tisdag 30 juni 2020

Asta recenserar "Nej och åter nej" av Nina Lyyke

Nej och åter nej

Nu har jag lyssnat på norska Nina Lykkes "Nej och åter nej." 

Ingrid och Jan skall snart fira silverbröllop. De lever i villan bredvid svärföräldrarna och i hushållet huserar även de två vuxna sönerna som är så söndercurlade att de inte ens kan torka sej i ändan ordentligt utan att lämna bromsspår som Ingrid får ta hand om.
För Ingrid har allt mist sin glans. Varken jobbet som lärare, äktenskapet med Jan, föräldraskapet till sönerna eller nånting annat får henne att känna något annat än trötthet.
Jan har i sin tur blivit befordrad, fått en tjänst han knappt vågat drömma om, som departementschef. Han kan egentligen inte klaga pǻ sin tillvaro och äktenskapet skänker honom både bekvämlighet och sex en gång i veckan.
Ändå inleder han efter en blöt kväll ett förhållande med sin femton år yngre kollega Hanne.
Hanne som i åratal bytt lägenheter och pojkvänner för att hon alltid lyckas hitta nåt fel på dem hon inte står ut med. En pipig röst eller brus på en balkong.
Nu är de flesta av hennes vänner involverade i seriösa relationer och har barn och Hanne känner att den biologiska klockan klämtar allt högre medan hon börjar tröttna på engångsliggen.
Omväxlande förs historien framåt genom dessa tre perspektiv.

"Nej och åter nej" är en humoristisk, satiriskt berättad historia om vardagliga ganska sorgliga människor.
Den inleds med Ingrids röst. Hon och hennes gestaltning är boken igenom den bästa. Hennes bittra och blaséiga inställning till sin omvärld kan jag fnissande känna igen mej ohälsosamt mycket i.
Jan och Hanne är plattare och målade med större penseldrag som gör dem till schabloner och plattityder.

Jag tyckte att "Nej och åter nej" var underhållande i stunden, tillräckligt för att jag vill läsa mer av författaren, men det lämnar inga bestående intryck.
Betyg: 3 och godkänt.

Puss/ Asta

söndag 28 juni 2020

Semestersammanfattning i listform



Varit på stranden?
Absolut även om jag hoppas på att det blir mer. Mer hela dagar med lunch eller kvällsmat vid havet.

Badat mycket?
Allt är relativt, det mesta bleknar om man tänker på sommaren 2018 och även ifjol när det badades vareviga dag, ofta flera gånger per dag. Men jo, jag har badat hyfsat mycket och många gånger.

Grillat?
Inte så där jättemycket nej. Under semestern kanske 2-3 gånger och innan semestern några till.

Sommarfester?
Inte en enda faktiskt.

Roliga utflykter?
Skralt nu i Coronatider. Å då är det ju tur att jag bor som jag bor. Många betalar dyra pengar för en vecka eller två i min hemmamiljö.

Blivit brun?
Mitt pigment levererar förvisso med rätt lite sol, men jag har nog varit både blekare och brunare.

Sommarcrush?
What?!

Tränat?
Inte så som jag tänkt mej nej.

Druckit roliga drinkar?
Mer öl å vitt vin faktiskt. En å annan GT har slunkit ner... om det betraktas som "rolig drink" låter jag vara osagt.

Lars Winnerbäck konsert?
Hade ju bokat det till augusti men det är Coronatider och en av få saker som faktiskt svider att försaka. Sommaren 2021 då jävlar.

Liseberg?
Lite samma som svar ovan. Det är inte många somrar i mitt liv jag missat Liseberg vilket är supertrist trots att jag bara åker småbarnsattraktionerna.

Sex on the beach?
Hehehe. Inte så jag har skavsår i rumpan precis.

Jordgubbar?
Alltid. Lägger orimligt mycket pengar på dessa gubbar.

Fnitter med polarinnor?
Ja jag har haft rätt många mysiga träffar (många om man menar med mina introverta mått mätt.)

Hälsotillstånd?
Allergin har varit någorlunda dräglig sedan mina kortisoninjektioner.
Själsligt känner jag mej oxå relativt stadig.
Ingen Corona eller annan infektion heller. Det närmast virus jag kommit var Herpesmunsåret jag släpade runt på första veckan av semestern.

Redo att börja jobba på en skala 1-10?
Med 5 dagar kvar som dock inte är semester utan bara ledigt i schemat sååå nja... inte jättesugen faktiskt. 3 kanske?

Puss/ Asta

fredag 26 juni 2020

Asta recenserar "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson

Molnfri bombnatt (e-bok)

Jag har läst om (fast denna gång lyssnat) på "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson.
En roman jag läste för säkert tjugo år sedan och som dess befunnit sej på en diffus lista av de bästa romanerna jag någonsin läst.
Mycket i ens personlighet och med ens smak kan förändras på tjugo år. Jag är till exempel en mycket mer erfaren läsare nu än då.
Lite ängslig hur en favorit jag så ofta tänkt på, berättat om, refererat till skulle stå sej var jag.
Det hade jag inte behövt.

Jag har läst massor av romaner som utspelar sej under Andra världskriget, hur många som helst. "Molnfri bombnatt" sticker ut genom att vara skriven ur tyskfödda Hedwigs perspektiv.

1991 står Hedwig Johansson i sitt vardagsrumsfönster och hör skinnskallar marschera på gatan nedanför. Sieg Heil! Sieg Heil!
Rop från en svunnen tid, en del av hennes barndom och ungdom, och hon bestämmer sig för att hon måste berätta sin historia. Hela sin historia, den som inte ens hennes avlidna svenska man känner till.

Hedwig som växte upp i Mainz i Tyskland. Hennes pappa var övertygad Socialdemokrat och fängslades tidigt, redan innan kriget bröt ut.
Hedwig växer upp. Hon är med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitler jugend och hon förälskar sej i en SS man Wilhelm Schurbiegel.
Kärleken är berusande och vacker men kompliceras allt mer när kriget väl bryter ut.
Hedwig är en övertygad nazist och går med i partiet sin mors förmaningar till trots. Men hon begriper inte det här med judarna...

"Molnfri bombnatt" är en så skickligt och autentiskt berättad historia om hur kriget upplevdes i Tyskland 1939-1945 med efterföljande år i skuggan av kriget att jag, när jag läste den första gången, var övertygad om att det var en dokumentär.
Det är oxå en berättelse om att komma till Sverige och vara annorlunda.
Att inte kunna språket, att inte ha den oskuldsfullhet som präglade svenskarna.
Skammen. Skulden. Stoltheten. Att inte våga berätta, ens för de allra närmsta, hur det var.
Berättelsen är därmed på många sätt en redogörelse för den svenska efterkrigstiden och byggandet av det svenska folkhemmet.
Romanen vävs samman med jämförelser med dagens Sverige. (Dagens som då var i början på 1990 talet.) Ny Demokrati har kommit in i Riksdagen, Vivianne Franzén väljs som partiordförande och står och skanderar att flyktingvågen från Balkan måste stoppas för annars kommer snart svenska barn få vända sej mot Mecka för att be. Åskådarna jublar.
Tunn är fernissan mellan en demokrati och en diktatur.
Allt för snabbt kan historien återupprepa sej resonerar Hedwig, i synnerhet om man inte ser på Tyskar som människor utan som särskilt onda.
Om vi inte lär vad som kan hända när ett folk lyssnar på en stark ledare och när vi börjar dela upp människor i vi och dem.
Sedan 1991 har utvecklingen gått åt fel håll på många vis i världen, inte minst i Sverige. Nu har vi inget Ny Demokrati som åkte ut efter en mandatperiod, nu har vi ett utpräglat nationalistiskt parti med moderna rötter i nynazismen i vår Riksdag som pendlar mellan att vara näst största till tredje störta parti och som flera borgerliga partier glatt viftar på svansen åt och vill regera tillsammans med.
Fernissan blir tunnare och tunnare.
Gränser för anständighet flyttas hela tiden mot marginalerna.
Därför är "Molnfri bombnatt" fortfarande rykande aktuell och borde ingå som obligatorisk läsning på högstadiet.

Betyg: 5
Det är på sina håll lite långsamt och jag kan sucka åt Hedwigs gammaldags syn på kvinnor och jämställdhet som man skulle sucka åt en mormor som inte riktigt hängde med sin tid men den är otroligt otroligt bra.
En roman man SKA ha läst. En roman man INTE får missa. En tid som ALDRIG får glömmas bort.

Puss/ Asta

onsdag 24 juni 2020

Vem blir vem



Jag läser om en gammal favoritbok, "Molnfri bombnatt" som är precis lika bra som jag minns den. Den utspelar sej, som så många böcker jag läst, om Andra Världskriget men ur en tyskas perspektiv. Unga Hedwig som går med i partiet, utbildar sig inom luftvärnsskydd och förlovar sig med en SS officer men som inte förstår det här med judarna...
(Recension kommer men redan nu kan jag säga att har du inte läst så GÖR det.)
Jag ser på Facebook att min favoritserie... genom alla tider... inte kommer att sändas i år (Corona strular till det även här) utan först 2021.
The Handmaids Tale.
Som jag saknar serien och framförallt som jag saknar June.
En hjältinna. En vanlig kvinna som trycker undan sorgen efter sina döttrar och besegrar rädslan för att bekämpa ett totalitärt och kvinnohatande samhälle.

Och jag tänker...
Vem skulle man själv vara i en farofylld värld. I ett krig. I en diktatur.
Skulle jag bli medlöperskan eller hjältinnan eller någonstans däremellan?
De flesta människor tänker på sej och sitt först främst under verklig fara.
Inte för att de är onda eller fega.
Den mänskliga naturen är sådan. Att se till de egna först och främst.
En reptilhjärna som kopplas på när rädslan blir för stor, när hotet är för överväldigande.
Väldigt få av oss är beredda att riskera dem vi älskar mest.
Väldigt få av oss är beredda att dö för någon annan undantaget våra barn.
Att inte försöka huka under radarn.
Jag tänker på Niemöllers, präst och Hitlermotståndare, kända dikt:

”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”

Ändå är det ju så att vissa blir hjältar.
Vissa människor vågar att trotsa sin rädsla, ansluter sej till motståndsrörelser, gömmer flyktingar, förbereder motoffensiver. Vissa människor riskerar sitt och sina käras liv för att göra det rätta.
Vad är det som gör det? Vilka psykologiska mekanismer skapar dessa modiga människor som finns och har funnits i alla krig.
Säkert en del äventyrare, sådana som inte är särskilt rädda om livhanken i vanliga fall. Säkert även de som redan förlorat så mycket att livet ändå inte är dem särskilt värdefullt.
Men det finns ju och har alltid funnits de som har en väldigt massa att förlora och ändå vågar.

Jag tror ingen av oss som inte levt under ett sådant hot på förhand kan säga vem vi skulle bli. Men det vore spännande att studera vem som är benägen att bli vem.
Sånt tänker jag på en kväll i juni medan jag lyssnar på en roman om en ung kvinna i Tyskland 1944 och saknar den bästa serien som någonsin gjorts.

Puss/ Asta

måndag 22 juni 2020

Halvårsredovisning. Vilken grej! Vilken tjej!

 

Sex månader... ett halvt år... inte riktigt men när den här månaden är slut har jag tränat. Regelbundet dragit mitt nyckelkort på Friskis & Svettis.
Det är ju... om man känner mej... helt surrealistiskt att jag faktiskt hållit i och snart måste lösa ett nytt halvårskort.
Jag måste säga att jag är omåttligt stolt över mej själv!

Jag bestämde mej i december för att för en gång skull ge ett nyårslöfte.
Att börja träna. Att bli stark(are.)
Och nej, jag trodde inte på det. Räknade i huvudet hur mkt det skulle kosta utslaget per månad om jag gav upp halvvägs.
Mer av nöd än av lust var det det där löftet.
Lederna värkte nästan varje dag. Jag var i usel form.
Droppen var när jag likt en gammal människa fick dra mej upp från sittande i duschen till stående.
Jag ville bli stark. Inte snygg. Det var viktigt. Jag är alldeles för lite fåfäng för att kunna ha det som motivation.

Hur har det gått då?
Bortsett från att jag faktiskt gjort detta, för mej oerhörda, att inte ge upp utan hålla i en träning.
Stark skulle jag kanske inte säga att jag är men jag är starkare.
Jag är i betydligt bättre form än vad jag var den 2:a januari när jag skrev in mej på gymmet.
Jag har inte ont i några leder längre och jag reser mej utan att dra mej upp.
Några kilon har jag tappat vilket är trevligt även om det inte var målsättningen och jag försöker jaga bort det där fåfänga... att jag älskar biffiga axlar och armar och ohälsosamt ofta kollar i spegeln om nåt händer med de där stackars bicepsen.
Det ska aldrig bli min dragkraft... men det gör inget om det så att säga följer med :)

Jag tycker faktiskt att det är rätt trist, särskilt sedan min äldsta dotter slutat och min yngsta å jag sällan går tillsammans.  
Jag har insett att motivation och lust är två krafter som jag inte kan förlita mej på om jag vill hålla i.
Det är bara att göra det. Ta på sej kläderna å gå. Oavsett vad lusten (inte) säger.
Tre gånger i veckan. Det ska göras.
Oftast är det okej när jag väl är där.

Fåfängan och risken att börja tänka i viktnedgång och yta är faktiskt inte det som jag får jobba mest med även om jag, jo aktivt jobbar med det.
Svårare har jag med att jag känner mej kass.
Jag råkar jobba på en arbetsplats full med hurtbullar.
Det har helt klart fördelar för jag har fått hjälp med mycket av mina kollegor.
Men de är lixom sådana att de lyfter sin dubbla vikt och/eller tränar sex dagar i veckan och/ eller springer en halvmara före jobbet och/eller har 20 000 steg en lat dag.
Då är det lätt att känna att den egna prestationen. 4 svettiga kilometer lufsande eller att göra knäböj 10 x 3 med 25 kg är rätt kasst... särskilt efter ett halvår.
Jag tror att allt för många känner igen sej i det här även om alla kanske inte är lika öppenhjärtiga (heter det öppenhjärtiga? alltid trott det heter öppenhjärtliga) med det som jag (tydligen alltid måste vara.)
Varför är vi sådana?!
Men jag försöker tänka att detta är inte min hobby. Inte mitt livselixir.
Det är med Bente, med havet, med barnen jag hämtar kraft.
Detta gör jag för att jag måste, för att kroppen ska fungera, samarbeta ett gäng år till. Just FÖR att stora starka röda franska hundar är mitt liv behöver jag muskler.
Och uppenbart gör jag det tillräckligt bra för den målsättningen.

Puss/ Asta                                  

söndag 21 juni 2020

Asta recenserar "Ödesmark" av Stina Jackson

Ödesmark (inbunden)

Oj vad jag lyssnar på böcker jag. Inte särskilt många bryr sej om att läsa recensionerna. Det är okej. Ni har min välsignelse.
Denna gången har jag lyssnat på en bok i en genre jag oftast inte brukar lyssna på, "Ödesmark" av Stina Jackson, en av romanerna som är nominerad till Årets bok 2020.

Scenen är en liten by utanför Arvidsjaur.
Där bor Liv tillsammans med sin tonårsson Simon och sin udda, illa omtyckta och enligt rykten förmögna pappa Vidar.
Liv har levt hela sitt liv (oj, märklig mening) med sin pappa.
Hennes mamma tog livet av sig i en förlossningsdepression när Liv bara var baby. Vidars misstro och fientliga inställning mot sin omgivning  har präglat henne sen hon var liten flicka liksom skulden över att det är hennes fel att mamman är dog.
Som barn och tonåring drömde Liv om att ge sig av från Ödesmark och sin pappa men efter sonens födelse ger hon upp. Kapitulerar. Finner sig. Detta trots att hon varken tycker om, litar på eller egentligen står ut med sin far.
Och många har en ont öga till den gamla mannen eller lust till hans pengar.

"Ödesmark" går som spänningsroman... men jag vet inte, jag tycker den är nåt annat.
Det är en roman med fina miljö och stämningsbeskrivningar men med ännu mer finstämt skickligt berättade karaktärer. Historien är stillsamt berättad och replikerna inte särskilt många men väl utmejslade och trovärdiga.
Jag tycker väldigt mycket om hur Stina Jackson får läsaren att förstå att band till platser och personer kan vara starka och svåra att bryta även om det är dysfunktionellt. Hur mångbottnad relationer kan vara.
Outtalat förstår man som läsare att något kommer hända och en nerv kvarstår genom hela berättelsen fram till upplösningen.

Betyget blir en mycket stark 4:a. Kanske till å med mer, jag får känna efter lite.

Puss/ Asta

lördag 20 juni 2020

Asta recenserar "Tjockdrottningen" av Moa Herngren.

Tjockdrottningen (pocket)

Moa Herngren är en författare som jag tycker väldigt mycket om.
Jag tror att jag läst alla hennes böcker nu.
Nyligen läste jag hennes senaste, "Svärmodern" som i mitt tycke är hennes bästa roman och som jag fortfarande tänker mycket på.
"Tjockdrottningen" hade jag av någon anledning missat

Anni väger över 200 kilo och har inget som helst socialt liv.
Hon har alltid varit mobbad och utanför. Gått från att vara en knubbig unge, till tjock, till fet. Ett "lyftkransfetto" som de säger flera gånger i romanen.
Hon missbrukar mat och godis och lever sitt ensamma liv genom att följa olika konton på sociala medier samtidigt som hon drömmer om ett annat liv.
Om att vara smal å kär, med familj å vänner.
Camilla är en tv redaktör som castar till ett nytt tvprogram, "Du är vad du väger." Hon får nys om Anni och bara måste ha med detta... freak till kvinna.
Camilla är duktig på att bounda och vinner över den skeptiska Anni som så gärna vill vara hennes vän.
Johanna är tvtjejen som fortfarande lever på sin exmans pengar, långt över sina tillgångar. Hon har en tonårsson som väljer att bo allt mer hos sin pappa. Johanna drömmer om det stora tvgenombrottet och erbjuds att göra bantningssåpan. Hennes tvivel får ge vika för hungern efter att få synas och att få in pengar på kontot.
Anni deltar i programmet och efter en trög start börjar kilona rasa.
Alla vill ha en bit av framgångssagan och media sliter å drar i henne för att få en del av kakan om hur lycklig och framgångsrik hon är.
Hon känner att hon borde vara glad och tacksam men i sitt huvud är hon fortfarande 200 kiloskvinnan och hon kan inte skaka av sig känslan av att bli utnyttjad och leva ett liv andra har valt.

"Tjockdrottningen" är en cynisk roman om vår samtid och det är inte svårt att dra kopplingar till Biggest looser.
Synen på kraftigt överviktiga som lata, odugliga och en belastning för samhället präglar hela romanen.
Anni har absolut ett matmissbruk och äter (massor) av en mängd anledningar men rätt snart inser man att alla karaktärerna i romanen har sina missbruk... droger, sms lån, sex, likes på sociala medier.

Jag tyckte mycket om romanens första halva även om den ger en något stereotyp bild av feta människor och missbruk som skavde. Jag tycker att Moa Herngren brukar vara bättre och skickligare än så på att gestalta både karaktärer och mänskliga problem.
Ungefär halvvägs in tycker jag att historien hackar och maler på utan att komma vidare. Att den ältar samma sak i olika former av meningar om och om igen. Det känns onödigt för när den tar slut så finns det en massa saker jag undrar kring hur det gick för olika de olika karaktärerna. De lämnas bara för vinden.
"Tjockdrottningen" har angelägna ämnen den tar upp och skulle kunnat bli så mycket bättre. Jag var absolut road eller kanske snarare engagerad i berättelsen i början men kommer inte undan att om "Svärmodern" var Herngrens bästa bok är detta hennes sämsta.
Den gör mej lite... arg... och då inte bara på det jag som läsare förväntas bli förbannad på utan även på som medievärldens cyniska utnyttjande av utsatta människor och strävan efter "lyckliga slut" till varje pris utan oxå schablonbilden av tjocka.
Betyg: 2+ Knappt godkänd.

Puss/ Asta

onsdag 17 juni 2020

Hjärnan är plastisk. Utnyttja det till nåt bra.



 

Syntolkning: Medelålders osminkad grönögd kvinna kikar fram bakom solglasögon. Koppel kring halsen och svart, knuten tisha där en bit av magen syns. 

Som sagt så satt jag igår kväll och skrollade igenom gamla inlägg och en sak som slog mej... som faktiskt har förändrats sen där tjugohundratretton-tjugohundrafjorton... är min syn på vikt och kroppar.
Hjärnan ÄR verkligen plastisk och det GÅR att lära om.

I flera inlägg pratar jag om vikt och kropp som något som måste åtgärdas.
Inte för att jag någonstans beskriver att jag fysiskt besväras av vikten utan uppenbart för att jag inte finner den estetisk.
Då vägde jag ungefär 5 kilo mindre än vad jag gör idag och alltså typ 12 kilo mindre än vad jag vägde när jag förra året vägde som mest.
Och helvete vilket problem det var.
Gång på gång uttryckte jag det.
Vikten med utropstecken efter och förmaningar om att Nu jävlar får det vara nog! Nu måste jag vända det här!
Som jag höll på.
Med 5:2. Med kaloriunderskott. Med att springa för att tappa vikt.
Var jag lyckligare?
Tveksamt.
Var jag snyggare?
Oxå tveksamt.
Var jag hälsosammare?
Absolut inte.

Faktiskt har jag hållit på ett helt jävla liv.
Från att jag var en knubbig unge.
Till att knubbigheten mest satt i mitt eget huvud, jag vägde 50 kg men hade "så grova lår."
Ja tjena.
På den tiden, när ungarna var små hade jag en rasande ämnesomsättning.
Jag tyckte att jag var tjock och tog 2 veckor där dieten framförallt bestod av slopad frukost och lunch till förmån för kaffe och cigg.
Vips så var 5 kg borta och inte en jävel kallade mej ohälsosam.
Smala människor får nämligen sällan höra att de är just det till skillnad mot tjocka oavsett vilken kost eller vilket leverne den smala har.
Jag skulle tro att åtminstone 8 av 10 kvinnor är ätstörda på det här viset.
Att se på mat som fiende.
Att veta på ett ungefär hur mycket kalorier det är i de livsmedel de oftast äter.
Att glädjas när de ätit lite för lite.
Så mycket kraft. Så oändligt mycket tid och tankeförmåga vi lägger ner på detta meningslösa i en tid... ett liv... som skulle behövt vår energi på viktigare/ roligare/ bättre saker.

Men det GÅR att lära om.
Det är ett jävla jobb, det ska jag inte sticka under stol med och det måste underhållas precis som ex kondition eller muskelmassa men det GÅR att lära om sina tankar.
Att se på sej själv nyktrare och snällare.
Helt enkelt att sluta upp med detta bullshit.

Mina viktigaste tips är:

Varje gång du tänker något elakt om dej själv eller din kropp (vilket innebär många hundra gånger/dag om du är som de flesta kvinnor) blir du medveten om det å låter det inte bara passera. Ersätt den dåliga tanken med en bra.
Ex. "Nä, alltså fy fan vad denna toppen sitter åt över magen" till "Tänk, denna magen har burit de bästa människorna på jorden, det är fantastiskt." 

Sluta upp med att följa människor på Instagram och Facebook som får dej att må dåligt eller känna känna mindervärdeskomplex och ersätt med coola, starka kroppspositiva brudar.
Vi matas... tusentals gånger per dag... med normbilder på kvinnor och behöver se andra kroppar för att inse att det inte är nåt fel på oss. Jag ger gärna tips.

Använd kroppen till nåt viktigt. Skifta fokus.
Min kropps främsta uppdrag är inte att vara tilldragande, knullbar eller ens önskad. Min kropps uppdrag är att fungera i vardagen så problemfritt som möjligt. Och själv blir jag peppad av att se vad den kan... springa, lyfta, balansera.

Ta diskussionen när vikt/ kaloripratet kommer upp i den närhet i den mån du orkar. Ibland pratar/ protesterar/problematiserar  jag. Ibland byter jag ämne.
Men när man väl sett hur otroligt vanligt det är att prata illa om egna kroppen trots att den som talar kanske är helt normviktig medan flera andra i sällskapet inte är det så går det inte att inte lägga märke till det mer. 

Det är tidskrävande och rätt jobbigt att förändra sin tanke.
Men det är värt det.
Livet är för jävla kort för sånt trams.

Puss/ Asta

tisdag 16 juni 2020

"Gör nåt för din mamma"



Jag har ägnat en liten stund åt att läsa igenom en del gamla blogginlägg från juni månad olika årtal.
2017 skrev jag flera inlägg om mamma och hennes alkoholism.
2017 var året min bror blev mördad och mammas sjukdom accelererade som bara den.
Jag läste om väldigt många andra saker med men just detta fastnade.

Idag har jag haft en fin dag. Maken å jag har (ja, i Coronatider) varit på ett ganska folktomt Ikea och därefter i Göteborg och käkat grekisk... fantastisk... mat.
Hemkommen tog jag med Bente-Nora så hon skulle få bada och jag gick där på min strand och kände mej ovanligt harmonisk.
Då ringde någon som jag i telefonen döpt till "Mammas väninna."
Pang.
Det är en kvinna som bor i samma hus som mamma, alkoholiserad även hon men mån om mamma och några gånger om året blir hennes frustration för stor och hon ringer och säger (ofta lite uppfordrande och anklagande) att "Du måste göra något för din mamma, hon kommer att dö."
Jag svarade inte. Jag skrev ett sms som jag inte fick svar på om att jag "stod lite dumt till" men harmonin störtdök kan man säga.
Denna jävla oron.
Detta ständiga dåliga samvetet.
Denna eviga väntan på att det vi alla vet ska hända har hänt.
Och detta förbannade medberoendet.
Pang.

Alltså... få människor vet lika väl som jag hur missbruksvården och lagarna kring den (inte) fungerar. Jag kanske inte i ord kan berätta men jag vet exakt hur den känns. Min mamma försökte i 35 år att få psykiatrin, vården och socialtjänsten att hjälpa min bror. Sista 5-6 åren fick han faktiskt en del behandlingshem men då var det för sent.
Jag vet att det finns absolut noll och ingenting jag kan göra för att "göra något för min mamma." Jag har försökt få henne tvångsvårdad. Jag har talat med läkare. Jag har gjort flera orosanmälan till socialtjänsten. Framförallt har jag vädjat, hotat, bönat, rasat, erbjudit henne att bo här, försökt tvinga henne att gå med på vård och resonerat med min mamma.
Hon vill inte.
Och precis som jag har sett hur en anhörig kan stånga sej blodig mot myndigheter har jag sett hur medberoendet successivt bryter ner en människa.
Till ingen nytta alls.

Jag VET att mina främsta förpliktelser är mot mej själv och mina barn.
Om jag skulle... likt mamma gjort... släppa in sorgen med sin fulla potential och stånga mej blodig för inget resultat alls så skulle jag svika dem som jag faktiskt har ansvar för.
Timmar på terapisoffan har gett mej den insikten.
Intellektuellt vill säga för känslomässigt känner jag mej ändå som värsta sortens skitstövel som "inte gör något för min mamma."
För att jag ännu kan brottas med ilskan över att hon igen valt bort mej och de mina för alkoholen den här gången. För att hon fan inte ens vill försöka.
Samtidigt som jag vet att hon har... och har haft ändå sedan Jonas blev sjuk för ett halvt liv sedan... ett så jävla hårt liv. Stackars mamma.
Stackars lilla, lilla mamma.
Jag tror att många "missbruksbarn" kan känna igen den här ambivalensen, det här spektrat av olika å delvis motstridiga känslor.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Führerns barnmorska" av Mandy Robotham.

Führerns barnmorska | Bookmark Förlag

Jag har lyssnat på "Führerns barnmorska" av Mandy Robotham.

Den tyska barnmorskan Anke arresteras av Gestapo och placeras i koncentrationsläger efter att ha hjälpt judiska kvinnor att föda i Berlins getton.
Anke är omvittnat skicklig på sitt yrke, en erfaren barnmorska.
I lägret får hon förlösa små bebisar som inte ska få leva.
Vissa (de judiska) barnen dödas direkt av lägervakterna, andra svälter eller fryser snart ihjäl.
Tankarna på att hon ska vara en del i det nazistiska maskineriet ger henne samvetskval men snart inser hon att hon även här kan, om aldrig så lite, stötta och ge hopp till de födande kvinnorna.
Ryktena om Anke Hoffs skicklighet sprider sej och när Führern väntar en arvinge hämtas hon av Gestapo för att ansvara för Eva Braun som hålls gömd i bergen.
Hon kommer oväntat väl överens med Eva, förmår se på henne så som hon ser på alla blivande mödrar hon bistått.
Tillvaron i bergen är enklare än i lägret. Hon slipper ohyra och svält men är likväl en fånge.
En oväntad vänskap och spirande kärleksrelation uppstår med en SS officer som är satt att övervaka henne, vilket även det väcker motstridiga känslor och kval hos Anke. 
Grubblerierna över sina egna känslor och över vad en arvtagare till den man som håller hela Europa gisslan i sin galenskap härbärgerar henne.

"Führerns barnmorska" är en av väldigt många romaner jag läst om denna tid och jag tyckte mycket om den trots att den är lågmäld och långsam i sitt berättande.
Det märks mycket tydligt att författaren, Mandy Robotham, är barnmorska.
Barnmorsketankar, sådana jag känner igen hos mej själv och alla kollegor jag någonsin talat med om uppdraget, den födande kvinnans urkraft, barnet och en förälders kärlek genomsyrar hela boken och att det görs på ett så fint sätt bidrar säkert till att jag tyckte mycket om romanen.
Den väcker också intressanta tankar. Tillvaron är sällan svart eller vit, rätt eller fel.
Betyg: En stark 4:a.

Puss/ Asta

fredag 12 juni 2020

Asta recenserar "Det stora dejtingäventyret" med Max Schüllerqvist

Det stora dejtingäventyret (pocket)

Nu har jag lyssnat på min andra bok av författaren Max Schüllerqvist "Det stora dejtingäventyret." Nyligen recenserade jag ju hans senaste "Terapeuten som inte visste vad han gjorde", den recensionen kan du läsa här.

"Det stora dejtingäventyret" handlar om Kristina som är pensionär och änka.
Hon lever ensam. Tränar på Friskis&Svettis och tycker om att hänga med sitt barnbarn Julia.
Allt är egentligen ganska bra men kanske lite ensamt och lite väl förutsägbart.
En mer försigkommen väninna övertygar Kristina om att det är dags att finna en ny kärlek och med Julias hjälp startar hon ett konto på Träffpunkten.
Men att i hennes ålder träffa en vettig man visar sej inte vara det lättaste.
(Fast är det det i någon ålder?)

"Det stora dejtingäventyret" är en varm och underhållande bagatell till roman.
Det blir inga gapflabb, knappt ens ett leende under tiden jag lyssnar men jag tycker om den och jag vill veta hur det går för Kristina och allra helst att det ska gå bra.
Kanske är den något förutsebar men det gör inte så mycket. Ibland kan man behöva sådan litteratur oxå.
Betyg: 3. Godkänt.

Puss/ Asta

Mitt tolvåriga jag minns



Det har stått en del i tidningarna senaste tiden om institutioner som har hand om barn och ungdomar. När samhället tagit över vårdnaden och ansvaret för en ung individ.
Jag har ingen jätteerfarenhet av det här men kanske ändå lite mer än genomsnittet och rapporteringarna om ungdomar som far illa väcker känslor hos mej.

Jag var tolv år när jag enligt LVM (lagen om vård av unga) fördes... för jag hade inget val... till en anstalt några mil utanför Göteborg.
Jag kom dit med min mamma och en socialsekreterare och hade jag inte kommit frivilligt hade jag blivit hämtad av polis.
Jag var på det här hemmet och därefter ett annat under en sammanlagd tid på ungefär sju månader. Därefter fick jag på nåder placeras hos mina morföräldrar.
Som sagt, kort erfarenhet men mer än de flesta.

På Nereby där jag hamnade. Lämnades. Övergavs som jag upplevde det var det låsta fönster, jag minns inte om det satt galler för? Möblerna i mitt rum... en säng, ett skrivbord, en stol satt fast i golvet.
Vid en viss tid skulle man vara inne på sitt rum, vid en annan släcka.
Jag tilldelades sömntablett till natten för att jag hade sådan ångest.
Jag fick inte gå därifrån. Inte ringa någon när jag ville. Inte bestämma mycket över min dag.
Jag minns en del personal med värme. De som verkligen brydde sej.
En "äldre" man (kanske var han typ som jag är nu?) tog ibland med mej sej hem till sin fru och sin tax. Jag älskade att vara med den här lilla hunden.
En del personal minns jag med förskräckelse. Hur hårdhänta de var, särskilt mot killarna.

Det skrivs om personal som utsatt unga tjejer för sexuella övergrepp.
Något sådant var jag inte med om. Däremot förmådde stället inte skydda mej mot övergrepp från en av de andra intagna killarna. Två av tjejerna som var där (flera år äldre) var inte nådiga mot mej.
Och jag har aldrig sett så mycket droger som där.
Att jag var yngre än de andra gjorde mej i några fall till hackkyckling men skonade mej i andra. Jag fick som "lilltjejen" inte alltid vara med.
Jag lärde mej trivas. Så bra att de ungefär halvtid placerade om mej för att jag inte skulle bli för bekväm med anstalten.
Därefter hamnade jag på ett ställe i Göteborg där jag oxå trivdes men som vuxen kan jag  ju se att inte heller där kunde de skydda mej så som samhället borde göra om man nu tar vårdnaden från en förälder.

Jag minns fortfarande känslan av den där första dagen (och tiden.)
Jag var tolv år. Jag tittar på tolvåringar idag och kan inte förstå.
De är så små. De är barn.
Det som blev min vardag på institution var inte för barn kan jag säga.
Jag ville hem. Jag ville fika, sova i min säng, hänga med mina kompisar, kramas av mamma. Men jag fick inte gå, inte ringa, inte göra någonting utan lov.
Och jag hade verkligen inte så grava problem att det rättfärdigade att samhället tog mej bort från min familj, ur mitt sammanhang.
Jag skulle säga att det var ren jävla tur att jag klarade mej så bra som jag gjorde.
Det är nästan fyrtio år sedan jag var där.

Nyligen mördades en medelålders kvinna av en pojke på 12 år boende på ett HVB hem.
Ett barn placeras på ett hem av samhället som tar över ansvaret från föräldrarna.
Under sin tid på boende hade denna   T O L V Å R I G A   pojke utvecklat ett narkotikaberoende.
Hur i helvete är det möjligt?!
Hur i helvete får det ske?!
Tänk om det varit mitt barn. Eller ditt.
Hur kan det vara så 2020?

Puss/ Asta

Jag är unik (precis som du)




Alla människor är unika!
Det låter ju som den största av klyschor men är inte desto mindre sant.
Vi är original som eftersträvar att bli kopior.
Att passa in har genom den mänskliga evolutionen varit livsnödvändigt, den som inte tillhör flocken klarar sej inte. Frånvaron av eld, attacken från rovdjur eller vad nu stenåldersmänniskan mötte för hot en helt vanlig tisdag.
Numera gör vi det. Överlever alltså, även om vi anses udda och annorlunda men vårt dna vet inte om det.

Scrollade lite på Karlavagnens inlägg och hittade den här rubriken.
Jag funderade lite på vad som är unikt med mej?
Eller nja, inte unikt för jag kan faktiskt inte komma på en enda egenskap eller ett enda personlighetsdrag som ingen annan har men tja, om vi nöjer oss med lite speciellt.
Lite ovanligt.

Kanske att jag ser hunden som min närmsta vän och har gjort så med mina två tidigare mastiffer med. Att jag... alla dagar i veckan... skulle välja hunden framför vilken mänsklig vän (eller partner) som helst. Att jag sörjt mina hundar mer än släkt och nära vänner jag förlorat. Både Märta och Gottfrid utlöste depression hos mej när de dog.

Jag tror oxå att jag är ovanligt bra på att göra bort mej.
Och då menar jag värre pinsamheter än att gratulera en tjock kvinna till en graviditet hon inte har eller att fisa högljutt på ett jobbmöte.
Jag kan verkligen... alltså verkligen... trampa i klaveret.

Jag tror att jag är ovanligt stark mentalt.
Där satte kanske en eller annan som känner mej halvdant i halsen då det är lätt att få intrycket av att jag är både lättskrämd och lättgråten.
Men det är inte riktigt samma sak eller hur?
Jag står pall för rätt mycket skit som jag tror de flesta andra skulle hantera bräckligare.
Kalla det för att ruska av sej, köra huvudet i sanden, låtsas som det regnar eller resa sej på nio men det är vad jag gör. Med rätt mycket.

Sömnen är som många vet min superkraft. Eller snarare brist på sömn och att fungera ändå.
När det var som värst sov jag var tredje eller var fjärde natt och såg ändå hyfsat fräsch (åtminstone inte värre än annars) ut och kunde jobba på.
Det här är en egenskap jag väldigt gärna avvecklar.

Jag är hyfsat verbal med det skrivna ordet, jag har en vacker skrivstil och en välkänt usel sångröst. Motsatsen till absolut gehör. Taktkänslan är ungefär den samma.
Jag har en ängels tålamod med hunden men i övrigt rätt uselt tålamod med det mesta och de flesta och jag är en jävel på att känna in stämningar.
Du kan smila mot mej och prata sött men tycker du inte om mej vet jag det ändå.
Jag är grym på bullbak och pinsamt opraktiskt lagd.
Jag tror (rätt säkert) att jag har ett lägre IQ än genomsnittet, jag är tyvärr långt ifrån smart men jag är i gengäld mer klok än genomsnittet.
Livet har tvingat mej till det.

Vill du så får du väldigt gärna berätta vad som gör just dej unik... eller åtminstone lite ovanlig.

Puss/ Asta

torsdag 11 juni 2020

Stressas du av sommaren?



Stressas du av sommaren?
Njä, inte så mycket.
Eller så här, mycket mindre än vad jag har gjort i mina dar och mycket mindre än vad jag ser många andra göra. Sommaren (denna ljuvliga) är den årstid när flest människor känner stress å press.
Jag är över lag rätt bra på att sänka kraven. Jag har många neuroser i min lilla kropp men "duktig flicka syndromet" hör tack å lov inte dit. Har aldrig gjort.
Jag känner inga som helst krav över att rensa land eller jobba i trädgården eller att hemmet förfaller soliga dagar och jag känner väldigt lite (om ändå lite mer) av krav på att jag ska "uppleva saker."

Men det är klart, man vill ju inte att HELA semestern ska gå åt att se tv serier.
Lite press att trycka in sommar känner jag.
Det jag skrev om för några inlägg sedan...
"Sola-bada-grilla-umgås-knulla-äta jordgubbar-ha kvalitetstid med familjen-läsa ikapp alla romaner-se solnedgångar-åka på kulinariska utflykter, bära tunna klänningar, dricka skumpa på altanen stressen."
Det är bara sommar några få månader på året och sen sänker sej det mörka kalla över oss igen och då vill man känna sej lite... åtminstone lite... mätt?
En kollega frågade "Måste man ha något planerat på semestern?"
Nej. Det måste man förstås inte. Det är upp till var å en.
Å som sagt, jag känner nog mindre hets än genomsnittet men ta till vara på sommaren känner jag nog att jag vill. Och måste.
Det är trots allt inte säkert att man får nån ny chans. Att man har ett pärlband med somrar kvar framför sej.

"Bra somrar"... alltså när jag haft vädret och själen hyfsat med mej så känner jag ett sådant lugn när hösten kommer. Den blir så välkommen.
På hösten bromsar människa, djur och natur upp. Det är en så kravlös årstid.
Tid att boa och ta det lugnt. Tända ljus. Dricka te. Vara asocial med en filt å en bra serie på tv.
Men efter mindre "bra somrar"... när vädret varit skit mest hela tiden och jag inte fått sol å bad å åtminstone lite vidbränt kött från grillen eller när jag av en eller annan anledning inte kunnat bara vara å njuta då är höstens intåg lite melankolisk. Det är då som det stora vemodet rullar in...

En halv semestervecka in på nästan fyra har gått. Den är godkänd än så länge.
Allergi (som tyvärr hör sommaren till för min del) å munsår till trots.
Ännu inget strandhäng men jag hyser hopp om att det kommer.
Men jag är oxå en EXTREM "glaset är halvtomt personlighet" och känner redan att tiden går så fort.
Carpe fucking diem är inte så dumt ändå.

Puss/ Asta

onsdag 10 juni 2020

Insikter en halv vecka in i första semesterveckan.



💜 Jag kan bli arg. Men herre jävlar vad arg min äldsta dotter kan bli.
(Inte på mej som tur var.) Jävlas inte med ett hett temperament och hormoner!

💜 Men för all del, små minipoliser kan reta upp mej ganska bra oxå. En del har helt uppenbart för små egna problem.

💜 Allergin kom i år med. Jupp. Sitter och funderar på om jag borde
a.) ögonskölja med handspriten eller b.) köra loss med diskborsten i ögonhålorna.

💜 Min besatthet i att lyssna på romaner håller i sej.

💜 Min man kunde bli grinigare än vad han var förra veckan.

💜 Jag har än en gång lagt en förmögenhet på växter. Trots att jag varje år har ihjäl dem på under en vecka. (Hur kan man lyckas hålla liv i 4 ungar hyfsat väl men inte få en Pelagon att känna sej tillfreds?)

💜 Jupp. Dogue de Bordeaux är världens vackraste o charmigaste ras men oxå den mest lättkränkta. Och man får bannemej fjäska för att hamna på plus igen.

💜 Att "sova bra" är tydligen inget man bara kan bestämma sej för. Det tycker man kanske att jag borde känna till vid det här laget?

💜 Badpremiären väntar fortfarande.
Den som spar han har. Eller hon, det gäller oss kvinnor med.

💜 Min Mini har i åratal snott kläder hon kan ha men som jaag "vuxit ur."
Tadaaa, idag snodde jag ett par shorts av henne.

💜 En bra träning är den som blir gjord. Försöker jag intala mej... efter att ha presterat skit på gymmet idag.

💜 Mitt munsår ser grisigare ut än någonsin. Det kommer bestå hela semestern.
Om jag nu tvivlat.

Puss/ Asta

måndag 8 juni 2020

Asta recenserar "Terapeuten som inte visste vad han gjorde" av Max Schüllerqvist.

Terapeuten som inte visste vad han gjorde (inbunden)

Jag har lyssnat på "Terapeuten som inte visste vad han gjorde" av Max Schüllerqvist.

Detta är en så kallad "feel good roman."
En hyfsat bred genre får man väl säga där denna ligger åt det lättsammare hållet.

Johan är en kille i trettioårsåldern. Snäll å go å glad men inte så mycket mer.
En gång ville han bli polis men så blev det inte och istället hankar han sej fram på det ena skitjobbet efter det andra.
Han har sina polare- Alex och Ashkan som han hängt med sedan gymnasiet, sitt älskade AIK, sin tax Winston och är en hängiven morbror åt sin lillasysters barn.
Tills en dag då tillfället till både pengar och spänning dyker upp och Johan grabbar möjligheten med båda händerna. 
Titeln avslöjar ju det... Han låtsas vara terapeut och det leder i sin tur till stora förändringar. På gott å på ont.

"Terapeuten som inte visste vad han gjorde" är ingen pangbok som får högsta betyg. Emellanåt är det tillkämpat rolig med övertydliga skämt och en sak som stör mej är att typ alla personer i boken som passerar revy pratar samma språk, vare sej de är 25 eller 50. Varesej de är slackers eller karriärssnubbar.
Men den ät tillräckligt underhållande. Jag ler rätt ofta när jag lyssnar och ögonen tåras vid nåt tillfälle i slutet med Winston.
Jag vill tycka om Johan och jag gör det. Rätt lätt tycker jag om honom.
Jag tycker det är rätt befriande att lyssna på en berättelse om en snäll och i grunden rätt oproblematisk snubbe när man läst bok in å bok in om män med mörker, våld och alkoholism i sej i olika miljöer.
Rätt skönt att lyssna på en roman som underhåller för stunden men där jag slipper fundera hur den står sej i någon slags diffus "de tjugo bästa böckerna jag läst lista."
3+ Helt klart godkänt. Kul. Inte mycket mer än så.

Puss/ Asta

söndag 7 juni 2020

Semester-makeover



Idag klockan 07:30 stämplade jag ut från jobbet för  T R E  veckors semester (till och med nästan fyra faktiskt.)
Det är ju ett väldigt speciellt år med Corona och jag har nog aldrig haft en semester med så få planer och så lite inbokat och känslan är inte riktigt den samma som den brukar vara när semestern ligger där framför en.

Våren och sommaren hittills har av olika anledningar varit tuff och slitit på mej mentalt. Jag har känt mej ledsen, ängslig och trött å jag har tappat självförtroende på flera områden.
Så kanske... kanske... är det ändå perfekt att det inte är resor, konserter, fester och sammankomster som är inplanerade utan jag mer kan fokusera på att komma igen.
Jag tänker basala saker som bra mat, träning och sömn.
Jag tänker sådant som gör just min själ gott som mycket Bentetid, en del häng med barn å barnbarn, läsning, långa stunder vid... eller ja helst i... havet.
Kom igen vädergudarna och ge oss lite badtemperaturer att tala om!
Jag är desperat badsugen (få saker löser ångest och stress så bra som att bada i ett hav) men inte sååå desperat att jag kliver i vid 14 grader. Nopp.

Viktigast känns att inte komma tillbaka till jobbet när veckorna är slut och må ungefär likadant. Inte spenderat allt för mycket tid på att sippa vin, vara bakfull, tjafsa med maken och sitta uppe å hänga på sociala medier om nätterna vilket låter tragiskt men inte helt osannolikt när det gäller mej.
Jag vill känna mej starkare och att jag faktiskt fått gjort något för min hälsa under de här veckorna. Inifrån å ut.
Känner mej ändå rätt så pepp!
Med balans så klart.
Imorgon tänker jag tex BÅDE gå till gymmet en rejäl sväng, ge Bente mammatid OCH ta ett par öl å en flötig pizza med en vän.
Det blir bra.

Hur känner ni för sommaren?

Puss/ Asta

torsdag 4 juni 2020

Ett kinderägg i tragedier



Nyligen knivhöggs en femtiosexårig kvinna ihjäl i vad som verkar vara ett misslyckat rån på hennes mobiltelefon. Ett liv som släckts för något så simpelt.
Den misstänka gärningsmannen är en tolvårig pojke på obevakad permission från ett HVB hem.

Jag har läst spaltmeter av kommentarer om det här brottet.
Som alltid när det (underförstått, jag har inte sett någon fakta om det) är det ett extra raseri när gärnings"mannen" är av utländsk härkomst.
Ni vet säkert vad jag menar, då ska det dessutom sväras och hatas inte bara på den som är misstänkt för dådet utan även alla andra som inte är födda här av svenska föräldrar, på regeringen och på alla oss som inte röstat för stängda gränser.
Till synes helt vanliga svenssons med hundvalpar eller rosenrabatter på sina profilbilder kräver att pojken skall dömas och straffas som en vuxen. Att han skall ha livstids fängelse.

Så klart tycker jag att det är fruktansvärt att en kvinna, inte mycket äldre än mej själv, mördas för en satans mobiltelefon. Att hon inte får uppleva denna sommaren eller någon sommar mer. Att hennes anhöriga för alltid får leva med vreden och sorgen. Så klart tycker jag det.
En sådan fruktansvärd tragedi.
Men jag tycker samtidigt... för jo, det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt... att det är en jävla tragedi för pojken som dödade och för hans familj.
Pojken som omhändertagits av samhället, samhället har tagit över ansvaret om honom från hans familj, och under de åren han bott på hemmet hade han utvecklat ett narkotikaberoende.
Alltså, det gör mej galen!
Galen hur många ungdomar som omhändertagits och på sina boenden får en förvärrad problematik.
Det här är en tolvårig unge. Han är inte mycket äldre än mitt äldsta barnbarn som hjular och åker konståkning. Han är för tusan bara 5 år äldre än Noah som fortfarande sover bredvid mamma på natten och bara får leka själv på lekplatsen som ligger 20 m från huset.
Gärningsmannen är tolv år och borde sitta bredvid en trygg förälder och ha myskväll, borde spela dataspel el fotboll.
Tolv år och narkoman. Tolv år och så sabbad att han hugger en kniv i en främmande människa.
Hur fan kan det vara nåt annat än en tragedi?

Jag blir alldeles matt på hur många människor det verkar vara i vårt land som ser så lättvindigt, ja nästan föraktfullt på demokratiska värderingar.
Som spottar på det som vi gemensamt bestämt måste finnas i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Som försvarar ett brutalt polisbrott. Som försvarar att journalister slås ner.
Som vill inskränka religionsfriheten och andra mänskliga rättigheter.
Som ropar efter dödsstraff och anser att barn ska behandlas och dömas som vuxna.
Och hur är inte det en tragedi?

Det här mordet blottar ett helt jävla kinderägg i tragedier.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner

Helvetet jag kallade kärlek (pocket)

Jag har läst "Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner.
Det är en självbiografisk roman (och jag läser inte/ gillar inte) många sådana men av nån anledning började jag lyssna på denna.

Lena är relativt nyskild och har två små pojkar när hon ger sej ut i dejtingträsket igen. Snart träffar hon Peter och blir snabbt förälskad.
Peter har en närvaro när han ser på henne hon blir snabbt beroende av hans kärleksbetygelser och deras kärlek.
Allt är till en början fantastiskt men relativt snart visar Peter andra sidor.
Svartsjuka. Kontrollbegär. En otrolig snarstuckenhet.
Utbrott blandas med ömhet, psykisk misshandel med himlastormande attraktion.
Bit för bit förlorar Lena kompassen för vad som är okej i en relation.
Undan för undan tar hon på sej allt mer ansvar för hur Peter mår och reagerar tills hon tappar bort sej själv under de fem åren relationen pågår.
"Helvetet jag kallade kärlek" är berättelse om hur det är att leva med psykisk misshandel och i vissa fall hot om våld och en hårdhänt behandling.
Lena Bivner beskriver sig själv som en stark person med en ordnad tillvaro och ett stort socialt umgänge. Ändå trillade hon dit. Det visar att i stort sätt vem som helst kan hamna i en förgörande relation.

Ibland vill jag skrika på henne. Ruska henne. Säga åt henne att gå.
Men samtidigt så förstår jag henne och känner igen mej i väldigt mycket.
I hur vi kvinnor ofta tar så mycket ansvar över andras känslor, över att det ska vara trevligt och hur stor skuld vi tar på oss i konflikter som vi på en förståndsmässig nivå förstår inte är vår att bära.
Och jag är övertygad om att detta, precis som författaren säger, kan hända oss alla. Åtminstone under vissa skeden i vårt liv.

Romanen var lättläst, gripande och välskriven.
Jag ger den klart godkänt.
3+
Men vad tusan ska jag lyssna på nu?

Puss/ Asta

onsdag 3 juni 2020

Asta recenserar "Himmel över Alaska" av Kristin Hannah

Himmel över Alaska

Jag har läst "Himmel över Alaska" av Kristin Hannah, en för mej tidigare okänd författare. Att jag läste denna kom sej av att jag på flera ställen såg att "Där kräftorna sjunger" (som jag tokälskade och recenserade nyligen) jämfördes med "Himmel över Alaska."
Och ja, det finns likheter.

"Himmel över Alaska" handlar om fjortonåriga Lenni som flyttar med sin familj just till obygden i Alaska. Lennis föräldrar var en gång ett lyckligt par och en harmonisk familj men när Lennis pappa återvände från Vietnamkriget var han förändrad. Rastlös. Orolig. Lynnig. Hade svårt att behålla ett jobb och lätt för att supa sej dyngrak. Lennis mamma kan inte ge upp om sin man.
Oräkneliga gånger har de brutit upp, flyttat och börjat om.
Och nu sker det alltså igen då pappan ärvt ett hus av en kamrat som dog i kriget. Lenni får en vän för första gången på länge.
I början verkar Alaska och det enklare livet där verkligen vara den nystart de hoppats på. Naturen är slående vacker.  Människorna där hjälps åt i stort och smått. Pappan tas emot som en hjälte av den avlidna kamratens familj.
Men de inser snart att de långa vintrarna och det kompakta mörkret är allt utom bra för pappans mentala hälsa. 

Ännu en berättelse om män och deras supande och våldsamhet. Svartsjuka och kontrollerande.
Jag har läst ett par sådana nu. Men oxå en roman om vänskap och kärlek, om karg natur och människans förmåga att överleva. En roman om att hitta hem.

Jag tyckte väldigt mycket om de första 2/3. Sista delen tappar i mitt tycke i kvalitet och känns inte lika trovärdig. Likheter finns precis som jag sa med "Där kräftorna sjunger" men nej, sista tredjedelen av boken drar ner betyget och det landar på en svag 4.
4-
Det är ju ändå en med beröm godkänd roman så jag gav mej på att börja lyssna på mer av Kristin Hannah.
Den första stod jag ut med i 5 minuter. Den andra kanske en halvtimma men då kliade det rejält i mej. De är väldigt amerikanska med en syn på kvinnan, moral, sexualitet som känns väldigt omodern här och som jag inte stod ut med.
Synd.

Puss/ Asta

tisdag 2 juni 2020

Masspsykosen har startat

 

Har ni tänkt på hur mycket förhoppningar vi nordbor lägger in i begreppen sommar och semester?
Ja, det är klart ni har men har ni tänkt på HUR mycket vi gör det?
HUR utbrett det är och att vi liksom aldrig ger upp, ser igenom illusionen utan tvärtom, redan i september börjar vi drömma, planera och se fram emot nästa sommar och en ny chans. För DEN sommaren, den sommaren ska bli magi.
Inte heller verkar det gå över när man blir vuxen och klok, tvärtom nästan, det blir värre.

Jag hade till exempel under denna sommaren tänkt mej... i all anspråkslöshet... att:

Få renoverat hemma i hallen ( eg två hallar) och där trappslipning ingår. 

Bygga nytt staket som ska sågas ut, målas och få på plats

Ev måla huset också, det skulle sannerligen behövas, det behövdes för 10 år sen. 

Få en bättre relation till min man. Ligga lite mer. 

Hinna umgås mer med barn och barnbarn lite kvalitativt så där. 

Hålla stora härliga gemensamma middagar för att få till gemenskap och för att avlasta ungarna från lite av den där vardagsmatlagningen. 

Träffa vänner. Har några små spirande skott till vänskap som jag gärna vill ödsla lite mental vattning över. 

Och så träningen så klart. Tänker att nu finns tiden och orken till att hinna springa två ggr/ vecka och styrketräna två gånger/ vecka med. 

Jag måste röja ut vinterkläderna och få in sommarkläderna. 

Maken gnäller om utflykt och hotellövernattningar som en övertrött unge efter 12 timmar på Liseberg med allt för mycket spunnet socker. Får försöka få till en sån utflykt. 

Bada! Jag har inte glömt bada. Älskar ju att bada i havet och vill göra det ofta och länge. 

Läsa. Sommaren är ju tid för avkoppling. Läsa en god roman med tårna i gräset. 

Plocka ängsblommor. 

Dricka alkohol på altanen i sommarnatten och ha givande samtal... eller åtminstone lite kul.

Grilla. Helst så ofta och mycket att man framåt slutet av augusti inte vill se åt något grillat mer. Och när vi inte grillar så ska vi käka massor av skaldjur. 

Det gäller att samla... bunkra helt enkelt... solljus, värme, meditation, lugn, hälsa, umgänge så att man därefter med mod i blicken vågar möta de mörkare tiderna som börjar rulla in vid midsommar och som är märkbar nån dryg månad senare.
Och på riktigt är det ju så, jag är inte ens ironisk nu, att om man inte avbockar åtminstone de flesta av målen man satt upp och solen inte har varit på sitt bästa humör så man varken fått brännan eller simhuden mellan tårna som man tänkt sej. Om man inte känner sej påfylld i sina relationer, utvilad och stark när semestern klingar ut då har sommaren varit MISSLYCKAD!
8 månaders väntan och förhoppningar åt helvete och bara att sätta sej ner och börja drömma om nästa sommar.

DEN ska bli fantastisk.

Puss/ Asta