söndag 24 mars 2019

Sorg och ursinne

Relaterad bild

Jag minns det så tydligt, hur jag brukade iaktta dem i smyg.
Två ovanligt vackra småbarnsföräldrar, hon nätt och flicksöt, han med perfekta drag och svallande hår. Ofta med armarna om varandras midjor eller hand i hand.
Sociala, gott om vänner. Deras lilla barn. Deras fina hus.
Så avundsvärda på så många sätt.
Tills jag fick veta att han bedrog. Kallade henne både det ena och det andra. Beskar hennes frihet. Slog. Ofta, hårt och utan förvarning.

Den här kvinnan är tyvärr inte den enda kvinna jag känt som blivit misshandlad av mannen hon levt ihop med. Vi känner alla par som dessa och om vi inte tror oss göra det så har vi garanterat fel.
Svin som slår kvinnor finns i alla ålders, yrkes och sociala grupper.

Jag har precis som många andra sett dokumentären om Josefin Nilsson på svt.
Jag kände till historien om att hon levt med och blivit misshandlad av Örjan Ramberg sedan innan. Även Lena Olin, oxå hon ett ex till nämnda man, har berättat om den terror han utsatte henne för.
Men historien hade hos mej fallit lite i glömska. Den gör ju lätt det när det finns så många kvinnor i vårt samhälle som drabbas av mäns våld.
Många, många kvinnor har hunnits dödas och ännu fler slås sönder å samman av mannen de en gång älskat sedan Josefin Nilsson dog 2016.
Men likväl, dokumentären drabbade mej med full kraft.
Denna vackra, begåvade, levnadsglada kvinna som bröts ner psykiskt och fysiskt. Som av misshandel gick sönder så brutalt till både kropp och själ att hon aldrig hämtade sej. Som tvingades leva sina sista år med värk, ångest och morfinberoende. Tystnade. Bröts ner. Dog.
Medan Örjan Ramberg dömdes i två instanser och slutligen fick TRE MÅNADERS VILLKORLIGT för att därefter stå på våra förnämsta scener och hyllas som om ingenting hade hänt. Med kollegor, chefer och uppdragsgivares goda minne.
Det stora geniet.
Den hetlevrade konstnären.
Kvinnokarlen som har temperament.
Fy fan.
Fy fan på ren svenska.

Jag är så trött på det här!
Det låter som en klyscha att säga att "den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hemmet" men det är inte desto mindre sant för det.
Bakom lykta dörrar misshandlas tusentals kvinnor varje år.
Och det farligaste en kvinna kan göra är att lämna en kontrollerande man, det är efter att det har hänt vi ibland får läsa i tidningarna om kvinnor som blivit mördade.
Och jag blir frustrerad och ledsen och arg över att det bara får fortgå.
Att det nästan bara är kvinnor som kämpar och protesterar och kräver förändring. I de fall män höjer sina röster är det med några få undantag för att skylla på "andra kulturer." Att använda oss kvinnor och vår utsatthet som ett alibi för att få uttrycka sin rasism. Trots att våld mot kvinnor utfört av en närstående man sker i alla kulturer, i alla länder och har gjorts i alla tider.
Kvinnor. Vi är ingen liten subgrupp. Vi är den här planetens halva befolkning!
Hur kan samhället inte göra mer för att förebygga, skydda, straffa och ändra på ett uppfuckat mansideal?
Vad skulle hänt om den andra halvan av befolkningen utsattes för samma risker?
Jag vet vad jag tror.

Och feminismen har gått för långt?
Vi kvinnor måste sluta upp att generalisera?
Feminister hatar män?
Va?
Va?!

Puss/ Asta

fredag 22 mars 2019

Jag är så bra!




 Bilden kan innehålla: Anneli Lodén, närbild


Vi kvinnor är så jäkla bra på att slå på oss själva. Åtminstone är jag det men jag tror att jag pratar för rätt många av oss tyvärr.
Det är så lätt att se de fel man gör och svårare att se det man faktiskt åstadkommer.

Jag har alltid varit sådan. Burit skulden över de tillkortakommanden som jag har som dotter, som mamma, som maka, vän, matte, barnmorska, kollega och kvinna.
Alla dessa livets roller.
Jag kan bli arg men när ilskan väl lagt sej så lyckas jag alltid med att se min del tydligare än den andres. Jag kunde taggat ner, jag borde inte ha sagt, jag borde ha gjort osv.
Jag har lätt att ta på mej saker och ting. Om mannen är deppig, att nån av barnen inte har tillräcklig självkänsla, att mamma inte får någon hjälp i sitt missbruk.
Särskilt är det så med barnen. Det är väldigt lätt att komma ihåg dumma saker man sagt och gjort som självklart påverkat dem.

Allt för sällan tänker jag på hur jävla bra jag är!
Hur mycket jag faktiskt klarat av i livet och det nästan på egen hand.
Jag hade fyra barn och mannen jobbade borta. När han var hemma tog han inte särskilt mycket ansvar över dem heller. Jag har aldrig haft tillgång till barnvakt, inte om jag ville ha "kvalitetstid" och inte om jag var sjuk.
Inte heller nu har jag någon "som tar hand om mej" vid behov.
Jag får alltid förlita mej på mej själv.
Jag var en tillräckligt bra förälder utan att ha några egentliga förebilder.
Jag bröt med en till stora delar destruktiv släkt och flyttade med mina barn för att de skulle få möjlighet till något annat.
Jag skaffade mej en utbildning och en ekonomisk självständighet via grundvux, komvux och högskola. Jag har idag mitt drömyrke och känner att jag faktiskt hör dit.
Jag har läkt mina sår av sexuella övergrepp under uppväxtåren.
Jag arbetar varje dag med att bli en bättre människa.

Det känns lite konstigt att skriva bra saker om sej själv eller hur?
Luktar lite illa lixom.
Men det är sånt bullshit för jag ÄR jäkligt bra och vet du vad? Det är jag säker på att du är med!
Vore vi perfekta och felfria så vore vi inte mänskliga.

Puss/ Asta




tisdag 19 mars 2019

Asta recenserar "På egen hand" av Marian Keys

Bildresultat för på egen hand marian keyes

Bok nr 4 detta år. Marian Keyes "På egen hand." 

Oh Marian. Jag har läst samtliga av hennes böcker och allt sedan jag läste hennes första roman "Vattenmelonen" har jag varit förälskad.
Ingen roman har dock nåt upp till "Vattenmelonen", och det behöver inte betyda att de varit sämre utan mer att det var en chockartad upplevelse att bli så besatt av en bok.
Jag läste å läste å läste. Medan jag lagade mat. Medan jag kissade. Medan jag försökte rodda ungarna. Jag var betagen!

Marian Keyes levererar i princip alltid.
Hon skriver inga romaner som kommer bli aktuella för pretentiösa litteraturpris och ingenting man två år efter avslutad bok ligger och funderar på sömnlösa nätter men hon är alltid underhållande!
"På egen hand" handlar om Amy och Hugh som har ett stabilt och kärleksfullt äktenskap. Hugh har alla rätt. Han är omtänksam, pålitlig, en bra pappa, en jämställd man och därtill snygg.
Men en livskris leder till att Hugh bestämmer sej för att lämna äktenskapet i sex månader. Han bedyrar att han kommer tillbaka och att han älskar Amy men han behöver finna sej själv och det skall han göra genom att ta "semester" från alla plikter och roller i livet och luffa runt i Asien.
Amy är förtvivlad. Chockad. Men Hugh låter sej inte övertalas.
Om Hugh har "semester", då innebär det att även Amy har det.
Och vad händer när man sätter ett äktenskap på paus utan begränsningar under ett halvt år?
Plötsligt står Amy ensam med tre halvvuxna döttrar, ett hushåll, en karriär och en frestelse från förr.

Låter det banalt? Det ÄR rätt banalt. Och Amy och hennes döttrar emellanåt hyfsat ytliga. Jag har blivit mer feministiskt medveten sedan jag läste Marian Keyes sist. Ibland skaver det till men jag vägrar låta det störa min kärlek till denna författare och låter mej istället roas och oroas av historien som inte bara är banal utan dessutom rätt spännande, söt och medryckande.
Marian Keyes är en evig kärlek.
Läste ut denna 606 sidor tjocka roman på ett par dagar. Hade inte med mej den i duschen men smet ofta ofta upp till sängen för att läsa.
Betyg: En klar och stark 4:a.

Puss/ Asta