söndag 9 december 2018

Ett steg fram å två tillbaka

Bildresultat för sorg efter hund

Ännu en dag har passerat.
Timma för timma står jag ut.
Timma för timma går det.
Jag har läst på lite om sorg idag, sorgen efter ett älskat djur.
Fått bekräftat det jag vet, men som jag tror att få människor förstår, att sorgen efter en hund (kan vara katt eller häst med men en hund har man oftast en närmare relation till) som man levt med i många år blir som sorgen efter vilken familjemedlem eller nära vän som helst.
Jag har fått bekräftat, att jag inte är ensam om att hunden ofta är den som står en närmast på många sätt. Att det är så för många människor.
Den som får se en... å ta en... precis som man är och mår, den man berättar alla sina sina innersta tankar för, den som man spenderar mest tid med.
Jag vet inte, men det känns som om jag inte har rätt att känna så starkt som jag gör.
Det känns som om andra tycker att jag är konstig, klen, psyksjuk rent av.
Som att ja ja tråkigt, men nu är det dags att rycka upp sej. 

Människor säger saker. Som jag förstår är till för att trösta. Till för att sätta saker i perspektiv men som får motsatt verkan.
"Det var ändå en hund Asta."
"Du visste ju att det var lånad tid, ja han kanske dog nåt år för tidigt men du visste ju att det skulle hända."

Det hjälper inte!
Oavsett om du tycker så, så säg inte det till någon som har sorg över ett älskat djur!
Gottfrid var min bästa vän. Om någon tycker det är torftigt att en människa i min ålder inte har en människa som bästa vän så får ni tycka det, men så var det för mej.
Han dog dessutom överraskande. För en vecka sedan hade inte jag en tanke på att jag skulle förlora honom.
Jag saknar honom något så fruktansvärt mycket!

Jag förväntar mej för mycket av mej själv och blir besviken.
Jag klev upp. Det kändes... bättre. Jag tvättade håret, duschade, åkte och handlade och orken var slut. Tårarna kom tillbaka, hopplösheten lika så.
Den enorma ensamheten förlamar. Igen!
Äter.
Klöser.
Jag sov en timma. Sen har jag gått här i mitt moll.
Gråtit.
Grubblat.
Men jag har kört två maskiner tvätt. Jag har ätit utan att bli tvingad.
Och jag har bestämt dejt med uppfödaren i Norge om att komma å träffa hennes flicka imorgon.
Det känns... jag vet inte.
Hopplöst och hoppfullt om vart annat.
Ena sekunden tror jag på det å nästa inte alls.
Och jag känner mej livrädd utan att kunna förklara vad jag är livrädd för.
Kanske rädslan att det inte ska hjälpa ett skit?
Kanske rädslan att något ska hända henne med?
Att det går för fort?
Jag vet inte riktigt.

Men däremellan kan nyfikenhet och nåt som liknar förväntan glimma igenom.
Sista natten i egen säng. Om hon vill sova med mej.
En tjej att koppla och gå ut och gå med.
En ny vacker själ att lära känna.
Jag tyckte hon var rätt ful på första bilden jag såg.
Sen fick jag en film och hon är jättefin!
Liten å näpen å väldigt olik Gottfrid men fin och "frökenaktig" på sitt eget sätt.
Hon väcker nåt moderligt hos mej och det är det jag hoppas på.
Och ändå kommer jag förstås sörja min gosse länge, länge. Kanske för alltid.
Vi pratar ju om Märta fortfarande nästan varje dag.

Älskade Gottfrid. Jag byter inte ut dej. Jag försöker bara överleva.

Puss/ Asta

En ny dag

Bilden kan innehålla: blomma och växt

En ny dag gryr och jag känner direkt att något är annorlunda.
Inte tjo och tjimm. Inte klackarna i taket och livet är härligt.
Men lättare.
En del av svärtan som skingrats.
Vaknar ledsen men inte hopplös.
Bläddrar igenom Mia Skäringers instagramflöde och förmår beröras av det hon går igenom. Kommer ut i köket och ser att min amaryllis står i full blom. Känner att jag faktiskt stinker efter att inte ha duschat på flera dar... och tar en dusch.

Jag tror det är chocken som släpper.
Jag var faktiskt i chock.
För mindre än en vecka sedan trodde vi att Gottfrids smärtskov skulle ge med sej på behandling precis som det gjort innan. Så sent som i onsdags förmiddags trodde veterinären han var smärtfri efter en natt på djursjukhuset.
Jag var inte beredd.
Ont gör det ännu. Det kommer göra ont länge.
Gråta kommer jag fortsätta göra säkert många, många gånger (redan idag.)
Men den där förlamande livslustdödande svärtan när man inte tror att någonting någonsin kan bli bra igen börjar skingras.

Jag har fått så oerhört mycket stöd och omtanke.
Från när å fjärran.
Från väntat å oväntat håll.
Jag är så tacksam över det.
Verkligen. Tack. <3

Jag är ledig en vecka nu.
Jag hoppas det räcker.
Jag ska jobba för att ta hand om mej.
Äta.
Sova.
Gå ut och gå.
Gråta.
Försöka skratta.
Och eventuellt åka och hälsa på den här norska flickan.

Ville bara berätta det.
Som sagt, jag reser mej alltid på 9. Denna gång vacklar jag upp på benen på 9½ men uträknad... det är jag inte. Denna gången heller.

Puss/ Asta

lördag 8 december 2018

Jag vet inte



Så här är det. Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.
Utan att förminska det sorgen gjort mot mej så befann jag mej i ett nedgånget skick även innan Gottfrid blev dålig och balanserade på en skör egg. Som att få influensa när immunsystemet är satt ur spel. Och benen har slagits undan fullständigt.

Jag är en lösningsfokuserad människa.
Jag tänker att jag har två val här och nu.
1. Pröva om en ny hund kan hjälpa mej att läka
2. Söka psykiatrin och be att få bli inlagd.

En ny hund kommer inte att ta bort sorgen och saknaden efter Gotteman.
Men jag tänker att kanske... kanske kanske kanske... kan en ny hunds behov hjälpa mej upp ur denna avgrund.
Att "tvingas" till dagliga promenader.
Att "tvingas" till att uppfostra en ny individ
Att få skeda med och känna närheten till en annan levande varelse.
Valp känns uteslutet just nu.
Det hade varit svårt rent praktiskt men framförallt är jag i för dåligt skick för att orka. Att köpa valp framför vuxen hund har alltid sina fördelar men så som jag mår är alternativet till vuxen hund ingen hund.

Jag kan få köpa en norsk tik. Hon är 1 år. Stor i kroppen, van att vara ensam men fortfarande en valp. Hon är inte så vacker. Inte alls som min Gotteman.
Jag vet inte...
Jag är ambivalent och tänker att jag hystar mej på första bästa lösning (sällan bra när man köper hund) men att hon å andra sidan kanske är precis det jag behöver.
Jag tänker att det inte kommer ta bort sorgen men åtminstone tasslösheten och att det kan bli jättebra.
Jag tänker att det kan bli rent åt helvete med. Att jag landar i att det inte hjälpte ett skit.
Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag inte bryr mej om vad någon annan tycker är "passande."
Att jag skulle ersätta Gottfrid lättvindigt eller att jag är impulsiv och oseriös.
Det tror jag nog en å annan kommer tycka.
Det bryr jag mej inte om.
De personerna går inte i mina skor. Lever inte med min jävla ångestnivå. Slåss inte för sitt liv så som jag gör.
Jag är mer ambivalent i vad jag själv tror är rätt.
Ena stunden känns det "Jaaaa!"
Andra stunden "Nej, det går inte!" lika övertygande.

Suck. Det suger att vara jag.

Puss/ Asta