fredag 23 juni 2017

Cliffhangern



Fr  Jennys matblogg
Anneli Lodéns foto.


Fr Astas kök.

Kass bildkvalitet men inte så dumt va? Faktum är att min tårta faktiskt va nog så snygg och mycket somrigare. Himmelskt god var den med. Inte så ofta jag får till tårtor.
Och innan dess åt vi förstås sill å potatis. Sveriges nationalrätt.

Det har varit en helt okej midsommar här.
Regnet står förvisso som spön i backen men det var uppehåll till halv fyra eller nåt sånt så barnbarnen hann dansa kring midsommarstången.
Nä vi dansade kring midsommarstången var där en hel del människor med utländsk bakgrund, min stad må vara liten men den ä mångkulturell.
Jag funderade på om det var någon som var nytillkommen och vad de i så fall tyckte om svensk folkdans? Om små grodorna och om tredje versen på samma sång, små elefanterna.
Dans och sångledaren tog i för full hals när hon sjung: Små elefanterna, små elefanterna ä lustiga att seeee, små elefanterna små elefanterna ä lustiga att seeee, båd öron, båd öron och snabel hava de. Båd öron, båd öron och snabel hava de.
Och sen sa hon INTE tut tut tut tut utan istället nån form av skrik "Ihhhhhh" som elefantljud medan hon slängde med armen från näsan var på flera hundra i ringen gjorde samma sak.
Ja jösses. På tal om märkliga kulturer.
Men barnen tyckte det var roligt.

Och nu har äldsta dottern med familj åkt hem. Mini ha gått upp å lagt Noah och maken sa precis att det hade varit roligt med en vuxenfest nu.
Nääää!!! känner jag. Jag är så nöjd och orkar inget mer socialt idag.
Jag tror att jag ska se mitt livs första avsnitt av Orange is the new black å ta ännu en bira.

Hoppas ni har haft och har en bra dag.

Puss/ Asta

torsdag 22 juni 2017

Medberoende och elefantbajs



Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

3 åringar och 23 åringar

Petronella Lodéns foto.

Det är lite känsligt att skriva detta inlägget för jag vet att olyckskorparna bara väntar på att få kraxa "Vad va det jag sa, vad va det jag sa" så innan jag fortsätter vill jag...åter igen... göra klart följande:
Jag ÄLSKAR att vi bor i generationsboende. Det är en förbannad ynnest att som mormor få följa sitt barnbarn dag för dag och Mini å jag har den varmaste vänskapen som går att få. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt.

Men!
Ibland blir jag matt. Treåringar har nämligen den effekten på människor.
Min söta rara väna lilla Noah som var två är nu en stor kille på tre år med väldigt mycket egen vilja och viljan sammanfaller ofta med hyss, sånt han vet att han inte får göra.
(Ex. hälla ut kattsanden på golvet, trycka ut all tandkräm i handfatet, hälla mjölk i min öl så fort han får tillfälle.)
Han är en orkan i att dra fram saker och på en halvtimma har han röjt ner så det tar mej mint tre timmar att återställa det.
Han har ett humör av inte denna värld och serverar allt i från lavetter till att slå ner det som han han har framför sej. Ofta nåt i glas eller porslin.
Han vrååålar NEEEJ!!! och JAG VILL INTE!!! allt som oftast.
Han ska med in på toa. Jag får aldrig duscha ifred. Och han väcker mej och kräver att jag inom tolv sekunder leker den lek han för närvarande vill leka. Om natten i mörkret trampar jag på  vassa plastgetter och min i min nybäddade säng hällde han äpplejuice bara för att det kändes logiskt i hans värld.
Och överallt, precis överallt, finns små kladdiga fingeravtryck.
Det finns stunder... jag erkänner... det finns stunder när jag i mitt huvud vrålar:
"Jag är fan för gammal för det här! Jag har redan gjort det här! Jag vill ha lugn å ro och va gammal kärring ifred!"
Ja. Så ler han det där leendet. Och säger "Jag är mommokille jag" och så är framstår de tankarna som fullkomligt horribla.

Även jag å Mini kan skava mot varann ibland. Särskilt om jag är trött eller irriterad av annan orsak. Som typ hela sommaren när munsåren står som spön i backen och det kliar i mina ögon varenda vaken (och sovande) stund.
Hon dräller med saker. Hon dumpar Noah på mej. Hon sitter med sin telefon mitt i kaoset och hon spelar alltid samma lista... högt... på Spotify. Alltid Ed Sheeran eller Håkan Hellström. När jag hört Hellström nio timmar känns det som om jag vill mörda någon med slö kniv vissa dagar.
Och jag kan tänka... "Ska hon aldrig bli lite mer vuxen" eller "Kan du inte flytta nångång?" ibland.
Fast så kommer jag på att jag saknar henne när jag varit iväg och handlat två timmar så det kanske inte vore en bra idé ändå.
Men alltså, handen upp på er som aldrig retar er på den ni lever ihop med?
Friktion hör till.
Jag hade dött tråkdöden utan dem i min vardag.

Puss/ Asta

Gulliga djurs foto.