tisdag 2 juni 2020

Masspsykosen har startat

 

Har ni tänkt på hur mycket förhoppningar vi nordbor lägger in i begreppen sommar och semester?
Ja, det är klart ni har men har ni tänkt på HUR mycket vi gör det?
HUR utbrett det är och att vi liksom aldrig ger upp, ser igenom illusionen utan tvärtom, redan i september börjar vi drömma, planera och se fram emot nästa sommar och en ny chans. För DEN sommaren, den sommaren ska bli magi.
Inte heller verkar det gå över när man blir vuxen och klok, tvärtom nästan, det blir värre.

Jag hade till exempel under denna sommaren tänkt mej... i all anspråkslöshet... att:

Få renoverat hemma i hallen ( eg två hallar) och där trappslipning ingår. 

Bygga nytt staket som ska sågas ut, målas och få på plats

Ev måla huset också, det skulle sannerligen behövas, det behövdes för 10 år sen. 

Få en bättre relation till min man. Ligga lite mer. 

Hinna umgås mer med barn och barnbarn lite kvalitativt så där. 

Hålla stora härliga gemensamma middagar för att få till gemenskap och för att avlasta ungarna från lite av den där vardagsmatlagningen. 

Träffa vänner. Har några små spirande skott till vänskap som jag gärna vill ödsla lite mental vattning över. 

Och så träningen så klart. Tänker att nu finns tiden och orken till att hinna springa två ggr/ vecka och styrketräna två gånger/ vecka med. 

Jag måste röja ut vinterkläderna och få in sommarkläderna. 

Maken gnäller om utflykt och hotellövernattningar som en övertrött unge efter 12 timmar på Liseberg med allt för mycket spunnet socker. Får försöka få till en sån utflykt. 

Bada! Jag har inte glömt bada. Älskar ju att bada i havet och vill göra det ofta och länge. 

Läsa. Sommaren är ju tid för avkoppling. Läsa en god roman med tårna i gräset. 

Plocka ängsblommor. 

Dricka alkohol på altanen i sommarnatten och ha givande samtal... eller åtminstone lite kul.

Grilla. Helst så ofta och mycket att man framåt slutet av augusti inte vill se åt något grillat mer. Och när vi inte grillar så ska vi käka massor av skaldjur. 

Det gäller att samla... bunkra helt enkelt... solljus, värme, meditation, lugn, hälsa, umgänge så att man därefter med mod i blicken vågar möta de mörkare tiderna som börjar rulla in vid midsommar och som är märkbar nån dryg månad senare.
Och på riktigt är det ju så, jag är inte ens ironisk nu, att om man inte avbockar åtminstone de flesta av målen man satt upp och solen inte har varit på sitt bästa humör så man varken fått brännan eller simhuden mellan tårna som man tänkt sej. Om man inte känner sej påfylld i sina relationer, utvilad och stark när semestern klingar ut då har sommaren varit MISSLYCKAD!
8 månaders väntan och förhoppningar åt helvete och bara att sätta sej ner och börja drömma om nästa sommar.

DEN ska bli fantastisk.

Puss/ Asta

måndag 25 maj 2020

Asta recenserar "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens.

Där kräftorna sjunger

Årets 13:e bok (även denna lyssnad på vilket är fusk och inte på riktigt säger Mini) blev "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens.
Hon är zoolog och detta är hennes första skönlitterära bok, debut vid sjuttio års ålder.
Och vilken debut!

Kya Clarks är en fattig unge som växer upp i ett träskområde vid North Carolinas kust.
Två av hennes syskon har redan gett sej av. Sen går hennes mamma och till sist även hennes favoritbror och kvar blir den lilla flickan med en våldsam och alkoholiserad far. Hon får klara sej själv mestadels och slutligen är även fadern borta.
Med list och överlevnadsinstinkt lär hon sej att överleva på de små pengar hon tjänar när hon säljer musslor och på det naturen ger henne.
En pojke, Tate, som en gång kände hennes bror lär henne att läsa och han är den enda som ser hur mycket Kya kan och förstår om miljön omkring henne.
Fåglarna blir hennes vänner och hon lever i samklang träsket, havet och allt liv som finns runt om henne medan åren går.
Den närliggande staden är ett rasistisk och fördomsfullt samhälle där svarta inte tillåts beblanda sig med vita och där förståelsen för det annorlunda är låg. Obefintlig.
Där kallas hon föraktfullt för "Träskflickan" och en mängd rykten florerar om henne.
En dag hittas den populära quarterbacken och kvinnokarlen Chase Andrews död, troligen mördad och Kya blir snart misstänkt.
Mer ska jag inte berätta.


Vi tar det direkt. Ska du läsa EN bok i år så ska du läsa denna!
"Där kräftorna sjunger" är precis så vacker som titeln antyder och det här är vad som kan kallas en riktig och storslagen roman.
Den innehåller fantastiska djur och miljöbeskrivningar så väl beskrivna att man ser det framför sig och känner dofterna. Samtidigt är det en bok om utanförskap och överlevnad. Om vänskap och kärlek.
Mordet som sker med påföljande utredning och rättegång är underordnad den övriga berättelsen men tillför ändå spänning och bredd till historien.
Det här är en roman som verkligen har allt.

"Där kräftorna sjunger" är ett mästerverk. Jag blev helt blown away.
Älskar den här romanen. Älskar Kya Clarks.
En solklar 5:a.

Puss/ Asta

tisdag 19 maj 2020

Asta recenserar "Testamente" av Nina Wähä.

Testamente (inbunden)

Jag har lyssnat på "Testamente" av Nina Wähä.

Så här står det på baksidan:
Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.
I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.
Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.


"Testamente" är ett familjeepos, en släktkrönika, kring en familj i Tornedalen.
Det är mamma Siri och pappa Penti och det är deras 12 eller 14 barn beroende på hur man räknar. Där presenteras även Pentis föräldrar och syskon liksom Siris ursprungsfamilj och så även en å annan av den stora syskonskarans partners.
Navet för berättelsen är en av de äldsta barnen, Anni, som återvänder hem på besök från Stockholm.
Tidigt i romanen informeras läsaren lite subtilt om att ett mord kommer att begås men för att vi till fullo skall förstå behöver vi alla pusselbitar.
Och därefter presenteras de en efter en denna skara människor som utgör en familj med heliga och oheliga allianser.

Det låter rörigt att hålla ordning på alla dessa människor och det är det också... initialt... men hav förtröstan, du kommer att lära känna dem.
En efter en presenteras alltså familjemedlemmarna i var sin liten del av romanen och när de görs det så är just den personen och just det ödet så intressant att man släpper den som kom innan och bara vill veta mer.
Inte alla av dem är sympatiska, en del rätt långt därifrån, men alla är intressanta och alla har bitar i sej som man vill förstå.
Egna berättelser, var och en av dem, värd en egen roman och mestadels är vardagen och karaktären så fascinerande att man släpper fokuset på att ett mord kanske kommer att ske.
Ändå finns det där, som ett hot och som en nerv, genom hela berättelsen.

Det är en berättelse om fattigdom och våld, om arv och skuld, om kärleken eller frånvaron av kärlek till sina barn.

Jag hade i inledningen av boken lite svårt med fullt fokus av två anledningar.
1. Jag blir alltid lite stressad av att hålla ordning på många karaktärer i inledningen av böcker. Jag vet inte varför för det brukar ju lösa sej och i denna bok kan jag lova att det gör det, men det är som om jag är rädd att jag ska missa något väsentligt.
2. Jag hade ju precis sträckläst böckerna om Jana Kippo och även om det är helt olika romaner finns det många beröringspunkter. Mycket som är på finska... namn, ortsnamn, uttryck. I båda berättelserna är det rikligt med beskrivningar om naturen och dess krafter. Båda mammorna heter Siri. Mörka barndomsberättelser, mörka män med våld inom sej.
Trots att jag inte ville jämförde jag och jag var så fast förankrad i Jana Kippos kärvhet och i ljuva Lo Kauppis uppläsning.

Det är orättvist att jämföra för detta, "Testamente" är en nog så skickligt berättad roman med precis lika engagerande berättelse.
Det är bara en annan berättelse.
En riktigt riktigt bra roman som jag kommer att minnas under lång tid.

Betyg: 5:a. Nåt annat kan det inte bli.

Puss/ Asta