fredag 19 oktober 2018

Det kommer att hända dej oxå?

"Jag vet inte vad vi tänkte att vi skulle segla förbi
Det som alla andra i världen hamnat i
Att vi med vår energi
Vi som tänkte nytt
Att vi kunde hoppa över det
Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare
Folk blir mindre av en nu och väntar sig mer
Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre
Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe
Kommer det att hända
Det ska hända dig med"

"Det ska hända dej med" av Säkert.

Jag såg Svt's "Det kommer att hända dej med" om Klimakteriet i två delar igår.
För en barnmorska som skrev D-uppsats om Kvinnors upplevelse av klimakteriet var det kanske inte så mycket nytt men det var ett bra och viktigt program för precis som jag reflekterade över under mitt magisteruppsatsskrivande och precis som de sa i programmet...
Halva befolkningen kommer förr eller senare att drabbas och kunskaperna är väldigt låga. Intresset med. Precis som om det är, som i låttexten ovan av suveräna Säkert, något som vi kanske... högst troligen... undkommer.

Men klimakteriet är lite så som "kvinnoproblem" för övrigt. Mens, PMS, endometrios, underlivssvamp, bristande sexuell lust något som inte är särskilt intressant. Det ska skötas privat. Klimakteriet har ännu mer av det där över sej, här handlar det dessutom om den äldre kvinnan... den förbrukade.
Och kvinnor sköter det privat. Diskret. Pratar sällan om det med någon.
Kanske skojar till det lite om det där bruset. Eller om det ilskna.
Men inte mer. Aldrig om lidande. Ensamhet. Ångesten.

Svt's program var informativt och bra. Jag tycker att det kanske var lite mycket fokus på det medicinska och hur det med hormoner kan behandlas.
Men det kan bero på just det som jag kom fram till i min D-uppsats att det finns ingen naturlig plats eller person som kan tillhanda hålla information, stöd och ickemedicinska råd.
Eller jo, person finns... barnmorskor har den reella kompetensen för att sköta dessa samtal men ändå finns klimakteriemottagningar på ytterst få platser i landet.
Och varför är det så tror ni?
Ja, ni är välkomna att tro vad ni vill men jag tror det är så enkelt att "äldre kvinnor" är ointressanta.
Detta trots att dessa "äldre kvinnor" vanligtvis är runt 50 och kanske mitt uppe i både karriär och familjeliv och aktiva sexliv. Föreställ er att "äldre herrar" råkat ut för samma sak och hur samhället skulle stå i giv akt för att få hjälpa dessa med både det ena å det andra.


Hur som helst, se gärna programmet på svtplay, det var egentligen det jag ville säga. För som sagt, det kommer hända dej med. 

Puss/ Asta

tisdag 16 oktober 2018

Det här med komplimanger


Bilden kan innehålla: en eller flera personer, gräs, utomhus och närbild


Det blir inte så många inlägg här.
Jag tycker det är småtrist å oinspirerande när jag inte får nån respons från er. Har gått tillbaka och tittat på inlägg jag skrev för ett gäng år sedan när jag fick hyfsat mycket kommentarer och själv tycker jag inte kvalitén på inläggen försämrats ( nästan tvärtom) men det kanske dom har?
Ja, jag vet att jag har gnällt om det tidigare så jag ska sluta nu, menar mer att förklara än gnälla denna gång faktiskt.
En annan förklaring är att jag har några rejäla hjärtesorger som jag inte kan skriva om här och då blir det ibland svårt att samla tankarna till annat.
En tredje förklaring är att jag broderar som en sinnessjuk sedan någon månad tillbaka. Under veckorna jag var sjukskriven och knappt orkade röra på mej så sydde jag nog lätt sex-sju-åtta timmar om dan. Det är ett evighetsjobb men jag vill så gärna att den ska bli klar så en liten kille får sin adventskalender till detta året.

Funderar på nåt annat. Komplimanger.
Gillar ni att få komplimanger?
Inom vissa kretsar, ex de jag själv hänger med på sociala medier, är det lite fult att gilla komplimanger. Eller nä, mer problematiskt. I synnerhet de ytliga som handlar om utseendet.
Och jag gör oxå den analysen. Den att det inte är bara så kul å härligt som jag alltid tänkt att det är. Att det gör nåt med oss och att vi behöver frigöra oss ifrån att ytan är så jäkla viktig.
Samtidigt är jag ju... hmm, lite äldre och uppvuxen i en annan tid och jag måste nog säga att jag faktiskt blir glad av komplimanger och att jag numera även kan hantera uteblivna komplimanger ganska väl.
Som ni vet brukar jag ju skryta med att efter allt mitt navelskådande i mej själv är jag väldigt mycket mindre bekräftelsekåt numera än för tio år sen när manlig uppskattning gjorde hela min dag. (Jag vet, jag rodnar.)
Dessvärre är det nog samma som med laster, det vill säga summan av alla laster är konstant. Mitt bekräftelsebehov har nog bara bytt spelplan och handlar nu mer om prestation än utseende och charm.

Men alltså, jo jag gillar fortfarande komplimanger som känns ärligt menade och utan baktanke. Jag blir glad av dom. Och jag ger en hel del komplimanger själv med. Särskilt till barnbarnen vilket jag får lite dåligt samvete över.
Jag är typen som kan säga till en främmande kvinna att hon har ett fantastiskt hår eller en underbar klänning.
Och som sagt, allra gladast blir jag över komplimanger som har med prestation att göra.
Jag fick två stycken i veckan, av kollegor angående min yrkesroll och blev genuint jättelycklig över dom. Att någon tycker att man duger och till å med mer än så.
Jag ska verkligen tänka på det... komma ihåg... när jag blir erfaren hur oerhört viktigt det är att se och berätta för färskingarna när de gör nåt bra.

Vilka komplimanger brukar du få? Vilka gör dej gladast?
Utseendemässigt får jag mest komplimanger för mina ögon.
Annars får jag ofta höra att jag är klok och att jag alltid verkar så lugn/ trygg.
Och det är ju fint. Lugn och trygg.

Puss/ Asta

fredag 12 oktober 2018

Rekommenderar du Dogue de Bordeaux?


Bilden kan innehålla: 1 person

Foto: Första mötet med Gottfrid som är 4-5 veckor.  Man SER kärleken, eller hur?

 Jag har skrivit om hundrasen i mitt hjärta och om att leva med Dogue de Bordeaux vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Men igår fick jag lite frågor om rasen på Instagram och eftersom jag ville ge ett utförligt svar så passar bloggen bättre som format.
Så här skriver Svenska kennelklubben om rasens mentalitet: Rasen är väldigt trogen sin familj. Kan vara reserverad mot främlingar. Den har ett väl utvecklat luktsinne och kan med fördel aktiveras med sökaktiviteter. Med rätt motivation lär den sig snabbt. Det finns vaktegenskaper i rasen, en del individer besitter mer - en del mindre.

Jag tycker inte att det säger så där jättemycket. Läser man på olika hundraser står det ofta något liknande.
Dogue de Bordeaux är verkligen rasen i mitt hjärta!
Jag har levt med dem sedan 2005 och i mina ögon finns det ingen ras som är vackrare, mer charmerande eller så komplett som denna.
Det finns många härliga hundraser, men i jämförelse blir allt annat kompromisser.
Den har fantastiska egenskaper och det är en lycka att ha "hittat hem" så, men det är inte en ras för alla. 

Med det menar jag inte att det är en "svår" ras att ha att göra med.
Min erfarenhet är att Dogue de Bordeaux är förarvek och mjuk.
Det är ingen hund som skall gormas på, absolut inte bestraffas fysiskt och de behöver vara nära "sin människa."
De älskar sin familj men väljer ut "sin människa", när jag hade tiken Märta trodde jag aldrig att jag skulle få en så mammig hund igen. Hon visade sej vara ingenting jämfört med Gottfrid. 


Det jag menar när jag säger att det inte är en hund för alla är dels det uppenbara, det är en stor hund. Vikt för hanar minst 50 kg, för tikar 45 kg men de flesta individer är åtskilligt större än så. Min Gotteman, som främlingar brukar tycka är enorm, är en liten spädis på ungefär 55 kg.
De är lågt ansatta med kraftig bröstkorg och nacke och blir outgrundligt starka.
De är ofta buffliga och står nåt i vägen... ett bord eller så... så flyttar de helt enkelt på det.
Men framförallt, och det som jag tror många människor inte uppskattar (nej, jag pratar inte om dreglet nu) är att de är sina egna.
Min gosse är synnerligen ouppfostrad och egensinnig men det är lixom ingen ras som har något större will to please. Tvärtom, de vet bäst själva.
De är relativt lättlärda men lyder bara om de har lust och sällan särskilt kvickt.
De vill gärna göra tvärtom.
Ett ex jag berättat om förr är hur båda mina Ddb tjatat om att få gå ut, svansat efter mej, gått till dörren men när jag tar kopplet går de å lägger sej under trappan.
"Gå ut? Nu? Nej du, det skulle du tänkt på förr."
Och man måste lixom gilla den egenheten annars blir det jobbigt.
Jag har haft brukshundsraser innan och det ÄR som natt och dag. 


En egenhet de har som jag inte kan förklara men som jag hört många Ddb ägare vittna om är deras förmåga att se till att bli bortskämda.
Jag själv... och många andra... har varit vana hundägare och haft vissa "principer" som fullständigt trillar på ändan med en Dogue de Bordeaux.
De ligger i sängar. I soffor. Sitter i trädgårdsmöblerna. Kommer på inkallning om de vill. Skäms bort med diverse godsaker. Ser till att de blir behandlade som de är värda helt enkelt! Som bortskämda småbarn.
Ja, det låter kanske vansinnigt men vänta du bara...
Jag vet inte hur de gör. Bara ATT de gör det. 


De är lojala familjemedlemmar. Tåliga med barn.
De behöver bara måttligt med motion och hjärngympa. Det viktigaste för dom är att få hänga med dej. Varesej du ser på film, springer i skogen eller sitter å fikar.
Alla Dogue de Bordeauxer vaktar. Det behöver inte uppmuntras. Det finns där.
Men de är inte bjäbbiga och gapiga. De ger ett par rejäla skall för att tala om att de finns.
I olika grad kan de vara avvaktande till främlingar.
Det blir en del generaliseringar, men min uppfattning är att det är som med många andra raser, tikarna är något vassare/ skarpare i lynnet än gossarna. 


Hälsomässigt har de en del att önska. Tyvärr.
Det är leder, hudproblem, andningsproblem, cancer, hjärtproblem.
Det och deras levnadslängd är rasens enda minus och det enda som fått mej att fundera på att byta ras nästa gång.
Dogue de Bordeaux är en ras som mognar sent. Som inte är helt färdig i skallen förrän de är 4-5 år. De lever sällan längre än till 7-8 år och jag vill njuta av min hund längre än så. När de dör... att de faktiskt gör det... är ju så in i helvete smärtsamt att man varje gång tänker att det inte är värt det, men på nåt sätt så är det det ändå. Och då vore det ju tacknämligt om man fick ha kvar sin älskling ytterligare några år.  


Hur som helst, Gottfrid är Gudasänd. Jag är så tacksam. 

Puss/ Asta 

Foto: Dagens bild. Gottfrid fann visst en lerpöl. 

Bilden kan innehålla: hund, utomhus och natur