarna.
Den får en solklar 4. Kanske till och med mer.
Läs den.

Puss/ Asta

Till Tomten

Börjar det bli dags att skriva önskelista till tomten?
Nästan va?
I år har jag varit en snäll flicka I år önskar jag mej bland andra härligheter...

Ett par skinnhandskar. Gröna eller svarta.



Bobbi Brown mascara efter som jag är panisk orolig för att min ska ta slut


Presentkost på böcker. Det finns mycket härligt man skulle vilja läsa.

En av oss : en berättelse om Norge (inbunden)

Skor. Alltid skor...



En ny bokhylla eftersom jag inte får plats med de böcker jag har nu och väldigt gärna vill skaffa fler i mitt liv.
Så här har jag länge velat göra...
Nån som kan komma hem å bygga en sån här till mej?



Porträttbild på mina vackra ungar samlade (här lilla Mini som fyller 19 idag)

 

Presentkort på kläder. Från Indiska, Lindex, MQ... jag är inte kräsen...



Guldtopp från Gina Tricot



Å mycket, mycket mer...

Puss/ Asta


söndag 17 november 2013

Sååå kär

 

Min andra Dogue de Bordeaux... Gottfrid.
Jag är så vansinnigt stolt över den han är. 18 månader gammal (värsta åldern) och helt underbar i alla situationer.
Jag har honom nästan alltid lös och jag kan nästan alltid lita på honom.

Detta tror jag att jag har gjort rätt...

1. Jag valde uppfödare med noggrannhet.

2. Det viktigaste för mej när jag funderade på valp var mammans mentalitet.
Jag ville ha en social mor till min valp. Min uppfödare uttryckte det en gång som "Hade Ebba varit en människa hade hon varit en slampa"... 

3. Jag har sovit ihop med honom

4. Han får hundra pussar om dagen (minimum.)

5. Jag har använt min samlade erfarenhet och i stort sätt lärt av mina tidigare misstag (möjligen är jag inte alltid helt konsekvent.)

6. Korv, korv, korv, korv, korv och mer korv.

7. Ute hittar jag på saker. Finner korvar, hittar pinnar, springer rakt ut, klättrar på stenar. Jag är kul!

8. Jag valde valpkurs med omsorg

9. Jag är alltid... alltid... vänlig mot min hund. Precis som med barn tror jag man får svar som man ropar.

10. Jag har haft tur helt enkelt. Han är en på miljonen.

Puss/ Asta

Att mista sin Valther

 
Bild: Elin Stanczak

... En facebookvän har mist sin Valther. Sin stora, starka, älskade kamrat.
Jag har aldrig träffat Valther, bara sett honom på olika kärleksfullt porträtterade bilder. Jag har träffat hans mamma och jag vet att hon å jag har samma hjärta.

När jag läser Valthers mammas statusuppdateringar om förlusten på facebook så kommer minnena om Märta tillbaka.
Inte ens ett år har hon varit borta. Det känns som om hon var här alldeles nyss, det känns som om det var en evighet sedan vi sågs.

Den där kvällen i januari när hon var sjuk, när jag precis skulle ta Gottfrid å gå på valpkurs med oroligt hjärta men insåg att "nej, det går inte" för nu är tiden inne.
Hennes brölande läte som ersattes av flämtningar. Hennes slemhinnor som blev grå och hur livet rann ur henne i min famn. Hur jag skrek... verkligen ylade... ut min förtvivlan...
Jag minns det precis.
Tiden efteråt minns jag knappt. I ett töcken tog jag mej igenom nätter å dagar.
Åt jag? Sov jag?
Jag minns inte.
Det var bara en stor gegga av sorg och mörker. Där jag fick andas försiktigt för att inte gå sönder.
Vi sov i köket, jag Mini och bebis-Gottfrid.
Överlevde minut för minut.
Grät, skrattade, mindes.
Å hela tiden. Den där förfärligt grå färgen på hennes läppar, den slappa blicken, det hemska flämtandet.

Ändå.
Rädslan innan var värre. Skräcken att mista henne värre. Att leva med vetskapen, för jag visste... månader i förväg trots att Märta var frisk.
Jag kände hur våra själar krampaktigt och ofrivilligt löste sej från varandra.
Hur hon gled iväg, bort å ifrån mej.
Förberedde sej. Å mej.

Märta levde precis så länge som hon behövde. Hon klarade en stor operation. Två sövningar. För att finnas för mej och för valpen så länge hon behövdes.
När hon fullgjort sitt uppdrag dog hon, på precis det sätt som jag bett Gud om så många gånger. Fort, hemma, i min famn.

Hon var mitt väst, hon var mitt norr.
Hon var min ledstjärna, mitt ankare, min bästa vän.
Ingen kommer någonsin att kunna ersätta henne.

Innan Valther hade Elin en pojk som hette Melvin.
Elin å Melvin är och har alltid varit en av mina förebilder hur en Dogue de Bordeaux ska älskas och fostras.
Idag har jag Gottfrid. Han är allt Märta inte var... på gott å ont.
De är radikalt olika. Det finns en saknad i det, men det är oxå skönt.
Gottfrid är mild, stabil, vänlig.
Han är oerhört mkt mer naiv, lite småkorkad rent av, än vad Märta vr.
Han är godheten själv. Glad å obekymrad.
En ung själ.
När jag möter hans blick ser jag kärlek men inte Märtas djup och visdom.
Jag är så lycklig över honom. Så stolt.
Jag är hans väst och norr.
Jag är hans ledstjärna och ankare.
Han är min bäbis.
Och det är underbart att han är ung. Att ännu inte känna ångesten och tankarna på att han skall tas ifrån mej. Att jag skall tvingas leva utan honom en dag...
Det är avlägset.
Det är underbart.

Elin, mina tankar är hos dej. Du vet att jag vet hur det känns.
Det går aldrig över. Men det blir hanterbart.
Det BLIR bra igen.

Puss/ Asta

lördag 16 november 2013

Det görs inte för få aborter i Sverige

 

Så snackas det abort igen på alla sociala medier. Det är lika återkommande som julskyltningen. Här om dagen diskuterades det i Debatt men det valde jag bort att se.
Bland annat Lady Dahmer diskuterar frågan på sin blogg och hennes ståndpunkt har jag läst tidigare, hon har gjort tre aborter utan något problem och hon tycker att det begås för få aborter i Sverige för att det föds "hundratals oönskade barn."

Låt mej först klargöra att jag såklart är för fri abort och att konsekvenserna av att välja en annan väg vore förödande.
Det är inte allt för länge sedan kvinnor stympade sej och till och med blödde ihjäl efter aborter utförda av sej själva eller någon kvacksalvare i vårt land, det händer fortfarande i andra.
Kvinnan har en obestridlig rätt att bestämma över sin egna kropp fram till vecka 18.

Men! För för mej finns det ett oerhört stort MEN här...
Abort skall väl ändå vara en nödlösning?
Jag blir provocerad av människor som framhåller det som lika naturligt eller banalt som att laga ett hål i tanden.
Jag vill inte skuldbelägga någon... gudarna ska veta att jag inte är rätt person till det... men vi har i vårt land gott om billiga preventivmedel och vi är väl upplysta om hur en graviditet uppstår.
Vi har även ett väl utvecklat skyddsnät för att hjälpa blivande föräldrar om ex ekonomiska bekymmer föreligger.

Låt mej tvivla på att det i Sverige föds "hundratals oönskade barn om året."
Varför har vi i så fall nästan inga barn som adopteras bort?
Vad är det för siffror? Vart kommer de ifrån? Vad finns det för källor på det?
Jag tror att väldigt många kvinnor ångrar en abort i efterhand men jag tror att få kvinnor ångrar ett barn som de får upp i sin famn.
Det är vad jag tror. Utefter egen erfarenhet.

Jag vill inte skuldbelägga någon kvinna som har gjort eller kommer att göra en abort.
Men det ÄR ingen behandling vilken som helst. Det är inte som av laga ett hål eller skära bort en vårta.
Det är ett tickande liv och i vecka 12 är det ett liv med både fingrar och tår. Med ett hjärta som tickar och som förmår uppfatta beröring från utsidan.
Jag blir irriterad på uppfattningen om att man som "modern kvinna" måste vara för aborter hur lättvindigt som helst.
Det skall finnas som alternativ när allt har gått snett. Hur snett är upp till varje kvinna, ensam, att bedöma men att säga att vi i vårt land begår för få aborter är magstarkt tycker jag.

Vad tycker ni? Å varför är denna fråga så helig?

Puss/ Asta

fredag 15 november 2013

Till månen... och tillbaka igen.

 
Mina ungar...

Tänk att ni är vuxna nu allihopa.
Tänk att ni har vuxna problem, vuxna glädjeämnen, vuxna liv.
Nyss var ni ju mina...

Det känns inte alls som länge sedan jag stoppade er i badkaret alla fyra om kvällarna. Tvättade era små kroppar, era hår. Vi gjorde figurer av schamposkummet.
Frotterade er torra, satte på er pyjamasarna och kammade er för natten.
Och sen kröp vi allihop upp i dubbelsängen och läste sagor.
Astrid Lindgren, Tzaziki, Grävlingen som ville bli bilmekaniker, HC Andersen, Viggo, Gilla hur mycket jag tycker om dej och många fler.
Det var min älsklingsstund på dagen. När vi var samlade, när jag hade koll, när världen för ett ögonblick var bara vår.
Jag brukade smyga in till er när ni hade somnat. När ni hade bråkat å tjatat klart och sov så stilla i era sängar. Fjäderlätt kysste jag era pannor, andades in eran doft.

Jag längtar inte tillbaka. Inte till att vara "27 år någonting."
Jag trivs med att yrkesarbeta, tjäna pengar, vara tryggare i mej själv.
Men jag kan sakna er, jag kan sakna att ha mina barn under ett tak och att få vara anledningen till att solen går upp för någon. Veta om att jag kan beskydda er.

Äldsta dottern som alltid var storasyster. Som tog den rollen på ett sånt blodigt allvar. Reservmamma ständigt. I kärlek och fostran.
Dotter nr II som alltid var solig och obekymrad, alltid roade sej själv och glatt hängde på.
Sonen, filosofisk och glad. Som alltid ville vara som pappa. Som alltid ville pussas och krypa upp i knät.
Å så Mini. Vårt yrväder. Social och full av liv. Envis och kavat.
Och på många vis är ni fortfarande likadana som de ni var när ni var små.

Älskade, älskade barn.
Älskade barn med era vuxna liv, var och en av er med era egna bekymmer.
Var och en av er i dörren till något nytt.
Jag vill fortfarande hålla er i handen. Så är det att vara mamma förstår ni.
Jag vill fortfarande vara där och gå först, ta emot er, ta smällen som gör ont.
Utan er.
Jag ska inte säga att jag inte vore någonting för det är inte sant.
Jag är många roller, har många sidor.
Men utan er. Vore jag någon helt annan.
Var och en av er är min livsluft. Utan en enda av er skulle jag inte kunna andas.

Ni har blivit så fina människor.
Jag är så stolt över er. Precis lika stolt över var och en av er.
Vet ni om det?
Vet ni hur mycket jag älskar er?
Till månen (... och tillbaka igen.)

Puss/ mamma

torsdag 14 november 2013

Bort bort bort med det mörka och fram med det ljusa.



Dystra tankar kommer till mej.
Som en inre uppkäftighet när människor säger att de tycker om mej.

Å jag tänker "Ohh really?! Känner du mej???" (det gäller även min släkt och vänner irl)
Jag kanske regelmässigt ägnar mej åt tidelag, är med i nån pedofilring, bedrar min make... med din make, slår mina barn, äter snor när jag ligger å ska sova, knarkar på helgerna, super mej halvt medvetslös å kör bil, snattar kosmetika i affärerna, stjäl från mina patienter, slickar på bestick på caféer och lägger tillbaka dem, skriver hora på grannens dörr, mördar katter när mörkret fallit, blandar giftig svamp i stuvningen jag ska bjuda vännerna på, är med i en nazistisk organisation...
Är du SÄKER på att du tycker om mej?

Haha. Ja jag vet... det är en sjuk hjärna som knåpar ihop sådana tankeexperiment.

Å här ska vi ägna oss åt UPPLYFTANDE tankar. Jaja mensan.
Därför har jag i bästa Mia Törnblom anda satt ihop en liten "Just nu är jag tacksam över." (Skit i att jag inte sprungit på evigheter och att jag gått upp 2 kg, skit i det nu...)

1. Lilla Ängla.
Mitt första barnbarn, som jag träffar alldeles för sällan men som ändå gett livet en helt ny dimension.

2. Lilla Condrad
Ja jag kallar hen i Minis mage så. 18 cm stor nu men ännu inte så tung.
En lätt rundning på Minis mage. I nästnästa vecka ska jag få se underverket då jag ska få följa med på ultraljud.

3. En rolig hemlis
Som jag ännu inte får berätta om men som jag glädjer mej åt.

4. Att Gottfrid är unghund (och så jäkla fin.)
Efter att i flera år levt med ångesten att "Märta börjar bli gammal å hur ska det bli utan henne" är det så skönt att ha en ung hund som förhoppningsvis har många aktiva, friska år framför sej.

5. Jag känner och jag lär.
Jag gör fel, ofta och så in i helvete, men då och då lär jag mej ändå inför framtiden.
Kommer ut stukad men lite klokare förhoppningsvis.
Jag ska inte upprepa min mors misstag, jag är inte hon.

6. Muslukten börjar ge med sej.

7. Jag jobbar en dryg vecka. Sen har jag semester. Visserligen får jag putsa fönster då, men i alla fall.

8. Ni är många som har brytt sej om mej på bloggen. Tagit er tid att läsa igenom och skriva rådande kommentarer. Jag hoppas ni inte tolkade mitt inlägg som att fb och bloggvänner är värdelösa. Så menade jag inte. Jag menar att man trots dem står står ensam när det blåser.

Nu ska jag återgå till min braiga bok... den är jag oxå tacksam över även om jag nog måste konstatera Ergo att Jonathan Trapper ÄR sexistisk. Eller så skriver han bara om såna snubbar.

Puss/ Asta

Ps. Å för er som blev oroliga över inledningen där. Jag slickar aldrig på bestick på café. Jag lovar. 

Mina 15 favoritböcker som ni måste ha läst innan ni packar ihop.





1. Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Lätt den bästa bok jag läst. Lätt.
Ja, hela Mobergs Utvandrarepos är bra, men den första delen allra allra bäst.
Den är en viktig bok om vår historia, genom den kan vi dra viktiga lärdomar om vår nutid.

 Utvandrarna

2. En sorts kärlek av Ray Kluun
Ingen roman om kärlek har berört mej som denna.
Den följer inga klichéer, den rör sej i andra mönster.
Inte alls söta å rosenröda. En man som bedrar sin döende hustru, gång på gång, men som ändå älskar. En slags kärlek.

En sorts kärlek (pocket)

3. Boktjuven av Markus Zuzak
Detta är en roman mina vänner. En riktig roman med alla dess ingredienser.
En välskriven berättelse, en snirkligt språk, oväntade grepp, en historia som berör.
Om Andra världskrigen men på ett helt nytt sätt.

Boktjuven

4. Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
Detta är också en riktig roman, från en av mina favoritförfattare.
Hon kräver av sina läsare. Hon iakttar åt sina läsare med ett skarpsinne beskriver hon detaljer. Om en ung flickas väg bort från fattigdom. Ständigt länkad till sin historia.

 Dödgrävarens dotter (pocket)

5. Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk
Denna var ruskig. Den träffade mej så på pricken. Som om jag själv skrivit den.
Om att leva i ett äktenskap man inte förmår leva i och inte utan.
Om hur vuxna människor som älskat förgör varandra för att det är allt de förmår.
Vardag och skärpa.

 Ur vulkanens mun

6. En man som heter Ove av Fredrik Backman
Sällan jag gillar böcker som den stora massan hyllar. Ove höll jag på att missa.
Tack Gode Gud att jag inte gjorde det. Att jag fick lära känna Ove.
En varm, humoristisk, rörande bok.

 En man som heter Ove

7. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Läste jag för rätt länge sedan. När den var ny. Men jag minns att jag älskade den.
Tre sargade själar som fann varandra och blev mindre ensamma.
En bok man blir varm in i hjärteroten av

 Tillsammans är man mindre ensam

8. Box 21 av Roslund & Hellström
Eller egentligen allt av dessa herrarna. Box 21 är bara ett exempel. Egentligen kanske det är bäst att börja med "Odjuret" som är del 1 även om berättelserna är fristående. Box 21 handlar om trafficing i Sverige. Om hur bla baltiska unga flickor luras hit i tron om att de ska få ett anständigt jobb och tjäna pengar men istället brutalt utnyttjas i en sexuell slavhandel av svenska köpare. Ohygglig och mitt framför näsan på oss.

 Box 21 (pocket)

9. Igelkottens elegans av Muriel Barbery
En av Bloggdalas bokcirkelböcker. Som Ergo Sum valde.
Åter igen en riktig roman med fint mejslade persongallerier, en vacker historia och ett snirkligt språk som tar andan ur en.

 Igelkottens elegans

10. Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson
En bok jag läste för länge sedan om Andra världskriget men sett ur en tyskas perspektiv. Jag läste den flera gånger och minns fortfarande ordagrant vissa citat ur den. Den fängslade mej.

 Molnfri bombnatt

11. Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
 Jag tyckte om "Flyga drake" oxå av samma författare, men denna romanen om kvinnors öden i Afghanistan berörde mej än mer.
Fantastiskt vacker om starka kvinnor i en värld så långt ifrån vår.

 Tusen strålande solar

12. Vattenmelonen av Marian Keyes
 Vattenmelonen var min första bok för länge sedan av denna författare. Sedan dess har jag läst allt hon har skrivit.
Ingen kan som Keyes skriva om vardagligt tunga ämnen som depression, brusten kärlek, alkoholism med sådan humor och igenkänning. Jag minns att jag ville ta med denna bok in i duschen till och med.

 Vattenmelonen

13. Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell
Ännu en bok vi delat i Bloggdalas bokcirkel.
En roman av Mankell, jag är inte förtjust i deckare.
Om en ung fattig svenska som tvingas iväg från barndomens trygghet och hamnar som bordellägare på andra sidan jordklotet.

Minnet av en smutsig ängel

14. Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors
Lästes på Cypern för bara några månader sedan... känns som ett år sen.
En väldigt gripande roman som hos mej nästlade sej in bland välbekanta funderingar. Vem är god och vem är ond? Vem är offer och vem är förövare?



Fågelbovägen 32

Alltid svårt att komma på sista platsen. Det finns så många som skulle kunna kvala in och på samma sätt ingen. Men jag antar att jag på nåt vis måste få med en av mina favoritförfattare så det får bli...

15. Aprilhäxan av Majgull Axelsson
Få kan som Majgull blanda fantasifullaste saga med glasklaraste realism.
I ena stunden kan hon sätta ljuset på olika samhällsproblem, för att i nästa flyga iväg i ett fågelöga.
Alltid, alltid läsvärd.

Aprilhäxan

Puss/ Asta