lördag 31 mars 2012

Att inte blanda ihop spelkorten...

Tack snälla för era kommentarer angående min hälsa.
Mitt hjärta värker för alla som känner sej negligerade av vården. Som upplever att de inte blir lyssnade på eller trodda.
Varje sådant fall är för mycket.

Men, kära vänner, låt oss inte blanda ihop spelkorten.
Låt oss... försöka... bena ut vad vi har och inte har.
Vi har världsklass på vården i Sverige. Vi har en fantastiskt jämställd vård i Sverige.
En vård tillgänglig för alla och för alla att ha råd med.
Det står i hälso-och sjukvårdslagen om allt detta.
Visst massor fallerar, mycket står kvar att önska.
Men jämförelsevis.
Och detta skall vi vara mycket rädda om.

I mitt landsting bedriver vi landets billigaste vård för Hallands medicinskt insjuknade invånare.
Borgarna styr. Skatterna sänks. Politikerna lovar mer å mer. Säkrare, snabbare, tillgängligare... och kostnadseffektivare.
Det har gått länge, nu går det inte längre. Det märks på många sätt inom verksamheten.
De extra slantarna i plånboken... de är helt enkelt inte värda vad de gör med vårt samhälle.

Igår sökte jag vård på akuten. Jag kunde gå, stå, andas.
Jag behövde få proverna tagna, röntgenbilder och träffa en läkare.
Jag satt i väntrummet med andra människor som såg ut att vara ungefär lika sjuka som jag.
Man skall inte behöva belasta akuten med astma.
Ont i halsen.
Kortvarig feber eller vad det kan vara.
Sådant skall vårdcentralerna runt om ha tid att ta hand om.
Akuten skall användas till akut sjuka.

På min medicinavdelning har vi ofta gamla människor som redan bor på hem eller har massiva insatser av kommunsköterskor. Gamla förvirrade 85-90 åringar skall inte behöva uppta en akutvårdsplats för att få några doser antibiotika eller vätskedrivande.
För deras skull och för samhällets skull så borde de få hjälpen närmare sej själva.

Med andra ord är resurserna för små och resurserna är fel fördelade.
Men systemet, systemet med att alla skall ha rätt och råd till samma vård,det systemet skall vi värna om. Slå hårt mot allt som hotar det.  

Jag bryr mej inte så mkt om att det poppar upp privata alternativ bland hemtjänsten.
Jag har mest hört skit om det, fruktansvärdpersonalpolitik och så vidare, men det finns säkert motsatsen med.
Men primärvård borde bedrivs av landstinget. Jag säger tyvärr, här i den här staden fungerar inte landstingets vårdcentral.
Vilket i sej beror mkt på att de duktiga läkarna försvann till egna privata centraler och kvar finns mest stafettläkare. Fort in, fort ut. Dyrt och utan äkta engagemang för sin arbetsplats.
Slutenvård SKALL bedrivas av landstinget.
Å alldeles oavsett vilken vårdnivå det handlar om borde det vara totalförbjudet att använda sej av skattemedel för att bygga upp en privat verksamhet och sedan låta intäkterna försvinna till något skatteparadis.
Vård skall finnas där behovet finns. Inte där de välbeställda bor.

Puss/ Asta  

fredag 30 mars 2012

Från andra sidan...



Nej, jag har inte passerat pärleporten, inte ännu.
Men för en kort stund har jag upplevt sjukvården sedd utifrån patientperspektivet.
Ni vet... tålmodigt väntat på akutmottagningen. Himlat med ögonen tillsammans med medpatienter åt väntetider, fått en nål inkörd i armvecket (å lyckades avstå att ge den yngre kollegan en uppläxning om att aldrig använda stasband utan alltid blodtrycksmanchett), skickats på lungröntgen, stått med bar överkropp och på uppmaning "hållt andan" och "andats ut."
Det är... tja,säkert nyttigt att byta perspektiv ibland.

Å ändå gör jag det inte fullständigt. Sjuksköterskor och läkare vet att jag jobbar på huset, känner igen mej, behandlar mej därefter inbillar jag mej.
Jag ringde nämligen till min vårdcentral tidigare idag.
Den jag svurit över tidigare gånger på bloggen.
Jag fick  tala med samma näbbiga, oempatiska, osmidiga sjuksköterska även denna gång (å glömde att ta hennes namn... igen! Är jag dement på nåt vis?!)
Nej, jag kunde inte få träffa en läkare. Jo hon hörde att jag var dålig men tyvärr. Kanske på måndag. Jag kunde ju alltid komma in å inhalera.
Tack för ingenting. Mitt i min andnöd och i min trötthet började jag faktiskt gråta.
Så maktlös man känner sej...
Men helt maktlös är jag inte. Ringde mitt jobb, rådfrågade självaste chefsöverläkaren  som sa "åk in, till akuten, du ska göra en lungröntgen" med sin vanliga bestämda röst och avslutade "och lämna hunden kvar hemma!"
Å se där,sim sala bim. Med de rekommendationerna får man minsann hjälp.
Men ska det va så?!

Nu hade jag ingen lunginflammation. Ingen lungcancer. Ingen TBC.
"Bara"astma.
Men det känns tryggt att veta. För detta känns  inte som vanlig astma. Astma har jag haft sedan jag var liten. Detta är envisare, långvarigare, elakare.
Jag är lixom sjuk! Hela jag.
Fortsätta inhalera. Fortsätta supa till det med lite morfinbaserad hostmedicin till natten.

Jag funderar på hur ofta jag använt mej att detta. Både när det gäller mej själv och mina närstående.
"Jag är sjuksköterska", " Dr Ditt el datt sa att..." för attt helt enkelt mötas av en större vilja till hjälp, att tas på allvar.
Jag tänker på alla människor, gamla sjuka som bara säger "näjä, ja men tack i alla fall då."
Jag tänker på min smala dotter som de inte bemödade sej att ta en vikt på när hon söker för ofrivillig viktnedgång.
Hur jag tillslut fick följa med henne till doktorn för att hon slutade tro på sin egen tes... den hon först sa när jag ville med till doktorn "Men mamma, du menar att om man inte har en mamma som är sjuksköterska och ligger på så får man ingen vård i Sverige?!"

Utan att ha gjort nån studie på det så törs jag säga att hjärtpatienter är den nöjdaste patientkategorin.
De som drabbats av akuta hjärtproblem. En infarkt, en plötslig och kraftig kärlkramp.
De som hämtats med ambulans, där vården startat direkt. Som blir ballongsprängda el kanske acb opererade och snabbt pigga å krya igen. Som nya. De har känslan av att ha lurat döden. Att doktorn är ett geni.
De minstnöjda patienterna är delar av kroniskt sjuka och framförallt de patienter som aldrig får en diagnos. Där man ser att något är fel, men trots undersökningar, prover och behandlingar hjälper ingenting. Där patienten söker ofta, mer och mer desperat och sjukvården tröttnat och klassar det som "psykosomatiskt."
En diagnos är så oerhört viktig för människor. Eller uteslutande av en diagnos.
Som nu för mej, jag mår lika jävla dåligt men mina lungor ser okej ut.   

Nu ska jag sova. Eller försöka i alla fall.

Puss/Asta

Det stora förfallet

Den där märkliga känslan från förra årets "efter påskstädning" om att nästa påsk lever inte jag känns faktiskt inte helt orealistiskt.
Jag tycker bara att jag blir sämre.
Allergin har släppt sedan länge. Nej det är astman och infektionen i luftrören.
Jag hostar hemskt! Rivande, skällande till jag tappar andan.
Hostar upp enorma mängder rostbrunt segt slem.
Jag är sinnesjukt trött hela tiden.

Å vet ni vad jag gjorde igår?
Jag gick ut med hunden TVÅ gånger i min knallturkosta fleese onepiece som jag normalt inte ens hämtar posten i.
Jag gick ut utan bh! Bröst hängande på magen. Röv hängande i knävecken. Likblek i ansiktet.
Håret hade inte varit i närheten av en kam. Jag hade inte varit i närheten av en dusch...och stank svett.
Mini tyckte att jag toppade det där bra när jag satte på mej mina glammiga Rayban brillor på det.
Så gick jag ut.
Å vet ni vad. Jag struntade i om jag skulle möta någon.
Högaktningsfullt.

Ja jag VET att jag kanske borde gå till doktorn.
Men vad mer skulle de kunna göra?
Ja det är ju möjligen att ge mej antibiotika då. Men jag har ingen feber.
Jag äter redan slemlösande, kortison tabletter, kortisonspray, hostdämpande till natten.
Plus ett par paket blå Fishermans friend per dag.
Å det hjälper inte!

Uff. Idag ärdet inte så kul!

Puss/Asta

torsdag 29 mars 2012

Märkligheter med min familj



♥ Pratar för Märta med annan röst och sedan svarar henne med min.
Ibland kan vi ha långa konversationer.
Märta tycker mkt om att säga "faktiskt." Hon har oxå väldigt höga tankar om sej själv.

♥ Jag "räddar" spindlar som jag hittar på dumma ställen i huset och lägger ut dem om det är gott väder.
Annars lägger jag försiktigt ner dem i nån krukväxt.
♥ Jag hjälper åtskilliga daggmaskar om sommaren oxå från farliga vattenpölar till säkrare mark. 

♥ Jag å Mini spelar säkert Mazi-Yatzy igenomsnitt 10 ggr per dag.

♥ Då brukar jag tala med "sportkommentator röst" vilket gör Mini till en början full i skratt å senare in i spelet helt tokig. Jag kommenterar allt hon gör...

♥ Min make anser att det är konstigt att någon som helt saknar empati för sjuka människor kan arbeta som sjuksköterska. Han förstår inte vaad jag menar när jag säger att jag "på tredje dagen helt saknar empati för simulanter." När JAG är sjuk oroar sej maken inte speciellt mkt för mej heller... mer för att han själv ska bli smittad. Han ligger ofta kvidande i soffan inför ev bakterier som kanske i detta NU attackerar honom.

♥ Hunden har högre status i familjen hos mor i huset än vad maken har.
Maken vet om det. Hunden vet om det. Alla veet egentligen om det.

♥ Jag bestämmer över 80% av alla beslut som tas av vuxna i det här huset. Av de besluten skiter jag egentligen i 70%. Maken beslutar allt som egentligen är viktigt. Det har han tagit eget mandat på.
Det är stor skillnad på att få besluta vilken färg gardinerna ska ha mot om vi ska skaffa en valp till innan Märta blir för gammal.

♥ Lediga dagar äter vi ofta frukost kring kl 13-14 på dagarna.
Alla är långsovare....även djuren. Jag håller ofta på att försova mej till kvällspasset.

♥ Vi är i grunden alla lata här å jag vet inga andra som kan ha så himla stökigt o dammigt å ändå lugnt sitta å roa sej med sina datorer/ telefoner.

♥ För att vara så slarviga har vi en minutiös ordning i diskmaskinen. Ve den som blandar besticken tex.

♥ Toaletterna luktar ofta kiss. Trots att det finns EN person i detta hushåll som kan orsaka kiss på golvet är inte han som städar toaletterna. Någon överskattar rejält sin utrustning.

♥ Min make är inte mycket för promenader. Jag lyckas tvinga med honom några enstaka gånger om året. I övrigt rör han sej ingenting på sin fritid å då menar jag ingenting! Han tar bilen om han så ska 500 meter.

♥ I denna familjen blir man kollektivt hånad som "värdelös" om man råkar koka äggen 20 sekunder för länge. Det är oftast jag som gör den fadäsen.

♥ När Mini var 12-13 år ville hon ALDRIG spendera tid med sin mamma. Vi sågs aldrig. Vi pratade aldrig. Tillslut fick jag tvinga henne till 2 timmars umgängestid per vecka. Schemalägga. Lockade med roligheter som filmmys, shopping mm men det var alltid en kamp.
Nu piper hon varje kväll när jag vill lägga mej efter 3 timmars spel å prat "Men vill du inte vaaara med din dotter?! Vad är du för en mamma egentligen?!"

♥ Alla mina barn är Socialdemokrater. Alla mina barn älskar Frölunda... utom den äldsta som är helt ointresserad. Alla älskar Winnerbäck. Måste säga att jag är rätt så bra på hjärntvätt.
Men som min far säger... med tanke på den bristande diciplin jag har på min familj (å djur) så brister jag en smula i auktoritet.
Låter mycket... bits lite.

Har ni några märkligheter i er familj?

Puss/Asta

onsdag 28 mars 2012

Över 6000 besök...



Över 6000 besök sedan jag bytte portal.
Det är väl vad Blondinbella kammar in på en lunchrast eller Lady Damer på ett dygn men vad gör det?!
Jag har för länge sedan gett upp tanken på att bli läst av den stora massan.
Jag är inte tillräckligt profilerad, inte tillräckligt begåvad, lägger inte ner nog med tid å känner inte de betydelsefulla människorna men vad gör det?!
Jag är otroligt tacksam å ödmjuk över er som läser å följer min blogg.
Ni är underbara!
Varenda en av er är värd buketten ovan.

Jag tror faktiskt inte att jag har tappat särskilt många läsare sedan jag bytte portal.
Tvärtom skulle jag tro. Nån har kanske fallit bort. Såg att några gamla Ameliabloggsystrar på facebook tagit bort mej. Några nya har tillkommit. Så därär det väl med vänskaper antar jag. I alla fall de av lite ytligare slag.
Jag känner mej friare här. Mindre tävlingsinriktad. Slipper lägga tid på konkurrerande och negativa tankar om att vara "mindre värd."
Men jag saknar min portal, jag saknar att ha koll på alla jag läser å följer.

Jag funderar över er som läser. De jag anförtror saker.
Nära vänner känns okej. Okända känns okej.
Men rätt många småbekanta o kollegor läser... och det ÄR oxå okej... jag är som sagt glad för varendaste en av er som orkar letaer in här... å komma tillbaka.
Men ibland när någon i denna kategorin nämner nåt som de läst på bloggen så känns det konstigt.
Konstigt att de vet hur destruktiv jag var med pojkar å män som ung flicka. Eller att jag låstes in som 12 åring.
Jag skäms inte!!! Det gör jag verkligen inte, jag var ett barn. Men det är ändå rätt privat... och bland vissa jag vet läser så vet jag inte mer om dem än deras civilstånd å yrke. Typ.
Förstår ni känslan? Ni i denna kategorin få gärna skriva en rad om ni oxå tänkt på det. :)

Status för övrigt.
Är sjukskriven. Lär vara det veckan ut.
Käkar en redig kortisonkur men är fortfarande kass i  mina luftrör. Hostar våldsamt. Dricker Cocillana Etyfin till natten. I viss överdosering.
Är trött. Men något mindre uppgiven. Tillåter mej att vara trött. Att ta många å långa stunder på spikmattan med härliga boken.
Jag har dessvärre inte tappat aptiten utan "unnat mej" i all min självömkan så mycket att jag gått upp mina tidigare tappade kilon.
Jag är en idiot. Kanske borde jag döpa om bloggen till "En idiots dagbok."
Vad tror ni om det?!

Puss/ Asta

Dokusåpan med stort D...

Deltagarna i Robinson - revanschen. Foto: Scanpix/TV4

Robinson. Sista säsongen. Med gamla "favoriter."
Tänker du titta?!

Jag gillade tanken med dokusåpor när det begav sej en gång i tiden.
När castingen inte var extrem och när man inte ansträngde sej för att finna de bråkigaste/ trasigaste/ mest space'ade typer man kunde finna.
När "vanliga" människor sattes i ny miljö tillsammans och fick uppdrag.
Då blir det intressant.
Nu?!
Nja... men Robinson är Robinson.
Det är en annan  kvalisort på det än Big brother så jooo, i den mån jag har tid ska jag nog se.

Puss/ Asta

2 x boktips



Här om dagen läste jag ut
"Inifrån- makten, myglet,politiken" av Thomas Bodström. Efter 10 år i politikens hetluft skriver Thomas själv om det Socialdemokratiska partiet, motståndarna, massmedia och sin egen roll.
Om den var bra?
Tja, för en Socialdemokratisk nörd som en annan hör den nästan till allmänbildningen och jag tycker att den var intressant men inte mer.
Nåt direkt oväntat eller överaskande kan jag inte påstå att den bjöd på.
Läsvärd för den poliskt intresserade kanske men ingen stor läsupplevelse precis.
Betyg: 2 av 5

Nu har jag däremot börjat på nåt HELT annat och en bok jag efter 100 sidor (av 478... den är tjock) blivit förälskad i!
Kanske har "alla"redan läst den... eller sett den på film?
"Niceville- tre kvinnor, två världar, en historia" av Kathryn StockettEn berättelse om den amerikanska södern på 60-talet berättatkring två svarta hembiträden ich en vit ung kvinna
Återkommer med recention men denna boken lovar väldigt, väldigt mycket! 

Har ni läst någon av dessa? Vad läser du just nu?

Puss/ Asta

Modern preppy- nej tack


Visst är hon en snygg småbarnsmorsa Gwyneth Paltrow (konstigt jävla namn...)
Inte tu tal om det.
En duktig skåderspelerska oxå, inte min absoluta favorit måhända, men helt okej.
Stilen Lindex lanserar med hjälp av henne attraherar mej dock inte alls. Nåt enstaka plagg kanske men inte helheten... eller det den förmedlar. Förmedlar FÖR mej får jag väl tillägga.

Jag är som ni väl vet vid det här laget allergisk mot "övre medelklass symboler."
Även om Lindex i sej inte representerar det med sina rimliga priser till hyfsad kvalitet så gör denna outfit delen det.

Ja, jag erkänner.
Jag har fördomar.
Å jag blir enormt provocerad av att mina fördomar ofta besannas.
Den nya kvinnan. Hon som fyller sin dag med pilates, manikyr, shopping, en latte på språng in i den flaschiga bilen och sedan kallar sin dag "så stressig."
Hon som bakar cupcakes med små pärlor på, engagerar sej i inredning av flådiga hemmet som om det vore livssviktig hjärnforskning. Och om...OM... hon arbetar tycker hon det är alldeles självklart med en liten rar barnflicka som får hämta upp de välkammade ungarna i märkeskläder på dagis.
Ja jag vet, jag är vidrig när jag tänker så här.
Avundsjuk är jag inte men en stor motvilja hyser jag. Ytlighet haamnar ungefär på samma våglängd som snålhet, översitteri och dumhet kring egenskaper som får mej att bli illamående.
Fy på mej.

Alltså detta med barnflickor.
Det debatteras plötsligt överallt. På tv, på ledarsidor, i Amelia.
För eller emot.
Jag förstår inte varför utveckling måste betyda att man gör som i USA?
Jag förstår inte varför man prompt måste skaffa barn om någon annan skall ta hand om dem.
Argument som man ofta hör FÖR barnflicka är att "ja men då kan jag arbeta klartoch verkligen vara LEDIG när jag kommer hem till mitt barn" eller "Barnet har det bättre med baarnflickan hemma medan jag handlar och utför ärenden efter jobbet."
Vem säger det?!
Barn behöver kvantitetstid med sina föräldrar. Inte ynka kvalitetstimmar.
Barn behöver få ta plats "i det riktiga livet" med sin mamma å pappa. Eller med sin mamma. Eller sin pappa. Eller pappa och pappa. Eller mamma och mamma. Eller... ja, ni fattar. Med sin familj.

Ja herre gud, tänk vad tankarna kan gå loss bara för att jag tittar på ett par chinos.
Chinos. Sitter alltid skitfullt på mej. Blir till en riktig kärringbyxa.
Förövrigt är jag fortfarande sjuk.
Som fan.
Kanske därför jag är så bitsk?!

Puss/Asta

tisdag 27 mars 2012

Hur jag mår?

Jo tackar som frågar...

Huvudet värker. Så där enträget och oresonligt i pannan.

Ögonen kliar inte tack o lov.

Näsan rinner, är täppt. Svider. Nässprayen å en konstant snytande har gjortt attt jag blöder näsblod.
Huden på näsan är röd och öm.

Munnen o svalget är så där obehagligt torrt att dett inte hjälper att dricka.

Irritattion i luftvägarna. Hård, torr hosta. En del slem.

Kroppen trött. Lätt ont i ryggslutet.
Det känns som om jag inte sovit på en vecka.

Pulsen är tacycard. Kring 100 skulle jag tro.

Andningsfrekvens > 20/min. Jag blir tjostig bara av att röra mej från ett rum till ett annat.

Humöret är uppgivet. Lättretat. Deppigt.

Mediciner som intagits är.
T. Telfast
Inh Pulmicort
Nässpray Livostin
T. Cipralex
Inh Ventolin

Å våren har bara börjat. Jippi.

måndag 26 mars 2012

"Alla ska med" löd S slogan 2006




Jag var med mina kollegor på en minisemester i Helsingborg mitt i valrörelsens sista brinnande vecka 2006.
Det var det året Socialdemokraterna fortfarande satt i regeringen som de snart skulle åka ur.
Året de körde med "Alla ska med."
Jag gick tillsammans med mina arbetskamrater från torget där valstugorna stod och genom den stora affärsgatan och såg på vägen inte mindre än 4 tiggare.
Och jag tänkte för mej själv... alla är inte med. Ni har misslyckats med att få alla med.
Hemlösa, tiggande, utslagna människor. Det hör inte hemma här.
Det borde inte höra hemma någonstans, men verkligen inte i ett land med en regering som hade dom ambitionerna.

Socialdemokraterna förlorade valet.
Underskattade Alliansen och människors längtan efter förändring.
Underskattade Fredrik Reinfeldt och "arbetslinjen."
Kanske var de trötta? Mätta? Fartblinda efter alla år i regeringsställning.

Socialdemokraterna hade inte fullt ut lyckats att "få alla med på tåget."
Men till skillnad mot denna, sittande regeringen, hade de den ambitionen.
Högeralliansen har aldrig gjort någon hemlighet av att de vill öka klyftorna.
Öka klyftorna mellan de som arbetar och de som inte gör det.
Att jobb ska löna sej.
De har fått kritik för att pensionärerna ska straffas med att betala mer skatt.
Fått kritik för en inhuman behandling av sjuka.
Men de har också vunnit två val på sagda politik.

Under borgarnas år vid makten har samhället slitits isär. Denna gången inte som ett misslyckande utan som en medveten och uttalad filosofi.
Samhället har splittrats mellan de som har och de som inte har.
Det har gjort det därför att denna regering ser på människor som inte är i arbete som lata simulanter.
Arbetslösa vill inte jobba.
Sjuka vill inte bli friska.
De utanför vill inte tillhöra.
Hade de velat det så hade de oxå haft ett jobb och fått del av kakan.

Jag har inte den synen på människor.
Jag delar inte regeringens analys av det stora flertalet av de som står utan arbete.
Jag tror att de flesta människor VILL tjäna sina egna pengar, VILL tillhöra ett sammanhang,VILL göra någonting meningsfullt, VILLtillhöra den gemenskap som bara kollegor kan ge.
De som kan ska arbeta. Ett samhälle med höga ambitioner om att hålla ihop välfärden måste hålla en låg arbetslöshet.
Men de som står mellan två arbeten, de som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden, de som är sjuka måste oxå ha en rimlig chans att inte bara överleva utan att faktiskt få leva.
Bakom mängder av arbetslösa och sjuka som Reinfeldt dragit åt tumskruvarna på finns barn.
Barn som växer upp i fattiga hem.
Barn vars föräldrar tvingas välja mellan att köpa nya kläder barnet behöver eller mat.

Detta är Alliansens samhälle. Ett medvetet format samhälle.
Detär bra mycket värre än att inte räcka hela vägen trots att strävan o viljan finnes.   
Mer än ett barn på tio räknas av Rädda barnen som fattig i Sverige.
Reinfeldt påstår att det är "vänsterpropaganda" och att Rädda barnen bara ser bidrag som en utväg.
"Bidragsamhället står Socialdemokraterna för" säger stadsministern pompöst.

Fredrik Reinfeldt.
Denna skickliga högerpolitiker.
Han har inför två val lyckats lura i väljare att han går allt mer mot mitten medan han i själva verket bedriver klassisk högerpolitik.
Vi... du och jag som arbetar... har fått någon tusenlapp mer i plånboken.
De som står utanför arbetsmarknaden har fått det betydligt knaprare.
Reinfeldt och hans polare... de rika i Sverige...har fått åtskillnigt mer än någon tusenlapp mer i sin kalvskinnsplånbok.
Har han då lyckats med sitt främsta uppdrag?
Jobblinjen?
Ja säger borgarna.
Nej säger oppositionen.
Det beror nämligen på hur man hanterar statestik.
Hur man än räknar så stiger ungdomsarbetslösheten mer än i de flesta jämförbara länder.
Lösningen på det sägs vara lägre restaurangmoms och lägre ungdomslöner.
Ett försvagande av fackliga rättigher vi under decenium byggt upp.

Jag hoppas innerligt att Sverige har nyktrat till till år 2014 och att vi pekar med hela handen vad vi tycker om det klass samhääe och den människosyn som tillåtits råda i två mandatperioder.
Byt regering 2014.

Puss/Asta

söndag 25 mars 2012

Vårhelvete



Det är inte ens april än men redan spirar våren.
Å jag är så jävla less.
Visst gör det ont när knoppar brister... eller är jäkligt jobbigt i alla fall.
Polleneländet kom tidigare än vanligt i år.

Jag är allergisk mot i stort sätt all pollen.
Jag brukar känna av allergin från i mitten av april till i mitten av september.
Undantaget är min vecka i Grekland då jag är helt purfrisk... vilket faktiskt är ett argument så gott som något kring att jag FÖRTJÄNAR att få åka dit å andas med fräscha luftrör 7 dagar på hela sommaren.
Värst brukar det vara kring skolavlsutningstider.
Som barn låg jag nästan alltid på sjukhus då.
Med teofyllamindropp och betapredtabletter.
Astma är som att andas genom ett sugrör.
Ångestframkallande.

Ögonen har inte börjat tok klia... än.
Men halsen är kli-ig och konditionen påtagligt försämrad.
Jag blir småtjostig av att bara röra mej.
Är svullen i halsen, öronen o näsan.
Jag är trött! Trött av allergin o trött av de antihistaminer jag tvingas stoppa i mej.
Jag längtar redan till hösten.

Jag är så van vid min allergi  att jag oftast inte ens tänker på mej som "sjuk."
Jag har haft den hela livet.
Men ibland...ibland tycker jag så där jäkla synd om mej själv.
Jo men faktiskt. För det ÄR ett handikapp att inte fullt ut få njuta av värmen och ljuset som kommer tillbaka.
Av allt detta spirande gröna.
Det är ta me fan deprimerande rent av.
Å just ikväll var jag tvungen att få gnälla lite.

Puss/ Asta

lördag 24 mars 2012

Jag skäms inte ett dugg

Vi är alla produkter av en sammansättning gener och vår uppväxt. Av erfarenheter och av livets smällar.
Vi vet egentligen alla om det... det att vi alla bär en ryggsäck, trippar i ett par skor som ingen annan fullt ut kan förstå. Åvi kan inte heller förstå andra fullt ut.
Tack snälla ni som kommenterade. Tack för era vänliga ord, all er omtanke.
Tiden på ungdomshemmet är ingenting som längre gör ont. Inget "spöke"jag bråttas med.
Visst hände det saker under de här åren, en del har jag beskrivit på bloggen, andra inte som säkert påverkat mej och det här som kallas "självkänsla" men på det stora hela är det en bearbetad tid.

Ja det är mer än så. Det är en tid jag accepterat och som gjort mej till den jag är.
Som genomår av terapi givit mej en styrka att jag banne mej kan klara lite vad som helst, att jag är av segt virke.
Min förmåga att trots eller pågrund av min bakgrund bli en "tillräckligt bra mamma" är det jag är mest stolt över.
Jag har givit mina ungar andra förutsättningar.

Min bakgrund ser jag som just bakgrund. Det jag råkat ut för, utsatts för är ingenting som jag skäms för.
Varför skulle jag?!
Jag kan skämmas över min mobbningskarriär som jag skrivit om nedan eller känna en viss skuld.
Men oförståndiga socialarbetande, bristande vuxna, övergrepp som gjorts mej... varför skulle jag mörka det? Hålla tyst om det? Skämmas?
Aldrig i livet.
Jag är övertygad om att vi alla bär våra ryggsäckar. Att vi alla, på olika sätt, varit med om saker som format oss.
Själv växte jag upp i en hyfsad trygghet ändå. Det pågick inget missbruk runt omkring mej som barn.
Jag hade min mamma närvarande. Fick mat varje dag. Blev luggad o örfilad ibland men aldrig "slagen", jag var inte rädd.
Jag fick inte växa,lärde mej inte tro på min egen förmåga eller min egen värdefullhet. Men så har många barn det...
Även i de tryggaste av familjer. Även i de lugnaste kvarteren.
Vi skulle alla må väl av regelbundna perioder med terapi.
Rädslor vi upplevde som barn... varesej det var en våldsam pappa, en kåt morbror, en arg hund, en elak kille i klassen, en vilsse tripp i skogen eller en känsla av övergivenhet finns med oss... i ett barns form... om vi inte bearbetar det. Om vi inte får hjälp att separera det lilla barnets känslor fraån den vuxna man el kvinna vi är idag.

Puss/ Asta

Så kan man oxå bli tonåring

Våren innan jag skulle fylla 13 beslöt socialtjänsten att min mamma inte redde ut sin enda dotter.
Jag ansågs vara en fara för mej själv.
Å visst var jag vild, visst var jag destruktiv. Visst levde jag ett liv som inte passade för någon som inte var tonåring men jag älskade oxå de förfärade blickarna och frågorna de ställde på BUP.
Jag sniffade nagellack när personalen såg på bara för att väcka uppmärksamhet. Se deras chockade miner.
Jag var ung å dum.

Min mamma fick ultimatum. Antingen följer ni med frivilligt eller så hämtas tösen med polis.
I bilen med socialtanterna försökte mamma göra rim å reson av den märkliga situationen.
"Det är kanske lika bra." "Det är bara för ett tag." "Snälla sköt dej nu."
Bilen stannade. Vi var framme. Långt bortom... fucking much allting. Mitt i skogen.
En färja...uppmärksam på ungdomar... för att komma därifrån.
Framme på ungdomshemmet.
Mamma följde med in. Hälsade på personalen. Sa att "det såg trevligt ut."Trevligt?!
Sen åkte soctanterna å mamma hem.

Jag var tolv år. Se på tolvåringar runt omkring er...
Jag hade taskigt blonderat hår och mycket smink.
Utöver personal var de "intagna" killar som var flera år äldre än mej.
Betydligt mer förhärdade än lilla jag.
Jag som skolkat, druckit sprit, sovit borta olovandes och kanske rökt hasch någongång.
Varit med om ett inbrott i ett växthus där vi stal uppvaktningskort och blomkrukor.

Det var okej till kvällen kom.
Då låstes jag in på mitt rum vid ett visst klockslag... när har jag glömt.
Säng och skrivbord satt fast i väggen. Där fanns en stol. Kala väggar. Fönster som inte gick att öppna.
Några timmar senare släcktes ljuset.
Det blev svart.
Då är man inte stor.
Inte de första nätterna.
Av personalen fick man sömntabletter så småningom.
Beroendeframkallande sådana.
Jag hade redan sett vad beroendeframkallande mediciner gjorde med folk.
Jag tog aldrig emot dem.

Vi talar -80 tal.
Så vitt jag vet händer det ännu.
När jag... så småningom... kaxade till mej och trotsade personalen hotades jag med "Eknäs"
"Vill du hamna på Eknäs precis som din kusin?!" En kusin till mej hade nämligen passerat samma ungdomshem någrra år tidigare för att hamna på Eknäs.
Något som beskrevs som ett fängelse för ungdomar.

Det blev rutin där med.
Jag gick i skolan på förmiddagen inne på hemmet.
Vi dansade ibland på eftermiddagarna.
Vissa ur personalen blev jag fäst vid. De vid mej.
Jag tror de ömmade för mej som var så "liten." Jag fick gosa med deras hundar.
Killarna på hemmet rymde. Stal personalens bil. Jag fick inte följa med, jag var för liten...
Men jag såg mer droger än vad jag någonsin gjort... både innan å efter.
Bland annat en mamma till en av killarna smugglade in skiten.
Vi rökte hasch i skogen. Nåt "tyngre"fick jag inte vara med på.

Jag fyllde 13 år på hemmet.
Tretton år. Hur orkade jag? Hur reste jag mej?
Jag vet inte. Jag tycker de är skitungar när jag ser 13 åringar.
Kanske var jag...vi, vår generation... av annat virke. Kanske vänjer man sej vid allt.
När inget val finns.

Någon månad eller två efter min födelsedag fick jag flytta till ett ungdomshem i Göteborg.
Mer frihet. Möjlighet till dagpermissioner. Vänner. Bara man kom hem i tid på kvällen.
Lagom till 7:an fick jag komma hem till mormor å morfar.
Till min gamla klass. Ljusår äldre.
Träffade min make i rökrutan.

Så kan man oxå bli tonåring.

Puss/ Asta

fredag 23 mars 2012

Med hem från La Stada

BOHEME S/L TOP, SNOW WHITE, large

... Ja, vad ska man göra?!
Ibland blir man ju bara tvingad. KÖÖÖÖÖÖP mej.
Från Vero Moda 260 kr.
Faktiskt snyggare IRL än på bilden.

Handlade även smink men det känns inte direkt som att "shoppa" när man köper saker som man "måste ha"...

Mascara från Dior



Eyeliner från Isa Dora

Ögon primer (utmärkt som diskret ögonskugga) oxå från Isa Dora



Puss/ Asta

Sjuksköterskan Asta informerar...



Min make tror sej vara döende.
Jag är av en annan uppfattning.
För detta kallas jag "en usel sjuksköterska."
Men jag vidhåller att i grunden friska medelålders män har en god prognos att överleva snuva.

Min make hade en fråga som kanske någon annan (man) oxå går å funderar över och därför tänkte jag nyttja min blogg till att ge ett proffsutlåtande från en Leg Sjuksköterka.

"Jag vaknade av kvävningskänslor i morse, kan man kvävas i sömnen och bara dööööö utan att man märker det."Svar: Nej, det är omöjligt vid en lättare förkylning att detta sker. Kan man inte andas genom näsan sker något av följande två alternativ. a.) Man vaknar b.) Man börjar andas genom munnen istället.

Kroppen är verkligen en fiffig uppfinning.

Puss/ Asta

onsdag 21 mars 2012

Svart onsdag



Tung tung tung hockeyonsdag.
Frölunda förlorade 6:e matchen mot Brynäs å åkte ur kvartsfinalen.
Hemma! Trots att vi hade 3-1.
Det ska inte kunna ske.
Men det skedde...
Å trots allt, det ÄR bara hockey. Det ÄR inte liv eller död.

Att det är liv eller död skulle man kunna tro vad det gäller dottern.
Mannen är sammanbiten och sur men Mini ligger på sitt rum och gråter medans hon pratar med sin pojkvän. Skäller på honom för att han inte förstår. Med tårrandigt ansikte.
Snuttan.

Ja ja. Nästa år. Nästa år vinner vi SM guld.

Facebook less



Jag antar att man tröttnar på allt emellanåt.
Nej, just nu syftar jag faktiskt inte på maken. Han ligger fortfarande på plus efter en trevlig helg och efter att på söndagskvällen åkt iväg BARA för att tanka min bil.
Nej, sedan länge blir jag allt mer trött på facebook.

Det sägs att facebook splittrar förhållanden för att det är "så lätt att flirta där."
Det är möjligt, men det gäller väl i så fall fler forum.
Det sägs att man blir olycklig och passiv av facebook men det kan jag ge ett expertutlåtande på och berätta att det kan gälla även bloggar å spindelharpan.
Nej, LESS på facebook är jag dels för att den känns allt mer integritetskränkande och dels för en del av de "vänner" jag har där.

Alltså vad ÄR det med "vänner" på facebook?!
Själv tackar jag inte ja till alla vänskapsförfrågningar... långt därifrån.
Men ändå... jag har 201 "vänner."
Somliga av de här "vännerna" ser jag aldrig röken av. Överhuvudtaget.
Det är människor som har figurererat i en yttre bekantskapskrets... för evigheter sen.
Å vi skriver aldrig en enda rad till varann på fb el någon annanstans.
Andra är sådana som tex arbetar på samma bygge men som knappt bemödar sej med att säga "hej" när man möts face to face.
Varför är jag vän med dom å varför känns det så ofint att plocka bort dom?
De skulle antagligen inte ens märka det.

Värst är ändå när man upptäcker att man har "vänner" med förskräckliga åsikter.
Ett tag rensade jag ganska grovt. Det var i valtider sist det begav sej.
"Vänner" som inte bara sympatiserade med Sverige demokraterna utan dessutom lade upp kränkande statusuppdateringar el rent rasistiska bilder.
De togs så klart bort! Någonstans går även min gräns.
Om du är rasist så där lite till vardags och vän med mej på facebook så kan väl du vara bussig att plocka bort mej som vän. Om jag nu missat det själv...
Sedan finns det dom där som är mer... tveksamma.
De jag retar mej på.
De som inte har samma människosyn som jag.
De som uttrycker förakt mot fattiga. De som är sarkastiska mot dem under sej i hierarkin.
De som är lite allmänt mansgrisiga.
Alltså lite så där..."mänskligt" inskränkta om ni förstår vad jag menar.
De som stjäl mer energi än vad de ger.
Vad gör man med dom? Hur gör ni med dom?

Jag tror det finns tre anledningar till att man... nej till att JAG... inte plockar bort en stor del av min "vän krets" på faceebook och det är...
1.) Man är rädd att någon ska ta illa upp å uppleva det som en mindre krigsförklaring.
Men gör man inte sej själv lite väl viktig då? Chansen/ risken är väl rätt stor att mitt ointresse är ömsesidigt.
2.) Det är svårt att gallra. Vissa "gamla bekanta" och "de man knappt säger hej till" är mer intressanta än andra.
Även här gör jag mej viktigare än vad jag är. De flesta i denna skara skiter väl i/ är oinsatta i mina prioriteringar.
3.) Man är ju lite nyfiken trots allt. Vill ha lite koll ibland... även på människor man eg inte är förtjust i.

Hinner inte idag men inomen snar framtid ska jag städa ordentligt i min facebook.
Sen får vi se... om jag alls vill ha kvar den. Tycker ändå att det är ett bra sätt att hålla lite kontakt med barnen, få information om saker å ting, följa de man tycker om och människor som intresserar en.

Vad känner ni för facebook?
Puss/ Asta

Asta tipsar om mode.



Våren 2012 är färgsprakande vad det gäller modet.
Det finns jeans, toppar och klänningar i alla tänkbara kollörer.
Orange, rosa, turkost.
Här vill jag... dock... höja ett varningens finger. Det KAN bli för mycket.
More is...som alltid... less.
Tänk röda jeans och vit stilren skjorta.
Eller tvärtom.
Röd tröja och ett par nudefärgade tajts.
Se bilden ovan! Du kommer... definitivt... att synas OCH bli ihågkommen.
Själv är jag inte så himla förtjust i ljusa tajts så jag står nog över.

I övrigt inte mycket nytt att förtälja från Astas borg.
Jag har arbetat och det har varit ett helt okej pass. Har dock en gås oplockad med en av mina kollegor men det är inget jag kan eller vill ta här.
Såååå... varför ens nämna det?! Nä hör ni, ingen aning.
Jag mår för övrigt rätt så bra. Känner mej för stunden harmonisk.
Jag hoppas att allt är väl med er oxå?

Sov gott.
Puss/ Asta

söndag 18 mars 2012

Se på bilden...



Samma bild som jag använde i inlägget om min bekännelse lite längre ner.
Jag tycker så mycket om den bilden. Jag tycker att den är fin.
Jag minns när den togs. Minns min klänning. Minns min lillebror.
Minns barnen vi var. Då.

Titta på flickan.
Hon som var osäker och rädd för att göra fel.
Hon som drömde sej bort.
Flickan som skulle komma att bli mobbare. Självdestruktiv. Sätta sej själv i ett klister som bara turen hjälpte henne ur när alla redan dömt ut henne.
Hon som fick barn som 17 åring.
Som blev fyrabarnsmamma. Gifte sej med sin bästa vän.
Sjuksköterskan. Bloggerskan. Hon som med åren blev "så förbannat politiskt korrekt."
Hon som alltid grubblar. Har gropar i låren och långa bröst.
Flickan som en dag fick en Dogue de Bordeaux som heter Märta.

Se på den lilla gossen.
Han som var framåt, nyfiken, glad och bortskämd.
Älskad.
Han som kunde allting så fort han försökte första gången.
Spela fotboll, simma, cykla, pussa tjejer.
Pojken vars första köpta LP skiva var Alphaville. "Forever yong."
"Do you really want to live forever? Forever young."Pojken som svalde alla mammas mediciner i vredesmod när han var 14.
Som vaknade upp och var förändrad.
Se på den lilla killen. Världens finaste. Solsken i blick.
Då.
Nu är det mest narkotika i blick. Droger och en evigt paranoid verklighet.

En gång var vi de där barnen.
Min lillebror och jag.
Han med runda kinder. Jag med ett blygt leende.
En gång var livet ett oskrivet kort.
Av någon anledning klarade jag mej.
Av samma obegripliga öde inte han, trots att förutsättningarna var bättre.

En gång var vi alla små.

Puss/Asta

Min man säger...


... att han tänker anmäla denna reklamen som numera förgyller alla medelålders damers kvällar.
Den ger honom mindervärdskomplex.
Ingen man har en sån där rejäl bula... säger han.

Jag önskar min make lycka till i sin strävan efter ett mer jämställt och mindre sexistiskt samhälle.
Ha ha ha ha.

Puss/ Asta

En mobbares bekännelse



Lady Damer skriver ett inlägg om att mobbande barn/ ungdomar sällan är "onda" men det är framför allt i kommenterarfältet mina tankar och min inspiration till detta inlägget blir till.
Först vill jag säga att jag har full förståelse för att människor som blivit utsatta för mobbning, kanske under stor del av sin uppväxt, självklart har ärr efter det å att alla kanske varken vill eller kan sätta sej in i andra sidan. I en mobbares perspektiv. Vi bär alla våra ryggsäckar.
Tonen i kommentarerna hos Lady Damer kring detta är hård o oförsonlig på sina håll, oviljan att förstå etsad i sten då det kanske vore det samma som att förlåta eller acceptera. Mobbare beskrivs som onda, empatilösa, förkastliga.

Jag var ett väldigt försiktigt och blygt barn.
Min uppväxt var kanske inte värre än många andras men jag hade dåligt med virke till att bli en unge som kände att hon dög och att hon var värd någonting.
Jag var rädd för att slå mej, rädd för att smutsa ner mej för då blev mamma arg.
Jag var rädd för att inte duga, inte passa in, inte kunna... allt det där som de andra barnen kunde.
Första skoldagen höll jag mej tätt intill min mycket mer kavata bästis.
Hon som inte var rädd för någonting. Hon som gav killarna en smocka om de retades.
Men självklart socialiserade hon med de andra flickorna redan den där första dagen. Ville sitta brevid "Camilla" istället för mej.
Jag fick sitta själv med hjärtat dunkande innanför tröjan.
På vår första lektion fick vi alla rita en polisbild.
"Ni som kan får gärna skriva Polis på sidan av bilen" sa fröken.
Jag kunde inte.
Det kändes som att alla andra kunde.

Under de där första åren var jag den där blyga, tysta flickan.
Hon som med nöd å näppe höll sej inom en kompisgrupp som var lite på nåder men som alltid hade sin bästis där i bakgrunden.
Jag fick mina hårdhänta knuffar av pojkarna, men det fick alla tjejerna utan min bästis.
Jag valdes alltid sist på gympan när vi skulle ha lagsport. Jag blev sällan inbjuden på kalas.
När det skulle lekas "sanning och konka" vred killarna sej av äckel och skadeglädje när de var tvungen att ta i mej på nåt sätt. 

I 4:an slogs vi ihop med en annan, lite mer stökig klass.
Vi fick en ung å osäker fröken som mest grät och utanförskapet odlades i bristen på ledarskap.
Under hela mellanstadiet var det en 3-4 flickor i klassen som föll utanför och som fick utstå allt värre tråkningar.
Det var en flicka som jag lekte med ibland, som liksom jag kom från ett trasigt hem, värre än mitt.
Det var en annan flicka som var liten å späd och väldigt blyg.
Å så fanns där "Erika." Hon hade någon form av hormonell sjukdom vilket gjorde att hon var väldigt liten till växten och att hennes drag för alltid förblev en liten flickas. Hon såg ut som 4-5 år när hon var 11-12.
Det blev inte bättre av att hennes mamma var underlig och dessutom skjussade henne i barnsits på cykeln till skolan.

Vi... jag å några ungar till... som egentligen bara var rädda o osäkra.
Som själva grät oss till sömns om natten med rädslor och tillkortakommanden om natten.
Som själva blev knuffade av de coolare barnen och kallade för öknamn.
Mitt var "Läppen" för att jag hade "negerläpp" och var så "jävla ful."
Vi...vi fann ett visst mått av respekt och beundran av att vara taskiga mot dessa flickor som stod ännu lägre i rang.
Jag ska inte försköna det.
Vi var elaka av bara fan. Slogs. Drog i hår. Slängde upp deras stövlar på skoltaket mitt i vintern så de fick gå barfota i snön.
Vi tog på oss "uppdraget" att gå hem till "Erika" med läxor när hon var hemma o sjuk.
Erikas mamma sa " Titta Erika, vilka snälla vänner du har som kommer med dina skolböcker, nu bjuder vi dem på fika"Å medans mamman fixade med det i köket passade vi på... att skrämmas och komma med gliringar.

Visst förstod jag att det var fel. Att jag gjorde dem illa...
Men jag kunde inte sluta. Jag minns inte hur jag tänkte eller försvarde det för mej själv men jag minns att jag äntligen VAR någon. Någon som de här tjejerna var rädda för, någon som de tuffa killarna fått lite respekt för.
Den som inte kan vara bäst kan alltid vara bäst på att vara sämst, den som inte är älskad kan alltid vara fruktad... det ligger väldigt mycket i det.

På högstadiet växtejag rätt snabbt ifrån sånt här.
Jag hade hunnit få en tung ryggsäck mina klasskompisar inte hade genom att ha varit tvångsplacerad på ett ungdomshem under 4 månader och blivit en annan. Fick inte längre nån kick av att slå på dem under mej i hierarkin. Jag hade skaffat mej en annan pondus. Brydde mej inte så mkt om de "populära."
Men jag konfronterades senare i livet med dem jag mobbat...
Den lilla försiktiga flickan träffade jag på en klassträff 5-6 år efter 9:an och fick tillfälle att öga mot öga be om ursäkt.
Hon jag till och från var lite vän med sökte jag upp numret till och ringde. Hon visste inte om hon kunde förlåta, hon konfronterade mej med en hel del ilska men uppskattade ändå att jag ringt.
"Erika" som jag gick hårdast åt mötte jag på spårvagnen när jag var gravid med nån av de första barnen.
Detvar en bisarr syn. Hon hade fortfarande en 5 årings ansikte men var punkare och väldigt hårt sminkad.
Hon flög på mej på spårvagnen. Slog mej i ansiktet och rev mej. Drog mej i håret. Skrek som ett skadat djur. Ritade med tuschpenna på väggen där hon skrev att hon "Hatade Asta" osv till hon blev avslängd.
Det berörde mej väldigt djupt.
Några år senare fick jag reda på att hon var död och hade tagit livet av sej!
Denna flicka HADE det svårt på många sätt, men självklart kan min mobbning av henne under dessa år ha satt spår somledde henne dit.
Hur lever man med det?!
Hur förlåter man sej själv?
Jag har helt enkelt gjort det för att jag... JAG... jag begär inte att någon annan förstår, för att jag kan förstå å känna sorg även med den lilla rädda tjej som jag var.
Hon som fick för lite kärlek å bekräftelse. Hon som var så rädd hela tiden.
Hon är inte heller jag.

Var jag ett ont å oempatiskt barn?
Nej, jag kan inte känna det. Självklart tyckte mina "offer" det.
Men tillbaka igen, vi bär alla våra ryggsäckar.
Har alla våra förmågor, våra brister.
Som liten var jag rädd jämt, som ung självdestruktiv.
Det som jag utsatte dessa tjejer för var ingenting jämfört med vad jag utsatte mej själv för.
Jag hade empati. Ömmade för djur. Tog hand om min bror när jag var väldigt ung.
Det där med vem som är offer och vem som är förövare är inte alltid helt enkelt att se.
Mobbande barn behöver, precis som deras offer, hjälp med att få synas å växa.
Någon måste fråga även dem "Hur MÅR du egentligen?!"Jag kan inte komma ihåg att någon vuxen...lärare el föräldrar... pratade med någon av oss.
Att någon såg oss eller vad som pågick.
Genom att "rehabilitera" arga, sårade människor, varesej vi talar om barn eller vuxna, blir resten lite tryggare och samhället bättre.

Tack alla ni som orkat ända hit.

Puss/ Asta     

Gammal kärlek


Jag har återupptagit en gammal förälskelse.
Ett tag var vi lite trötta på varann, jag tror det var rätt ömsesidigt, men efter ett år eller mer har vi återtagit kontakten å ses numera minst en gång om dagen för att "ligga."
Ja det är hur härligt å endorfinboostande som helst.
Jag pratar förståsom min spikmatta.
Denna ljuvliga uppfinning för värkande axlar, spända leder, huvudvärk, rastlöshet.
Min kvalitetsstund med mej själv.

Ja herre gud å kära vänner...
Det är till att ha gått å blivit gammal.
Fnissa i mjugg ni spänstiga 25 åringar, förr än ni anar fyller ni 40 å då händer det grejer.
Hur mkt "det nya 30" 40 än är.
Gråa hår, rynkor å tyngdkraftens drabbningar... sånt är ju bara estetiskt.
Men plötsligt går man dessutom upp i vikt lättare.
Lederna protesterar. Ena dagen kan det vara knät, andra höften och man hörssej själv säga
"Aj aj aj min ischias."Att springa på krogen blir bara jobbigt för "folk är så unga", "pratar så högt" och så ska man ju ta sej hem oxå.
Baksmällorna hålleri sej i 4½ dygn (nej, inte riktigt men man måste få överdriva lite), sex blir ungefär lika spännande som att rensa avloppen och "att ha kvalitetsstund med sej själv" handlar allt mer sällan om färgglada dildosar med nya fräscha batteri i utan mer om att andas i fyrkant på en grön tygmatta med vassa piggar på.

Sådana blir aldrig ni?!
Nähä.
Ska vi slå vad?!

Puss/ Asta

lördag 17 mars 2012

Att tvätta bort lukten av lik...


... handen upp på alla er som joinat mej i den lördagssysselsättningen!!!
Det var inte många...
Jag å 3 mördare typ.
Nåväl.

Jag har varit ute med Märta och gått i det grådisiga men milda vädret.
Vi gick en dryga timme å var helt ensamma med havet.
Lyx på hög nivå.
Jag funderade på det där med ett hundliv och det privilegiumet det är att få följa ett sånt.
Min energifyllda, nyfikna, nervösa, tokvassa unghund har förvandlats till en klok å sävlig dam.
Hon går numera ofta lös på våra rundor och hon lunkar på ett tio tal meter bakom mej.
Hon är nöjd med att ströva i sin egen takt och att stoppa ner nosen i var å varannan grästuva för att sen ödsla 2,5 droppar urin på.
Hon kan forfarande göra sina tokrus i sanden. Sladda och morra åt sej själv under tiden men mest strosar hon i vattenbrynet och rullar njutningsfullt i  sanden.

Uppfostrad?
Tja, det beror på vad man lägger i det ordet tycker jag.
Vad som är viktiga regler för mej å min familj.
Det är kanske inte det samma som för andra hundägare.
Märta får till exempel tigga. Av mej... inte av husse.
Å hon tigger ordentligt vid mej.
Hon får ligga i soffan. Till och med vältra sej i soffan.
Dock inte hoppa eller gräva i soffan... vilket ändå händer då å då.
För mej är det viktigt att hon går fint i koppel. Inte drar.
Det är viktigt att vi kan passera andra utan att hon tar notis av dem.
Hon skall uppföra sej å inte skälla påå människor... men hon behöver inte hälsa på främlingar.
Hon får skälla korta stunder på tomten (hon ÄR vårt inbrottslarm) men inte på grannens lilla flicka även om hon låter konstigt. Där är vi inte helt hemma.
Hon skall komma när jag ropar. Men behöver inte komma raskt.
Hon skall behandla alla vi släppt in å sagt "hej" till som gäster.
Å jag är oxå ganska så säker på att jag nämnt för henne att hon inte får rulla sej i döda illaluktande sälar!

Den regeln har hon av någon anledning väldigt svårt att acceptera.
Förmodligen tycker hon att det luktar himmelskt.
Jag tycker mest det luktar lik.
Vi är inte helt ense om vad en "god doft" är helt klart.
Nu luktar hon barnängelns tvål för det var det jag hade hemma å hon ser rätt så nöjd ut än då min snäcka.

Puss/ Asta

Men Hej på er älskade vänner

Kilklackskor - 100% Bomull
Lindex 199 kr


Kapp Ahl Magic jeans med 25% rabatt 375 kr

Igår hade jag en uuuuunderbar dag!
En dag som i princip innehöll allt jag älskar.
Sovmorgon. Märtapromenad i vårväder. Shoppingtur. Hockey (fel lag... men hockey är alltid hockey.)
Färska räkor å aioli. Gott vin. Långa samtal med maken. Lite sex på det. Skön sömn.

Svårslaget. Somnade väldigt sent å känner mej en smula seg idag.
Har lätt för att känna mej bakfull även om jag drack väldigt sparsamt.
Ja ja. Jag kvicknar väl till.

Skor å jeans igår alltså.
Inget av det satt helt hundra men tillräckligt bra för att jag skulle vilja ha det.
Jeansen var otroligt sköna men den utlovade reklamen att Magic gör så man ser 1 stl smalare ut tyckte jag inte stämde. Alls.
Jag gillar jeans som antingen är smala i benslutet eller som har bot cut.
Dessa var helt raka.
Men som sagt, sköna var dom å jag hade inga helsvarta jeans.
Skorna kippar lite. Det brukar så där höga kilklackar göra på mej.
Tårna åker fram av den kraftiga lutningen å då kippar det i hälen.
Gör det inte så på alla?
Snygga vardagsskor hur som haver.
Andra paret vårskor för i år.
Har ni börjat handla vårskor än?

Idag väntar hockey... rätt match den här gångenoch på kvällen hem till vänner på middag.
Kan nog bli rätt så najs det med.
Hur är eran helg?

fredag 16 mars 2012

Asta testar...


Sist jag inhandlade kajal tog jag fel.
Jag var som vanligt på jakt efter en skruvbar kajalpenna.
Istället fick jag Max factor Liquid effekt pencil i min ägo.
Nå väl, det kan alltid vara trevligt att testa något nytt.
Pennan kostade knappa 100 lappen har jag för mej.

Jag måste säga att denna "typ" av penna är ju värdelös.
Det du ser är det du får.
När den lilla spetsen är slut då är oxå produkten slut.
Efter bara några gångers användning är det dessutom intte särskilt mkt "spets" utan den rundas av.
Färgen är intensiv och lätt att sudda.
Den "flyttar" sej gärna efter ett par timmar och ser solkig ut.

Betyg 2 av 5. Knappt.
Lär inte hamna i Astas sminkväska fler gånger.

Puss/ Asta

I den nya familjen



Här sitter jag. I fulpyjamasen å sörplar kaffe och klockan är halv tolv. Det är helt tyst.
Det är verkligen ett HELT annat liv än det som var för 10-15 år sedan när huset var fullt av barn å liv.
På gott o ont.
Min Mini ska sova hos pojkvännen i helgen och när hon gör det innebär det numera att jag å min make blir helt allena.
Det ÄR en märklig känsla när man så länge varit en storfamilj.

På den tiden, när alla barnen bodde hemma, så var det liv å rörelse och ständigt någon eller några pågående konflikter. Någon var arg på någon. Någon hade snott något från nån annan. Någon fick stryk.
Någon skrattade. Någon grät. Någon skällde högljutt, någon ville ha min uppmärksamhet.
Maten som tillagades var för ett helt kompani och tvättkorgen var konstant full.
Det var sällan "bara" våra 4 barn här hemma, ofta var pojk/ flickvänner å kompisar här med.
Det jag saknar är väl inte framför allt "jobbet" kring en storfamilj utan mer kollen på hur mina små telningar mådde.

Jag skall inte säga att det bara är negativt "det nya livet."
Tvärtom. Det är väldigt lugnt o behagligt på sina sätt.
Friare.
Lugnare.
Tystare.
Men det ÄR fortfarande lite märkligt.
Jag tycker att jag å maken försiktigt börjar finna våra nya roller i det nya livet.
Trevande men ändå framåt.
Att ungar flyttar hemifrån innebär lika mycket kris och omställning för en relation som när man en gång fick dem och blev föräldrar.
Plötsligt skall man prata med varandra igen. Å då inte bara om barnen.
Finna nya intressen tillsammans.
Ursäkterna för att "slippa" sex blir påtagligt färre.
När EN enda unge nu är borta över helgen så blir det plötsligt bara vi.
Vi två.

Jag tror att jag skall köpa någon riktigt god mat idag.
Unna oss ett riktigt gott vin. Kanske ett Amarone.
Ta emot min man med den omtanke som jag själv vill bli emottagen efter en hård arbetsvecka.
Ett upphällt glas vin, en badhandduk på värmning, morgonrocken framlagd.
Maten puttrande.

Jag har lite "långledigt."
Fredag, lördag, söndag, måndag.
Det stavas: U N D E R B A R T
Ska göra mej i ordning och ta med mej snäckan ut på en promenad.

Hur känns fredagen för er so far?

Puss/ Asta

onsdag 14 mars 2012

Det var ett jävla tjat...

2012_02_29_PM_3482
...på min Iphone om att köpa denna.
Vill ha, vill ha,vill ha!!!

Puss/ Asta

Mer hår...



... Jag har alltid varit en trotsig jävel.
Det har följt mej genom hela livet.
Alltid ifrågasatt. Alltid satt mej upp mot auktoriteter.
Alltid velat göra"tvärtemot", vara piss i motvind när något verkar riktigt dumt.
Å det här med fobi för kvinnligt kroppshår och en massa andra tyckanden kring hur vi kvinnor skall se ut, uppträda och vara gör mej förbannad ju mer jag tänker på det.

Vi lever i Sverige. Ett av världens mest jämställda land.
Det är år 2012. Å det går inte att greppa med mitt förstånd hur denna lilla petitess kring huruvida jag och andra kvinnor rakar våra armhålor eller inte engagerar!!! Med så starka känslor.

Äckligt. Smutsligt. Brist på hygien.
Det är HÅR vi talar om. Det naturligaste är väl att låta det sitta kvar eftersom vi fått det av en anledning?! Hur kan det bli onaturligt?
Vad det gäller hygien och fräschhet så är det faktiskt bättre med hår än hårlöst. Moder jord har tänkt till även där. Hår värmer, svalkar, kaplar in fukt. Det luktar mindre i från armhålorna och kvinnor som låter bli att raka de nedre regionerna löper mindre risk för både svamp (å ointelligenta sexpartners.)

Varför kan alla kvinnor inte bara få göra som de vill?
Män får ju det. En del män rakar sej under armarna. De flesta gör det inte.
Ingen man jag har hört talas om har fått höra spott å spä i det valet.
Skulle vi inte... tillsammans... kunna uppröra oss över frågor av större dignitet.
♥ Som världssvälten
♥ Som att unga människor mår dåligt
♥ Som i att det är förbannat ängsligt närIran och Israel hotar varann med kärnvapen
♥ Som att de hemlösa ökar allt mer
♥ Som att allt fler ungdomar får en mer liberal syn på narkotika
♥ Som att SD sitter i riksdagen
Bara för att nämna något...

....Eller krävs det helt enkelt att jag har tofsar under armarna?!
I så fall kör vi på det.
Var snälla mot varandra!

Puss/ Asta

tisdag 13 mars 2012

Come to mama...



Vem säger att man inte kan shoppa bara för att man är lite krasslig?!
Jag kan!
Jag kan allting... utan att åka slalom som Lotta på Bråkmakargatan å Märta brukar säga.
Lätt som en plätt förlängde jag mitt abonemang med 3 (som jag svurit över sååå många gånger) i 24 månader och som tack för hjälpen "fick" jag en Iphone 4s för 349 kr ink allt.

Feels good!
Även om Mini som har en annan billigare smartphone blev väldigt avundsjuk å sur.
"Men du! Nu kan vi ju spela Worldfeud" sa jag glatt.
"Det är ingen som spelar det längre. Det är ute.Alla har tröttnat på den skiten" svarade dottern.

Typiskt!

Puss/ Asta

Hårresande debatt



Bild: Lånad hos Lady Damer

Det pågår en hårresande debatt på bloggar, twitter och facebook som nu oxå snappats upp av Aftonbladet.
Jag tänkte först låta det bero. Jag har redan skrivit en mängd inlägg om hår, andra skriver om hår... hur mycket hårdebatt tål världen? Å hur intressant är det... egentligen?!
Men nu känner jag att det tagit sådana galna proportioner att jag bara MÅSTE skriva min syn på saken.

Först lite bakggrund (om du nu varit utomlands, inlåst i Big brotherhuset eller på nåt annat sätt varit bortkopplad från verkligheten runt omkring dej.)
En kvinna... jag vill minnas att hon hette Linnea men det har ju inte alls med saken att göra... var under lördagen på plats å såg Melodifestivalen. När Loreen segrade sträckte hon upp sin arm i ett jubel och en kamera råkade forma något så intressant som... hennes armhåla! Hennes HÅRIGA armhåla!
Denna bild gjorde därefter en pojkvasker, knappt torr bakom sina öron, sej lustig över på sin facebooksida och han fick hundratals av kommentarer.
De flesta otroligt hånfulla, elaka, kvinnoförnedrande  och rent aggressiva.
Genom sin lilla hårtuss bestämdes att Linnea var adjektiv som ful, ofräsch, lespisk, icke knullbar.
Nu har motreaktionerna kommit när bloggare reser sej mot detta resonemang och Aftonbladet publicerar motståndet.

Visst blir man en smula snopen?!
Själv rakar jag mej alltid under armarna. Benen rakar jag framför allt sommartid eftersom jag får klåda av rakade ben vintertid och kossemorran ja den är numera oxå ett kalhygge.
JAG tycker att det är finare... och var jag fått den inställningen kan man väl fundera på.
Men har det inte gått liiiite väl långt när något så naturligt som kroppshår plötsligt anses som ofräscht, okvinnligt och direkt snuskigt?!
När det skrivs hånfulla hatinlägg på facebook om kvinnor som skiter i att hyvla sej.
Å varför i herrans namn skulle någon kvinna bry sej om dessa skitungar finner oss oattraktiva?
Jag tycker inte direkt att ointelligen är särskilt attraktivt heller och för deras kännedom finner jag dem... i högsta grad... oknullbara!

Jag blir så vansinnigt provocerad av att de blir så vansinnigt provocerade att jag fan känner för att sluta raka mej. Bara för att. Bara för att jag vill. Bara för att sortera bort den typen av människor ur min omgivning.

Vad säger ni?

Puss/ Asta

måndag 12 mars 2012

Feber å texter

Har sitter jag å är lite skruttig på kvällskvisten. Skallebank, ledvärk å lite feber.
"Lite feber" ger mej alltid näradöden känslor.
Jag missar två fackkursdagar som jag hade framför mej och som jag faktiskt sett fram emot.
Men inget ont som inte har nåt gott med sej. Imorgon kommer äldsta dottern å nybakade sjuksköterskan hem och pysslar om sin mamma.
Det är inte fy skam det heller.

Jag har kroppen full av Ibumetin och min turkosa fleessparkdräkt... som har hängt på handduksvärmaren å gottat till sej... på mej och har det ändå ganska bra.
Idag har ju varit en strålande vacker vårrdag i hela landet vad jag förstår?
Här har det i alla fall varit underbart.
Märta och jag var ute å gick vid havet och ingen av oss ville gå hem.
Vi bara gick och gick och gick. I över en och en halvtimma promenerade vi.
Ja fast vi hann med ett dopp (Märta) oxå. Lite kli på magen (Märta) och en stunds härligt rullande på en död säl (oxå Märta... tro det eller ej.)
På hela våran runda mötte vi inte en enda människa.
Tokhärligt för två erimiter som oss.
Min kropp fick väl en chock av all denna friska luft... å då passade bacilluskerna på.
De små fulingarna.

Nu på kvällen har jag... så klart... sett på "30° i februari."
Den blir verkligen bara mer å mer gripande.
Jag vet att jag tjatar om det varje vecka men VILKEN fantastisk serie.
Så mycket känslor och tankar som den väcker.
Den får mej att tänka på Lars Winnerbäcks text "Stackars"

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
Ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar
Han som säger stackars mobb
Han som hamna först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp
men inte började från början
I skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej
och stackars dig och stackars mig
Det är en konstig värld vi lever i
ja ingenting är vad man tror

Att bära sin ryggsäck



När jag var ung var jag genomskinlig för de snygga killarna.
Osynlig bland de populära.
Jag var inte mobbad men jag var heller aldrig någonsin påtänkt som lucia.
De populära tjejerna i högstadiet hade dockansikten och balla kläder.
De var klassiskt snygga.
Jag kompenserade det där genom att vara bråkig. Stöddig mot de som var ännu lägre i rang än mej.
Elak rent av. Medans de populära applåderade i bakgrunden.
Då syntes jag... en liten stund.

Unga killar är som får. De rör sej i flock.
De vågar inte sticka ut. Vågar inte gilla någon som gruppen inte gillar.
Alla fluktar efter samma tjej. Eller samma typ av tjej.
Jag lärde mej att jag var ful. Eller åtminstone ointressant.
Jag lärde mej att kaxighet gentemot omgivningen eller möjligtvis sex gav mej en stund i ljuset.
Annars var jag osynlig.
Jag minns känslan av att försöka närma mej en kille med högre rang som liksom inte såg mej.
Eller som ointresserat vände sej bort.

Jag har aldrig varit vacker.
Men å på den tiden satt ju allt på plats. 52 kg. Fördelat på rättt mycket höfter och tuttar. Upphissad rumpa. Platt mage.
Nu väger jag 10 kg mer och ingenting är särskilt upphissat.
Ändå väcker jag mer uppmärksamhet bland män idag.
Det är märkligt.
Det har väl med mognad och självförtroende att göra.
"Ett starkt självförtroende är det sexigaste som finns."Sant. Men helt omöjligt att lära en ung flicka som inte har det.
Själv fick jag mitt självförtrode genom "fake it to you make it."
Det gäller inom en mängd områden.
Jag har låtsats att jag kan, vågar, törs och tror. Fått andra att tro och därigenom själv trott.
Men det finns luckor...

I min ungdom mötte jag många män som behandlade mej illa.
Vi pratar om övergrepp i allt ifrån att få en tunga inkörd i munnen mot min vilja till ren våldtäkt.
Kanske blev det möjligt genom mitt låga självförtroende.
Det gör att jag än idag är osäker på män jag inte känner i olika situationer.
Jag litar inte på män jag inte har någon relation till.
Vill ogärna bli ensam med sådana män.
Är blyg för okända män. På tu man hand kan jag även bli blyg för män som jag känner.
Det händer att jag blir blyg för min make som jag känt i 150 år.
Men jag har byggt upp en mur och en yta som gör att det inte märks.
Den är så trovärdig att inte ens de som känner mej ganska väl tror mej när jag säger det.

När jag säger att jag har ett gott självförtroende är det en sanning med modifikation.
Jag har ett inre krav på att alltid göra det bästa av mina förutsättningar. Inom alla områden.
Att inget mindre duger.
Jag skulle aldrig gå osminkad till jobbet till exempel.
Det händer att jag gör det på stan, när jag åker å handlar osv men det är alltid under visst obehag.
Människor runt omkring mej behöver inte tänka "oj oj oj vad hon var snygg" men jag står av nån anledning inte ut med att de tänker "oj oj oj vad hon är ful."
Det retar mej som fan att jag 42 år gammal låter mej värderas av andra. Låter det vara viktigt.
Det är ju faktiskt ett jäkla jobb att sminka sej, raka sej, platta håret and so on var enda jäkla dag.
Men att strunta i det kostar mer.
Trots att jag inte vill.

Oj, vilket rörigt inlägg men det var just dessa ord som ville ut idag tror jag.
Nu ska jag fina till mej (suck!!!!!!!) och sedan ge mej ut i våren.
Ta hand om er!

Puss/ Asta

söndag 11 mars 2012

Konstig känsla



Jag har haft en så konstig känsla i kroppen de senaste dagarna. En känsla som jag har svårt att analysera.
Jag har känt mej lycklig. Levande. Tacksam för så mycket...
Extraresurser på arbetet har gjort jobbet betydligt drägligare.
Våren är på väg.
Min man och jag har kommit varandra närmare. Pratatmer, kramats mer.
Jag har känt mej nöjd. Att mitt liv är okej... eller till och med mer än så.

Men samtidigt, när jag släpper garden, så är det som om något tickar i mitt bröst.
En oro som bara flammar till och som jag oftast kan trycka undan. En stress som jag inte kan förklara.
Ju mer jag försöker analysera den, ju längre bort kommer den.
Ungefär som när man försöker fånga en dröm man haft...

Jag skall verkligen försöka vara så snäll mot mej själv som jag bara kan.
Unna mej mycket av det som får mej att må bra.
Samla på allt det där som gör mej lugn å lycklig.
Sova
Skratta
Promenera
Sitta i en vindskyddad vrå å lapa sol med filt om benen
Pussas med Märta
Vara med min familj
Läsa
Kanske shoppa nåt fint.

Vad gör ni när ni vill vara snälla mot er själva?

Puss/ Asta

Idag är det dags...



...Gävle se upp!

Frölunda Indians entrar stan med ett sikte... att inleda kvartsfinalen med bravur.
Nu är leken slut Silverberg, Järnkrok, Honken å allt vad ni heter.

Puss/ Asta

Pappa var inte hemma...



... mamma var hålögd och mimikfattig när hon förklarade med illa dolt tålamod att "pappa var på repmånad, han kommer snart hem igen."
I mitt 6 åriga hjärta förstod jag att det inte var sant. Att något fruktansvärt hänt.
Mamma var inte bara irriterad. Hon var inte ledsen i största allmänhet.
K A TA S T R O F stod skrivet rakt över hennes panna.
Allt gick i slow motion. Jag minns valpen som busade runt våra fötter. Schäfervalpen mina föräldrar köpt bara några veckor tidigare. Pappas hund.
Lillebror som var 3 var kinkig och bråkig. Mamma orkade inte bry sej.
Allt var stilla. Som i stormens öga.

Några timmar senare gick vi hem till mammas väninna.
Mamma å väninnan satt i köket. Dörren halvstängd. Kvävda viskande röster.
Mammas snyftande.
Väninnans son, ett år äldre än mej, tittade mej stint in i ögonen och sa: "Dina föräldrar ska skilja sej, din pappa har flyttat hem till en annan tant."Jag protesterade,upprepade min mammas lögn om repmånad och att han snart var tillbaka men jag visste att det var sant. Visste i mitt hjärta att han hade rätt.

Först på kvällen när lillebror sov smög jag upp till mamma.
Kröp nära henne i soffan och frågade... frågade det jag var så rädd för.
Å mamma bekräftade. Bekräftade att pappa var borta men sa samtidigt att "han kommer hem igen. Han kommer tillbaka." Å vi grät, både mamma å jag.

Dagen efter satt mamma fortfarande kvar i fotöljen och grät.
Mormor o morfar kom hem. De diskuterade om de skulle köra mamma "till doktorn."
Men mamma ville inte, hon klarade sej... bara hon slapp att ta hand om barnen.
Vi fick följa med mormor och morfar.
Det var skönt att slippa se mamma gråta, men jag var orolig för henne hela tiden.

Tiden gick. Min pappa hade gått upp i rök.
Mammas tårar torkade och hennes ton blev istället hård när hon talade om pappa.
Efter kanske ett halvår gick vi över en parkering påväg från dagis.
Plötsligt stod pappas bil där.
Lillebror kände igen den först och kastade sej gråtande och skrikande om ena bakhjulet.
Vi försökte resonera med honom men han vägrade lämna pappas bil.
Vi fick bända loss honom. Vi grät allihopa.

En skilsmässa kunde skötts snyggare.
Men alla skilsmässor sätter men i barn.
Min pappa var ingen närvarande myspappa ens innan skilsmässan men hans frånvaro lämnade djupa spår i mej.
Livet förändrades. För alltid.
Nej, jag önskar inte att mina föräldrar skulle fortsatt trots att de inte älskade el respekterade varann.
Det är så där livet är och kan bli.
-70 talet var en annan tid. Pappor försvann.
Jag är inte arg för det längre, men sår blev det lika fullt.
I alla år hade mina föräldrar en respektlös ton om varann.
Sa i nedsättande ton "Du är preeecis som din mamma/ pappa" när man föll i onåd.
Först nu, när jag är i vuxen ålder, å det egentligen inte behövs så har de lärt sej att respektera varann och kanske till o med gilla varann en smula.

Puss/ Asta  

lördag 10 mars 2012

Inför ungdomslöner...

Jan Björklund på riksmötet i Västerås. Foto: Per Groth

...propagerar Folkpartiets Jan Björklund för.
"Det är bättre att ungdomar är i arbete till en lägre lön än att de går arbetslösa på bidrag."En lämplig summa skulle då tydligen vara 75% av dagens minimilön och Björklund uppmanar kommunal och landsting att "våga gå först."

Det är väl inte någon hemlighet att vi har en fackfientlig regering och att i princip alla regeringens insatser och förslag till fler jobb går ut på att försämra för arbetstagarna.
Det har ju gått "si så där" hittills med att vaska fram arbetstillfällen.

Så... vad tycker ni om förslaget?
Med en av de högsta ungdomsarbetslösheter i Europa kanske man måste våga tänka nytt eller?!
Nytt... det håller jag verkligen med om, men nytt å kreativt är denna Alliansregering inte förmögen till.
Att sänka ungdomslönerna för alla mellan 19-25 år är ett uselt förslag.
Ungdomar är unga. Ofta oerfarna, men de är inga slavar för det!
Med så låg lön kan den unga löntagaren inte ta plats i samhället ändå.
Han eller hon kan inte skaffa bostad, beviljas lån, konsumera och få sitt eget liv och samhällets hjul att snurra.
De tvingas bo kvar hos sina föräldrar eller bo i kollektiv för att få det att gå runt och de utför dessutom efter en viss tid i sin anställning samma jobb som sina kollegor över 25 år.
Det är således varken bra för samhället eller individen.

Denna regering, som satsat allt på ett kort, som offrat våra trygghetssystem med ett enda mål... att få fram fler jobb har gravt misslyckats med sin uppgift.
Att färre människor går sjukskrivna betyder ingenting då socialbidragstagarna och utanförskapet ökar och arbetstillfällerna inte blir fler.

Byt regering 2014.

Puss/ Asta

fredag 9 mars 2012

Underbar å talande bild.


Snodd hos Lady Damer

Puss/ Asta

Fredrik och Filippa ska skilja sej...



... och det lämnar ett "jaha?!" hos mej.
Nog verkade de vara det perfekta paret. Småsnygga, framgångsrika, slipade och kyliga.
Å Fredrik som älskar att dammsuga å veckohandla med Säpo i släptåg.
Men jag struntar rätt högaktningsfullt i deras civilstånd. De överlever nog det här båda två.

Vad jag däremot inte struntar i är Lundin Oils skitiga affärer. Bolaget som gör stora affärer i diktaturer på lokalbefolkningens bekostnad. Vad jag inte struntar i är Carl Bilths inblandning i detta företag och hans svala agerande kring de fänglade svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.
Hur ser det sambandet ut?!
Aftonbladet har börjat gräva i det där nu och inför det känner jag hopp, glädje och ett stort "äntligen."

Jag lyssnade en kortis på radion idag i bilen där de talade om journalistik.
En man (glömt namn och titel) hävdade att nu för tiden är eller kan alla vara journalister.
Facebook, twitter och bloggar. Vanliga människor använder journalistiska grepp och det journalistiska hantverket för att föra ut sin synpunkt och sprida åsikter å nyheter.
Mannen som sa detta fick mothugg med att en journalist har en lång akademisk utbildning och kan prestera något helt annat.  Att bara skriva sina åsikter eller att sammanställa fakta är inte journalistik.

Jag håller med båda.
Det är bara att inse att alla journalister inte håller särskilt hög kvalitet på sitt hantverk och inte verkar vara de skarpaste knivarna i lådan precis. Ibland har de till och med ett torftigt språk.
Kvällsjournalistiken har väldigt mycket kommit att handla om skvaller och fåniga artiklar om sexvanor, otrohet och annat lättsålt.
Jag anser att journalister har ett av världens viktigaste yrke.
De är... eller borde vara... demokratins och sanningens väktare.
En tung maktfaktor.
Jag beundrar människor som vill berättasin historia och föra ut sanningen trots att de ibland riskerar både liv och förstånd.
Johan Persson och Martin Schibblye skulle berätta just en sån historia. En historia om hur den rika världen skor sej på den fattiga.
En del tycker att de får skylla sej själva för att de inte hade visum och tillåtelse.
Om journalister resonerat så så hade inga avslöjanden och ingen redovisning om diktaturer skett över huvudtaget.
Om Janne Josefsson bara intervjuade de som ville intervjuas hade inga avslöjande gjorts.
Journalister är hjältar när de avslöjar sådant som makten vill gömma å glömma.
Heder åt Aftonbladets chefsredaktör  Jan Helin.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta 

Feng shui...



... eller vad det heter å sån skit har jag aldrig trott på.
Visst påverkas vi av färger å ljus men i vilket vädersträck mitt huvud är när jag sover bryr jag mej mindre om.
Men någonting hände inom mej när jag fick upp mina lila gardiner.
Köket fick en helt annan känsla... mindre julig utan tomtegardiner ha ha, men det var nåt mer.
Ett lugn. En trygghet. Ja jag kan inte förklara det men attans bra känns det.
Å så normalt. Som en kod till alla mina grannar "Titta, nu har jag vansinnet under kontroll, nu är de röda gardinerna i smutskorgen." Kanske får de oxå en bättre fredag av det.

Jag har varit effektiv i dag må jag säga.
Bytt gardiner, handlat mat, vallat hunden, städat nedervåningen, sytt upp å hängt upp gardiner, tvättat, torkat skåpsluckor.
Nu andas jag å njuter lite innan jag ska ge mej i kast med matlagningen.
Det vankas köttfärssås.
Jo jo, normalt så det förslår.

I övrigt är det lugn fredag som gäller här. Har handlat hem påskmust å chips.
Skavland. Kanske en whisky å hyfsat tidig sänggång.

Puss/Asta

Hey, det är fredag



Jag tar tillbaka det där med vår som jag skrev här om dagen.
Samma kväll började det snöa och snön ligger fortfarande kvar lite fläckvis på gräsmattorna.
Luften är rå som så ofta vid havet. Men småfåglarna kvittrar lika maniskt för det.

Jag är ledig idag men lite bakfull.
Var på en mycket trevlig kväll igår med mina små gull från jobbet men idag är det inte fullt lika festligt att vara Asta. Trots att det inte blev så sent igår.
Det var den här känslan som gjorde att jag tog vita månader sist.
Svårt att somna, vaknar trött och tung i kroppen.
Jag är för gammal för det...

Idag ska jag göra de vanliga "ledighetssysslorna".
Tvättta, handla, dammsuga and so on.
Måste byta gardinerna jag köpte igår med för tror ni inte att när jag nu väl fick handlat det efter elva bedrövelser och efter att ha velat mellan olika färgval i trekvart så tar jag kappmodellen istället för längder.
Blir så trött.

Puss/ Asta

torsdag 8 mars 2012

Åhhh åhhh tjejer, åhhhh åhhhh tjejer...


Bild på en tjej som tar det här med girlpower på allvar

Idag har jag köpt nya gardiner till köket.
Absolut inte något dyrt eller flådigt.
Helt raka. Hel lila gardiner.
Inte ens särskilt vårlikt men jag har just nu ett behov av att omge mej med lila.
Så innan påska ska tomtejävlarna ut.

Å hör ni, då tänkte jag att DET blir mitt sätt att uppmärksamma Internationella kvinnodagen å känna tacksamhet kring hur bra jag har det.
Låter det löjligt?
Men...
... jag KAN köpa gardiner.Å ändå ha råd att föda mina barn.
... jag gör det med pengar från en EGEN inkomst
... utan att fråga min man vad han tycker eller om jag får LOV.

Allt det där låter ju fullkomligt självklart men ÄR tyvärr inte det förväldigt många.
Det är så mycket vi tar för givet.
Med det vill jag inte ha sagt att "kvinnor runt om i världen har det så mycket värre att vi inte ska gnälla eller fortsätta kampen."
Vi har kommit långt för jämställdhet mellan könen i vårt land, men Sverige är på intet sätt ett jämställt land, det finns massor kvar att göra.
27 000 kvinnor anmälde 2010 en misshandel. Av dessa var 85% manliga gärningsmän.
181 kvinnor har under de sista tolv åren mördats av män de hade eller hade haft en relation med.
Våldtäkter har jag inga siffror på men det är grova brott som snarare ökar än minskar.
Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma i mörker.
Med sådana siffror kan vi aldrig hävda att vi är jämställda i vårt land.
Lång väg kvar. Men påväg. Vi måste höja våra röster för att höras.

Sträck på dej kvinna!
På alla vis utan när det gäller ren muskelkraft är vi det starkare könet.
Fler kvinnor än män läser på univeritet. Kvinnor har bättre betyg.
Vi är empatiska. Vi är stresståliga.Vi har simultankapacitet.
Vi är smarta, vi är sociala.
Vi är friskare än män, vi lever längre, vi kan föda och ge liv.
Å vi ÄR faktiskt lite snyggare oxå;)

Puss/ Asta

onsdag 7 mars 2012

Jag har altandörren öppen...



... och frisk luft väller in.
Fräsch, krispig vårluft.
Jag älskar den tidigare våren allra mest. Kanske för att jag blir allergisk när den väl har tagit sej.
Älskar den här pigga solen som ännu inte förmår värma upp något större men som i en skyddad vrå från vinden bränner på kinderna.
Älskar kvällarna. Det speciella ljuset vid fem- halv sex som envist klamrar sej kvar.
Människor... grannar... man knappt sett på hela vintern som dröjer sej kvar ute.
Som vi har längtat.
Så väl vi nordbor desperat behöver ljuset som nu kommer åter.

Så här års är Sverige ett extra långt land.
Här söder över har vi plusgrader. Vi har krokusar och snödroppar som blommar.
Påskliljor som står beredda.
Småfåglar som kvittrar av yster lycka.
Det är spröda små knoppar på träden och allting lixom bara väntar. Väntar på att få explodera.
Så även min allergi tyvärr.
Smolket i bägaren för egen del.
Priset att betala.
Men vad gör det nu när vinden väller in i mitt kök, blåser ner papper från köksbordet, fladdrar i julgardinerna (ja, nu måste jag fan köpa nya!) och fyller själen med sånt hopp. Sån lust. En sådan glädje till att få finnas till. Vara med. Ännu ett år...

Idag kör vi ännu ett kvällspass. Imorgon jobbar jag dag (bläääk.)
Men innan dess ska jag hinna ut å andas vid havet, se vågorna rulla in.
Ha en fantastisk dag mina fina läsare.

Puss/ Asta

The name of the game... hockey



Dags för slutspel i hockeyns elitserie.
Den bästa tiden pååret för alla hockeyfrälsta.
För Frölundas del gick alla matcher som kunde gå fel igår just det... fel och vi hamnade inte bland de fyra första som åtnjuter extra hemmamatcher.
Men men, vi är med. Vi fick det motstånd vi förmodligen valt om vi fått välja och jag är full av förhoppningar.
Så här tippar jag de olika kvartsfinalerna....

Luleå valde AIK.
Luleå är ett stabilare och spelskickligare lag men kanske underskattar de AIKs brinnande vilja och Viktor Fasth i mål.
Tror ändå att Luleå tar hem det här med matchsiffrorna 4-2

Skellefteå- Modo
Mmmm. Tyvärr Bullmamman. Jag tror på skräll här och på att favorittippade Skellefteå underskattar Modo alltför mkt. Modo skräller med siffrorna 3-4

HV71- Färjestad
Kanske den jämnaste kvarten. Den osäkraste i allafall.
Två egentliga topplag som spelade lite knaggligt till och från.
Även de lag jag själv har mest negativa känslor kring.
Här vågar jag knappt gissa. Men okej. 4-3 till HVs favör då.

Brynäs- Frölunda
Brynäs blev ju tvingade till att möta Frölunda, det fanns inget att välja på.
Brynäs har ingen bra statestik i sina möten mot mitt älskade Frölunda och hur pigga å vassa Järnkrok och Silverberg än är så rår de inte på Frölunda. Det är min förhoppning men oxå min tro.
Matchsiffror 2-4

Men hockey är hockey. Allt kan hända.
Djurgården tippades spela sm final innan serien började å får nu kvala.
Många experter trodde att Frölunda skulle få kvala men vi har varit bättre än på många år.

Puss/ Asta

tisdag 6 mars 2012

Manlig fägring i regeringen.


Bild: Snodd hos Lady Damer

Antar att ni sett orginalbilden?
Om inte var det en massa kvinnliga ministrar i chicka klänningar och posér.
Hur relevant det nu är att stadsråd ska vara just det... chicka.
Jag tycker tex att Nyamko Sabuni är pinsam som jämställdhetsminister när hon vägrar vara feminist.
Jag tycker att barn och äldreministern Maria Larsson är rent oduglig på sin post och att Annie Lööf verkar inkompetent.
Det tycker jag prickiga klänningar och vågade bensprattel till trots.

Såna bilder är bara fåniga.
HUR fåniga blir uppenbart när man byter ut deras ansikten mot manliga ministrar.
Eller är deet någon som kan tänka sej att Reinfeldt skulle kunna tänka sej att ligga på en fäll å le inbjudande på riktigt.

Varför GÖRS sådan här reportage? Varför tas sådana här bilder? Å varför i herrans namn ställer de kvinnliga ministrarna upp på skiten?!

Puss/ Asta

"Maria Montazami lottar ut 5 servettringar...



...gå in på hennes blogg och tävla" står det på Amelia.se sida på facebook.
Käckt,
Heja Maria. Heja våra kändisbloggare. Skit samma om de skriver nåt av intresse.
Ja en smula bitterfittig är jag faktiskt fortfarande.
Jag har fått mail av Veronica på Amelia att hon beklagar hur jag känner (å det tror jag säkert) men i övrigt är det ingen där som på annat sätt gjort någon notis av att vi har lämnat.
Ingen som på något sätt försöker gå oss halvvägs till mötes.
Vi var många av de gamla och vällästa bloggarna som gick samtidigt och inte ett ord på sajten om det.
Men hemmafrugans servettringar lottas ut.
Bha! Rätt beslut att flytta Asta. Rätt beslut.
Släpp det å gå vidare.

Ja, God morgon förresten.
Det är en strålande vacker dag. Solen skiner men temperaturerna har nog sjunkit igen.
Det kändes inte som 5-6+ när jag släppte ut Märta.
Grannen verkar ha skaffat sej en ny hobby och sågar i någonting utomhus sedan nån timme tillbaka.
Whoooooooom, whoooooooooom, whooooooooooooom, whooooooooom
Det är lite som när barnen var små å tjatade/slogs. Man stängde av, "hörde det inte" femtielva gånger tills det plötsligt känns som om man vill vråla "SLUUUUUUUUUUUUUUUUUUUTA!!!!"
För att ljudet gått under huden på en.

Det är grundseriens sista elitseriematch ikväll, men jag jobbar. Typiskt.
Fruktansvärt jämt i tabellen och vi...Frölunda... kan hamna allt ifrån 2:a till 5:a tror jag inför slutspelet.
"Ehh, jaha ock?!" tänker en del av er oinsatta i hockey. Ja men det har med antal hemmamatcher i slutspelet att göra förstår ni väl. För bövelen!

Puss/ Asta