Min rompetång har hittat hem å läpparna ska ha sitt

Alltså dessa!
Har dem i vitt, de finns i vitt, svart och beigt, från Kapp Ahl är det absolut skönaste jag någonsin ägt i trosväg.
De har lätt "håll in effekt" men inte alls så där så man knappt kan andas utan kramar bara om lite tryggt.
Kostar 149 kr, är kanske inte det sexigaste på jorden, men jag vill aldrig klä min rompetång i nåt annat från å med nu. (Nej, jag är inte sponsrad, bara lyrisk)
Ingår i "köp 3 betala för 2".
Jag ska ila iväg och köpa mej ytterligare 3 par. Två svarta och ett par vita tror jag.



Nåt annat jag är HELT såld på är det här läpplacket.
Finns i flera heta färger och smakar/ luktar After eight.
Det sitter inte lika hårt som mina andra läpplack som lätt sitter 24 timmar genom måltider och annat men det sitter många timmar och i gengäld gör det inte läpparna lika torra som lack brukar.



Är mycket sugen på framförallt Devoted och Adoring.
Finns överallt på nätet. Kör pricerunner för bästa pris.

Det var fredagens tips.

Puss/ Asta

Jag och mina makalösa kollegor

Jag har varit på barnmorskemöte tillsammans med mina fantastiska kollegor.
Alltså kalla mej ytlig men de är alla så (duktiga, kompetenta, kunniga mm mm) jävla snygga!
Det kan omöjligt finnas en snyggare arbetsplats, varenda en av dem ser ut som modeller. Märkligt.

Hur som helst är jag så vansinnigt stolt över att få vara en del av dessa... och då talar jag inte om deras utseende länge... utan om vad vi har åstadkommit inför den här sommaren och Hallands födande kvinnor.
Förlossningen är en akutvårdsverksamhet. Vi kan inte som mottagningar stänga under vissa semesterveckor. Vi kan inte som operation tidigarelägga och senarelägga operationer. Vi måste finnas närvarande med samma bemanning 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
När sommarschemat var lagt och all föräldraledighet var inlagd så fattades det NIO barnmorskeheltidstjänster framförallt i juli.
Föräldraledighet är en lagstadgad rättighet, men sommarsemester är ju oxå rätt käcka grejer. Vi väljer semester i grupper av tre. Det innebär att vi roterande väljer först, som nr 2 och som nr 3. Med andra ord är det vanligtvis tre år mellan man får julisemester... och nu såg det minst sagt osäkert ut för dessa stackare.
Vi är, årets övriga månader, helt adekvat bemannade. Det går inte att skylla på arbetsgivaren att det under sommarens månader saknas nio heltidstjänster.
Timvikarier existerar nästan inte inom min kår.
Det går inte att skylla på att småbarnsföräldrar vill vara hemma med sina barn och att vilja ha en rimlig semester är heller ingenting konstigt.
Men kvinnor fortsätter (tack å lov) att föda barn och någon måste hjälpa dem med det.

Det såg onekligen dystert ut där i mars-april och det skapade en enorm stress i arbetslaget.
Men vi är... och nu kan ni hålla för näsan för här kommer självskryt... fantastiska!
Vi har pusslat och trixat, bytt pass, flyttat semestrar, avstått vissa föräldradagar, tagit extrapass och löst hela sommaren!
Det har kostat oss. Det kommer att kosta oss framåt hösten för alla behöver egentligen en rejäl och sammanhållen semester. Men vi har löst det!
Det är fantastiskt! Hallands kvinnor kan tryggt räkna med en säker förlossningsvård även denna sommar.


Då kommer vi till det liiilla liiila  kruxet som heter lön.
Om vi bortser från att vi har 4,5 års högskolestudier och är oerhört kompetenta.
Förlossningskliniken där jag arbetar hör till en av de populäraste i landet av goda skäl. Men om vi för en stund bortser från det så borde bara det faktum att vi är en dygnet runt akutverksamhet där även nästa sommar (å nästa å nästa å nästa å...) kommer se lika dan ut och kräva samma former av lösningar generera i bra ersättningar. I en rimlig lön!
Så som det är nu lönar det sej knappt för en sjuksköterska att läsa vidare till barnmorska ekonomiskt. Det händer till å med att hon får gå ner i lön vid sitt karriärsbyte. Detta trots att en barnmorska i förlossningsvården självständigt ansvarar för två liv (ja, per patient alltså, hon har i regel flera patienter samtidigt.)
Dessutom, om en sjuksköterska tjänar, säg 30 000 kr i månaden förlorar hon på 18 månaders studier drygt en halv miljon i pensionsgrundande inkomst.
Detta är helt horribelt!
Världens äldsta och ett av de viktigaste yrkena i världen borde värdesättas!
Vi älskar vårt arbete men vi är inga Florence Nightingale. Vi vill ha betalt...
... för studier
... för kompetens
... och för de uppoffringar som krävs för att en akutverksamhet 24/7 ska fungera.

Det kunde politikerna fundera på lite när de ligger i hängmattan med sitt glas cava tycker jag.

Puss/ Asta

En första bloppis

Första delen i min bloppis.
Problemet när jag ska rensa kläder för att slänga/ sälja/ skänka är att jag plötsligt och nästan utan undantag känner att de är värda att spara.
För att jag kanske går ner i vikt eller kanske kan ha på ett annat sätt.
Men jag BEHÖVER garderobsutrymme.
Är du intresserad av nåt så maila på tantkrokodill@gmail.com alt på Messinger om vi är vänner där.
Köparen betalar frakt om det måste skickas.
Djur finns i hemmet.
Fler bloppisar är att vänta.


Senapsgul tunika/ kort klänning med asymmetriska sömmar och ficka. Vid.
Märkt L tror jag. Använd 2 ggr. PRIS 50 kr



Svårt att ta kort på denna jumpsuit då jag inte kan ha den på mej med äran i behåll men svart som synes och halterneckringning. Ska sitta lite löst avslappnad. Stl M. Använd 2 ggr. PRIS 150 kr



Söt vinröd velourklänning. Omlottmodell. Vida armar. Stl M. Använd 2 ggr.
Såld PRIS 150 kr



Silvrig topp. Stl M. Använd 2-3 ggr. Snygg till exempelvis svarta jeans.Såld. PRIS: 50 kr



Kort fodralklänning, v-ringad och med holkärm. Stl M. Sexig som sjutton. Använd ett fåtal ggr (köpte den för liten) PRIS: 100 kr



Grön 50-talsklänning med rynk över tuttarna. Använd 1 el 2 ggr. Stl M.
PRIS 50 kr.



En Pernilla Wahlgrenklänning. Stl M. Vacker som tusan. Använd 2 ggr.
PRIS 500 kr (kostade 12-1300 kr)



Detaljbild där färgerna stämmer bättre.



Grön velourtopp. Stl M. Använd vid nga tillfällen. PRIS 50 kr



Skir grön blus från Indiska. Använd ett fåtal tillfällen. Stl M. PRIS: 150 kr.



Skrynkliga (skall ju strykas förstås) denim haremsbyxor från Hangmattan. Använda många gånger men i fint skick. One size. PRIS: 50 kr



Spetsklänning med fransiga kanter med flera år på nacken. Fattas knapp bak. Gott skick. Väldigt söt, hade behållit den om den passat. Stl M. PRIS 50 kr.



Puss/ Asta

Livet är för kort för sånt trams

Provade 2 toppar igår på Lindex och bad mina Instagramföljare om råd vilken jag skulle köpa.
Den ena av dem ser ni ovan. Det var den minst populära (den andra kan jag visa i annat inlägg om ni vill.)
En av de som kommenterade skrev så här: "Den ljusa. Den mörka blir för utmanande."
Jag frågade vad hen menade som vidareutvecklade: "Ja, lite för urringad för en äldre kvinna."

Mmmm.
Åldersnojan till trots som jag skrivit om tidigare innefattar inte det här. Inte alls.
Som jag sagt tidigare så handlar den nojan endast om att det känns som att val å möjligheter börjar sina ut och att dagarna... på nåt sätt... börjar ta slut.
Det handlar inte om rynkor å sånt där tjafs och det handlar sannerligen inte om att jag känner mej intvingad i en viss roll.

Det finns så otroligt många fåniga oskrivna regler hur vi kvinnor ska förhålla oss. Hur vi ska vara. Bete oss. Och inte minst klä oss.
Inte si och så om du är kraftig
Inte si och så om du är storbystad
Inte si och så om du är äldre
Inte för mycket, inte för lite.
Suck!
Är livet verkligen inte tillräckligt komplicerat ändå?
Finns det inte en hel massa viktigare saker att bry sej om än hur andra klär sej?
Hen från Instagram skulle bara veta! Jag visar ofta betydligt mycket mer tuttar än så här.
Varför skulle jag inte? Jag älskar bröst och tycker de är vackra i alla former och storlekar och åldrar. Då vore det ju oerhört dumt att ha polo bara för att jag hunnit fylla 28 eller 34 eller var gränsen nu går för "äldre."

Skit i klädregler mina vänner. Blanda som du vill. Randigt och prickigt.
Rosa och gult. Ha urringat om du vill. Höghalsat om det känns bättre.
Magtröja om du gillar det alldeles oavsett om du har rutor eller volanger på magen.
Lyssna på tant. Jag vet. Livet är för kort för sånt trams.

Puss/ Asta

Plötsligt händer det

Oj!
Jag har en ledig dag och inte bara det, jag har en ensam dag. När hände DET sist?!
Kan det ha varit kring 1834?

Maken ska iväg på äventyr, Noah är hos sin pappa och hans mamma... ja hon är oxå på äventyr kan man säga.
Det är bara jag å Bente. Vilket i och för sej inte är så jäkla bara.
Men...
... inget gnällande från mannen att stänga altandörren
... inget tjat om att leka med dinousaurier
... inget spelande av usel skvalmusik från Mini

Det känns otroligt lyxigt och lite underligt.
Allt vore perfekt om det inte var så att jag har HYSTERISKT ont i magen.
Jag tror att jag kommit fram till att jag har den otroligt sexiga diagnosen IBS.
Jag har två dagar i rad ätit grekisk sallad med rödlök i och även fruktsallad med apelsin två dagar i rad.
Just apelsin, sallad, gärna i kombination med att jag äter mindre och smalare för övrigt har flera gånger tidigare gett mej precis samma typ av magont.
Typiskt. Medelhavskost är annars nåt jag gillar och som är himla nyttigt dessutom.

Men, vi ska väl klara oss ändå och jag har ENORMT stora planer för kvällen.
Det svarta fodralet ska fram, höga klackarna ska vädras, läpparna ska lackas blodröda, skumpan ska korkas upp. Nu jäklar ska mormor ut och stuffa!
Nä. Jag skojar bara. Utom möjligen när det kommer till skumpan.
I övrigt ska jag se de 2 avsnitt av Robinson som jag missat, skriva brev till en tös i Pajala, läsa, gosa med min norska och äta precis vad jag önskar.
Det kan bli pizza. Det kan det verkligen.

Puss/ Asta

Flocken är allt för din hund.

Vi människor är mycket för att förmänskliga våra hundar. Vi tillskriver dem gärna egenskaper och känslor utifrån oss själva.
Jag är inte bättre än någon annan, snarare tvärtom skulle jag vilja säga.
Jag pratar med min hund. Jag till å med svarar för min hund (med annan röst.)
Hundar är underbara.
De är helt livsnödvändiga för min mentala hälsa. Jag skulle kunna avstå det mesta i livet men inte att leva utan en fyrfota vän vid min sida.
Om jag blir nödd och tvungen skulle jag till å med kunna ha en annan ras än Dogue de Bordeaux.

Men hundar är (underbara) enkla varelser.
Det här med att hunden är den enda varelsen på jorden som älskar dej mer än sej själv låter ju jättegulligt men det stämmer inte.
Hunden drivs av instinkter. Hunden är ett flockdjur.
För hunden är det absolut livsnödvändigt att ha sin plats i flocken.
Därför älskar hunden dej. För du är en garant för överlevnad.
Genom att hålla sej väl med dej och inte mista sin plats i flocken vinner hunden alla de fördelar som är viktiga för den. Utan din kärlek och plats i flocken är den körd.

Jag har tänkt lite extra mycket på det här med betydelsen av sin flock sedan jag fick hem Bente. Jag tror att en hel del av hennes rädslor och beteende beror på att det ställs andra krav, levs ett annat liv i detta livet än i hennes tidigare.
Men jag tror oxå att det är ett trauma för hunden att brytas upp från sin flock.
Detta även om det nya hemmet är bättre.
Jag vet väldigt lite om Bentes tidigare liv. Det mesta är gissningar och spekulationer. Och egentligen skall man väl i det läget inte döma en annan hundägare?!
Men jag har anledning att tro att jag ger henne ett bättre hem. Ska jag slå mej lite för bröstet... och var ska man göra det om inte på sin egen blogg... tror jag få hem skulle kunnat vara bättre.
Här är hon ständigt älskad, har ständigt sällskap, får promenader, stimulans, barn hutas till att respektera henne, svindyr mat, massor av ben, hon är alltid i mitt centrum.
När Bente kom hit kunde hon inte enkla kommandon som sitt å ligg.
Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att kunna låta bli att lära en hund det på 1,5 år. Hon var noll miljötränad. Framförallt var hon undernärd. Fortfarande trots att hon mellanlandat hos uppfödaren i 3 veckor och där fått ordentligt med mat. Hon har god aptit så det har inte varit något problem att få upp henne i hull.
Ändå kan jag undra... och här kommer mina mänskliga känslor in... om hon fick möjlighet att komma tillbaka till sin ursprungsflock. Skulle hon välja det då?
Skulle hon rusa till sin första mamma om hon såg henne och vilja följa med?
Jag vet inte.

Puss/ Asta

Upp till kamp

De konservativa partierna är på frammarsch i Sverige. Märkligt nog.
Ebba Busch Thor, Kristdemokraterna, har på nytt påtalat att det är rimligt med samvetsfrihet för barnmorskor gällande att slippa utföra aborter. Hennes partikollega Lars Aduktusson har vid 22 tillfällen röstat nej till abort vid 22 tillfällen i EU.
Det är ingen hemlighet vad det partiet anser om abort och vad de skulle besluta om med tillräckligt mycket makt. Samma sak gäller för Ebba Busch Thors lilla knähund Åkesson å hans parti. Partier som just nu tuffar fram som tåget i Sverige, med värderingar som far som ett jetplan över Europa.

Upp till kamp systrar!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen... Abortlagstiftningen från 1974 är den lag som överlägset räddat flest kvinnoliv i vårt land.
Frågan står inte mellan abort eller icke abort, frågan står mellan säker eller icke säker abort. Kvinnor har i alla tider och alla länder fått aborter utförda då de drabbats av en oönskad graviditet.

Sluta upp att använda oss barnmorskor som redskap i er smutsiga retorik!
Jag vågar påstå att det är en ytterst liten minoritet av Sveriges barnmorskor som inte står bakom svensk abortlagstiftning.
Att delta vid abort ingår i en barnmorskas arbetsbeskrivning och är det otänkbart för en individ så får faktiskt hen välja ett annat yrke.
Punkt. Nej, det ÄR faktiskt ingenting att diskutera.
Kvinnor i vårt land skall vara fullt och fast trygga med att i vilken situation de än möter en barnmorska så är hon på kvinnans sida.
Oavsett om det är på ungdomsmottagningen, kvinnohälsovården, förlossningen, gynekologisk mottagning eller var helst hon stöter på en barnmorska så kommer denna barnmorskan med hull å hår, med allt som är heligt, stå bakom lag 1974:595.
Vi vill inte ha det som i De skenheligas land USA där abort blir förbjudet samtidigt som rätten för en förskolelärare att bära vapen ses som självklar.
Men det ÄR USA som är de konservativa partierna i Sveriges våta dröm.

Rösta i EU valet. Jag har alltid sagt #vadsomhelstmenintesd men nu lägger jag bannemej till Kristdemokraterna. Rösta och rösta inte #somenjävlarövhatt
Tack!

Puss/ Asta

Töntigt med pussar

Jag har bara en son (å tre döttrar.)  Eller bara och bara... jag har blivit förärad med en son.
Nu är han tjugonio men när han var liten var han en sån gosekille.
Han älskade att pussas och kramas. Det var det bästa han visste.
Så började han på dagis (jo, men på den tiden sa alla dagis) och ungefär en vecka in i inskolningen så ville han inte längre pussas å kramas hej då där inne utan vi fick sköta den biten hundra meter innan dagis.
Efter ytterligare nån vecka ville han inte pussas alls.
Tre år gammal hade någon... med uppenbart stort inflytande... lärt honom att det är töntigt med pussar å kramar.
Han var typ tjugo innan jag fick pussa å krama igen.
Och nu har Noah så smått börjat likadant. Vid flera tillfällen har han på förskolan sagt ifrån när de andra killarna står i tamburen att nej, han vill inte ha kram å puss.
Hemma är det fortfarande fritt fram och han är en kille som älskar närkontakt och gos.

Jag tycker det är så ledsamt. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha en puss och kram på förskolan utan över att det finns sådana normer. Småkillar plockar inte upp det ur tomma intet att visad kärlek är tramsigt, någon kompis har lärt dom det. Och den kompisen har i sin tur lärt sej det nånstans.

Vi behöver verkligen, verkligen satsa på att göra pojkar i vår omgivning mer empatiska och mer sensibla. Lära dem att uttrycka känslor och att det är fint att älska och bli bli älskad. Att det är något naturligt och djupt mänskligt att söka fysisk beröring och att kunna sätta ord på det varma och trygga man känner för andra människor.
Flickor med så klart men vare sig vi tror på biologi eller yttre påverkan så verkar det komma naturligare för småtjejer. Satt å pratade med min Mini om detta ikväll och jag kan inte minnas att jag blev pinsam för mina döttrar för än de var i puberteten och att det därefter gick över väldigt fort.

Vad är er erfarenhet?
Finns det någon som har tips på bra barnlitteratur som handlar om att det är coolt att visa känslor, starkt att vara älskad? 

Puss/ Asta

Min femtioårsdag

Vilken härlig dag jag har haft! Hade jag vetat att det var så här härligt att fylla femtio så hade jag gjort det för länge sedan. Jag misstänker att jag inte kommer att bli så här firad mer förrän jag fyller 100 så här gäller det att hänga i.



Jag blev väckt med skönsång, tomtebloss, bubbel, kanelbulle och presenter (bilder på dem kommer längre ner.)
Sen försvann familjen, var å en på sitt håll och Bente å jag låg kvar och njöt av lugnet några timmar.

Vid 11 gav jag mej iväg för att handla smörgåstårta. Jag väntade över min vän Cissi å hon behövde lite mat i magen innan hon skulle iväg å jobba.
Väl på Icas parkering har mina två andra godingar till vänner Marie å Lillebror kört efter mej för att överraska och kidnappa mej för en lunch.
Nu gick ju inte det eftersom jag väntade hem Cissi så de fick hänga på hem till mej.
Och så satt vi där i solen å åt smörgåstårta och öppnade presenter å pratade.

Jag har känt mej lite orolig innan att ingen skulle uppmärksamma mej på min dag. Försökt hålla ett nonchalant tonfall om att det spelar ingen roll för att övertyga mej själv men faktiskt... ja, faktiskt... gjorde det mej så glad att mina fina vänner tog sej den tiden.

Strax före fyra kom min äldsta dotter. Hon hade lovat bjuda på middag men pga strul så blev det här i stället för där. Alltså som hon hade ansträngt sej mitt hjärta. Det blev grillat fläskkött och grillad kyckling, ugnsrostad potatis, sallad och världens godaste hemmagjorda chokladtårta. Hon hade köpt rödvin, öl och bubbel. Det måste ha kostat henne massor.

 

Och  vilken härlig kväll det blev. Med det som jag älskar allra mest... mina barn å barnbarn... kring mej. Jag behövde inte göra nånting mer än sitta där och njuta.

Och presenterna då!

Fick denna av maken. 2 biljetter och hotellrum. Ni har väl inte missat denna fantastiskt begåvade kloka man?



Och som om det inte vore nog fick jag dessutom TRE av dessa vackra oljelampor.



Av Marie och Anders fick jag Thomas Sabos jordglob.



Av Mini fick jag Thomas Sabos sköldpadda



Detta bedårande halsband med livets träd fick jag av Cissi



En blomma och en vas signerad Ernst av Dotter nr II



Från min äldsta flicka fick jag ju kalaset och dessa smashing snygga stövletter från Ecco. De är mer vinröda på riktigt.



Sen fick jag blommor av sonen och även av äldsta dottern och en teckning av Noah.

Ja vilken fantastisk dag!
Tack även alla som grattat på Facebook, Instagram, Messinger och sms.

Puss/ Asta

15:e maj är alltid en jobbig dag

Min bror skulle fyllt 47 år idag. Det är många, många år sedan jag var med och firade hans födelsedag men hans födelsedag har så klart alltid varit en dag då jag tänkt på och sörjt hur allt blev lite extra.
Min bror har snart varit död i 2 år. Jag tycker att hans födelsedagar är lättare att uthärda sedan han dog även om det fortfarande är en tung dag.

För de som eventuellt inte vet så var min bror tung missbrukare sedan tidiga tonår och svårt psykiskt sjuk. Han var fyrtiofem år när han dog men då levde han sedan länge på lånad tid.
Det är ett tragiskt mirakel att han blev så gammal. Han hade fler liv än en katt och hade överlevt allt från skjutningar till mordbrand till överdoser till brustet aorta aneurysm. Till slut föll han för en annan psykiskt sjuk mans aggressioner som orsakade honom ett knivhugg i halsen och ett i ryggen som gick genom lunga och hjärta. Det skedde mitt i centrala Malmö där han levt som hemlös det sista året och trots att ambulansen var snabbt på plats var han medvetslös när den kom och död innan han var inne på sjukhuset.
På en bår på Lunds rättsmedicinska var sista gången jag såg honom. Han såg rofylld ut.

Mamma och jag sörjer olika. Olika mycket och av olika anledningar.
Jag förstår det.
Att mista sitt eget barn, sitt kött å blod, och den person hon vigt all sin energi åt de senaste fyrtiofem åren är så fasansfullt så det skall ingen behöva genomlida.
Jag ber verkligen Gudarna om nåd att slippa ett sådant öde.
Mamma sörjer att han är borta. Hon gav aldrig upp om honom.
Jag gav upp för länge sen och jag är glad över att han slipper leva.
Det var verkligen ett jävla ensamt, svårt och ångestfyllt skitliv han levde i ständig jakt på pengar till alkohol och droger genom våld, brott och förnedring.
Han uttryckte så många gånger hur mycket han ville slippa. Hur gärna han ville dö.
Och jag tänker att ingen hade tyckt det var märkligt att jag såg döden som en befriare om min bror plågats svårt av en fysisk sjukdom i fyrtiofem år.
Men jag sörjer att det blev som det blev.
Jag minns fortfarande den känsliga, mammiga, snälla lilla lintott han var som barn. Jag minns den unga pojken som älskade Alphaville. Jag minns den unga tonåringen som kom hem till mej, matade äldsta dottern då bebis med nappflaska, såg på tv och hade med sej smågodis.
Jag sörjer allt det där vackra i livet han aldrig fick.

DET gör ont och extra ont en dag som idag.
Vila i frid lillebror. Du är äntligen fri.
Jag älskar dej.

Puss/ Asta

Lyssna på June. Ta ingenting för givet. Protestera i tid.

Mänskliga rättigheter är inte... tro inte det för ett ögonblick... för alltid säkrade.
Det fungerar inte så att demokrati för alltid är demokrati per automatik eller att de landvinningar kvinnliga kämpar gjort före oss är för alltid givna.

Delstaten Alabama i USA har röstat igenom landets striktaste abortlagstiftning.
Ett totalt abortförbud, även i fall av incest och annan våldtäkt, och läkare som ändå utför en abort riskerar 99 års fängelse.
Målet är att denna abortlagstiftning skall gälla i hela USA. The land of free.
Världens största demokrati.
Det är inte utan att man får vibbar av Handmaids Tail.

Även i Sverige hörs allt mer påstridiga röster om att inskränka aborträtten.
Inte minst från Sd och Kd håll. Vilket ÄR precis lika ironiskt och fruktansvärt som bilden ovan visar. Två partier som står i främsta ledet för att stoppa barn födda någon annanstans att få ett bra liv. Ta tex vilket jäkla liv det blivit om de sk IS-barnen. Barn till svenska medborgare vars föräldrar stupat.
De ska absolut inte hit! De är livsfarliga små mördarmaskiner och de ska bära sina föräldrars skuld. Inte beblandas med våra små väna blonda, blåögda flickor och gossar.
Inskränkt aborträttighet handlar inte ett skit om att värna liv, det handlar om att kontrollera kvinnor.

Vår abortlagstiftning som infördes 1974 är den lag som enskilt har gjort mest för kvinnors liv och hälsa. Kvinnor fick nämligen aborter utförda även innan 1974. Det handlar aldrig om aborter skall begås eller inte. Det som det handlar om är huruvida aborterna skall vara legala och säkra eller inte.
Om kvinnans hälsa och liv skall sättas på spel eller inte.
Kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp!
Barn har rätt att vara önskade!

Rätten till fri abort och andra mänskliga rättigheter är något vi alla måste stå enade och slåss för. I vårt land så som solidariskt med andra folk.
Våra mammor och mormödrar stod på barrikaderna och brände sina bh medan de slogs för aborträtten, föräldraledighet, dagisplatser, säkra preventivmedel, rätt till en egen sexualitet och mycket annat som vi idag tyvärr bara tar för givet.
Det är dags att våra generationers kvinnor gör det samma!

Puss/ Asta

Lever jag feministiskt?

Jag är typen som ofta känner mej ofullständig. Som tycker att jag kan bättre.
Det gäller egentligen allting, i synnerhet relationer men även inom arbete och intressen. Feminismen är inget undantag. Och just HÄR är det kanske pedagogiskt bra?

Jag ÄR feminist. Det har jag alltid sagt att jag är men det är först på senare år jag förstått vad det innebär och jag lär och blir allt mer medveten hela tiden. Först min definition av feminism... eller ja, man kan ju inte gå runt och ha egna definitioner på etablerade begrepp... men så som jag uppfattar det då är:
Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och skyldigheter politiskt ekonomiskt och socialt OCH vi lever under patriarkala strukturer som inte gör det möjligt. De patriarkala strukturerna ser lika dana ut överallt men tar sej olika uttryck. I Sverige har vi jämförelsevis kommit långt. Vi stenar inte ihjäl otrogna fruar. Men vi har våra skampålar. Våra straff.
Feminism är att kunna se det och att vilja förändra det.

Lever jag feministiskt?
Ja och nej. Delvis. På vissa områden.
Jag tror inte det finns en kvinna som är helt fri från sin omgivning, faktiskt inte. 

En av de viktigaste principerna inom feminism är att som kvinna kunna försörja sej själv.
Det kan jag, även om det är med nöd och näppe för att barnmorskor är en sjukt felvärderad yrkesgrupp men det är en annan diskussion (vi kan ta om ni vill?)
Jag kan ekonomiskt sätt lämna min man och sätta mat på bordet samt betala för mitt uppehälle. Det har jag inte alltid kunnat.

Däremot lever jag med en man som inte har en feministisk syn.
Det tror han att han har, det säger han att han har (som så många män) men så är inte fallet.
Jag gör många eftergifter där.
Det är jag (och dottern) som städar, lagar mat, handlar och tvättar. 95% av gångerna.
Han har en förmåga att bli påstridig och lättantändlig och då viker jag mej ofta för "husfridens skull." Jag har aldrig fått stryk. Inte nån gång under vårt 35 åriga förhållande, men ibland undrar jag vad som hänt om jag inte gett med mej, tonat ner, gått undan?
Han vet det. Medvetet eller omedvetet. Blir han tillräckligt obehaglig så vinner han.

Jag skulle aldrig operera en frisk kropp för skönhet skull, inte heller spruta in nåt nervgift för att bli slätare. Aldrig i helvete.
Å nej. Man kan inte säga "jag väljer själv, för min egen skull att skaffa större tuttar, därför är det feminism."
Men jag sminkar mej. Jag gillar klänningar. Jag har tatueringar. Jag färgar över grå strån.
Det är samma pleasandet av ideal om än på någon nivå lägre.
Samma fenomen.
Knullbarhet.
Jag rakar mej. Åtminstone sommartid. Ben och armhålor.
Jag kan fnysa hur mycket som helst åt de som rakar/ vaxar snippan för att se förpubertala ut och gå porren och patriarkatens ärende men faktum är att fullvuxna kvinnor har hår under armarna med.
Detta jobbar jag dock med. Jag tycker det är sjukt trots att jag gör det.
Att raka sej kan aldrig vara feminism. Men att låta bli kan vara det om man gör det av rätt anledning.

Något jag blivit oerhört mycket bättre på de senaste åren är att uppskatta systerskapet. Oxå en viktig princip inom feminismen.
Förr gick jag i fällan. Sa saker som att "män är så mycket rakare och ärligare å härligare att hänga med" eller "kvinnor kan bara vara två och två" eller "Kvinnor skall alltid intrigera."
Att bejaka systerskapet handlar ingenting om att man alltid måste hålla med alla kvinnor om allting oavsett vad de säger för skit. Det handlar om att hålla varandras rygg. Att tro på sin medsyster. Att stå upp för varandra. Att kritisera fenomen snarare än person.
Patriarkatet VILL att vi ska tro allt det där jag trodde. Det håller oss på mattan. Det splittrar upp oss. Det gör oss svaga. Tillsammans och enade är vi livsfarliga!
Det finns plats och utrymme åt oss alla. Vi kvinnor behöver inte konkurrera på varandras bekostnad. Tillsammans skapar vi plats!
Inte genom att döma eller peka finger utan genom samtal och dialog.

Systerskapet ser dej! Känn dej trygg med det!

Puss/ Asta

Ps. Tror du inte på patriarkatet? Imorgon kommer ett inlägg om det.
Pps. Märker ni hur jag anstränger mej? Kom igen, tyck till. Hylla. Säg emot. Tyck nånting.

Bara en bild av ytlighet.

Jag är en ytlig människa. Jag erkänner. Jag sträcker upp handen.
Åtminstone har jag väl utvecklade drag av ytlighet. Det finns och bor annat med i hjärtat. Lite djup. Lite skarpsinne som blandas med ytligheten.

Den här klänningen har jag klickat hem och hämtat ut.
Nu har jag och modellen inte riiiiktigt samma figur men jag måste säga att den är smasching även på mej. Fantastiskt vacker i all enkelhet och jag är så glad för den. Jag var värd den! Jag ska ha den på den stora dagen.
Den är från Mango.
Mango är en affär jag upptäckt relativt nyligen. Men de har ju helt fantastiskt vackra kläder. Brukar ni handla på Mango?

Jag längtar efter sommar nu. Allergin till trots som jag vet kommer inom nån månad med full kraft. Jag längtar efter riktig värme. Efter kvällar på altanen och efter att sola å bada. Facebooks minnen visar bilder på förra året av sådant.
Kvällsdopp. Middag på stranden. Shorts och tunna linnen. Bikini och solbränna.
Är fortfarande blek som ett lik i ett kylrum.
Har ju semester och kanske borde jag i brist på strandväder ägna lite tid åt att röja min garderob så jag får plats med sommaren. En bloppis var ju planerad.
Men... jag ska även i morgon passa 5 åring som inte riktigt är i form för förskola men som ändå har en jäkla massa överskottsenergi.
Så det blir nog "en annan dag." Ett annat liv kanske rent av.
Tiden rinner, som bekant, ut.

Puss/ Asta

Fortfarande fyrtio nånting...

De sista vibrerande dagarna som fyrtio nånting. Innan jag blir tant på riktigt.
Det är mycket tankar i huvudet, deep shit. Livet, döden och det som återstår innan.
Femtio år. Vad har jag åstadkommit hittills? Vad borde jag ha åstadkommit?
Och finns det regler för sånt?
Först och främst fyra fantastiska barn så klart... och barnen som de har genererat.
Utan det? Ja då vore jag någon annan.
Sen mitt drömyrke. Att jag faktiskt såg till att bli barnmorska även om det tog sina år nådde jag till slut fram.
Att bo i hus och leva något slags medelklassliv.
Det är väl det som är det stora, det viktiga, när jag gör bokslut så här långt.

Sedan är det mindre händelser och val som haft inverkan och betydelse i det lilla men som ändå betyder mycket.
Som att jag råkade se den där actionkomedin från 1989 med Tom Hanks i huvudrollen där en viss stor dreglig hund gjorde entré. Utan den filmen och den ögonblickliga kärleken hade mitt liv varit så oändligt mycket fattigare.

Jag har övervunnit mej själv så många gånger. Trotsat min rädsla.
Som ni vet, trogna läsare åtminstone, är jag en av de räddaste människor jag vet. Men jag har inte... inte i det som varit viktigt för mej... låtit det hindra.
En vän till mej som tror på reinkarnation tror att man i varje liv har en livsuppgift. Min är i så fall helt klart att övervinna rädslor.
Det är ofta i små små sammanhang. Att köra bilen till Borås, jag som innan bara vågade köra mellan Falkenberg och Varberg. Att bryta upp från ett yrke jag kunde och börja om. Att ens söka högskolan som ingen i min släkt tidigare gjort från början. Att sträcka mej efter människor jag vill ha i mitt liv. Att säga ja. Att säga nej.
Allt utmynnar i en rädsla av att inte duga eller klara av och att ändå försöka.
Det har jag gjort.

Jag har arbetat mycket med min självbild. Eller ägnat mej åt navelskåderi som min pappa förmodligen skulle säga :) Ja delvis kan jag hålla med, allt detta analyserande av den egna personen är en smula högtravande och kanske till å med fånigt men... det är ändå vad jag har gjort.
Jag känner mej själv bättre än de flesta skulle jag tro. På köpet har jag fått att jag även förstår min omgivning bättre. Och det är väl inte en helt tokig bieffekt av att pilla sej i naveln?
Jag har... även om det är ett pågående arbete... kommit väl till rätta med åtminstone mitt yttre självförakt. Med mina egna elaka tankar.
Jag hyllar min kropp för att den orkar allt jag begär av den i livet.
För att den burit mej genom ett halvt sekel. För att jag kunnat bli gravid, föda amma. För att jag kan se, höra, gå, simma, skratta och älska. Bära barnbarn och busa med min hund.
Rynkor, skavanker och ett eller 10 kg för mycket betyder inte ett skvatt.
Jag har kanske inte helt klurat ut meningen med livet men att jag är satt här för att vara ett kuttersmycke åt män är jag övertygad om att det inte är!

Vad jag inte uppnått. Vad jag saknar och vad jag sörjer behåller jag för mej själv. Men ni lär nog få stå ut med ett eller annat sådant här inlägg till... om detta att bli gammal. Tant.
Om den postfertila kvinnan det skrivs och pratas så oerhört lite om även bland kvinnor av den enkla anledningen att det anses så osexigt och ointressant att det bara och endast är den postfertila kvinnan som bryr sej. Där å då.
Men vi finns... jag lovar... vi finns vi med.

Puss/ Asta

Ett litet tips bara

Måste bara tipsa om den här bh'n som jag köpte för några dagar sedan i vitt på Lindex.
Flirt heter den och är en tunt vadderad bh utan bygel. 199 riksdaler.
Jag har den i 80 D och dessvärre går den bara upp till 85 D. Finns i svart, vitt, grå och beige.
Ser rätt trist ut på galgen. Men den är sååååå skön. Och den blir inte som en topp utan sitter bra och ger snygg klyfta. Jag vill inte ha någon annan bh någonsin igen nu när jag prövat den här.

Puss/ Asta

Det lär knappast vara en glass som fuckar upp era ungar

Jag tycker jag hör det överallt. Tjatet om vikt. Kilon hit å dit. Uppvisande av den lilla valken eller den lilla putmagen. Och så lösningarna då... dieter och olika övningar som skall slimma till perfektionen. Jag tycker det är så sorgligt. Och extra sorgligt när personen med den lilla valken eller det lilla putet har barn.
Och vet ni. Jag har varit  P R E C I S  lika dan när mina ungar var små.
Satt med mina salladsblad. Svor högljutt.
Vältrade mej i självförakt med väninnor som någon slags jävla sport.
Och det är klart ungarna såg. Att de hörde.
Jag skäms!
Det är en av de saker som jag har allra mest dåligt samvete för som mamma.
Men jag var inte medvetnare än så. Tyvärr.

Men jag tycker det är ännu värre idag. Idag involveras barnen än mer.
Föräldrar som på allvar talar om bra och dålig mat med sina avkommor.
Barn ska pröva många smaker. Utveckla sina smaklökar. Äta balanserat och måttligt. Inte fundera över varför pizza är dåligt.
Och som verkar tro att raffinerat socker är ungefär lika farligt som kokain.
Livsfarligt med en glass. Totalt förbjudet med en bulle.
Jag talade med en småbarnsmamma som jämförde socker med barnmisshandel!
Jag ska berätta en hemlis, det är inte glassen (eller bullen eller smågodis framför fredagsfilmen) som kommer fucka upp era barn. Det är er ångest!
Ert tjat om kalorier och valkar och dieter och träning.
Ätstörningar är garanterat farligare än socker i måttliga mängder.

Det är tufft att växa upp och vara ung tjej. Det har det alltid varit men nu känns det värre än någonsin. Kroppsmedvetenhet och kroppshatet går allt lägre ner i åldrarna. Sjuåringar pratar om att de är tjocka!
Det beror så klart inte bara på bantande mammor och glassrädda föräldrar utan på tiden i stort med sociala medier, all reklam som hyllar sjuka ideal, normaliseringen av plastikkirurgi osv.
Det krossar mitt hjärta verkligen att vi om å om igen upprepar samma misstag och uppfostrar våra döttrar (främst) att de måste se ut på ett visst sätt för att duga och räcka till.
Den största sanningen inom barnuppfostran är, hur klyschig den än må vara, att barn, barn gör inte som vi säger... de gör som vi gör. Och de fattar oxå att det är ljug när mamma säger att kvarg är godare än glass.

Socker är inte knark. Socker är en kolhydrat. Punkt.

Puss/ Asta

I morfars tid

Syrenerna har börjat blomma nu.
Jag tänker alltid på morfar i syrenernas tid. Det var morfars älsklingsblomma, särskilt den djupt vinröda sorten.

Min morfar som var så mycket både ock. Så som de flesta människor i mitt liv varit, så även jag kanske?
Morfar som slog sina barn med knytnävarna. Morfar som aldrig hade en enda egen åsikt, tanke eller känsla som gick emot mormor. Morfar som gjorde skillnad på mina barn så till den milda grad att det till slut fick mej att flytta 10 mil.
Men oxå morfar som var den som älskat mej allra mest från den dag jag föddes till den dag alzheimersen slutligen stal hans hjärna.
Morfar som, tillsammans med turen, kanske är själva orsaken till att jag har klarat mej i livet.

Mamma har berättat att han älskade mej från första stund. Att han bar runt mej om nätterna, körde mej i barnvagn om dagarna.
Jag fick allt jag pekade på av morfar och jag fick hans tid och odelade intresse.
Han älskade att vara med mej när jag var barn och jag älskade att vara med honom. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är förknippade med morfar.
Han lärde mej cykla och simma. Varje helg köpte vi blommor till mormor när vi var påväg hem från museet eller parken eller vart vi nu varit. Han tog med mej på resor runt om i Europa. Vi gick på bio. Han följde med mej ut och shoppade. Jag låg i soffan och såg på honom när han kollade fotboll.
Vi gick å fikade och vi hängde på lantstället. Badade i den kalla sjön.

Jag önskar att jag fått känna honom nu. Det är så mycket jag inte vet om honom.
Vem han var innerst inne. Vad han hade för drömmar. Jag tror han älskade mormor djupt.
Han var som många män i den generationen inte mkt för att prata om känslor. Men han skrev dikter till mej om hur mycket han älskade mej. Dikter som jag som tonåring och ung vuxen tyckte var lite pinsamma men som idag kan göra mej rörd.
Jag var min morfars prinsessa och jag tror att alla flickor som växer upp med den insikten får en slags grundtro på sej själv.
Jag saknar honom. Jag undrar om han visste hur mycket jag älskade honom?

Puss/ Asta

Sånt som gör mej lycklig

Jag körde hem från jobbet. Jag kände mej ovanligt tillfreds.
Två söta bebisar har jag fått välkomna i natt. Riktiga snäckor till kollegor har hållit mej sällskap. En veckas ledighet väntar.
Solen sken och jag spelade Mix Megapol på hög volym, sjöng med i gamla klassiker och BOOOM så brände en fartkamera av.
Hur sjutton kunde jag missa den? På en väg jag kör dagligen?
Älgvete med.
Det förtog en del av mitt goda humör. Det gjorde det absolut.

Men hör ni, skit i det nu. Jag skrev 2012 en lista i maj om vad som gör mej lycklig och tänkte att det är hög tid igen. Att bejaka glädjen.
Vad gör dej lycklig?
Jag blir till exempel lycklig av...

Nybryggt kaffe på morgonen

En kall gin&tonic på uteserveringen

 

En kram av mina barnbarn

Att mötas av Bentes lycka när jag kommer hem

En förlossning som slutar med en frisk bebis och lyckliga föräldrar

Brev i brevlådan

En god bok att längta till

 

Att shoppa nåt jag verkligen vill ha

Stå på händer i havet

Vakna efter en natts sömn

Ett oväntat sms

Harmoni i familjen

Färska räkor

 

Kommentarer på bloggen

Att klappa en kossa mellan ögonen

Havet

Ljumna kvällar med nåt gott på grillen och en kall öl

Fina vänner

Mina barn

En påse smågodis helt för mej själv

En varm dusch när man känner sej frusen

Solvarma jordgubbar

Nygräddad pizza

 

Titta på hundar som leker och interagerar

Vinna över Mini i Maxi-Yatzy

Få presenter

Få ärligt menade komplimanger eller beröm

Att rösta och få delta i demokratin

När jag känner mej snygg

 

När jag känner att jag kommit igång med löpningen

Mina kollegor. Att få vara en del av dessa fantastiska och kompetenta kvinnor

Att boka resor

Hotellfrukostar

Nu. Ska jag sova.

Puss/ Asta

Mitt förakt för denna kvinna är totalt

Jag undrar på fullt allvar hur Ebba Busch Thor står ut med sej själv?!

Kristdemokraternas ledare har med vind i seglet växlat upp i sin retorik mot invandringen och invandrare. Är man högerpopulist i dessa dagar så är det inte låga skatter och bättre villkor för företagare man ska tala om. Då ska man snacka skit om muslimerna. Hell yes vad det går hem i de svenska stugorna.

I sitt senaste uttalande påstår EBT att det begicks 100 000 våldtäkter förra året och att dessa män självklart skall utvisas.
Ebba läser statistik som fan läser bibeln och hon gör det självklart med beräkning och mening. Hon är ingen outbildad lantis som gått i Livets hårda skola.
Så här ser statistiken ut.
Förra året anmäldes 8000 anmälningar om våldtäkt i Sverige.
Statistiken EBT använder NTU s siffror/ beräkningar kring att alla våldtäkter inte anmäls, inte ens en bråkdel, och att den förmodade siffran är ~100 000.
Problemet med detta är åtminstone 3 för Ebba.
- Siffrorna är ytterst osäkra och ifrågasatta.
- Flertalet oanmälda våldtäkter begås i relationer eller där offer och gärningsman känner varann och här hittar vi en majoritet av de svenska våldtäktsmännen.
- Enligt kriminalvårdens senaste statistik sitter i dag 378 personer dömda för våldtäkt. Av dessa är 260 svenskar och 180 personer utlänningar.
Hur ska Ebba Busch Thor kunna utvisa 92000 våldtäkter som aldrig är anmälda?
Vart ska Ebba Busch Thor utvisa 70 000 svenskar (om siffrorna överförs)?
Grunden till detta inlägg hämtade jag här.

Allt detta VET så klart Ebba Busch Thor om.
Men hon är sugen på makt. Och i krig å kärlek är tydligen allt tillåtet.
Mitt förakt för Ebba Busch Thor är oändligt.
Jag har inte mycket till övers för rasistiska populister över lag men en en beläst småbarnsmamma som ständigt och jämt talar om sin kristna tro.
Jesus vrider sej i sin grav!

Puss/ Asta

Nystart å presentation.

 

Jag fyller snart 50. Halvvägs till 100 redan.
Alla klyschor som finns om att livet går fortare och fortare stämmer.
Jag har för första gången i mitt liv åldersnoja de lux.
Det handlar inte om rynkor eller extrakilon. Inte ett dugg om slapp hud eller gråa hår. Det handlar om ålderdom. Om rädsla för sjukdom, hjälplöshet, död.
Men det här ska inte bli något djupt inlägg om att sörja den ungdom som flytt och alla chanser man inte tog så jag bryter tankarna här. Precis som jag så ofta gör i mitt eget huvud. Stoppar de tankarna långt bak och tänker på nåt annat.

Som bloggen exempelvis.
Den är minst sagt eftersatt. Brist på reaktioner och kommentarer bet hårt på inspirationen. Men jag tänker att nu... halvvägs till 100... tänker jag försöka göra ett nytt (sista?) försök att skaka liv i det här.
Och jag tänkte mej därför en liten presentation eller kanske snarare ett avstamp.
Finns det nån du tror skulle gilla min blogg? Tipsa i så fall gärna.
Och berätta gärna, här eller på facebook om vi är vänner där, vad du vill läsa mer om, om det är nåt du undrar över eller kanske nåt som du helst slipper.

Det HÄR är Asta Pastasson 50 år.

Identifierar mej som:
Kvinna. Stolt sådan.

Civiltillstånd:
Gift fortfarande. För närvarande rätt nöjd med att vara det.

Antal barn:
4. Å nu har väl de där äggstockarna skrumpnat ihop.

Antal barnbarn:
Sju. Men längtar efter fler.

Antal Dogue de Bordeauxer:
Ett styck. En norsk donna. Fröken Bente. Hon är en handfull. Och det kärleksfullaste jag mött.

Yrke och arbetsplats:
Barnmorska på Förlossningen i Varberg sedan 2½ år.

Känslan för det: 
Älskar mitt jobb. Älskar det! Och vissa pass känner jag att jag dessutom börjar bli helt okej på det. 2 år sedan senaste sfinkterbristningen.

Mest nöjd med i denna minut:
Ledig fredagkväll. Vin i glaset. Hockye VM drar igång. Niklas Lasu klar för Frölunda.

Längtar mest efter denna minut:
Att det ska bli september och SHL ska dra igång igen. Det luktar redan guld.
Lite mer värme hade oxå varit gött. Det är lixom marsväder.

Sånt jag pysslar med som femtioåring:
Skriver rätt mycket brev. Hänger med barn och barnbarn.

Bästa film jag sett hittills i år:
Trots att jag inte tyckte den var så himla bra när jag såg den så lever "A star is born" kvar i mej.

Bästa bok jag läst hittills i år:
Det är nog "Historieläraren". Den tänker jag ofta på.

Mest hooked på följande tv-serie:
Ser Robinson med besatthet. Den är snart slut. Längtar till 6:e juni när världens bästa serie släpper nästa (sista?) säsongen. Handmaids Tale.

Sånt min hjärna brottas med: 
Relationer som kan bli bättre.

Puss/ Asta

Vad skäms du för?

Det sägs att det mesta av en människas personlighet är satt vid ungefär sextonårs ålder. Det är säkert så även om inte jag känner igen mej särskilt mycket i den människa jag var när jag slutade grundskolan.
För vi utvecklas ju hela tiden. Lär oss nytt. Påverkas av det livet slänger i vår väg. Inspireras av andra människor.
Jag tänker att jag själv har förändrats ganska mycket bara de senaste 5-6 åren och det finns en hel del åsikter jag haft som jag skäms för i efterhand.
Så tror jag att det är för de flesta reflekterande människor.
Och det finns nåt fint i det, att även gamla hundar kan lära sej sitta.

När jag tänker på hur jag fostrade mina barn så kan jag rodna av skam.
Jag har sedan jag var barn varit klassmedveten och medveten om att vi alla föds med olika förutsättningar. Det har mina barn fått med sej i modersmjölken.
Däremot var jag vääääldigt omedveten om genus och en rätt kass feminist.
Det var mammas tuffa kille hit och mammas vackra flicka dit.
Det var sagor om söta värnlösa prinsessor och stora modiga prinsar.
Det var ursäktande av buffliga pojkar som boys will be boys och det var förmanande till döttrarna när de gick ut som tonåringar om att de hade för u-ringat och för korta kjolar. Ja, som sagt, kinderna färgas rosa av skam.

Det är inte heller särskilt länge sedan jag var en Daddys girl.
En sådan som berömde killar som grupp och snackade ner mitt eget kön.
Killar är ju så mycket rakare. Så mycket härligare att hänga med.
Jag flirtade och flinade. Jag sög åt mej över att vara den "roliga tjejen."
Jag skrattade åt mäns skämt hur plumpa de än var.

På stan kommenterade jag ofta andra kvinnor. Damn if you do, and damn if you dont.
För slampigt, för tråkigt, för mycket, för tantigt och varför i hela världen har hon på sej så tajta kläder med den kroppen, varför klär hon sej inte lite klädsamt! 

Kort sagt. Jag hade en rätt sunkig kvinnosyn.
Jag trodde att jag var feminist för att jag tyckte att kvinnor var lika bra som män och för att jag ville kunna försörja mej själv. Jag var opåläst och omedveten.
Och jag var van vid att som flicka och kvinna finns ett begränsat utrymme, en plats att slåss om. Så jag hävdade mej. Förhärligade mej. På bekostnad av andra kvinnor.
Det är ingen ovanlig om än omedveten inställning hos kvinnor. Den att vi slåss om utrymmet. Om att vi konkurrerar om att få finnas till. Med vårt utseende, vår charm, vår intelligens, vår förmåga att duga för män.
Så oerhört sorgligt.
Verkligen outgrundligt tragiskt.
I själva verket är det så att vi alla får plats och ju mer vi bejakar systerskapet ju starkare blir vi.

Vad skäms du för?

Puss/ Asta

Bucklan ska hem

Egentligen borde jag inte...
Man ska inte ropa hej förrän...
Det är inte över för än den tjocka tanten sjunger...
Inte utmana ödet...
... Men hör ni, det luktar GULD i år! 

För er som mot förmodan inte vet om det så pågår det SM final i hockey just nu.
Match varannan dag. Frölunda mot Djurgården. Det står 3-2 i matcher. Bäst av 7.
Frölunda har med andra ord matchboll på Globen i övermorgon.
Guldet kan komma hem tillbaka till Göteborg redan på torsdag.
Allra allra roligast vore det ju om de fick vinna hemma på lördagen (då är jag dessutom ledig till skillnad mot på torsdag), men den sjunde avgörande kan bli allt för nervöst så ta hem det här så fort ni kan grabbar.
Vi gör ingenting annat än ser, pratar, drömmer hockey i den här familjen just nu.

Frölunda hade en lite halvdarrig inledning på säsongen som så sakteliga tog sej och efter att de vann CHL bucklan... Bästa laget i Europa (igen)... så var det som ett annat lag och de har stadigt blivit allt bättre, allt mer kompletta som lag.
Vi möte först Malmö i kvarten, sedan segertippade Luleå i semifinalerna.
Rätt lätt vann vi de finalserierna.
Djurgården är egentligen ett mycket sämre lag än vad Luleå var.
De har en otroligt låg lägstanivå men bitvis glimmar de till och bitvis har de hjälp av domarna och av att Stockholm inte kan göra is ordentligt.
Jag ska inte gnälla på domarna. Vi kommer att vinna för att vi är bättre.
Europas OCH Sveriges bästa lag.

Men jag måste ändå säga att jag är lite trött på Djurgårdens fans.
Deras första hemmamatch blev jag sjukt imponerad över vilket tryck det var från publiken. Komplicerad allsång matchen igenom.
Sedan förstod jag att det var en massa fotbollsfans och att det var deras ramsor och sånger som drogs. Det märks oxå att de inte alls är med i spelet på samma vis som "en riktig hockeypublik", de sjunger på utan att trycket varesej minskar eller ökar av sitt lags fram eller motgång. En ljudkuliss utan känsla.
Och så kan de väl få ha det om de tycker det är kul men riktigt irriterande blir det när man på Scandinavium får ha flera hundra platser som buffertzon kring Djurgårdsklacken.
Det har jag aldrig någonsin varit med om på hockey innan och är ta me fan en skam.
Djurgårdsklacken kom på en rolig ramsa som lät "Halloo Roger" (som vår tränare heter) när det i förra matchen inte gick så bra för Frölunda.
Det var rätt fyndigt.
Idag kopierade Scandinaviumpubliken den och ropade "Halloo Djurgården."
Kul.
Jag skrev de orden på instagram på en hockeysida och fick massor av arga kommentarer och till å med privata ilskna meddelanden. Jag var allt ifrån patetisk, till pack, till bonde till dålig mor.
Jösses. De har verkligen ingen humor i Stockholm.
Eller så gillar de helt enkelt inte silver.
Vad vet jag?

Puss/ Asta