lördag 21 oktober 2017

Räcker det nu?



Opps, mitt sista inlägg verkar ha självcensurerats bort av bloggen.
Well, det var en lista om att vara människa men inte något litterärt mästerverk precis.

Till  detta inlägg...
Jag har suttit med kvinnor och diskuterat det här med hur män tar sej rättigheter över kvinnor där min samtalspartner initialt sagt att hon aldrig varit med om något övertramp. Men under samtalets gång så kommer det ändå fram. Hon har bara inte reflekterat över det i de banorna.
Jag skulle vilja påstå att ingen kvinna på denna jord klarat sej undan.
Det är klart att det finns gradskillnader i helvetet.
Det är klart att det är skillnad på att bli gruppvåldtagen av fem främlingar och att ens make tar en på brösten fastän man sagt nej.
Det är klart att det är skillnad på att bli förföljd av en främling mitt i natten på väg hem mot att en välkänd kollega säger att "du gör mej kåt."
Skillnad på att en taxichaffis plötsligt kör en omväg och föreslår diverse sexuella aktiviteter och en berusad man som vägrar lämna ert tjejgäng på krogen trots att ni bett honom.
Självklart. Det är därför det är olika straffskalor på olika sexualbrott.
Men ingenting av det är okej.

Idag uppstod en hetsig diskussion här hemma där min man tyckte att "Nu räcker det!"
Inte räcker med att män tar sej friheter över kvinnors kroppar utan det räcker med gnäll från kvinnor för småsaker.
Min make hör till typen som tycker att det inte är så himla farligt att nypa nån i baken, att tjata om sex från en partner som sagt nej tack och upprört deklarerar att "nu är det förbjudet att flirta alltså."
Nej, jag lämnar inte ut min man. Jag tar upp ett fenomen som den överväldigande majoriteten av män delar.

Men nej, det räcker inte! Det räcker inte på långa vägar!
Det har faktiskt precis börjat.
Kvinnor har hållit tyst i så många år... sen begynnelsen... och klagat i nån vecka typ.
Pandoras ask öppnades och berättelserna väller fram.
Och ju mer vi berättar, ju mer vi lyssnar på andra, desto mindre kan vi backa.
Nog är nog. Nog är nog nu!
Om män inte förstår skillnaden på flirtande/ raggande och på övergrepp så ska de kanske ägna sej åt någonting annat tills de gör det. Frimärkssamling eller att titta på gulliga kattklipp på Youtube exempelvis.

Män ska överhuvudtaget inte lägga sej i när och var gränsen går för kvinnor.
De ska ge fan i att ifrågasätta. De har inte levt som flicka och kvinna en enda dag och de har därför ingen aning.
När jag tänker på det första övergreppet jag minns, har berättat om det tidigare flera gånger, men det var när jag var 8-9 år och på ett släktkalas. Jag skulle sova hos min moster och alla andra stod i hallen och var på väg hem.
Min mosters man klämde upp mej mot en vägg, tog på mina begynnande bröst under tröjan, kysste mej med tunga och allt... verkligen allt jag minns... var skammen!
Rädslan att någon sett. Att någon skulle anklaga mej för att ha förfört honom.
8-9 år gammal tog jag redan fullt ansvar för en vuxen man (och släkting!) sexualitet och lust. Att han inte kunde tygla sej.
Och det, det mycket mer än själva händelsen, bränner fortfarande i mej.
Älskade lilla barn.
Jag har hört många många kvinnor berätta samma sak. Och jag har känt skammen över liknande händelser även som vuxen. Men att ett litet barn, en flicka som inte ens nåt puberteten, känner denna skam är så förfärligt.
Jag hoppas att mina döttrar om det hänt dem när de var små högljutt skulle ropat "Mamma, vet du vad X gjorde mot mej!" men jag är inte säker. Jag är tyvärr inte alls säker.

Män ska sitta still i båten och lyssna. De ska lyssna tills de förstår.
Det räcker fan inte än!

torsdag 19 oktober 2017

Ett maskrosbarn



Ni är (åter) kassa på att kommentera här inne men jag har fått många värmande kommentarer på inlägget om hur institutioner för unga ser ut nu och då på andra håll. Tack.
Rätt ofta får jag kommentarer att jag är stark som klarat mej genom livet, att jag skulle vara ett maskrosbarn.

Och visst, jag har sett en del som kanske inte alla barn gör. Jag har kanske (förhoppningsvis?) råkat ut för fler övergrepp än vad genomsnittet gör men det är oxå så att jag kanske skriver om det som fastnat (varit jobbigt) och oftast i sammanhang när jag vill belysa något annat. När jag använder mej själv som exempel i diskussioner.
Jag har många ljusa barndomsminnen oxå och för mej är ett maskrosbarn någon som verkligen klarat sej i livet trots noll förutsättningar eller stöd.
Jag tror att mycket av det som varit svårt i mitt liv är något jag delar med många andra. Komplicerade nära relationer, frånvarande fäder, missbruk i periferin, utanförskap och så vidare.
Alla människor bär på sina historier och alla människor har sina kors att bära.
Det som varit svårt för mej är kanske en bagatell för dej och tvärtom.

Vad har räddat mej?
Svårt att säga. Många faktorer tror jag. Starkt driv och vilja är nog det minsta.
Tur till stor del. Min feghet som jag så ofta förbannat höll mej från att göra saker... testa saker... som jag kanske annars gjort.
Min man absolut. Vi träffades unga, bara femton, och kom båda från varsin rätt dysfunktionell familj, vi var båda på gränsen till att balla ur. Att vi fann varann och för varandra ersatte mycket av det som alltid fattats betydde en hel del.
Att vi blev föräldrar tidigt likaså. Vi var sjutton år, men vi har båda alltid satt barnen först fast på olika vis.

Sen fanns det vuxna människor i min omgivning som såg mej, platser som var trygga, familjer som visade hur det kunde vara.
Min morfar var en sådan person. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är tillsammans med honom. Han lärde mej simma, han lärde mej cykla, jag var med utomlands varje sommar, han visade mej... varje dag när jag var liten... att jag var hans prinsessa. Den finaste som fanns i hans värld.
Vi fick en mer komplicerad relation när jag blev tonåring men jag var alltid morfars flicka ända till demensen tog honom och han inte längre kände igen mej.
Jag miste honom, precis som med min bror, flera år innan han döden dog på riktigt.
Min mormor var på alla sätt min riktiga mamma. Hon och jag hade en än mer komplicerad relation och det finns stunder å minnen som är svåra att uthärda och där hon bär "skuld" till att jag blev den jag blev. När hon blev arg straffade hon med skuld och med att överge. Hon kunde hota med att ta livet av sej pga mej, hon kastade ut mej på gatan upprepade gånger. Hon gjorde mycket som är oförlåtligt mot ett barn.
Men hon var oxå den varma, den kärleksfulla, den jag ringde när livet blev svårt.
Hon var den som strök mej över kinden, som i hela mitt liv pussade mej på munnen och som alltid ryckte ut (knorrande ibland) när det behövdes.
Den som bannade och förmanade men som älskade mej. Kanske älskade mej mest.
Jag saknar henne så oerhört.
De allra varmaste relationerna är inte per automatik de enklaste.

Så nej, jag är inget maskrosbarn. Jag är nog väldigt mycket som du.
Bara lite mer melodramisk och med blogg :)

Puss/ Asta

Paybacktime...



Det verkar onekligen vara så. Åtminstone för somliga.
Tiden har kommit. Klockan har slagit. Den feta damen har sjungit.
Paybacktime för två kända män som enligt en mängd vittnesmål visat sej vara sexistiska, kvinnohatade drägg.
Fredrik Virtanen (Aftonbladet) har valt att ta timeout enligt sin arbetsgivare idag.
Martin Timell (Tv 4) är tills vidare satt ur tjänst.
Mmmm.
Man skulle bra gärna vilja vara en liten fluga på de där herrarnas väggar.
Jag känner med deras familjer, med fruar och barn, men vad det gäller karlslokarna så ska de bara ha det. Det å mer taggtråd där till.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven. Jag tror på kvinnorna som pekat ut de båda herrarna, det är inte det...
Jag är normalt emot uthängningar på nätet.
Det är domstolar som skall döma och de skall döma efter bevis. Var och än är oskyldig tills motsatsen bevisas. Så måste en rättsstat fungera.
En människa skall inte godtyckligt dömas av folket utefter rykten och hörsägen, sånt pysslar stater med som vi inte gärna vill identifiera vårt rättssystem med.
Å andra sidan. Män som Virtanen och Timell har det ryktats om i åratal.
Cissi Wallin polisanmälde våldtäkten flera år efter att den begåtts och Virtanen friades... så klart. Så lång tid efter står ord mot ord å det har ingen hamnat i finkan över.
Timell har varit på tapeten vad det gäller snack om sexuella trakasserier och misshandel av sin fru fler gånger än Äntligen hemma har haft säsonger.
Nån gång måste de straffas för vad de utsatt alla dessa kvinnor för.
Och blir det inte med fängelse så får det väl bli genom att deras goda namn dras i smutsen då.
Fel med folkliga domstolar ja. Men hur fel är det inte att kräva att brottsoffer dessutom ska tiga still?

Jag har själv många många gånger dagdrömt om att konfrontera en del av de män som utsatte mej som ung. Tyvärr vet jag inte vad de heter. En del av dem hade förnamn då, en del var främlingar.
Men jag har drömt om att ringa på dörren mitt i fredagsmyset eller dyka upp på jobbet på eftermiddagsfikat och bara "Tjena! Minns du mej?"
Jag förstår behovet av hämnd. Av att slå tillbaka.
Men för min del är det oxå... åtminstone i ett par av fallen... en genuin undran.
Förstår han nu vad han utsatte mej för? Har han tänkt på det någon gång? Har det på något sätt plågat honom senare i livet?
Tyvärr tror jag svaret på frågorna är nej.

Puss/ Asta