söndag 10 december 2017

Lita på det man känner


När jag var riktigt ung, 12-23 år, lät jag mej utnyttjas av pojkar och män.
Jag var verkligen inte särskilt intresserad av sex men jag var intresserad av att bli sedd och kanske till å med älskad.
Jag kunde även ha sex med någon efter att ha kramats och pussats lite.
Jag tyckte mej inte ha rätt att säga nej hur gärna jag än ville det,
jag hade ju lovat.
Jag respekterade inte mina egna gränser.
Egentligen är det fortfarande på samma sätt nu även om det inte längre handlar om sex och även om det inte är lika destruktivt.

Jag har nog i hela mitt liv aldrig riktigt litat på mina egna känslor.
Eller rättare sagt, jag har alltid förminskat mina egna känslor.
Tagit ifrån mej rätten att känna dem.
Hur ska jag förklara?

När människor negligerat mej. Behandlat mej illa eller respektlöst så har jag kunnat bli vansinnigt arg över det... initialt... men till slut funnit felet och orsaken hos mej själv.
Sökt och alltid funnit fel jag har gjort/ sagt.
När jag känt mej lämnad och ensam har även det till slut kommit att handla om mej och mitt beteende.
Vad jag gjort eller inte gjort. Vad jag kunde gjort mer eller låtit bli.

Eller också har jag tagit ifrån mej rätten att känna.
"Det är nog inte så. Du är ju så överkänslig, krävande, känslig, hysterisk."
"Det är bara som du inbillar dej. Du är lite labil just nu."


Jag ska sluta med det nu.
Det kan nog mycket väl leda till att jag blir den ensammaste och bittraste kärringen i Halland men må så vara då. Jag ska börja lyssna på vad JAG känner.
Ingen annan har större skyldigheter gentemot mej än vad jag själv har och om inte ens jag själv respekterar mej så varför skulle nån annan göra det?

Puss/ Asta

lördag 9 december 2017

Hur i helvete?



Alltså, det är så gräsligt det här med våldtäkten i Fittja att jag inte vet hur jag skall stå ut. Jag får liksom inte plats i mitt eget skinn. Jag blir så arg och så ledsen och så vansinnigt frustrerad.
En kvinna, missbrukare vad jag förstått, kommer till adressen för att köpa droger.
Där blir hon under flera timmar våldtagen i alla hål av en grupp män.
I en trappuppgång!
Ett tjugotal män står och tittar på. En granne kommer förbi, hälsar på killarna och går in till sej.
Ingen i trapphuset ringer polisen.
Kvinnan kan uppvisa skador. Har en trovärdig berättelse. Men i väntan på dom är tre män släppta vilket talar för att de kommer att frikännas.
Hur i helvete är detta möjligt!
Jo, jag frågar igen... Hur i helvete är detta möjligt?
I Sverige? År 2017?
Jag förstår inte.

Det sägs att undersökningar visar att 45% av alla män tycker att #metoo har gått för långt.
I Sverige våldtas mellan 5900-6700 kvinnor varje år. Detta är alltså anmälda våldtäkter, det faktiska antalet kan vi bara spekulera i. Men kanske det dubbla?
Av de anmälda fallen går bara en liten del till åtal och de som fälls räknas till några få procent.
Det är med andra ord jävligt riskfritt att vara våldtäktsman.
Det gäller inte bara i Sverige, det är riskfri business att vara våldtäktsman världen över.
En del av det säger sej självt tyvärr och är svårt att ändra på.
Detta är ett brott som ofta sker där bara två människor finns närvarande.
Där ord kommer att stå mot ord.
Men hur  helvete är det möjligt att våldtäktsmän frias när en våldtäkt skett i en trappuppgång med tjugotal vittnen och offret har både skador och DNA till sin "fördel." Hur i helvete är det möjligt?
Vad har nämndemän och domare för tro egentligen på kvinnors sexuella preferenser?
Tror de att det finns kvinnor som vill bli påsatta analt och vaginalt och oralt samtidigt som de blir slagna i en trappuppgång medan en hord av män står å hejar på och oxå vill smaka kakan? Tror dom det???

Ja. Jag har oxå hört att just dessa gärningsmän har utländskt påbrå.
Jag tror den här kvinnan skiter fullständigt vad de här kisseslangarna hade för nationalitet. För henne är kränkningen lika stor vad gärningsmännen än hette och kom från.
Det cirkulerar ett brev på facebook skrivet av en förtvivlad pappa.
Hans dotter blev grovt och våldsamt våldtagen av en man som dessutom misshandlade och bet henne.
I sviterna av detta har hon fått operera underlivet sex gånger, har fått ätstörningar och självmordstankar. De hade Elisabeth Mazi som advokat, Sveriges kanske skickligaste advokat inom dessa brott, men förlorade ändå.
Det gick tydligen inte att bevisa att hans dotter inte var med på härligheten.
Flera andra kvinnor har oxå anmält denna man efter att ha blivit våldtagna på samma råa sätt utan att mannen åkt dit.

Den mannen heter Hampus Lund. Klingar rätt svenskt va?
Vår tids värsta våldtäktsmän heter Niklas x 2.
Männen i Fittja kom från en annan del av världen.
Deras gemensamma nämnare stavas: man.

Kom fan inte å säg att "metoo gått för långt!

Puss/ Asta

fredag 8 december 2017

Önskeinlägg 3. Från Cis.

 Anneli Lodéns foto.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är den tredje önskningen. Från en av de häftigaste, smartaste, starkaste kvinnor jag känner. Jag tänker och uppfylls av dej så gott som dagligen vackra Cis.

Om hur du blev du! Alltså, vad har gjort dig till den du är? Hur blev du så stark, egensinnig (obs positivt att vara egensinnig) och vad gjorde att du har förmågan att flytta dig framåt som människa?
Puss Cis


Men oj vilken svår fråga!
Jag har så mycket lättare att lokalisera vad mina dåliga sidor kommer ifrån.
Mitt bekräftelsebehov, som jag med åren jobbat bort rätt bra, mina rädslor, min bristande självkänsla. Alltså det där med självkänsla är så svårt...
Självförtroende har jag en hel del knep å trix för att erövra inom många sammanhang... det är väldigt mkt fake it until u make it... men bortom mina prestationer å handlingar, mitt eget värde. Det är klurigt.
Det känns som att antingen har man det eller också inte, eller hur tänker ni?

Jag är född i en släkt av envisa kvinnor. Min gammelmormor, min mormor, min mamma. Likadant med mina barn. Männen blir liksom bifigurer, det är kvinnorna som har och har haft den reella makten över familjen.
Jag är, och har varit sedan jag var liten, en grubblande och analytisk varelse.
Redan när jag gick i första klass sa fröken "Asta är nog inte dum men hon är en sån drömmare."
Jag har alltid analyserat och överanalyserat min omgivning och ännu mer mej själv.
Alltid burit en liten Jante på axeln som har ifrågasatt mej (på ett bra men jobbigt vis) varför jag gör så, känner så, reagerar så. Det har gjort mej ödmjuk för att man kan vara människa på väldigt många olika sätt och att mitt sätt bara är just det, mitt.

Ni vet ju, när jag var liten var jag rädd för att bli missbrukare.
Jag var inte alls gammal när jag var säker på att det var min lott i livet.
Och så höll det ju på att bli. Jag påbörjade den vägen med att leva destruktivt som väldigt ung.
När jag blev gravid innan jag hunnit fylla sjutton så gav jag mej fan på att bli en bra människa, att bryta med min släkts förbannelse. Att flytta från stan och lägga distans till just släkten var mer avgörande för mej och för mina barn än vad jag förstod då.
Människors misstro mot mej har alltid sporrat mej till framsteg och förändring.
Det är väl den där envisheten. Att ingen jävel ska säga att jag inte kan!
Socialsekreteraren som inte trodde jag var mogen att bli mamma när jag blev gravid. Samma socialsekreterare som placerat mej på hem med orden att "Det kommer aldrig bli nåt av dej" (sagda till en 12 åring!!!)
Henne ville jag överbevisa. Och jag var ett under av präktighet som småbarnsmamma. Hade aldrig barnvakt, pysslade och bakade, lagade alltid hemmagjord mat.
Handläggaren på arbetsförmedlingen som dömde ut mej som arbetslös, utan  utbildning el erfarenhet och körkort med fyra ungar till att ta tag i utbildning.
Brukshundsklubbsinstruktören som sa att min Märta inte var frisk och borde avlivas till allt mitt slit (å oj vad jag lärde mej på vägen) som ledde till en fungerande å underbar hund.
Chefen som vägrade lyssna och fick mej att säga fuck off till sjuksköterskejobbet och börja plugga.
Och så vidare.

Men rädd för att bli missbrukare är jag fortfarande. It ain't over till the fat lady sings. Vi kan alla drabbas om livet far fram för hårt med oss.
Som Lasse säger: Jag ber till gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur. 

Puss/ Asta