Tårarna från Instagram

Det är den sista dagen i juli 2020.
Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag redan gått in i lite höstmood.
Det får vädret verkligen ta ansvar för!
Vi har faktiskt en hel sommarmånad kvar.
Och idag har det varit ett fantastiskt väder och generöst med sol (men kvällen är ändå lite rå.) Vi får tro att det kommer mer med sol å värme.
Jag älskar hösten men är inte redo riktigt än.
Vintern är lång här i det fjällhöga Nord (å i det platta, blåsiga, regna-på-tvären-grå Halland.)

Jag delade en post på Instagram som lästes och kommenterades av många och tänkte ta succén hit med :)
Det handlade om tårar. Om att gråta.
Jag gillar Instagram men kommer mer till min rätt när jag får lägga ut orden lite mer.
Jag är långrandig med andra ord.
(Långrandig?! Används det ordet ens längre?)
Jag har hur som helst svårt att fatta mej kort och koncist.
Jag älskar att skriva långa brev... 6-7-8 A-fyra blad är ingenting... men har vansinnigt svårt att skriva vettiga vykort.
Så det blir... ett mer ingående... inlägg här oxå om att gråta.

Jag... jag tror att jag är väldigt känd för att vara öppen med mina tankar.
Både här på bloggen och i den vanliga världen.
Jag har (lite för) lätt att tala om känslor. Att vädra rädslor och tillkortakommanden. Att tala om vad som gör mej rädd, ledsen, ängslig lika naturligt som positiva känslor.
Jag har alltid varit öppen med att jag bär med mej en viss psykisk ohälsa, framförallt i form av lättriggad ångest och sträng självbild samt att jag tillbringat veckor eller kanske månader sammantaget i terapi.
Men jag avskyr att gråta inför andra.
Jag är inte ens bekväm med det inför mina allra närmaste.
Inför min man eller mina barn.
Bara inför hundarna kan jag gråta utan att bry mej om... vad jag nu bryr mej om?

Vi talar alltså om den ledsna gråten. Och kanske oxå den arga.
Jag har inga problem med att snyfta till en sorglig film, när en pampig låt framförs, på skolavslutningar eller när Frölunda lyfter segerpokalen.
Men att vara ledsen och gråta... det är svårt.
Har nog alltid varit.
Oturligt nog så har jag, allt sedan jag slutade med mina antidepressiva, haft ganska nära till gråten och det har hänt... mer än en gång... att jag gråtit inför ex kollegor.
Jag vet inte riktigt varför det är så jobbigt.
Kanske för att jag sällan gråter lite vackert och stilla utan mer hulkar och snorar å fulgråter utan kontroll å hejd?
Kanske för att jag tappar ansiktet? Blottar en svaghet som jag inte själv valt att blotta?
Jag tror att det ligger nära sanningen här. Att bli blottad.
Det är lite som att jag själv kan vara utlämnande kring sex och ganska grov i munnen men rodna som en skolflicka anno 1954 när någon annan (särskilt män) gör det samma.

Precis som jag skrev på Insta och som jag berättat om förut här så är jag full av kontraster.
Jag pratar gärna om psykisk ohälsa, jag har lätt för att öppna upp och jag tror att många uppfattar mej som en väldigt transparent människa... kanske till å med lite gränslös?
Men gränser har jag, striktare än man kan tro, och det är få människor som på riktigt känner mej. Kanske ingen?

Jag fick många svar på Instagram där flertalet skrev att de har lätt för att gråta inför andra. Att det är något som kommit med åren.
Men där fanns oxå de som var som jag som kände att tårar blev obehagligt och alldeles för privat.
Jag vill betona att det är med mej själv jag känner så. Jag tycker inte andra som gråter och är ledsna är svaga/ gränslösa eller obscent känsloutlämnande.
Tvärt om är jag rätt bra på att hantera andra människors tårar utan att bli skrämd av dem.

Hur har du det med gråten och tårarna?

Puss/ Asta

Harhjärta

Jag har jobbat tre nätter. Dygn när jag jobbar, sover, äter, går en promenad med Bente-Nora och allt börjar om.
Bente har haft övrig familj hemma och samlad hela tiden. Hon har inte varit ensam.
Likväl har hon varit som ett plåster idag sedan jag vaknade.
Det märks att hon ligger back i mammatid.
Två promenader har vi klarat av sedan jag klev upp vid tre tiden.
Övrig tid har hon legat PÅ mina fötter.
Dogue de Bordeaux älskar sin flock men är en persons hund.
Jag är hennes människa.
Hon är mitt hjärta.

Som mamma har jag aldrig varit särskilt hönsig.
Rädd om dem... så klart... men inte särskilt nojig.
De har fått leka, röja, slå sej.
Jag har inte ränt hos läkaren men har det behövts så har det behövts.
Även med barnbarnen är jag... om inte sträng så bestämd.
Med mina hundar... och i synnerhet min lite försiktiga Bente-Nora är jag en annan.
En tigermorsa och ett harhjärta.

Hon behöver ta bort tandsten. Redan när hon kom som ettåring hade hon jättemycket tandsten och det har inte blivit bättre.
Det måste bort. Det kommer bli problem.
De flesta veterinärstationer gör så att de har dagar med "tandproblem" och man får lämna in dem på morgonen, de sederas och sövs efter hand, åtgärdas och sedan får man hämta dem efter en halv dag.
Det finns inte på kartan!
Jag ska höra av mej till en veterinär som jag tror gör annorlunda.
Vill vara med när hon får sova och finnas på plats när hon vaknar.
Eller ännu hellre, skicka yngsta eller äldsta dottern att göra det.
Bente-Nora älskar och litar på dem med.
Och jag får ångest av allt hon kan tänkas tycka är jobbigt.
Hundar har ju många fördelar. De lever i nuet. De förmår inte oroa sej i förtid och de ältar inte det som hänt. Men de har den nackdelen att man inte kan förklara.
Förklara varför de utsätts för nåt som kan upplevas läskigt men att det blir bra efteråt.

Bente-Nora är min första omplaceringshund. Och även om hon bara var ett år och det facto valp när jag hämtade henne har jag inte haft henne sen hon var bebis.
Det ÄR skillnad, på helt andra sätt än jag trodde.
Inte i kärlek, jag har aldrig älskat en hund mer, men i hennes tillit.
Både Märta och Gottfrid hade en hög tillit till att obehagliga saker gjordes för deras skull. I att lita på mej.
Bente stirrar både skräckslaget och förnärmat på mej om jag gör något obekvämt. Far i taket, biter i luften.
Obehag som i att ta tempen.

Kloklippning är fortsatt uteslutet. Åtminstone om jag inte vill göra våld på hennes tillit. Och det vill jag inte om jag inte absolut måste.

Det är märkligt ändå. Att man kan vara/ bli sån.
En rätt så cool morsa till människovalpar. En riktigt ocool... ett harhjärta... till sitt fyrfota barn.

Puss/ Asta

En hyllning till den största av vår tid.

Fredrik Backman skriver en trilogi om Björnstad.
Hittills har det kommit ut två delar.
"Björnstad"
"Vi mot er"
I början på nästa år kommer sista och avslutande delen.
Jag har aldrig längtat så mycket efter en roman någonsin.

Jag har läst både "Björnstad" och "Vi mot er" när de kom och nu lyssnat om.
Omdömet och intrycket består.
Jag har alltid gillat Backman, han är alltid bra, men detta är nåt annat.
Detta går över allt.
Allt.

Det är en berättelse om en avfolkad liten by i Norrland.
Om stoltheten och komplexen till sin hemort.
Det är berättelsen om hur ett ungt hockeylag bär en hel byggd och en oändlig framtid på sina axlar.
Kärleken till puck, is, sarg. Till sin tränare och sin publik.
Hatet till motståndaren. Svart och skoningslöst.
Men framförallt är det en berättelse om att fostra pojkar till män.
Om vad vi kräver, tillåter och hoppas.
Om vad som sägs och inte sägs.
Vad som är önskvärt och vad vi låter passera.
Skämt, jargong, bara ord.
Det här är en berättelse om kärlek, lojalitet och vänskap.
Om att vara ung. Sårbar. Oslagbar.
Och om att gå vilse.

Jag har recenserat båda böckerna. Du kan söka på dem om du vill men de får både toppbetyg. Glasklara, gnistrande 5:or.
Historien om Björnstad kvalar utan tvekan in på det bästa jag någonsin läst men jag vill gå längre än så...
Historien om Björnstad borde vara obligatorisk läsning på högstadiet och det borde vara kriminellt att på nåt sätt ha med barn eller ungdomar att göra utan att ta del av dem.

Har du mot förmodan inte läst så gör det NU. Köp dem, låna dem, stjäl dem... jag skiter i vilket men LÄS.

Puss/ Asta

Delvis snodd lista om att vara jag.

Vad är du mest nöjd med på din kropp?
Mina gröna ögon och att kroppen fungerar, är frisk.

Vad är du mest nöjd med för karaktärsdrag?
Jag har lätt för att förlåta. Lätt för att se min egen del i en konflikt. Lätt för att älska och jag är stark som satan.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Bortsett från mina barn som så klart kommer först, att bryta negativa mönster som funnits i släkten i generationer och att sent i livet våga satsa och sadla om till mitt drömyrke.

Vilken är din största utmaning?
Jag tror... att tro på mej själv. Om jag hyste en större tillit till mej själv och min förmåga och en större förmåga att slänga bort gammal skit så skulle jag bli en både bättre och mer sympatisk människa.

Vad får du flest komplimanger för? 
Min handstil. Mitt pigment. Min förmåga att lyssna.

Vilken är den finaste komplimang du fått?
Att jag räcker till. Uppenbart nåt känsligt hos mej för det rör mej nästan alltid till tårar. Men andemeningsmässigt... att jag är bra nog.

Vem älskar dej mest?
Bente?

Vad är din största utmaning?
Mina demoner. De är seglivade rackare som kan tystna och slumra i perioder men som precis som jag alltid reser sej på nio.
De säger åt mej att jag aldrig duger eller räcker. Som mamma, mormor/ farmor, barnmorska, vän, matte eller medmänniska. Att jag är fejk och kommer att avslöjas.
De är svåra att tysta de där jävlarna. Seglivade rackare,

Vad vill du bli ihågkommen för?
Som mamma... så klart! Det är min viktigaste roll. Misslyckas jag där är jag ingenting.

Vad klappar du dej på axeln över?
Att jag fortsätter försöka. Igen. Igen. Igen och igen.

Vem är din bästa vän?
Bortsett från mina barn... Bente-Nora helt klart.

Vilken är din theme song? 
Bitch med Meredith Brooks

Vad tror du Sankte-Per kommer ställa för fråga vid himlaporten?
Älskade du tillräckligt?
Var du den förändringen du ville se i världen?
Satte du andra före dej själv?

Och svaret?
Jag vet inte. Jag försökte.

Kanske har jag missbedömt mej själv en smula?

Mitt passagekort på jobbet behövde bytas ut. Det är som ett id kort ungefär med foto och används både i datorn för att identifiera och signera samt för att komma in genom låsta dörrar.
Jag har ingen aning om hur gammalt det var men jag hade långt hår på det och var... jo men faktiskt rätt snygg.
För några veckor sedan var jag på "sits enheten" och skulle förnya det.
Jag kom dit direkt efter att ha jobbat 10 stressiga nattimmar, hade håret i en tofs och brydde mej inte nämnvärt.
Jag har ju blivit så himla obrydd å härlig när det gäller mitt yttre.
Riktigt jävla o-fåfäng!
Jag hade glasögonen på sniskan uppe på huvudet och hon som fotade frågade om jag ville ha det så?
Jag tog av dem, strök med handen över håret, fotot knäpptes och jag fick inte se resultatet. Brydde mej inte heller.
Idag hämtade jag ut det.
Kan vi andas i fyrkant en stund?
Jag ser... jag ser inte klok ut!
Jag ser inte bara ut att vara femton år äldre ut, jag ser även ut att vara lågbegåvad och som om mina föräldrar vore syskon eller nåt.
Jag hade god lust att lämna tillbaka det å kräva att de skulle göra om det.
Well, åtminstone ingen chans att jag lär glömma kvar det kortet i datorn.
Det begravs djupt ner i fickan på jobbklänningen.

När jag skulle gå hem mötte jag en gammal bekant.
Han påpekade just det... det måste varit minst tio år sedan vi sågs.
Jag svarade "Du är dej lik" för det var han och det är så man säger.
Han granskade mej leende och när jag slog ut händerna sa han: "Åren går."
Jag var med andra ord mej inte så väldigt lik...

Kanske är jag inte så härligt o-fåfäng och obrydd som jag inbillar mej? :)

Puss/ Asta

Dogue de Bordeaux är visst en förstagångshund.

"Ingen förstagångshund", det där hör man ofta och inte minst om min hundras.
Det står att läsa i de flesta rasbeskrivningar i olika böcker.
Jag håller inte med!
Man skall (tydligen) vara envis och konsekvent.
Kan i så fall inte en förstagångsägare vara det?
Jag tycker Dogue de Bordeaux har utmärkta och förlåtande kvaliteter för att bli en förstagångshund men självklart beroende på vem du är och vad du är beredd att lära.

Det finns de som varit hundägare i trettio-fyrtio år och som inte lyckats lära sej ett skit. Om jag ska vara fördomsfull är det ofta män med med schäferhundar.
De tror att de kan allt och har inte förändrat sej själva på alla år.
En hund är en hund.
Att tiderna förändrats fnyser de bara åt för...
En hund är en hund.
På det brukar jag svara att ett barn är ett barn.
Men innan 1979 blev det förbjudet att slå sina barn.
Innan dess var det alldeles logiskt att "man måste få fostra sina barn."
Min generations ungar tog (tydligen) inte heller skada av att cykla utan hjälm, hänga mellan framsätet i bilen obältad eller att vuxna rökte som borstbindare i hemmet. 
Nu mera vet man... faktiskt... att hundar lär sej ungefär lika fort när de fostras med militanta metoder som med mjuka, fast den sistnämnda varianten ger en lyckligare hund och en närmare relation.
Nu mera vet man... faktiskt... att dominans inte existerar för djur mellan olika arter. Dominans som är ett favoritord hos äldre schäferhundsägare av manligt kön... och några till.
Nu mera vet man att uppskatta en hund som morrar för den vågar kommunicera istället för att bita.
Men ändå, jag möter dessa erfarna hundägare som fortsätter att slå sin hund i ansiktet med öppen handflata när de år efter år, gång efter gång, gör utfall mot en annan hund. De rycker å sliter i kopplet trots att det inte funkat 1001 gånger innan.
Skulle en sådan erfaren variant bättre klara av en Dogue de Bordeaux än en nybörjare?

Dogue de Bordeauxen är fysiskt stark, den är envis av bara helvete, de vet bäst själv. Den är stor och respektingivande och jag skulle aldrig bryta mej in eller mucka med någon som har en sån kompis.
Men det är oxå en känslig själ. Mina tre har alla varit olika men det har de haft gemensamt. Att vara kaxig mot flocken är inget alternativ.
De skall, om du frågar mej och nu är ju detta min blogg med mina erfarenheter, fostras mjukt och med respekt. Du når längre och får en riktig bästis med kärlek. Ur min hand kommer bara kärlek. Jag har ruskat min nr 2 EN gång i övrigt har jag aldrig tagit hårdhänt i nån av dem. Jag belönar det bra, jag ignorerar det dåliga och jag höjer så gott som aldrig rösten.
Det behövs inte.

Men visst lär man... om man är ödmjuk och vill.
Hela livet lär man. Varje ny hund är en ny individ.
Jag har gått HUR många kurser som helst men det som främst lär mej hund är att iaktta hundar ihop med andra hundar. Granska och försöka förstå (och lära) av deras kommunikation.
Första hunden är första hunden, oavsett ras, precis som första barnet är första barnet. Man gör galet mycket fel.
Men det fungerar lika väl att göra fel på en Dogue de Bordeaux som på vilken annan ras som helst.

Puss/ Asta

Hundsnack. Jag håller inte med!

Nu blir det hundsnack...

Väldigt ofta... alltså väldigt väldigt ofta... och i alla möjliga diskussionsforum kring hundar eller allmänt där nån tycker något om det djur som på latin kallas canis familiaris framförs det en åsikt... en syn på hundar och hundägare som jag inte delar. Den är så vanlig att den blivit till en sanning.
Den att hunden... alltid... är vad du gör den till.
Det finns en viss acceptans för att hundar har rasbetingade egenskaper men framförallt är det så att en hund är och blir vad den fostras till. Punkt.
Jag delar inte den åsikten. Har egentligen aldrig gjort men ju mer jag lär mej om hundar desto mer främmande och tokig blir den.
Summan av allt levande och intelligent är alltid mer än dna och yttre påverkan.
Pratar vi om människor är det för de flesta ganska självklart... men tydligen inte när vi talar hund.
"Det är aldrig hundens fel" hör man ofta upprört.
Jo. Ibland är det faktiskt så. Att det ligger hos hunden.
Fel eller ej.

För mej är det så här. Hunden... gulleplutten i ditt liv... påverkas av många ting.
När jag försöker förstå mej på en individ tänker jag att
1/3 är hund... hundar gör, agerar, förmår på ett visst sätt som art.
Ex. Alla hundar är flockdjur. Behöver kärlek och gränser. Morrar för att varna. Trampar runt innan de lägger sej för att deras urinstinkt vill undanröja ormar.
1/3 är ras... varje hundras är noggrant framavlad för att vissa egenskaper skall framträda, andra så gott det går avlas bort och minskas ner.
Min ras vaktar. Tycker om att kampa. En annan ras älskar jakten. Kan inte låta bli en fågel. Eller ett gäng får på vift.
1/3 är individ... hunden är sin egen individ med alla sina styrkor och svagheter i ett komplext samband mellan gener, uppväxt, erfarenheter och slump.
Det är den här sista tredjedelen många inte vill erkänna.

I diskussion efter diskussion kring hundar med problem jag deltagit i eller tjuvlyssnat på under de 30 år jag varit hundägare har slutsatsen varit den samma.
En hund som inte uppför sej som önskat. Som ex gör utfall mot främmande människor, biter grannhunden, nafsar barnet, är orimligt ängslig i vissa situationer eller vad det nu må vara.
Människorna/ ägarna anklagas alltid och obönhörligt.
Den stora massan verkar på allvar tro att har man bara A och gör B blir det alltid C. Blir det D eller E eller rent av P... då har du gjort nåt fel.
Då har du som ägare och hundkunnig och ansvarig brustit.

För mej är det just detta resonemang som är okunskap.
Hundar, precis som människor, är inte alltid den exakta summan av sina föräldrar och sin uppväxt. De blir sina egna individer.
Psyket är betydligt mer komplicerat än så hos både oss och djuren.
Således finns det, förhållandevis okunniga eller oengagerade hundägare som har turen att få en stadig och stabil hund som oftast beter sej förväntat och acceptabelt.
Precis som det finns hundar från goda uppfödare med kunniga och engagerade hundägare som ändå får problem.
När en hund biter efter en annan hund eller för all del ett barn beror det inte automatiskt som de flesta verkar tro att hunden inte fått träna adekvat vid hundmöten eller att hunden inte blivit respekterad av barnet.
Det behöver inte ens betyda att hunden har ont.
En hund är sin egen. Nerverna, dådkraften, skärpan kan skifta oavsett stamtavla eller uppfostran.
För att den är sin egen som vi fullt ut aldrig kan förstå.
Detta precis som att en fantastiskt harmonisk och lätthanterlig hund inte nödvändigtvis bara beror på ägaren.

Jag har haft tre Dogue De Bordeauxer.
De har alla tre varit hundar. Signalerat glädje, rädsla, ilska, osäkerhet på samma sätt som alla hundar signalerar.
De har alla tre tillhört samma ras. De har vaktat. Dreglat. Charmat byxorna av mej. Älskat att kampa om trasor och leksaker. Kommit kallad men ej strax ty född slav är ingen tax... och ingen Ddb heller.
Men de har... trots att de har samma uppfostran... alla varit väldigt olika som individer. I jakt, vakt, skydd, dådkraft, energi, tålamod osv osv.
Min uppfostran och min hundhållning har däremot hos samtliga synts i att de ex tigger, går upp i soffan, har ett stort närhetsbehov.
Nya problem... och nya styrkor... har dykt upp med varje hund.

Problem kan man oxå resonera olika kring. Problem som i svagheter, rädslor, oförmåga hos hunden.
Jag har alltid älskat mina hundar och sett det som självklar att anpassa livet efter deras förmågor.
Bente-Nora som är lite försiktigare och ängsligare än vad Gottfrid var utsätts inte för samma sociala påfrestningar lika lite som jag puttar i henne från bryggan.
En gillade att simma i djupt vatten. En annan gör det inte.
En var oberörd i stora folksamlingar. En annan är det inte.
En hund ska med fördel miljötränas men en hund... precis som en människa... ska inte utsättas för mer än den är redo att hantera och ror i hand.
Ett misslyckande (till) spär bara på osäkerheten för oss alla.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Kattstryparen: rum 419" av Stefan Di-Omnia.

Jag har lyssnat på "Kattstryparen: rum 419" av Stefan Di-Omnia inläst av Stefan Sauk.
Och jag har fasen ingen aning om hur jag ska recensera denna.
Jag har inte kunnat släppa den. När jag inte lyssnat har jag tänkt på den.
Och samtidigt tycker jag väldigt illa om delar av den.
Alltså väldigt, väldigt illa. Vilket säkert förstärkts av Stefan Sauks röst och uppläsningsstil.

På bokens baksida: I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.

 Vad ska jag ge den här boken för betyg?  Känslorna för den spretar åt alla håll.
I förordet sägs att ev likheter med händelser eller personer beror på läsarens fantasi. Det är inte sant och författaren vill heller inte att du ska tro på det.
Så väl brottet som huvudkaraktärerna i romanen "Kattstryparen: rum 419" har verkliga förlagor.
Författaren Stefan Di-Omnia ägnade 5 år av faktagranskning gällande mordet på Lassa Jinneby där hans hustru Helene Åberg friades.
I romanen heter den mördade mannen Wiggeby. Hans fru Helene Aberg.
Helene får vi följa från att hon är tolv år gammal. Eller ja, egentligen från att hon föds.
Helen Åbergs mamma heter Hanna. Abergs mamma i boken heter Sanna.
Osv. Detta "sammanträffande" med namn och årtal inträffar gång på gång.
Hon beskrivs hela tiden som ondskan själv, helt utan empati eller inlevelseförmåga med annan, och blir tidigt en flicka som högaktningsfullt struntar i hur hon ställer till det för sin omgivning.
Tidigt döms hon för diverse ekonomiska brott precis som sin verkliga förlaga.
Hon misshandlar sin familj. Hon blåser sina vänner. Hon ser till att hennes förstfödda dör i plötslig spädbarnsdöd. Hon fejkar en våldtäkt.
Våldtäkten är intressant. I boken sätter hon dit en kriminell hårding hon till å från haft en relation med sedan hon var fjorton. Han heter Danny Fitzpatrik.
Danny Fitzpatrik har funnits på riktigt. Han friades för en våldtäkt på ovan nämnda Helene Åhberg. Han var oxå ledare för Brödraskapet innan han... av okänd gärningsman... blev skjuten och dog.
Två veckor innan "Kattstryparen: rum 419" kom ut överfölls författaren och misshandlades svårt. Vid ett annat tillfälle blev han förföljd av Helen Åberg.

Romanen har ett rått och övertaggat språk.
Det är väldigt mycket svordomar. Sex beskrivs på ett närmast pornografiskt sätt om å om å om igen. Helene och andra kvinnor beskrivs som horor när de tar för sej sexuellt medan männen i boken gestaltas som hyggliga män men att de går till prostituerade nämns i förbifarten. Den känns inte bara väldigt "o pk" utan rent gammaldags och omodern i sitt gestaltande. 
Det grova förstärks av Stefan Sauks karaktäristiskt släpande röst.
En sak till på tal om uppläsaren... som inte har nån relevans egentligen... han uttalar "samtidigt" sam-tidigt... ungefär som om man vänder blad efter halva ordet. Varje gång! Flera hundra gånger romanen igenom. Det retar gallfeber på mej.

Historien om Helene är vansinnigt intressant och blir ungefär 100 gånger mer intressant av att den verkar beskriva en verklig kvinna.
Jag hetslyssnar periodvis. Jag tänker på romanen hela tiden.
Undrar över var verkligheten tar slut och författarens fantasi tar vid.
Denna ovisshet ät kittlande.
Samtidigt stör jag mej som fan på det grova språket och kvinnosynen.
Och på Stefan Sauk.
Jag skulle önskat en mer mångbottnad analytisk syn på huvudkaraktären.
Varför blev hon som hon blev? En fattig barndom med en mamma som jobbade jämt räcker inte. Att flickan, som höll på att få sin mamma att stryka med vid förlossningen, redan som baby benämns som ond och "borde inte fått leva" av sin mormor problematiseras inte.
Vad driver en sådan här kvinna? Varför blev hon totalt empatilös? Hur påverkas hon av förväntningarna på att vara värdelös?
Det får får man inga svar på. Det analyseras inte alls.
Därtill läggs orimligt mycket tid i romanen på vissa händelser och mindre tid på andra... enligt mej mer centrala. Rättegången efter mordet på Wiggeby/ Jinneby hafsas kvickt igenom medan avslutningen, en utmätning av tillgångar tar en evighet.
Kanske beror det på vad författaren faktiskt kunnat belägga.

Jag kan inte betygsätta den här romanen. Den får nämligen en 1:a på vissa sätt och en stark, stark 4:a på andra. Att sätta en 3:a... godkänd... talar varken om hur usel den är i vissa aspekter och hur briljant den är på andra.
Det är ett tag sedan jag läste ut den. Jag tänker fortfarande på den... och på Helene... flera gånger om dagen.

Du får själv avgöra om du vill läsa den.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Cirkusflickan" av Pam Jenoff.

Jag har lyssnat på "Cirkusflickan" av Pam Jenoff.

Det är krig i Europa. 1944.
I Tyskland finns Noa från Nederländerna. Hon har kastats ut från sitt föräldrahem efter att ha blivit gravid med en tysk. Barnet tas ifrån henne.
Hon försörjer sej som städerska på en tågstation när hon plötsligt finner en godsvagn full med små barn. Hon tar ett spädbarn och flyr ut i natten.
Noa och barnet hamnar hos en cirkus. Hon är tvungen att arbeta för sitt uppehälle och för att förtjäna sin plats. Hon blir trapetsartist.
Astrid tjänstgör även hon i trapetsen. Hon härstammar från en annan cirkusfamilj och är uppvuxen i manegen och uppe i luften.
Hon är jude och har fått en tillflyktsort och ett gömställe hos hennes familjs forna konkurrenter.
Astrid är dubbelt så gammal som Noa och ser inte på henne med blida ögon. Men mot sin vilja tvingas hon ta sig an Noa och en sällsynt vänskap... ett systerskap... växer fram mellan de båda kvinnorna.

"Cirkusflickan" växlar mellan Astrids och Noas perspektiv.
Den kretsar främst kring cirkuslivet och relativt lite om den tid de lever i.
Den är intressant och välskriven. Bortsett från den omoderna synen på cirkus med vilda djur är den intressant att följa och författaren har lagt ner mycket tid efterforskning kring cirkuslivet mitt under ett brinnande Andra världskrig.
Karaktärerna i boken har delvis autentiska förlagor.

Främst tycker jag om att läsa om Astrid. Astrid som levt större delen av sitt liv på cirkus. Hon var gift under en tid med en tysk som under kriget fick order av en överordnad att skilja sej från sin judiska fru.
I sin nya cirkusfamilj har hon träffat Peter, en clown från Sovjet som vägrar inordna sej i den tyska censuren.
Också Noa är spännande att följa. En ung vilsen kvinna som trots rädsla visar stort mod när hon tar sig an det lilla barnet som visar sej vara omskuret och jude.
En ung vilsen kvinna som sörjer barnet som togs ifrån henne och föräldrarna som svek och som gör allt för att överleva sin nya situation.
Med viss spoilervarning måste jag ändå säga att när Noa möter en ung man och riskerar både sin vän Astrid och barnet hon tagit sej an säkerhet för ett bankande hjärtas skull så blir det obekvämt för mej.
Nästan så jag, likt en mask på en krok, liksom vrider mej.
Det är 1944. Europa är i krig. Godsvagnar mot förintelseläger rullar. Utegångsförbud råder. Bombplan mullrar i fjärran. Hennes närmsta allierade är judar och hon riskerar allt för att hon är lite betuttad i en främling...
Det blir inte trovärdigt och för mej... men det är jag det... drar det ner betyget. Jag snabbspolar dessa delar.

"Cirkusflickan" får sammantaget ett betyg på 3+.
Klart godkänd underhållning. Utan den banala kärlekshistorien hade det blivit mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Goda grannar" av Mattias Edvardsson

Ja, jag vet. Jag måste sluta komma på små skojiga ursäkter om att "Hoppsan, nu blev det visst ännu en bokrecension" och försäkringar om att "Nej då, nej då bloggen har inte förvandlats till en bok eller recensionsblogg" för det HAR den ju uppenbarligen om majoriteten av inlägg är just sådana.
Om semestern... var jag det 2016? 2017? blev året jag sträckkollade säsong efter säsong med avsnitt av Orange is the new black så har ju verkligen denna sommaren... semestern 2020... varit ljudböckernas år.
Jag lyssnade på sju romaner i juni och hittills två i juli.

Senast ut "Goda grannar" av Mattias Edvardsson.
Det är min andra bok av denna författare. Förra året läste jag "En helt vanlig familj" som var bra och som jag vill minnas att jag gav en stark 4:a.
(Om ni väntar ett ögonblick så ska jag kolla upp det...)
Jupp, en stark 4:a fick den.
Genren är "spänningsroman", men inte av den typen som man tänker på vid deckare utan mer i stil med ex Malin Persson Giolito eller Stina Jacksson.
Inget polistugg å försupna utredare å lemlästade kvinnolik.

Micke och Bianca kommer till en liten idyllisk by i Skåne med sina två barn.
De är ursprungligen från Stockholm och har ingen anknytning till den här delen av landet men behövde en nystart.
De flyttar in i ett idylliskt litet samhälle med gårdar döpta efter Astrid Lindgrens platser. Det är så nära Bullerbyn man kan komma.
Här ska de bli lyckliga. Lyckligare än förr.
Men ganska tidigt uppstår irritation till och med grannarna.
Jacqueline som varit modell i USA i sin ungdom och som i egenskap av vacker å singel betraktas som manslukerska. Hennes tonårsson Fabian som är utanför och lite annorlunda. Ola med ett mörkt förflutet och det äldre paret Gun-Britt och Åke som håller koll på allt och alla.
En dag råkar Bianca ut för en olycka, hon blir påkörd och berättelsen varvas mellan före och efter denna olycka.
Och är det verkligen en olycka?


"Goda grannar" håller samma ton som "En helt vanlig familj", har du läst och tyckte om den kommer du inte att bli besviken.
Berättelsen förs framåt ganska långsamt och författaren beskriver människorna i berättelsen ingående och sinnrikt.
Det förmodade brottet står i centrum men ändå på nåt sätt i bakvattnet till de psykologiska mekanismer som driver människor, hur och varför vi agerar som vi gör utifrån vilka vi är och vad vi varit med om.
Romanen som är skriven i jagform växlar mellan tre perspektiv där samma händelser beskrivs och för historian framåt.
Det är Micke, Jacqueline och Fabians berättelser.
Som läsare tilldelas du pusselbitar och perspektiv och "vet" därmed saker i förväg. Det är snyggt skrivet. Alla författare behärskar inte detta grepp.
I den första romanen jag läste "En helt vanlig familj" kunde jag lista ut upplösningen relativt tidigt. Det kan jag inte i denna, den är nog faktiskt ett strå vassare.
Betyg blir en mycket stark 4:a. Kanske till å med lite till.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Nästa: En läkarroman" av Nina Lykke

"Nästa: En läkarroman" av Nina Lykke.

Elin är specialist i allmänmedicin och arbetar som husläkare på en vårdcentral.
Elin är medelklass och medelålders. Just nu bor hon i hemlighet på sitt arbetsrum och ägnar ledig tid att gräla med plastskelettet som oxå bor där.
Elin är gift med Aksell sedan en massa år. Innan dess, i sin ungdom, var hon ihop med Björn. En dag får de kontakt på Facebook igen å plötsligt är Elins välordnade men tråkiga tillvaro inte alls särskilt välordnad längre.

Doktor Elin har en mängd patienter som hon knappt står ut med.
Alla vill de ha något av henne. Helst vill de ha allt.
Hästsvansmannen som vill ha remiss till en psykolog för att han inte attraherar kvinnor långt över sin klass. Det medelålders paret som splittrat upp sina familjer och nu vill ha remiss för assisterad befruktning. Kvinnan kring fyrtio som är gravid men som har en jorden runt resa och vill "skjuta upp" graviditeten ett år. Den curlande pappan som absolut vill ha sin lilla dotter undersökt men bara när dottern själv vill. Alkisen som vill ha en MR. Hypokondrikern som igen vill utreda alla dödliga sjukdomar han tror han har efter att ha googlat osv.
Elin för inre dialoger med sitt plastskelett om all den trötthet och ibland förakt som hon känner inför alla dessa människor som vill ha allt men inte försaka något.
Då och då pyser det ut.
Och samtidigt som Elin tappert försöker hålla inne sina syrliga kommentarer om vad hon egentligen tycker å tänker och ger så vänliga råd hon kan om god kost, träning och sömn så dricker hon själv ett par boxar vitt svalt vin i veckan, väljer tvserier framför motion och bedrar sin man.
En katastrof, på flera plan, lurar på Dr Elin.

"Nästa: En läkarroman" är en sarkastisk, elak och humoristiskt berättelse.
Jag ler ofta medan jag lyssnar. Ibland brister jag ut i gapskratt.
En hel del av Elins inre dialoger... förvisso lite tillspetsade... känner jag igen från mina egna år i sjukvården.
Obehagligt mycket av Elins nedlåtande irritation mot andra som finns i lika hög grad hos henne själv känner jag igen. För kanske är det så, att det som vi retar oss på hos andra är sådant vi innerst inne föraktar hos oss själva?
Det är den stora behållningen av romanen. Doktor Elins helt galna inställning till sina patienter och igenkänningen från sej själv å andra.

"Nästa: En läkarroman" är en roman om självinsiktens förbannelser och förnekelsens välsignelser står det på baksidan av boken och precis så är det, den formuleringen skulle jag gärna kommit på själv.

Betyg: 3 +

Puss/ Asta

Vem har sagt att just du...

Lycka är vår tids religion.
Vi vill känna lycka. Vi jagar lycka. Vi känner oss förfördelade och orättvist behandlade om vi inte uppnår lycka. Helst hela tiden.
Jag tänker att det där med att vi känner efter allt mer och kräver allt mer blir värre å värre för varje generation. Kanske i takt med att vi får det bättre.
Att vi får allt färre reella problem att sysselsätta oss med.

Inte fan blev mina morföräldrars generation utbrända av att arbeta och inte fan skilde de sej för att de ville förverkliga sej själva.
De jobbade på och ingen lämnade hus å hem för en kollega de upptäckt att de hade bättre sex tillsammans med, med orden "Mår mamma bra mår barnen bra." Ingen pratade om behovet av egentid. Varesej med sin partner eller på en Berlintripp med väninnorna.
De hade inte tid eller ork att ständigt jaga den där lyckan.
Och självklart finns det nåt bra med att tiderna förändras.
Jag är inte så mycket kärring att jag säger att Allt var bättre förr.
Folk blev självklart utslitna till kropp och själ av arbeten... förmodligen mer då än nu egentligen och kvinnor kunde ofta inte lämna sitt äktenskap även om de hade tyngre å allvarligare anledningar än att de var sugna på att bli förälskade igen.
Men ändå.
Vi blir klenare.
Ja, jag säger vi för även jag hör hit.
Detta trots att vi bor i ett av världens tryggaste länder. Att vi är friskare och har en större ekonomisk välfärd än någonsin. Vi reser och shoppar som aldrig förr.
Var och varannan har spabadrum och restaurangkök i den egna villan.

Ingen har ju faktiskt lovat oss ett lyckligt liv.
Det finns inte ens någon vits rent evolutionärt med lycka.
Rädsla och neuroser och uppmärksamhet på fara ja.
Behovet av en flock, av en partner, av att reproducera sej ja.
Behovet av mat på bordet och en trygg grotta (gärna med dörr som kan stängas) ja.
Men lycka? Att vara lycklig. Det har aldrig fört mänskligheten framåt.

Det sägs att antalet med psykisk sjukdom är relativt konstant.
Ungefär lika många insjuknar i schizofreni, psykoser och bipolär sjukdom varje år.
Däremot ökar psykisk ohälsa... ångest, depression, sömnsvårigheter, utbrändhet mm hela tiden.
Själv kan jag bocka av det mesta genom livet av den där psykiska ohälsan så jag sätter mej inte på några höga hästar men jag har oxå alltid känt ett behov, ett inre krav på mej själv att spotta upp mej, ta mej samman, skärpa till mej.
Och gjort så.
Till nästa gång.
Jag säger inte att det är rätt och riktigt eller ens möjligt för alla människor men jag kan få en känsla av att det tvärtom blir allt mer okej, kanske till å med önskvärt, att bejaka alla sina neuroser.
Och att den västerländska människan blir allt klenare i sin jakt... i sina krav... på just tillfredsställelse eller ja... lycka.
Varför det är så kan vi ju bara spekulera i. Eller ja, jag spekulera i, för du håller kanske inte alls med?
Sociala medier som visar upp ständigt lyckliga, förälskade, sociala människor?
Ett söndercurlande av våra barn?
Att vi rör på oss för lite och inte använder våra kroppar till den rörelse den sedan savannen är till för?
Eller bara att vi har tid och råd att faktiskt kräva mer?
Mer lycka.

Vad är dina tankar?

Puss/ Asta