fredag 28 april 2017

Bröst, tuttar, boobisar

Bildresultat för tecknade bröst

Min brösthistoria: 

Mina bröst började växa när jag var nio år. Samma år som jag fick min mens.
Jag hade awesome tuttar som tonåring. Vid den tiden hade jag komplex för allt, i synnerhet min stora mun och mina tjocka lår (vägde typ 50 kg) men egentligen allt var fult... utom mina bröst. De var en perfekt 70 C kupa och väckte till min stora förtjusning stor uppmärksamhet hos motsatta könet.

Så fick jag första barnet vid sjutton och efter det var den perfektionen över om man säger så. I snabb takt fick jag tre ungar och var vid det laget 21 år.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung.
Mina bröst hade vid den här tiden obefintlig fyllning, med all hud fyllde jag med nöd å näppe upp en B kupa. Dessutom var de randiga av bristningar.
Jag avskydde dem. Hatade dem. Skämdes för dem.
Så till den milda grad att jag hade bh eller tröja på när jag hade sex med min man och grät i duschen när jag såg dem.
Varje vaken sekund drömde jag om att kunna operera dem. Återställa brösten och min värdighet. Men för det fanns inga pengar. Jag hade inget jobb och fick inget lån.
Min desperation drev mej till landstinget där jag hört att "särskilt ömmande fall" kunde få operationen gratis.
Jag som inte ens blottade brösten för min man fick klä av mej i ett undersökningsrum och sitta och vänta på läkarens dom.
Han kom in och var självklart ung å snygg.
Med kritisk blick klämde och kände han, tog fram ett måttband och mätte från nyckelbenet till tuttarnas slut, mumlade nåt om att de satt 8 cm för långt ner,  bara för att sen konstatera att det är endast dem med stor tung byst som orsakar ryggbesvär som får operationen betald.
Han hade alltså utsatt mej för denna totala förnedring som jag grät mej igenom helt i onödan.

När vände det?
Jag vet inte. Successiv var processen.
Kanske i trettioårsåldern när mina jämnåriga oxå börjat få hängbröst?
Kanske senare.
Från något mindre skam, lite färre destruktiva tankar till acceptans till på senare år utblommad kärlek.
Jag vet att mina bröst inte är estetiskt vackra. Inte yppiga och toppiga och ungdomliga men de är likväl fantastiska!
De har utan några som helst problem försett fyra ungar med bröstmjölk så länge jag önskat. De har än längre skänkt dem mjukhet, värme och tröst.
De har alltid varit friska.
De är två mirakel.
Vi kvinnor är ta me fan mirakel allihop. Tänk vad våra kroppar kan som motsatta könet inte är i närheten av. Skapa liv, uthärda smärtor som skulle tagit livet av vilken karl som helst, föda ut en annan människa genom ett hål mindre än munnen och sen skapa perfekt mat alldeles av sej själv.
Wow!

Jag älskar bröst!
Jag älskar mina och dina!
Jag älskar små, bulliga, stora, hängiga, toppiga, strimmiga, platta, generösa bröst och jag kan inte låta bli att i smyg kolla in dem överallt å ingenstans.
Förmodligen mer än den mest tuttfixerade karl.

Puss/ Asta

torsdag 27 april 2017

Stundande bikiniprovning

Nästa tisdag ska jag göra något jag ser fram emot jätte mycket!
Jag ska prova bikinis!
Har hon fått dåndimpen tänker ni?
Nej, ni har rätt, jag brukar avsky att prova bikinis och 2017 är egentligen inget undantag men på tisdag ska jag hem till Pia och prova badkläder.
Pia? tänker ni.

Bh-Pia är ett företag som finns hyfsat i mina trakter och som jag bara har hört superlativ om. Det är en kvinna som säljer bättre underkläder och endast efter personlig rådgivning.
Man får således boka tid, en timma, och sedan på tu man hand med Bh-Pia prova sej igenom sortimentet för att finna sin storlek, passform och favorit.

Jag har kikat och tyvärr så var det inte så där väldigt mycket färg, åtminstone inte i min smak, så de som jag föll för på nätet var dessa med den översta som favorit och de övriga utan inbördes ordning. Den översta är svart-grå vilket inte syns på denna lilla bilden. Bh'n kostar 619 kr och trosorna 475 kr.
Mycket pengar men jag skall få den i present av familjen till jag fyller år.
Jag ska va sååå rädd om den och ha den i många år hoppas jag.
Vilken tycker du var snyggast?

Har du köpt årets bikini än?

Puss/ Asta
Montreol Bikini BH Svart/Grå

Pier Halterneck Bikini Svart/Vit

Deco Swim Bikini BH Svart

Montreal Bikini BH Lila

Bondi Sweetheart Bikini BH Grå/Svart





fredag 21 april 2017

Nej vi snackar varken amfetamin eller kontaktlim nu

 Bildresultat för bulle

Lady Dahmer skriver just nu inlägg på inlägg om... ja, vad ska vi kalla det? Tjockishetsen och vad tjocka människor får utstå. De är riktigt riktigt bra.
Det är inte alls länge sedan jag själv kunde skriva välmenta rader om att "övervikt är inte särskilt hälsosamt." Men sedan dess har jag läst, både bloggar och fakta och tagit till mej. Omvärderat många av mina tidigare åsikter. Blivit en bättre barnmorska och människa.
Det kan du oxå göra! Sjas in å läs med dej.
Bland annat lade Lady Dahmer för några dagar sedan upp en bild med en påse gifflar och en pucko, en flygande fläng lunch och folk har gått BANANAS över det.
Alltså, vi måste snacka lite om det här känner jag...

I vår tid har snabba kolhydrater... socker och vitt mjöl... blivit vad amfetamin och kontaktlim i en påse var på min tid.
Det har ju tappat ALLA proportioner.
Var och varannan människa säger sej vara sockerberoende och beskriver det ungefär som om de vore i slutstadiet av ett heroinmissbruk.
De pratar om avvänjning, abstinens, skador, livslångt beroende osv in absurdum.
Socker är socker. Mjöl är mjöl. Gamla hederliga livsmedel vi använt sedan Hedenhös och som i rätt mängd och för de allra flesta inte är något som helst problem.
"Sockerstinna ungar" som blev rabiata och helt ohanterliga pratades det länge om (och görs väl i sina kretsar än idag) ända till forskningen visade att det var en myt. Ungar blir inte höga och galna enkom på lördagsgodis. De blev det inte på -60 talet och dom blir det inte nu.

En facebookvän skrev för ett tag sedan en status om hur en mamma gett sin unge Pringels chips och läsk till frukost. Min facebookvän blev så arg å äcklad att hon höll på att börja gråta.
Och kommentarerna under henne var inte nådiga mot denna "tunnelbanemorsa from hell." Det uttrycktes or. Ilska. Förtvivlan. Vrede. "Sådana skulle inte få vara föräldrar." "Fy fan, vilken idiot som helst får skaffa barn." "Ta ifrån henne ungen." "Barnmisshandel."
Och jag bara, men för faaaan, chilla!
Det föll inte i god jord.
Men allvarligt talat. Vad vet vi om den här mamman? Om barnet?
Precis ingenting. Hon kanske alltid utfodrar sitt barn med chips å läsk till frukost (kanske inte helt käckt) men det kan oxå vara så att de haft en helvetesmorgon, att frukosten var slut, att barnet var sjukt och inte ville äta och mamman fick muta med det populäraste av det populäraste.
Vi vet inte. Måste vi vara så jävla snabba med att döma då?
Det var inte så att barnet fick T-röd och en John Silver utan filter till frukost.

Jag har i hela mitt liv druckit läsk, ätit en bulle då å då, gillat mackor (jag ääälskar mackor.) Mina barn likaså. Ibland har de fått bullar på en onsdag och glass på en torsdag. Ingen av oss är sockerberoende och då besitter vi ändå en beroende gen som heter duga.
När jag kämpar med vikten är det framförallt chips/ ostbågar och alkohol jag har svårt att avvara.
Där vrålar ingen STOPP och VARNING i parti å minut.
Tvärt om, när jag tog ett vitt halvår blev jag konstant ifrågasatt och sedd som lite underlig.

Och en vuxen människa måste absolut kunna äta en påse gifflar och dricka en flarra pucko till lunch utan att bli lynchad av halva blogg-Sverige.
Socker är inte knark. Vitt mjöl är inte kontaktlim i en plastpåse.
Sluta upp att låtsas som det. Ägna er åt riktiga problem istället!

Puss/ Asta

torsdag 20 april 2017

Varning. Löpning.

Bildresultat för löpning

Jag ÄLSKAR att springa. Jämt och hela tiden. Utom precis innan jag ska ge mej ut och under själva rundan. Det är allt ifrån okej till en pina.
Men annars, älskar att springa. Älskar att vara en springare.
Varför ska jag komma till längre ner.

För er som inte vet är jag en exceptionellt lat människa!
Jag rör ogärna på mej i onödan och kan tillbringa dagar i sängen om jag fick.
Jag har aldrig hållit på med någon sport om man inte räknar en termin på tantgympa när jag var i trettioårsåldern, tre-fyra tillfällen jag prövade judo i min barndom, några år i en simklubb i mellanstadiet och ett år på gym för ungefär 15 år sen.
Sprungit har jag aldrig gjort och trodde faktiskt inte att jag kunde.
Jag har varit storrökare i väldigt många år och jag har astma, rätt ordentlig sådan, sedan jag var liten.
Under mina år som hundägare har jag vant kroppen vid att gå, både långt och fort, men bara jag sprang 10 meter så började hjärtat bulta okontrollerat och jag fick andnöd.

Inspirationen kom från Martina Haag som så roligt beskrev på radion hur hon började springa. Tre minuter i början. Som blev sju. Som blev ett maraton.
Jag läste hennes bok och bestämde mej för att försöka. Detta var väl... fyra år sen tror jag.
I början så sprang jag mellan lyktstolparna. 25 meter kanske och gick sedan flåsande tills jag klarade av att göra om det. Och ganska fort såg jag resultat!
Resultat om man med det menar att kunna klara av att springa tre minuter i sträck. Sju minuter. En kvart.
Jag minns min första kilometer, mina första fem kilometer och min första mil som något stort och fantastiskt. Något jag trott var omöjligt.
Sen dess har jag vår-sommar sprungit. Olika bra och rutinmässigt.
Jag har aldrig klarat av att hålla i när höststormarna och regnet kommit.
Och förra sommaren blev det inte så många rundor.
Men nu är jag på g igen!

Jag försöker att inte tänka hastigheter och längd utan bara att faktiskt komma ut men det är svårt. Och det är trögare i år än tidigare år.
Kanske för att jag är äldre eller tyngre, kanske för att det inte blev så mycket förra sommaren.
Är i alla fall uppe i 5 km nu och vill upp till milen.
Har lovat en vän att vi skall springa statsloppet på 1 mil i juli och då vill jag vara säker... ha lite marginal... till att jag grejar det.
Jag har tidigare år kunnat öka distansen fortare när jag väl kommit över 3 km gränsen men i år är det tungt och går med nöd å näppe 5 km.
Det går oxå långsammare i år än tidigare, har aldrig varit snabb men tidigare kanske sprungit 5 km på 33-34 minuter, nu är det snarare på 38-39 minuter.
Frustrerande.

Jag känner stor motivation.
Jag VET att löpningen ffa har två fantastiska effekter på mej.
1.) Min astma blir bättre.
2.) Mitt psykiska mående blir bättre
(Och 3.) min häck blir snyggare.)

Och när jag kan springa en mil tänker jag klicka hem det här setet från Stronger. HUR snyggt?!

Kan JAG springa, då kan alla!

Puss/ Asta


Bildresultat för stronger kläder vietnamn

onsdag 19 april 2017

Varning. Viktinlägg- onödigt ärligt.

Bildresultat för kurviga kvinnor
Bild: En snygg tjej.


Jag fortsätter min resa med kaloriunderskott... ja, men låt oss kalla skiten för vad den är- min bantning-... men är så jäkla ambivalent.
Ett tecken på hur kluven jag är i frågan är att jag följer ungefär lika många kroppspositiva konton som viktnedgångskonton på Instagram och jag lägger ner orimligt mycket tid på att fundera vad jag står, tycker och vill innerst inne.

Jag är, som jag sagt innan, jäkligt bra på allt eller inget i livet.
Älskar i övrigt lagom... är väldigt svensk på det viset... men just när det kommer till förändringar av mej själv har jag svårt för en medelväg.
Jag tror att det gäller väldigt många kvinnor tyvärr när det kommer till kilon och vikt.
Min beroende gen (särskrev för ordet ser ju inte klokt ut ihopskrivet) kräver snabba resultat, annars tröttnar jag. Men för de flesta människor tar förändring tid. En taskig kondition skaffade man sej inte på en vecka och en övervikt skedde ofta stegvis över tid, till å med jag kan ju då inse att jag inte kan springa milen lätt som en plätt vid tredje försöket eller att 10 kg ska vara väck på en kafferast där bullen avstods.

Mina resultat hittills?
Det går väldigt segt. Är väl inne på vecka 6 eller 7 nu. Startade på 70 kg och väger nu 65,5 kg. Ser resultat ffa över magen och känner lite grann på kläderna. 

Jag har relativt lätt för att leva på få kalorier. Att äta kring 1000 kcal per dag.
Problemet är att jag inte orkar det jämt och när jag frångår rutinen, som igår och tog en pizza med dottern, öppnar helvetetsgapet och ALLT slinker ner.
Avslutade väl gårdagen på 3000 kcal eller nåt sånt efter att ha kompletterat med både bärs och choklad och rostmackor med ost.
Och duktiga dagar ger allt mej dåligt samvete. Då kan jag stå och tveka på en extra Fin crisp. "Måste jag verkligen ha tre, två räcker väl utmärkt?" och det är så jävla stört.
Stört att nästan femtio år gammal lägga ner energi på sånt... sånt trams.

Om jag granskar mina argument då?

Jag vill vara stark. Sund. Orka med ett tungt jobb, barnbarn och ha biffig hund.
Fast för det behöver jag väl inte väga 60 kg?

Jag vill vara snygg.
Är bara väldigt smala tjejer snygga?

Jag vill inte att omgivningen ska titta på mej och tänka att jag gått upp en massa i vikt och börjar bli tjock.
Exakt vad händer då som är så farligt?

Jag vill känna mej bekväm i bikini till sommaren?
Bekväm, igen... för vem då?

Jag vill inte hålla på och byta garderob för att jag inte kommer i mina kläder.
Fair enouth.

Jag vill inte, så som kvinnliga släktingar, hamna kring 100 kg för vid en sån vikt tar kroppen stryk.
Oxå godtagbart, fast de två sista argumenten behöver man ju inte leva på sallad and sallad only för att uppnå.

Jag tycker att särskilt äldre kvinnor både mår bra av och ser bättre ut med lite övervikt.
What?! Vad sysslar jag då med.

Ja, ni hör. Och här fick ni. Ett onödigt ärligt inlägg.  Men jag tror det är så det är, vi är alla offer för en slags rådande norm som är svår att bryta med även om man kan syna den för vad den är.

Puss/ Asta

tisdag 18 april 2017

Tre år

Petronella Lodéns foto.


Jag har vandrat som en vilsen stenstaty.
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly.
Det här är slutet på resan och början på en ny.
Med dej. Med dej. Med dej. 


Den här lille mannen fyller tre år idag.
Tänk att det bara är just så... tre år sedan jag såg honom, höll honom, för första gången. Det känns som om han har funnits jämt och som om mitt liv måste ha varit jämngrått före honom.

För det är klart att han betyder något alldeles extra den här gossen.
Jag älskar alla mina barnbarn men den här killen ser jag och lever med varje dag.
Den här killen har haft 1095 dagar på sej att nästla sej in i mitt hjärta och jag har följt honom och burit honom från att han låg i min famn och mest kunde andas å bajsa hela den långa vägen till den busiga, trotsiga, mjuka, kärleksfulla och smarta kille han är idag.
Och han ger mej så mycket huvudbry...

Jag har en annan medvetenhet och insikt idag än när jag fostrade min egen son.
Jag vill inte erbjuda honom ett sätt att vara gosse å bli man på utan hundratals, hela regnbågens färger.
Och samtidigt... vad händer om ett barn inte fostras att passa in i gängse modell? Vill jag utsätta honom för det?

Han är en mjuk och känslig kille. Han blir ledsen om nån är dum istället för att slå tillbaka. Han blir ledsen även om det inte gör så ont för han blir så kränkt.
Han är blyg inför andra barn och kikar mest på dem på håll under lugg.
Än så länge lever han hemma med sin mamma men vad händer när han börjar förskola och skola? Kan han få fortsätta vara den där försiktiga och känsliga filosofen? Bör han uppmuntras till nåt annat?
Bör vi pressa på honom bollsporter å annat om han fortsätter att vara bollrädd och försiktig? Bör vi hjälpa honom att inordna sej i ledet så han får kompisar och blir en i gänget?
Ska man ens behöva tänka så här med en treåring???
En liten kille som fortfarande ammas och tycker tuttis är det mysigaste som finns och som hellre vill leka med sin bästa kompis mormor istället för de andra barnen på lekplatsen. Är det nån fara?
Jag känner att jag kommer bli en rasande tiger om någon är dum mot honom. Om han inte får va med. Om de andra barnen inte förstår honom.

Noah. Med all sin humor. All sin kärlek och omtanke.
Noah. Med sitt skarpa intellekt och sin motoriska klumpighet.
Noah. Med sin stora svada. Sina lockar. Sitt skratt.
Jag älskar honom så det gör ont.
Jag vill ge honom allt. Skydda honom mot allt.

Och idag är han tre år. Tre år å enligt egen utsago "mommos kille."
Jag hoppas att han alltid kommer att vara det.

Puss/ Asta

lördag 15 april 2017

Ologiskt och rent åt helvete orättvist

Bildresultat för Barnfonden

Cissi Wallin skrev ett intressant inlägg om det här med att skänka pengar till sämre förmedlade.
Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.
Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.
Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.
Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?
Vad tycker du?
Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?

Om just detta kom jag och en mej mycket närstående vän ihop oss för nåt dryga halvår sedan. Hon ansåg inte att Sverige kunde eller skulle ta emot några som helst flyktingar för pensionärerna och de sjukskrivna (dit hon själv tillhörde) hade det så vansinnigt dåligt ekonomiskt. Hon delade dessutom en nazistisk sajt med detta budskap. Det var så det kom på tal.
Jag påpekade då sarkastiskt att om man har råd med två nyare bilar, motorcykel, shopping flera gånger i veckan, snajsigt vin varje helg och minst en utlandsresa om året så lider man ingen direkt nöd. Då är det faktiskt fräckt att jämföra sej med människor som förlorat precis allt utom sina liv.
För den åsikten tog vår vänskap slut. En vänskap som jag tagit för givet skulle hålla hela livet.

Jag tillhör dem med konstant dåligt samvete (så ädelt) men som inte gör så mycket åt det (mindre ädelt.)
Jag har två fadderbarn via Barnfonden (rekommenderas för övrigt varmt!), vi skänker pengar till Greenpeace och till Läkare utan gränser. På Melodifestivaler och galor ringer jag alltid på det dyra numret och jag ger en titt som tätt till tiggare.
Jag är absolut inte rik, snarare har både jag och min man rätt mediokra löner, men vi HAR två löner och bor billigt så det går verkligen ingen nöd på oss.
Vi kan betala alla räkningarna varje månad, vi äter oss mätta varje dag, vi dricker vin i hundrakronorsklassen och jag... jag shoppar ju som bekant en del.
Jag har absolut råd med de åtaganden jag har via ovanstående hjälporganisationer.

Men! Världen och livet är för jävla orättvist.
Ologiskt å rent åt helvete orättvist.
Och jag tycker egentligen att det därmed vore rimligt att vi som har, vi som har mer än mat för dagen, solidariskt borde dela med oss.
Det vore egentligen rimligt att vi skänkte bort vårt överskott. Allt det vi inte behöver efter att mat och räkningar är betalda men få är beredda att ge bort sin guldkant. Och då vore det väl verkligen helt superrimligt att åtminstone skänka bort lika mycket som man köper guldkant för.
På det viset skulle en klänning på Indiska inte kosta de 500 kr som står på prislappen utan 1000 kr, vinet hade inte köpts loss för 98 kr flaskan utan för 196 kr, Spanienresan inte 20 000 utan det dubbla. 
Det hade blivit en win-win situation, mer pengar till dem som verkligen behöver och mindre slitande på jordens resurser i form av lustinköp.
Jag TYCKER att det är jävligt rimligt och ändå har jag ännu inte infört det???
För DET får jag dåligt samvete.

Vad tycker du? Hur resonerar du kring dessa frågor?

Puss/ Asta

Bildresultat för robin hood disney

Porr å sånt.


 Bildresultat för trafficking

Önskeinlägg: skulle gärna läst om Trafficking och specifikt om ECPATS arbete. Vilken impakt har gemene man i en av världens största industrier, går detta att stoppa?
Ett superstort ämne, tungt och fullt av livsöden - horribelt och viktigt!


Ännu ett önskeinlägg som jag först blev lite ställd inför.
Visst är det ett otroligt angeläget ämne men det är ingenting som jag har några specialkunskaper kring. Jag är en helt vanlig barnmorska och mormor som lever i en skyddad värld från sådana fasansfullheter.
Men kommentaren lämnade mej ingen ro och därför så tänkte jag att jag ville närma mej det på något sätt. Utan större kunskap om ämnet än de flesta andra.

Ända sedan jag läste Roslund & Hellströms Box 21 som handlar om trafficking har jag funderat då och då på ämnet. För er som inte känner till ovan nämnda författare så skriver (eller skrev, för Hellström är tyvärr död nu) deckare av en alldeles särskilt sort.
Roslund & Hellström skrev romaner men med oerhörd mkt fakta bakom.
Roslund har ett förflutet som kriminaljournalist och Hellström som buse.
De visste mycket och hade kontakter både inom polisen och den undre världen.
Samtliga deras romaner avslutas med ett kapitel om problemet i verkligheten.
I Box 21 gick det till slut väl för huvudpersonen som var en kvinna utsatt för trafficking men författarna beskrev hur det varje dag kom nya kvinnor till färjeterminalerna från Baltikum bland annat, hitlurade i tron om att de skulle få arbete som barnflicka, städerska eller något annat oskyldigt men som istället hamnade inom porr och prostitution. Hållna som slavar. Bundna av bojor eller av ekonomiska skulder.

Ett hett ämne att diskutera inom feminismen är pornografin.
I takt med att vi i Sverige blivit allt mer jämställda har det blivit mer okej för kvinnor att erkänna att de gillar och konsumerar porr.
När porrtittande kritiseras talas det om att kvinnor skammas dubbelt.
Det pratas även om bra porr, rent av feministisk porr och stort inom pornografin är "hemmaporren."
Vanliga människor som har sex och filmar detta för att sedan lägga ut på nätet.
Låt mej först säga, att bli upphetsad av porrfilmer är ingenting konstigt!
Porrbranschen är en av de allra mest lukrativa av branscher och det är klart att det finns en anledning att det är så. Det kittlar något djupt mänskligt hos oss, det tror jag väldigt många kan känna igen att titta på en sexakt som ligger lite på gränsen, flirtar med det förbjudna eller vulgära.
Men själv tar jag ändå avstånd från porr av den enkla anledningen att det inte går att veta vad som är bra porr och vad som inte är det. Den skitiga porren med kvinnohandel, utnyttjande av trasiga kvinnor överväger.
En taskig kvinnosyn med kvinnor som mänskliga behållare för allsköns kroppsvätskor dominerar.
Risken är överhängande att jag sitter å kåtar upp mej på ett övergrepp!
Att detta inte skulle kunna ske inom "hemporrsvarianten" är ju direkt naivt att tro. Det är klart att det förekommer minst lika mycket skit där.

Att vägra titta på porr och att debattera frågan när den kommer upp är mitt lilla bidrag mot den vidriga kvinnohandeln.
För mej är att köpa en annan människa, varesej det handlar om en lapdance på en svensexa eller betalning för ett regelrätt samlag är för mej det lägsta av det lägsta.
Mycket skulle jag kunna förlåta (och förstå) min man för men aldrig det.
En man som varit med en prostituerad har gjort något långt mycket värre än varit otrogen, han har pissat på en annan människas människovärde.
Köpt ett stycke kropp för sin egen perversa lust. Det borde vara ordentliga fängelsestraff för den typen av brott.
Porr tangerar prostitution. Det finns jävligt få lyckliga själsligt sunda sexarbetare. Visst, en å annan glad exhibitionist, men hur kan du veta?
Det är så stor sannolikhet att det faktiskt handlar om ett övergrepp, en våldtäkt eller en smygfilmning (som ju oxå blir ett övergrepp.)
Men porr verkar vara varje vit mans rättighet och det vet i fan hur vi i en patriarkal värld skall komma till rätta med det?
Kanske handlar det om jämställdhet och nedmontering av sjuka könsideal?
Jag vet inte.

Puss/ Asta

Det kom en komplimang...

 Bildresultat för kärlek


Jag fick just en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.
Och inte från vem som helst utan från självaste författaren Cecilia Sahlström....

"Du är verkligen en makalöst duktig skribent. Sätter liksom alltid pricken över i:et... mitt i prick! Förstår att människor avskyr det du skriver men också att fler älskar det!
Om du vill ska jag gärna lotsa dig om du vill skriva något mer, något sammanhållet!! Du skulle LÄTT kunna bli en kvinnlig Backman!!"


Hela hjärtat blev lyckligt måste jag säga. Det är ju en stor livsdröm jag har.
Att ge ut en roman. Åtminstone en gång i livet. Och Backman är en av de stora idolerna.
Jag gillar komplimanger!
Det är nästan fult att erkänna det idag, men jag gör det.
Jag kan till å med bli glad över "Vilket snyggt arsle du har" om det sägs i rätt sammanhang.
Härom dagen när jag gick ifrån jobbet sa en erfaren å av mej mkt respekterad kollega "Du skötte dej snyggt i natt. Jag måste säga att du är så duktig Asta, du tar dej mer å mer för varje pass" och det gjorde oxå min dag.
Komplimanger som ges där oron att duga är som störst är det allra skönaste balsamförbandet. Peppande, inkluderande å stärkande.
Och även om arslekomplimangen gör mej glad för stunden är det nästan alltid kvinnlig bekräftelse som betyder mest.
Systerskap. Girlpower. Att från en högre hierarkisk position lyfta och se så som både Cecilia och kollegan gjorde. Jag hoppas att jag gör likadant.

Se din omgivning! Säg vad du tänker. Varesej det är till främlingen på tåget som har en fantastisk hårfärg eller klänning eller kollegan som gör nåt bra.
Avsett om det är grannen som fått ordning på sin galna hund eller hon framför dej i kassan som hanterar eftermiddagströtta ungar på ett bra sätt.
Säg det.
I nio fall av tio så förgyller du den personens dag.

Nu ska jag sova. Imorgon ska vi ha kalas för en blivande treåring. Jag behöver styrkan.

Puss/ Asta

fredag 14 april 2017

Vinnande önskeinlägg

 Bildresultat för solstol

Min dröminlägg är om roliga kulturkrockar! Kulturkrockar mellan unga och äldre, män och kvinnor, svenskar och andra nationaliteter, läkare och affärsbiträden.... you name it!
Har precis hittat hit via en annan blogg - men nu blir ni inte kvitt med mig! Den här bloggen var ju bara bäst!



Mmm. Ett spännande inlägg men svårare än vad jag först tänkt.
För visst har man hört om knäppa förbistringar som uppstår mellan olika kulturer, men jag ville att inlägget skulle komma att handla om saker som jag själv upplevt. Gillar tanken på att kulturkrockar är så mycket mer än öst möter väst, kristna möter islam. Kulturkrockar sker mellan samhällsklasser, mellan åldrar, mellan kön med.
Det sägs att en kvinna i Linköping har fler referenspunkter med en kvinna i Kabul än med en man i Landskrona tex.

Även om det inte är en flott inledning på inlägget måste jag börja med det första jag kommer att tänka på.
Det var för ett gäng år sedan medan barnen fortfarande bodde hemma. Det var strax före skolavslutningen och turisttider och det var en strålande sommardag.
Jag begav mej ner till finstranden... och den låg helt öde!
Kilometervis med perfekt orörd sandstrand.
Ställde ut min stol, tog fram mitt cigarettpaket som jag smygrökte ur när barn å man inte såg, mina svenska jordgubbar och mitt kaffe. Jag vecklade ut solstolen och... tvekade en aning innan jag låt bikiniöverdelen falla... inte en jäkel såg mej ändå. La mej till rätta. Ahhhh.
Då. Från ingenstans dyker en barnfamilj av utländskt påbrå upp.
Mamma, pappa, två små barn.
Och på den kilometervidda stranden slår de sej ner MAX två meter från min stol.
Två... fucking... meter.
Irriterat sätter jag på mej min bikiniöverdel och ligger sedan halvkokande och retar mej på ungarnas ljudnivå och familjens placering. Trots vetskapen om hur utländska vänner berättat olika historier om hur människor "diskriminerat" dem på bussen genom att välja ett tomt säte istället för att sitta ner bredvid dem.

Nästa tanke är när vi flyttade hit. Till en småstad från storstan.
Från förorten och pang rakt in i medelklassidyllen. Den 1:a juni 1991.
Vi hade tre vilda ungar som jämt sprang nakna. En galen lurvig valp. Vi spelade Nationalteatern på hög volym.
En volvo som knappt höll ihop. Betydligt yngre än resten av småbarnsföräldrarna. Från Långtbortistan.
Och vilka udda fåglar vi blev... och är. Nu för tiden har jag ju 111 barnbarn, är kompis med grannen ingen annan gillar och kamphund.
Jag minns att jag oroade mej för barnen som fått flytta till landet. Vi flydde släkten och aldrig storstan, avgaserna eller förorten.
Jag oroade mej att barnen skulle bli inskränkta av att bara gå i skolan med andra vita medelklassungar. På den tiden hade vi inte så mycket invandrare här, även om lokalbefolkningen gärna broderade ut det så. Men fem svarta män på café Ritz var ingenting jämfört med Tynnered som vi kom ifrån... och där vi aldrig upplevt invandringen som något problem.
Jag kan tänka mej att de flesta andra föräldrar skulle sett det som ett lyft för ungarna att byta den miljön mej inte jag. Jag oroade mej.... det gick bra. De är inte särskilt inskränkta mina barn.

Möten mellan olika typer av människor kan gå bra... eller dåligt.
Min sista och viktigaste handledare som sjuksköterskestudent hade jag på medicin.
Hon var högkristen, oskuld... vet jag inte, men väldigt sedesam och jag kom dit med spretigt jordgubbsrött hår och... inte särskilt oskuldsfull. Vi gillade varann direkt.
I klassen jag gick i sist när jag läste till barnmorska var jag inte sååå annorlunda. Jag var visserligen några år äldre än de andra och mormor/ farmor men jag kände mej hela tiden som en udda fågel med flertalet av dem.
Min granne ja, som jag nämnde högre upp.
Grinig pensionerad militär. Tänk Backmans Ove x sju.
Gör sej osams med grannar och brevbärare till höger och vänster. Retar sej på allt. Anmäler det mesta.
Men gillar mej och min familj. Och mina knasiga hundar, ink Märta Stewards som gjorde utfall mot allt å härjade i området på sin tid.
Och jag gillar honom... jätte mycket. Försvarar honom i alla sammanhang. Månar om honom. Är uppriktigt fäst vid honom.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det funkar trots olikheter och varför det inte fungerar i andra sammanhang. Det här med samma andas barn är inte alltid lätt att veta vad det står för.

När jag ändå talar om kulturkrockar så måste jag (igen) berätta om den föreläsning som satt mest spår i mej. Det var under sjuksköterskeutbildningen som vi fick lyssna till en föreläsning som hette "Kulturmöten och kulturkrockar."
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på den.
Det var en kvinna, jag tror hon hette Ingela, som föreläste.
Ingela hade stor erfarenhet av andra kulturer. Hon hade levt i Iran under många år, hon hade levt bland indianer under en mängd år med och hon hade varit hög chef på Migrationsverket vill jag minnas.
Hon föreläste om kulturmöten och kulturkrockar på ett så roligt och intressant vis. Hon visade på tokiga saker vi svenskar har för oss och förklarade varför vi gör si eller så. Ex varför att hålla tiden är så viktigt för oss nordbor men inte alls viktigt i södra Europa.
Hur våra bestraffningsmetoder av barn (rådjursmetoden) med förskjutning "Gå upp på ditt rum, jag vill inte vara med dej" kan vara nog så illa som kattmetoden som tillämpas i så många andra länder med en snabb örfil och sedan försoning.
Hon beskrev hur hennes iranska väninnor tyckt synd om henne som västerländsk kvinna som måste BÅDE sköta barn och arbeta och dessutom bara dög om hon såg ut att vara tjugofem år eller yngre livet ut. 
Otroligt tänkvärd föreläsning, får du möjlighet att se den så GÖR det.

Puss/ Asta

torsdag 13 april 2017

Önskeinlägg, om jag haft andra föräldrar

 


Önskeinlägg: Om din mamma valt att adoptera bort dig som bebis och du hamnat i ett hem i Askim, med två engagerade föräldrar som dyrkade marken du gick på... hur hade det påverkat dig? Var hade du varit idag? Hur tror du att ditt liv och dina värderingar hade påverkats av detta?
Ett litet tankeexperiment ;)


Spännande tanke.
Jag vill ju tro... för jag tycker att det känns logiskt... att jag blivit en annan.
All logik säger att ett barn blir så som den bemöts.
Att som Astrid sa: Ge ett barn kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv. 

Lite bittert (jag medger) kan jag ibland fundera vilken kapacitet jag skulle ha haft om jag haft föräldrar som älskade mej och som velat vara med mej. Att min ångest, min bekräftelsetörst, min ständiga ängslan att inte räcka till eller att klara sånt som är svårt. Kanske hade jag då inte gråtit med till söms som liten unge på 8-9 år i skräck å vetskap om att jag skulle bli knarkare som vuxen?
Kanske hade jag kunnat få tro att hela världen låg öppen och att allt fanns i min egen hand?
Och lite nöjt kan jag konstatera att jag trots brister i mitt eget föräldraskap lagt mycket energi på att bekräfta barnens duglighet och min ovillkorliga kärlek till dem. Spenderat oändligt med kvantitetstid tillsammans.
Aldrig begått de där riktigt grova och oförlåtliga felen.

Men forskningen visar allt mer på att det biologiska arvet har en enorm påverkan på oss. Det sägs att vi föds med vår förmåga att känna oss positiva och optimistiska och "att vara lycklig" är lika mycket en nedärvt talang som musikalitet eller bollsinne. Anlag för missbruk, depression eller annan psykisk ohälsa bär vi med oss från fosterlivet.
Jag har sett otal bevis på hur små och märkliga saker som sitter i en människas dna.
Att jag och min dotter nr II talar väldigt likt eller att jag å Mini har väldigt snarlika gester. att mamma och jag gnider oss i ögonen när vi tokflabbar eller att min äldsta dotter snörper på munnen eller ler med ögonen som mormor gjorde är kanske inte så konstigt, vi är tätt uppvuxna tillsammans.
Men att min bror använder samma gester som min pappa som han har haft väldigt minimal kontakt med är konstigare.
Min mans bror plockade på en begravning upp bebis på EXAKT samma sätt som jag hundratals gånger sett min svärfar lyfta upp min äldsta dotter när hon var i samma ålder. På pricken exakt. Och de två... son och far... hade träffats två gånger. Det är jävligt märkligt.

Självklart är det sociala arvet inte oviktigt.
För barn som hamnar i droger och/ eller kriminalitet är en lycklig och stabil barndom det främsta skyddet. De barnen kan fara fel ändå men de har betydligt större chanser att hitta tillbaka.
Så att akademiker får barn som blir akademiker är säkerligen en kombination av det biologiska och sociala arvet. En genetisk förutsättning att klara högre studier men oxå förväntningar, engagemang, förebilder.
Och tvärtom, barn till missbrukare och/ eller där generationer gått på socialbidrag.

Själv har jag fyra barn. Uppvuxna under ungefär samma förhållande. Med samma föräldrar. De har väldigt olika syn på sin uppväxt, oss som föräldrar och sin barndom i stort. Allt ifrån "rätt medioker" till "världens bästa."
Det beror säkert till stor del på var i syskonskaran de befinner sej, något som verkar påverka oss oerhört mycket (jag kan nästan alltid efter en kort stund säga om en ny bekantskap är storasyskon, småsyskon eller mellanbarn) men oxå utefter deras egna psykologiska genetiska förutsättningar.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

måndag 10 april 2017

Varning. Viktinlägg, så här käkar jag.



Vi kör på så. Med varning i rubriken så du som vet med dej att du blir triggad av inlägg som handlar om vikt, motion och dieter kan avstå att läsa. Eller kanske tycker du bara att det är skittråkigt, det brukar jag tycka när jag inte är mitt i det, då kan du oxå hoppa inlägget.

Jag har i fem veckor nu försökt att tänka på vikten.
I min värld var det ohållbart att fortsätta som innan, med att ha gått upp nåt kilo varje vecka och att bara en månad efter klädinköp inte längre komma i dem.
Jag har många kvinnor i släkten, både på mammas och pappas sida, med ordentlig övervikt så jag har att brås på.

Tidigare gånger som jag velat gå ner i vikt så har jag använt mej av 5:2.
Det har passat mej som lätt går utan mat till mitt på dagen innan jag blir hungrig och som sällan blir hungrig om jag inte börjar att äta.
Det har fungerat väl att fasta på kaffe och vatten två dar i veckan och övriga fem dagar leva på som vanligt.

Denna gången startade jag på mitt livs högsta vikt. 70 kg. Jag är bara 1,62 cm lång.
Av någon anledning var jag inte sugen på 5:2 den här gången så jag prövade något jag egentligen aldrig gått all in på tidigare, kaloriunderskott.
Jag bokför det jag äter i Lifesum appen. Lite halvhjärtat så där. Tycker det är svårt att räkna ut hur många kalorier min köttfärssås är på, men jag försöker.
Jag har som mål att inte äta mer än 1500 kcal/ dag. En vuxen kvinna i min ålder och situation gör av med drygt 2000 kcal per dag.
Oftast hamnar jag på mellan 1000-1300 kcal/ dag på vardagarna och på dryga 2000 på helgerna. Då unnar jag mej nämligen.

Kaloriunderskott kan man ju göra på hur många olika sätt som helst.
Hos mej kan en vanlig dag se ut så här.
Frukost (sen): 2 kokta ägg, kaviar och 2 fin crisp alt omelett med ost å skinka.
Middag: Vanlig mat fast mindre mängd. Utesluter ofta kolhydraterna (pasta/ris/potatis) eller tar väldigt lite och äter blandsallad till istället.
Sen kväll: Naturdiet shakeś
Tidig morgon (om jag jobbar natt): Ett par frukter.
Jag dricker mellan 1½-2 liter vatten/ dag. Alltid innan mat.

Idag har jag nått mitt första delmål, 66 kg.
Att jag valde just den siffran är för att det har jag vägt tidigare när jag vägt "mycket." 
Jag har alltså minskat 4 kg på 5 veckor vilket är en sund viktminskning och jag är ruggigt stolt över mej själv. Hade på känn (hade smygvägt mej lite) och köpte som belöning klänningen nedan.
Fyra kilo låter inte så mycket men om man tar fyra stycken milda margarin och tänker att det är borta så inser man att det är bra jobbat. Jag är i alla fall nöjd med mej själv!
Nästa delmål är 63 kg därför att det är en vikt som jag ofta har haft. Räknar med att vara där senast om en månad.

Jag tycker det är relativt lätt att gå ner i vikt om jag är ordentligt motiverad och pepp innan. Den är väl oxens envishet som triggar mej. Jag kan nästan bli FÖR entusiastisk och utveckla en ätstörning light när allt jag stoppar i munnen blir till någon slags skuld.
Självklart är det oändligt mycket svårare nu när jag närmar mej klimakteriet och har lite östrogenbrist än det var tidigare men det SVÅRA i kråksången är att hålla kvar den nya vikten. När dieten är över. När sommaren är här med alla sina härligheter. För man måste ju få leva och njuta med. Unna sej kalla öl, goda glassar och allt vad det är som hör sommar och ledighet till.
Men jag tänker att jag ska gå in i sommaren med bra kroppsliga förutsättningar och så får jag ta tag i sommarens synder igen till hösten.

Och jag vill betona att jag på intet vis strävar efter perfektion eller stl 36.
Jag vill bara ta kontroll igen.
Heja mej, eller?

Puss/ Asta

söndag 9 april 2017

Jag får vara med

Bildresultat för cool tant

Idag, efter att ha sovit alldeles för länge för att vaka av, gick jag en uuuunderbar långpromenad i vårvärmen med Gottepojken. Även om jag känner mej som ett lik eftr jobbnätter och helst bara vill vara ifred så är det ljuvligt att komma ut i friska luften och åtminstone för en stund bryta den där dvalan.
Jag gick där och filurade och jag kände mej faktiskt... trots en orolig värld... på ett personligt och egocentriskt plan lycklig!

Min bästa tid är nu!
Jag var ett oroligt å ängsligt barn. En bekräftelsesökande å osäker tonåring.
En räddhågsen å obekväm ung vuxen. Först efter trettio kom jag till någon form av ro med mej själv, mina förluster och minnen och sedan dess har jag sagt just det. "Min bästa tid är nu."

När jag var i trettioårsåldern kunde jag oroa mej så för att bli medelålders.
Jag kände en ängslan över att kända och okända människor som mötte mej på gatan inte längre skulle bedöma mej som "snygg eller mindre snygg" utan att jag skulle bli osynlig och bara passera som... "tant."
Jag la... på riktigt... ner mycket tankar på det och hur jag skulle kunna leva med den känslan och jag tror att många kvinnor i den åldern kan relatera. Vi är uppfostrade från vi är pyttesmå i att vårt värde som människa sitter i vårt yttre.
Och nu, nu är jag där!
Jag tycker förvisso själv att jag är rätt snygg mina bästa dagar men jag tror att för väldigt många främlingar å yngre förmågor passerar jag som just... tant.
Å vet ni, det gör mej inte ett smack!
Det är härligt och befriande att känna så. Inte ett skit berör det mej.

När jag var trettio sa jag "Min bästa tid är nu." Det sa jag när jag var fyrtio år oxå och det säger jag nu, snart 48 år gammal.
Livet är inte alltid en dans på rosor, hell no.
Jag har mina riktiga problem å jag har mina hjärspöken men de tar mindre och mindre plats och lämnar allt mer utrymme åt att vara nöjd.
Jag behöver inte bli rik, bo i ett fancy hus, bli hopplöst kär i en fantastisk man som dyrkar marken jag går på. Jag behöver inte äga ditten å datten och alla måste inte älska mej, det är okej ändå. Jag har släppt mitt gigantiska bekräftelsebehov.
Jag HAR det så jäkla bra med tak över huvudet, mat i magen, en familj att älska och det mest fantastiska av alla jobb. Jag är frisk, jag har slutit fred med mina val, jag är trygg, mina nära mår bra och i garderoben har jag fler klänningar än jag hinner bära och nu blir det vår igen.
Och jag får va med. Jag får vara med!

Puss/ Asta

Frågor till Anonym


Anonym:
 
Tror du på allvar att Jimmy Å och hans partivänner "gnuggar händerna av förtjusning"? Människor har dött, blivit brutalt slaktade! Om du tror det så är du allvarligt störd. Jag tror dom flesta av oss inser att det har gått helt överstyr med den svenska politiken. Det är INTE en ensam galning som gjorde detta. Det blir garanterat fler terrorattentat om inte Sverige snabbt drar i nödbromsen. Jag hoppas och tror att SD vinner nästa val.

Lyfter en kommentar igen.
Ja jag tror på allvar att Jimmie, hans partikamrater och fula svans... dej inkluderad... är förtjusta. Förtjusning på PRECIS det sätt som din kommentar andas.
Inte över döda kroppar i sej nej. Men över vad de anser sej ha kunnat förutspå och över att kunna vinna billiga poänger inför nästa val.

Nu har jag besvarat din kommentar och låtit dej ta plats på min plattform och då kanske du kan ta och besvara mina frågor. Fair, inte sant?

I flertalet av fallen med terrordåd som skett i Europa och i USA har terroristen varit medborgare i landet. Levt i landet många år eller t.o.m varit född där.
Hur ska vi skydda oss mot det tycker du?

Vi kan väl vara ense om att den stora majoriteten av flyktingar som söker sej till väst faktiskt ÄR människor som flyr undan krig, terror och förföljelse, jag vill ogärna göra dej mer korkad än du är, så jag antar att vi är överens där?
Ska vi offra dessa då? Eller hur ska vi hantera dem?

Vi har redan en av Europas hårdaste asylpolitik, ska vi försämra dem ytterligare? Står du inte bakom den mänskliga rättigheten att fly och söka asyl?

Tror å hoppas att Sd vinner?
Talar vi om gänget med järnrören? Som menar att Sverige inte är landet för människor som ser ut som Soran? Som kallar kvinnor för horor? Talar vi om partiet som menar att man inte kan vara jude och svensk samtidigt? Om partiet som jämställt homosexualitet med pedofeli?
Talar vi om partiet som röstade nej för bättre villkor till pensionärerna och som är villiga att låta skattepengar försvinna till skatteparadis okontrollerat?
Är det de fackliga försämringarna du hoppas på eller är det kvinnosynen från -50 talet?
Är det partiföreträdare som inte kan skilja på miljoner och miljarder du vill ska styra Sverige? Företrädare som säger "Visa mej den nazist som någonsin förföljt en jude?" Partiföreträdare som inte tror på vetenskap och evolution, är det med dom Sverige skulle bli så mycket bättre?
Talar vi om partiet vars riksdagsmän hänger ut barn med adress på suspekta sajter? De som vill stå vid gränsen och skjuta flyktingar med k-pist?
Är det de människorna du hoppas på 2018?
Kostymnissarna som på -90 talet sprang runt i Dr Martinkängor, bombarjackor och skrek seig heil och Sverige åt svenskarna?
Dom? 


/ Asta 

Låt oss känna stolthet

Bildresultat för pray for stockholm

Så drabbades till sist även Sverige av den meningslösa terrorn.
Vi lever i en global värld där pengar, kriminalitet, droger, kunskap, kärlek, solidaritet, terrorism och mycket mer tar sej över alla gränser.
Jag kan tänka mej att Jimmie Åkesson och hans knähundar (fri tolkning vilka jag syftar på här) gnuggar händerna av upphetsning över vad det kan komma att betyda för valet nästa år.
Jag har läst så många härska kommentarer på nätet om hur "sjuklövern" bär ansvaret för det här och i synnerhet hur Stefan Löfven har blod på sina händer för att han låtit "kulturberikare" välla över gränserna.

Det som hänt i Stockholm är fruktansvärt och skakar om oss alla.
Mina tankar återvänder ständigt till dem som dött och de som skadats, fysiskt och psykiskt, och deras närstående. Vi kom "lindrigt" undan och betydligt fler kunde ha fått sätta livet till för denna vettvilling.
För vettvilling är vad han är. En galning. En hänsynslös mördare. En skam för mänskligheten. Men ingen muslim. Den överväldigande majoriteten av världens och ffa Sveriges muslimer är lika chockade och förfärade som oss kristna, buddister, judar och ateister.

Jag har så svårt att förstå resonemanget att vi ska stänga gränserna för människor från vissa nationer eller med vissa religioner för att det kan slinka in en terrorist bland dem.
Jo visst kan, det göra det. Det gjorde det ju uppenbarligen den här gången om polisen nu anhållit rätt person. Men den överväldigande majoriteten av flyktingar flyr ju just den situation vi hade i Stockholm den 7:e april.
De flyr en vardag av terror. Terror som inte sker som en enstaka isolerad händelse med fyra döda utan terror som i "varje dag dåd" där hundratals och tusentals människor får sätta livet till.
Är det då rimligt att för att eventuellt stoppa den möjliga terroristen i den stora flyktingströmmen döma tusentals andra till förföljelse och död?
Frågan är retorisk. Det är givetvis inte ett dugg rimligt.

Låt oss i stället känna en stolthet över hur väl vårt land fungerar.
Hur fantastiskt väl myndigheter som ex skola, kyrka, polis, sjukvård och regering har hanterat denna ovana krissituation. Hur vanliga medmänniskor ställt upp för varandra. Tröstat, hållit händer, öppnat sina hem, aktivt försökt rädda folk från att dö. Hållit ihop.
Vi höll ihop Sverige!
Låt oss känna stolthet och glädje över att leva i ett land dit människor vill fly istället för att fly ifrån!


Puss/ Asta

fredag 7 april 2017

Jag kommer att skriva om vikt å löpning, men varna i varje rubrik



Jag skriver ju i bloggen om det mesta i mitt liv och vill ha det så oxå.
I mitt liv ingår att försöka vända min uppåtgående vikt utan att för den saken skull bli fanatisk. Jag tycker min kropp är bra som den är oavsett om den väger 50 eller 80 kg men jag har en trivselnivå och framför allt har jag ingen lust att fortsätta storleksuppdatera min garderob varannan månad för att kläderna är för små.
Men! Jag har förstått att det inte är helt oproblematiskt att skriva om sånt här.
Att texter om viktnedgång, dieter och eller träning kan bidra till att läsare mår dåligt. Att det kan bidra till en kroppshets som jag verkligen inte vill vara del av.
Så. Hur gör man då?
Jag tänkte att jag markerar alla inlägg med tydliga rubriker så får den känsliga läsaren själv ta ansvar och hoppa över dessa inlägg.
Det måste väl vara okej?
Själv har jag tex avstått och snabbt som attan skrollat förbi alla bilder och filmer på döda och lidande barn i gasattacken i Syrien. Helt enkelt för att jag redan VET att livet där är för jävligt och att det kostar för mycket av min psykiska hälsa att få det ingnuggat på näthinnan.

Nu kommer inlägget. Och du är varnad. 

Gör mitt sjuttitolfte försök att vända viktuppgången och att komma igång med en mer hälsosam livsstil, alltså att regelbundet springa.
Jag vet att mina lungor, mitt psyke och min kondition mår väl av det, ändå är det trögt som attan att komma igång.
Men nu har jag varit ute två gånger denna veckan. Inte snabbt, inte långt och definitivt inte vackert men jag har sprungit och jag SKA se till att det blir en regelbunden vana.
Jag har satt tre mål.
Delmål 1. Komma ut regelbundet, 2-3 ggr/ v och skita i längder å tider första månaden. 
Delmål 2. Springa statsloppet i juli.
Mål. Få löpningen så en livsstil.

Vad det gäller vikten så har jag nu försökt att äta klokt och snålt (å rätt trökigt om jag ska vara ärlig) i rätt många veckor.
Det händer något med ämnesomsättningen efter 45. Kilona sitter som berget.
Det är så otroligt mycket lättare att gå upp i vikt än tidigare och väldigt mycket svårare att förlora dem. Kanske för att Moder jord vet att medelålders kvinnor mår väl av några extrakilon?
Hur som helst. Jag startade på 70 kg. Det är mer än vad jag någonsin vägt.
Övervikt enl BMI. Jag har väldigt lite muskler och är bara 1,62 lång så på mej "stämmer" BMI.
Jag satte tre mål även här och jag utvärderar hela tiden. Känner jag halvvägs att "Nej, nu räcker det, nu trivs jag och kommer i merparten av mina kläder", ja då bryter jag.
Delmål 1. 66 kg. Att det blev just 66 kg beror på att det är vad jag vägt innan när jag vägt " för mycket."
Delmål 2. 63 kg. Det är en rätt vanlig vikt för mej och troligen där jag kommer stanna
Slutmål 60 kg.

Jag väger mej på måndagar och i måndags vägde jag 67,5 kg.
Jag börjar SE skillnaden nu.

Hur känner du för inlägg som dessa?
Blir du peppad? Kränkt? Eller bara uttråkad?

Puss/ Asta

Vinnaren

Bildresultat för annika i pippi långstrump

Sju tappra deltog, jag som tyckte min vinst var så fin...
Hur som haver, stort tack till er sju och förlåt att jag är lite sen med att meddela resultatet. Segraren bland roliga förslag blev Annika Nilsson om integration.
Maila mej din adress så kommer din vinst på posten.
tantkrokodill@gmail.com
Inlägget kommer så klart jag klurat (och jobbat helg) klart.

Puss/ Asta

söndag 2 april 2017

Tävling.


 

Nu har du chans att vinna en av de absolut smakfullaste parfymer... en personlig favorit...
Dolce & Gabbana Light blue 50 cl.

Det du skall göra för att vara med å tävla är att skriva ditt önskeinlägg samt en presentation av vem du är, hur du hittade hit, hur ofta du läser.

Tävlingen pågår till onsdag den 5/4 kl 19:00.
Jag väljer... fullständigt godtyckligt... vilket inlägg som tilltalar mej mest att skriva.

Puss/ Asta

lördag 1 april 2017

Nu!

Anneli Lodéns foto.


Årets vinter har gått i rasande fart. Eller ja, vinter å vinter, så mycket till snö har vi ju inte haft, det har vi sällan här på västkusten. Men mörkret drabbar oss, drabbar oss nästan mer här än det gör i norr där snön lyser upp.
Vintern har gått rasande fort för jag har haft så fullt upp med mej själv.
Med att klara slutpraktiken, d-uppsatsen, att börja arbeta.
Vips var det mars i min värld.
Det har sällan skett med något vips tidigare år.

Men alltså nu börjar jag bli otålig. Det är som om jag centrerat hela vintertröttheten på senaste veckorna och jag väntar olidligt på att vår-vintern ska släppa taget och det ska bli lite försommarvarmt.
Jag brukar inte längta så här innerligt efter vårens grönska för den innebär en sådan förbannad allergi som håller i sej i månader framöver men i år gör jag det i alla fall.
Jag vill gå barbent. Jag vill få färg på kinderna. Jag vill ligga på tomten i bikini. (Lustig mening det där om man lägger stavelsen annorlunda.) Jag vill käka frukost utomhus. Jag vill plantera blommor.
Jag vill ha sol och jag vill ha värme. Nu! Nu! Nu!

Jag har inte haft semester på två år. Jag längtar så jag kan dö eftr det!
Jag tilldelades sämsta semesterperioden, men skit samma. Under två somrar har jag arbetat på BB när andra semestrat sej och nu har jag en semestervecka i maj, tre semesterveckor i juni och en i september.
I maj ska jag till Barcelona, i slutet av augusti ska jag till Kos och under mina tre juniveckor ska jag vara hemma och snora/nysa/ andas genom sugrör men ändå försöka ha det ganska bra.
Läsa böcker, sova middag, sola, umgås med folk. Passa barnbarn, dricka vin och grilla all mat som ska passera läpparna.

Längtar du med? 

Puss/ Asta

Jag är en hycklare.

Anneli Lodéns foto.

När jag och maken var på Schyfferts show här om månaden talade han om att hyckla. Han sa att han ofta blev anklagad för det, i huvudsak av "sverigevänner."
Och han erkände rakt av. Visst jag hycklar! Jag har finare ideal än vad jag lever upp till. Jag vill mer än jag förmår.
Schyffert menade att det är okej. Vi måste våga sträva efter att vara bra människor och att bli ännu lite bättre även om vi inte alltid klarar målet eller lever som vi lär.

Jag har tänkt en del på det där och insett att det är så sant.
Även jag har ofta känt mej som en hycklare. Så jävla Pk i alla diskussioner och sedan kanske ändå inte världens genomgodaste människa när det kommer till kritan.
Strävar men orkar inte. Styrs av lust mer än goda förutsättningar. Gör saker mot bättre vetande.

Exempel...

Ska varje vecka komma igång med att springa... men får märkligt nog alltid förhinder.

Är djurvän och kan på intet sätt försvara den djurhushållning som vi har idag. Visst, djuren har kanske levande världens bästa djurskyddslag bakom sej när de lever men transporten och slakteriet är inget annat än barbarisera. Jag är inte så förtjust i grönsaker, böner, groddar och vegetariska alternativ och det där "Jag borde/ jag ska" blir aldrig av.

Inte heller kan jag på nåt sätt försvara okynnesflygning. Moder jord håller på att gå under. Flyget har en katastrofal inverkan på vårt klimat... men den där resan vart annat år är så himla svår att avstå. Med "Planet går ju även utan mej..." och andra nonsensargument ursäktar jag ett förkastligt beteende.

Min "ätstörning". Jag kan hålla mej till väldigt strikta dieter. Allt eller inget funkar för mej. Men när jag ska "unna mej lite" på helgen är det som att öppna helvetets portar och jag bara lassar in. Nej, jag kräks inte men jag smäller lätt i mej en stor påse chips och lite choklad ensam. "En liten skål" är inte att tänka på.

Min oförmåga att anmäla mej till något aktivt som gör skillnad. Jag tar debatter om ex feminism och rasism överallt och alltid men det där steget till att ställa mej i ett soppkök eller på annat sätt aktivt engagera mej blir aldrig av.

Plugg. Alltså sååå mkt man ska kunna som barnmorska. Och såååå mycket jag inte kan. Och jag tänker att jag ska plugga lediga dagar men näää, då bloggar jag istället. Eller äter chips. En hel påse.

Jag har förvisso två fadderbarn och är stödmedlem för flera organisationer men jag tycker att jag BORDE skänka minst lika mkt som jag nöjesshoppar för (dvs kläder, smink, alkohol, tobak...) och där är jag inte ens i närheten. 

Osv osv.

Frågan är ju om jag gör NÅT eller NÅGRA aktiva val som sammanfaller med mina principer?
Tja, jag skulle aldrig åka till länder som Turkiet, Ungern, Thailand där diktatur och/ eller fascism råder.
Jag skulle aldrig köpa utländskt kött i affären.
Jag skulle aldrig bara gå förbi om ett barn eller ett djur fick stryk.
Jag handlar aldrig på HM.
Jag skulle aldrig avla fram en blandrashund.
Jag skulle aldrig vara vän med en rasist eller homofob.

Mina värderingar strävar jag mot. Jag vill bli en bättre människa.
Men där än... det är jag banne mej inte.

Hur är det med dej? 

Puss/ Asta