onsdag 23 augusti 2017

Andra män



Kvarlevorna efter Kim Walls kropp har hittats och identifieras och även om det var väntat känns det tungt i kroppen.
Inte. En. Kvinna. Till.
Snubben Madsen uttrycker i media att han är oskyldig och lättad men han måste ju rimligen ha ett å annat som är svårt att förklara med denna "tragiska olycka."
Som varför man styckar och dumpar en främmande människa i havet exempelvis om hon förolyckats.

Här om dagen läste jag att en kvinnlig vän till Madsen uttalade sej i Aftonbladet att han "Absolut inte är någon mördartyp."
Hennes ord lämnar mej ingen ro.
Det är något rörande och samtidigt djupt tragiskt att de flesta av oss verkar tro att män som våldtar, slår, kränker och mördar är andra män. Män vi inte känner.
Vi distanserar oss. En hel del så mycket att de lever i föreställningen om att män som hatar kvinnor inte bara är främlingar för oss, de kommer från andra länder, tillhör andra kulturer, andra religioner. Svenska män är fina killar och att Niklas är namnet på flera av vårt lands värsta våldtäktsmän är... inget de vill diskutera.

Det är inte så. Tyvärr är det inte så.
Män som slår, mördar, våldtar, tafsar, kränker och förminskar kvinnor finns överallt. I alla länder, alla städer, inom alla kulturer å religioner, i de bästa familjer.
Annars skulle inte 14 kvinnor mördas, tiotusentals kvinnor misshandlas, tusentals kvinnor våldtas årligen i det här landet. Annars skulle inte kvinnor varje dag vittna om hot, trakasserier, förminskande. Om det vore så att det var andra män skulle inte i princip varenda kvinna jag känner kunna berätta historier om hur de utsatts av män på ett eller annat sätt.
Sanningen är att alla dessa män som sitter frihetsberövade för brott mot kvinnor och alla de män som inte har åkt dit därför att de aldrig blivit anmälda, kvinnor inte blivit trodda, bevisen inte räckt till, ord stått mot ord. Alla de männen är någons son, man, far, vän, kollega.
Det är lärare, grannar, förtroendevalda. Älskade, respekterade och omtyckta av någon.

Jag vet inte om du och jag har en man i vår bekantskapskrets som är beredd att slå en kvinna eller ta för sej av en kvinna som av alkohol eller annat inte är i stånd att säga nej. Förmodligen har vi det.
Men vi har med all säkerhet män i vår närhet som ser åt ett annat håll när en kvinna blir förminskad eller sexuellt trakasserad, vi känner alla snubbar som skrattar åt våldtäktsskämt, som dunkar polaren i ryggen när han är en mansgris, som inte höjer rösten och säger ifrån. Män som menar att "det bara är på skoj", och "herre gud, man måste väl få skoja" eller "feminismen har fan gått för långt om man inte får flirta lite."
Madsens kvinnliga vän är inte annorlunda än de flesta av oss som bara tror gott om en man hon känner och tycker om.

Mina varmaste tankar till en kvinna som fick sluta sitt liv alldeles för tidigt och till hennes familj och närstående.

Puss/ Asta

Själen ropar



Så länge jag kan minnas har jag älskat vatten och att bada. Samtliga av mina barn har ärvt denna förkärlek.
När jag var liten var jag rädd för allt men en riktig fisk när det kom till vatten.
Som skolflicka var jag värdelös på idrott, hatade det glödhett. Livrädd för stenhårda bollar som killarna sulade iväg, rev ribban redan på uppvärmningen när vi skulle hoppa höjdhopp, fick ansträngningsutlöst astma efter 50 meter löpning och missade alltid bollen med breda slagträt när vi spelade brännboll.
Men jag dök snyggast och jag simmade snabbast.

Och kärleken till vatten har hållit i sej även om jag på senare år blivit allt mer badkruka vad det gäller temperaturer. Förr kunde jag bada bland isflak (nästan) numera behöver jag närmare 20 grader.
Men när det håller hyfsad temperatur är jag som ett barn och kan bada i evigheter.
I år har jag badat på riktigt en gång (och några klädbad med hunden.)
Medelhavet är det jag längtar allra allra mest efter.
Jag kan känna ett närmast fysiskt behov begär efter det. Som en törst. En hunger.
Och snart...

Imorgon klockan 18 lyfter förhoppningsvis vårt plan mot Grekland.
(Jag körde den något annorlunda uppladdningen i natt, att se flygplankatastofilmen Sully med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen om den sanna olyckan (2009) när en pilot tvingades nödlanda på Hudson river i NY efter kollision med en flock gäss.
Jävlar vilken läskig scen, i synnerhet 1½ dygn innan man skall flyga. Ja, det var en parentes.)
Och på fredag förmiddag sätter jag fötterna i det där stora blå och väderprognoserna utlovar åtminstone 25 grader i vattnet. Det känns rimligt.
Det känns som något min själ ropar efter.

Puss/ Asta

söndag 20 augusti 2017

Stoppa BB krisen

http://blogg.mama.nu/cissiwallin/files/2017/08/img_5194.jpg


Jag önskar att jag kunnat vara med och marschera på någon av landets BB demonstrationer idag.
Jag är förvisso en nybakad barnmorska. Jag har bara arbetat i sju månader och förlöst 46 bäbisar som legitimerad men självklart har jag en å annan tanke omkring förlossningsvården i Sverige ändå, hur det är och hur jag önskar att det vore.

En dräktig ko får inte störas och transporteras senare än 28 dagar före kalvning och inte på 21 dagar efter kalvning. Liknande regler finns inskrivna för hästar, hundar och andra sällskaps och nyttodjur. I lagen.
Det finns goda skäl till det, till varför den blivande "modern" inte skall stressas utan istället omges med lugn och ro. Hon behöver samla kraft för att kroppen och hormonerna ska jobba för henne i det kommande födsloarbetet.
Vad det gäller kvinnor så är det på helt andra premisser. Här får de "transporteras" och leva i ovisshet om var de skall föda timmarna innan. Svenska kvinnor kan hänvisas till andra sjukhus än de de har tänkt å har närmast till halvvägs in i en förlossning.
Självklart är kvinnor inte annorlunda än andra däggdjur.
För att en förlossning ska fungera behövs Oxytocin. Oxytocin är det kroppsegna hormonet som brukar kallas för "lugn och ro hormonet" eller "håll ihop hormonet."
Det frigörs vid lugn och ro. Vid värme, beröring och massage. Det frigörs vid sex och blir till ett kit som binder oss samman med vår partner.
Oxytocin frigörs i stora mängder när barnet föds för att vi skall knyta an till vår avkomma.
Oxytocin verkar på glatt muskulatur, så som exempelvis livmodern,och behövs för att denna muskel skall kunna göra sitt jobb under förlossningen.
Men hur toppen oxytocin än är så är det ett "blygt" hormon. Det är ett hormon som viker undan för andra typer av hormoner, ex sådana som flödar vid stress, smärta och oro.
Detta är anledningen till det välkända fenomen som alla kvinnor som fött barn känner igen. Värkarna är starka och regelbundna hemma, men väl på sjukhuset klingar de initialt av och många kvinnor säger lite skamset "Men jag hade mer värkar hemma."
Man behöver inte vara medicinskt utbildad för att förstå vad rapporter om tokfulla förlossningsavdelningar och ständiga hänvisningar gör med kvinnor och deras oxytocinpåslag.

Inför lagen är vi alla lika. Så också inför vården.
Åtminstone sägs det så, men det är inte sant. Hade det varit män som födde barn skulle villkoren sett annorlunda ut, det är jag fullkomligt övertygad om.
Och jag tror även våra politiker lever på gamla meriter, den att Sverige har en mycket säker förlossningsvård med låga mortalitet för kvinnor och barn.
Vi HAR kunskaperna i vårt land, men vi har oxå för lite och för likriktade resurser.

Jag skulle bland annat önska...

Att kvinnor fick föda på det stället de själva valt. Det borde tillhöra undantag att få höra "det är fullt" snarare än som nu, att det är ett normaltillstånd.

Att vårt land hade fler utspridda förlossningskliniker så att det inte handlar om timmar att ta sej till närmsta ställe. Bilförlossningskurser är ett hån mot fertila kvinnor.

En barnmorska per födande kvinna. Få saker är så väl underbyggt av vetenskapen inom förlossningsvård som att kontinuitet från barnmorskan innebär trygghet till kvinnan vilket innebär minskat behov av smärtlindring, högre grad av nöjdhet och färre komplikationer. På sina håll springer barnmorskor mellan 3-4 födande kvinnor samtidigt. Det är ingenting annat än galenskap, för kvinnan och barnet i första hand men även för barnmorskans hälsa.

En ökad valfrihet. I Danmark, Norge och på Island föds ca 1% av alla barn i planerade hemförlossningar. I Storbritannien är det något mer och i Nederländerna föds ca 1/3 av alla barn hemma.
I Danmark och Norge subventioneras hemförlossningar av staten, i Sverige gäller detta endast i Stockholm. I Sverige föds ca 1 promille av alla barn i planerade hemförlossningar, något fler sker i hemmet av misstag.
Stora studier visar att för friska omföderskor är riskerna för mor/ barn och komplikationer lägre i hemmet. Såväl värksvaghet som stora bristningar är mkt ovanligt när det kommer till hemförlossningar.
Det är så, att de allra flesta kvinnor skulle inte vilja ha hemförlossning även om de fick kostnaden subventionerad, majoriteten av alla barnmorskor vill förlösa på sjukhus men varför finns inte valmöjligheten för den/ de procent av kvinnor som önskar så?
Kostnaden finns där ändå. Det är inte billigare för staten att förlösa kvinnor inne på sjukhus.
Fungerar det i Nederländerna borde det rimligen fungera på många fler ställen i Sverige än i Stockholm.

Många kvinnor finner sjukhusmiljöerna och alla upptänkliga säkerhetsåtgärder i form av teknik och övervakning skrämmande. Barnmorskeledda enheter med idén om att ha samma barnmorska under graviditeten som under förlossningen. Förstå vad det skulle göra med ovan nämnda oxytocinpåslag. Men motståndet hos politikerna har varit hårt... eller åtminstone inte underlättande... för barnmorskeledda förlossningsenheter som inte ligger i anslutning till sjukhus. Varför? Precis som med hemförlossningar skulle det inte attrahera alla kvinnor att inte ha direkt tillgång till ex läkare och operationssal och det skulle inte heller kunna innefatta alla kvinnor som önskade utan en riskbedömning skulle få genomföras men varför finns inte valet?
Varför måste all förlossningsvård se lika dan ut, följas av samma rutiner och säkerhetstänk oavsett vem kvinnan är och hur hennes förutsättningar till en lyckad förlossning ser ut?
Ska vi lösa förlossningskrisen så behövs det tänkas stort och brett och utanför boxen.

Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och rimliga löner skulle inte bara få fler att vilja utbilda sej till barnmorskor, det skulle även förhindra att duktiga och erfarna förlossningsbarnmorskor söker sej till andra enheter inom kvinnohälsovården elle lämnar yrket helt. Det skulle stilla såret som just nu blöder kompetens.
Att bli en erfaren barnmorska tar många år och det är ett resursslöseri utan dess like att dessa bara tillåts lämna då deras kroppar och själar inte orkar mer.

Jag hoppas att de BB marscher som har genomförts på många håll i vårt land idag bara är början på ett muller som inte tystnar förrän de som sitter på makten ha lyssnat och förstått. För vi vill väl att fertila människor skall våga sätta barn till världen?

Puss/ Asta

fredag 18 augusti 2017

Vill du ligga?



För ett tag sedan fick jag en sexinvit på messinger.
Sexinviter i sej är inget ovanligt. Någon eller några om dagen brukar trilla in, oftast via Instagram.
Det ovanliga den här gången var att det inte var en man från utlandet, vilket det oftast är. Sju av tio skickar från USA, Irak, England, Australien. Resterande är män från Sverige. En del är "artiga" och lämnar komplimanger och hjärtan, några undrar om man vill vara vän och några få skickar dicpicks och är lite mer "rakt på sak." Gemensamt för dem alla är att jag på intet sätt är bekant med dem och att jag aldrig i livet skulle svara dem.
Det unika med denna sexinviten var att den kom från någon som åtminstone utgav sej för att vara kvinna. En ung kvinna med facebookkonto.

"Söker en äldre kvinna som är intresserad av samkönat sex med mej. Man måste inte vara erfaren, så länge du är öppensinnad och vill ha kul med mej så funkar det.
Söker ingen relation, inga träffar innan, vill bara knulla och om vi båda tycker om det kan det möjligtvis upprepas." 


Mina reaktioner var i följande ordning...

Oj! En kvinna som skickar sexinviter till främlingar, så märkligt.
(Ja, men det måste ju ändå ses som märkligt eftersom det är första gången i mitt 48 åriga liv.)
Sen...

Så snygg hon är! Och ung och cool. Med mej?!
(Lite stolthet kom från ingenstans som jag inte precis upplevt när det är Naser, Said, Mikael el Kofman som skriver.)
Och slutligen...

Äldre?! Så har man gått å blivit nån jävla fetisch. "Tänder på att ligga med gamlingar fetisch."
(Snörpte på munnen.)

Det märkliga som utspelade sej när jag visade upp konversationen på Instagram är egentligen inte märkligt alls. Samma sak hände när jag diskuterade det med vänner irl. Nämligen tvivlet på människans identitet. Att hon skulle vara en kvinna.
Att en kvinna skulle bete sej så?!
Både kvinnor och män som har tagit del av detta kan inte tänka sej det om en kvinna.
Män... visst... det är alla kvinnor smärtsamt medvetna om men en kvinna?
Nu VET ju inte jag om det är en kvinna och inte bara en man som hoppas få en konversation att runka till, men jag måste säga att jag blev mindre misstänksam än min omgivning. 

Jag svarade inte denna gången heller.
Inte för att det vore otänkbart för mej att ha samkönat sex utan av den enkla anledningen att jag inte ligger med främlingar. Inte skulle ha gjort om jag vore skild heller. Jag skulle absolut kunna ha sex utan att ha någon kärleksrelation men inte med en okänd. Det har inget med moral att göra, jag skulle inte känna mej trygg med det och då skulle det inte heller tillföra mej någonting.

Puss/ Asta

Andra sidan myntet


Jag har en vän som är cool som få.
Hennes tid är utmätt. Det är allas vår tid, men hon vet om att det snart är över.
Hon har två små barn. Ett lyckligt äktenskap. En mamma å en syster hon är tajt med. Många vänner. Men framförallt, två små barn.
När hon väntade lillkillen så fick hon bröstcancer. Bröstet togs bort, behandling sattes in och ett tag såg det ljust ut.
Sen kom det i andra bröstet. Därefter i levern.
Plötsligt var  inte längre cancern botbar utan kronisk, något att försöka hålla i schack. Och nu är hjärnan full av metastaser och en långtidsprognos har drastiskt krympt, för att inte säga raderats ut.
Min vän är så jävla modig och tapper. Så jävla levnadsglad och fast besluten att verkligen leva livet. Uppleva och se, skapa minnen och band åt barnen. Ledsen och rädd ibland så klart men hon väljer ändå alltid livet, att leva den tid som är kvar.

Min vän är min stora idol och förebild vet faktiskt ingen som är så jäkla stark... och hur konstigt det än låter ger hennes styrka mej ett större mod med mitt eget liv.
Varje gång jag tycker synd om mej själv så jämför jag våra problem.
Varje gång jag blir rädd så tänker jag på hur rakryggat hon möter allt livet slänger i hennes väg.
Varje gång jag känner den välbekanta och diffusa ångesten över att "nåt kan hända", något jag ännu inte fått in i mitt synfält så tänker jag på Nina.
Och skärper till mej.

När min vän Lena dog för tretton år (?) sedan blev jag så klart förkrossad.
Hon hann inte fylla 35 år. Hon efterlämnade tre små barn.
Men av någon konstig anledning gjorde hennes död mej mer närvarande och medveten om glädjen.
Lena ville så gärna uppleva en sista sommar, då hon ihop med en vän skulle hyra ett hus, ha tillgång till häst och få uppleva det där med barnen.
Det hann hon aldrig med.
Lena älskade advent med allt pyssel, alla ljus och dofter.
Varje sommar och varje advent sedan dess har jag njutit mer och med med större medvetande och tacksamhet. För mej. Men oxå för Lena. För att livet är precis så där ologiskt och orättvist att jag fortfarande är här och hon inte är det.

Sorg och förluster kan ha precis de effekterna... eller kanske snarare sidoeffekterna... oxå. Att det kan användas som lärdom och att göra livet rikare.
Åtminstone är det så för mej.

Puss/ Asta

onsdag 16 augusti 2017

Rik kultur? Det skiter jag i.

 

Jag tror aldrig att jag ha längtat så här mycket efter semester och jag har tveklöst inte sett fram emot en resa så mycket som jag gör inför Kos.
De två sista gångerna har vi åkt med mamma och då har det funnits en viss (befogad) oro över vad hon i sitt drickande skall ställa till med.
Nu åker vi bara vi, jag med min älskade Mini och lilla Noah och det kan ju inte bli annat än bra?!
Klart det kan. Livet kan alltid överraska. I synnerhet på otrevliga sätt.
Det kan bli landningshjul som inte fäller ut sej, magsjuka, vattkoppor, jordbävning, halk på glatta klinkers, drunkningstillbud och kärnvapenkrig... jag ger mej fan på att NÅT händer bara för att jag längtar så vansinnigt osunt mycket.
Men jag kan inte låta bli. Jag längtar hysteriskt ändå och nu böjar det dra ihop sej... åtta dagar kvar, tre av dem arbetspass.

Nån frågade mej om det finns mycket kultur att se på Kos?
Ja, inte fan vet jag. Och jag bryr mej inte nämnvärt heller.
Här ska inte svettas vid antika ruiner eller åka bussturer genom genuina byar, här ska latsemestras!
Här ska sovas sovmorgon. Ätas frukost med massor av kolesterol och har jag tur så kan man ta ett glas bubbel med när baconen har passerat gomseglet.
Här ska läsas böcker (hoppas hinna få med Fredrik Backmans nya som släpps från förlaget den 21/8), här ska tankas D-vitamin som om det inte fanns någon morgondag. Rynkor? Det skiter jag i!
Det ska badas, i det stora blå tills huden krullar sej självklart men oxå i poolerna bestående av hälften klor, hälften barnkiss med Noah och han å jag ska verkligen kvalitetshänga den här veckan.
Skojigare mormor skall världen aldrig ha skådat! Här skall skapas minnen.
Här ska sättas sej vid dukat bord. Drickas fördrink. Ätas pommes varje dag, ätas vitt bröd och annat som i Sverige 2017 narkotikaklassas.
Det skall drickas öl... hey, vi har all inclusive... och det skall inmundigas desserter var endaste  dag. Jag ska shoppa, jag ska blinka till bartendern och jag ska unna mej minst en spabehandling.
Jag skall ha lackade naglar, ringa på fingrarna och jag ska ge blanka fan i min övervikt. Jag kommer att vara fab ändå.
Men framförallt ska jag tanka kärlek och umgänge med de mina. Det längtar jag allra mest efter.
Plaese, please gud... gör resan åtminstone hälften så lycklig som jag dag (och natt) drömmer om.

Sen. Nä jag kommer hem och det ha blivit september och officiellt höst (min absoluta favoritårstid) skall jag göra som 90% av svenskarna och "starta mitt nya liv."
För egen del innebär det framförallt att låta levern vila från alkoholintag ett tag och fimpa rökandet. Jag vill gärna minska några kilon, komma igång med att springa och gärna sova bättre men det ä sekundärt. Först alkoholen och ciggen.
Jag älskar som sagt hösten och bara jag få tanka lite sommar i koncentrat här nu så tar jag emot den med öppna armar.  Hockeyn drar igång, Bonde söker fru, fram för "mys under filten med en bra bok tider."

Puss/ Asta

lördag 12 augusti 2017

O maj gadd Magda Gad



Här om dagen var det då dags för journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad att vara sommarvärd i P1 och jag som så många andra kan jag tro hade väntat på just henne.
För redan innan så visste jag ju att hon är en sjuhelvetes kvinna, orädd som fan själv.
Hon har rapporterat från massor av farliga platser i världen, sett saker som skulle fått vem som helst att lägga benen på ryggen å fly, sett grymhet som skulle placerat de flesta av oss på en psykiatrisk avdelning efteråt.
Nu senast har vi via Expressen fått följa henne inifrån Irak, bara nån kilometer från stridigheterna med IS.
När hjälporganisationer backar för att det är för farligt, då står Magda Gad kvar.
Driven av en envishet att visa världen vad fan som pågår.

Och sommarpratet handlade mycket om just det här.
Dammiga barn som ligger på gatan sargade efter bomber medan livet rinner ur dem. Femåringar som stå med hela sin förtvivlan mitt framför henne då hela familjen är utplånad. Våldtagna kvinnors berättelser. Mödrar som tvingas uppleva hur döttrarna blir gruppvåldtagna. Ebola. IS som hugger huvudet av unga pojkar. Helvetet på jorden, så mycket grymmare än vad koranen och bibeln någonsin kunnat måla upp tillsammans.
Emellanåt är det outhärdligt att lyssna på. Jag både gråter, förfäras och får pausa i mitt lyssnande.

Men jag visste allt detta. Jag visste att Magda Gad sett alla dessa fasor.
Jag funderade först efter att ha hört programmet hur det ä möjligt att bli så där förbannat stark som hon är.
Visst... hon är uppvuxen i ett idylliskt Dalarna med föräldrar som älskade varandra och henne. En barndom som stärkte och omhuldade, men ändå?
Hur är det möjligt att bli så otroligt modig och hel?
Men sedan kom andra tankar. Nya frågor...
Magda berör flera gånger i sitt sommarprat men utan djupare analys att arbetet är viktigast för henne. Kommer före allt annat. Kommer före alla andra.
Sin mamma, sitt syskonbarn, sina vänner, sitt Dalarna.
Det finns alltid något krig som utkämpas, alltid en berättelse som måste berättas.
Hon berättar om en flicka hon hjälper i Kongo. En flicka som förlorat allt. Med läsarnas hjälp startas en insamling som blir till ett hem åt flickan och andra barn.
En flicka som kommer att kalla henne mamma.
Hon berättar om en kvinna, den stora kärleken, som hon under en tid älska att dansa med, somna bredvid, vakna ihop med.
Och sen drar hon vidare. Varför får vi ingen förklaring till.
När hon i början av sommarpratet väljer alla hon prioriterar bort för jobbet (mamma, vänner m.fl) så nämns varken kvinnan eller flickan.
Det väcker tankar och frågor inom mej.

Jag dömer henne inte! Så hoppas jag inte ni tolkar min text.
Men jag tänker att man kan vara modig och hel på olika sätt. Och man kan vara rädd på olika sätt.
IS och beskjutning skrämmer inte Magda Gad. Men kanske skrämmer känslor?
Kanske skrämmer åtaganden?
Varför lämnade hon flickan som valt henne till mamma? Varför konstaterade hon bara att trots att hon mött den största av kärlekar gick hon bara vidare?
Vart fanns modet och envisheten då?
Jag vet inte, men det är de frågorna och tankarna som blir kvar hos mej när jag analyserar ett av sommarens starkaste sommarprat.

Tankar?

Puss/ Asta

torsdag 10 augusti 2017

Och så vänder vi på det

 Anneli Lodéns foto.

Då vänder vi på surlistan och gör den lite mer positiv

Det behagligaste jag vet
Åh. Här kan listan göras lång för jag är en kvinna som kan njuta av det lilla.
Och det är ofta just i det lilla och i det enkla som det bästa finns.
Vetskapen om flera lediga dagar framför en. Att sova middag efter en god middag.
Att gå med fötterna i vattnet längs havet och se på min lyckliga hund som badar.
När allt känns harmoniskt i familjen. Inte så himla ofta, det är ofta oro i lägret nånstans.
En varm skön dusch när man frusit. En kall öl på en solig uteservering.
Barnbarnkramar.

Min killtyp
Det är märkligt för utan att någonsin idkat tjejsex (fick förresten min första sexinvit på instagram från en okänd tjej nyligen, med män händer det ju oftare än vad man skulle önska sej i julklapp) så tror jag att jag är bisexuell.
Men när det kommer till män gillar jag manliga män. Inte "manligt" som i brötigt å högljutt eller stora muskler men trygga, självsäkra män. Män som är bra på traditionellt manliga saker.
Utseendemässigt... Tja, tycker Jack Nicholson, Joel Kinnaman, Rolf Lassgård, Wentwoth Miller har nåt visst tex... och de är inte speciellt lika.
Journalisten Fredrik Önnevall tycker jag är en "riktig karl"... på alla sätt.

Godaste mat jag vet
Pizza är jag löjligt förtjust i. Och färska skaldjur. Och grillad entrecote.
Grekisk sallad. Hemgjorda köttbullar. Rätt mycket faktiskt... är en matglad kvinna vilket kanske inte kommer som en chock.

Blir glad över
Omtänksamhet. Snällhet är en jävligt underskattad egenskap.
Försoning, när någon sträcker ut handen efter en konflikt. Ärligt menade komplimanger. En nyförlöst kvinnas lycka och tacksamhet.
Kärlek. Att se på kärlek. Genuin kärlek hos gamla el unga.
Och djur så klart. Vad vore vi utan djuren?
Retoriskt fråga men jag kan svara... fattigare!

Bästa bok jag läst
"Boktjuven" av Marcus Zusak
" En man som heter Ove" av Fredrik Backman
"Björnstad"
av Fredrik Backman
"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson
"Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen
Och säkert några till.

Något jag gärna hör på radio
P1 generellt faktiskt och Sommar i P1 så klart.

Sist jag ville omfamna någon
Har efter mina tuffa pass på jobbet mött så mkt omtänksamhet av kollegor. I synnerhet från en kollega...Vinkar till Eva om hon läser... som gör mej genuint rörd och tacksam.

Bästa serien jag nyligen sett
Orange is the new black!

Finaste plagget jag vet
Finaste och finaste. Trivs bäst i klänning eller jeans med hög midja.
Älskar min Indiskaklänning, ni vet den med massor av volanger och olika mönster.

Godaste drycken
Öl. Gin & Tonic. Mjölk. Kaffe.
Allt beroende på tillfället.

Bästa karaktären i en film eller tv serie
Älskar tuffa och empatiska Red i Orange is the new black och snorsmarta Michael Scofield i Prison Break (sista säsongen såg jag ju i våras... otippat bra efter så sen comeback)

Puss/ Asta

Stulen surlista

Anneli Lodéns foto.

Kan inte sova. Är mellan två jobbnätter och kan inte sova, så äsch vi kör en lista, det var länge sen. Underbara Clara har skrivit en surlista så vi plankar den, ev med några justeringar och tillägg, vi får se. Här är henne lista iaf.

Det obehagligaste jag vet
Det första jag får upp i skallen är vuxna män som agerar som lynniga och penismätande småpojkar med världen som insats. Tänker förstås på Kim Jong un och Trumf som just nu skrämmer skiten ur mej faktiskt. Men det är kanske mer läskigt än obehagligt.
Håller med Clara om att liiite för kallt vatten när man ska duscha el ta ett bad är djupt obehagligt. Svagt kaffe är oxå rysligt obehagligt

Absolut inte min killtyp
Matchomän. Typen som ska vara så förbannat tuffa hela tiden och gärna slänga in lite sexism och översitteri i det hela. Tänk Brunnberg. Burr...
Men kanske ännu mer män som gör mej besviken. Typ Marcus Birro och Janne Josefsson. Män som jag tidigare har känt beundran för men som så totalt har ramlat på ändan från piedestalen genom att bli helt förändrade (läs: bruna.)
Utseendemässigt?! Jag är inte särskilt fixerad vid sånt faktiskt, inte alls.
Jag går mer igång på personlighet, utstrålning och glittrande blick.
Hellre lite mage än perfektion. Supersnygga människor är i regel (inte alltid) mindre intressanta än de som inte är det.

Äckligaste mat jag vet
Jag gillar INTE lamm. Och nej, jämt när man säger det så ska folk propsa på att då har jag inte ätit vällagat lamm men jo det har jag och det är vidrigt ändå. Gillar inte chevré heller för det smakar oxå blöt kofta.
Är mer köttmänniska än fiskmänniska. Kan ibland äta fisk men det får inte vara sladdrigt och det får inte smaka "fisk", gillar alltså inte gravad el rökt lax. Matjessill är undantaget här, det älskar jag.
Blodpudding... urk.

Blir arg på
Män. Jo men faktiskt. Väldigt ofta män. Män är mer ofta än kvinnor rasistiska och homofoba rövhattar. Oftare översittare. Ofta oförmögna att se sina egna fel. Mansplanining gör mej vansinnig... och min make är sååå bra på det (som de flesta av manligt kön.)
Men taskigt väder, kyla och regn på tvären gör mej oxå förbannad.

Sämsta bok jag läst
Läst ut? Jag läser sällan ut böcker jag inte gillar men "Öppnas i händelse av min död" läste jag faktiskt ut och den var skitdålig. Undvik den.

Något som får mej att byta radiokanal
Hysteriskt pladder. Typ P3 Morgonpasset. Det hysteriska pladdret där de oftast ägnar sej åt inbördes beundran kombineras med dunka dunka själlös musik.

Sist jag ville ta till knytnävarna
Nä? När var jag så arg sist?
Det stället som överlägset mest väcker min vrede är Facebook och diverse idiotiska grupper som jag envisas att vara med i. På senare tid går jag mindre i svarsmål och bara lämnar för varför slösa sitt korta liv på att bli förbannad på främlingar?
Maken kan jag oxå bli väldigt arg på men det var länge sedan nu. Sur på/ trött på... absolut men så där så det brinner till... nä.
Är nog överlag mindre arg numera.

Sämsta serien jag nyligen sett.
Jag ser sällan serier. Och inga dåliga.

Fulaste plagget jag vet
Jag har svårt för alla de här bara axlarna. Alltså inte helt bara axlar men där det är hål i axelpartiet på tröjan/blusen/klänningen. Kjol kan vara skitsnyggt på andra men på mej blir det tant. Tant på ett dåligt sätt. Vita trekvartslånga tajts är inte heller min kopp te.

Äckligaste drycken
Är inte förtjust i Irish coffee men gillar kaffe karlsson och för all del ibland whisky vid sidan av kaffet. Tycker heller inte särskilt mkt om lightdrycker. Det är nån konstig eftersmak. Sött vitt vin är med vidrigt.

Sämsta karaktären i film el serie?
Nä, jag kommer inte på nån.

Puss/ Asta

tisdag 8 augusti 2017

Färgtv. Eller det här med att sluta med Cipralex



Jag tänkte att någon kanske var intresserad av hur det går för mej utan mina antidepressiva tabletter?
Inte?
Nä, men då skriver jag för min egen dokumentation då :)
Fast det tror jag nog att ni är. Jag skrev ett inlägg (eller jag har skrivit flera, men det första i raden) om att vilja sluta med Zopiklon (insomningstabletter som är vanebildande) 2013 och det inlägget ligger... fortfarande... på listan över mest lästa inlägg varje månad. Varenda en sedan december -13.
Det här är vanliga mediciner som många vill, men känner stor oro över, att sluta med.

Hur som helst. Jag slutade med mina antidepressiva Cipralex som jag ätit i åtminstone 7-8 år och som jag fick utskriven för att jag hade en lättriggad, hög ångest.
För nån månad sedan fick jag för mej att pröva utan, jag trappade ner och tog en pilla varannan dag under några veckor för att därefter sluta helt.
Och från början märkte jag absolut ingen skillnad alls, jag blev förvånad men lättad.
Sen hände det nåt. Jag antar att det tog ett tag för läkemedlet att helt gå ur kroppen.

Under mina år med Cipralex kände jag mej helt som vanligt. Jag upplevde kontakt med mina känslor. Jag har alltid varit en känslosam människa som lätt blir betuttad, lycklig, olycklig, arg  och det var jag under alla dessa år med. Trodde jag!
Men nu, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det är som en gammal svensk film som plötsligt fått färg eller som att jag tycker mej se hyfsat bra utan glasögon och därför har dem allt för sällan men märker då jag sätter på dem att allt får detaljer. Träden är inte bara gröna, de har blad.
Lite så är det. Jag känner mej som om jag legat i dvala och vaknat.
Jag blir så mycket mer och lättare glad/ arg/ ledsen/ orolig/ lycklig nu.
Jag blir till å med lättrörd igen. Det har jag inte blivit på... jag vet inte hur länge och trodde var en effekt av att jag är äldre, mer luttrad.
Det är som att befinna sej i en känslomässig torktumlare och det låter kanske svinjobbigt men jag tycker att det är underbart!
Jag känner LIVET på ett annat sätt.
Vem vet, nu när jag är så glad å tacksam gå jag kanske och blir kåt med?
Hur länge jag kommer orka med att tycka det är underbart (om det nu inte ställer in sej så småningom) har jag dock ingen aning om.

Så så var det med det. Det går bra. Det känns skitbra!
Men jag vidhåller att jag inte skulle se det som någon som helst prestigeförlust om jag skulle behöva börja med dem igen.
Det är en väldigt bra medicin, en livräddande medicin. Depression kan faktiskt vara dödligt. Behöver man så behöver man. Uppmanar ingen att utan eftertanke och noga övervägande, gärna ihop med sin doktor, sluta med sin medicinering för att kastas in i en "färgtvupplevelse."

Puss/ Asta

Lite uppföljning

Jag skriver ofta och berättar om att jag inhandlat en det ena en det andra, både här och på facebook men tar mej sällan tid att skriva nån recension eller utvärdering.
När jag ändå sitter här å hänger så kunde det kanske vara en lämplig syssla.

Det var några dagar i juni tror jag bestämt som solen behagade visa sej och jag passade på att sola. Jag blev väldigt torr, nästan fnasig i ansiktet, och begav mej ut för att söka hjälp.
Fann denna fuktighetsmask på Body shop som i princip inte lukta någonting men som är härlig att smörja in med. Den skall läggas på kvällstid och sitta över natten. Jag gör det några gånger i veckan, mest för att jag inte ids tvätta bort sminket oftare än så.
Den kommer att vara guld värd på Kos tror jag.
100 ml
100 ml
 

Bara nån dag senare spontanköpte jag en dagkräm med mycket fukt. Mest för att den luktade så himla gott (apelsin)och för att märket klingade positivt utan att jag kunde komma på varför.
Denna använder jag varje dag under min bronzinggel och ibland över med om jag känner mej torr. Finns på nätet och på Kicks bland annat.
Den ä grym och jag tänker inhandla även ögonkrämen. Den dränker huden i fukt och även om jag inte tror på att rynkor kan försvinna av någon mirakelkräm så SE huden friskare och mer strålande ut.


Samma vecka som jag köpte de övriga krämerna köpte jag även Burts Bees hud lotion. Det blev en dyr krämvecka där.
Även denna luktar gott och som alla andra Burt's Bees produkter jag prövat är den bra. Lagom fet, gå snabbt in i huden, känns läkande. Sedan innan har jag pövat en handkräm på glasburk och en otroligt fet fotkräm av samma märke.
Denna är bra men jag känner inte samma "måste köpa igen" som med de två övre.



Här om veckan köpte jag Dove Derma Spa. Jag trodde den skulle ha lite diskret glitter i sej (såg så ut) vilket ju ä himla fint på solbrända ben. Det hade den inte.
Jag vet inte om den är särskilt återfuktande heller men den luktar väldigt väldigt gott så jag gillar den ändå även om den kanske inte blir ett måste i den Pastassonska necessären.



Köpte ett nytt lack. Ett sånt där billigt skitlack. 23 spänn tror jag.
Det var en grymt snygg färg och satt över en vecka trots att jag är i vatten mycket.
Jag tycker över lag att det är så med nagellack.
Dyra eller billiga spelar ingen roll. Det kan skilja massor i hållbarhet mellan olika nyanser i samma märke. Det viktigaste för hållbarheten verkar vara att lacket är nytt och därför köper jag sällan lack i de där stora flaskorna.
Hittar inte min nyans nu men den heter 461 och är dimrosa/beige. Diskret men snygg.
 

Det var det.
Har ni några tips?

Puss/ Asta

Jag har EN akilleshäl

 


Jag är inte en särskilt avundsjuk människa, jag skulle säga att den egenskapen sällan uppdagar sej hos mej. Att jag till och med är extremt lite avundsjuk.
Och NÄR jag är avundsjuk handlar det i stort sätt alltid om egenskaper jag oxå skulle vilja ha, färdigheter jag skulle vilja besitta, familjeidyller jag kan sukta efter.
Miriam Bryant beskrev det träffande i sitt sommarprat, familjer med svampplockaraura, Långa äktenskap där kärleken och intimiteten är påtaglig, sunda relationer, skratt och lycka på familjedagarna. Genuin trygghet och samvaro. Sånt kan jag vilja ha. Sällan materialistiska ting.

Jag skulle faktiskt inte vilja vara rik. Åtminstone inte så där läskigt rik.
Att ha hyfsat med pengar och en stadig ekonomi är inte att förakta.
Jag har, då jag var tonåring och ung vuxen och barnen små, prövat motsatsen.
Prövat hur det är när ett läkarbesök innebär att det inte finns matpengar sista dagarna innan barnbidraget eller när man får kränga kära ägodelar på pantbanken för att laga en fallfärdig bil.
Det är inte kul.
Mat för dagen, en klänning då å då, kunna resa nån gång om året, köpa en pizza om man har lust... det är helt okej nivå för mej.
Mer behöver jag inte och mer går jag aldrig omkring å drömmer om.
Det finns ju till och med forskning på. Pengar och lycka hör ihop upptill en månadslön på 40 000 kr. Mer pengar gör dej inte lyckligare. Vid 40 000 kr i månaden har man tid och råd att ägna sej åt saker som gör en lycklig.
Jag har förvisso en bit kvar till 40 000 kr i månaden men vi har två fasta löner, låg boendekostnad och det går ingen nöd på oss alls.

Men jag har EN akilleshäl. En ytlig materiell dröm jag har och där avundsjukan kan dyka upp.
Jag skulle vilja ha ett hus vid havet! Alltså inte nära havet utan allra helst vid havet.
Fann detta himmelska nybygge i Röds hamn på Hönö på 171 kvadratmeter och 6 rum å kök och blev förälskad. Påkostat och smakfullt. Utgångspris 6 900 000 kr för den som har samma goda smak som jag men tjockare plånbok.
Utsikt från matplatsen:



Fast egentligen behöver det inte alls vara så här stort nytt, mäktigt å flådigt.
Jag skulle kunna klara mej med en gammal isolerad fiske/ sommarstuga. Knakig trappa, slitna golv, små rum. En egen brygga vore mer värt än detta enormt vackra kök som just huset här erbjuder.
Det är havet som är nyckelordet. Att se, dofta, känna närheten till vattnet. Och ja, jag skulle älska det även stormiga höstnätter och blåsiga vinterdagar.

Ja just det. För bättre bemedlade. Länk till det fantastiska huset ovan har ni här. 

Puss/ Asta


lördag 5 augusti 2017

Moraliska kullerbyttor

På tal om Anders Borg.
Jag vet inte hur det är med er, men själv blir jag nästan mer förbannad och ledsen på efterspelet, på reaktionerna av Borgs uppförande, än vad jag blev på själva händelsen.

Vi har haft två somrar där det flitigt diskuterats sexuella övergrepp mot tjejer och kvinnor på somrarnas festivaler.
Nätet har bubblat över och fullkomligen dränkts i två  inriktningar, ofta sammanstrålande, av åsikter på detta.
1. ) "Inte alla män" gnället.
2.) Det är män från andra kulturer. Med vidrig kvinnosyn. Utvisa utan pardon.
Hupp.

Därför blir det nu oerhört förvirrande att läsa reaktionerna på när Anders Borg (vit, känd, populär, rik, inflytelserik, privilegierad) begår ett liknande brott.
Tafsar, skrämmer, säger hora och uppvisar allmänt skitkass kvinnosyn, då översvämmas nätet av åsikter typ:
"Vem har inte varit för full och gjort bort sej någon gång?"
"Starkt att stå för det du gjort och be om ursäkt, respekt till dej."
"Tråkmånsar, alla fester ballar väl ur ibland."
"Att säga 'hora' är väl inte värre än att säga idiot."
"Jävla vänsternisse, Gudrun Schymans alkoholproblem hade ni inga problem med."
"Vi backar dej Anders Borg."
"Var är källkritiken, jävla Pk blaskor."

Osv. Nu ÄR det plötsligt "alla män." Ja till å med "alla människor."
Nu ses festivalbeteendet som något mänskligt och kul.
Det vill säga HELT motsatta reaktioner mot när det är XX på Hultsfred som tar kvinnor mellan benen utan att fråga.
Vansinnigt märkligt. Innebär det att från och med nu ska vi dela ut ryggdunk och nallebjörnar till tafsande män på festivaler för att de är "som alla andra" och utsatta för drev?
Till och med politiker backar Anders Borg. Ja TILL OCH MED Tobias Tobé som kan komma att bli justitieminister om Alliansen vinner valet skriver "Alla kan göra fel, ta hand om dej."
Ta hand om dej?! "Sök hjälp nu" hade väl varit en mer lämplig kommentar till en vän i den här situationen om man innehar den position som Tobé har.

Förra helgens händelse och reaktionerna på denna visar att Sverige har oerhört lång väg att gå innan vi blir det jämställda paradis vi ofta utmålar oss för att leva i där allt kvinnohat utrotats för länge sedan.

Dubbelmoralen är freaking häpnadsväckande!

Puss/ Asta

Konsten att inte be om ursäkt


Få har väl missat att Anders Borg rumlade runt här om dagen.
Rumlade runt så till den milda grad att Borgs kissslang visades upp i sällskap av barnfamiljer, värden hotades, en kvinna som försökte lugna ner situationen hotades hon med av fd finansministern. Vidare kallade han kvinnliga festdeltagare för horor och slampor (men i jämlikhetens namn) klämde han även manliga diton på kuken.

För detta ber nu Anders Borg om ursäkt.
”Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt”, skriver han, och fortsätter:
”Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende.”

Anders Borg är en välutbildad snubbe. Han har rört sej i de viktiga kvarteren länge, både nationellt och internationellt. Han är väl medveten om det svenska språket och hur det kan användas, samt hur det tolkas. Han är inte vem som helst, inte oerfaren i att skriva offentliga dokument.
Och låt mej säga så här, Borg ber inte om ursäkt någonstans!
 
Först... Borg drabbades av en blackout.
Så jobbigt. Själv drabbas jag av allergi varje sommar. Skittråkigt. Blir snuvig, tjock i luftvägarna, får kli i alla slemhinnor. Att drabbas inte bara indikerar, det betyder att bli utsatt för. Att drabbas är utanför ens egen kontroll.

Sen... Borg dricker inte mer än de flesta. Det var alltså ren otur och skulle kunna drabba vem som helst av alla oss måttlighetsdrickare.
Han har vait ute för hård press, det är synd om honom. Det måste vara därför han drabbades av detta tokiga.
Jag vet inte hur det är med er men jag har själv vid oräknerliga tillfällen varit utsatt för hård press. Jag är faktiskt det just nu. Hoppas innerligt att inte ruskan åker fram på jobbet i fikarummet i natt för det. Eller att jag kallar någon manlig läkare för horbock. Det vore ju förargligt om jag drabbades av det. 

Vi fortsätter... Han har fått höra att han betedde sej olämpligt. Dvs någon annan tycker så. Tydligen. Han skiver inte ATT han betedde sej olämpligt. Han ha hört det. Ja, barnfamiljer brukar inte uppskatta det beteende som fd finansministern stod för. Kvinnor gillar sällan att bli kallade för horor när de är på kalas.
Sedan ber han om ursäkt till de som tog illa vid sej. Lägger reaktionen långt ifrån sej. På de andra. 

Kan vi enas. Anders Borg ber inte om ursäkt för någonting.
Han skriver ihop ett par offentliga rader för att det förväntas av honom. Kanske uppmanas han till och med av sin arbetsgivare eller andra viktiga människor i sin omgivning.
Jag tror inte ens Herr Borg tycker att han har gjort så mycket fel. Han får svälja ev oförätter han utsatts för... kvinnor som kanske bett honom lämna festen, värden som inte lät honom sova i sitt hus utan i ett angränsande (Han!!! Sveiges föredetta finansminister och Fredrik Reinfeldts högra hand), en illa stekt filé eller vad det kan tänkas vara.
Men han är inte dummare än att han förstår att denna eftergift måste han göra för att bli förlåten. Och SOM han blir förlåten av både kvinnor å män i artiklars kommentarsfält. "Vem har inte varit för full nån gång?" "Herre gud, det är väl männskligt att fela!" "Men Gudrun/ Mona då!"
Jag tror inte att vem som helst gör och säger som måttlighetsdrickaren Borg när de råkar ha svept ett par glas Amaone för mycket. De flesta börjar dansa fult eller tror de är snyggare å roligare än vad de i själva verket är, eller pratar för högt, ställer sej på bordet, spiller likör på bordsgrannen elle kanske rent av kräks innan de somnar i en hög.
Men vem som helst kallar inte kvinnor för horor, hotar sitt sällskap inför barn eller visar könet. Det drabbar inte vem som helst. Det händer människor med taskig kvinnosyn och en förfärlig mansbild som tror alldeles... på tok... för mycket om sin egen betydelse. 

Puss/ Asta

torsdag 3 augusti 2017

Lantisar å storstadsbor



Cissi Wallin skrev ett kontroversiellt inlägg om lantisar kontra de som bor på Söder som jag trodde det skulle bli ett jäkla rabalder om men än så länge några få mest medhållande kommentarer. Folk är väl på semester. Inte barra mina läsare som är lite slöa på att ge respons mitt i regnrusket. Jag tycker ni ska läsa det i alla fall. Här. 

Och jag är inte bara benägen att hålla med utan jag brister ut i ett halleluja så rätt hon har, även om hon kunde tagit småstad- storstad istället då Stockholm är rätt mycket mer än Söder.
Det hon skriver är, kort sammanfattat, att efter att ha varit i sin hemstad Uddevalla på semester och kommit hem igen uppskattar hon hur Pk allt är. Öppenheten för olikheter och att färre uttrycker plumpa sexistiska och rasistiska grodor.

Jag har skrivit inlägg själv om detta tidigare.
Jag föddes och bodde mina första 22 år i Göteborg. I arbetarkvarter och förort dessutom. De senaste 26 åren har jag bott här, i en småstad i Halland. Falkenberg om vi nu inte ska vara så hemliga.
Båda städerna är nu mer eller mindre hemma.
När jag flyttade hit slogs jag av den enorma skillnaden. Inte bara i mängden gräspollen och hur ofta man ser en ko utan även i hur människorna är.
Det skiljer bara 10 mil men det är en enorm skillnad om man skall generalisera lite grann. Så sto skillnad att jag kände obehag för att sätta barnen i skola här, för att de skulle växa upp och bli inskränkta och homogena.
Tack å lov funka hjärntvätt rätt bra på små barn.
Falkenbergarna hälsade på främlingar. När de kom körande i bil och när man möttes på gatan. Ett jäkla "hej hej" var det som jag inte alls var van vid.
Däremot var det initialt svårt att lära känna någon, att släppas in i någons hem eller att få dem komma in till mej. Där var det "Tack men nej tack, jag har redan de vänner jag vill ha" attityden.
Jag GRÄT hela första året av ensamhet.
Alla känner alla i den här stan, alla är på något sätt ihoplänkade med varann. De har jobbat ihop, gått i skola ihop, varit ihop med varandras bröder, bott grannar, gått på samma förskola, är kusin med bästa kompisen eller liknande. DET är en stor förklaring tror jag till senare resonemang i inlägget.

Falkenbergarna sa redan fån början "här har vi så mycket invandrare."
Under den tiden jag bott här har det kommit en del invandrare men då var det typ ett gäng mörka män som satt längst in på Ritz och fikade som var "många."
Jag kom då från Tynnered. En av de invandrartätaste förorterna i Sverige, något som jag aldrig upplevde som ett problem. Det fanns förortsproblem absolut men de stod svenskar å finnar framför allt för.
Och precis som Cissi Wallin upplever jag att det i min småstad är lite omodernt sexistisk jargong och en utbredd köksbordsrasism. Mycket skällsord för invandrare och mörkhyade som används slentrianmässigt och utan eftertanke och som man ständigt ses som en tjatig jävel som ska hålla på att anmärka på.

I senaste valet blev Sverigedemokraterna näst största parti i mitt lilla välmående valdistrikt. Näst största parti. Var å varannan granne kan med andra ord antas rösta på dem. Jävligt obehagligt och sånt som kan lämna en envis klåda inom mej.
I min svågers valdistrikt i Majorna i Göteborg... Majorna som kanske får ses som Söders motsvarighet... var Sd knappt synliga i valresultatet.
Där var Vänstern, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Liberalerna störst. Och då får göteborgarna väl ändå anses ha sett fler negativa resultat av flyktingströmmarna än lilla Skogstorp/ Stafsinge.
Så vad beror det då på?
Varför är lantisar större rasistiska rövhattar än storstadsborna?
Är dom mer korkade? Hade den unga Kindberg Batra rätt i det?

Hade vi inte haft storstadsröstarna och en del kvinnor från landsorten så hade vår statsminister hetat Jimmie och Sd haft majoritet i riksdagen.
Skåne ska vi ju bara inte tala om. Där finns det samhällen där Sd når uppmot 45 % och kanske mer. Och när vi pratar Skåne pratar vi inte Malmö utan de små samhällena där det inte finns några förorter som segregerats sönder.
Och där rasismen frodas, där vet vi att även homofobin och kvinnoföraktet frodas.

Nej. Jag tror inte lantisar är dummare än storstadsbor. Inte om man med dum menar ointelligent.
Jag tror det till stor del har med det här jag skrev ovan, som jag skulle återkomma till.
Småstadsbor utsätts inte för samma mångfald, de frotteras inte med det okända, de möter få nya människor och får därmed ett mindre vidgat sinne. De ärver i mångt och mycket sina föräldrars åsikter och de umgås bara med likasinnade.
De ställs inte till svars för sina åsikter, får dem aldrig synade och tänker i mindre nya banor.
När jag bodde i Göteborg pratade jag med okända människor varje dag på spårvagnen, fik, på lekplatser och krogen.
I småstäder är utbildningsnivån lägre och att läsa på universitet är inte bara bra för att lära sej de ämnen som undervisas utan oxå i att lära sej tänka självständigt och källkritiskt. Att syna syften och agendor.
I storstäder bejakas andra kulturer på ett mer lättillgängligt och öppet sätt.
Det gäller inte bara gent emot invandrare det handlar även om svenskars rätt att vara annorlunda och inte följa massan.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Tillägg: Självklart generaliseras det friskt i inlägget. Det finns rövhattar i storstan med och öppna, fina, generösa människor i småstäder. 

Den upprepade traditionen när jag ber er om hjälp med triviala ting

Om en inte allt för avlägsen framtid är det dags för ännu lite semester och att åka iväg till Kos. Jag längtar å trånar kan jag säga. Både till följd av skitvädret och för att jag behöver ledigt från jobbet.

Men.
Jag har för många klänningar...
Detta året inte fullt så många som vanligt eftersom jag inte kommer i en hel del.
Men 14 stycken har jag provat här precis. Fjorton som ska bli sju.
Jag har blandat nya förmågor å gamla favoriter.

Vilka tycker DU jag ska ta med mej ut på vift och vilka ska jag lämna kvar i garderoben?

Försök ignorera mitt slitna yttre och en del ofördelaktiga poser. Ignorera att jag inte har rätt bh alla gånger.
Orkade inte göra en hel affär av mitt mannekängande och det är klänningen och hur den sitter på som spelar roll.
Okej?

1. Klänning köpt i våras från Gudrun som jag bara älskar. Den speglar min personlighet och är sval, skön å praktisk med stora fickor.

Anneli Lodéns foto.

2. Sval skön klänning som sitter snyggt irl. Från i somras. Köpt på Lindex. Det syns att den är marinblå va?

Anneli Lodéns foto.

3. Kanske sommarens absoluta favorit ändå. Från Indiska. Lekfull, vacker, sexig och sjukt skön.

Anneli Lodéns foto.

4. Gammal goding från HM som jag fortfarande trivs väldigt mkt i.

Anneli Lodéns foto.

5. Förra årets favorit. Fån Indiska med -70tals vibbar. Lite kort och visar rompetång när jag böjer mej så den kommer kombineras med mina bagyjeans shorts.

Anneli Lodéns foto.

6. Gammal klänning från Indiska som bara hängt i garderoben länge men som kanske inte är så tokig?

Anneli Lodéns foto.

7. Ännu äldre, säkert 10 år och inte använd på kanske 3-4 år, men jag tycker plötsligt om den igen. Kanske till å med mer i mitt nya fylliga jag.

Anneli Lodéns foto.

8. Från Indiska och i år.

Anneli Lodéns foto.

9. Från Indiska, köpt i vintras nångång.

Anneli Lodéns foto.

10. Klänningen jag köpte på rea på Lindex till när vi skulle åka och hämta hem Gotteman. Har fem år på nacken alltså, lite urblekt i färgen men allt jämt en favorit.

Anneli Lodéns foto.

11. Tantklänningen. Som jag älskar. Från förra sommaren Gina Tricot.

Anneli Lodéns foto.

12. Helfel bh men här är min finklänning, min dyrklänning, som är sagolik. Köpt i vintras.

Anneli Lodéns foto.

13. Klänning från Indiska med några år på nacken. Enkel men fin

Anneli Lodéns foto.

14. Detta har varit en favorit... överlåts nog åt dottern tills om/när jag går ner i vikt.

Anneli Lodéns foto.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

onsdag 2 augusti 2017

Kvinnlig festival.



Emma Knyckare kom med förslaget om en festival bara för kvinnor efter ytterligare en festivalsommar av tafsande män. Jag tyckte det var en utmärkt idé.
Till min förtjusning så verkar det som att min stad... lilla Falkenberg... tänker anordna den och jag känner en ofantlig stolthet över det.
Kommunen VET att de kommer få kritik, men de vågar gå i bräschen för nytänkande och DET är fantastiskt!
Jag tänker mej att jag ska gå ihop med mina döttrar, kanske några andra coola katter med och jag hoppas på uppslutning av stora kvinnliga artister.
Så häftigt det vore.

Men oj oj oj vad det blir ängsligt i leden bland vita kränkta män på nätet.
Vissa kör diskrimineringskortet och ynkar över att inte de är inbjudna.
Andra lägger till rasistkortet och hävdar förmätet att de inte vill bli nekade något för att muslimerna har taskig kvinnosyn.
Men tjena Helge.

Vi pratar om EN festival. ETT tillfälle.
Måste varenda människa inkluderas i varje händelse för att det inte skall vara diskriminering?
Jag vet inte hur det är med er, men jag har varit på en massa tjejfester dit män inte är bjudna.
Jag har även haft mage att bjuda över två eller flera vänner på middag utan att samtidigt gå ut med en inbjudan till resterande kommuninvånare.
Jag har hållit barnkalas dit vuxna inte fått komma och inte en enda gång har jag blivit anmäld för diskriminering.
Ren tur må hända?

VAD? Vad är det som är så farligt med att kvinnor får en kväll eller en helg för sej själva?
Där kvinnor, säkert med lika många anledningar som individer, kan uppskatta att få vistas.
Är det verkligen nåt att gråta över?
Män har herrklubbar, herrmiddagar, porrklubbar som de går till.
Män breder ut sej, brölar, skämmer ut sej, är våldsamma, hotfulla och sexistiska på publika evenemang typ fotboll vilket gör att många kvinnor och barnfamiljer väljer att avstå.
Män tar så in i helvete mycket plats överallt och jämt å ständigt, men lipar på nätet över ett tillfälle.

Och kan vi inte en gång för alla sluta låtsas som att tafsandet, limmandet, trakasserandet handlar om nån slags "utländsk kultur."
Ni svenska män skall på intet sätt känna mindervärdeskomplex i denna gren!
Jag har blivit klämd på, avklädd med blicken av, tilltalad olämpligt, tvångskysst, tafsad på, förföljd av, fått dicpicks av, trycks emot män av olika nationaliteter men företrädesvis svenska män eftersom de är i majoritet här.
Mina döttrar å väninnor vittnar om samma sak.
"Nej!" säger svenska kränkta män.
Alltså, ursäkta min franska men vad FAN vet ni om det???

Puss/ Asta

Måste feminister vara goda feminister?



Jag funderade på nåt här om dagen.
Jag lade ut en bild på Instagram på min senast inköpta bok.
"Det mest förbjudna" av Kerstin Thorvall och skrev "Nu jävlar ska det läsas legendarisk feministlitteratur" och jag fick lite olika reaktioner på det.
Flera ansåg att Kerstin Thorvall mer var trasig och kämpande med psykisk ohälsa än feminist. Min äldsta dotter ville inte likställa feminism med att bete sej som en typisk man som försummar sina barn.

Och det där är himla intressant. Utan att på nåt sätt göra anspråk på den sanna tolkningen, just att man kan se på det så himla olika.
Nu har jag bara precis börjat läsa boken så den kan jag inte uttala mej om.
Det är oxå den första bok jag läser av Thorvall.
Men jag har så klart läst å sett mkt som skrivits om Kerstin Thorvall.
Jag har hört henne tala. Och hennes boktitlar... de står för sej själv.

Jo Kerstin Thorvall var säkerligen en kvinna som reds av demoner.
En kvinna som inte alltid var särskilt lycklig och en kvinna som gjorde val som jag inte skulle ha gjort.
Skall vi tala feminism så är jag den första att skriva under på att  ett välmående jämställt samhälle är det inte vi kvinnor som borde bli mer lika männen så som det faktiskt är på väg i form av ökat våld utfört av unga kvinnor, kvinnor som super mer, jobbar mer osv utan att männen borde anamma kvinnliga värden.
Men enligt mej var Thorvall ändå en föregångare.
En kvinna som vågade blotta att hon inte var den perfekta modern... jävlar, än idag är det skottpengar på dessa.
En kvinna som tog för sej av sex, som stod för sin kåthet, som var dekadent som en man och som fick så jävla mycket skit för det.
Bra eller dåligt, hur som helst är det enligt mej feminism.
All feminism är inte bra feminism men hon stod i bräschen för att blotta en annan kvinna än den normen påbjöd.
För det ä hon värd all respekt.

Jag återkommer med bokrecension.

Och vad tycker du? Måste feminister vara goda feminister? Och i så fall, är inte det oxå en kvinnofälla?

Puss/ Asta

Att gråta på jobbet

Anneli Lodéns foto.

Jag har varit sjuksköterska i många år.
Jag har fått beröm, tacksamhet i mängder, skäll och ifrågasättande ibland i det yrket men det är på inget sätt som barnmorskeyrket.
Här blir allt så tydligt. Ensamt. Ofta svart eller vitt. Både plus och minus är och blir så mycket mer personligt i mitt nuvarande yrke.
Berömmet, hyllningarna, komplimangerna, att vara en viktig del av den största dagen är förstås fantastiskt. När nåt går/ blir/ känns fel så är det tyngre att bära som barnmorska än sjuksköterska för ansvaret blir mitt. Känns som mitt.
Jag tror en del av att vara en erfaren barnmorska är att inse att varken hyllningarna eller skulden är så personlig som man kan tro när man är ny.
En erfaren barnmorska jag hyser stort förtroende för sa just det under min studenttid. "Du är inte alls så bra som föräldrarna tror när allt går smidigt och du är inte alls så dålig som du själv tror när det inte gör det."

Jag har haft ett par riktigt tunga pass på jobbet det sista. Inget på liv och död, inget på riktigt farligt men tungt självförtroendemässigt. Örfilar på mitt självförtroende. Mitt mycket bräckliga barnmorskesjälvförtroende.
Jag ha en märklig prestationsångest kring detta mitt nya yrke som jag inte känner igen hos mej själv.
Jag har normalt sätt inte särskilt mycket tävlingsinstinkt, jag har väldigt få höga ambitioner. Men gällande barnmorskeri vill jag bli bra, inte duga, jag vill bli duktig!
Tack å lov för kloka empatiska kollegor. Såna jag kan gråta ut hos. Såna som får mej att skratta mitt i tårarna.

På mitt förra jobb grät jag vid ett par tillfällen. Jag såg i princip samtliga mina kollegor gråta någon gång. Den öppenheten är viktig.
Jag är en känslomässigt öppen människa som kan tala om svåra saker och erkänna tillkortakommanden utan prestige. Men jag har svårt för att gråta inför andra, gråtande signalerar en svaghet jag inte så gärna vill bjussa på. Jag har svårt att släppa garden så mycket, och i synnerhet inför människor jag inte känner väl.
Så gråtandet på mitt nuvarande jobb senaste tiden har varit just... jobbigt.
Och samtidigt så känner jag att det gör gott, inte bara mej utan oss alla.
Att släppa den där garden gör ju att man lär känna varandra mer på riktigt.
Att man visar vem man är. Och det måste ju vara bra tänker jag?

Vad kommer ens den här rädslan över att visa svaghet ifrån?
Själv har jag väldigt svårt för svala, behärskade människor som det alltid sprutar självförtroende ur öronen på även om de är nya. Jag menar, jag hade klasskamrater som efter två praktikomgångar på förlossningen trodde att de var Guds gåva till obstetriken. Det om nåt är väl farligt?! Det tar många år och många hundra förlossningar att bli ens hyfsat erfaren som barnmorska.
Så det är inte det som skaver när jag gråter. Kanske är jag rädd att kollegor ska tro att jag inte har vad som krävs. Eller än värre, att JAG ska tro att jag inte är av rätt virke för det här.

Innan jag avslutar allt för deppigt vill jag dela med mej av ett beröm jag fick nyligen av en patient. Inte för att skryta utan för att visa att detta yrke kan vara precis lika vackert som tufft.
En förlöst mamma sa "Jag kände mej trygg med dej som barnmorska, men jag älskade att du mötte mej som kvinna. Att vi var två kvinnor som möttes och förlöste ett barn."
Det. Det bär jag med mej en gråtmild kväll som denna.

Hur har du det med att gråta inför andra? 

Puss/ Asta