måndag 25 september 2017

Kitty och tankar om tolerans



Sporadiskt läser jag Kitty Jutbrings blogg. Här om veckan skrev hon ett inlägg om när hon åkt tunnelbana och en person satte sej bredvid henne. Du kan läsa inlägget här. Hon sa då (jag citerar): ”Asså, jag pallar inte när du luktar så mycket rök, jag är ledsen men jag måste flytta mig.”
Och sen frågade hon sina läsare om hon gjort rätt som sa till. Hon fick väldigt mycket medhåll, men jag var en av de få som tyckte att det var riktigt dyngtaskigt gjort.
Det här med att lukta illa är för de flesta otroligt pinsamt och om det varit mej som hon sagt till (nu röker inte jag till vardags) så hade jag känt mej tillintetgjord och det hade sänkt hela min dag. Jag hade... faktiskt... blivit ledsen.
Det går faktiskt utmärkt att flytta på sej utan kommentarer om man nu känner att man inte pallar sitta kvar.

För så här är det ju. Vi frotteras med främmande människor jämt å hela tiden.
Särskilt om vi bo i en större stad och åker kollektivtrafik. Men även på krogen, caféer, på våra arbeten, i affären möter de flesta av oss en stor mängd människor vi inte har valt. Och människor luktar, låter, ser ut hela tiden.
Men man måste inte gilla allt för att faktiskt bete sej. Vara lite snäll.
Att säga åt en främmande människa att den luktar illa är inte att vara ärlig, det är att vara taskig.

Överlag tycker jag att många verkar ha så lätt att döma sina medmänniskor.
Läser titt som tätt hur människor gnäller om sina medmänniskor. Föräldrar som låter barn äta skräp på tåget, barn som låter, tonåringar som fnissar eller vad det nu må vara. Jag hamnade i en ilsken diskussion med en bekant som kräktes galla över en mamma som gett sitt barn chips till frukost. Hon var urusel olämplig människa som inte borde ha barn. Och kommentarerna höll med.
Usch å fy.
Alltså, vad vet vi om hur andra människor har det?
Varför den här ungen åt chips till frukost? (Hur vet vi ens att det var frukosten?)
Vem vet hur deras morgon sett ut eller vad de hade att vänta av dagen?
Ingenting.
Kan vi inte bara vara lite... lite snälla?

Tycker du Kitty gjorde rätt som sa ifrån och vad tänker du om min text?


Puss/ Asta

torsdag 21 september 2017

Att vara mamma till vuxna barn

Anneli Lodéns foto.

Bild: Mina mellanongar. 

Jag följer en hel del mammabloggar. Eller njä, jag följer en hel del kvinnor som har småbarn och som ofta skriver om föräldraskapet. Om mammaskapet. Om otillräcklighet, trötthet, dåligt samvete, livspussel.
Det är en del igenkänning. En del saker är lixom universella. Gäller alla mammor, i alla länder, genom alla tider. En del är olikt sedan jag var där... i småbarnsträsket... nu mera finns på gott å ont andra begrepp. Egentid tex. Jag kan lätt räkna på en hand som jag hade barnvakt, ska jag ta med när mannen var "barnvakt" får jag kanske använda båda nävarna.
Och sen har man ju så klart glömt. Förträngt. Hjärnan sparar framför allt det vackra. Nybadade barn med kvällsmat i magen som doftar tvål och har pyjamas.

Däremot läser jag mer sällan kvinnor som bloggar om att ha vuxna barn.
Jag har funderat på det och jag tror att det finns många anledningar till det varav ett av de viktigaste kanske inte är så vackert. Små barn är mer okej att lämna ut.
Att sucka över. Fota mitt i ett vredesutbrott. Ventilera öppet.
Vuxnas integritet är vi mer rädda om.



 Anneli Lodéns foto.

Bild: Med min stora flicka.

Men visst är det så att föräldraskapet fortsätter hela livet.
Mamma kommer jag att vara tills jag dör. En skillnad är kanske att min mammaroll numera i första hand granskas av barnen själva och inte av utomstående.
Och tillkortakommandet finns kvar där, fast nu gäller det kanske inte att man glömt skicka med matsäck på utflykten utan snarare att man inte passat barnbarnet på x antal veckor.
Det dåliga samvetet om att jag umgås mest med ett barn (hon bor ju här men... ) och kanske därmed upplevs finnas mer för henne.
Som mamma till vuxna barn är det lätt att tänka att vi är alla vuxna och alla får ta ansvar för relationen men det där samvetet säger ändå att det är jag som ska ha koll så alla lever, mår bra och inte behöver något.
Det är inget krav mina barn uttalat, det finns där ändå. Mammasamvetet som mal på lika mycket när ungen är sju som tjugosju år.

Anneli Lodéns foto.

Bild: Pose med lillan. 

Två av mina barn söker ofta mitt sällskap eller min hjälp. Råd av något slag.
Två av dem gör det inte på samma vis och då slår ohjälpligt den där rösten till "De vet väl att jag älskar dem, att jag finns här?" 
Och med stora barn kan det oxå vara så att man som mamma inte bara ska finnas till/ vara tillgänglig. Man ska också ge space, visa respekt för att de lever egna liv.
En inte alltid lätt ekvation.

Som sagt. Relativt sällan läser man om den vuxna relationen mamma-barn.
Oftare, både på sociala medier och i bokform om den vuxna konstellationen från barnens håll. Synen på en bristande förälder. En mamma som inte håller måttet. En pappa som svikit.  Eller tvärtom, en hyllning till en fantastisk förälder.
Men mammor till vuxna barn...inte så ofta.
Och det är både märkligt och synd tycker jag. För det ÄR precis lika glädjefyllt och precis lika svårt när de blir större, äldre, vuxna (förmodligen oxå medelålders.)
Å det fortsätter vara så viktigt. Jag brukar säga att mina barnbarn är det bästa som hänt mej, att ingenting gjort mej så lycklig. En kärlek som är lika stor som till de egna barnen men utan alla krav å förpliktelser.
Men det är ändå som mamma jag först och främst definierar mej.
DET har i över trettio år varit min viktigaste roll. Det kommer det att vara tills jag lägger skorna på hyllan.

Tankar?



Puss/ Asta

Ps. Förövrigt vill jag tillägga att JAG råkar ha fått de vackraste, smartaste och allra gulligaste ungarna av dem alla.

Pps Här om dagen sa jag till min son, "Du vet väl om att jag älskar dej mest i hela världen?"
Och han fortsatte att pilla med det han höll på med och svarade utan att titta upp "Ja, jag vet."
Och jag blir full i skratt. Och lycklig. Jag har ingen människa som så villkorslöst älskar mej. Det känns bra att han (å den övriga hopen förhoppningsvis) vet det.

Stulen höstlista

Anneli Lodéns foto.

1. Beskriv din kommande höst i tre ord.
Kom solen kom.

2. Vilka är dina bästa minnen av sommaren 2017?
Dejten med pappa. Kosresan. Liseberg.

3. Vad är det bästa med hösten?
Färgerna. Luften. Lugnet. Och att allergin försvinner helt.

4. Vad är det sämsta med hösten?
Att vintern kommer efteråt.

5. Hur höstmyser du?
Jag drar ner tempot. Unnar mej att boa mer. Sänker kraven på det mesta.

6. Vilka böcker har du planerat läsa?
Ska försöka ta mej av Elena Ferrantes första bok igen. Hört så mkt gott om den, men åtminstone första tredjedelen jag läst var rätt trist.
Ska även klippa Jojo Moyes senaste bok och Roslund & Hellströms absolut sista bok "Tre minuter." 
Höstens bästa bok har jag redan läst, "Vi mot er." av Backman.
Nåt tips?

7. Dina tre bästa hösttips?
Utnyttja dagens ljusa timmar. I övrigt njut av färre krav å ett mer påklätt, bylsigt mode.

8. Hur ser din höstoutfit ut?
Tja, eftersom jag knappt kommer i några jeans så mkt strumpbyxor och klänningar. Bekvämt. Mysigt. Lager på lager.

9. Har skol/jobbstarten fört med sej några insikter?
Att det är långt till nästa semester?

10. Vad har du på to do listan att göra nu?
Just i detta nu ska jag packa för en liten minitripp med Lillebror och goda vänner.

11. Hur botar man bäst höstdeppighet?
Jag har ju ingen höstdeppighet. Hösten är den tid på året när jag brukar vara som mest stabil. Men att utnyttja dagsljuset och att käka lite extra D-vitamin är ingen dum ide. Att boka en resa är heller inte dumt.

12. Två nya grejer du vill lära dej i höst?
Bli säkrare på mitt yrke och... tja, finna någon form av karaktär?

13. Serier du rekommenderar?
Har själv blivit rekommenderad den norska serien Nobel som jag tänkte börja se nästa vecka. "Bonde söker fru" är ju annars koncentrerad feel good.

14. Vilket instagramkonto rekommenderar du att följa?
Följer en mängd inspirerande konton. Många kroppspositiva vilket VERKLIGEN är ett tips årets alla årstider. Någon jag vill slå ett extra slag för är Notondietanymore som är några år äldre än mej. Världen behöver se och höra kvinnor som varken är trådsmala, superfita eller under tjugofem.

15. Tre favoritdrycker om hösten?
Om hösten blir det mer rödvin igen. Sommaren är ölens tid.
Och te. Höst är tetider.

16. Planerar du nån resa?
Till Ystad imorgon, annars inget roligt dessvärre planerat. Hoppas kunna jobba öve en jävla massa och boka resa för nästa september istället.

17. Hur förbereder du dej inför vintern?
Jag förtränger den så gott jag kan. Januari-februari är vidriga månader.

18. Vad skriker din höstgarderob efter?
Ett par jeans som jag faktiskt kommer i kanske?

19. Hösten 2017 stora begivenhet?
Har redan hänt i form av sjunde barnbarnet. En ljuvlig liten flicka som heter Astrid. 

20. Äter du annorlunda på hösten mot sommaren?
Mindre med grillat å glass. Mer av grytor å sådant.

Puss/ Asta