tisdag 16 januari 2018

Hjälp till här lite nu


 Anneli Lodéns foto.

Jag ÄR så less på mitt hår. På min frisyr. Min färg.
Det är länge sen jag var hos frissan, tidig höst tror jag, och jag har ju en frisyr som klarar det.
Längden jag har nu är visst rätt modern. (Åh hjälp vad jag lät gammal å mossig där. Ibland blir jag helt förskräckt.)

Jag har länge varit sugen på att klippa kort men inte riktigt vågat. Det är oxå en egenhet som kommit med åldern, förr tänkte jag "det är bara hår" och klippte å färgade hej vilt.
Nu är jag mer försiktig.

Det ÄR praktiskt att inte ha allt för kort hår. Att slippa gå till frissan var 6:e-8:e vecka och klippa sej. Det är ju inte precis billigt. Sen kräver det minimalt med piff för att se okej ut. Tvättar det en gång i veckan ungefär och kammar det inte ens varje dag. Jag äger inte någon hårfön men plattar el lockar någon enstaka gång.

Kort hår är så snyggt när man kollar på bilder så här. Snyggt och feminint, jag är en tjejig tjej tant. Men så är ju alla modellerna så satans vackra och näpna med och väldigt kvinnliga i sina anletsdrag.
Jag är inte särskilt söt. Jag kan se okej ut vissa dar men söt är jag inte och jag är rädd att jag skulle bli väldigt mycket kärring i vilken som helst av dessa frisyrerna.

Men vilken tror ni jag skulle passa i?

1. Söt. Kvinnlig. Känsla av "mkt hår" ändå. Mkt trix för att få till det tro?

Bildresultat för korta frisyrer 2018

2. Trist färg tycker jag men jag gillar frissan. Tycker att kvinnors nackar är sexiga.

Bildresultat för korta frisyrer 2018

3. Denna skulle det kunna bli. Inte helt olikt min nuvarande, bara lite kortare.
Denna vet jag att jag gillar efter att ha haft i flera varianter... men skulle jag känna att jag förändrat mej?

Bildresultat för korta frisyrer 2018

4. Det där med nacken igen och busig lugg. Mmm.

Bildresultat för korta frisyrer 2018

5. Denna är fin tycker jag även om den inte ser lika ball ut. Kvinnlig och söt. Jag gillar den.

Bildresultat för korta frisyrer 2018

6. Alltså hon är ju så snygg! Rå snygg. Men skulle jag se ut som Berit 64 som just budgetklippt sej?

Bildresultat för korta frisyrer 2018

7. Kort lugg är sååå ballt tycker jag. Denna frisyren är riktigt fin. Men jag tror det blir väl vågat att både klippa av håret OCH luggen. Den känns mest läskig, hur fin den än är?

Bildresultat för korta frisyrer 2018

8. Här har vi en snällare variant igen, men jag tror att den måste trixas för mkt med så den går nog bort pga det.
Bildresultat för korta frisyrer 2018

Okej. Sätt igång å tyck.

Puss/ Asta

fredag 12 januari 2018

Dominans och ledarskap



I min lilla by bor det en schäferhund som jag och Gottfrid passerar förbi med jämna mellanrum. Den vaktar sin tomt på ett sånt där ihärdigt och intensivt sätt som schäfrar vaktar på men trots att tomten är öppen så springer den aldrig ut.
Den här hunden är väl ett par år nu. Den har vaktat med samma frenesi sedan den var liten valp. Och varje gång... varenda gång... går matte eller husse ut ryter åt hunden och lyfter upp den i kinderna.
Och jag blir förundrad och sorgsen varje gång jag ser det.
1. Varför skaffar man en schäfer om man inte vill att den ska vakta?
2. Om man nu inte nåt framgång med att förändra ett beteende som man vill förändra på flera år varför fortsätter man då?
Som Einstein sa: Definitionen på galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sej andra resultat. 

Tiderna förändras tack och lov och numera finns det inte så många hundmänniskor som längre tror på och tjatar om det här med dominans.
Men de finns och jag blir lika frustrerad varje gång.
Var inne på en sådan tråd på facebook idag. En kvinna som skulle köpa en unghund och som bad om råd, men som samtidigt försäkrade att hon och hennes make uppfostrade hundar dominant och "med fast hand" och hon hade minsann! haft rottweiler och dobermann.
Det är så ledsamt och så förlegat att tänka så om hundar. Lika förlegat som att resonera kring barn att de mår bra av ett ordentligt kock stryk emellanåt.

En hund behöver en flockledare.
En flockledare är inte den som är störst å starkast och som hunden är rädd för.
En flockledare är den som är rolig, initiativtagande, trygg, beskyddande.
En hund uppfattar pondus, men inte pondus som i aggressivitet utan som i att vara den som är kompetent. Den som löser problem. Den som kommer med mat.

Jag har aldrig slagit Gottfrid eller på annat sätt tillfogat honom smärta.
Jag har aldrig hotat honom. Jag höjer väldigt sällan, för att inte säga aldrig, rösten. Jag skärper rösten ibland och jag har vid två tillfällen (under samma "problem") tagit tag i honom. Det var när Noah var 1-1½ och han plötsligt fick för sej att han kunde morra åt Noah när han ville ha hans mat eller blev missnöjd på honom. Det hände 5-6 gånger under några månaders tid. De två sista gångerna råkade jag vara hemma och då röt jag till och tog tag i honom.
Inte smärtsamt men så han förstod att det gjorde mej uppriktigt förbannad.
Det räckte.
Sen har självklart Noah fått lära sej att visa Gottfrid samma respekt. Det är superviktigt och vid de tillfällen Gottfrid uppfattar Noah som för intensiv tittar han på mej och vet att han behöver inte lösa det, jag som flockledare gör det.

Jag har långt ifrån någon väluppfostrad hund. Han gör lite som han tycker men det beror ingenting på min brist på dominans utan att vi tränat för lite lydnad, det har inte känts viktigt för mej.
Men han underkastar sej min vilja även när det gäller saker han inte vill ändå.
På mastiffsätt men ändå.

När man fostrar hund tänker jag att det till 50% är att fostra hund... hund som art och 50% vad du har för ras i kopplet.
Det är dumt att skaffa en Dogue de Bordeaux om det är viktigt för dej att tävla i elitklass lydnad.
Det är lika dumt att skaffa en schäfer om man inte vill att den gapande ska vakta sin tomtgräns.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Två systrar" av Åsne Seierstad





Tänk om Åsne gått och gift sej med Brad Pitt och tagit hans efternamn :)

Jag fick "Två systrar" av min äldsta dotter i julklapp.
Det är ett reportage om två välartade skolflickor, Leila och Ayan, från Norge med ursprung i Somalia som plötsligt en dag lämnar hemmet och en förtvivlad familj för att åka till Syrien och gå med i IS. För att leva jihad.
Seierstad beskriver de drivkrafter som fick två tonårsflickor att lämna ett demokratiskt och välmående land för kalifatet i Raqqa och hon målar skickligt upp familjens kamp och förtvivlan för att få tillbaka sina barn.
Genom intervjuer med familj, klasskamrater, lärare och vänner och genom att ha tagit del av sms, mail och resvägar  har Seierstad försökt skapa en så sanningsenlig bild som möjligt av händelsen.
Seierstad ville förstå och få oss att förstå varför tusentals unga människor från väst anslutit sej till en terroristgrupp och vad som fått dem att lämna dem de älskar och ett land i fred för krig och förtryck.

Jag har läst flera böcker av Åsne Seierstad. "Bokhandlaren i Kabul" för många år sedan (minns att den var bra men inte så mycket mer) och lysande "En av oss" om Anders Breivik och terrordådet på Utöja.
"Två systrar" var tyngre att ta sej igenom rent läsmässigt då konflikten i Syrien är svår att begripa och det är många namn på olika territorium, stridande grupper och krigsherrar.

Vad kommer författaren fram till då? Vad driver ungdomar uppvuxna i väst att välja radikala rörelser. Åsne menar att det finns många faktorer... identitet, mening, romantiska idéer, upprorslust, spänning. Enligt forskning krävs en "pull and push effekt", några drar i dem och några stöter ut dem.
Systrarna i boken återkommer ofta till att de aldrig på riktigt hör till i Norge, muslimer föraktas och baktalas, deras kläder och religion ses på med misstänksamhet. De längtar efter en tillhörighet.
Åsne menar att det bästa skyddet mot radikalisering är att skapa goda förhållanden och gemenskap för barn och ungdomar.

Jag tyckte om boken. Den var lärorik och intressant. Viktig.
Men den var svårare att ta till sej och riktigt förstå än vad ex boken om Anders Breivik var.
Läsupplevelsen blir: 3+

Puss/ Asta