fredag 17 januari 2020

Otäckt men befriande



År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta

söndag 12 januari 2020

Januari

Bilden kan innehålla: 1 person, hav, utomhus, vatten och natur

Jag har suttit och kollat på en massa härliga sommarbilder.
Ute är det grått, grått, grått och även om jag bitvis kan uppskatta lugnet i det (å mår bättre fysiskt) så börjar det att kännas av nu hur länge sedan det var man kände solens varma strålar eller ens såg något ljus.
Och allra mest längtar jag efter att bada!
Det är något djupt helande och renande att bada i havet.
Det väcker något lekfullt och bekymmersfritt hos mej som sällan finns annars och det känns verkligen som att alla ens bekymmer sköljs bort när man får doppa huvudet i det där salta, välgörande blå.

Januari är alltid evighetslång.
December går bättre av allt adventsmys och i februari känns det att ljuset återvänder lite även om det egentligen är då som vi oftast har chans på riktig vinter här i södra Sverige.
Men januari... lång, mörk och tar aldrig slut.
Jag vet ju att jag känner så varje år och därför borde jag verkligen planera just denna månaden bättre.
Själv har jag ju en rätt rejäl dos klimatångest så resa är inte att tänka på för mej men lägga in så mycket trevligheter och mys som det bara går.
Träffa vänner. Gå på bio. Ordna middagar och fikor å bjuda in människor man tycker om.
Kanske unna sej att gå på spa (det ska jag faktiskt om 2 veckor), tända ljus och läsa bra böcker.
Tända massor av doftande ljus.
Det går ju att kompensera för allt detta mörker lite grann åtminstone.
Men istället är det som att jag just denna månaden bara ger upp och uthärdar.
Tänk om man lever i 84 år som snittet säger. Det blir en jävla massa liv alla dessa januaridagar.
Rätt onödigt och stor anledning till skärpning.

Vad gör du åt januari?

Puss/ Asta

Mitt viktigaste inlägg på länge.



Peter Wolodarski, chefredaktör för DN, skriver idag en mycket stark och berörande artikel på ledarsidorna om hur Sverige håller på att avhumaniseras och förändras i grunden. Han sätter ord på känslan jag burit senaste året.
Hans ord får det att knyta sej i magen.

Så gott som var och varannan veckan kommer nya väljarundersökningar där Sverigedemokraterna skördar nya förväntade framgångar inför nästa val.
I vissa mätningar är de största parti, i andra näst största.
Oavsett, det går bra för Jimmie Åkesson och hans parti.
Såväl Moderaterna som Kristdemokraterna säljer sin heder för att få lov att vara med och dansa i segervalsen. Alla löften om att inte samarbeta med Sd och framförallt alla ord om VARFÖR de inte ville samarbeta med Sd är nu glömda och det är svårt att se hur vi inte skall styras av en högerkonservativ regering efter september 2022 som senast.
Det gör mej både ledsen och orolig på så många plan att jag inte vet vart jag ska börja, man kan förändra och förstöra väldigt mycket under fyra år, kanske till och med för alltid.

Sverigedemokraternas framgångar gör mej bedrövad men än mer sorgligt och oroväckande är vad som hänt i vårt land, precis som Wolodarski påpekar.
Hur attityder förändrats. Hur tonläget skruvats upp. Hur stora grupper människor avhumaniserats. Hur föraktet mot motståndarna hårdnat.
Vad som för inte särskilt många år sedan var fullkomligt otänkbart att säga har nu blivit så accepterat att var och varannan svensk säger det.

Citat ur artikeln: "Vi har i flera år blivit serverade med så många invektiv och försök att ladda ord med ny mening, att vi vant oss och mer och mer normaliserat det onormala
2019 var året då en riksdagsledamot för ett parti som suttit i regering flera gånger kallade svenska barn som är fast i läger i Syrien för ”jihadiavkommor”. Och inte bara det. Enligt riksdagsledamoten är de små barn till ”IS-honor som tigger om att hämtas tillbaka” när de i själva verket borde ”låtas ruttna kvar där”.
Så här lät det inte förut från en folkvald i ett traditionellt parti, det var otänkbart. Men hur många protesterar i dag?
Färre och färre. Samma riksdagsledamot, som gjort det till en sport att via sociala medier spotta på andra människor, hade för några år sedan blivit av med sina uppdrag som en följd av systematiska försök att brutalisera offentligheten.
Inte längre. Tvärtom blev han under nyårshelgen framlyft i en stor svensk tidning av två kommentatorer som ”någon som alltid har något att säga”.


Kent Ekeroth tidigare riksdagspolitiker och numera fortfarande anställd av partiet går i bräschen för se hur nära ett fascistiskt språkbruk det går att ligga och fortfarande behålla ett brett folkligt stöd.
Efter den tragiska nedskjutningen av flygplanet i Iran där 176 människor av spridda nationaliteter tragiskt omkom och aldrig mer kommer att komma hem till sina nära och kära gör han en tweet där han med skrattemojsar skämtar om att "smålänningarna" i själva verket är allt utom svenskar.
Senare får man förmoda att Åkesson tagit honom i örat och han medger att hans tweet var "dåligt tajmad."
Lite för nära den där fascistgränsen alltså. Åtminstone för partiet som gör allt de kan för att fingerpulla upp Moderaterna till ett regeringssamarbete.
I oktober 2022 hade det förmodligen varit helt okej för Sd ledning. Nu, inte så...
Men det är partiet det! Sympatisörerna förstår absolut var Ekeroth menade och instämmer och jag har läst oändligt med kommentarer där det mitt i tragedin av omkomna skall diskuteras vem som är svensk och framför allt, vem som inte är det.
Jag ser det här förändrade synsättet på sociala medier, jag ser hur det bland bekanta blivit allt vanligare.
Avhumaniseringen av flyktingar, tiggare, muslimer. Hur de beskrivs som skäggbarn, slödder, terrorister, lycksökare, löss och andra helt horribla epitel.
Detta att gradera människor, deras värde, utefter var de kommer ifrån.
Att medborgarskap är olika värt, att visa etniciteter bättre än andra.
Det märks i beskrivningarna av vårt land som i fritt fall. Förtalet mot landet "dom" säger sej värna om.
Det märks i hur deras politiska motståndare porträtteras och hotas.
Och hur vi som protesterar och försöker stå upp för någon form av anständighet blir kallade för allt ifrån godhetsknarkare, batikhäxor och vänstervridna till förrädare och muslimhoror.

Citat ur artikeln: Alla som hånskrattar åt ”god ton”, ”varningar om 1930-talet” och ”politisk korrekthet” bör fundera på alternativet. Den offentlighet som nu tycks växa fram – framhejad av Donald Trumps aggressiva twittrande – har redan börjat förskjuta oss.
De små vidrigheterna kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.


Sverigedemokraterna har i värsta fall siffror upp mot 22-24 procentenheter.
Lägg till ytterligare 10-15 procentenheter från M och Kd som sympatiserar med den här värdegrunden och typen av retorik. Men vi andra är fortfarande fler!
Vi måste höras. Vi måste synas. Vi måste protestera med allt vad vi har!
Avslutar med en känd och passande dikt skriven av Niemöller strax efter Andra världskrigets slut. Niemöller som var tysk präst och stark nazistmotståndare, ni har alla läst den förut.


”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”

/ Asta

Ps. Ja, du får dela inlägget om du instämmer i vad som står ovan.