söndag 27 september 2020

Komsi komsi, följ med mej.

 Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

 Med anledning av allt strul det varit med denna bloggen senaste tiden... då i synnerhet att den är spamanmäld så att jag inte kan dela länk till bloggen på Facebook eller Instagram så har jag beslutat mej för att åtminstone pröva en annan bloggportal och det blev blogg.se


Ni ser min nya bloggadress i bild: astapastasson.blogg.se
 

Jag vill betona att strulet jag har inte har med varken denna bloggportalen eller mej att göra, det är ett felaktigt beslut av Facebook... som tyvärr inte går att kommunicera med eftersom de inte svarar.

Det känns sorgligt med tanke på att jag har tusentals inlägg här sedan 2012 och jag är inte helt nöjd med det nya placet. Men vi får se. Just nu hänger jag där ett tag i alla fall och jag blir väldigt glad om ni vill hålla mej sällskap?!

Komsi komsi komsi!

Puss/ Asta

torsdag 24 september 2020

Status


Bild: En gammal bild på mej och Noah som är så härlig (trots att den avslöjar den där tandgluggen jag skäms för.) Vi ser så genuint glada ut. Den gör mej glad.
Numera är han (förvisso fortfarande underskön och glad) en riktig "mammypig."
Det är hela tiden "Nej MAMMA ska!" varesej det handlar om dusch el saga el nattning.

Jag ska inte älta det där om bloggblockeringen i inlägg efter inlägg efter inlägg men på tal om föregående inlägg... En kofta blev en vante blev en tumme... så är det verkligen se. På storhetstiden 3000 besök/ dag, innan Facebook bara bestämde sej för att döma ut bloggen som spam 650 besök/ dag och idag... ta daa... 59 stycken tappra.
Jo jag är bitter. Förbannat bitter faktiskt på att inte ens kunna kommunicera med nån ansvarig.
Jag funderar på hur jag ska göra. Satsa nytt eller lägga ner.
Jag fick hjälp (från ett håll som inte längre är aktuellt tyvärr) med att starta upp denna bloggen och då är Blogger ändå hyfsat okomplicerad.
Jag är dum som ett spån när det gäller tekniskt tjafs.Så OM jag nu startade upp nytt hade det nog ändå fått bli här och med nån av mallarna som header.
Högst opersonligt... men det kanske inte är det viktigaste?
Hade jag varit kunnig eller känt nån som var det och som dessutom hade en brinnande lust att hjälpa mej så skulle jag nog valt en annan portal. Eftersom det är så knixigt för så många att kommentera här.
Men nu är det inte så... så ny blogg här eller lägga ner, det är frågan?!
Det är ju bara så jävla surt att lägga ner en så stor del av sej själv utan att man själv valt det. Ja, jag tror att ni... ensamma stackare här... fattar.
Nog om detta för en stund. 

Status annars då...
Det är "så där."
Lite "Underbar & älskad av alla- och på jobbet går det också bra"... fast tvärtom.
Är rätt låg, orolig ofta, tappat självförtroendet på de flesta områden i livet, inbillar? mej att alla tycker jag är dum i huvudet och snackar skit om mej så fort de kommer åt, skäms över hur och vem jag är mest hela tiden och idag sa de på Facebook (visserligen efter att jag frågat) enhälligt att min hund är tjock.
Har andra människor det så här? Alltså minus tjocka hundar då?
Nä. Förmodligen inte.
En till "värdelöspoäng" incashad till mej. Catching!
(Nu skojar jag lite... liiiite. Ni läser in det va?!) 

Min mage har oxå börjat krångla igen så som i våras. Ännu inte riktigt lika frekvent och lika smärtsamt men mer och mer. Åt fel håll.
Och innan ni säger något så NEEEEJ det är inget psykiskt inbilliskt.
Däremot fruktar jag att det har med nattarbetet att göra. Det är nämligen då det gasar på (i dubbel bemärkelse så som i värre å så som i  väderspänningar) och sen är det bättre men ömt (likt ett blåmärke) mellan nätter.
Jag vet inte vad jag ska göra?!
Jag vill inte jobba dagtid nu... krångel med hundvakt, jobba mer, tjäna mindre, i stort nya kollegor men jag måste få ordning på det här. Nån som vet nån mirakelmedicin? 

Mer med livet då...
Precis sett klart "Big little lies" en serie jag tänkt se flera år och som var precis så bra som alla säger.
Just börjat lyssna på Kristina Sandbergs "Att föda ett barn" som är första delen i en trilogi. En trilogi som tokhyllats av halva sin läsekrets och utdömts som olidligt seg och tråkig av den andra. Bara lyssnat en liten stund men tror att jag gillar den.
Träningen går okej, vikten går uppåt igen, hösten är underbar som vanligt, suget efter höst/ vinterskor har vaknat, funderar på att klippa lugg (vråla NEJ till mej om ni ser mej) och ännu ingen Coronna.
Nej, men det är väl typ det.
Hur är det för er?

Puss/ Asta

söndag 20 september 2020

En kofta blev en vante blev en tumme!

 

Liten uppdatering kring blogg och Instagramstrul för er som läst föregående inlägg eller kanske sett mina våldsamma klagomål på andra ställen.

Det ÄR bloggen som är problemet. Mer specifikt... så vitt jag kunnat räkna ut... mitt inlägg om ångest som spamanmälts. Inte för att det finns något skäl. 
Facebook räknade upp en mängd "fel" man kan ha gjort för att fångas här.
Dela inlägget vansinnigt många gånger- Nej
Tigga gillamarkeringar- Nopp.
Andra delar inlägget hysteriskt- Nix.
Hur som helst har jag klickat i rutan att jag är oenig med beslutet men jag hyser inte jättestora förhoppningar om att få rätt eller ens ett svar.
Det känns... lite orättvist. I synnerhet när det bara beslutas utan varning eller någonting.

Mitt Instagramkonto fick jag ordning på när jag kom på att bloggadressen stod i min profil. Jag får ju inte skriva ut bloggadressen någonstans, inte ens i privat meddelande på Insta el Fb så det var kanske lite trögtänkt av mej att inte göra den kopplingen?!
När adressen raderades från profilen så sa det sim sala bim och det funkade igen.
Jag är sjukt oinsatt i hur allt fungerar, vet ju att Instagram ägs av FAcebook men hade inte förstått hur tätt sammanlänkade de är och att privata meddelande inte är privata.
Nå väl, DET funkar igen. pastassonskans_bilder fungerar igen. 

Men. Jag kan inte länka bloggen till Facebook.
Under min storhetstid hade jag ca 2500-3000 besök/ dag på bloggen.
Senaste åren har jag haft mellan 250-600 besök/ dag.
Statistiken visar att den allra största trafiken går via min Facebook och direktlänken där.
Jag har under många år haft problem med att besökare har svårt att kommentera på bloggen. Jag som när det var som bäst var bortskämd med kommentarer får nu i princip kanske nån el några på var tredje inlägg. Jag vet inte varför det inte fungerar för så många.
Istället har en del av er kommenterat och i allra bästa fall diskuterat inläggen på Facebook vilket ju fungerar det med (är tacksam) men det blir inte lika levande som när diskussionerna skedde i bloggen.
Nu när det inte längre går att skicka inläggslänk till Facebook så försvinner även dessa kommentarer. Och flertalet läsare.

En kofta blev en vante blev en tumme!
Och någonstans får man ju fundera över när det är värt det.
Även om jag är lycklig för varenda läsare så känns det lite surt att gå från kanske 3000 per dag till... tja, vad ska vi gissa 20-30?
Det är nästan som att skriva för skrivbordslådan. 

Jag ger Facebook nån vecka att rätta till ett uppenbart misstag.
Får jag ingen respons får jag fundera. Ny blogg eller nöja mej med 12-14 år som bloggare?
Jag får känna på det.
Min blogg har på många sätt varit mitt skötebarn under så himla lång tid.
En ventilation, en vän, en dagbok, nåt jag känt stolthet över.
Det känns himla sorgligt om det tar slut så här!

Puss/ Asta