fredag 18 oktober 2019

Udda, kanske lite obehagliga fakta om mej.

Bildresultat för johan rheborg

💚 Jag tycker Johan Rheborg Ă€r skitsnygg, det gör tydligen ingen annan (har jag mĂ€rkt pĂ„ allas högst skeptiska miner nĂ€r jag nĂ€mner det.)

💚 Jag följer sedan nĂ„t halvĂ„r tillbaka Hem till GĂ„rden slaviskt. Brukade se det med mormor pĂ„ sent -70 tal och i omgĂ„ngar pĂ„ -90 talet. Ja, det har gĂ„tt sen for ever. Tycker det Ă€r jĂ€ttebra och Ă€r precis som övriga Ă€ldre kvinnor (generationerna före mej) svag för fd busen och numera trygga pappan Cain Dingles. Att jag vet om att jag Ă€r i gott sĂ€llskap beror pĂ„ att jag dessutom Ă€r med i flera facebookgrupper om serien. *Rodnar*

💚 Jag Ă€r en ganska generös och snĂ€ll mĂ€nniska (tror jag) men nĂ€r det kommer till hockey glĂ€der jag mej inte bara Ă„t mitt lags vinster utan Ă€ven mina vĂ€nners favoritlags förluster.

💚 Jag har extremt svĂ„rt för att slĂ€nga eller ens ge bort böcker, Ă€ven om det Ă€r pocket. Det börjar bli ett problem. Undantaget var sjĂ€lvklart Janoush böcker, de hade jag gladeligen bĂ„de skĂ€ndat och brĂ€nt upp om det inte nu var sĂ„ att jag kĂ€nde folk som ville ha dem.

💚 Jag ser ibland pĂ„ facebook att mĂ€nniskor jag kĂ€nner fyller Ă„r men orkar inte skriva grattis. Orkar inte?! SjĂ€lvklart missar jag oxĂ„ sĂ„dana jag verkligen vill gratulera av misstag.

💚 Jag skĂ€ms över mycket saker jag sagt, tĂ€nkt och tyckt i vuxen Ă„lder, ja sĂ„ sent som för 10 Ă„r sen. Till mitt försvar fĂ„r jag Ă€ndĂ„ sĂ€ga att jag hör till den grupp av mĂ€nniskor som fortsĂ€tter att utvecklas och analysera hur fan jag beter mej.

💚 Jag gillar ju mina barnbarn förstĂ„s och kanske ett eller annat barn till men Ă€r generellt sĂ€tt inte sĂ€rskilt förtjust i barn. Jag föredrar hundar dĂ„.
(Sade 4 barnsmamman, mormor/ farmorn och barnmorskan.)

💚 Jag har slutat Ă€ta gris av helt egen fri vilja och av stark övertygelse om att det Ă€r det rĂ€tta men ex idag nĂ€r jag handlade godis funderade jag pĂ„ att "missa" att det inte stod gelatinfritt pĂ„ vissa godisar jag ville ha. Va?! Jag har Ă€ven tĂ€nkt tanken att jag kanske "glömmer" att jag inte kan Ă€ta en korv. ( Jag gjorde det inte.)

💚 Jag hĂ„ller ofta om mitt ena bröst, som en snuttefilt, nĂ€r jag Ă€r trött eller ledsen. Ibland, pĂ„ ett helt osexuellt vis, Ă€ven om mitt kön. Men tutten Ă€r goare.

💚 Jag Ă€r över lag vĂ€ldigt förtjust i bröst och Ă€lskar alla dess former och storlekar.

💚 Det finns mĂ€nniskor jag lĂ„tsas att jag tycker om men som jag i hemlighet retar halvt ihjĂ€l mej pĂ„.

💚 Jag kan vara en smula elitistisk och se ner pĂ„ dumma mĂ€nniskor.

💚 Jag pratar med mina djur. Och jag svarar för dem. Med olika röster. Och inte bara ibland utan varje dag.

💚 Jag gillar att peta i nĂ€san.

💚 Ibland dansar jag,  a la premiĂ€rministern i Love Actually, nĂ€r jag Ă€r ensam.
Ibland: LĂ€s varje vecka.

💚 Jag har pĂ„ sistone skamfullt insett att nej, jag har nog inte blivit sĂ„ mycket mindre bekrĂ€ftelsekĂ„t med Ă„ren, det Ă€r snarare vad jag behöver bekrĂ€ftelse för som Ă€ndrats.

💚 NĂ€r jag möter jĂ€mnĂ„riga kvinnor jĂ€mför jag mej nĂ€stan alltid. Vem Ă€r snyggast? Vem ser yngst ut? Och DET, kĂ€ra lĂ€sare, skĂ€ms jag för pĂ„ riktigt.

Puss/ Asta

Bild: Cain Dingle Hem till GĂ„rden.

Bildresultat för cain dingle

torsdag 17 oktober 2019

Asta recenserar "SmÄ stora saker" av Jodi Picoult.

SmÄ stora saker (pocket)

Bok 18 av 12.


Baksidetext: Ruth Jefferson Àr barnmorska med över tjugo Ärs erfarenhet och arbetar pÄ förlossningsavdelningen pÄ ett sjukhus i New York.
Brit och Turk Àr nyblivna förÀldrar som inte vill att en afroamerikansk person ska ta hand om deras barn, Davis.
NÀr Ruth Àr ensam pÄ sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rÀdda barnet. Men det Àr redan för sent.
NÀr Brit och Turk anklagar Ruth för mord fÄr vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon.
Ruth, som försöker skydda sin tonÄrsson frÄn den mediauppstÄndelse som rÀttegÄngen innebÀr.
Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frÄgan. Turk, som frÄn barnsben formats till en vit makt- anhÀngare och som lever enligt sin tro.

Uff.
Vissa böcker vill man bara fÄ redan pÄ upplösningen med men andra böcker vill man aldrig ska ta slut, SmÄ stora saker Àr en sÄn bok.
Det stÄr "MÀsterlig" pÄ baksidan. Jag vet inte. SprÄket Àr inte hÀnförande pÄ nÄgot vis, romanen har inget ovanligt och unikt grepp men berÀttelsen Àr det.
Berörande och engagerande.
Romanen berÀttas vÀxelvis mellan Ruth, Kennedy och Turk och hÀndelserna genom deras ögon och sÀtt att tolka vÀrlden. KaraktÀrerna kÀnns trovÀrdiga och för alla berÀttelsen framÄt.Till och med nazisten Turk har kÀnslor man kan sympatisera med.
En del saker Àr vÀldigt amerikanska sÄ som hur barnmorskor arbetar, hur vit maktrörelsen ser ut dÀr och hur domstolsförfarandet ser ut men vÀldigt mycket gÄr oxÄ att kÀnna igen.
Uttalad rasism ser likadan ut överallt. Retoriken Àr delvis den samma.
Vitmakt och klukluxklans hat i USA sÄ som jag uppfattar den rör sej frÀmst mot svarta och judar. Tuck sÀger det vid nÄgot tillfÀlle, han hatar svarta, judar och homosexuella men mest hatar han rasförÀdarna.
I Sverige upplever jag att hatet mot muslimerna Àr starkast eller i allafall mest högljutt.
Tugget Àr det samma. OmvÀnd rasism. Bevara kulturen. DÄtidsromantiken. Bevarandet av den egna rasen/ folket.
NÀr man ser vÀrlden genom Ruths ögon ifrÄgasÀtter jag mej sjÀlv och mina egna fördomar. Min egen aningslöshet om mina privilegier.
Författaren viger ett avslutande kapitel efter bokens slut om just detta.
AlltsÄ, jag har sÄ mycket att sÀga om det hÀr att det fÄr bli ett eget inlÀgg.

SmÄ stora saker Àr spÀnnande. Den Àr rörande. Den Àr engagerande.
Viktig.
Jag tyckte vÀldigt mycket om den och det kÀnns tomt att den Àr slut och tungt att börja med nÄn ny bok. Och DET Àr ett sÀkert tecken pÄ att en bok berört en.

Betyg 5:a. Tveklöst. Den kommer att stanna hos mej lÀnge.

Puss/ Asta

tisdag 15 oktober 2019

Tjena alla monsterodiggare

Bildresultat för monster

Lyssnade (som vanligt) pÄ P1 nÀr jag Äkte hem frÄn biografen.
De talade om bristande sjÀlvkÀnsla och om den kritiska rösten.
Tydligen vansinnigt vanligt, trots att jag emellanÄt kÀnner mej som det enda ufot i landet.
I det lilla jag hann höra, frÄn stan och hem, sÄ berÀttade de om ett sÀtt att ta sej an denna kritiska röst Àr att gÄ en kurs dÀr man arbetade med lera för att lixom formgöra den hÀr inre rösten och dÀrmed kunna lÀgga den utanför sej sjÀlv.
(Bara i Stockholm, hann jag tÀnka lite sÄ dÀr sarkastiskt. Bara i Stockholm sitter vuxna mÀnniskor och terapiar fram monster av lera i sitt navelskÄderi.)
Men det som det gick ut pÄ, berÀttade terapeuten som ledde denna mycket framgÄngsrika(!!!) terapiform, var att plocka ut den hÀr illvilliga rösten frÄn sitt eget huvud sÄ man kan höra sin inre röst. SÀtta den framför sej.
Det blir svÄrt att höra sej sjÀlv nÀr det lilla monstret sitter och ropar "Du Àr sÀmre Àn alla andra/ Det kommer aldrig att gÄ/ Vem tror du att du Àr/ Det klarar du aldrig/ Ingen tycker om dej pÄ riktigt/ Alla kommer snart förstÄ att du Àr fejk" eller vad nu det lilla fanskapet sÀger till just er.
Mitt monster sÀger allt det dÀr och mer dÀrtill emellanÄt.

Jag lyssnade sÄ dÀr lite... ja, ni vet hur man gör, nÀr man tycker nÄgot Àr Ä ena sidan lite bekant och intressant och Ä andra sidan rÀtt löjligt.
Och sÄ funderade jag pÄ hur mitt monster skulle se ut. Om jag pÄ nÄt sÀtt skulle gestalta det.
DET Àr jÀttesvÄrt. I allafall för mej som Àr okonstnÀrlig och okreativ.
Kan du tÀnka dej hur gestalten av din kritiska röst ser ut?
Och har du nÄt tips pÄ hur man fÄr tyst pÄ den?
Alla har den ju (tror jag) Àven om den inte Àr lika gapig som min men som terapeuten sa i programmet, inget barn föds med den. Det Àr nÄgot man fÄr lÀra sej genom livet och framför allt i unga Är.
Livet
odlar det dÀr jÀvla monstret.

Puss/ Asta