Tja, ville bara berätta

Jag har något som kallas för familjär tremor. Det betyder skakningar av oförklarlig art som går i släkten ungefär.
Min mormor hade det massor, mamma har det värre än jag, två av mina döttrar har det.
Den enda behandlingen som finns är så vitt jag känner till oselektiva betablockerare, det åt mormor,  men eftersom jag är astmatiker så kan inte jag ta sådana. Alkohol dämpar oxå skakningarna men det är ju inte heller nåt alternativ att alltid vara småberusad.

Det yttrar sej som skakningar i händerna.
Jag har märkt att det blir värre om jag är trött, har ätit dåligt  eller går upp i stress.
Stressen kan vara så låg att jag inte känner av den, men jag skakar mer på jobbet än hemma och jag skakar mer efter en förlossning än under tiden.

Alla märker ju så klart detta.
En del påpekar det, andra frågar. Några tittar bara. Det är värst.
Ibland brukar jag förklara för patienter, så de inte ska tro att jag är rädd för dem eller situationen. Jag har, som student, varit med om en anhörig som bad att få slippa mej för att jag skakade så och det kändes oerhört förnedrande.

Jag har haft detta så länge jag kan minnas och självklart lärt mej hantera det.
Jag kan trots skakningar, ffa i vänster hand, måla naglarna, brodera, sätta nålar eller ta prover, sy bristningar och annat precisionsjobb. Jag är till å med bättre än genomsnittet på detta. Kanske inte sy bristningar men resten.

Det finns situationer när det är extra jobbigt. Sånt är t.ex när jag ska fika eller mingla i sällskap jag inte är 100 % trygg i.
Skakningarna har en fysiologisk orsak men påverkas av nervositet eller att jag känner mej granskad. Det värsta som finns är att få ett glas fyllt till bredden i dessa situationer, då kan jag vara säker på att skvalpa ut hälften och att känna mej misslyckad och dum i huvudet och nåt att prata om.
Det är nåt oerhört skamfyllt med att skaka. Jag kan tänka mej att det är ungefär som att stamma. Man uppfattas som osäker eller rädd rent av, kanske abstinent eller sjuk. Ett svaghetstecken helt enkelt som man kanske inte alltid vill bjussa på å som oftast inte ens stämmer. 

Jag känner mej orolig över det här.
Det har blivit värre. Mormor var direkt handikappad.
Det är klart att det finns en gräns när jag kommer kunna kompensera för mina skakningar, redan nu är det ibland så illa att jag får dokumentera bara med höger hand. Det kommer att finnas en gräns när jag inte längre klarar av mitt jobb och det skrämmer mej.
Då är det inte bara längre pinsamt utan direkt handikappande.

Tja, ville bara berätta.

Puss/ Asta

Vårt beteende påverkar andra. Nu och sen.

Jag diskuterade det här med mitt dåliga samvete över att flyga med en bekant och fick ett argument jag hört förut.
"Nu har det plötsligt blivit billigt att flyga och svensson har råd, då ska svensson inte kunna unna sej det utan att ses som en miljöbov."

Alltså jag fattar att det här är känsligt. Det är det för mej oxå.
Jag älskar oxå sol å bad, billigare drinkar och taxfreesmink.
Jag vill så det värker åka till Grekland en sväng varje sensommar.

Men vi MÅSTE börja fråga oss vad som väger tyngst. Vår längtan efter annan kultur och soltimmar eller klimatet och klotets överlevnad.
Vi lånar faktiskt bara moder jord av kommande generationer och nu går det snabbt utför.
Jag såg en mycket pedagogisk film om det här med flygresor -> koldioxid->isar som smälter.
En person som åker till Thailand orsakar 2 ton koldioxid!
Om 4 personer (en familj) drar så smälter denna person 26,4 kvadratmeter is en väg till Thailand. Det är ungefär lika stort som en studentlägenhet.
Vill man hem igen... 52,8 kvadratmeter is.
Det är dessutom så att det inte bara är bränslet som påverkar klimatet, det gör även höjden. Ju längre bort du reser, desto högre flyger planet.
På hög höjd påverkar flyget klimatet dubbelt så mycket, eftersom det bildas kväveoxid och vattenånga.

Argumentet jag inledde detta inlägg med, att det skulle vara någon form av klassförakt att propagera för att människor inte skall flyga håller inte heller.
Det är sant att det blivit allt billigare att flyga och att man numera kan få en flygstol för en spottstyver. I Sverige har antal utlandsflygresor fördubblats sedan början av 1990 talet.
Men vilka drabbas främst av vårt flygande?
Ja precis som med utsläpp i stort, de största utsläppen genererade av svensken släpps ut i andra länder, drabbar klimatet åtminstone initialt fattiga människor på andra sidan jorden där extrem,vädret kommer att slå hårt. Det har redan börjat och mer kommer.

Puss/ Asta

Ps. För er som är vän med mej delar jag filmen på facebook. För er andra, googla: så mycket is smälter din Thailandsresa.

Så flickor ska inte få ha klänningar?

Det finns så otroligt många fåniga argument mot genuspedagogik. Här är några av dem:
"Så flickor ska inte få ha klänningar då?"
"Mina döttrar har velat ha rosa kläder medan pojkarna tyckt bäst om blått."
"Det är skillnad på pojkar och flickor."
"Feministerna skiter i hedersvåld och barnäktenskap men förbjuder flickor att leka med dockor och pojkar att leka med bilar."
Osv.
Antingen har du hört dessa argument och liknande eller så säger du dem kanske själv.

Att ha en smula genustänk i sin barnuppfostran eller i umgänge med barn överhuvudtaget innebär inga förbud. Alls.
Flickor får jättegärna leka med dockor, bära klänning och älska rosa.
Det går hur bra som helst.
Att ha en smula genustänk med sej innebär däremot att erbjuda hela världar,
BÅDE bilar och dockor, oavsett om det är flickor eller pojkar.
Det innebär att fundera en smula över hur barnet bemöts om det har en sockersöt klänning eller en tröja med nån testosteronstinn actionhjälte.
För jag LOVAR att barnet bemöts olika och om du inte tror mej är det bara att testa.
Genusmotståndarna brukar ofta hävda biologi som argument.
Flickor och pojkar, män och kvinnor är olika av naturen. Sedan stenåldern.
Jag tror oxå en del på biologi, mer än vad feminister i allmänhet gör, men jag kan inte begripa hur en individ kan födas och föredra en viss färg endast utifrån sitt kön.

Min äldsta dotter har tre barn. Flicka, pojk, flicka.
Hon är lite av en idol när det kommer till genus för hon gör det så självklart.
No big deal. Inget tjafs. Inte från några höga hästar utan i vardagen och i detaljer.
Äldsta flickan älskar prinsessklänningar och ibland har hon det.
Sonen ärver sin storasysters kläder, inklusive klänningarna och snoppen har inte ramlat av ännu.
I deras lekrum, precis som i Noahs lekrum, erbjuds hela världar.
Bilar och dockor. Mjukisdjur och drakar.
Det är faktiskt inte märkligare än så.

Och ändå ÄR det ju det. Och vi lär oss det tidigt.
För ett tag sedan var det en pojk på Noahs dagis som påpekade att "bara flickor har långt hår."
Jag blev irriterad men försökte resonera.
"Jaha, så det är SÅ man avgör om någon är en flicka eller pojke?"
Japp det var det.
"Men Zlatan då? Sveriges bästa fotbollsspelare, är han tjej då?"
Nä, det var han tydligen inte.
Jag försökte se högst förvirrad ut när jag sa... "Men, han har ju långt hår."
För mej är genuspedagogiken minst lika angelägen för pojkarna som den är för flickorna.
Visst, det är rätt pest att bli reducerad till sitt utseende men det är inte mer trevligt att alltid vara stor å tuff å tävlingsinriktad alltid heller.

Puss/ Asta

Asta recenserar "En andra chans" av Jojo Moyes

Jag hade som mål 2019 att läsa minst 12 böcker.
Ett lågt satt mål men jag vet att trots att jag älskar att läsa är det ofta det jag under långa perioder prioriterar bort eller inte riktigt får ro till.
Nu har jag i alla fall läst årets första bok och det blev "En andra chans" av Jojo Moyes som jag fick i julklapp av Mini.

"En andra chans" är den tredje och avslutande delen i serien om Louisa Clark.
"Livet efter dej" hette den inledande och tokhyllade romanen som fortsatte med "Arvet efter dej", båda dem har jag recenserat tidigare.
Böckerna går säkert att läsa fristående men jag skulle inte rekommendera det.
Ta dem i tur å ordning, det är de värda.

I "En andra chans" har Louisa lämnat England och sin nya kärlek Sam för ett drömjobb i New York. Hon ska arbeta som assistent till Agnes, hustrun till en av stadens rikaste män.
Hon vill försöka få det bästa av två världar, både kärlek å äventyr, och greppa livets möjligheter med båda händerna och ett öppet hjärta men kommer det att fungera?
Louisa tvingas härbärgera hemligheter som tillslut ställer tillvaron på sin spets och vem är hon då?
Inte heller distansförhållanden är så enkelt som hon kanske hoppats och en dag dyker en ny man, Josh, upp med påminnelse om det förflutna.

Jag har läst samtliga av Jojo Moyes böcker utgivna på svenska utom "Toner i natten" som jag har här hemma och säkert blir en av årets tolv böcker.
Hennes böcker om Louisa Clark har varit mina favoriter. Jag tycker om när man får lära känna en sympatisk huvudperson och dess omgivning ordentligt.
Moyes skriver lättsamma böcker som är trevliga och underhållande att läsa även om de inte efterlämnar några bestående men. Det är inte stor litteratur.
Men ibland är det faktiskt just underhållning man behöver och DÅ är Moyos att rekommendera.

Betyg: -4/5.

Puss/ Asta

Så lär ni era döttrar att utseendet är det allra viktigaste.

Det som jag kommer att skriva om nu kommer säkert att uppfattas som kontroversiellt av många, ja kanske till å med fanatiskt.
Det vet jag av flera orsaker, det här resonemanget var nåt som jag störde mej på (så in i älgvete) i början av min "feministiska skolning", jag har ju diskuterat det IRL och mött reaktioner och det är något de flesta av oss gör. Även jag även om det är mer sparsamt nu.
Ni behöver inte hålla med (fritt land å allt det där) men det vore kul om ni läste med öppna sinnen och följde med i mina tankegångar. Okej?

Så. Hur fostrar man en flicka å blivande kvinna till att inse att utseende är ALLT!
Att vara söt och att behaga omgivningen är hennes största prioritet.
Hur gör man det bäst?
Ett hett tips är att så ofta som möjligt klä henne i klänning när hon är liten.
Ju näpnare och prinsessigare desto bättre.

Människor påverkas av sin omgivning. Särskilt unga människor.
Det är nog först de senaste 5 åren som jag allt mer börjat strunta i hur jag uppfattas. Och  det är under de två senaste åren kanske som jag slutat försöka behaga med mitt yttre. Jag tänker att detta att påverkas av sin omgivning och att älska bekräftelse är en djupt mänsklig egenskap.
Vi är beroende av andra. Som flockdjur har vår överlevnad under tusentals år hängt på att vi blir accepterade och omslutna av gruppen. Ensamma har vi inte klarat oss.
Att klara sej själv är biologiskt ett nytt fenomen och som med så mycket annat har inte hjärnan hängt med där.
Varje människa vill bli sedd. Omtyckt. Beundrad. Accepterad.

En liten flicka som har en gullig klänning på sej kommer att bekräftas för just detta.
Inte för att hon är "stor", kapabel eller smart. Ingen kommer i första hand fråga hur snabbt hon kan springa, om hon kan stava till hund eller hur hon trivs på förskolan.
De kommer att säga att hon är söt.
Åhh så söt du är. Som en liten docka. Söt som en liten karamell.
Vilken fiiiin prinsessklänning du har. Åhh så söt.
Om du inte tror mej kan du göra ett experiment.
Ta din lilla flicka. Sätt på henne en klänning, ju sötare desto bättre och ge dej ut tillsammans med henne. Till en vårdcentral. Till ditt arbete. Till en affär som är tillräckligt lugn för att biträdet ska hinna se er och tala med er.
Gör sedan om samma sak. Fast nu sätter du på henne jeans och en neutral tröja.
Räkna hur många gånger hon får komplimanger för sitt utseende i respektive utstyrsel och hur många gånger man talar till hennes person i den samma.

Jag tror du kan gissa resultatet.
Spelar det någon roll då?
Ja, det är klart som korvspad att det gör.
Människor vill ha bekräftelse. Barn suger upp det som törstiga kantareller.
Din lilla tjej kommer kråma sej, snurra på den fantastiska klänningen och med varje cell i kroppen suga åt sej superlativen om hennes fantastiska utseende.
Och hon kommer garanterat vilja ha mer!
Ju oftare hon är utstyrd så här, ju mer kommer hon tråna efter dessa plagg och ju mer bekräftad blir hennes söthet.
Små gossar får oxå höra att de är söta. Men framförallt pratar vuxna med dem om vilken tuff dinosaurie de har på tröjan, eller vilken häftig bil de har, eller hur snabbt de springer. Pojkar får frågor om bästisar och föris och favoritlekar.
Och så präglas vi.
Flickor till att inse att utseendet är hennes största tillgång och viktigaste förpliktelse och pojkar till att prestera och konkurrera.

Rätt simpelt ändå. Ska vi ha det så?

Puss/ Asta

Bente-Nora börjar skolan

 

I onsdags började jag och Bente på "skolan", en unghundskurs på 6 tillfällen.
Satt å räknade på det och insåg att jag har gått en hel del kurser genom åren.

Med rottweilern Cindy:
Nybörjarkurs
Fortsättningskurs

Med bouviern Baron:
Unghundskurs
Fortsättningskurs
Tävlingsinriktad kurs
Spårkurs
Inte jaga vilt kurs
Instruktörskurs

Med Bordeauxen Märta:
Valpkurs
Privatlektioner

Med Bordeauxen Gottfrid:
Valpkurs
Fortsättningskurs

Med de två första hundarna gick jag på brukshundsklubben, det var på -80 och -90 talet och man tränade hund på ett annat sätt då. Mycket fokus på auktoritet och ledarskap. Mkt slit och ryck i kopplet, välta på rygg, dominans och annat dumt.
Jag insåg direkt när jag skaffade Märta att jag ville träna på ett annat sätt.
Att det fanns effektivare inlärningsmetoder, att en rädd el stressad hund, i likhet med människor, lär sämre och framför allt att hon skulle lita på att ur mina händer kommer bara smek och godis.

Unghundskursen jag nu går med Bente-Nora från Norge är alltså min trettonde kurs. Inga övningar är nya eller främmande och mitt syfte med att gå kurs är inte att jag ska lära mej och egentligen inte att på kursen lära henne momenten heller.
Huvudsyftet är social träning för den lilla bruttan. Att kunna koppla av och hålla kontakt med mej även när andra människor och hundar är omkring som "gör" en massa saker.

Vi var som väntat "sämst i klassen." Dels kan hon inte momenten och dels stressade hon så varken godis eller lek riktigt nådde fram.
Jag har tillräckligt "hundförtroende" för att inte bli stressad av det.
Om man med nöd och näppe förstår vad "sitt" är och dessutom inte tycker om att bli kall om rompetången så är det så klart överkurs med att sitta kvar, sitta och titta i ögonen medan jag ska hoppa, leka, tjoa.
Jag tar det för vad det är. Vi tränar på vår nivå och som sagt, huvudsyftet med kursen för vår del är att bara vara där och hålla ihop hyfsat.
Instruktören verkar väldigt kunnig och vettig och jag tror det kommer kännas skönt att bolla tankar, farhågor och förhoppningar med henne.

Det ska bli himla kul. Imorgon ska vi köra miljöträning på egen hand.
Visste ni att på samtliga Expresso house får man ta med hundar?
Det är ju suveränt. Tror det blir varsin bulle till mej och norskan imorgon.

Puss/ Asta

70 saker om Asta

Detta inlägg skrev jag första gången 2013. Nu gjorde jag om det. Ungefär hälften av svaren (drygt) fick jag ändra. Det händer en del på 6 år.

1. Längd:
162 cm

2. Vikt:
67 kg

3. Hårfärg:
Född cendre, sedan allt mer grå, färgar det mörkbrunt

4. Ögonfärg:
Grön

5. Dricker mitt kaffe:
Starkt (helst Zoega Mollbergs blandning) och med mjölk

6. Tänder på män som är:
Egentligen inte alls men i undantagsfall. Män som är bekväma och trygga och inte behöver vara matcho, som öppet visar omtanke och ömsinthet, som har humor och intelligens.

7. Men vänta nu, kroppsligt då:
Ok, snygga starka underarmar är inte fel. Allt mer svag för skägg.

8. Choklad skall vara:
I vilken form som helst, men gärna mörk.

9. Tycker bäst om hos mej själv
Min nyfikenhet på människor, min öppenhet för olikheter, att jag säger ifrån.

10. Har komplex för
Utseendemässiga komplex har jag inte längre.
Däremot tycker jag mina skakningar är jobbiga. Skulle inte direkt kalla det komplex men det är jobbigt när alla ska fråga om det, påtala det eller titta. Det är jobbigt att folk tror man är nervös eller kanske abstinent. Eller kanske att jag skulle klara mitt jobb sämre. I vissa sociala sammanhang, som idag när det var kurs med jobbet och det ska fikas, blir det extra jobbigt och ju mer jag försöker låta bli att skaka desto värre blir det.
Sen gör det mej förbannad med. Hade en kär vän och kollega på medicin som stammade och inte fan påpekade folk det för honom i tid å otid.

11. Bästa film ever
Det finns ju några att välja på. Dit hör absolut American History X, Mig äger ingen och Tillsammans

12. Fisk eller kött:
Kött helt klart.

13. Vad flertalet inte vet om eller tror om mej
Att jag är osäker i ensam närvaro med en man, att jag överväger att pröva lesbiskt om jag blir singel och att jag broderar.

14. Kan inte leva utan
Barn och barnbarn är ju självskrivet. Hund och hav lika så. Snus, kaffe, öl, Fisherman friends och att skriva lägger jag till.

15. Antal sexpartners:
Fler än 30 men det stora flertalet som tonåring

16. Saknar i mitt liv
Tid och ork.

17. Om jag är romantiker:
Nej, inte särskilt. Det är möjligt att det skulle förändras i en ny relation.

18. Födelseort:
Göteborg

19. Skulle kunna tänka mej att bo:
I Skåne någonstans utmed havet... om det inte vore för att det finns så mkt rasister i Skåne (jag hade fått hjärnblödning.) I Göteborg om jag hade gott om pengar och kunde köpa mej en trevlig lägenhet i Vasa, Linné eller Majorna.

20. Mitt "frikort" bland kändisar:
Jack Nicholson sa jag 2013 och säger nog ännu.

21. Gudstro:
Ja, men inte okomplicerad

22. Politisk färg:
Röd med ett stänk av grön

23. Det här med att rodna:
Gör jag inte så ofta men det förekommer.

24. Dödsstraff:
Är barbariskt och hör inte hemma i en demokrati.

25: Nato:
Nej tack.

26. Favoritdrink:
GT alltid. Annars Caipirinha

27. Om jag är snygg:
Mer intressant i mitt utseende än klassiskt snygg

28. Om jag är intelligent:
Mer klok än smart

29. Hörsel:
God

30. Syn:
Brytningsfel och på senaste året även lite gammelsyn

31: Fejkade orgasmer:
Hell yes, vilken kvinna har inte gjort det?

32. Ärlighetsgrad
Jag ser på mej själv som en rätt ärlig människa. Men jag kan ljuga och ljuga bra när jag behöver det.

32. Retar mej på:
:) Oj. Allt mer med stigande ålder. Ett axplock... Mansplaining (eller ja, män över lag), rasism, kamphundsdebatten, kvinnor som tvunget ska ta mäns parti, åldersfascism, kroppshets...

33. Gläds åt:
Ungar och hundar och (icke hembränt) dyrt vin.

34. Vad jag oftast får komplimanger för:
Mitt skrivande, att jag säger ifrån utåt/ uppåt, att jag är en god lyssnare å att jag har vackra ögon. Och vacker handstil.

35. Fotboll eller hockey:
Hockey alla dagar i veckan, men visst... Ibrahimovic kan jag titta på en stund.

36. Glass eller tårta
Glass!

37. Gymnasielinje jag gick:
Ingen, jag fick barn istället. Läste upp på Komvux senare

38. Drömyrke:
Har mitt drömyrke. Skulle kunna tänka mej att vara framgångsrik författare med.

39. Om UFO'n tror jag:
Inte på... om man inte menar Åkesson?!

40. Tur i spel eller i kärlek:
Det vet i fan. Ingetdera.

41. Sex utan kärlek
Kan man säkert ha men utan känslor för en man (eller kvinna) skulle jag aldrig ha sex. Längre.
Jag lägger inga moraliska värderingar i hur andra gör.

42. Bästa årstiden:
Är hösten men jag gillar de andra oxå

43. Mina kollegor:
Har många starka, kompetenta, fina kvinnor som jag jobbar med.

44. Nära vänner som man berättar allt för å litar på i alla väder:
Har jag, men inte särskilt många (å ingen jag berättar allt för.)

45. Förebild i livet
2013 skrev jag ett gäng kändisar, typ Mandela. Idag skulle jag nog säga att jag främst inspireras av vanliga människor som är extraordinära på nåt sätt.

46. Sjunga:
Gör jag gärna men uselt. Kan inte ta en ren ton.

47. Dansar:
Gör jag sällan å rätt taktlöst

48. Matematik:
Inte min grej

49. Men vad är jag bra på då:
Hundar. Att knyta an till människor, snabbt skapa förtroende av ex patienter, att lyssna.

50. Återkommande dröm
Drömmer numera sällan så jag minns det.

51. Efter döden:
Ja du. Det är nog en av de gåtor jag helst skulle vilja få svar på.

52. Om det här med synder:
Det har jag självklart gjort. Det har alla levande människor.

53. Gröna fingrar:
Har jag inte men önskar att jag hade. Brukar säga att det är ofattbart att jag lyckats hålla liv i 4 människor hela deras uppväxt.

54. Favoritattraktion på Liseberg:
Åker helst ingenting, tycker bara att det är läskigt. Men jag älskar Liseberg som plats.

55: Simmar:
Gör jag bättre än de flesta

56. Dyker:
Gör jag oxå snyggare än de flesta

57. Aktiv semester eller lat semester:
Lat! Är en pool å drinktjej.

58. Min största bedrift:
Att ha fött å uppfostrat 4 fina ungar så klart. Att ha brutit med mänga av släktens förbannelse. Att jag blev mitt drömyrke (även om det tog tid som fan.)

59. Är oxå stolt över:
Mina barnbarn. Den här bloggen.

60. Minst stolt över:
Ja du, att jag är rätt feg och avstår saker i livet av rädsla.

61. Min största sorg:
Att min bror blev narkoman och levde ett så hårt liv innan han äntligen fick vila.
Märta. Gottfrid.

62. Min största rädsla:
Att något ska hända barn el barnbarn. Att som gammal bli hjälplös å sjuk. Eller att dö nu. Krig är oxå en rädsla jag haft sedan jag var barn.

63. Bästa tv serie ever:
Handmaids Tale

64. Lyssnar helst på:
Winnerbäck å P1.

65. Skulle vilja lära mej:
Snacka engelska bättre, sjunga rent, hur man bygger en roman.

66. Kärlek vid första ögonblicket:
Vet jag inte om jag tror på men ögonblicklig attraktion

67. Livslång kärlek:
Finns säkert men kräver min kvinna/ man och en hel del tur. För de allra flesta tror jag inte på en kärlek livet ut.

68. Idiotlag:
Finns många, men bla att myndighetsåldern är 18 år. Den borde vara minst 21 år.
Galet att få rösta innan man ens gått ut gymnasiet eller varit självförsörjande.

69. Krossade hjärtan:
Har säkert krossat nåt hjärta, definitivt fått hjärtat krossat.

70. Mående i detta nu:
Småtrött men rätt harmonisk.

Puss/ Asta

Hur jobbig får man va (innan man blir outhärdlig?)

TACK Cis som försvarade mej i föregående inlägg. Får väl hoppas att mina övriga läsare inte följer regeln Den som tiger samtycker haha.

Till någonting annat som jag funderat på en hel del sista tiden och som tangerar bilden ovan...
Hur jobbig får man va ? (innan man blir outhärdlig.)

Jag har saker som skaver, det antar jag att de flesta har?
Det finns saker man gör som känns mer eller mindre inte okej.
Saker som strider mot ens inre övertygelse eller mot ens samvete.
Att konsumera i onödan, att äta kött (och i synnerhet fläsk), att snacka skit är sånt som jag gör trots att det inte landar riktigt rätt i mej.
Att flyga är en annan grej, det skrev jag om här senast.
Just problemet med nöjesflygning tänker jag jätte mycket på numera.
Man vill komma bort. Ha sol å värme. Uppleva andra kulturer. Se oexploaterade länder. Vara ledig på riktigt. Få kvalitetstid med familjen. Unna sej... Ja alltså jag HAJAR verkligen allt det där.
Jag flyger ju varje eller vart annat år själv, visserligen inte till Thailand eller nån annan långresa men Grekland känns illa nog. Det ÄR illa nog.
Flyget smälter våra isar och ökar koldioxidutsläppen radikalt och att ändå välja att flyga ÄR att medvetet lämna över klotet i sämre skicka till barn å barnbarn.
Det kan inga vegetariska onsdagar eller cykelturer till jobbet i världen ändra på.
Naturen och klimatet kommer att kräva uppoffringar större än så (att skippa flyget) av oss, det är jag övertygad om.

Jag vill understryka att jag inte sätter mej på höga hästar och tror att jag är bättre än andra. Att jag flyger själv. Att jag inte anklagar någon.
Men jag tror att för mej har det nog börjat skava såpass att jag kanske gjort det för sista gången.
Och då tillbaka till frågan, hur jobbig får man va? (innan man blir outhärdlig.)
Jag vet att jag redan är en jobbig jävel när det kommer till antirasism.
Jag har droppat både vänner, bekanta och släkt av den anledningen.
(Riiiiktigt så radikal kommer jag kanske inte vara om polare tar en weekendsresa till London med Norweigen haha.)
Jag ses av många som rätt radikal när det kommer till min feminism och syn på män å jämställdhet.
Alltså lite så där jobbigt Pk i största allmänhet. Fråga min man...
Och då är frågan om man helt enkelt blir outhärdlig om man nu... dessutom... gör ett statement av att inte flyga?
Det finns en hårfin gräns när människor går från att vara medvetna till rättshaverister. En hårfin skillnad på att försöka vara en "bra människa" till att bara bli en jobbig jävel.

Tycker ni den börjar passeras?

Puss/ Asta

Är jag falsk?

"Du borde inte öpnna munnen. Du har gjort allt. Du är den mest falska feministen jag kan tänka mig. Du är falsk rakt igenom. Ombytlig. De som följer dig måste vara blinda som inte kan se hur mycket du ljuger. Du ljuger om allt människa. Skäms."

Den här kommentaren. Ganska säker på att det är någon jag känner. Har några aspiranter.
Den fick mej att le men oxå att få uppslag till ännu ett inlägg, ett viktigt sådant.
Till "Anonym" som skrivit, jag skulle kunna kolla upp vem du är men ids inte. Är inte tillräckligt intresserad.
Det rör mej inte i ryggen med vad en människa som inte ens vågar uppge sitt namn kastar för förolämpningar. Har du belägg för min falskhet och mina lögner så återkom gärna men då med namn. Ha det gott, hej.


Men till inspirationen då.
Jag förstår inte riktigt hur Anonym kunde bli så provocerad mitt inlägg "Ge mej dina håriga tankar"   då jag verkligen försökte att klandra fenomen och ingen enskild kvinnas val. Om du inte läst det inlägget så gör gärna det först, det är länkat å klart här.
"Du har gjort allt" skriver hen. Och DET är nåt värt att diskutera.
Nej, inte riktigt allt faktiskt men ja en hel del. Allt ifrån att raka snippan till att vara hemmafru till att framhålla hur förträffligt härliga, raka och enkla män är jämfört med skvallrande, hysteriskt kvinnfolk. 
Är det ljug å falskhet eller är det utveckling å förändring?
Det får läsaren avgöra.
Men vad mer intressant är, jag GÖR fortfarande en hel del som aldrig kan ses som feministiskt hur feministisk jag än vill vara.
Jag sminkar mej när jag ska ut i sociala sammanhang.
Jag tycker om att klä mej så som den manliga blicken uppskattar... framhäva tuttar, gömma undan valkar.
Jag gillar högklackat.
Jag lever med en högst ojämställd man.
Jag kan fortfarande döma kvinnor snabbare än män på en reflexmässig basis.
Osv.
Inget av det är feminism. Men det som ändå gör mej till feminist är att jag reflekterar och problematiserar  varför jag reagerar/ agerar/ känner som jag gör.

Ingen av oss är fullkomlig. Allra minst jag. Jag är inte särskilt falsk men jag har en mängd andra tillkortakommanden. Det fina i kråksången är att vi inte behöver vara perfekta heller. Vi behöver inte ens jobba med oss själva. Fast jag tycker det är utvecklande att göra det, en rörelse framåt.
Feminism är att inse att kvinnor och män inte har samma rättigheter och plats samt att vilja synliggöra och förändra det.
Men systerskapet handlar om att inkludera olika sorters kvinnor och att istället för att kritisera den enskilda individen lyfta ett fenomen som är problematiskt.
För mej i alla fall.
Hur tänker du? 

Puss/ Asta

Stor konsensus i landet just nu

Det råder större konsensus än på länge i vårt avlånga land.
Ett land som åtminstone jag upplevt varit väldigt polariserat de senaste åren i alla stora samhällsfrågor, men nu jävlar har vi... från vänster till höger hittat något att vara ense kring.
Jag talar så klart om våra politiker och den nya regeringen.
Regeringen är skit... varför man anser det varierar förstås beroende på var du har dina ideologier och värdegrunder men skit är den.
Och politikerna har svikit sina väljare, varför och hur finns det olika tankar kring men svikit har dom.
Skit. Skit. Skit.

Jag är inte heller stormförtjust i den uppkomna situationen.
Som socialdemokrat på vänsterkanten är det svårt att se det härliga med att i ett års tid få styra landet med M+Kd budget.
Många av punkterna i överenskommelsen med Liberalerna och Centern är verkligen inget jag applåderar. En socialdemokrati som redan innan valet drog alldeles för mycket åt höger gör det nu än mer.
Personligen och rent egoistiskt kan jag tänka att det hade varit bättre med Socialdemokraterna i opposition. Det hade varit bättre om Moderaterna och Kristdemokraterna hade plockat in Sverigedemokraterna i värmen och styrt landet.
Jag är fullt och fast övertygad om att flertalet av Sd's väljare inte förstår vad konservativ politik innebär mer än "det ska vara som det alltid har varit" och "det var bättre förr."
De lockas av den stränga migrationspolitiken, de föraktar feminism och genusprat, de tycker det är "naturligt" att män och kvinnor är olika och har olika roller och de roas av att skämta om "bögar." De är exalterade av hårda värden som fler poliser, hårdare straff, jävligare fängelser och mer pengar... massvis av pengar... till försvaret.
Men sedan är det ju lite mer. Som mindre statligt ansvar och lägre skatt. För någon med låg inkomst en hundring eller två som äts upp mångfaldigt i andra änden.
Försämrade villkor vid A-kassa, högre pensionsålder, mindre trygghet och mer fler självvalda försäkringar. En inställning att klassklyftor är av godo.
Det finns säkert en å annan förmögen direktör som röstar på Sverigedemokraterna men det stora flertalet är pensionärer, arbetslösa, LO anslutna, besvikna lantisar med nedmonterad service i närområdet. Och DOM skulle få en besk medicin... som kanske varit rätt nyttig.
(Eftersom jag alltid och utan undantag får kritik när jag skriver så här av pensionärer eller kommunalanslutna så menar jag förstås de i denna grupp som i sin enfald tror på att Sd skulle ge dem guld och gröna skogar. Inte att ALLA i dessa grupper tänker så.)
Rent egoistiskt kunde det varit kul att bevittna sönderfallet... och kanske på sikt också det bästa sättet att söndra partiet... men alla är inte i min situation som vit, helsvensk, boende i hus i en småstad, gift och med två löner.
Nationen och väldigt många människor hade farit väldigt illa av 3½ år med den politiken.

Jag tänker så här, vad är alternativet?
Den frågan är i synnerhet ställd till alla upprörda vänsterpartister och sossar men även resten. 
Vilken regering med gällande valresultat hade varit bättre?
Det är en uppriktig fråga!
Om man så upprört fördömer så måste man själv ha en tanke om en annan lösning.
Nyval tjoar många. Eller extra val som det egentligen heter (ja, som två ord.)
Vad hade det förändrat? Alldeles oavsett om ett eller två partier på marginalerna åkt ut så hade inget av Alliansen eller De röd-gröna fått majoritet. Och ingen vill ju som bekant samarbeta med Sverigedemokraterna.
Någon form av kompromiss var och hade varit fortsatt nödvändig.
Nu är ingen i V, S, Mp, C eller L helt nöjd men alla har fått nåt och frågan som var viktig för över 80% av väljarna... att hålla Sd utan inflytande... hölls.
DET ska Sverige vara riktigt stolta över för där har vi lyckats med något som få andra länder gjort, att hålla främlingsfientliga krafter i riksdagen stången.

Puss/ Asta

Asta recenserar smink

Jag har tyvärr hittat min foundation.
Ända sedan jag började sminka mej långt före jag var tonåring har jag prövat olika i varierande perioder. Fast där i början kallades det ju brunkräm vilket var en högst korrekt benämning för ansiktet blev... till min förtjusning... väldigt brunt.
"Thailand-i-6-veckor-brunt" mitt i januari. Härligt!
Men jag har aldrig varit helnöjd.
En del täcker för mycket och blir kakigt och fult, en del för lite, en del färgar av sej på halskragen. Många täcker utmärkt... en liten stund.
Jag vet inte hur många märken jag prövat.
Och så provade jag då dessvärre Sensai flawless satin och BAAM jag är fast!
Den här foundationen har allt. Den täcker, vad jag tycker är, lagom vintertid.
Sitter hela dan. Eller hela natten. Ger ett fint skimmer. Färgar inte av sej. Har en flaska som känns exklusiv och härlig.
Men smakar det så kostar det. Det är då minuset. Den håller inte IsaDora priser precis. Drygt 500 spänn får man betala.
Å andra sidan sminkar jag mej sällan numera när jag inte ska till jobbet så det får svida över.

Om somrarna använder jag sedan många år en lättare kräm, mer som en gel, oxå från Sensai. Deras bronzing gel som är helt fantastisk den med. Och inte heller den gratis.
Nu vet jag inte om jag vågar testa fler Sensaiprodukter

Puss/ Asta

Målbild

 

Som barnmorska
Jag vill lära mej så mkt som möjligt. Inte se korrigeringar el kritik som nåt dåligt utan som ett sätt att förbättras.
Förlösa så många barn som möjligt.
Undvika sfinkterskador
Undvika sekundär förlossningsrädsla.
Som extrabonus (jag vet att det är fåfängt), få så måna VAS 10 och bubbelflaskor som möjligt.

Som mamma
Jag vill att mina barn ska känna känna trygghet i att jag älskar dem och är stolta över dem. Att det är villkorslöst. Jag tycker verkligen att det är jordens mest fantastiska människor och jag vill att de ska känna det. Att de ska känna min stolthet.
Jag vill oxå att de ska känna att de kan säga vad de vill/ be om hjälp med vad som helst.

Som Fru
Jag vill bli en bättre fru! Vi har varit tillsammans sedan -84 och gifta sedan -88 och jag vill att min man... varje dag... ska finna trygghet och kärlek i det vi har.
Regelbundna dejter. Minst 6 st under 2019 har jag sagt men oxå en större tacksamhet över vad vi har... tillsammans... varje dag.

Som mormor/farmor
Jag har aldrig velat vara det extravaganza. Det spektakulära. Äventyr och storslagenhet.
Jag vill vara en trygg famn för mina barnbarn. Ett extrahem. En extra kärleksfull vuxen.  En vardag. Det hoppas jag bli åt dem alla.

Som Bentemamma
Kärleksfull. Tillåtande. Älskande. Ur mina händer skall bara smekningar och lek komma, aldrig smärta eller bestraffning.
Jag ska fostra denna unga fröken med respekt och kärlek. Med humor och tolerans.
Jag tror inte på dominans och rädsla. Men jag tror på att Bente-Nora kommer bli strålande med lite tid.

Som kvinna
Uff vad svårt!
Jag vill försöka vara det jag tror på. Vänlig men tydlig. Upplysande och inte undfallande. Rejäl men inte elak.
Jag vill tala snällt till mej själv. Inse att vikt och volanger inte har något med hälsa och välmående att göra. Inse att prestation har mycket lite med mitt människovärde att göra.

Som vän
Jag vill bli bättre! Mer närvarande!
Mindre snarstucken än tidigare år ("det är din tur".)
Jag vill sträcka mej efter dem som betyder nåt. Försöka och försöka igen.
Vänner är vänner och vänner är guld.

Vilka är dina tydligaste mål?

Puss/ Asta

Ge mej dina håriga tankar

Att INTE raka sej kan vara feminism.
Att raka sej kan ALDRIG vara feminism, men man kan vara feminist ändå.

Jag kan bli så himla trött på mentaliteten att ALLT en kvinna gör (så länge hon gör det av sin egna fria vilja) är feminism... varesej det handlar om att välja hemmafrulivet eller att operera tuttarna.
Jag vill verkligen inte lägga nåt skuldbeläggande på den enskilda kvinnan, det är tufft att växa upp och leva i ett patriarkalt samhälle och ingen av oss går helt fri, men däremot måste fenomen få ifrågasättas och kritiseras.
Således är det inte feminism att pyssla med fillers och botox för att försöka krampaktigt hålla kvar i evig ungdom, inte feminism att operera friska kroppsdelar för att de bättre ska fylla den våta drömmen om hur en kvinna skall se ut, inte feminism att raka bort hår vi fått av en anledning och försöka få det till att det är smutsigt och ovårdat att som vuxen kvinna inte se förpubertal ut.
Men såvida man inte är en influencer som kraftigt påverkar yngre kvinnor till att leva likadant så kan man trots det vara feminist.
Är ni med mej?

Själv slutade jag raka snippan för ett bra tag sedan. Är helt bekväm med det nu och greppar inte riktigt varför jag så gärna ville se ut som jag var 11 år mellan benen förut?
Däremot är det här med orakade ben och armhålor nytt för mej, något som mognat fram därför att jag inte riktigt kan försvara att raka dem. Sedan jag slutade har jag inga hudirritationer, ingen klåda, luktar mindre svett. Moder jord har ju tänkt till lixom, håret hamnade inte där av en slump.
Man kan väl säga att jag är nöjd men lite obekväm.
Märkligt... och sorgligt... nog ses ju hår i armhålor som ett tecken på dålig karaktär och bristande hygien. Ja mer än så till å med, det ses som udda och väcker starka reaktioner. Hat.
Vem minns inte tjejen som under Melodifestivalen för några år sedan fick motta hat och hot då hon glatt vinkade och blottade en hårig armhåla som fångades av kvällstidningarnas fotografer?!
Jag får se om jag orkar med den (oftast) outtalade pressen om slät och hårfri hud när det nalkas sommar och tunnare kläder. Att gå där med mina tofsar under linnet.
Men jag har alltid varit lite av en stillsam rebell. Alltid gått mot strömmen. Alltid varit lite motvalls så där och jag fattar faktiskt inte varför inte fler ifrågasätter det märkliga med detta rakandet.

Hur tänker du? 

Puss/ Asta

Skolan havererade tydligen för länge, länge sen

Kanske.
Kanske, kanske, kanske är Sverige på väg mot att få en ny regering när nu Centern och Liberalerna ser ut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.
Jag har inte satt mej in i detaljerna men man kan väl lugnt konstatera att det är en dyr uppgörelse för Stefan Löfven där han fått ge efter och ge upp mycket av klassisk socialdemokratisk politik och där det politiska läget gör en rejälv högersväng. Han kommer därtill tvingas regera på en M+Kd budget under sitt första år.
Personligen hade jag nästan hellre sett att vi gick i stark opposition, men det är jag det... jag har "råd" med en mandatperiod av M+KD+SD politik, det är det inte alla som har.

Nätet exploderar redan av Sd's små fotsoldater som ylar om att läget är odemokratiskt och att vi lever i en diktatur och det blir smärtsamt tydligt att den svenska skolan haft problem under lång, lång tid när även medelålders människor uppenbart inte ens tillgodogjort sej Samhällskunskap A.
Det råder en pinsam brist på kunskap om vad begrepp som demokrati och diktatur är. Det finns utmärkta kvällskurser man kan gå om man känner behov av basic allmänbildning alternativt så kan man passa på att besöka en diktatur för att se skillnaden.

För nej, att Sverigedemokraterna hålls utanför regeringsmakten är inte odemokratiskt!
Sverigedemokraterna har tilldelats mandat i riksdagen utefter det antal röster de tilldelats av sina väljare. Under förutsättning att de dyker upp i kammaren på omröstningarna så kan de alltså påverka precis så mycket som deras storlek tillåter dem.
De olika partierna väljer vilka de vill samarbeta med. Så har det alltid sett ut.
Ingen efterfrågade om Socialdemokraterna ville sitta med i Alliansregeringen när den var som starkast. Så fungerar nämligen demokratin.

Sverigedemokratiska väljare borde fråga sej varför det kommer sej att 84% av väljarna säger nej till samarbete med Sd. De borde fråga sej varför de övriga partierna "mobbar" dem och försöker hålla dem med så minimalt inflytande.
Varför är det just Sd och Jimmie Åkesson som Bon Jovi hånar från scen?
Varför är det inte ex inte Liberalerna som råkar ut för detta?
Själv funderar jag över hur det kommer sej att samma personer som ylar så om diktatur för att Jimmieponken inte får vara med å leka älskar länder som Ungern och Polen där mänskliga rättigheter kraftigt beskurits och tycker att Putin är en fantastisk ledare?

Puss/ Asta

Sorg å glädje. Gottfrid å Bente.

I går var det en månad sedan Gottfrid dog. Det känns som ett halvår sedan.
Imorgon skall jag åka och hämta hem hans aska. Det är oförklarligt tungt.
Den där akuta hårda vassa sorgen har lagt sej och kvar finns en molande saknad.
En vetskap om att han var en på miljonen. Min gosse. Min vackra, vackra pojk.
Men under den här månaden har oxå en tilltagande förvissning om att jag tog rätt beslut infunnit sej.
Det var inte bara diskbråcket som felades med honom.
Det var nåt annat med, nåt vi aldrig hittade men han var som en gammal å trött hund i förtid flera år innan han dog och i synnerhet sista halvåret när infektion efter infektion avlöste.
Han mådde inte väl och ...glad är verkligen fel ord... men det känns gott att han slipper. Även om jag såklart önskar att allt fått vara annorlunda, att jag fått behålla honom länge länge till. Att han fått vara frisk å stark å levnadsglad.
Men jag gjorde allt, allt jag kunde, för honom.
Nu ska han hem till den sista vilan. Till den plats han älskade mest på jorden.
Där han alltid var som allra lyckligast. Där hans själ finns. Där ska han få vila.
Min Gudasände.
Han skulle ha avgudat Bente.

Om tre dagar har jag haft Bente-Nora en månad. Det känns som ett halvår.
Den sista veckan har hon verkligen förändrats, blommat ut, blivit betydligt "jobbigare" än innan. Den lilla hönan har väl boat in sej nu, känner sej hemma.
Hon är... på gott och ont... så väldigt lik min Märta i mångt och mycket och jag börjar få en föraning om vad som kommer bli våra små prövningar tillsammans.
Hon har en utpräglad kamplust (det är bra), hon har en utpräglad jaktlust med (mindre bra.) Hon löser emellanåt sin osäkerhet mot människor utomhus med utfall, igår tittade jag närmast förvånat på henne. "Vad kom det vrålet ifrån?"
Jag är inte särskilt orolig för det. Känner att jag vet hur jag ska hantera det.
Hon är en väldigt levnadsglad, lycklig och fartfull hund. Den lilla rara som gick okopplad nån meter från mej på stranden första veckan far fram som en tornado och det gäller att se upp för hon tacklar gärna och tro mej då räcker 38 kg för att fara i backen.
Hon är smart, hon läser kroppsspråk otroligt bra men lyssnar fortfarande väldigt lite på rösten och ord. Det blir spännande på unghundskursen vi börjar om några veckor.
Ännu väldigt rädd för att åka bil. Man får lyfta in henne.
Äter bra. Mer än vad hon ska. Med tiden ska nog vinthundsutseendet försvinna.
Hon sover fortfarande tätt tätt intill mej på natten och håller sej om dagarna inom en meter runt mej.
Jag är otroligt förälskad i henne. Avskyr att vara ifrån henne ens en liten stund.

Vi har, sedan hon kom, mest rantat runt i vardagen Bente och jag.
Det har varit nog för henne. I början var ju precis allt läskigt.
Nu tänker jag att vi börjar bli mogna att utöka världen lite.
Åka till stan. Åka buss. Gå kurs som sagt.
Det börjar oxå bli dags att sätta upp lite gränser för fröken. Helt enkelt träna lite mer målinriktat.
Det ska bli så väldigt spännande att följa denna unga dam och visa henne världen.

Puss/ Asta

Onyanserad och okunnig debatt än en gång.

 

Läste en artikel delad på Facebook där "hundspecialisten" (kan betyda vad tusan som helst) Pierre Wahlström uttalar sej.
Enl forskning han hänvisar till är vissa hundraser av sk "kamphundsursprung" överrepresenterade när det kommer till hundar som attackerar andra hundar. Ni hittar artikeln här.
Den här debatten blossar upp då och då och för oss som anser att den är nonsens... eller åtminstone ofantligt onyanserad och okunnig... så är den inte helt ofarlig.
Många länder har lagar mot enskilda raser.
Än mer befängd blir diskussionen i kommentarsfältet till artikeln.
Som i så många andra sammanhang verkar människor bara kunna se i svartvitt.
Där finns de som tycker att alla hundraser är gulliga små änglar och att det alltid är hundägarens fel. Inför "hundkörkort" så är problemet löst typ.
Och så finns det dom som helt köpt bilden av den blodtörstiga mördarmaskinen till kamphund som är totalt opålitlig i alla sammanhang.
Någon sanning däremellan verkar ingen intresserad av och därför kan vi heller aldrig få en saklig diskussion.

Vad är en kamphund?
Det finns egentligen två helt skilda begrepp.
Antingen menar man hundraser/ blandraser där raserna någongång används inom kamp ex tjurkamper el hundkamper och annat elände i tidernas begynnelse. Dit hör många av dagens raser. Alltifrån bulldogar till staffar till min egen ras.
Eller så talar man om hundar som faktiskt tränas till att slåss/ kampa med andra hundar idag. Detta är så klart förbjudet i Sverige.

På -70 och -80 talet var det schäferhundar och rottweiler som fick agera "farliga" hundar i debatten. Idag är det oftast amstaff eller staffordshire bullterrier eller diverse blandningar med dessa inblandade som får "bära hundhuvudet" och som diskuteras att förbjudas i Sverige så som de är i många andra länder.
Hundar som ofta är väldigt "människovänliga", öppna och tillgängliga, stabila med barn. Och samtidigt hundar som med sitt utseende anses som "tuffa" och därmed inte bara attraherar stabila barnfamiljer utan även gangsterwannabee's som behöver en potensförlängare. Det är helt enkelt mer pondus att ha en pittbullblandning än en cockerspaniel om du vill ha hunden som ett fräckt och avskräckande attribut.
På diverse hundsäljar/omplaceringssidor dominerar dessa blandningar. Avlade av oseriösa människor som vill tjäna lätta pengar och inte är ett enda dugg omsorgsfulla med vem de säljer till.

I stort sett vilken hund som helst på över 20 kg kan bli farlig i orätta händer.
Med vilja eller av oförstånd.
Och som sagt, vissa hundar attraherar dessa orätta händer mer än andra.
Men sedan går det inte att komma ifrån att av alla de 345 godkända raser som finns i Sverige (och sedan en massa blandningar upptill) så är inte alla hundar lika och alla hundraser passar inte till alla.
Vissa hundraser passar bättre i barnfamiljer än andra, vissa hundraser fungerar till följd av sin vaktinstinkt sämre i tättbefolkade villaområden än andra.
Det är inte konstigare än att en väldigt agilityintresserad tolvåring inte ska slå till på en engelsk mastiff eller att den smålata tvspelsintresserade ungkarlen i en 2:a på 4:e våningen kanske ska välja nåt annat än en Alaskan malamut.
Och vi kan dra en lättnadens suck över att gangserwannabeesnubben inte förstår att det finns betydligt skarpare hundar än en amstaff.

Så till "hundspecialist" Pierre Wahlström vill jag säga att sanningen ligger någonstans i gråzonen. Vissa hundraser är mer benägna att simma/ vakta sin ägare/ apportera/ slåss men det stora problemet ligger i vem hunduppfödare säljer till och vilka raser som attraherar människor som vill ha ett vapen.
Förbjuds staffarna så kommer andra hundraser att fylla den platsen.
Och Golden retriver är fortfarande den hundras som biter flest barn i Sverige.
De små mördarmaskinerna.

Puss/ Asta

Det skaver

Vi lever inte alltid som vi lär. Handlar inte alltid utefter vårt samvete.
Åtminstone gör inte jag det. Nåt som skavt hos mej länge här men som jag tänkt på allt mer sista halvåret kanske är det här med att flyga.

Jag älskar ju Grekland. Jag älskar lata, lyxiga solsemestrar. Den där veckan vid pool och hav med gyros, kall öl och säker sol är höjdpunkten på året. Något att längta till, uppleva och sen drömma tillbaka till efteråt.
Men skavet inuti växer.
Sedan 1990 talet har det internationella flygandet ökat med 130% och fortsätter att öka.
Svenskarnas flygvanor står för lika stora koldioxidutsläpp som all vår biltrafik.
Detta i en tid när vi måste ändra våra vanor och få ner utsläppen drastiskt nu!
Det känns ju minst sagt motsägelsefullt att ta med sej barnbarn utomlands "för att visa dem världen" när just den handlingen försämrar deras möjligheter till att få växa upp och få egna barn i en frisk värld.

Jag tror tyvärr att klimatet kommer att kräva offer av oss.
Vi kan inte fortsätta som förut. Som om det inte fanns någon morgondag. Som om alla andra ska fixa krisen åt oss. Som att vi vill men det får fan inte kosta något.
Vi svenskar tillhör ett av de tio länder som sätter störst avtryck på klimatet i världen, footprint, per person. Om alla levde som oss svenskar skulle det behövas 4 jordklot.
Vi kan fundera igenom vår konsumtion, handla mindre, köpa mer begagnat.
Vi kan äta smartare, mer närodlat och säsongsanpassat, mindre mängd kött.
Vi kan köra snålare bilar och dra ner på onödig bilkörning.
Men flyget, nöjesflygningen, som skitar ner vår värld nåt så oerhört där måste vi kanske ta det tråkiga beslutet att avstå?
 
Hur resonerar du?
Många jag känner resonerar som så att man (oavsett vad vi talar om) ska sätta press på branschorganisationerna och inte enskilda konsumenter som behöver sin bil, solsemester, stek eller vad vi nu talar om.
Men företag vill tjäna pengar och de ändrar sej aldrig om de inte plötsligt förlorar en massa kunder.
Jorden och klimatet har inte råd att vänta.
På mej har det i allafall börjat skava väl mycket.

Puss/Asta

Asta, det här ska du komma ihåg 2019

Jag vet att jag skrev mål och förhoppningar inför 2019 i december.
Men jag känner att jag har fler tankar om det. Att jag vill ta tillvara på moodet.
Det är förmodligen helt ointressant för er att ta del av så jag skriver det mest för mej själv, därav rubriken. Detta inlägg ska vara lätt att hitta tillbaka till.
Skiter sej en (eller samtliga punkter) så är det ingen fara. Det gör mej inte sämre. Jag känner ingen prestige... Det här, dessa punkter, är mer tänkta som målbilder och inspiration. Känn dej fri att härma en eller flera punkter...

+ Läsa mer. Har som mål att läsa 12 böcker. Det är inte orimligt. Hojta om ni är sugna på att återuppta Bloggdalas bokcirkel igen. Jag vill så det värker.
Har du nåt boktips? Nåt jag inte får missa?

+ Springa 5 km innan 1:a april och 1 mil innan midsommar.

+ Dricka mindre vin

+ Utnyttja mitt friskvårdsbidrag till att gå med i Friskis& Svettis.

+ Korrigera så många elaka, dumma, småsinta tankar om mej själv som jag bara hinner.

+ Så ofta som möjligt göra skillnad för nån annan människa.
Är det nåt jag kan hjälpa dej med?

+ Fortsätta med minst en promenad per dag (inte missat en dag sen Bente kom.)

+ Jag har de sista åren blivit allt bättre på att sätta gränser och att säga nej.
Jag vill öva mej på att oftare säga ja. Det behöver inte vara nåt stort. Gå på bio. Träffa en vän. Vad som helst.

+ 6 dejter ( alltså sex tillfällen, talar inte erotik här) med min man. Lunch på stan räknas. Huvudsaken att vi gör nåt bara han å jag.

+ Ta för mej å utvecklas på mitt jobb. Sånt där är ju svårt att mäta. Alltså om man lyckats eller ej. Men jag tror det kommer mer gå av sej själv. Känner mej allt tryggare och allt mer att räkna med i kollegiegruppen.

+ Våga känna lycka. Eller lixom att allt är okej. Inte analysera allting så jäkla mycket. Tänka mer på vad jag har istället för på vad jag inte har.

Vad har du för mål. Drömmar. Förhoppningar?
Skit i löftena.

Puss/Asta

Nytt år

Hej och välkomna till Astas blogg 2019.
Jag tror nog att ni som varit här tidigare kommer att känna igen er, ett nytt år är ju egentligen något av människan påkommet. Tiden och livet tar egentligen ingen sådan hänsyn. Den bara går och går.
Förr om åren, för inte alls särskilt länge sen så skapade ett nytt år och särskilt nyårsafton en slags existentiell ångest hos mej. Stor stress.
(Min mamma skulle aldrig låtit mej se Törnfåglarna när jag var liten, för allt sedan jag såg den sammanbitna, rödgråtna och vackra Meggie säga till Fader Ralph att "gud kan inte ta något mer ifrån mej" vilket är precis vad Han strax därpå gör när Meggies son senare avlider. Kanske föddes den eviga pessimisten i mej där å då? I allafall fick hon vatten på sin kvarn. Allt sedan dess har jag burit en känsla av att Hell yes, allt jävligt kan bli än jävligare.)
Ett nytt år, en oro över vad det ska bringa.
Men en gammal kollega å vän hjälpte mej att se på nyår precis så som jag inleder. Att ingenting egentligen är nytt. Att tid, veckor, år bara är ett mänskligt påfund.

Och i år kändes det faktiskt mer än okej med nyår och nytt år.
Jag var så less på 2018. Det var ett på så många vis tungt, oroligt, ledsamt år.
En nystart kändes befriande och jag känner faktiskt ett hopp inför att det ska bli ett bättre år. Ett riktigt bra år förhoppningsvis.
Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så och kanske ska jag inte överanalysera den känslan heller, bara vara i den.
Ser stort fram emot sommaren med Bente, att ha en frisk ung hund som (förhoppningsvis inte) får hotspot å annan skit.
Bente å jag ska börja skolan förresten. Unghundskurs minsann, redan den 23/1.
Det ni!
Vi kommer bli sämst i klassen. Haha, det blir till att svälja stoltheten där, det lilla pyret kommer gå upp i atomer. Men jag ser fram emot det mycket. Det ska bli så himla roligt.
Jag har fått många komplimanger för henne. Både att hon är söt, vilket är roligt förstås, men ännu skojigare att hon tittar så fint på mej.
Hon ÄR en mammegris av rang! Jösses, jag trodde jag haft att göra med mammegrisar innan men de har varit amatörer i jämförelser.
Bente-Nora befinner sej aldrig längre bort från mej än en meter... inte ens när jag duschar eller bajsar. Hon sover PÅ mej hela nätterna.
Och äter gör hon fantastiskt nu med (svindyrt färskfoder... sshhh, säg inget till maken.)

Som sagt, 2019 känns som ett bra år. Jag vill försöka hålla fast den känslan.
Vi får se hur jag lyckas.
Vad har ni för känsla för det nya året?
Är det nåt särskilt ni vill läsa om här?

Puss/ Asta