Önskelista

Tant fyller år snart. En å annan har frågat vad jag önskar mej.
Än finns det ju några år som jag kanske inte måste önska mej en dramat, en rollator, blöjor, trygghetslarm eller ett storpaket katrinplommon.
Här kommer några exempel på vad jag trånar efter...

Ray-Ban RB2180 Tortois
 


Biljetter till Hampus "Ta det som en man." Gärna med sällskap.




Prosecco eller annat bubbel



Thomas Sabo jordglob




Pengar vikta till en tatuering. Planerar dock ingen varmkorv utan Moder Jord.




Presentkort på Kicks eller bokhandeln. Yta å djup. Det är jag det.

 

Hotellvistelse och kvalitetstid med DEJ. 

Eller nåt eget ni kommer på. Nåt ni bara VET att jag kommer älska och avguda men inte fått upp i mitt medvetande än.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Historieläraren" av Matt Haig

Mina inlägg med bokrecensioner är de som får i särklass minst antal läsare och så gott som aldrig några reaktioner. Själv tycker jag nästan att de är roligast att skriva, de har blivit till inlägg helt för min egen skull. Men om du är här och läser det här så säger jag välkommen och jag vill verkligen rekommendera dej den här romanen. "Historieläraren" av Matt Haig.

Matt Haig född 1975 har jag tidigare aldrig läst något av men han har författat fler, både till barn och till vuxna. Han har en historia av att som ung lidit av depressioner och självmordstankar, en klokhet som jag tycker genomsyrar romanen vi nu skall tala om.

"Historieläraren" är en riktig roman. Det är en sådan bok som passar att läsa och diskutera i bokcirklar och jag blir extra deppig att inte ha någon sådan när jag läst en roman som denna.
Tom Hazard bär på en hemlighet. Han ser ut som en hyfsat stilig fyrtioettåring men har i själva verket levt sedan den 3:e mars 1581.
Han är på intet sätt odödlig men han har en sjukdom som gör att han åldras ungefär 1 år vart 15:e år. Han är ingen dagslända som oss andra, han är en albatross eller alba som det med kallas. 
Han har upplevt häxjakterna, spelat med Shakespeare och sett Josephine Baker dansa. Har har genomlevt hungersnöd, pesten, världskrigen.
Nu lever han i dagens London och arbetar som historielärare.
Han sörjer sitt livs stora kärlek som dog på 1600 talet och letar efter sin dotter med samma sjukdom som varit försvunnen sedan han övergav henne som barn.
Han lever efter regeln att flytta vart åttonde år för att inte väcka misstankar kring att han inte förändras och han följer den viktigaste av alla regler för albor, att inte bli förälskad.
"Historieläraren" är en roman om att allting upprepas, om kärlekens villkor, om rädsla för tid och hur det ibland kan ta en livstid att lära sej leva.

Låter det fånigt? Konstigt?
Det är det inte. Det är originellt, välskrivet, trovärdigt och fantastiskt bra.
Jag ger Matt Haigs "Historieläraren" en 5:a.

Puss/ Asta

Asta, du är rasist.

Väldigt lite i livet är svart eller vitt.
Särskilt inte komplicerade samhällsfrågor.
Jag har vid ett flertal gånger blivit anklagad för att vara rasist när jag på nätet diskuterat en viss specifik fråga. Jag känner inte igen mej i den beskrivningen.
Frågan gäller utvisning av kriminella invandrare.

Min inställning i korthet.
Medborgarskap är medborgarskap. Oavsett om du har bott här sedan sjutton generationer tillbaka eller om du kommer från Långtbortistan och fick det förra fredagen.
Vi kan inte ha olika medborgarskap med skilda laddningar och värden.
En medborgare är medborgare. Punkt.
Detta oavsett om hen kandiderar till ett Nobelpris eller riskerar livstids fängelse.
Det är livsfarligt i ett samhälle om olika individer är olika mycket värda.
Kommer nog fler inlägg på det temat apropå demonstrationen för hemlösa pensionärer "som byggt Sverige" nyligen...

Men. En människa som kommer hit från ett annat land och grovt utnyttjar vår gästfrihet och välvilja och begår allvarliga brott... ex våldtäkt, mord, misshandel, rån... har förverkligat sin rätt att vara här.
Frågan har aktualiserats... igen... i och med den man från Somalia som dömts för att ha våldtagit en ung kvinna. Han HAR medborgarskap i Somalia och är således deras ansvar. Jag skiter ganska högaktningsfullt i hur de hanterar detta.
Min bror mördades av en utländsk medborgare. Denna man har begått flera grova brott i Sverige. Han kan inte utvisas då han är statslös.
Mmm. Det är beklagligt. Han tillför ingenting gott överhuvudtaget till detta landet men jag förstår att statslösa inte kan utvisas för vart ska de föras? Vem förtjänar dem mer?
Och ja, jag är medveten om att de allra allra flesta som kommer hit från andra länder är precis lika skötsamma som svenskar. Det är inte det eller dem jag pratar om här.
Men jag skiter faktiskt i hur deras hemländer tar emot de här kriminella återvändarna. Jag struntar i vilka risker de utsätts för, det är ett VAL att våldta eller mörda någon och människor som kommer hit skall informeras dag 1 om att vi kräver att de inte begår allvarlig brottslighet.
Men säger då demokratisk vän av ordning, det fina eller kanske svåra med demokrati och mänskliga rättigheter är att det gäller även rövhål och det är då i detta som jag anses rasistisk.
Och ja, jag håller med. Inte om att jag är rasist men att det är komplicerat.
Att man inte kan välja gottebitarna i mänskliga rättigheter och avstå de andra.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

Du har världens mest bortskämda hund

Ja så säger min man och säkert en å annan till.
"Du har världens mest bortskämda hund." 

Jag medger att jag är daltig med mina hundar. Jag verkar ha svårare att vara ifrån dem än vad vänner och kollegor har att vara ifrån sina småbarn.
Jag hade nog själv lättare att vara ifrån mina barn när de var små... men så har jag oxå på vissa sätt blivit blödigare med åren.

Bortskämd. Är hon det? Bente-Nora från Norge?
Det beror så klart på vad man menar med bortskämd.
Att ha en Dogue de Bordeaux vid min sida är en försäkring. De hjälper mej att hålla mej på rätt sida om galenskapen. De är, bortsett från barn å barnbarn, eller kanske vid sidan av dem det viktigaste i mitt liv.
Rätt mycket annat kul... vin, klänningar å film... skulle jag kunna försaka men hundar gör mitt liv värt att leva.
Eller för att använda en sann klyscha "Hundar är inte hela mitt liv men de gör mitt liv helt."
Så bortskämd? Jag vill ge Bente det bästa av hundliv.

Det innebär såklart att hon är välförsäkrad. Att hon får sina vaccinationer och vård  om hon är sjuk.
Det innebär att hon får den mat som håller henne frisk och välmående även om det kanske är bland det dyraste på marknaden.
Det innebär att hon får grisöron och tuggben upptill. För har vi människor mys så ska hon med ha det.
Hon är aldrig ensam. Jag spenderar den största delen av min lediga tid med henne.
Hon sover i min säng. Hon har en inhägnad tomt att röra sej på.
Vi går promenader varje dag och det är hennes tid där jag tar mej tid att stanna och vänta medan hon luktar.
Jag ryter aldrig på henne. Jag tillfogar henne så klart aldrig någon smärta.
Jag bestämmer inte över henne om det inte är viktigt för mej. Har inte en massa onödiga regler.
Eftersom jag inte har några småbarn längre är hon den jag prioriterar först och högst.
Jag vill kort å gott ge henne det bästa liv jag kan eftersom hon är viktig för mej och ger mej så oerhört mycket tillbaka. Jag sätter en ära i det. Uppfödaren har gett mej ett förtroende och jag ser till att INGEN skulle kunnat älska hunden de sålt mer än vad jag gör.
Är det att skämma bort?
Om ja, så då är Bente-Nora bortskämd. Precis som Gottfrid var före henne och Märta innan dess.

Puss/ Asta

Semester pågår

Ja så är det, semester pågår och den går kriminellt fort skulle jag vilja säga.
Men härlig är den och min vana trogen från förra året så har jag oxå tur med vädret. Solen strålar och åtminstone om man sitter i lä är det varmt och göttigt.

Jag var i Göteborg i måndags med min väninna Cissi och vi hade en sådan härlig dag. Åt en fantastisk lunch på uteservering, gick i affärer och stannade för regelbundna vätskekontroller. Jag köpte ett par sandaler och en solgul klänning.
Hon köpte en fotlänk och ett ärtigt nattlinne.
Dagen gick alldeles för fort men det var verkligen en sådan där dag att spara i minnet.

Jag hade påskpyssel med barnbarnen. Hade köpt grejer för en halv förmögenhet. Färg, papper, piprensare, ögon, flörtkulor och en massa annat.
Både ungarna och jag var hemskt exalterade över detta.
Men ni vet hur det är med små barn...
Jag öste fram hela härligheten av pyssel och efter 5 minuter tröttnade de första.
Efter en kvart satt bara jag kvar och blickade över kaoset.
Nåväl, ungarna hade roligt på annat vis så det blev en bra dag ändå.



Och vi har firat vår alldeles egna femåring med.
Han hade en härlig dag i går med alla sina kusiner och mostrar och morbror.
Vi grillade och satt ute å åt. Käkade tårta och hurrade för honom.
Noah fick en massa härliga presenter som vi lekt med en hel massa.

Utöver det så har jag ägnat mej åt livskvalitet. Sånt som är rent livsnödvändigt i mitt liv. Tänker framförallt på hav och hund. Många rundor har det blivit och så snart jag skrivit färdigt det här inlägget ska det bli ännu en. En lång i solen.
Jag har även sett "Störst av allt", serien efter Malin Persson Giolitos bok med samma namn. Den var mycket bra.
Jag har läst ut en bok, se inlägget nedan.
Jag har druckit vin, sett Frölunda nå finalserien och jag har sovit middag varje dag.
Det är semester för mej.
Och än är den inte slut. Ännu väntar härligheter.

Ha en fin påskafton hör ni.

Puss/ Asta

Asta recenserar Fyren mellan haven av ML Stedman

"Fyren mellan haven" av ML Stedman är min senast lästa bok, jag fick den rekommenderad till mej när jag var iväg på fackkurs i början av den här månaden av flera personer som sa att "de aldrig gråtit så som när de läste den här boken."

Tom Sherbourne, en man med en sargad själ efter att ha tjänstgjort på västfronten under Första världskriget tar anställning på den avlägsna fyren Janus Rock tillsammans med sin unga hustru Isabel.
Där lever de isolerade och det är de två mot världen.
De är förälskade och drömmer om att starta familj. Men något är fel med Isabels kropp och missfallen avlöser varandra och gör henne allt mer nedbruten.
En dag spolas en liten båt upp på land. I denna finner de en död man och ett levande litet spädbarn.
Isabel tar omedelbart till sej den lilla flickan och mot bättre vetande går hennes make med på att inte rapportera händelsen. De behåller flickan som sin egen.
Först två år senare när de återvänder till fastlandet förstår de vidden av sitt beslut och att det som blev en välsignelse för dem blev till en katastrof för någon annan.

"Fyren mellan haven" är en roman om längtan, kärlek och konsekvenser.
Det är en berättelse om rätt och fel och om att det inte alltid är helt enkelt... för att inte säga omöjligt... att avgöra vad som är det rätta.
Denna hyllade roman blev också en storfilm med Alicia Vikander (jag har inte sett den... än.)
Romanen är framförallt i sin första del långsamt berättad med många detaljbeskrivningar om naturen, fyrvaktarens arbete och det stormiga havet.
Jag tyckte om den och drevs av att få veta hur det skulle gå.  Sista delen av romanen har ett högre driv och skapar ett större bladvändarbegär.
Och visst grät jag på slutet... även om jag absolut fulgråtit mer i mitt liv.
Trots att det är en vackert berättad roman, en fantastisk historia och en förmåga att skapa sympatier åt alla håll så är det nåt... nåt... med boken som inte når mej till 100%, något inom mej som jag inte får tag i eller kan sätta ord på som protesterar.
En "rolig" grej var att jag under hela tiden jag läste tog för givet att ML Stedman var man. Författaren beskriver de manliga karaktärerna och deras tankevärld bättre än de kvinnliga perspektiven.
Först när jag läst slut boken och läste tacksidan förstod jag att författaren är en kvinna.

Trots vissa betänkligheter är absolut "Fyren mellan haven" en god roman.
Jag ger den en något blek 4.

Puss/ Asta

Hej

Hej på er

Kände att jag bara ville snicksnacka med er medan jag dricker kaffet.
Jag har så jäkla ont i huvudet, det kom i går eftermiddag och vägrar släppa taget. Så starkt, starkt kaffe, dubbla Treo och sen en planerad runda med norskan i friska luften.
Jag har sovit länge då jag ska jag jobba i natt. Två nätter nu sedan har jag semester i 1½ vecka. Det ska bli kul att åka till storkfabriken och sen ska det bli himla skönt med ledighet. En massa härligheter väntar.

På måndag ska jag och en kompis åka till stora staden Götelaborg för en heldag med spring i affärer och förhoppningsvis uteserveringshäng.
På onsdag ska jag ha alla mina barnbarn här hemma för mys och påskpyssel.
På torsdag fyller Noah 5 år men är hos sin pappa så på fredag ska han firas med dunder och brak.
På torsdag ska jag även träffa en kvinna som jag kommer vara språkvän åt.
Sen har vi ju påskafton när det ska ätas å drickas gott.
Och veckan därpå innan det är dags för arbete igen skall jag åka till Skåneland och hälsa på en vän.

Livet i övrigt handlar mest om Bente och hennes hormoner å om hockey.
Norskan blöder varannan dag, försöker gräva valplya i klinkergolven, beter sej lynnigt å nervöst å vägrar sova tillsammans med mej på övervåningen.
Dessa hormoner alltså. Dessa brudar.
En hanhund är samma hund dag ut å dag in, år in å år ut medan med en tik så har du 111 personligheter i en.
Och i hockeyn så ligger Frölunda bra till i semifinalerna mot Luleå.
Vi vädrar guld i år.

Och den där tickande oron... den är kvar.
Hur är det med er?

Puss/ Asta

Naket och utlämnande.

Upp å ner. Ner å upp.
Så är mitt mående just nu. Jag skrev ju om det för inte alls länge sedan och det tar lite emot att skriva om det igen. Ni vet, i vårt samhälle ska man vara högpresterande, stark och lycklig. Jag kan intellektuellt protestera allt vad jag har mot det men det ÄR en stark norm som vi lixom har i oss. Precis som det här med ungdom och smalhet.
Samtidigt är det den typen av inlägg som läses av allra flest... helt överlägset faktiskt och den typ av inlägg jag får flest reaktioner på.
Det finns kanske en å annan som vill gotta sej men jag tror att den främsta anledningen är att ångest och oro är så otroligt vanligt att många känner igen sej. Och går med en känsla av att vara ensamma om det.

Det har ju varit så här ett tag för mej nu. Inte varje dag, men ofta.
Det var därför jag började med mina antidepressiva igen efter ett långt uppehåll.
Första gången jag började med Cipralex fick jag en snabb och god effekt.
Väl god nästan, trogna läsare minns kanske hur jag berättade att jag blev som avstängd (även om jag tyckte den känslan var ganska go där å då.)
Denna gång har jag inte alls märkt av samma resultat. Knappt nån effekt alls faktiskt. Jag funderar att sluta med dem för nu överväger biverkningarna effekten och då känns det ju skit samma?
Jag mår inte jättedåligt men jag har en väldigt ofta förekommande oroskänsla inom mej och minsta stress får mej snabbt att sjunka i en spiral.
Senaste dagarna har en oro över Bente som betett sej märkligt fysiskt och mentalt gjort att ångesten är otroligt lättriggad.
Sen sköter jag inte om mej som jag borde, och jag vet att det triggar ångesten med, men jag har liksom ingen kraft att ta tag i det. Att bryta beteenden som inte är bra.
Jag har just nu mycket dåligt samvete.
Känner tillkortakommanden i så gott som alla mina roller.
Tycker att jag är sämre än andra på i princip allting.
Självförakt över att inte komma vidare.
Övertygelse om att jag kommer misslyckas, att inte ha vad som krävs.
Rädsla att falla in i gamla familjemönster jag ägnat ett liv åt att bryta.
Samtliga tankar är ju symtom på någon form av ångesttillstånd el depression (jag är inte psykiatriker.)

Det känns otroligt utlämnande och naket att berätta om det här. Inte minst inför dem man känner. Det finns ju många bloggare som har låsta inlägg som bara kan läsas av dem som känner en. Ibland skulle jag vilja ha motsatsen, inlägg som bara kan läsas av dem som inte känner mej :)
Jag är en öppen människa och jag tror att många i min omgivning uppfattar det som att jag kan berätta vad som helst... lite gränslöst så där.
Men jag har en hyfsat hög integritet och det finns mycket som jag inte vädrar med någon. Som ingen vet om. Jag väljer så klart vad jag är öppen med.
Just psykisk ohälsa är något skamligt i samhället av de anledningarna jag skrev i inledningen av inlägget. Få vill att det ska vara så men ändå ÄR det så.
Man ska ju vara tacksam. Som lever i ett av världens bästa länder, har mat på bordet, världens bästa ungar och nu är det ju dessutom vår.
Happy happy. 10 000 anledningar till tacksamhet.
Men just därför tror jag att det är så viktigt att PRATA om det.
Och att visa att även hyfsat normalpresterande (vad det nu är?) människor som råddar komplicerade arbeten och många olika roller i livspusslet oxå mår så här ibland.
Kan vi inte hjälpas åt?
Våga vara sårbara och berätta i de sammanhangen vi själva mäktar med.



Nu ska jag ut i vårsolen med min norska kärlek och därefter på mammografi.
DET är ju en med handfast ångest.

Puss/ Asta

Ett inlägg om hundar. Hormoner, hormoner, hormoner.

Jag har haft hund i nästan trettio år, tycker nog att jag kan en hel del om hundar och ändå så står jag mej slätt allt som oftast och fattar ingenting.
Bente-Nora är ett mysterium på så många vis och jag tror den största anledningen till det stavas hormoner.
Hormoner, hormoner, hormoner.
Bente är min andra Dogue de Bordeaux tik och vårt liv tillsammans har förhoppningsvis bara börjat.
Märta, som var min första, var tack vare sina hormoner som att ha ungefär 5 hundar i 1. Mer överväldigande än ett kinderägg alltså.
Hon var en hund innan löp, en hund efter löp, en hund under löp, en hund när hon blev skendräktig och en hund däremellan. På många sätt helt olika.

Hanhund eller tik är en smaksak men de flesta som haft hundar ett längre tag är väldigt säkra och kategoriska i vad de föredrar, de kan bara tänka sej det ena eller det andra. Jag har haft båda sorter och tycker att det är stor skillnad men att båda könen har sina för och nackdelar.
Tikarna är definitivt en större utmaning men oxå en annan samhörighet.

Nu till mitt senaste huvudbry. Bente blir i dagarna 18 månader.
Hennes första löp startade i slutet av januari och höll sedan på i fyra hela veckor. Längre än genomsnittet alltså.
De flesta tikar löper 2 gånger/ år. Och nu kommer lite uppgifter som den äckelmagade för kroppsvätskor kan skrolla förbi...
Löpet brukar börja lite försiktigt, tunt blod till en början. Vecka 2 blodar de mest med klarrött blod och v 3 är det lite mörkare och luktar mer.
I går, alltså ungefär 1½ månad efter löpet, började Bente blöda igen.
Massor. Hon var helt nedsölad på rumpa, lår och svans och jag fick duscha henne flera gånger. Blodet var mörkt och luktade kraftig av järn.
Alltså alldeles för tidigt och inte alls så som starten på löp brukar se ut.
Varje tikägares mardröm är pyometra, det vill säga livmoderinflammation, men Bente var glad, åt och drack normalt och hade ingen feber så jag hade efter kontakt med bla uppfödaren is i magen.
På kvällen började hon krafsa i golvet och bädda helt hysteriskt bland sina täcken. Så beter sej skendräktiga tikar och det stämde överens med tiden i hormoncykeln (om man då bortser från att hon verkade löpa igen.)
Hon stressade och flämtade så häftigt att hon tillslut blev utkörd ur vårt gemensamma sovrum! Det ni! Då var mamma less.
Idag har hon inte blodat någonting!
Däremot är hon allmänt nervös. Vi var på stan en sväng och hon var så rädd att hon skakade i hela kroppen. Våra senaste miljöträningar har gått kanon.
Hemma kom Noah in med en pappkasse som hon blev skräckslagen för, morrade och flyg ut ur köket.
Nerverna på utsidan.
Hormoner, hormoner, hormoner.
Jag fattar ingenting, gör ni?

Puss/ Asta