fredag 18 augusti 2017

Andra sidan myntet


Jag har en vän som är cool som få.
Hennes tid är utmätt. Det är allas vår tid, men hon vet om att det snart är över.
Hon har två små barn. Ett lyckligt äktenskap. En mamma å en syster hon är tajt med. Många vänner. Men framförallt, två små barn.
När hon väntade lillkillen så fick hon bröstcancer. Bröstet togs bort, behandling sattes in och ett tag såg det ljust ut.
Sen kom det i andra bröstet. Därefter i levern.
Plötsligt var  inte längre cancern botbar utan kronisk, något att försöka hålla i schack. Och nu är hjärnan full av metastaser och en långtidsprognos har drastiskt krympt, för att inte säga raderats ut.
Min vän är så jävla modig och tapper. Så jävla levnadsglad och fast besluten att verkligen leva livet. Uppleva och se, skapa minnen och band åt barnen. Ledsen och rädd ibland så klart men hon väljer ändå alltid livet, att leva den tid som är kvar.

Min vän är min stora idol och förebild vet faktiskt ingen som är så jäkla stark... och hur konstigt det än låter ger hennes styrka mej ett större mod med mitt eget liv.
Varje gång jag tycker synd om mej själv så jämför jag våra problem.
Varje gång jag blir rädd så tänker jag på hur rakryggat hon möter allt livet slänger i hennes väg.
Varje gång jag känner den välbekanta och diffusa ångesten över att "nåt kan hända", något jag ännu inte fått in i mitt synfält så tänker jag på Nina.
Och skärper till mej.

När min vän Lena dog för tretton år (?) sedan blev jag så klart förkrossad.
Hon hann inte fylla 35 år. Hon efterlämnade tre små barn.
Men av någon konstig anledning gjorde hennes död mej mer närvarande och medveten om glädjen.
Lena ville så gärna uppleva en sista sommar, då hon ihop med en vän skulle hyra ett hus, ha tillgång till häst och få uppleva det där med barnen.
Det hann hon aldrig med.
Lena älskade advent med allt pyssel, alla ljus och dofter.
Varje sommar och varje advent sedan dess har jag njutit mer och med med större medvetande och tacksamhet. För mej. Men oxå för Lena. För att livet är precis så där ologiskt och orättvist att jag fortfarande är här och hon inte är det.

Sorg och förluster kan ha precis de effekterna... eller kanske snarare sidoeffekterna... oxå. Att det kan användas som lärdom och att göra livet rikare.
Åtminstone är det så för mej.

Puss/ Asta

onsdag 16 augusti 2017

Rik kultur? Det skiter jag i.

 

Jag tror aldrig att jag ha längtat så här mycket efter semester och jag har tveklöst inte sett fram emot en resa så mycket som jag gör inför Kos.
De två sista gångerna har vi åkt med mamma och då har det funnits en viss (befogad) oro över vad hon i sitt drickande skall ställa till med.
Nu åker vi bara vi, jag med min älskade Mini och lilla Noah och det kan ju inte bli annat än bra?!
Klart det kan. Livet kan alltid överraska. I synnerhet på otrevliga sätt.
Det kan bli landningshjul som inte fäller ut sej, magsjuka, vattkoppor, jordbävning, halk på glatta klinkers, drunkningstillbud och kärnvapenkrig... jag ger mej fan på att NÅT händer bara för att jag längtar så vansinnigt osunt mycket.
Men jag kan inte låta bli. Jag längtar hysteriskt ändå och nu böjar det dra ihop sej... åtta dagar kvar, tre av dem arbetspass.

Nån frågade mej om det finns mycket kultur att se på Kos?
Ja, inte fan vet jag. Och jag bryr mej inte nämnvärt heller.
Här ska inte svettas vid antika ruiner eller åka bussturer genom genuina byar, här ska latsemestras!
Här ska sovas sovmorgon. Ätas frukost med massor av kolesterol och har jag tur så kan man ta ett glas bubbel med när baconen har passerat gomseglet.
Här ska läsas böcker (hoppas hinna få med Fredrik Backmans nya som släpps från förlaget den 21/8), här ska tankas D-vitamin som om det inte fanns någon morgondag. Rynkor? Det skiter jag i!
Det ska badas, i det stora blå tills huden krullar sej självklart men oxå i poolerna bestående av hälften klor, hälften barnkiss med Noah och han å jag ska verkligen kvalitetshänga den här veckan.
Skojigare mormor skall världen aldrig ha skådat! Här skall skapas minnen.
Här ska sättas sej vid dukat bord. Drickas fördrink. Ätas pommes varje dag, ätas vitt bröd och annat som i Sverige 2017 narkotikaklassas.
Det skall drickas öl... hey, vi har all inclusive... och det skall inmundigas desserter var endaste  dag. Jag ska shoppa, jag ska blinka till bartendern och jag ska unna mej minst en spabehandling.
Jag skall ha lackade naglar, ringa på fingrarna och jag ska ge blanka fan i min övervikt. Jag kommer att vara fab ändå.
Men framförallt ska jag tanka kärlek och umgänge med de mina. Det längtar jag allra mest efter.
Plaese, please gud... gör resan åtminstone hälften så lycklig som jag dag (och natt) drömmer om.

Sen. Nä jag kommer hem och det ha blivit september och officiellt höst (min absoluta favoritårstid) skall jag göra som 90% av svenskarna och "starta mitt nya liv."
För egen del innebär det framförallt att låta levern vila från alkoholintag ett tag och fimpa rökandet. Jag vill gärna minska några kilon, komma igång med att springa och gärna sova bättre men det ä sekundärt. Först alkoholen och ciggen.
Jag älskar som sagt hösten och bara jag få tanka lite sommar i koncentrat här nu så tar jag emot den med öppna armar.  Hockeyn drar igång, Bonde söker fru, fram för "mys under filten med en bra bok tider."

Puss/ Asta

lördag 12 augusti 2017

O maj gadd Magda Gad



Här om dagen var det då dags för journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad att vara sommarvärd i P1 och jag som så många andra kan jag tro hade väntat på just henne.
För redan innan så visste jag ju att hon är en sjuhelvetes kvinna, orädd som fan själv.
Hon har rapporterat från massor av farliga platser i världen, sett saker som skulle fått vem som helst att lägga benen på ryggen å fly, sett grymhet som skulle placerat de flesta av oss på en psykiatrisk avdelning efteråt.
Nu senast har vi via Expressen fått följa henne inifrån Irak, bara nån kilometer från stridigheterna med IS.
När hjälporganisationer backar för att det är för farligt, då står Magda Gad kvar.
Driven av en envishet att visa världen vad fan som pågår.

Och sommarpratet handlade mycket om just det här.
Dammiga barn som ligger på gatan sargade efter bomber medan livet rinner ur dem. Femåringar som stå med hela sin förtvivlan mitt framför henne då hela familjen är utplånad. Våldtagna kvinnors berättelser. Mödrar som tvingas uppleva hur döttrarna blir gruppvåldtagna. Ebola. IS som hugger huvudet av unga pojkar. Helvetet på jorden, så mycket grymmare än vad koranen och bibeln någonsin kunnat måla upp tillsammans.
Emellanåt är det outhärdligt att lyssna på. Jag både gråter, förfäras och får pausa i mitt lyssnande.

Men jag visste allt detta. Jag visste att Magda Gad sett alla dessa fasor.
Jag funderade först efter att ha hört programmet hur det ä möjligt att bli så där förbannat stark som hon är.
Visst... hon är uppvuxen i ett idylliskt Dalarna med föräldrar som älskade varandra och henne. En barndom som stärkte och omhuldade, men ändå?
Hur är det möjligt att bli så otroligt modig och hel?
Men sedan kom andra tankar. Nya frågor...
Magda berör flera gånger i sitt sommarprat men utan djupare analys att arbetet är viktigast för henne. Kommer före allt annat. Kommer före alla andra.
Sin mamma, sitt syskonbarn, sina vänner, sitt Dalarna.
Det finns alltid något krig som utkämpas, alltid en berättelse som måste berättas.
Hon berättar om en flicka hon hjälper i Kongo. En flicka som förlorat allt. Med läsarnas hjälp startas en insamling som blir till ett hem åt flickan och andra barn.
En flicka som kommer att kalla henne mamma.
Hon berättar om en kvinna, den stora kärleken, som hon under en tid älska att dansa med, somna bredvid, vakna ihop med.
Och sen drar hon vidare. Varför får vi ingen förklaring till.
När hon i början av sommarpratet väljer alla hon prioriterar bort för jobbet (mamma, vänner m.fl) så nämns varken kvinnan eller flickan.
Det väcker tankar och frågor inom mej.

Jag dömer henne inte! Så hoppas jag inte ni tolkar min text.
Men jag tänker att man kan vara modig och hel på olika sätt. Och man kan vara rädd på olika sätt.
IS och beskjutning skrämmer inte Magda Gad. Men kanske skrämmer känslor?
Kanske skrämmer åtaganden?
Varför lämnade hon flickan som valt henne till mamma? Varför konstaterade hon bara att trots att hon mött den största av kärlekar gick hon bara vidare?
Vart fanns modet och envisheten då?
Jag vet inte, men det är de frågorna och tankarna som blir kvar hos mej när jag analyserar ett av sommarens starkaste sommarprat.

Tankar?

Puss/ Asta