Bonde söker fru 2018

Ser ni på Bonde söker fru?
Jag tror knappt det finns någon större Bonde fan än mej.
Jag har sett samtliga avsnitt av alla säsonger och för mej är det en av de stora tv händelserna på året. Och nu är det bestämt att programmet återkommer även nästa år. Yes.
Många har attityden att det är lite skämsstämpel på att gilla Bonde söker fru.
Att det är lite dumtv så där.
Jag känner ingen som helst oro för mitt eget kulturella intellekt och jag skäms inte ett dugg.
Själv skulle jag aldrig se alla de här "dejta, sup å ligg på tv" programmen och jag är förundrad över hur många sådana varianter Sverige orkar med men jag lägger ingen värdering alls i dom som gillar den typen av program.

Men själv tycker jag att Bondevarianten av dejting på tv har mycket mer själ å hjärta än de andra varianterna. Och det fyller ju sitt syfte. Kärlek uppstår i många fall å resulterar i både äktenskap och barn.
Jo, men en del skiljer ju sej med säger många. Fast så är det ju i livet i stort med.
Mer än vart annat äktenskap slutar i skilsmässa och för samboskap mer än så.

Årets upplaga är riktigt bra tycker jag.
Spännande, härliga bönder och brevskrivare.
Redaktionen har tagit åt sej av kritik de fått vissa år om att man får se för lite av gårdens sysslor och i år  har det varit en hel del sådant.
Nu återstår bara det slutliga valet och som tidigare år är det för vissa av dem självklart hur de kommer välja medan det är mer osäkert med andra
Bönderna vi får följa i den stora tv produktionen i år är...
Per
Simon
Eric
och Susanna.
Störst dramatik är det på Susannas gård. Hon har två killar kvar, Jim och Hannes, och båda killarna är verkligen toppen. Stiliga, varma, charmiga, känsliga och Susanna har känslor för dem båda och dom för henne.
Jag tycker att hon ska välja Hannes som känns nåååågot mer genuin och som passar nåååågot bättre men efter teasern för slutavsnittet fick jag ont i magen av känslan att hon kommer välja bort båda just för att hon inte kan särskilja sina känslor.
Linda Lindorff som ju är programledare (suverän sådan, kan inte tänka mej en annan programledare för denna produktion, Bonde söker fru ÄR hennes bebis) har i en intervju sagt att någon kommer få sitt hjärta krossat (har för mej att hon sa någon av bönderna) och att det är hjärtkrossande att se.

Nån mer än jag som följer Bonde söker fru?
Serien har ju miljonpublik men det är väldigt sällan jag pratat med någon som erkänt att de tittar.

Lång  väntan till nästa onsdag.

Puss/ Asta

Systerskapet levererar

Igår la jag ut ett deppigt inlägg på Instagram. Inte "nu går jag å slänger mej framför ett tåg" deppigt men ett där jag skrev om att gårdagen var jobbig.
Att jag inte mådde bra.
Jag skrev: Jag är dum i huvudet. Semester. Jag borde jobbat och tagit extrapass upptill. Vad ska jag med ledigt till? Jobbet är det enda som håller ihop min själ och tvingar mej fokusera på annat än den sorg jag drunknar i. Nu briserar hela skiten.
Och jag fick så mycket kärlek!
Mestadels från människor som jag inte känner. Flera mail från människor som berättade om sina kriser. Andra som gav mej cred över vad jag betydde.
En som bad mej komma dit. Lovade mej en skön bäddsoffa och inga krav alls på att prata.
Jag skulle ju kunna välja på att fokusera på att det var rätt tyst från människor som jag står nära och känner mej på riktigt. Människor som kanske borde steppat in och hört hur det var med mej.
Men jag väljer att inte se det så. Jag väljer att bli glad över att det finns så mycket omtanke där ute. Omtanke finns. Systerskapet levererar.

Jag är okej. Inte lycklig. Inte glad. Men det dör man inte av. Så är livet ibland.
Jag har en jävla höst. Jag tycker inte själv att jag är vek å skör å överkänslig utan jag har reella problem som skulle fått marken att gunga för de flesta. (Alltså varför måste jag alltid påpeka det? Som om det vore fel att vara ledsen bara för att man är ledsen och inte har riktig teckning för det. Jag vet inte, jag kan bara säga att jag inte tänker så när det gäller andra utan det är bara mot mej själv.)
Men egentligen var det inte nåt särskilt med igår, nåt som inte var i förgår eller idag det var väl mer att jag brakade igenom. Så som jag lätt gör när jag får för mycket tid att tänka/ känna och kanske oxå för att mitt adventsstök som jag hade igår är förknippat med nariga händer och frustration men oxå med någon slags lycka. Och så när den där sorgen pockar på då...

Men jag är minst lika bra på att ta mej samman, mentalt spotta i nävarna och resa mej på 9 som jag är på att bli melodramatisk.
Jag är en känslosam själ, har alltid varit och jag har lärt mej strategier för att hantera det.
Jag pratar om det. Är öppen. Sätter ord på känslorna.
Jag är snäll mot mej själv. Gör något jag tycker om. Sänker kraven.
Jag påminner mej om att jag är en stark person som klarat av mycket i livet.
Och jag påminner mej själv om att det känns för jävligt just nu men egentligen är det inte värre än igår eller förra veckan och då funkade det i allafall.
Jag är... och det är ju en stark indikation på att jag inte är deprimerad... relativt lättavledd. Jag kan gråta och vara ledsen men jag kan timmen senare skratta åt något roligt.
Dessutom har livet lärt mej att oavsett hur ledsen jag är så kommer det pauser.
Man orkar inte gråta hur länge som helst. All ångest lägger sej, tillfälligt i allafall, för kroppen orkar inte.

Hur som helst, idag är en lite bättre dag. Inga klackar i taket men bättre.
Hur är din dag?

Puss/ Asta

Årets antifeministvecka närmar sej. Jippi.

Nästa vecka ska jag ha min årliga husmorssemester.
Eller njä, tvärtom... jag tar semester för att   f u l l s t ä n d i g t  grotta ner mej i allehanda rengöringsmedel och för att skura, putsa, feja mina små händer alldeles torra och nariga.
Detta gör jag alltså varje år. Tar sju dagar av min lagstadgade inarbeta semester för. Jag vet inte riktigt hur jag får ihop det med mitt övriga feministiska predikande.

Nej men på riktigt. Jag spetsar till det lite här men andemeningen är sann.
Jag tar semester, varje år den här veckan, för att bland annat städa lite extra.
Det absolut värsta på hela veckan är fönsterputsningen. Jag blir rent aggressiv av att pyssla med det i kylan. En evig tid tar det, ont gör det i händerna, bökigt är det att klättra på stolar och annat och särskilt bra blir det inte heller.
Men det ÄR ett måste. Jag gör det bara en gång om året och om jag inte putsar fönstren får jag inte hänga upp julgardinerna och om inte julgardinerna är uppe får jag inte ta fram mina ääääälskade julstjärnor.
Så är det.
Oklart vem som satt upp de reglerna.
Bortsett från fönsterputsningen är det köket som får lite extra omsorgsfull städning. Kanske inte så som min mamma städade men ändå. Döda silverfiskar dammsuges upp, kristalliserat dregel skrapas bort från väggar, tak å golv. Kaksmetkladdiga små fingeravtryck ska avlägsnas, kyl å frys hjälpligt röjas ur.
Resten av huset ser ändå katastrofalt ut så där är inte så kul att lägga ner för mycket omsorg där.

Jag gör ju förstås mer än att städar den här veckan.
Huvudsyftet är väl att "jula in sej", alltså att komma lite i stämning.
Med detta milda gråmulna väder får man ju jobba lite för att förstå att julen närmar sej och tomten är påväg.
Jag går på stan och insuper julstämning. Jag handlar julklappar. Slår in dem. Dricker lite glögg. Tillverkar nåt julgodis. Bakar kanske. Pyntar. Klappar på min hund.
Det är himla mysigt och jag tycker det är vilsamt och rofyllt att gå i min ensamhet och pula. Reinkarnation... heter det så när man talar om återhämtning eller är detta själavandring. Jag kanske ska gå från antifeminist till... ja, gås? 
I alla fall, tillbaka till ämnet. På med lite bjällerklang, värma sej en kopp glögg (gärna stark) och så gå loss med Ajax och trasa.
Nu är ju mannen hemma på heltid.
Jag vill inte vara taskig men det förstör. Rätt mycket.
Det här är liksom en grej som är och alltid har varit mellan me, my self and I.
Det blir inte samma sak om jag ska ta hänsyn för att han ligger å sover eller reta mej på allt han inte gör.
Faktiskt inte.

Hur går det för dej med att komma i stundande adventstämning?

Puss/ Asta

Hej, det var antifeministen här

För ett tag sedan blev jag blockad från ett av kontona jag följer på Instagram.
Jag tror det är mitt livs första block. (Nångång ska vara den första för allting.)
Orsaken var... och här tror jag att de flesta som känner mej det allra minsta kommer fnissa till lite... att jag är antifeminist, torskförsvarare och medel (eller över)klass (oklart vilket) som inte förstår underklassen!
Jupp, det är jag det.
Jag hamnade i en diskussion med kontoinnehavaren som skriver om sitt liv som prostituerad. Kontot visar konversationer med olika sexköpare och hon för ofta vettiga, viktiga och väldigt hemska samtal om den utsatthet prostituerade lever under.
Dispyten vi hade handlade om att hon var irriterad över att få mer upprörda kommentarer på de konversationer hon la ut där barn el djur på något sätt var inblandade. Torskar som ex skrev att vad de ville göra med henne/ få för "tjänster" utförda samtidigt som de tittade på en bild på sin lilla dotter. Eller att de gärna ville ha med ytterligare en tjej i "lekarna", nån tonåring de fått nys på.
Kontoinnehavaren vart förbannad över att barn tydligen var värda mer än en vuxen utsatt kvinna. 
Jag i min tur menade att det inte är så konstigt att folk reagerar hårdare då! Ingen är mer utlämnad än ett barn i närheten av en pedofil, särskilt om barnet står i beroendeställning till förgriparen.
En kvinna som prostituerar sej gör det i svår ekonomisk kris eller som självskadebeteende men hon har ändå ett val som ett barn inte har.
Och då var jag alltså torskförsvarare, antifeminist och elitistisk.
Ja, ni kanske kan läsa mellan raderna att jag inte riktigt instämmer.

Men faktum är att det har hänt genom åren att jag då och då blir anklagad för, ja faktiskt aldrig någonsin antifeminist el arbetarklasshatare men att vara lite "hård."
Det handlar då ofta om att jag tycker att man någonstans har ett ansvar över sitt eget liv.
Och alltså ni som känner mej, privat eller som trogna läsare, vet ju att jag är klassmedveten. Alla ungar får verkligen inte samma möjligheter, inte ens i vårt land. Och jag har sett min beskärda del av vad missbruk, psykisk sjukdom el bara en helt vanlig för jävlig barndom kan göra med en människa.
Men ändå. Trots allt.
Ett visst ansvar över att åtminstone försöka läka har varje vuxen människa.
Man kan inte skylla hela livet på att man varit mobbad eller hade en mamma som slog en eller en pappa som drog. Det kan absolut vara en förklaring till varför livet är tuffare och personen lite mer stukad men inte en ursäkt till att själv bara ge upp hoppet om sej själv. I synnerhet inte om man valt att själv skaffa barn.

Jag har väldigt svårt för långdraget gnäll.
Jag är själv lite av en dramaqueen emellanåt men däremellan får man försöka samla ihop sej själv. Nu talar jag kanske inte i första hand om prostituerade med självskadebeteende de haft sedan de utsattes för övergrepp som barn utan om oss den stora massan. Vi, där de allra flesta av oss har kors att bära och minnen som skaver. En kropp som gör ont. Ett äktenskap som suger. Ett jobb som är åt helvete. Och visst måste man få vara lite bitter å ledsen för det, men inte låta det äta upp hela sin person och sin omgivning.
Förstår ni hur jag menar?
Jag tror att, inte minst åren som syster till en missbrukare, har fått mej att utveckla en slags allergi för den där typen av evig självömkan som aldrig tar slut. Den när allt hela tiden är någon annans fel och någon annans ansvar.
Eller så är det för att jag själv hela livet med jämna mellanrum rutit åt mej själv "Ta dej samman människa!" så jag inombords gör det till andra med.
Man måste försöka i alla fall.

Uppfattar du mej som hård?

Puss/ Asta

Asta recenserar Totalskada av Helena von Zweigbergk

Jag köper oftast pocketböcker. De är billigare och i ett smidigare format.
Ibland... med mina favoritförfattare... orkar jag inte vänta på pocketutgåvan.
Helena von Zweigbergk är en favoritförfattare allt sedan jag läste min första bok av henne, den som fortfarande berört mej mest, "Ur vulkanens mun."
Sedan dess har det blivit ett gäng och nu senast hennes nyutkomna "Totalskada." 

Romanen handlar om Agneta och Xavier som levt ett långt liv tillsammans.
De har två gemensamma barn, tvillingflickorna Astrid och Hanna och moderslösa Maria som Xavier hade med sej in i äktenskapet.
Nu är de medelålders, barnen är utflyttade och Xavier har blivit pensionär.
Striderna och grälen de kunde ha som unga har ebbat ut och ersatts med en slags tomhet.
I ett obevakat ögonblick när Agneta står och lagar mat fattar spisen eld och snart står hela huset i lågor. Försäkringsbolaget benämner det som totalskada.
Allt är förstört av branden.
Livet ställs på sin spets när paret "befrias" från sitt hem. Vad är värt att bevara och bygga på nytt?

Helena von Zweigbergk är fantastisk på att gestalta relationer. Fenomenal på att på ett smärtsamt trovärdigt vis beskriva det uttalade och outtalade. Bäst i Sverige kanske på just det där, att få läsaren i att känna igen sej i känslor av alla dess slag. "Totalskada" är inget undantag och jag läser den snabbt och med stor behållning även om det finns tidigare verk av henne som berört mej mer.
Det som sker mellan makarna känns trovärdigt och äkta, så även det som sker i relationen mellan Agneta och hennes döttrar. Kärlek, avstånd, sorg och livslust.
Livet helt enkelt.

Boken får en självklar 4:a i betyg.

Puss/ Asta

Nu skall jag ge boken "De kommer drunkna i sina mödrars tårar" en ny chans. Påbörjade den i februari men tröttnade efter några få kapitel. Den har ju dock fått lysande recensioner så...
Har du läst den?

Mammabloggar

Jag läser en del mammabloggar. Eller ja, jag läser en del bloggar där innehavaren råkar vara kvinna och ha småbarn.
Förmodligen för att det framförallt är unga kvinnor som bloggar, men nog måste det väl finnas fler som mej?
Det är något jag kan sakna i bloggvärlden. Andra i min situation. Som är mammor. Till vuxna barn.
För man upphör ju inte att vara mamma samma dag som ungen fyller arton.
Inte heller upphör behovet av att ventilera och läsa om andras tankar kring det här. Inte för mej i alla fall.
Småbarnsmammorna som skriver och diskuterar om amning, samsovning, uppfostran, kravnivån man kan ställa på förskolor, huruvida de älskar el avskyr att vara föräldralediga osv.
Jag tänker att fler än jag har behovet av att skriva/läsa om livet med det vuxna barnet. Det är ju inte så att allt går på räls. Att relationen blir som till vem som helst och att inga problem återstår.
Jag tänker att våra motsvarigheter till amning och samsovning kanske kan vara syskonkonflikter, att inte komma överens med svärsonen, det vuxna barnets kritik mot sina föräldrar och sin barndom, barn som aldrig hör av sej, barn som aldrig blir självständiga, avundsjuka syskon emellan, att bli oense om uppfostran kring barn/barnbarn etc etc.
Nu är ni ju jäkligt dåliga på att svara på inläggen här men skulle ni vilja göra ett försök, en tillfällig uppryckning, där ni väljer att svara som kommentar i bloggen, på facebook, i ett mail, på instagram eller hur sjutton ni vill.
Svara på vad? undrar ni.
Tja, dels om intresset finns och dels om ni har ett tips på någon bloggare jag eventuellt missat som skriver om dessa frågor.

Jag tänker att en anledning till det skrala (eller obefintliga) utbudet, bortsett från att bloggare ofta är i småbarnsåren är att det kan vara känsligare att skriva om vuxna barn än om små. Mer integritetskränkande på nåt vis.
Åtminstone om man väljer att skriva om nåt som skaver och inte bara om det som är myspys.
Men jag tänker oxå att skriva kan man göra på olika vis. Med ett öppet analyserande och allmänt synsätt eller utpekande, utlämnande och dömande.
Det sista kanske man ska försöka undvika om man vill ha blommor på mors dag.

Men alltså enkelt är det ju aldrig att vara förälder. Inte hela tiden i alla fall.
Och precis som det är så, att de som vet bäst hur små barn skall uppfostras är de som inga barn har, likadant är det framåt i ordningen.
Småbarnsmammor har ofta en massa smarta tyckanden kring hur tonåringen bäst hanteras. De med skolbarn tror att gör man bara jobbet bra nu så kommer man aldrig någonsin att mötas av kritik från det vuxna barnet.
Mohaha säger jag.
Med hela facit i hand skulle jag vilja säga att det ligger en hel del sanning i det där med små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer.

Något av det mest frustrerande med att vara mamma till ett vuxet barn är att auktoriteten, om inte försvinner, så naggas i kanten.
Ett helt liv tillsammans har man lirkat, mutat och förklarat för sina små telningar men om de inte lyssnat så har man till slut makten att ta till.
För att jag säger det!
Med det vuxna barnet finns ingen utebliven månadspeng eller utegångsförbud eller marsch raka vägen i säng att ta till. Det biter inte.
Hota med indraget arv funkar bara för dom med pengar.
Och det kan vara mycket mer än bara frustrerande. (Även relativt vuxna barn har sin motsvarighet till att chips visst är middag el att hävda att vänsterskon ska sitta på högerfoten.)
Jag tänker på min mamma som slogs i decennier för att få hjälp för sin ovilliga son å hans missbruk. Han måste vilja själv. Ja, det är ju just det som är var) problemet, han är (var) sjuk. Och i sjukdomsbilden ingick att inte vilja.
Jag tänker på en vän till mej vars dotter levde i många år med en man som slog halvt ihjäl henne med jämna mellanrum.
Det hjälper inte att stampa till med foten som mamma då och säga "Nu hör du vad jag säger åt dej" för det kan dom bara strunt i. Alldeles oavsett hur rätt du har.

Lite typ så hade varit intressant att läsa andras tankar kring.
Eller?

Puss/ Asta

Man är ju aldrig samma mamma till alla sina barn

"Man är ju aldrig samma mamma till alla sina barn" skriver LD i sitt senaste inlägg och om ni visste vad mycket huvudbry, vånda och ja till å med skam den känslan har väckt i mej under större delen av mitt föräldraskap.
Så jag har slagit på mej själv över att ha sämre kontakt med något av mina barn än nåt av de andra. Skämts över att någon av dem väckt mer irritation, varit inblandad i fler konflikter. Känt mej orättvis när jag hängt mkt med en av dem (trots att alla inte haft behovet) osv.
"Vad är det för FEL på mej? Älskar jag inte alla mina barn på samma sätt?"

Och nääää! Självklart älskar jag inte mina fyra barn på samma sätt.
Jag älskar dom lika mycket. Men det är nåt helt annat.
Hur skulle jag? De är ju fyra olika individer.
Jag tror att de flesta föräldrar fattar det där fortare än vad jag gjorde.
Som liten har jag upplevt min beskärda del av hur den ovillkorliga kärleken på intet vis var ovillkorlig och just DET har varit min mission sedan jag var sjuttonårig nybliven mamma. Är det ännu.
Man kan tycka olikt, man kan bråka, man kan krisa men den där kärleken den är fan inte förhandlingsbar.
Och då är det klart att det blir känsligt när man känner att de okomplicerade känslorna kommer lättare till en med något av barnen.
När barnen... och särskilt om man har många... är små blir de ju trots sina olikheter lite av en kollektiv. Men ju äldre de blir desto mer inser man att de är sina egna personer. Nu ligger läget till så att just jag (av en slump) har begåvats med de fyra allra finaste människorna till barn men ändå... trots det... så är de ju olika. Har olika styrkor, svagheter, hang up's, skav, egenheter som krockar med mina styrkor, svagheter, hang up's och egenheter.
Och i det sker interaktionen.
Som blir till olika relationer.

Man blir klok när man blir gammal. Jag vet inte om det stämmer, jag känner en hel del väääldigt okloka äldre människor, men för min del så är det så att mycket som jag funderat halvt ihjäl mej på i mitt liv plötsligt känns självklart.
Som att barn är individer precis lika mycket som jag är.
De har en hel uppsättning med egenskaper, en del som gifte sej fint med mina, andra som krockar och skaver.
Ibland är det att man är för lika.
Ibland att olikheten inte går att förstå.
Ibland att ens behov är så fundamentalt olika.
Och dessutom förändras både egenskaper och behov med tid.

För att ta ett exempel.
Min dotter nr II är den som alltid varit mest känslomässigt självständig och som tidigt hade ett behov av att lägga distans mellan mej (eller familjen) och sej själv.
Och jag är med min person sådan att jag vill vara nära, både fysiskt och känslomässigt och såg det som ett problem. Vi sågs sällan efter att hon flyttat hemifrån och hon kunde bli arg om jag skrev komplimanger på hennes bilder på facebook eller tycka att jag var för "på" om jag ville ses när vi träffats veckan innan. Hon valde att tala med andra om sina problem.
Och jag oroade mej för det där. Skämdes. Kände skuld när jag umgicks oftare med nåt annat barn.
Idag är det helt förändrat. Vi har fortfarande mer kvalitet än kvantitet över våra träffar men vi är väldigt nära, jag känner mej väldigt nära henne.
Hennes behov av distans är mindre och vi kan mötas i att vi både är väldigt lika åsiktsmässigt men oxå i någon slags skön ömsesidig respekt. Det känns som om vi är väldigt trygga i vår kärlek till varandra och att hon är det viktigaste i mitt liv.
Med lillasyster är det ju helt annorlunda. Hon bor här. Vi umgås varje dag.
Vi pratar om allt, jag är Minis främsta bollplank. Vi kan även bli trötta på varann. Nöta på varann och därmed aktivt söka space. Säga "Jag vill va i fred."
Helt olika relationer. Kärlek av olika skäl. Men samma kärlek.

Det där med att älska sina barn är ju speciellt.
Jag minns att jag (som varenda omföderska ever förmodligen) oroade mej så när jag väntade barn nr 2 för hur jag någonsin ens skulle nästan skulle älska nästa unge så som jag älskade mitt första barn. Jag oroade mej oxå för hur det skulle bli för min förstfödda när hon fick dela kärlek (alltså, få mindre av den varan.)
Om man älskar sin gamla invanda make och blir häftigt förälskad i en ny människa så händer ju något med kärleken. Dynamiken förändras. Så är det väl egentligen med all kärlek.
Utom den till barnen.
Med varje nytt barn föds en ny kärlek som inte fanns förut.
Ingenting delas. Allt blir dubbelt (eller trippelt eller...)
En ny dörr i hjärtat öppnas som sedan för alltid bara finns till för den enda människan.
Det är häftigt.
Kanske rent av meningen med livet.

Puss/ Asta

Ett moraliskt dilemma

SPOILER! Detta inlägg är för dej som redan läst "Bortom varje rimligt tvivel" eller som vet att du inte vill göra det (vilket är ganska korkat för det är en bra bok.) Jag kommer nämligen prata om upplösningen.
Sätter en bild här under för att du inte ska råka se. Släck ner inlägget bums. 


Hej ni som är kvar, då kör vi.
"Bortom varje rimligt tvivel" handlar alltså om en man... inte helt sympatisk... som sedan 14 år sitter dömd på livstid för ett bestialiskt mord på en ung flicka, Katrin.
Det vi vet om Stig är att han är skild småbarnspappa, känd för att uppsöka prostituerade, en snubbe som gillar att bitas i samband med sex och som relativt nyligen innan han greps för mordet på Katrin varit anklagad för att ha utnyttjat sin dotter sexuellt men bevisen där bar inte.
Rättegången mot honom är slarvigt skött, Stig är dömd på vaga grunder och advokat Sophia Weber åtar sej uppdraget att begära resning för att få honom frikänd.
Fram till sista sidorna i boken vet man som läsare inte om Sven verkligen är eller inte är oskyldig.

Det visar sej att Stig Ahlin verkligen är oskyldig. Någon ny rättegång blir det inte då han strax efter beskedet om beviljad resning blir mördad i fängelset av andra interner. Men hans oskuld presenteras på ett raffinerat vis.
Natten då sextonåriga Katrin mördades befann sen Stig Ahlin ensam hemma.
Han åt lite, såg på tv, gick till sängs tidigt. Men något alibi som kunde intyga detta fanns inte.
Men fanns ändå.
Det var nämligen så att hans dotter Ida just den natten tillbringade natten på ett utredningshem gällande misstankarna om sexuella övergrepp.
Förtvivlad och rasande satt Idas mamma, Stigs fd fru, i en bil utanför Stigs hem hela natten. Såg honom genom fönstret, försökte samla mod att gå in och konfrontera honom, kanske till å med slå ihjäl honom, för det han gjort dottern.
Men hon gick aldrig in. Hon satt kvar i bilen, utanför hans hem, hela natten.

Utredningen för sexuella övergrepp lades ner i brist på bevis. Så som det ofta gör vid sådana här brott. Därmed hade Stig rätt till fortsatt delad vårdnad om sin dotter. Men nu blev han alltså inlåst ändå. Om inte för gott så åtminstone till dottern var vuxen och han inte längre skulle kunna skada henne.
Om Idas mamma bara höll tyst. Inte gav det alibi hon kunnat ge.
Och hon höll tyst. För henne, som för vilken mamma som helst, var mannen värd att sitta i fängelse till han ruttnade för det han gjort mot deras barn.
Genom sin tystnad skyddade hon detta barn. Men fick samtidigt leva med en annan skuld. Den att Katrin aldrig fick någon upprättelse. Att den verkliga mördaren kom undan och kanske (förmodligen) fortsatte att skada andra unga kvinnor.

Mmmm. Hur skulle du ha gjort?
Vad är rätt och vad är fel här? Ja självklart gjorde hon fel. Men jag hade med största sannolikhet gjort samma sak. Eller jag hade garanterat gjort det.
För våra barn kan vi göra det mesta, inklusive rucka på en hel del moral.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Bortom varje rimligt tvivel" av Malin Persson Giolito.

Jag har läst Malin Persson Giolitos "Bortom varje rimligt tvivel" som är den andra boken om advokat Sophia Weber.
Denna gång tar hon sej an en resningsansökan för den livstidsdömda "Doktor död", Stig Ahlin som sitter dömd på livstid för mordet på en tonårsflicka.
En läkare och familjefar som varit anklagad för övergrepp mot sin lilla dotter och som är känd för att uppsöka prostituerade.
Sophia ser stora brister i utredningen och många oklarheter, men vem är hennes klient egentligen och är han skyldig till det han anklagas för?
Boken väcker många tankar om sådant man dagligen kan läsa diskussioner om på nätet. Är alla människor värda en rättvis rättegång? Förtjänar varje människa, oavsett handling, bästa tänkbara försvar? Kan skuldfrågan bli irrelevant om en rättegång är dåligt skött?
Malin Persson Giolito är själv jurist och i denna roman, precis som i hennes tidigare, får vi ta del av hur advokatarbete går till rent praktiskt.

Med "Bortom varje rimligt tvivel" har jag nu avverkat de böcker som författaren har gett ut bortsett från den senaste, "Processen" som är en kortroman (och ska inhandlas inom kort.) De tidigare är "Dubbla slag","Bara ett barn" (den första om advokat Weber) och den formidabla kritikersuccén "Störst av allt." Samtliga har jag recenserat tidigare om ni vill läsa.
Nu har jag redan svår abstinens trots att jag läste sista sidan ungefär klockan 05:15 på morgonkvisten. För Persson Giolito är bra, hon är till å med mycket bra. Hon har ett naturligt språk, skönt driv och karaktärer som känns äkta och som man kan identifiera sej med. Hon skriver viktiga berättelser. Väcker stora frågor och "Bortom varje rimligt tvivel" är inget undantag. Spänningen bevaras till alldeles på slutet. Ingenting är riktigt svart eller vitt.
Just denna bok avslutades med ett moraliskt dilemma som jag tänkte skriva om i nästa inlägg. Har du inte läst boken men blir sugen på att göra det så hoppa över det inlägget.

"Bortom varje rimligt tvivel" får en stark 4:a. Stor och lättillgänglig läsglädje.

Puss/ Asta

Ätstörningar du inte dör av.

Det här med ätstörning. Det låter så dramatiskt. Det är för att vi ofta tänker på ytterligheterna när vi hör ordet. Anorexi, en sjukdom som kan vara livshotande.
Men den allra vanligaste ätstörningen är något helt annat och något jag skrivit om tidigare. Det är något de flesta tjejer jag känner lider av på någon nivå. Den att på olika sätt se på mat som en fiende. Som något som skall bekämpas.
Jag står inte helt utanför det där heller.
Och senaste månaderna har jag märkt av det mer.
Det är så djupt djupt förankrat i oss alla i västvärlden att smal = fin.
Det är för viktnedgång och smalhet vi berömmer varandra.
"Har du gått ner i vikt?" säger vi gillande. Eller "Du ser smal ut i den där", samma gillande tonfall. Om smal är lika med fin, vad är då motsatsen?
Och inte nog med det, vi drar än större växlar av någons kroppsform än huruvida den är tilldragande, vi tror att det handlar om hälsa.
Mullig/ kraftig/ tjock betyder ohälsosam i olika grad. Smal betyder sund.
Och det är otroligt dumt.
Det går inte att se på en person huruvida den är ohälsosam eller inte.
Jag, och många med mej, har varit som allra mest ohälsosamma när vi vägt minst.
Lever du på kaffe och cigg blir du jävligt skrinn till slut. Särskilt sund är du inte för det.

Den här icke livshotande ätstörningen. Som många inte ens reflekterar över att det är en störning. Som de flesta kvinnor ser som nåt helt normalt.
De håller efter sej bara.
Den här typen är enligt en expert på ätstörningar jag talat med den allra vanligaste. Det kan tex vara att...

När dagen summeras så blir dagen bra eller dålig utifrån om du ätit få eller många kalorier.
Du har en ungefärlig koll på hur många kalorier det är i de flesta livsmedelsproduktioner.
Du känner dej duktig när du slopat en måltid alternativt ätit väldigt lite.
Du känner skuld och/ eller skam när du ätit något med många kalorier i.
Du dras till artiklar som handlar om snabb och framgångsrik viktnedgång.
Du äter saker som chiapudding till frukost eller böner allena till lunch och försöker framställa det som nyttigt eller gott. Eller LCHF'ar för att det är "en livsstil."
Du drar in på frukost och lunch för att du ska dricka vin på kvällen.
Du köper för små kläder för att ha motivation.
Eller klär dej i sånt som sitter åt och klämmer som straff och påminnelse.
Du går ut och springer efter fredagsfikat. Inte för att du är sugen på löpning utan för att de kalorierna måste förbrännas.
Osv.
Och många kvinnor lägger otroligt med energi på det här.
I sitt enda liv. 

Jag står som sagt inte utanför det här och kan pricka av ett par av ovanstående punkter. Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, en "allt eller inget tjej tant."
Jag är inte så bra på att göra något lagom men extremerna klarar jag galant.
Jag kan gå utan käk en hel dag utan problem men att långsiktigt äta tex utesluta socker är svårare.
Och matintaget kan bli något som är relativt enkelt att kontrollera jämfört med livets övriga utmaningar. Ett par sträck minus på vågen blir en sporre och vips så har allt ihop blivit mer extremt... en smula ätstört rent av... och inte ett dugg hälsosamt.

När jag började läsa till sjuksköterska för massor av år sedan fick vi börja med att läsa om omvårdnadsteoretiker. Det var hemskt oinspirerande.
Men en mening som jag ofta tänker på i olika sammanhang är att "Hälsa betyder inte frånvaro av sjukdom."
Man kan vara sjuk och ändå uppleva känslan av hälsa. Och tvärtom.
Hälsa är något komplext. Inte enbart perfekta labvärden och frånvaro av sjukdom utan någonting större, bredare och mer individuellt.
Därav kan du ex ha ett BMI som säger övervikt trots att du äter från grunden bra och näringsriktig mat och rör på kroppen med regelbundenhet.



Att göra uppror mot de där tankarna på kontroll och skam över kalorier är förmodligen det mest hälsosamma du kan göra. Gör det idag!

Puss/ Asta

Är det 1957?

Många med mej tittar på det bästa Svt producerat på många, många år nämligen "Våra bästa år." Hör ni, vilken magnifikt berättad historia det är!
Och bäst bland de bästa är Suzanne Reuter i en roll som känns skriven bara för henne. Jag drar inte vad serien handlar om för jag antar att de flesta av er ser serien och det är egentligen inte den jag vill skriva om.

Serien har en diskussionssida på Facebook där fans skriver och diskuterar händelser och skådespelarinsatser efter veckans avsnitt. Och där la jag märke till någonting. Nåt som jag även hört IRL (ni vet, i den verkliga världen, den utanför internet.)
Så här skrev jag i en status om det på facebook:

Serien Vår tid är nu pågår och jag är med i diskussionsgruppen på facebook men har även gjort samma reflektioner i det verkliga livet kring hur man pratar om serien. Den handlar om en svunnen tid, mkt har förändrats... medan annat helt stått still tydligen.
Tänker på könsroller och hur kvinnor får skulden. Fortfarande. Inte 1957 utan 2018.
Tydligast blir det i triangeldramat Peter-Ester-Susanne.
Många skriver i gruppen/ pratar IRL om "elaka" Ester, "beräknande" Ester, "kalla Ester" medan Peter klarar sej undan med att det är HON som gjort honom likadan. Han är olycklig. Stackarn.
Men Ester ser om sin familj och spelar sina kort (mkt för sin makes skull)... och ja, hon är en bitch. Det är Peter som har moraliska skyldigheter mot fam Löwander att i så fall säga nej å stopp.
Nu är Susanne tillbaka och då kommer HON göra Peter snäll och trevlig igen. För då blir han lycklig. Så rart.
Alltid kvinnors ansvar. Och gud nåde den kvinna som uppvisar "manliga" drag så som makthunger el kyla.
Har män (eller Peter i det här fallet) ingen egen hjärna å vilja? Är han en marionettdocka helt styrd av en kall kvinna, olyckligt hjärta och noll egen vilja?
Tycker det är spännande (och lite sorgligt) att vi fortfarande har olika måttstockar.

Jag brukar allt som oftast hacka på män men vad det gäller den här observationen så är det en väldigt hög andel kvinnor som resonerar på det här viset. Går patriarkatets ärende om ni så vill. Helt utan analys.

Att kvinnor döms för saker som män får en klapp på axeln över när det kommer till sexualitet och relationer har jag sett tusentals gånger i livet. Varit med om för egen del med.
Tjejer och killar, kvinnor och män har helt olika måttstockar, spelar inte i samma liga när det kommer till sexualitet.
Det gäller lust, sexuella uttryck, sexuell frekvens, relationer, otrohet. Ja allt.
Rubb å stubb. 

Ex.

Pojkar/ män som är sexuellt vidlyftiga ses på med beundran och med erfarenhet.
Han är eftertraktad (därmed ett kap.) Flickor/ kvinnor ses som begagnade/ förbrukade och kallas för allt utom smickrande saker. Hora. Slampa. Billig. Madrass. 

Män som är buffliga, grälsjuka eller beter sej som Peter i serien ursäktas ofta med att "de nog har det jobbigt hemma." Frun döms ut som kall eller bråkig.
Män verkar ses som en formbar massa. Har han en kärleksfull fru blir han sockersöt å rar. Är han inte sockersöt å rar har han förmodligen en räpa därhemma.

När en gift man, på en arbetsplats eller i en kompiskrets, är otrogen med en singelbrud är det oftast hon som smutskastas hårdast. Som "går emellan", som är "osysterlig", som "beter sej som en slampa." "Hon visste ju att han var gift!"
Kan ni tänka er det omvända? 

När män uppfattas som bestämda, tydliga, med pondus eller auktoritet uppfattas kvinnor som grälsjuka, bitchiga, i klimakteriet, gnälliga. 

Om gäster dyker upp oanmälda när här ser ut som värst med kläder, disk, skräp huller om buller så skulle de förmodligen inte tänka "Vad slarvig herr Pastasson är", den skammen faller på mej. Det är oxå jag som tar den på mej.
Men att herr Pastasson inte bytt till vinterdäck eller renoverat huset på 20 år går inte han runt och skammas för. 

När en pojke/ man blir våldtagen av en annan man/ män så diskuteras det aldrig i domstol hurvida offret sagt nej tydligt nog, vad offret gjorde på en öde plats efter skymning, om han druckit eller hur hans sexuella historia ser ut. 

Och detta är alltså 2018. Inte 1957. 

Puss/ Asta

Normkroppen

Gick en underbar promenad med min Gotteman i novembersolen och lyssnade på senaste poddavsnittet med Skäringer och Mannheimer och de talade om det som är lite mitt favoritämne, det här med kroppar, att åldras, fåfänga och dubbelheten man kan känna kring dessa frågor.

Kroppen som norm är ung, hårlös, slät och vältränad.
Alla avvikelser från detta betraktas som fel och nåt som bör avhjälpas.
Ta tillbaka mammakroppen. En kvinna som burit och närt en ny liten människa i ungefär 240 dagar och därefter klämt ut en färdig bebis genom ett litet hål förväntas så snart det är möjligt komma tillbaka till sin ursprunglighet.
Strunt samma att hon bara får sova kvartar i taget, är en vandrande mjölkcentral och hormonerna går bananas... tappa vikt och komma i form skall hon göra ändå. Löpsedlar och mammatidningar talar om detta med all tydlighet, kändisar som lyckas poserar på högblankt papper och talar om hur du skall göra. Tillbaka till normen.
Det samma gäller att åldras. Det skall man nämligen göra på rätt sätt.
Åldras med värdighet. Detta hade tydligen Demi Moore 55 år lyckats med enligt någon skvallerblaska. Man behöver inte fundera särskilt länge för att komma fram till vad denna värdighet består i. Knappast självacceptans. Snarare tillbaka tillbaka till normen.
Varje avsteg från ung, hårlös, slät och vältränad är något negativ. Förbrukad, förstörd, misskött, märkt.
En annan sak jag har märkt sedan jag på allvar började fundera på det här är att det kan faktiskt vara okej att inte ha en normkropp, men bara på vissa villkor.
Graviditet är en. Att vara typ 80+ en annan. Men i övrigt så är det okej OM du lider och vill göra nåt åt det.
Få saker verkar provocera så mycket som att sitta nöjd trots att du är småtjock.
Alla har tålamod med dej om du dietar eller berättar att du ska gå en lång promenad efter jobbet nu när du åt den där bullen. Men om du bara är glad å obekymrad ja, då jäklar.
En kropp är ett skal. Ett hölje. Något som genom livet skall transportera oss, det som är vår kärna, genom livet. Det är faktiskt helt galet att tänka på att de märken som tillfogas via resan genom livet får den att tappa i värde och ses som förstörd. Helt tossigt.

Ändå är, vågar jag nästan säga, ingen kvinna helt befriad från det där.
Vissa, som en annan, analyserar sitt beteende och drivkrafter mer än andra men befriad  är svårt att bli. Att som kvinna vara vacker, eller åtminstone inte ful är en så viktig del av vår person, det har vi fått lära oss från att vi var spädbarn.
Ibland, i debatter kring det här, anklagas jag för att vara hycklande.
"Du sminkar dej ju" används som argument för att jag ifrågasätter att operera en frisk kropp eller spruta in gifter i huden. Jo jag vet. Jag gör det, och jag tycker till å med att det är roligt. Dessutom vinner jag fördelar av att känna mej som mitt bästa jag. Ni hör! Mitt bästa jag.
Jag är en del av allt det här
Under hösten har jag låtit bli att raka mej för jag ville se hur det kändes.
Lurvet bredde ut sej på benen, ut i ljumskarna, under armarna.
Och vet ni, det enda som hände var att jag luktade mindre svett och kände mej mindre kladdig under armarna.
Ändå åkte håret på ben och i armhålor av härom dan. För riktigt fräscht(!) kändes det inte.
Som sagt, jag är en del av allt det här.
Och det kan man väl få vara. Det är okej. Men jag tycker kanske att fler borde ifrågasätta varför emellanåt. Annars kommer normkroppen att för alltid fortsätta vara just ung, hårlös, slät och vältränad.


Puss/ Asta

Jullista

Ohhh, jag är överväldigad av ert gensvar över en jullista så här kommer den.

1. Tycker du om julen?
Mer å mer de senaste åren.
Jag har alltid tyckt att jul är lite jobbigt men älskat adventtider. Det där heliga datumet... den 24:e... har alltid inneburit så mycket krossade förväntningar. Förmodligen för att kraven på total harmoni, kärlek och lycka varit orealistiska.
Men de senaste åren har det blivit bättre. Barnbarnen är förstås en viktig förklaring.

2. Hur ska du fira jul i år?
Jag jobbar natten till julafton så jag kommer vara mör men det är okej för vi kommer att fira hos min äldsta dotter och jag behöver inte stå för värdskapet och den otroligt stressiga och enerverande uppgiften att få fram sjuttielva olika maträtter varma samtidigt. Jag kommer att laga det som Mor Asta fortfarande gör bäst... köttbullarna och jansson.

3. Hur många köper du julklappar till?
De sju barnbarnen förstås. Gottfrid. Ofta något till maken. Barnen får oftast nån liten grej i allafall. Mini får nån grej extra (från Noah) eftersom inte hon har någon partner. Är min mamma med brukar jag köpa nåt litet till henne med så att hon inte ska sitta utan.

4. Har du börjat köpa julklappar ännu?
Ja faktiskt, jag är ovanligt tidig i år. Har köpt flera stycken. Hälften kanske.

5. Brukar du få några julklappar?
Nån liten sak brukar det bli från nåt av barnen.

6. Vilken är din härligaste tradition?
Jag och min vän Cissi har i 20 års tid gjort knäck (och druckit vin) några dagar innan jul, det brukar vara en av årets bästa kvällar.
Jag å Mini ser Love Actually en gång varje år i juletider och det är oxå ett måste.
Ända sedan första året som mamma har jag lagat gröt på kvällen den 23:e och ställt ut, då på balkongen, nu på altanen till tomten. På julaftons morgon går vi ut och tittar om tomten har ätit upp gröten.

7. Vad är det viktigaste på julbordet?
Köttbullar, jansson, knäcke med skinka.

8. Vad kan du absolut avstå?
Alla möjliga sorters kål. Sillsallad och annat läskigt.

9. Finns det något inslag ni inte har men som du kan sakna?
Jag tycker det verkar så mysigt med de som har en lugn lite mer andlig stund. Att läsa högt ur julevangeliet. Aldrig fått gehör för det i min familj.

10. Hur minns du din barndoms jul?
Ångestladdad. Underliggande eller uttalade konflikter mellan olika familjemedlemmar. Irritation och tätt med cigarettrök.

11. Brukar ni ha riktig gran?
Självklart. Några år har vi varit helt utan gran men fejk kommer aldrig in här.

12. Har ni tomte och vem brukar i så fall få uppdraget?
Alltid och alltid jag. Alla andra vägrar.

13. Bästa julfilmen?
Så klart Love Actually.

14. Bästa jullåten?
I rätt dos (alltså sparsamt) tycker jag om dem alla.

15. Vad anser du om "vit jul" (alltså, en nykter variant)?
Både ock. Det är inte särskilt viktigt. Jag tycker självklart att ingen ska vara berusad på julafton, att det ska vara fokus på barnen osv, men gillar en liten glögg (att dämpa stressen med) och att ta en julöl till maten.

Puss/ Asta

Visst var det länge sen vi körde en meningslös lista.

1. Vad slösar du liv på?
Taipei på datorn. 10i10 på telefonen.

2. Vad borde du göra mer istället?
Vara utomhus. Gå, springa.

3. Vilket socialt media använder du mest och varför?
Instagram. Jag tycker det är en vänligare plats än facebook som jag övergivit allt mer sista året.

4. Vad känner du dåligt samvete över?
Vad känner jag inte dåligt samvete över? Har alltid dåligt samvete, framförallt över att inte räcka till. Minns känslan från jag var väldigt liten så det har alltid funnits med mej.

5. På vilket sätt har du gjort dej själv stolt det sista?
Svår fråga. Funderat länge. Kanske att jag sista månaderna känt mej tryggare och skickligare på mitt yrke. Det går framåt och jag kan!
Är förövrigt löjligt stolt över att vara just barnmorska. Skulle inte kunnat varit stoltare om jag var världsberömd författare el astronaut.

6. Vilken är din dominerande sinnesstämning just nu?
Trötthet.

7. Tror du på en högre makt?
Ibland. Vill nog mer än vad jag faktiskt gör. Tips hur man blir mer andlig?

8. Vem talar du med om du mår dåligt?
Med mina döttrar tror jag.

9. Är hösten din grej?
Verkligen! Och vilken fantastiskt vacker höst vi haft. Men räknas november till höst? Vi har i min landsända fortfarande rätt varmt.

10. Har du någon oanad talang?
Nej. Inga partytrick. Önskar jag hade. Men å andra sidan går jag sällan på partyn. Min talang är väl i så fall att jag fungerar på otroligt lite sömn.

11. Har du något så där du hoppas påbörja nästa år?
Jag skulle vilja börja lyfta vikter. Tyngdlyftning. Bli stor o stark. Får se om jag vågar nästa år. Måste hitta nån som vill visa mej.

12. Vilken är din bästa och din sämsta egenskap?
Min bästa... mmmm... jag vet inte, det är lite som med kunskap och färdigheter, jag behärskar en del men är inte riktigt skitbra på nåt. Att jag är omtänksam kanske, jag sätter dem jag älskar före mej själv. Dålig? Bland annat att jag har lätt för att ta allting personligt och kanske göra det större än vad du är.

13. Vad tror du gemene man inte riktigt förstår om dej?
Att jag är betydligt starkare än vad man kan luras att tro. Jag är inte heller så transparent som jag kanske uppfattas, det finns mycket jag inte berättar för någon.

14. Om du fick ändra på en sak hos dej, vad är då mest akut?
Lite ole dole doff här, men sömnen tror jag. Skulle betala rätt bra med pengar för att kunna sova bra i alla situationer.

Puss/ Asta

Nu blev jag sugen på en jullista med, orkar ni?

Fredagsmoodet

Jag skriver det här inlägget och så får vi se om jag postar det...

Jag har brutit med min pappa igen. Eller ja, egentligen var det väl han som bröt med mej först och som slutade svara på privata meddelande men det var jag som klippte det sista och tog bort honom från facebook.
Min pappa och jag har haft mycket sporadisk kontakt under min barndom och egentligen inte lärt känna varann för än i vuxen ålder.
Jag har alltid haft en väldigt stark längtan efter honom. Sett honom i ett förlåtande ljus på ett sätt som egentligen inte är likt mej. Det har hela mitt liv funnits en längtan efter bekräftelse från honom som påverkat många plan i livet, jag vet inte varför egentligen för jag växte inte upp "faderslös" eftersom jag hade en så nära relation till min morfar. Det bara är så. Har alltid varit så.
Sista åren har varit stormiga och efter att jag blev djupt besviken på honom under tiden jag läste till barnmorska bröt jag kontakten, det varade 1,5 år den gången.
När vi blev sams igen var det många av mina nära som tyckte det var en dålig idé. Jag minns särskilt en som sa "Han kommer att göra dej besviken igen, jag ger det ett halvår."
Det höll 1,5 år den här gången. Möjligen ett halvår för länge. Och anledningen till brytningen var helt olik andra konflikter vi haft i vårt gemensamma liv.

Det är både lättare och svårare den här gången.
Lättare för att vi har haft ett par riktigt fina och nära stunder ihop denna sista runda som kommer att bli varma minnen som jag alltid kommer att bära med mej. Lika dum i hela huvvet som han kan vara, lika fin kan han faktiskt också vara.
Lättare för att vi tuggat en lågmäld konflikt så länge nu att vi båda är rätt less.
Lättare för att jag alltid sett mej som "pappas flicka", lik honom i värderingar, i en sarkastisk humor, i bekräftelsebehovet, känsligheten och mycket annat och att han förändrats... radikaliserats... blivit någon han aldrig varit innan och som jag definitivt inte kan varesej känna igen hos mej själv eller förlika mej med.
Men det är oxå svårare. Denna gång vet jag att jag inte, i likhet med många andra jag känner med rätt kassa fäder som brutit, kommer att känna en lättnad. Sist det begav sej saknade jag honom hela tiden. Var ledsen hela tiden.
Och jag tror att det kommer vara så den här gången med.
Jag kan lixom inte leva med honom och inte utan honom.
Det bara är så.
Jag har skrivit honom ett långt brev. Jag får se om jag skickar det.
Han är inte typen som skulle ta intryck och jag skrev det mest för min skull.
För att få det ur mej. Få det sagt. Om han läser... jag vet inte om det är så noga?

Jag härbärgerar så många olika känslor!
Ilska. Besvikelse. Förakt. Förvåning. Sorg. En djup känsla av att ha blivit övergiven. Igen.
Men även en slags lättnad över att det är över. Att vi inte ska hålla på och kriga fram å tillbaka mer. Att lämna och gå vidare. Låta såret läka istället för att konstant pilla i det.
Det är ledsamt att han är en sådan ensam människa som börjar bli gammal och att jag så väldigt väldigt gärna ville ge honom allt, mej och hela min familj.
Det faktum att jag har ett barn som just nu inte vill ha kontakt med mej gör även det här lättare... och svårare.
Lättare för att det inte går att jämföra med den sorgen.
Ingenting är svårare än det. Allt annat blir verkligen bara petitesser.
Svårare för att ja...
Alltså det är rätt svårt att inte känna sej värdelös när ens förälder och ens barn ( de kanske självklaraste och mest villkorslösa kärlekar) tycker att jag suger, av skilda anledningar förvisso, men ändå.
Lite svårt att känna sej good enouth då.

Tungt inlägg men jag är mer okej än jag verkar. Jag sippar citronvatten, broderar på min kalender till barnbarnet och lyssnar på Gottfrids snarkande.
Jobbade natten till idag, sov 2-3 timmar så det ska bli tidig sänggång för denna här.
Hoppas ni har en fin fredagskväll.

Puss/ Asta