fredag 30 mars 2018

Amen


Anneli Lodéns foto.

Alltså, jag kan inte minnas att jag nåååågonsin längtat så här mycket efter sommaren som jag gör i år.
Normalt sätt är jag alltid lite tudelad inför våren, för med våren kommer min rätt allvarliga allergi som sedan sitter i hela sommaren, höst å vinter brukar vara min friska period men i år så längtar jag helt å fullt utan några som helst invändningar. 
Kanske för den osedvanligt långa vintern, kanske för att vi knappt fick någon sommar i fjol, kanske för att livet varit ganska tungt med sömnlöshet å annat, kanske är det att vi varit sjuka så mycket men hur som helst suktar jag efter sol å värme som aldrig tidigare.

Jag förstår att jag ställer orimliga förhoppningar på den här sommaren.
Den skall lixom rymma allt. Allt från en ständigt skinande sol till friska glada barnbarn till ork å äventyr.
I år ska vi åka till stranden var å varannan dag.
I år ska spisen få vila och vi ska grilla all vår mat.
I år ska det äntligen bli av att vi äter huvuddelen av våra kvällsmåltider vid havet.
I år ska jag umgås med vänner, komma närmare min man, springa milen lätt å ledigt flera gånger i veckan.
I år ska vi vara sociala och trädgården ska vara ett evigt mingel av barn, barnbarn, övrig familj och kompisar.
I år blir det Lasse konsert, Liseberg i solsken å glass i stora lass.
Jag ska vara pepparkaksbrun, lycklig och full av självförtroende.
I år ska jag inte va så allergisk, hunden inte få våteksem å äktenskapet inte kännas som en blandras av Norén å Bergman.
Ja jävlar vad sommaren 2018 ska leverera.

Jag inser förstås att det troligen inte ens blir hälften av det där.
Sommaren är på många sätt en så kravfylld tid när allt skall uppnås och allt hinnas med. Hösten motsatsen, en tid till att bara få vara.
Men om det bara blir sol så kan jag stå ut med att bara springa ½ milen å med att det kliar i ögonen. Jag kan himla med ögonen i september och säga "det blev ingen kvällsmat vid havet i år heller" och jag kan ta att pelagonerna inte prunkar.
Men snälla söta väderguden, skänk oss värme.
Amen.

Puss/ Asta


Anneli Lodéns foto.

torsdag 29 mars 2018

Min dag



Idag har jag haft en härlig dag!
Sovmorgon, lulla runt och sen dejt med en av mina äldsta vänner.
Cissi å jag stötte på varann när jag  bott i min lilla stad ett år.
Jag kom från en storstad med hyfsat gott socialt självförtroende till en småstad där jag stängdes ute och där alla redan hade de kompisar de behövde.
Efter 10 månader grät jag och ville bara hem.
"Vi ger det sommaren" sa maken.
Och på sommaren träffade jag Cissi.

När barnen var små umgicks vi varenda dag. Våra barn, mina fyra och hennes tre, är uppvuxna ihop. Nu mera ses vi två, kanske tre gånger om året trots att vi bor hundra meter ifrån varann.
Det är för jävla onödigt och tråkigt men när vi väl ses är det som om ingen tid har passerat.
Idag hade vi bokat tid för lunch.
Det blev thaimat. Sen drog vi iväg och kollade i affärer.
Köpte födelsedagspresent till min lilla Khloe som fyller 1 år och en bedårande oljelampa till mej själv.

Efteråt ville vi inte riktigt att dejten skulle ta slut så jag hängde med henne hem.
Blev bjuden på gubbröra och knäckebröd och vitt vin. Och så tjötade vi ikapp. Smidde planer för sommaren. Såna vi antagligen inte kommer infria. För det har vi aldrig gjort förr.

Avslutade dagen med att busa med mina gullungar Ängla, Mio å Astrid.
Läste om Petter å hans fyra getter och sen nån längre, betydligt tråkigare saga.
Hem, såg Frölunda förlora mot Malmö och hockeyn är slut för i år.
Avrundade med senaste avsnittet av Robinsson, riiiktigt bra i år och sen Torpederna. Jag följer mer på tv än jag gjort på många år.

Hur har er dag varit och vad följer du på tv just nu?

onsdag 28 mars 2018

När jag föll i onåd hos kroppspositivismen.

Anneli Lodéns foto.


Jag hamnade i en diskussion på Instagram härom veckan.
Bakgrunden var att jag la upp den här bilden och skrev under: Provade på Indiska men kände mej bara tjock och ful. Utan att sätta = mellan de två adjektiven. 

Följer en massa kroppspositiva konton på Instagram och en del av dem följer mej tillbaka. Kritiken jag fick bestod i att jag kallade mej för tjock när jag inte är det (enligt dom då.) Att ordet tjock inte skall användas som en känsla av normalviktiga. Särskilt inte då som en negativ känsla.

Först blev jag lite stött. Ja till å med lite ledsen.
Känslan av att man inte platsar in bland de smala och fita men alltså heller inte får göra anspråk på att platsa in bland de tjocka.
Känslan av att inte uttrycka vad det väcker hos mej att inte komma i mina gamla kläder, att inte klä i den typ av kläder som har passat mej tidigare osv.
Jag försöker att acceptera min kropp, att banna elaka och nedsättande tankar, att hylla den för vad den gör för mej varje dag och vad den klarar av men ibland trillar man ju dit. Ibland känner man bara FAN vad tjock jag är!
Så ja, jag blev lite stött.
För allt är ju relativt. Även bland de kroppspositiva damer jag följer varierar vikten och en del av dem är väldigt "klassiskt vackra" med kurvorna på rätt ställe, jämna vackra anletsdrag eller ett fantastiskt hår. Det måste ju hela tiden finnas kvinnor som tänker... alltså även om dem... "Ja men det är ju jävligt lätt för dej att säga." 

Faktiskt hade jag och min yngsta dotter ett liknande halvbråk några dagar innan där hon på fullt allvar gnäller över att hon är tjock. Och jag blev irriteradoch lite stött, "jaha, vad är då jag" lixom. På ungen som drar stl 36.
Men efter att ha funderat några varv inser jag att det jag gjorde var samma sak.
Mini känner sej tjock för att hon gått upp i vikt en 6-7 kg. Hennes kläder sitter inte som de brukar. En del kommer hon inte i.
Det är ju eg samma sak för mej. Jag har fått en annan kropp på relativt kort tid som jag inte alltid är helt bekväm i, jag har ett BMI som ligger på 26,3 (med nöd och näppe på klassat som övervikt) men både Mini och jag omfattas av att vara norm viktiga. Vi kan handla och äta ute utan att omgivningen stirrar eller lägger nån värdering i det, vi kan handla kläder i vanliga affärer och våra storlekar finns alltid inne. Ingen av oss skulle bli nekad arbete eller på annat sätt diskriminera oss till följd av vår vikt. (Min ålder däremot men det är ett annat inlägg.)

Så ja. Det var berättigad kritik. Eller som någon skrev (typ): Du kunde istället ha skrivit att du gått upp i vikt och inte känner dej bekväm eller hemma i din  nya kropp. Tjock är ingen känsla. Tjock är inget man är för att man har en dålig dag.
Jag lär mej hela tiden. Jag har undan för undan som jag följt de här kontona insett att jag burit på en hel del sunkiga fördomar och förutfattade meningar om tjocka människor. Att jag till å med uttryckt mej förkastligt när jag talat om dem. Tjocka kvinnor med korta kjolar eller magtröjor tex. Eller tjocka med kundvagnen full av chips å kakor. Rent fruktansvärda tankar har jag hyst.
Därtill har kroppspositivismen lärt mej att bli snällare mot mej själv.
Att inse att kroppen är fantastisk trots valkar eller put.
Jag kan varmt rekommendera er som liksom jag inte alltid är den där bästa kompisen till er själva.
För det är faktiskt det minsta man kan begära, att man inte säger någonting till sej själv som man inte skulle säga till sina polare.
Hojta om du vill ha tips på konton.

Puss/ Asta

Glasskor å utbildning



Jag köpte ett par sommarskor härom dagen. Jag tänker att någon gång måste det väl ändå bli sommar igen? Eller? Ja, en viss grad av osäkerhet smyger sannerligen på när jag kikar ut på ett snöbetäckt landskap utanför fönstret. I slutet av mars. I Halland.
Hur som helst så känner jag mej nöjd. Med skorna alltså, inte snön.
Jag brukar alltid ha röda ballerina. Får se hur det är att leva sommar i silver istället.
Noah blev än mer förtjust än mej i skorna. Ett par hundra procent mer faktiskt.
Han kallar dem för glasskor och han tycker att de är så vackra att han pussar på dem och ikväll tog han med dem i sängen för att sova med dom.
Det får bli min shoppingmission nu att leta efter ett par silverfärgade barnskor.

Idag har jag varit på utbildning. Det var föreläsning i FUR, alltså Föda utan rädsla och jag tycker att man fick med sej bra redskap att hjälpa födande kvinnor.
Fick flera tankeställare kring bra och mindre bra saker vi gör och hur jag önskar att vissa saker fungerade annorlunda. Kände mej även bekräftad i tankar som jag själv haft allt sedan jag började plugga till barnmorska på knasiga saker som görs av gammal vana, PM, partogram å allmänt tyckande.
Hur som helst hade vi lite enkla övningar som vi gjorde 2 och 2.
Det handlade mycket om beröring, enkla och självklara saker egentligen.
Jag tog med mej en del saker som jag kommer att tänka på i fortsättningen.
Och gud vad skönt det är med beröring.
Jag blir sällan berörd i min vardag.
Mannen å jag har skilda sovrum och vi kramas inte särskilt ofta.
Men det slog mej där å då att det inte bara är den födande kvinnan som behöver beröring utan eg alla.
Att man kan glömma bort något så självklart!

I natt sov jag. 9-10 timmar eller nåt sånt, med ett par kissepauser.
Och man blir verkligen en annan människa.
Jag känner mej... snäll!
Jag avskyr den sura, gnälliga och småelaka människa jag blir efter ett par dygn med lite sömn. Avskyr det och får dåligt samvete.

Puss/ Asta

tisdag 27 mars 2018

Insomnia, del 367



Jag borde kanske inte skriva nu.
Nu blir det för ärligt, för rakt, för naket.
Jag är trött. Tröttare än vad jag kan minnas att jag någonsin varit.
Tröttare än när jag hade småbarn. Tröttare än när jag slutade med Zopiklon.
Det känns så. Förmodligen var jag lika trött då.
Men jag skriver ändå.

Den senaste veckan har jag sovit ungefär lika mycket/ länge som under en ordentlig natts sömn. Kanske 10 timmar.
Jag har precis avverkat 30 timmars jobb på raken, det sista passet med 2 timmar sömn i kroppen. Jag hade två förlossningar och när den första var slut och jag slappnade av höll jag på att svimma sittande.
Idag har jag sovit 2½ timma. Tagit en öl. Snart ska jag lägga mej och försöka igen.

Jag är så trött, sa jag det?
Det börjar slita på mej. Fysiskt och psykiskt.
Jag har hjärtklappning och yrsel. Jag är ljudkänslig och väldigt vääääldigt lätt till irritation. Det kryper i skinnet på mej. Stöket, ljuden, familjen som pratar med mej orkar jag inte med. Jag ställer in alla sociala prylar. Jag har slutat läsa.
Min kraft räcker till jobbet, sen är den slut.
Jag känner att jag är farligt nära... farligt nära... att dundra in i den där väggen.

Imorgon skall jag ringa läkaren utan att ha särskilt mycket hopp.
Jag har redan prövat allt.
Theralen och Propavan får mej inte att somna men däremot att bli jävligt bakfull dagen efter.
Jag har prövat Atarax, Lergigan, Tavegyl, Melatonin, kognitiv beteende terapi utan effekt.
Alkohol i rejäl mängd eller insomningstabletter fungerar men är inget alternativ så jag vet inte vad en doktor skulle kunna hitta på, men jag måste ju försöka.

En del tycker att jag borde sluta jobba natt.
Jag vill inte det av massor av anledningar, men framför allt har jag haft sömnsvårigheter så länge att jag vet att dagpass inte hjälper. Tvärtom, det skulle stressa ihjäl mej å veta att jag måste upp kl 05:15.

Det händer att jag sover. 8-9-10 timmar på raken.
Efteråt vaknar jag och känner inte igen mej själv.
Jag är gladare, snällare, smartare... snyggare!
Jag känner att Va fan, det är så här alla andra mår JÄMT, tror fan att det är lätt att vara dom!
Och jag vill må så. Jag vill vara den Asta. Lite oftare än nu i alla fall.

Fast, jag fick hem mina nya vårskor jag beställt på nätet idag.
Ett par silverfärgade Tamaris ballerina. Skitsnygga.
De ska jag ha. Om det blir vår igen.

Puss/ Asta

fredag 23 mars 2018

Typiskt

Hej på er!

Om någon läsare mot förmodan sitter å undrar över vart jag har tagit vägen så är jag här. Här i mitt lilla gula, fula hus pendlande mellan att jobba och sova (eller inte lyckas sova då.)
Anledningen till min tystnad beror på att min stationära dator är sönder, eller mer bestämt skärmen. I detta nu skriver jag bara ett meddelande till er på min bärbara. Jag har jäkligt svårt för att skriva allt för många rader på denna bärbara. Har svårt för att hålla upp fingrarna när jag skriver och orden hoppar mellan raderna.

Det är så jäkla typiskt. Jämt när jag av någon anledning inte kan blogga, för att jag är för upptagen eller som nu när tekniken strular så får jag upp en massa idéer till inlägg.
Var på stan idag och provade kläder. Har ännu inte vant mej vid min nya kropp... mina 10 kilo extra... och att figuren är annorlunda. Så jag provar sådant som jag brukar gilla.
Har många tankar kring det där. Övervikt. Hur man "bör" klä sej, hur annorlunda jag ser på andra som har hull.

Lyssnade på Skäringer och Mannheimers pod, gillar den nästan alltid men håller inte alltid med. Tex så pratade de i senaste avsnittet om hur dagens människor har brist på tid och hur saker därför dör ut. Husmanskost, handarbete osv.
De drog bland annat ett exempel hur de menar att Emil i Lönnebergas mamma och pappa på kvällarna satt och pysslade på kvällarna. Stoppade strumpor å annat men att idag finns inte den tiden.
Alltså hur verklighetsfrånvänt är inte det?
Tro att bönder på 1800 talet eller tidigt 1900 tal hade gott om tid jämfört med gemene man idag?
Vi hinner ju instagramma å facebooka ett par timmar om dan.

Ett annat inlägg kunde bli om systerskap. Vad det är. Om kvinnor måste hålla med varann om allt, om kvinnor ska ha samma rätt till sunkigt beteende som män, vad man som kvinna fan inte gör mot en annan kvinna.
Cissi Wallin outade ett gäng kända män som betett sej gränslöst mot henne i en kvinnogrupp hon å jag är med i på facebook och vips så hade hon fått meddelande från en av dessa män.
Kvinnor som gör sånt förtjänar en särskild plats i helvetet.

Funderade på mående. Hur jag kan må väldigt bra och samtidigt lite dåligt på en å samma gång. Mitt mående idag har rymt vemod å tacksamhet huller om buller.

Nåt av detta ni skulle vilja läsa mer om när skärmen funkar? Eller nåt annat kanske?

Ha en fortsatt fin fredag

Puss/ Asta

tisdag 20 mars 2018

Korkad skam



Jag hämtade ut läkemedel på apoteket igår. Pulmicort som är en kortisoninhalation som jag tar (ska ta i alla fall) dagligen och som ger skydd åt mina lungor och luftrör då jag är astmatiker och Ventolin som är en vid behovs inhalation med luftrörsvidgande.
Jag kände en sällsam lättnad (och lite märklig stolthet) över att hämta ut så "normala" läkemedel. Läkemedel som helt och hållet har med den fysiska hälsan att göra.
Innan var mina viktigaste läkemedel insomningstabletten Zopiklon och antidepressiva tabletten Cipralex.
Zopiklon bröt jag tvärt med för 1½ år sedan lite drygt efter att ha haft den i sju-åtta år. Det är den svåraste last jag någonsin gett upp å jag sover fortfarande ungefär bara var tredje natt.
Mina antidepressiva slutade jag med i somras, startade upp igen i höstas, och slutade med igen för några månader sedan. De har jag ätit i 6 år ungefär.
Och det är så skönt att känna att jag klarar mej, att jag är stark å hel för egen maskin.
Jag har alltid känt en viss skam när jag hämtat ut dessa mediciner.

Kan vi tala lite om den skammen?
Jag känner skam över skammen. Över att som sjukvårdsutbildad tänka så infernaliskt korkat.
Som utbildad sjuksköterska vet jag förstås att det inte finns något som helst svagt, klent, tokigt eller onormalt med att behöva mediciner för den psykiska hälsan.
Jag skulle råda varenda människa med depression eller som det var för min del, upprepad ångest att söka läkare och att påbörja en medicinering för detta.
Det är livsräddande medicin i många fall och livskvalitetsförstärkande medicin i ännu fler fall.
En obalans bland hjärnans synapser är inte konstigare eller knäppare än att en diabetiker behöver insulin eller att någon med nedsatt sköldkörtelfunkion behöver hormon.
Så varav denna stolthet å lättnad över att för egen del "klara mej" utan?
Jag vet inte. Men en klok kvinna jag kände en gång, en lärare i psykologi, berättade precis samma sak. Hur hon som samtalsterapeut ofta gett råd om och talat varmt kring medicinsk behandling mot depression men när det drabbade henne själv åkte hon till grannstaden för att gå till apoteket.
Så knasigt och orationellt men ändå där och på nåt sätt ännu ett bevis för att vi alla på nåt sätt förehåller oss annorlunda till psykisk ohälsa än den fysiska motsvarigheten.
Och kanske är det där det ligger. "Som man känner sej själv känner man andra", eftersom man själv dömer den egna psykiska ohälsan så hårt tror/ vet man att andra gör det samma?

Jag tror att enda sättet att komma ifrån denna korkade skam och de fördomar som finns kring psykisk ohälsa är att tala om det.
Tala öppet om att den finns där.
Antidepressiv medicinering är ihop med gastritbehandlande medicin läkemedelsbolagens storsäljare. De flesta människor kommer förr eller senare råka ut för en depression.
För många av oss är depression eller perioder av ökad ångest något återkommande och som kommer att få behandlas många gånger i livet.
Det finns en starkt ärftlig komponent.
Det syns inte utanpå men ungefär 20 % av befolkningen äter någon form av läkemedel för nedstämdhet. Det är mer än var 5:e vuxen.
Och i våra tidevarv där lycka, självständighet och självförverkligande är heliga mantran så är det svårt att acceptera.

Puss/ Asta

söndag 18 mars 2018

Mitt söndagsäventyr


En ledig söndag som gått i hårets tecken.

Jag trivs rätt bra som mörk om man bortser från den lilla petitessen att jag är väldigt grå och därmed måste färga om det var tredje vecka.
Tanken på att avfärga det hemma har jag haft ett längre tag. Jag har läst om Colour B4 på nätet där folk visat bilder och varit väldigt nöjda så för några veckor sedan skickade jag efter det och idag var det alltså dags.

Först här en förebild tagen för några dagar sedan.

Anneli Lodéns foto.

Så här såg kittet ut. A blandades med B och C var en efterbehandling.


Anneli Lodéns foto.

Jag hade läst att det luktade illa men ändå inte kunnat föreställa mej stanken!
Det luktar inte kemiskt eller skarpt utan mer äckligt. Har aldrig känt doften av ruttna ägg men kan föreställa mej att det luktar precis så.
Plastfolie runt var inget krav men värme var bra så jag slängde på det.
Och så kapslade det ju in stanken lite grann.
1 timma skulle det verka. Sedan skulle man skölja 10 minuter. I med C, verka en minut och skölja... igen... 5 minuter.
Rätt tidsödande med andra ord.

Anneli Lodéns foto.

Och så här blev resultatet. Vet inte vad jag väntat mej men inte morotsfärgat.
Rätt fläckigt med. Det satt mycket svart kvar i längderna på sina ställen.
Det är möjligt att ännu en omgång med Colour B4 hade fått bort det ytterligare men jag var inte jättesugen på att göra om proceduren och dessutom gå runt sån här i skallen ett par dar tills det anlänt.
Och trots allt sköljande, efterbehandling OCH eget balsam fortsatte skallen att lukta ruttna ägg.
Även om färgen är extremt oklädsam blev jag påmind om att jag inte klär i att vara ljus.

Anneli Lodéns foto.

Åkte in till ICA (det är fan inte alla som vågat med ett sånt hår.) Handlade en chokladbrun färg av samma märke som jag brukar ha men flera nyanser ljusare. Det var den ljusaste jag vågade ta med anledning av de mörka stråk som satt kvar.

Och ta daaaa... så här blev det alltså. I princip exakt lika dant som det var innan jag började det här håräventyret som tagit halva dagen.
Maken som tyckte att jag var (citerar nu) "finare än på många år när det är ljust för du klär inte i att vara svart i huvvet" blev djupt besviken.

Anneli Lodéns foto.

Lukten är i alla fall nästan borta nu.
Alltid något. Och så slipper jag undra hur det skulle bli.

Puss/ Asta

Tack Anna



Mia Skäringer och Anna Mannheimers senaste podavsnitt räddade min mentala hälsa idag. Med EN timmas sömn i kroppen och efter att mannen varit så där osedvanligt dum i huvudet som han är ibland kände jag som att det är han eller jag. Antingen slår jag ihjäl mej själv eller oxå ryker min äkta hälft.
Jag var ledsen, arg och väldigt trött.
Men solen sken ju och hundar måste gå ut hur det än är ställt med knoppen å kroppen så jag knatade ut med hörlurarna i öronen och lyssnade alltså på podden.
Tack å lov.

En bit in berättar Anna om hur hon och Cissi Elwin sitter hårt koncentrerade och starkt tidspressade med papper och datorer framför sej och jobbar i en hotellobby när en man "känd från tv i 65 års åldern" kommer fram.
Ger dem komplimanger, ignorerar deras vi-är-rätt-så-upptagna-här-nu nyllen och börjar berätta en anekdot om hur han för många år sedan träffat sin fru Marianne på just detta hotellet.
Så småningom går han igen, Anna och Cissi pustar ut från en rätt tråkig berättelse, än mer stressade än innan och mumlandes om att man borde så klart säga ifrån.
Då kommer mannen tillbaka! Han tyckte nämligen synd om så söta töser som skall sitta med nåt så tråkigt som arbete så han slår sej ner... igen... och börjar visa "roliga klipp" på katter.
"Titta, titta nu på denna svarta katten så tokigt han låter."
Alltså jag skrattade så snoret rök ur näsan på mej. För alla... precis ALLA... kvinnor har varit med om just det där och vet hur in i helvete enerverande det är. Både männen i sej och det faktum att vi kvinnor är så jäkla väluppfostrade och trevliga.
När Anna sen sa typ "Föreställ dej att jag sett typ Helin från Aftonbladet sittandes arbetande med nån annan journalist och jag skulle stövlat fram å Hej hej, vad gör två så här söta gossar här då, får jag lov å visa några knasiga katter" ... Ja alltså då bröt jag nästan ihop, jag bryter ihop nu och flämtskrattar bara jag tänker på det.

Alltså, varför GÖR män så? Vad är det för fel på dem?

Puss/ Asta

fredag 16 mars 2018

Martin



En rejäl baksmälla och tre timmars orolig, berusad sömn satte liksom tonen för den här dagen. Den här fredagen i mars när vi följde en vän till den sista vilan.

Vi har alltså varit på begravning idag maken å jag.
En jämnårig vän som vi känt länge och träffat sporadiskt... men som vi båda tyckte väldigt mycket om och har många fina minnen med... rycktes hastigt bort i sömnen förra månaden och efterlämnade bland övrig familj och vänner två barn i skolåldern.
Det är overkligt och orättvist när en människa på lite drygt femtio dör utan förvarning men när små barn är inblandade rör det upp så mycket känslor utöver den sorg som är min.
Jag känner... ilska.
När prästen talade om Guds kärlek och stora nåd så är det en inre röst i mej som protesterar å gormar, en röst som vill komma ur, en utskällning som skulle heta duga.
Jag funderade på om jag har nån gudstro i kyrkan. Tvivlen och misstron är stark, men varför blir jag i så fall arg... skitförbannad... på Gud om jag nu inte tror att han finns?

Det blev en väldigt vacker begravning. Fina psalmer och stämningsfullt vald musik i övrigt. Vackra blommor och en otrolig värme och kärlek till dagens huvudperson. Värmen till Martin gick faktiskt att ta på. Omtanken om hans familj som är kvar likaså.
Det var många som var där och ville hedra honom/ familjen och ta avsked.
Jag tror inte jag ens känner så många människor. Inte ens om jag räknar med alla som verkligen inte tycker om mej.

Efteråt var både mannen och jag helt utpumpade. Jag la mej och sov tre timmar som en klubbad säl. Drömlöst och tungt.
Jag är fortfarande trött och tom. Det var så många känslor, och känslor kostar på.
Många tankar på andra man mist och saknat. Tankar på vem som står på tur.
Tankar på den egna döden och på livet... mitt enda liv... som jag helst ska hinna få ut så mycket som möjligt av innan det är över. Om det är över imorgon eller om fyrtio år vet man aldrig.
Martin verkar bara ha somnat. Men om han hann förstå, vad tänkte han då?
Hur summerade han? Hur nöjd var han?
Hur kommer jag själv summera den dagen? Vad kommer jag vara nöjd med, vad kommer jag ångra?
Som bekant är det ytterst få människor som på sin dödsbädd faktiskt grämer sej över att de aldrig simmade med vilda delfiner. Våra relationer är viktigast.
Hur vi blir ihågkomna och för vad.

Jag kommer minnas Martin för hans humor och värme. Jag kommer minnas honom för att han tyckte att jag var jordens lyckligaste kvinna med en make som min. Det sa han alltid. "Visst är du lycklig Asta, visst är du tacksam?"
Jag ler nu. Himlar med ögonen som jag alltid gjorde när han sa så där och så saknar jag dej. Jag ångrar att vi inte tog oss mer tid till varann.
Vila i frid vännen. Vila i frid.

Puss/ Asta

onsdag 14 mars 2018

Den sista utposten

Anneli Lodéns foto.

Jag går i parterapi med ett av mina barn. För att vi tar vår relation på allvar.
Och där pratar vi om henne å mej, om oss, och hur vi kan bli ett starkare vi.
Vi pratar med andra ord väldigt lite om egna demoner, framför allt inte om mina, men vid två olika tillfällen har terapeuten kort berört... "mej."
Vem är du när du inte är mamma och mormor/farmor?
Vem vänder du dej till när du mår dåligt? Vem tar över när du inte orkar?

Och båda gångerna har det varit som att trycka på en knapp, en snabb sinnesförändring, en fallucka som öppnas.
Första gången reagerade jag väldigt starkt och tårarna bara välde fram.
Andra gången... idag... var jag kanske mer förberedd men nåt tungt och mörkt från ingenstans landade i magen.

För så här är det.
Jag är en babblig och öppen människa. Det är avgörande för min psykiska hälsa tror jag.
Jag pratar om det som känns, när det känns, med nästan vem som helst.
Jag har inga ambitioner (jo, det har jag kanske men jag strider inte för dem) att framstå som mer välbalanserad eller harmonisk än vad jag är.
Så det blir några minuters prat här med den, och några minuters prat med nån annan. Om det som för tillfället är.
Men jag har ingen jag vänder mej till. Och jag har verkligen ingen som tar över om jag mår dåligt. Ingen sån där fast person som jag alltid ventilerar med eller som bär mej när jag behöver det.

Jag vet inte om jag någonsin haft det bortsett från åren med Märta. 
Jag har ju haft perioder när jag känt mej närmare vänner och jag saknar ofta min mormor.
Inte för att hon egentligen var så himla bra att prata med, hon och hennes problem eller sinnesstämning tog snabbt över och jag blev lätt utmattad av all hennes pessimism.
Men mormor var på nåt sätt den sista utposten. I vad och hur jag menar kan jag inte riktigt förklara. Men nu är jag det. Utpost. Den det hänger på.

Jag klarar mej bra ändå. Jag tycker inte synd om mej själv.
Jag har mina små knep. Att läcka känslor, att vara fysiskt nära min hund, att andas frisk luft och att se ut över havet.
Det räcker, jag klarar mej... absolut och helt säkert.
Men när nån gläntar på den där ensamhetsdörren, när någon uttalar den där frågan om vem, vem som bär då det behövs och jag måste svara inför mej själv.
Ingen. Ingen bär. Ingen tar över. Ingen ser... alltså ser... mej då kommer någon form av ensamhet över mej. Och i den stunden är det tungt.

Man inbillar sej så lätt att alla andra har någon. En kärlekspartner, en nära vän, en förälder som vaktar på en, bär och tar över då det behövs, men jag tror egentligen inte att det är så för alla andra. Vi svenskar sägs ju vara världens ensammaste folk.
Att vara/ känna sej ensam är en skamlig känsla för många. Ett slags misslyckande. En sorts svaghet.
Jag håller inte med. Och jag tror som sagt att det åtminstone inte är ovanligt.
Men synd är det. Alla borde ha någon som bar dem. Ibland.

Puss/ Asta

måndag 12 mars 2018

Igen å igen å igen å igen å igen å igen...



Det tar aldrig slut!
Det känns inte riktigt okej att hålla på å gnälla över ändlösa virusinfektioner när det finns andra i min omgivning som har det så mycket värre och som mer än gärna skulle byta sitt hälsostatus mot vårt.
Dessutom är det inte direkt de skojigaste blogginläggen att läsa så jag försöker hålla igen...

Men alltså det börjar kännas tjatigt nu. Uppgivet rent av.
Jag har ändå fyra egna barn men har aldrig någonsin varit med om en liknande höst och vinter.
Förkylningsträsket startade i slutet av augusti när vi var iväg utomlands och sedan dess har det avlöst varandra, involverat delar av familjen om å om igen.
I början höll jag räkning på det, men någonstans vid sjuka 6 eller 7 för egen del tappade jag räkningen och det var ett tag sedan.

Igår kände jag mej skitdålig. Trots ordentlig kortisonkur så hade förkylningen satt sej ordentligt på lungorna. Jag var trött hade ont i halsen, tungt att andas och hostade som en galning. Nånstans på eftermiddagen bröt jag bara ihop och började TOKGRÅTA för att jag är så less. Idag är det bättre och jag kan i alla fall jobba i natt.
Det jag har nu i basiluskväg fick jag av Noah för nån vecka sedan.
Han hade nåt liknande, tillfrisknade... men se så för två-tre dagar sedan... så kom en ny liten virus och tog honom i anspråk och nu har han igen hög feber och kräks när han äter/ dricker. Får pytsa i honom små mängder åt gången.

Jag fortsätter upp i vikt. Våren verkar dröja, vädret är grått. Tangentbordet är snett å vint och varannan bokstav får hamras in och livet känns bara allmänt...
Bläääääää.

Puss/ Asta

söndag 11 mars 2018

Johanna Möller

https://s17-us2.ixquick.com/cgi-bin/serveimage?url=https%3A%2F%2Fimages.mmcloud.se%2Fapi%2Fv1%2Fimages%2F30613574-27ef-5dab-9ac0-580919c86a6d%2F1200.jpg&sp=c35251a781dce212c2e86aad1c117b7e

Jag har under kvällen ägnat mej åt att lyssna på podden "En mörk historia."
Sommarstugemordet- Arbogakvinnan- Johanna Möller.
Jag tror presentation av henne är onödig, alla som bott i Sverige och inte levt under sen sten de senaste åren har knappast kunnat undgå henne.
Av tingsrätten fälldes hon för anstiftan till mord på sin fd pojkvän och för medhjälp till mord på sin pappa och medhjälp till försök på mord på sin mamma till livstids fängelse. I hovrätten friades hon för anstiftan trots att ingen eg tror att hon på nåt sätt var oskyldig till hans död. Straffet kvarstod dock... livstids fängelse på Hinseberg.

Många tankar far genom mitt huvud när jag lyssnar på "En mörks historia" och dess fem avsnitt.
Att Johanna Möller är totalt livsfarlig och helt hänsynslös, en kvinna som inte drar sej för någonting, inklusive att slänga ut sina barn till vargarna för att klara sej själv.
Jag har följt medierapporteringen kring Johanna Möller så att jag skulle känna så var ingen överraskning.  Men även andra tankar dyker upp... hur detta i flera led verkar vara en ytterst dysfunktionell familj i flera led.
Johannas mamma hörs många gånger genom podden och jag försöker sätta mej in i hennes situation. Hon känns jävligt kall. Utlämnande mot sin dotter i beskrivningarna av deras relation långt före brotten. Hon talar illa om Johanna, hon menar att mannen hennes (Johannas pappa) var svag för sin dotter och ryckte ut när Johanna bad om hjälp. Med pengar eller bråkiga karlar, med barnvakt å annat. Mamman tyckte hela tiden att de skulle avvakta.
Hon beskriver sin dotter som falsk och manipulativ, som en person som fejkade glädje och sorg redan när hon var liten. Det finns ingen kärlek och ingen sorg i hennes röst när hon talar om sin dotter, varken innan eller efter morden.

Men även annat är konstigt. Relationen Johanna- hennes vuxna dotter sägs det mindre om.
Men när sexfilmen föreställande Johanna och två ensamkommande flyktingpojkar läcker ut i pressen försöker Johanna få dottern att ta på sej att det är hon. Och när polisen senare ringer upp dottern för att hon ska komma dit efter pojkvännens död säger dottern "Jaha så då lyckades hon till slut."
Trots det berättar inte Johannas dotter för sina morföräldrar att mammans pojkvän dött genom drunkning när Johanna säger till sina föräldrar att han dött av hjärtproblem till följd av sitt knarkande (som man sedermera aldrig fann spår av.)
Johannas son på 12 år förmårs av Johanna att lämna falskt alibi kvällen hans morföräldrar utsätts för mordplanen. Han vidhåller länge.
Senare nyttjar både han och dotters partner sin rätt att inte tvinga vittna mot Johanna medan dottern väljer att göra det.
Så jäkla mycket som är konstigt och trasigt där.

Johanna Möller är faktiskt den enda mördare jag känt ett behov av att skriva till.
Av att försöka förstå. Samtidigt så inser jag att hon är manipulativ och farlig så vill jag verkligen lämna ut mitt namn och adress till en sådan kvinna?
Hon fascinerar mej. Tror inte för ett ögonblick att hon är oskyldig till nåt av det hon anklagas för men jag vill veta varför. Bortom motiven att hon behövde pengar, hur blev hon som hon blev?

Har ni känt så nån gång när ni läst om ett fruktansvärt mordfall?
Att ni vill förstå?
Att en del av er kan känna med mördaren?
Bra idé att skriva till Hinseberg eller skitkass idé?


Puss/ Asta

lördag 10 mars 2018

Ja varför inte

Grandiôse Extreme Mascara

Ledig lördag och trots att jag är klen igen (för vilken gång i ordningen har jag
tappat räkningen på) så har det varit en bra dag.
Solen sken, det mesta av snön är borta och liiite liiite vår kan börja anas.
Jag tog en lång promenad med hunden å lyssnade på poddar under tiden.

När jag kom hem hade jag bespetsat mej på att åka in till stan.
Mannen hade tagit "min" bil och skulle vara borta hela dagen. Han hade lämnat "sin" bil kvar men tyvärr utan nyckel och jag fick mej ett tokspel på honom å gormade i telefon för allt vad min krassliga hals höll innan jag bet i det sura äpplet å tog bussen in.

Behövde köpa helgbuketten, bubbel till Mello ikväll och en ny mascara.
I förväg hade jag grämt mej lite över mascaran. Att lägga så mycket pengar.
Jag som redan shoppat en massa denna månaden.
Fick prata sans med mej själv genom att tänka på att under det dryga 1,5 året som jag hade fransförlängning la jag 500 kr var tredje vecka och då är inte de 315 kr för en mascara som håller i månader mycket.
Väl inne på Kicks fick jag tydligen (?) en mindre sinnesförvirring för jag köpte inte bara mascaran utan oxå en ögonskugga och en läppenna. Och när expediten frågade om jag inte skulle slå till på Lancomes ögonmakeupborttagning för ENDAST 185 kr hör jag mej själv säga "Ja varför inte." Nog för att den är bra, det är den, men det är min billiga skit som jag redan hade hemma oxå.
Hopp. Som ni förstår gick kalaset på bra mycket mer än 315 kr, men attans så fin jag ska bli!

Jag hade en halvtimma kvar till bussen skulle ta mej hemåt och ville inte riskera att gå in i nån klädaffär och komma ut med nåt mer "nödvändigt" sså jag lockade istället in mej på ett café/matställe och tog en öl.
Jösses så gott att sitta där, fippla med telefonen och se på folk i lugn å ro.
Ölen för 65 spänn (trots att jag hade öl hemma) fick vara värd det. Var värd det.
Hur som helst visade det sej att jag sett fel på när bussen skulle gå och att den redan gjort det 8 minuter tidigare än vad jag trodde så det var bara att vänta en timma till. Gick tillbaka å tog en öl till. Den kändes inte riktigt lika värd det men NÅT måste ju en stackars tant roa sej med.

Nu väntar jag på Mello trots rent usel kvalitet på bidragen i år.
Jag hoppas vi skickar Rolandz och skämmer ut oss för Portugal och resten av Europa. Det vore gott år Christer Björkman och gänget som väljer ut artisterna.

Hur har din dag varit?

Puss/ Asta

tisdag 6 mars 2018

Här lindas ingenting in

Bildresultat för löss

Jag skiter i att linda in det och säger precis som det är. Helt skamlöst.
Vi har hårlöss.
Eller vi hade hårlöss hoppas jag för vi behandlade oss i söndags med ett för mej nytt medel som heter Paranix. Det är ett slags oljigt schampo som inte innehåller gifter utan som skall döda lusen och dess ägg på mekanisk väg, genom att de torkar ut. Smidigt var det med, till skillnad mot Tenotex som jag använt innan och som skall sitta hela natten så skulle detta bara vara i 10 minuter.
Dessvärre behöver det sedan upprepas efter sju dagar.

Jag tycker inte det är speciellt trevligt med löss, jag tycker att dom är rätt äckliga. Men till skillnad mot många andra får jag inte panik av varken tanken eller att se de små rackarna.
Det är ett tag sedan vi hade det sist, det var väl när barnen var små, men man har ju gått igenom ett antal lusperioder i sitt liv. Och frågar ni mej så är löss ingenting på äckelskalan jämfört med skabb. När de små djuren kryper inuti en blir det fan så mycket läskigare tycker jag.

Sagt å gjort alltså. Vi luskammade. Jag hittade två löss i mitt hår, kanske 3 men den sistnämnda kan ha varit nåt litet skräp. Vi fann inga mängder i Nella eller Noahs hår heller... och maken tvärvägrar att ens undersöka det (alltså vägrar som i att bli tokförbannad när vi i härdar.) Jag tror hur som helst att vi precis fått det. De små raringarna förökar ju sej i rasande takt.
Så i med medlet. 10 minuter gick. Sköljde ur. Stylade till det. Drog till jobbet.

Sen började det!
Klådan. Och herre min skapare å hans profeter vad det kliade.
Jag kunde inte somna på hela natten som var för att det kliade så.
Klockan 6 på morgonen klev jag upp och tog en Tavegyl... det var hyfsat orutinerat att vänta så länge.
Jag tror ju inte att det kliar av lusangrepp eftersom jag inte kände något innan.
Inte heller tror jag på att det är psykologiskt. Jag tror att det är en reaktion på medlet, något jag trodde var omöjligt eftersom det är giftfritt men som jag förstått på andra att det ändå är en vanlig reaktion.
Känns lagom lockande att sätta i det igen om fem dagar men jag får väl preppa ordentligt med antihistamin och sen BE TILL GUDARNA att det är borta.

Har ni haft löss?

Puss/ Asta

måndag 5 mars 2018

Asta gräver i sin hjärna. Del 637.

Anneli Lodéns foto.

Inatt på jobbet pratade jag med en kollega om det här med att vara ny och osäkerheten som följer med det. Det är mycket, mycket bättre nu efter dryga året... jag tänker inte varje månad att jag ska gå därifrån och aldrig komma tillbaka... men det finns moment jag fortfarande tycker är svåra, tillfällen när jag ännu känner mej otillräcklig.
Kollegan sa då nåt i stil med "Det är väl bra att inte tro man har koll på allt när man är ny" och jag svarade "Jag är inte typen som tror att jag har koll på allt, däremot är jag typen som tror att alla andra som varit klara lika länge som mej har koll på allt."
Så är det. Jag har inga problem med att vara nybörjare. Jag vill bara inte vara sämre än andra nybörjare. Inte nån som kollegorna suckande viskar om "Hur ska det gå?!" 

Det där går att föra över till andra situationer i livet med.
Och jag vet inte varför jag har så hög tilltro till andras förmågor eller liv.
En förnuftig del av mej inser ju att livet... relationer, jobb, självkänsla... är lika besvärligt för alla (eller de flesta) medan en annan del av mej tror att jag är liiiite sämre hela tiden.

För några dagar sedan (eller om det var veckor) funderade jag på det här med relationer, nära relationer, som måste fixas. Som skaver. Som krånglar. Som inte flyter helt å hållet.
Jag tänkte att jag var på god väg att lösa/ komma till rätta med en nära relation när en annan började skava. Som en evighetsmaskin.
Men sen så funderade jag på om det egentligen är nåt fel?
Om det inte är så det är?
Livet.
Bara det att jag inbillar mej att i alla andra familjer råder det sån satans harmoni hela tiden. Frågan är i hur många familjer det verkligen är så och hur de i så fall mår?
Konfrontationer och konflikter som plockas upp till ytan är kanske i själva verket något vitalt. Något bra.
Säga vad man vill om min familj men vi älskar varandra och vi vill framåt. Vet att vi kan bättre. Och vi sopar ingenting under mattan.

När man blir förälder så är man tidigt ganska klar med vilka fel å brister ens egna föräldrar (och i mitt fall morföräldrar) hade och som man inte vill föra vidare i sitt eget föräldraskap. Och man vet vad man vill ta med sej från barndomen och ge till sina barn.
Ens roll som förälder (eller partner, vän...) påverkas av de förebilder man haft.
Och med begränsningarna så blev trots allt mina föräldrar bättre än sina föräldrar, jag bättre än min mamma å pappa, mina barn bättre än mej.
Jag tycker verkligen att, under förutsättning att man inte utsatts för övergrepp som barn, så har man som vuxen ansvar för sitt eget liv.
Fantastiska eller mediokra föräldrar till trots, som vuxen och framförallt som förälder själv, bär man ett eget ansvar för hur man agerar och förhåller sej.
Det går inte att skylla ifrån sej.
Jag är inte felfri. Alltså jag är verkligen inte felfri som mamma (eller nån annan roll heller), men jag vill ge mina barn en känsla jag själv aldrig fick och som påverkat och fortsätter påverkar mej livet igenom... Den att... jag står kvar!
Jag tar kritik. Jag blir sårad, arg eller vad det nu må vara, jag instämmer eller jag kan inte ta åt mej men jag står kvar. Ovillkorligheten i min kärlek är och har alltid varit det viktigaste.

Och alla har sina kors att bära. Jag vet ju det. Egentligen.
Hur har du det?

Puss/ Asta

torsdag 1 mars 2018

Värre än värsta deckaren



Alltså jag är så himla fascinerad av Johanna Möller och Arboga mordet.

Jag tror att senast ett kriminalfall berörde mej på samma sätt var Knutby 2004... den historien var ju mer skruvad än vad någon deckarförfattare någonsin skulle kunnat ha knåpat ihop.
En pastor... en alldaglig fan... som mördade sin första fru. Gifte om sej, knullade med älskarinna 1 i grovköket medan älskarinna 2 och frun låg å sov i huset och sen förmår älskarinna 2 att försöka ha ihjäl både fru och älskarinna 1 samt dennes man. Allt i kristendomens namn.
Jag slukade ALLT som fanns att läsa eller lyssnas på om denna helt makabra historia.

Och nu har då Johanna Möller dykt upp. Helge Fossmo's kvinnliga motsvarighet.
Totalt avstängd känslomässigt, manipulativ, sjukligt självcentrerad och farlig som fan.
Först mördade hon sin första man. Tingsrätten fällde henne men hovrätten friade... jag tror vad jag tror ändå. Sen utnyttjar hon unga flyktingpojkar för sex genom att hota dem med att utvisas och slutligen duperar hon en hälften så gammal man som hon själv att försöka ha ihjäl sina föräldrar.
Alltså jag skulle SÅ GÄRNA vilja ta mej in i den kvinnans huvud.
Det är den första mördare jag någonsin känt lust att skriva till av nyfikenhet över hur sjutton hon är funtad.
Att Johanna Möller är helt skrupelfri och vansinnigt manipulativ råder det ingen tvekan om. Hon försöker använda sej att tidigare dömda, tidigare benådade, häktespersonal och sina egna barn för att komma undan.
Jag hör till minoriteten som tycker att älskaren, den unge Rajabi fick ett alldeles för hårt straff. Möller var hjärnan... det har två instanser kommit fram till... han var ung, i beroendeställning och ett lätt byte för henne. Mer ett medel än en mördare.

Vi läser ju om våldsamma, känslokalla, bestialiska, beräknande män dagligen i tidningarna. Män som begår vidriga och våldsamma brott mot nära anhöriga.
Män är män, jag hyser inga illusioner även om jag förstås förstår att inte alla män går så långt att de mördar kvinnor, det borde jag inte ens behöva skriva. Men kvinnor...det är klart att de finns, Johanna Möller är ett bevis på det... men det är sååå mycket mer ovanligt.

Puss/ Asta

Empati och empatilöshet



Mars. Ny månad. Nya bloggtag. Vår hör ni! (Ja, det kanske inte känns just nu men Kung Bore vet att slaget är förlorat.)
Jag har ju skrivit en del bloggginlägg det sista inom kategorin... tja, vad ska jag kalla det? Offentlig mental blottning?
Jag har ingen aning om ni gillar det och om ni kan relatera för nu är ni så där skitkassa på att kommentera igen, men jag kör väl på tänker jag.

Tänkte skriva lite om det här med att vara empatisk och att vara empatilös.
Jag är nämligen båda delar har jag kommit fram till... lite förvånat så där.
Jag har alltid sett mej som en person som har väldigt lätt till empati.
Nästan lite väl lätt faktiskt. Jag tror oxå att det är så jag uppfattas av de flesta, det är i alla fall något jag ofta och i många sammanhang fått höra.
I de flesta fall som komplimang, att jag är godhjärtad och medkännande å tillgänglig för andra som behöver stöd eller hjälp.
I några fall har jag fått höra det i negativa sammanhang. Den sämsta handledare jag någonsin stött på var min under psykiatriplaceringen på grundutbildningen. Hon tvekade att godkänna mej för att jag uttryckte empati över patienterna... i personalgruppen! (Rikspucko.)
En annan handledare jag bara hade över en endagarsplacering på grundutbildningen när jag var på ett flyktingboende sa att "de skulle dupera dej på en kvart." Hon menade väl att jag var godtrogen eller möjligen svag för bruna vackra ögon.
... Det sistnämnda nja kanske, godtrogen-knappast. Jag har snarare en närmast osund skepsis till män i allmänhet och främmande män i synnerhet. 

Jag tror att jag kan uppfattas som empatilös ibland när jag inte är det. När det handlar om överlevnadsstrategier.
Som med min bror eller min mamma exempelvis.
Min bror slutade jag att träffa 20 år innan han dog, vi hade efter det bara viss telefonkontakt i perioder.
Med min mamma kan jag blockera hennes samtal i perioder. Eller jag kan skita i att svara ett par dar. Eller jag kan svara snäsigt som fan när jag gör det.
Bete mej empatilöst.
Jag blir ledsen och orolig när hon ringer å är så där full. Jag vet av erfarenhet att hon ändå inte minns det å kommer ringa och säga samma sak igen inom tre minuter. Och jag blir rädd... missbruk och att själv hamna där är som sagt en stor skräck sedan barnsben. Bara nykterister och idioter kan tro att de inte riskerar hamna där om livet är tillräckligt jävligt mot en.
Och jävligt har livet varit mot min mamma. Jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Men efter att ha levt med missbruk i min absoluta närhet hos dem båda under trettio års tid så har jag varit tvungen att lära mej det förhållningssättet.
För att det inte hjälper dem ett skit om jag oxå går under. För att jag inte kan rädda människor som inte vill bli räddade. För att mina prioriteringar ligger och alltid har legat på mina barn (och nu även barnbarn.) Det är till sina barn man alltid har skyldigheter som förälder, eg inte mot någon annan!
Det betyder inte att jag inte sörjt min brors svåra liv eller död. Att jag tusen gånger önskat honom något annat. Att jag inte minns honom som barn innan drogerna tog honom.
Det betyder inte att jag inte oroar mej för eller älskar min mamma, vår kärlek till varann är högst dysfunktionell men den finns där, åtminstone från mitt håll.

Men empatilös då?
Ja jag har de dragen oxå. Det finns situationer där jag borde känna med en person men inte gör det. Inte så att jag önskar människan i fråga något ont, jag skiter bara i hen mår. Det bekommer mej inte att hen inte mår bra.
Sådana situationer kan uppstå om någon... utanför familjen... gjort mej ordentligt arg å ledsen. Jag har kommit på att blod ÄR mycket tjockare än vatten. Jag kan verkligen älska en person men om hen sårar mej rejält så är den luft för mej. Och jag minns gamla oförrätter som en knarrig elefanthona! For ever.
Kärlek å tillgivenhet bara rinner av mej och blir till ett ingenting.
För ingenting är kärlekens riktiga motsats. För hat krävs engagemang och känslor.

Har du både ock hos dej eller är det bara jag?

Puss/ Asta