torsdag 21 juni 2018

Längtar efter att ha tråkigt.

Anneli Lodéns foto.

Tre pass kvar till semestern. Onsdag morgon kl 07:15 går jag av.
Och jag känner att det är välbehövligt!
Men så där är det alltid, oavsett om jag haft semester i maj eller september. När det är några pass kvar känns det som en kraftansträngning att orka.
Hjärnan är förunderlig.

Sommaren är ju underbar!
Underbar på alla sätt. Bortsett från gräspollen. Fästingarna. Hot spot. Getingar. Lågtryck. :)
Nej, men på riktigt, sommaren är fantastisk och vi här i nord behöver desperat månaderna av sol och ljus.
Förmodligen är det ju något med det här tidsbegränsade... det att vi i bästa fall har maj, juni, juli, augusti och september på oss att umgås, vara sociala, vackra, bruna och lättsinniga.
Därför grillar vi, dricker rosé som tokar. (Har ni tänkt på hur ofta jag använder rosé som sommarattribut? Jag dricker rosé en gång på 5 år ungefär men det är symboliken. Låter somrigare än annan alkohol.) Vi ska umgås, vi ska uppleva.
För när vi summerar sommaren vill vi inte känna att vi inte tagit till vara. Att vi slösat bort.

Denna semestern känner jag tvärtom.
Vi har tänkt Liseberg. Borås djurpark. Winnerbäck. M/S Trubadur med maken.
Det ska bli jättekul men framförallt vill jag ha och behöver blanka dagar.
Tomt i kalendern.
Jag behöver de där dagarna när det inte är så mycket "rosé."
När det är hundpromenader. Kaffe på altanen. Middagslur. Kanske en sväng om bokhandeln. Ligga i skuggan och läsa.
Ni vet lite lugn och lite tråk.
Det behöver jag. Och jag ska verkligen försöka att sedan inte summera semesterdagarna som bortslösade.

Här i Västsverige har vi haft ett par veckor nu med mer normalt sommarväder efter den varma, strålande maj vi hade. Det är lite moln, lite växlande. Sol en stund, regn en annan. Svalare temperaturer.  Och jag är dubbel i det där för å ena sidan så längtar jag efter mer riktig värme igen och att få åka till stranden. Sola, äta sandiga ostsmörgåsar och bada. Å andra sidan är min allergi helt hanterbar nu när det är svalare.
Jag hoppas nog ändå att vi får ett nytt högtryck och åtminstone en period till av rejäl värme. För sen (jag vet att det är som att svära i kyrkan) har jag så smått börjat längta efter höst.
Förra året fick vi ju ingen riktig höst. Det regnade konstant september och oktober. Två månader som jag annars älskar när luften blir svalare, när det doftar ute, träden sprakar av färger och det blir legitimt att bara sitta inne och se på film om kvällarna. När serier och hockeyn drar igång.
Hösten är min tid på året.


Men lite lite mer sommar tar jag gärna.
Hur ser dina semesterplaner ut?

Puss/ Asta


Anneli Lodéns foto.

onsdag 20 juni 2018

Ensamheten



 Bildresultat för ensamhet

Lasse sjunger "Jag har människor runt omkring mej hela tiden, men jag känner mej ensam.
Fyller mina dagar allt jag kan, men det blir ändå tomt. Ja det vet jag väl."


Det sista har jag hört människor tala om ensamhet lite överallt.
Faktisk ensamhet och upplevd ensamhet.
Att vara själv eller att känna sej övergiven.
Det finns så klart många orsaker till det.
En är den faktiska ensamheten, vi lever i ett land med flest ensamhushåll i världen. Vår välfärd som fört så mycket gott med sej har oxå bidragit till att vi inte behöver ta hand om varandra som i andra samhällen. Här finns allt ifrån förskola till ålderdomshem.
Sen den upplevda ensamheten, den som säkert sociala medier bidrar till.
Att vi tror att alla andra har så många fler vänner, ett mer blomstrande kärleksliv, ett rikare och mer sprakande socialt nät.
På Instagram och Facebook visas prippsblåidyller upp.
Skäringer och Mannheimer pratade så bra om det i ett av sina poddavsnitt.
Vi jämför vår insida med andras utsida.
Alltså, vår känsla av ensamhet, tomhet och saknad efter en nära vän eller en kärleksrelation med det som andra faktiskt valt att visa.
Det tål att tänkas på.

Själv har jag inte upplevt faktisk ensamhet på många år.
Jag har egentligen allt sedan jag fick barn för trettioett år sedan knappt varit ensam. För mej känns det ofta som en bristvara och något jag kan längta efter.
En stunds tystnad. En stund med bara mej.
Upplevd ensamhet har jag känt desto oftare i perioder.
Känslan av att inte ha någon att tala med, skratta med, växa tillsammans med.
Stunder när mitt äktenskap varit tyst och iskallt har jag kunnat ta på den där ensamheten men det har oxå varit på vänskapsplanet.
När jag mått dåligt eller känt mej ledsen och inte känt att jag har en vän som jag kan anförtro mej åt, ingen jag kan ringa mitt i natten, ingen som kan bära mej när jag själv inte mäktar med.
Det är en tung, tung, tung känsla och där å då är det lätt att inbilla sej att man är den enda i hela världen som har det så.
Men så är det självklart inte. Jag tror att det är väldigt väldigt många som känner igen den känslan.

För egen del är jag just nu okej.
Jag har inte den där vännen som jag kan ringa mitt i natten eller någon jag alltid kan vända mej till. Jag har ju mina vuxna barn, men dem kan man inte tala med om allt, särskilt inte om sin  kärleksrelation. 
Men det där är olika viktigt olika stunder.
Just nu står jag stadigt ändå.
Men det där varierar. Ingen människa är en ö. Vi behöver alla någon.

Kan vi inte hjälpas åt ändå att komma ihåg att det vi ser på sociala medier, det är det som människor valt att visa upp. Vi vet ingenting om resten.


Känner du dej ensam?

Puss/ Asta

lördag 16 juni 2018

Håll för näsan för här kommer självberöm.

Anneli Lodéns foto.

Jag har suttit och egoboostat en stund eller vad man nu kan kalla det.
Läst gamla inlägg från 2012 och framåt och håll för näsan nu, men fan vad mycket bra jag skrivit. Och så vackert, slagkraftigt och klokt jag uttryckt mej emellanåt.
Ja men jag sa ju det, Håll för näsan!
Det känns som om jag bara blir sämre och sämre, som om det är så mycket upprepningar och som om jag är mer återhållsam nu mera.
Men rätt så få är väl med sedan-12 och egentligen gör det väl inte så mycket om ett ämne tas upp flera gånger.
Jag tror att jag tagit upp vart enda ämne som finns vid det här laget.
Mitt mest populära inlägg är att bära snipphalsband, det kan ni läsa här.
Följt av "Ett sjukt jävla party om du frågar mej" här och 3 sjuksköterskors röster om arbetssituationen jag levde under då här.
Zopikloninläggen kommer alltid högt. Inlägget jag skrev när Märta dog likaså och även inläggen när min pappa å jag bröt kontakten.
Finns det något inlägg du minns lite extra?
Och ännu mer spännande, finns det nåt inlägg du saknar?


Jag la märke till en sak först idag... alltså efter 6 år på den här bloggportalen... att inlägg för läsaren inte är sökbara. Det kan bara jag som inloggad göra.
Det är ju skitdåligt.
Jag har ju vissa (inte många) teman så som Asta rekommenderar eller Asta recenserar, Årskrönikor etc men det kan inte ni söka efter. Dumt. Väldigt dumt.

Jag slås av vad bloggandet betytt för mej.
Något som började på impuls. På att jag tyckte Blondinbella var så jävla dålig och ville/ trodde jag kunde göra det bättre. Det kunde jag... men inte fan blev jag känd för det.
Men!
Jag fick en massa gratisterapi. Jag har genom året ältat, diskuterat, skruvat på saker å ting ihop med er och kommit till nya insikter.
Jag har lärt känna en massa människor som blivit allt från ovänner- bekanta- riktiga vänner.
Jag har dokumenterat mitt liv på ett sätt som jag aldrig skulle klarat av att hänga i om det vore en dagbok.
Jag har lärt mej en massa. Givetvis blivit skickligare på att använda språket men framförallt fått nya insikter genom kommentarer jag fått och bloggar jag själv börjat följa.

Hur skulle du beskriva Astas blogg för någon som aldrig läst den?
Jag skulle säga att det är rätt mycket politik. Rätt mycket relationer.
En hel del amatörpsykologi. Rätt många boktips.
Några bilder på badande hundar, en Asta som väger allt mer med åren och en å annan söt unge.
Betraktelser av samtiden kanske.

Gott så. Å inte längre nån ambition om att klå Blondinbella på fingrarna.

Puss/ Asta