tisdag 30 september 2014

Stackars svenskar



Svenskar är ett ynkligt folk. Ett stackars folk. Inte mycket av den starka tuffa vikingen är kvar i våra gener.

Svenskars förmåga att fira jul är HELT och hållet avhängt att de får se den svarta "neger stereotypa" dockan i Kalle Anka.
Får dom inte det är inte bara deras jul förstörd utan även deras barn.

Svenskars förmåga till att ge sina barn en lycklig barndom är HELT baserat på att Pippis pappa även i fortsättning och i nyproduktionerna fortsätter att vara just negerkung... söderhavskung är bara blaha blaha. Det går icke!!!

Svenskars förmåga att fika eller för all del att baka hänger inte på ingredienser eller kaffesorter.
Nej, nej nej. De måste gå beställa/ baka negerbollar... annars får det va!
Negerbollar har det ju alltid hetat. Då kan det inte heta någonting annat nu.
Då raseras inte bara fikan utan hela vår nationella särart.

Svensken blir kränkt!
Kränkt av att inte få använda rasistiska tillmälen och stereotyper "som de ju ändå inte menar någonting illa med."
Å deras kränkning måste ju... förstås... tas på större allvar än att mörkhyade barn å vuxna i det här landet tar illa vid sej.
Det är underordnat. Fånigt gjort av dem rent av.
Det vet ju alla att negro är en färg. Å att inte dom blir kränkta av varesej snögubbar eller finska pinnar till kaffet.

Jag tror faktiskt att både Astrid Lindgren och våra vikingar skulle ha vridit sej i graven över denna ynkedom.
Astrid Lindgren uttalade sej redan på -70 talet angående Pippis pappa och sa att hon idag inte skulle ha skrivit negerkung utan söderhavskung.
Det är 40 år sedan och sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, språket, kulturen och vårt medvetande blivit högre.
Hos tänkande människor vill säga, för det är väl där det glappar...

Sedan jag fick den här bilden på den nystartade fejjangruppen "Förstör inte våra svenska klassiker" så har medlemsantalet ökat från igår 1027 till i skrivandets stund 3661.
Efter en liten rundkik där (eller i kommentarer kring efter artiklar i våra kvällstidningar kring detta) finner man en uppsjö av stackars kränkta män å kvinnor.
Thomas  från Varberg tex som skriver: Varför ska vi förstöra allt som vi byggt upp i vårt land för att de kommer flyktingar hit och bosätter sig?? Vem fan har tvingat dom att tycka som vi gör?? Jävla patetiskt alltihop.
Två tankar dyker upp i mitt huvud...
Vad har flyktingar med Svts diskussion eller för all del Walt Disneys diskussion i fjol att göra?
Varför ska de får skulden för vad tänkande svenskar (el amerikaner) tänker?
Tanke två. Jag undrar hur mycket Thomas å gänget som är mest kränkta själva läser för sina barn.
Eller för sej själva? Läser de NÅGON annan text än Avpixlat och Exponerat?


Stackars stackars lättkränkta svenskar

Puss/ Asta

söndag 28 september 2014

Vad tror ni bönner? Hjälp mej här lite nu

 

Jag har varit allergisk hela mitt liv och haft astma sedan jag var sex år.
Jag är allergisk mot en hel del som jag vet om och förmodligen en hel del jag inte vet om med, i varierande skala. Jag har inte allergitestat mej sedan jag var barn.
Värst är min allergi mot häst. Där kan det räcka med ett klädesplagg eller ett par skor som varit i ett stall för att jag skall bli rejält sjuk och kräva sjukhusvård.
Jag är allergisk mot i stort sätt alla pälsdjur mer eller mindre.
Mest besvärande är min gräspollenallergi. Jag reagerar mot olika sorters pollen men gräs blommar under så lång tid, i stort sätt hela sommaren, och finns överallt. I synnerhet där jag bor.
Därtill är jag allergisk mot damm, mögel, sågspån och lite annat.

Eftersom jag varit sjuk hela mitt liv så tänker jag inte så väldigt mycket eller ofta på det.
Mitt liv har ju alltid varit så här, innehållit vissa begränsningar och ett växlande mått av besvär.
Jag känner inte till något annat liv.
Jag ÄR och har alltid varit väldigt tacksam över att jag har såpass lite hundallergi som jag har.
När jag var liten kunde hundumgänge ge mej utslag och kli i halsen.
Numera känner jag bara av hundallergin när jag redan är väldigt nedsatt i min allergi eller om hunden är väldigt smutsig... inte lerig då utan fet i pälsen.
Samma sak med katten. Jag känner av henne ibland sommarmånaderna då koppen har fullt upp med att reda ut gräspollen. I annat fall reagerar jag bara när hon kloar i mej, dvs rispar hål på huden.
Det ger klåda.

Om jag inte varit allergisk, hur hade livet blivit och sett ut då?
Kanske hade jag varit hästtjej?
Jag tror faktiskt det.
Jag gillar ... och det har blivit allt mer senaste åren bara... natur och lantlighet.
Å jag fascineras ju uppenbart av stora djur och mycket muskler med tanke på vilken ras jag valt att kalla min.

Som sagt, på senare år har jag fått ett allt större behov och en allt större längtan efter lantligheten.
Jag skulle vilja bo mer ensamt. Jag har länge velat ha en minigris. Det är charmiga, intelligenta och renliga djur men även om det går att ha dem så som jag bor nu så skulle jag nog ändå vilja ha ett par stycken och ge dem möjlighet till att leva mer naturligt, gå ute å böka och så.
Grisar tror jag nog inte att jag är allergisk mot, det är få som är.
Sedan skulle jag gärna vilja ha höns.
Jag tycker det verkar helt ljuvligt att plocka sina egna ägg och jag skulle fascinerat kunna sitta å titta på hönerna och tuppens liv å leverna med tydliga hierarkier och relationer.

Å så mitt senaste nyck då. Jag har blivit så vansinnigt fascinerad i kor.
Egentligen är det en kärlek som vilar på tunn is för jag vet inte så mycket om dem.
Bara att de är söta, stora, nyfikna djur.
Jag har tidigare haft "kofobi" och gått omvägar förbi för "kan man verkligen lite på det där lilla snöret?" Men nu har jag pratat med dem, iakttagit dem, klappat dem, matat dem och faktiskt blivit helt betuttad. Jag är botad. Å inte bara botad. Jag är kär.
Har jag nån bonde eller bondmora som läser min blogg så får ni gärna fylla i mina kunskapsluckor och berätta allt ni vet om dessa ljuvliga djur.
Jag har faktiskt kunnat klappa dem utan att ha känt av något.
Kan man hålla en tjur som sällskapsdjur. Att gosa å prata med och så låna ut honom i avel då å då?
Eller för att del, en kö som bara går där på gården och höjer livskvaliteten?
Snälla ni. Berätta allt jag behöver veta om det här livet.
Hur smart är en ko? I jämförelse med en hund tex?

Mer å mer kommer det där till mej att jag är anpassad för, nej jag ÄR här för att leva ett annat liv.
Ett liv mer fritt från stress å krav, från yta och ytliga relationer.
En slags lantlig erimitplats där jag likt Ferdinand... och vara lycklig.

Puss/ Asta

Söndagshälsning

 

Åhh så surt att ha missat årets bokmässa. Jag har varit på bokmässan några gånger och det är en härlig känsla att gå runt där. Titta, känna, dofta på alla böckerna. Se å lyssna till författade, stöta på någon man känner och shoppa böcker till bra priser.
Men men, nästa år...
Jag har beställt en bok som jag väntar på med spänning.
"Robotlandet" av Taina Andersson.
En speciell bok då den är skriven av Lenas (min vän som dog) mamma och handlar om kvinnors behandling av socialtjänst och rättsväsende när de flyr undan våldsamma män. Baserad på hennes egna erfarenheter som anhörig då detta var vad som drabbade Lena och vad hon hann besegra innan sjukdomen tog henne istället.

Jag har haft en ledig helg, en synnerligen trött helg när jag sovit hur mycket som helst.
Utöver det träffade vi igår goa vänner och hade en trevlig kväll.
Å både igår och idag har Mini, jag, Noah och Gottfrid (som stod på skeptiskt avstånd) varit ute å gått och matat kossorna med härproducerade äpplen.
Gotteman har badat i havet och miljön, solen å den klara luften har verkligen varit som balsam för en stressad själ.

Imorgon är det åter måndag. En ny arbetsvecka inleds och jag tänkte återigen ta tag i mej själv.
Komma igång med löpningen och börja om med min plankutmaning.
Den... allt... kom ju av sej under den tre veckor långa förkylningen.
Dekadensen har varit total sedan dess.

Hur har ni det ikväll?

Puss/ Asta

torsdag 25 september 2014

Det får bli slut på badjävlar nu.



Äntligen har Boråsarna badjävlarna åkt hem.

Det är inte så att jag delar upp folk i bra och dåliga.
Absolut inte!
Det är bara det att vi måste tänka på våra egna först, på falkenbergarna, på oss som har byggt upp den här staden.
Under sommarmånaderna är det jättelånga köer på systembolaget. Och på ICA. Och på apoteket.
Ska gamla människor som faktiskt hör hemma här inte få köpa sin snaps till midsommar för att de inte orkar stå i kö?
Ska de hålla till godo med kranvatten?
Det finns heller inga parkeringsplatser för badjävlarna ställer sina bilar precis överallt, snor varenda lediga lucka helt utan samvete. Vräkiga Mercedes har de (hur dom nu har råd med det.)
För att inte tala om hur de breder ut sej på stränderna! Från tidig morgon till sena kvällen.
Bästa strandplatserna ska de ha. Å så ligger de där med filtar å parasoller å kaffetermosar å smörgåsar med papper emellan å gurkbitar på och pratar "sitt språk", sin dialekt.
Är det för mycket begärt att anpassa sej, rulla på r:en och ta seden dit man kommer?
Ja tydligen!

De där jävla boråsarna badjävlarna följer inte svenska lagar heller.
Allemansrätten tex. Nej, de överutnyttjar och kommer i horder med sina husbilar.
Sedan parkerar de vid första bästa gräsplätt nere vid vattnet, tar fram sitt tillhörande staket, ut med campingstolar å grillar och sen BOSÄTTER de sej där. I veckor.
Jag vet till och med att de tömmer sina latriner bakom närmsta träd när de drar hemåt igen.
Vet å vet, men jag har hört det. Läst det. Nånstans.
Vem av oss falkenbergare skulle inte vilja tillbringa somrarna 10 meter från vattnet?
Men vi är laglydiga människor vi.Vi breder inte ut oss, vi följer lagen.

Björnbär.
Björnbären är ett kapitel för sej.
I år såg det ut att bli ett synnerligen... jag säger det ingen, ett synnerligen bra björnbärsår.
Vi falkenbergare såg fram emot att plocka en näve eller två.
Ta lite lagom, så där hänsynsfullt så att det räcker till den som kommer efter.
Så gör vi i den här staden.
Inte badjävlarna inte!
De kommer med stora glasslådor och hinkar och dammsuger varenda buske på bär för att sedan göra sylt, marmelad, likör eller kanske nån rätt som de äter där borta, i Borås, och stoppar i sina egna boråsiska kylskåp.
Knappt ett bär finns kvar till oss. Vi som ändå bor här, arbetar, verkar och betalar skatt i den här kommunen.

Det är inte det att jag inte förstår att det är synd om badjävlarna.
Det är klart att det måste vara hårt att bo mitt i en liten håla utan tillstymmelse till vatten.
Det är klart att de tröttnar på att ränna runt på djurparker och i textilaffärer hela sommaren.
Men då kan vi väl hjälpa dem på plats?
Bygga en pool till dem eller så där de kan sommarroa sej. Kanske till och med plantera en bärbuske.
Alla kan ju faktiskt inte komma hit!
Det säger sej självt, vi är en liten kommun.
Stränderna, gräsplättarna, parkeringsplatserna och kassörskorna på systemet måste räcka till våra egna först å främst.
Se... se på Eslöv. Eller Dorotea. De förstår det här, hur många badjävlar åker dit tror ni?
Inte många det kan jag säga på rak arm.
Nä, för där har de satt ner foten!
Bannemej

Puss/ Asta

onsdag 24 september 2014

"Hur har du det med Märta tankarna nu?"



Fick en kommentar i enkätinlägget där jag frågar vilka ni... mina läsare... är. Gå hemskt gärna dit och svara när ni läst klart detta inlägget. Ni finner det HÄR om ni inte orkar scrolla (se så lätt jag gör allting för er.)

"Hur har du det med tankarna om Märta nu?"
Jag blev lite rörd. Rörd därför att denna läsare förstått någonting inte många gör.
Hur oerhört speciell Märta var för mej och hur saknaden efter henne fortfarande finns kvar drygt 1,5 år efter hennes död.

Ja, hur har jag det med Märta tankarna?
Jag saknar henne fortfarande. Varenda dag pratar vi om henne här hemma. Varenda dag tänker jag på henne.
Sorgen är snällare numera, mer som en saknad. En ensamhet.
Men oxå en tacksamhet över att ha fått vandra i samma fotspår som denna mycket speciella själ i nästan åtta år.

Jag jämför tyvärr ofta Gottfrid och Märta.
Det är orättvist och fel, för de är två olika individer å går inte att jämföra.
Men det blir oundvikligen så när man har med samma ras att göra.
Vissa egenskaper å beteenden har de båda som är väldigt rastypiska.
Vakten. Humorn. Kärleken. Styrkan. "Fram-till-varje-pris-mentaliteten."
Men det mesta är olika.

Märta var ett hormon å känsloknippe. Gottfrid är stadig och stabil.
Märta kunde man aldrig riktigt veta vad hon skulle ta sej för. Gottfrid är förutsägbarheten själv.
Märta var rädd för allt. Gottfrid är inte rädd för något.
Märta var opålitlig bland folk hon inte kände. Gottfrid ignorerar dem han inte känner.
Märta älskade sin flock och den var utökad till inte bara familjen utan oxå andra släktingar och nära vänner. Gottfrid älskar i princip bara mej.
Märta var intelligent, uthållig, nyfiken. Gottfrid bryr sej om mamma, allt som kan jagas och tikar. Punkt.
Ser någonting krångligt eller svårt ut är det helt enkelt inte värt det resonerar Gotte.
Märta var mitt ankare, Gottfrid är min bäbis.
Stor kärlek till dem båda, men på olika sätt.

Märta levde "precis lagom länge" för Gottfrid.
Hon hann ge honom en grundtrygghet och en viss hundfostran.
Men hon hann inte överföra sin obefogade vaktinstinkt gentemot folk å fä på promenader och hon han inte lära honom alla hyss hon kunde.
Gottfrid är en mycket bättre hund än vad Märta var. Jag älskar honom... oändligt.
Men Märta var min själsfrände.

Ibland... rätt ofta... när jag och Gottfrid går vår vanliga runda nedför grusvägen, samma runda som jag alltid gick med Märta så springer han tre- fyra meter framför mej. Å då hör jag hur en hund går bakom.
Många gånger har jag vänt mej om blixtsnabbt för att se vem som kommer och för att kalla till mej Gotte... men ingen är där.
Ibland tänker jag att det är Märta som går där, två steg bakom mej så som hon alltid gjorde när hon levde.
Jag vill tro att hon är vår skyddsängel och att hon ser efter oss alla.
Jag måste tro på att vi ses igen.

Under tiden njuter jag av den här killen. Mannen i mitt liv. Som älskar mej tillbaka så oerhört mycket mer än vad jag förtjänar.
Det är en ära att få dela fotspår med honom med.
Hon var min själsfrände. Han är min gudasände.

Puss/ Asta



tisdag 23 september 2014

När facebook är som bäst



Dagen har varit känslosam på fler sätt än det som jag skrev om i inlägget nedan.
Det har varit BRA känslosamt oxå.

För ungefär nio år sedan dog en av mina allra närmaste vänner... Lena... i cancer.
Hon hann inte ens fylla 35 år och hon efterlämnade tre små barn efter sej, de hade olika pappor men ingen av dem var något att hänga i granen precis.
Vår vänskap varade under många år och utspelade sej främst via brev där vi utvecklade våra tankar, känslor och berättade om allt från vardagligaste tisdagen till våra innersta hemligheter.
Någon eller några gånger per år träffades vi.
Från det att Lena fick veta att hon var sjuk umgicks vi mer intensivt och jag var å hälsade på henne många gånger under den här tiden.
Om man tvunget ska ha en älskad vän som dör i något så meningslöst som cancer så ska man ha det så som jag hade det.
Lena och jag pratade ut om ALLT. På dagarna när jag var där deltog jag i deras vardagsliv med barnen, matlagning och annat. Om kvällarna låg vi i hennes säng, höll varandra i handen, hade pannorna mot varandra och så pratade vi. Pratade å grät, pratade å grät. Och faktiskt fnissade en hel del med. Lena behöll sin sarkastiska humor in i det sista.
När hon väl gick bort fanns det ingenting som var osagt, ingenting att undra över.

Trots att hon varit borta så länge så tänker jag fortfarande ofta på henne.
Nästan varje dag.
Sorgen har bleknat, smärtan som kulminerade den där sista vidriga dagen när jag tog avsked av henne i ett kalt sjukhusrum eller på begravningen när jag trodde jag skulle mista förståndet, har minskat i vrede.
Men saknaden finns kvar. Å jag minns hennes speciella skratt. Jag kan fortfarande höra det inom mej.
Det var så märkligt den där sista gången.
Lena var alldeles snurrig av sjukdom å morfin. Hon hade alltid varit liten och smal, nu var hon som en gammal gumma med kalt huvud och en fågelliknande kropp.
Hon pratade i nattmössan, så tokigt att vi inte kunde följa med i hennes tankar, men när jag skulle gå och sa hejdå ropade hon till sej mej en sista gång. Drog mej nära i en kram, såg mej i ögonen, plötsligt med klar blick och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Jag kommer alltid att vara med dej. Du kommer bara inte att se mej."
Och så känns det ofta, som om hon är kring mej, som om jag kan känna hennes vingslag.
Jag gråter nu. Fortfarande gråter jag ibland över saknaden.

I början hade jag kontakt med hennes barn, i synnerhet med familjen där den lilla flickan hamnade och med Lenas pappa.
Sen blev det mindre...
Det kändes som om jag var där och störde med min sorg i deras nya liv. Som om jag var en evig påminnelse om vad de förlorat. Jag släppte taget om dem, det var mitt fel, inte deras.
Jag har senare sökt efter dem på facebook utan att finna dem.
Haft dåligt samvete. Jag lovade ju Lena att se efter dom. Jag gjorde inget vidare bra jobb.
En gång, när hon precis fått sin dödliga diagnos tog hon upp frågan med mej, om jag ville ha barnen.
Jag sa som det var, att jag så gärna skulle gjort det men att jag inte skulle mäktat med att göra det tillräckligt bra.
Jag hade fyra egna barn, ett äktenskap som var i djup kris, en egen stor sorg och detta var tre barn som skulle behöva så oerhört mycket stöd. Jag ville inte stå där ett år senare å inse att jag inte gjorde ett bra jobb.
Jag sa nej av kärlek och Lena förstod, jag vet att hon förstod.
Men just på grund av det samtalet så kändes det än mer att faktiskt ha tappat bort den lilla kontakt vi hade.

Så... här om dagen skrev en kvinna till mej på facebook. Jag kände igen henne vagt och när jag tittade bland hennes vänner förstod jag vem hon var.
Lenas lilla dotters nya mamma.
Jag såg bilder av dottern. Denna lilla busiga trollunge som jag burit på å lekt med som nu såg nästan vuxen ut, och så otroligt lik Lena.
Nu idag har vi mailat mer. Det har gått bra för alla barnen. De mår bra, lever goda liv.
Jag har sett bilder och de är så vackra. Så fina.
Kan ni förstå... vilken lycka!
Jag har till å med chattat med den lilla dottern och jag är så fantastiskt glad över dessa nyheter och över att kunna knyta kontakten igen.
Det är som ett sår som får läka.
Det är verkligen facebook när facebook är som bäst.

Puss/ Asta

Mitt egna lilla medberoendehelvete



Gränsen för att terapeutiskt amatörpsykologa sej själv i en blogg genom jobbiga händelser och känslor kontra att lämna ut andra inblandade kan vara hårfin.
Ibland överträder jag den...

"Djävulsdansen" började på Svt idag. Jag hade sett fram emot den hela dagen men när den väl var så missade jag den. Får se den på Svt senare.
Sveriges televisions nya serie om missbruk och medberoende med Ann Söderlund och Sanna Lundell.
Jag är fast i mina egna erfarenheter om medberoende ikväll.

Kort resumé för eventuella nytillkomna läsare...
Min lillebror är missbrukare sedan han var ung tonåring. Det började med hasch och övergick senare till tyngre droger. Nu är det egentligen allt som går att berusa sej med, både alkohol å narkotika. Väldigt tidigt i sin missbrukarkarriär blev han psykiskt sjuk. Under senaste kanske sex-sju åren har han därtill varit aggressiv å våldsam emellanåt, i synnerhet mot mamma.
Jag har sedan många år i stort sätt ingen kontakt med min bror, egentligen är det bara mamma som har det. Med åren, det är ju snart 30 års tid så har hon blivit allt mer isolerad och även hon missbrukande och slut i nerverna. Hon kan inte ge upp, kan inte sluta hoppas...
Min bror har varit på ett antal behandlingshem. Just nu pendlar han mellan att ibland vara på ett hem, ibland sova ute på gatorna och ibland hemma hos mamma som har svårt att stänga dörren i ansiktet på honom när han står där hungrig å skiten och i enormt dålig psykisk kondition.


Igår hade min bror kommit hem till mamma igen. Mamma ville inte släppa in honom.
Han bankade å förde oväsen och störde grannarna till mamma öppnade för att säga att han måste gå.
Då knör han sej in i lägenheten och uppträder mycket hotfullt varpå mamma tar sin tillflykt ut och ringer polisen.
När polisen anländer någon halvtimma senare är min bror borta.
Han HAR dock hunnit med att med hjälp av en hammare slå sönder det mesta av värde i mammas lägenhet. Dator, mobiltelefon, vardagsrumsbord, hennes glasögon, tv'n, plånboken är borta...

Mamma ringer mej. Hon är HELT förstörd. Nykter men jättetrött, låter helt uppgiven, nästan apatisk när hon berättar.
Jag råder henne så klart att anmäla, annars kan hon aldrig få ut något på försäkringsbolaget.
Men mamma orkar inte. Hon säger att hon har fullt upp med att vara ledsen.
Å så vill hon inte "ställa till det" ytterligare för min bror. Han ska på rättegång i övermorgon och blir med stor sannolikhet dömd till fängelse.
Jag pratar med henne. Lyssnar. Frågar om jag får komma å hämta henne.
Är ledsen å orolig för henne och tackar samtidigt gudarna för att hon sprang ut, för att det bara var ting som blev krossade av den där hammaren.
Jag får intensiv huvudvärk och tvingas ta två Treo å lägga mej i ett mörkt rum med Gottfrid nära.
Sen ringer mamma igen. Är berusad. Är mer intensiv i sitt försvar av min bror.
Ömsom beklagar sej över det hon förlorat, 30-40 000 kr.
Ömsom är ledsen över att hennes barn kunnat göra så.
Ömsom är påstridig i att hon "så klart inte!" kan anmäla, att han är sjuk, att han inte kan rå för det.
Jag blir mer irriterad.
Pengarna jag blivit lovade till hjälp med glasögon fryser inne nu när hon måste "städa upp efter min bror ekonomiskt." Igen.

Någonting dovt å barnsligt vaknar i mej. Något från barndomen som är orationellt och omoget.
Mer hennes prioriteringar än pengarna. Mer att han sveper in å söndrar och förstör och får kosta pengar medan jag som sköter mej och aldrig ber om nåt får gå lottlös.
Hela livet har handlat om det. Om vad J behöver. Om hur J mår. Om vad J ställt till med och hur vi andra får anpassa oss.
Födelsedagar, julaftnar... alltid min bror.
Å det är så småsint och så dumt för jag skulle verkligen inte vilja byta.
Å jag är en vuxen, kapabel, medelålders kvinna som klarar mej själv,
Men det där krafsandet i barndomssåren. I att stå tillbaka.
Skammen att sätta sina egna känslor i centrum!
För nu ÄR det ju faktiskt inte mej det är synd om. Det är mamma det är synd om som får spärra kontokort, famla fram utan glasögon, leva med otryggheten att min bror ska dö ikväll/ komma tillbaka ikväll, sitta i sin ensamma ensamhet utan tv eller dator. Köpa en ny telefon... den sjuttielfte i ordningen...
Som en trotsig fyraåring kastar min bror alltid mammas å sin egen telefon allt vad han orkar i backen när han blir arg. Å han blir ofta arg.
Skammen att tänka "Kan han aldrig DÖÖÖÖ nångång" och samtidigt vara så in i helvete rädd för just det.

Det är inte lätt att vara människa ibland.

Puss/ Asta

Vem är du egentligen?



Jag som heter Asta Pastasson har nu bloggat i en hel evighet. Först på Amelia och därefter här.
Jag har skrivit tusentals inlägg av olika karaktär, om allt från smink å kläder till politik å samhällsfrågor till det mer privata å känsliga.

En hel del av er läsare känner jag ju till. Några av er har varit med mej hela långa vägen, i många år, och det är helt fantastiskt ärofyllt. En del läsare har fallit ifrån, andra har tillkommit.
Jag är lite nyfiken på er och skulle vilja att ni tog er tid att svara på nedanstående frågor.
Både ni som brukar kommentera och ni som aldrig gör det. Det är enkelt, det tar inte lång tid...
Tack söta ni på förhand.

1.) Hur länge har du läst bloggen och hur ofta tittar du in?

2.) Läser du alla inlägg eller är det bara vissa ämnen som intresserar dej?

3.) Hur hittade du min blogg?

4.) Vem är du lite kort? Man/ kvinna? Ålder? Vart bor du?

5. ) Vilka ämnen intresserar dej mest och vilka intresserar dej minst?

Puss/ Asta

måndag 22 september 2014

Trött, mottaglig och en doft av tjära

Ett tydligt tecken på att jag är trött är att jag blir känsligare för intryck utifrån.
Jag kan inte sortera, elände från när å fjärran, strömmar in utan att jag kan värja mej.
Det märkliga är att det är inte alltid det närmsta eller det hemskaste som når längst in.
Vissa katastrofer och vissa hemskheter lämnar mej med, om inte en axelryckning, så med ett konstaterande. "Ja ha, hemskt." Annat, inte alls lika dramatiskt får mej att svaja.

Den tiggande, fattiga kvinnan i Köpenhamn som fick motstå hån och fick öl hällt på sej drabbar mej med full kraft.
Att läsa om Magdalenas Graafs sorg över sonen som dog plötsligt bara ungdomen och som hon timmarna innan pratat och skrattat med lika så.
Oron över en vän som är sjuk lämnar mej ingen ro.
Min sons bekymmer lika så.
Och när jag på EKO's nyheter på radion i bilen hem hörde om syriska flyktingar som flyr undan ISIS in i Turkiets flyktingläger, slår upp sina tält överallt, sorgen, skräcken, sjukdomar och döden jagar dem å tänkte på att 13% la sina röster på Sverigedemokraterna som vill förvägra dessa människor möjligheten att ens drömma om en trygg plätt för sina barn så började jag faktiskt att gråta.
Samtidigt läser jag om mördare som styckar offer och rabblar filmrepliker och det berör mej inte.
Min bror ska upp i hovrätten i veckan och kommer med stor sannolikhet att dömas till fängelse å jag orkar inte ta in.

Den mänskliga hjärnan är förunderlig. Hur den sållar och tar in. Vad som blir transparent och inte.
Minis svärmor var här tidigare och hon är galen i naturprodukter. Hon hade köpt någon handgjord salva, ihop rörd av en namngiven person. Den luktade tjära. Ett gammalt fiskeläger.
Å ett minne jag inte riktigt kan få tag i från när jag var riktigt liten träder fram.
En salva min mormor eller gammelmormor hade i en brun apoteksburk. En beigeaktig salva i burk med svart lock som luktade precis så. Luktade en blandning av gott och kvalmigt, av barndom å trygghet.
Jag minns att jag inte tyckte om den där lukten som liten, men att jag tyckte om handen som doftade den.
Luktminnet sägs vara det som sitter djupast, som lagras allra längst.
Förunderligt vilken lagringskapacitet. Å hur något som varit fullständigt bortglömt och inte funderat på under åtminstone fyrtio år plötsligt blir levande igen.
Var fanns det minnet och hur får det plats?

Puss/ Asta

lördag 20 september 2014

Valanalys nr 72 i ordningen

Jag har, som uppmärksamma läsare kanske märkt, nogsamt undvikit att skriva om politik de senaste dagarna.
Jag behövde en paus (jag behövde ge er en paus) för att samla tanken.
Detta val kallat Supervalet som blev... tja, jag vet inte... en besvikelse för alla utom de tretton procent som röstade på Sverigedemokraterna.
En stor uppladdning, ett antiklimax, som blev... ja, vad blev det egentligen?
Ingenting som majoriteten i det här landet hoppats på.
En märklig tom känsla när den statsminister jag hoppats på, vann valet men på bekostnad av så mycket annat och med så många frågetecken kring sej.

Hur kunde det gå så illa att var 8:e väljare valde att rösta på ett rasistiskt och homofobt parti?
Jag har ställt den frågan, jag har läst alla analyserna, jag har föraktat... ja, för jag är inte en större människa än så, de som röstade så. Jag har tillåtit mej göra det, men jag inser också att för att mota Olle i grind nu så räcker inte förakt, vi måste förstå!

I åtta år har vi haft en Alliansregering.
De har följt en tydlig ideologi. De har inrättat flertalet av sina inrikespolitiska beslut utefter det heliga begreppet Arbetslinjen. Arbetslinjen med stort A.
Bort med latmaskarna som hänger sej fast vid A-kassan, bort med simulanterna som utnyttjar sjukförsäkringen. Fram med piskan och in med morötterna.
Alliansen ser ett värde i klassklyftor i samhället.
Det är ingenting jag säger för att vara sarkastisk, det är Alliansen själva som säger det.
Fattigdom gör att människor strävar uppåt, rikedom gör att de fattiga har något att sträcka sej efter, fästa sina drömmar vid.
Alliansen uppfann inte det här hjulet, det har prövats och det används för fullt i många andra länder.
Inte minst i landet Alliansen ser upp till mer än alla andra... The united states of America.
Människor har arbetat. De som varit sjukförsäkrade har minskat. Arbetslinjen har kostat, men ändamålen har helgat medlen, statens finanser är i ordning.
Så har det låtit, men är det sant?

Sanningen är aldrig en.
Det finns alltid olika bilder av sanningen.
Jag skulle vilja säga att även om jobben ökat är fler idag arbetslösa.
Jag skulle vilja säga, och många människor betydligt mer insatta och skolade i ekonomi, håller med mej om att de första jobbskatteavdragen var verksamma för fler arbeten, de sista två-tre har bara gynnat de rika till att bli rikare.
Enligt OECD så ökar samhällsklyftorna fortare i Sverige än i några jämförbara länder.
Ökar mellan kvinnor och män, mellan fattig och rik, mellan de som har ett jobb och de som inte har det.
I takt med att A-kassan och sjukförsäkringen nedmonterades ökade antalet människor som sökte socialbidrag för livets nödtorft och behovet av hjälporganisationer som förser "vanliga människor", inte den grupp av utslagna vi tyvärr känner från förr av missbrukare och psykiskt sjuka, utan vanliga ensamstående mammor med mat och skänkta kläder.
Medelklassen har fått det bättre under Alliansen men de fattiga har fått det långt sämre.
Samhällsklyftor skapar nämligen precis de effekter som Alliansen eftersträvar. Men de skapar fattigdom och utanförskap-också!
Och ekonomin i balans?
Tja, många ekonomer menar att den största anledningen till att vår ekonomi är i balans medan Europa har svajat beror på att vi står utanför euron och har kunnat dra en fördelaktig växelkurs.
Vår regering har lånat, av oss som nation och från utlandet, för att kunna sänka skatterna istället för att investera i välfärden och i nya jobb.
Olika bilder av sanningen.

Jag tror inte för ett ögonblick att Alliansen önskade detta scenario som vi nu står i med Sverigedemokraterna som tredje största parti. Att FLER väljare har lockats av en väldigt restriktiv invandring än av ex skolpolitik, vårdpolitik eller miljöpolitik.
Ändå, får de ta sin del av ansvaret för en del av förklaringen till Sd's framgångar är just fattigdomen med dess konsekvenser. Utanförskap. Känslan av att inte bli lyssnad på.
Tvärt emot Alliansen tror jag att ett samhälle som vill vara starkt ser till sina svagaste, värnar om sina mest utsatta. Ett starkt samhälle har så små klassklyftor som möjligt.
Ett starkt samhälle håller ihop. Klasser. Nationaliteter. Land. Stad.

Sverigedemokraternas missnöjda väljare får själva ta på sej ansvaret att de röstade på ett parti som bla röstade med Alliansen i att höja skatten för pensionärer, ett sjunde jobbskatteavdrag, försämringar av A-kassan. Det rimmar illa med den välfärd de nu så gärna vill bevara.
Sverigedemokraterna vill dessutom göra inskränkningar i mänskliga rättigheter och kring EU's bestämmelser som vi inte har makten att förfoga över själva.
De vill förbjuda tiggeri och landsförvisa rumänska medborgare m fl från att någonsin komma till Sverige igen.
De vill inskränka religionsfriheten.
De vill bokföra och registrera människors politiska, religiösa och fackliga engagemang.
De vill ta bort 1:a maj som helgdag.
De vill inskränka rättigheten till hemspråksundervisning trots att forskningen är överens om att det gör det lättare att lära sej svenska.
De vill minska möjligheten till att läsa svenska för invandrare.
De vill stympa diskrimineringslagen.
De vill dela in svenska medborgare i ett a och ett b lag där b-lagets medborgarskap är vilkorat och kan tas ifrån personen.
De hotar kvinnors rätt till fri abort.
De vill förpassa homosexuella till en lagstiftning vi hade på -60 talet.
Källa på det är bla deras eget valmanifest.
DET får Sd''s väljare ta på sej alldeles själva.

Löfven har nu det delikata uppdraget att milda en minoritetsregering.
Trots att både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet ökade marginellt måste man ändå säga att det parallellt med den främlingsfientliga vinden har blåst en vänstervind genom Sverige i valtider. Feministiskt initiativ stal många vänsterröster men flertalet av deras väljare står på vänster sida i blockpolitiken.
Löfven har således fått ett vänsterinriktat mandat av väljarna. Väldigt få av sossarnas väljare vill se en mittenpolitik och ha en regering bestående av valda delar från Alliansen.
Å för Alliansen vore det ett utdraget självmord och gör att de aldrig kan gå till val enade inför 2018.
Stefan Löfven lär tillsammans med Miljöpartiet få förhandla i fråga efter fråga efter fråga med de olika partierna ur Alliansen för att få igenom en urvattnad version av sin politik under de kommande fyra åren.
Jag tror att det var både strategiskt och moraliskt fel att tacka nej till Sjöstedt och hans väljare utan att ens förhandla. Kraschade förhandlingar vore en sak men denna direkta kalla hand får säkerligen en relativt stor grupp av socialdemokratiska väljare att reagera negativt. 

Puss/ Asta

Asta filmrecenserar: The great Gatsby

 

Igår såg jag... som sista människan i civilisationen... Moulin Rouge och idag såg vi The great Gatsby.
Samma regissör, snarlika i sitt uttryck trots att den förstnämnda är en musikal.

The great Gatsby bygger på en roman av Scott Fitzgerald som publicerades 1925.
Den utspelar sej i -20 talets New York under en het sommar.
Filmens huvudkaraktär och berättare är Nick, författaren som ska ägna sej åt aktiemarknaden och hyr sej ett litet hus i New York.
Han börjar umgås med sin kusin Daisy som är gift med en av Amerikas rikaste arvtagare Tom Buchanan vars liv inte är lika polerat perfekt som det kan synas.
Nick blir indragen i hemligheter han kunnat vara utan.

Senare under sommaren blir han inbjuden till sin granne som bor i ett stort palats.
Mr Gatsby,
Mr  Gatsby är omtalad för sina kolossala rikedomar och spektakulära fester, men få vet ens hur Mr Gatsy ser ut, än mindre vem han verkligen är.
Nick lär känna sin granne och snart indragen i fler hemligheter.
Hemligheter som till slut briserar och för med sej en katastrof för samtliga inblandade.

Det är en svulstig film med vackra klänningar, fantastiska vyer. Den har faktiskt lite musikal över sej utan att vara det. Det är som om historien berättas med STORA bokstäver och personerna eller replikerna blir aldrig riktigt trovärdiga.

Men jag gillar den. Hyfsat gillar jag den. Den får en stark 3:a.

Puss/ Asta

fredag 19 september 2014

Samma bild, nytt inlägg



Nej, det är ett nytt inlägg. Jag använder bara samma bild en gång till.

Jag upptäckte något när jag tittade på den här bilden. Någonting nytt. Trots att jag ser den här nunan var eviga dag i spegeln.
På den här bilden är jag vansinnigt lik min mormor.
Jag har aldrig sett det förr, visst vissa drag har vi gemensamma, men hon var brunögd, mörkare och mycket vackrare än jag.
Men den här bilden!
Jag ser hur hon tittar på mej genom den. Jag vet inte vad det är, samma blick, samma drag kring munnen, samma rynkor kring ögonen men framför allt samma uttryck. Ett uttryck som sällan fångades på foton av min mormor eftersom hon inte tyckte om att vara med på bild och kröp ihop snarare än utstrålade den pondus som hon ofta hade på riktigt.

Jag vet inte...
Men av någon oförklarlig anledning gjorde det mej glad. Jag är stolt över det.
I bloggtorka här om dagen läste jag ett av mina gamla inlägg från september för två år sedan.
I ett av dem skrev jag om ett tjafs jag och mormor haft.
Det var så typiskt för mormor.
Klockan "nästan mitt i natten" på morgonen fick jag ett sms där hon skrev "Varför svarar du mej inte?"
Jag hade inget missat samtal och lite senare på morgonen ringde jag upp å fick en klassisk gnällutskällning över att jag aldrig hör av mej, inte bryr mej, aldrig kommer dit, livet är skit osv.
Jag minns allt det där. Jag menar jag MINNS precis hur gnällig och bitter hon kunde vara å hur trött jag ofta var på henne.
Å samtidigt saknar jag henne. Jätte mycket fattas hon mej.
Jag är så ledsen över att hon inte fick se å lära känna Ängla och Noah.
Jag är så sorgsen över att hon inte fick se mej i min roll som mormor.

Jag saknar hennes omtanke.
Jag saknar hennes pussar rakt på munnen.
Hur hon alltid klappade mej på kinden.
Jag saknar att få vara någons "lilla."
Det låter säkert jättedumt men jag gör det.

Jag saknar dej mormor. Jag hoppas du finns där uppe, att du tittar till oss, att du går med oss.

Puss/ Asta

torsdag 18 september 2014

Läppen



Ergo sum skrev en komplimang till mej att jag hade fina läppar.
Jag får komplimanger för den ibland.
Å jag är rätt nöjd med dem. Min stora mun ger mitt ansikte karaktär och framför allt är de väldigt bra på att pussas.
Att vara nöjd med min mun betyder mycket för mej. Jo men faktiskt.
En gång, genom hela min barndom och uppväxttid, var den källa till mitt stora komplex.

Jag minns att barnen på gården tidigt retade mej för den.
Mamma brukade oxå tråka mej för min underläpp, särskilt när jag var sur å putade med den.
"Du har så stor läpp så du behöver inte göra den ännu större" retades hon.
Inte så snällt kanske, men jag tror inte hon menade så illa, däremot TOG jag väldigt illa vid mej för jag visste ju att den var stor. Grotesk.
En gång på vintern... jag tror inte jag börjat skolan... kanske var jag 5-6 år frös jag fast med läppen i en mattställning på gården. Jag hade tryckt munnen mot den och frös fast.
Grannungarna tyckte ju det var hysteriskt roligt.
Jag minns dom som "massor" och de skrek å hurrade över att jag satt fast med min stora läpp, min NEGERLÄPP.
Jag minns hur jag slet mej loss, att det gjorde jätteont och att det blödde hur mycket som helst.

I skolan under låg och mellanstadiet förde jag till den där gruppen av ungar som inte var riktigt mobbade men heller inte populära, vi som levde i något slags skymningsland och fick våra glåpord kastade efter oss.
Mitt var så klart "Läppen."
Under tonåren var det ibland killar som sa att jag "Egentligen var söt, hade snygga bröst å så där, snygg... om det inte vore för... just det, läppen."

Långt upp i vuxen ålder hatade jag den. Pudrade lätt över den så att den åtminstone skulle hålla en diskret färg. Tänkte alltid på den i mötet med nya människor.
Jag vet inte riktigt när det gick över. När jag gick från att skämmas till att acceptera och från att acceptera till att tycka om.
Men det gör jag nu. Tycker om min mun.
För att den är generös, "jag" och bra på att pussas. :)

Puss/ Asta

Tatueringar, fjärilar och galna hundtanter







Bild: Stulen på google

Jag är så himla sugen på att tatuera mej igen men har grunnat på motiv.
Älskar tatueringar men det får aldrig bara vara en vacker eller ball bild, det måste symbolisera något som jag kan stå för även om 30 år. Något som är viktigt i mitt liv, nu och då.

I nacken har jag en tatuering av Märta som valp.
Jag fick tatueringen av mamma i fyrtio års present och den kommer alltid att vara en minne av Märta... mitt ankare i livet... och av mamma.
På min vänstra axel har jag en tatuering med en helt annan historia.
Den var min första tatuering. Gjord i forntiden.
På den tiden hade man... åtminstone inte i småstan... egna motiv eller ens önskningar om vilken tatuering man skulle skaffa.
Jag ville har en tatuering. Punkt.
Alltså gick jag till tatueraren i stan. Valde motiv i hans pärmar.
Det mesta var skepp, nakna skrevande kvinnor, ankare, döskallar å annat "manligt."
Mitt i pärmen satt "tjejmotiven." En blåklocka, en ros, en delfin, en nalle... typ.
Vilket var mest jag?! Tja, nallen som kramade ett hjärta var ju sött så den fick det bli.
Ca 4 cm hög och 2 cm bred.
Perfekt.

Perfekt... tyckte jag kanske ett tag.
Nu mera skäms jag nästan när folk frågan "Men vad har du på axeln?"
"Ehhh, en nalle."
Rätt länge har jag känt att nallen måste bort!
Det är han eller jag lixom.
Alltså vill jag ha en cover up på den, för er som inte talar tatueringsspråk betyder det "tatuera över."

Min viktigaste roll i livet är den som mamma.
Det viktigaste jag gjort under jordelivet är att ha född och fostrat barn.
Det största jag fått... alldeles till skänks... är mina barnbarn.
Det vill jag på något sätt föreviga i en tatuering.
Men inte med text, namn är kanske fint om man har få barn... max två... eller möjligen om de har väldigt korta namn.
Jag har fyra barn och hittills tre barnbarn och flertalet av dem har inga korta namn.
Då har tanken på fjärilar som symboler växt hos mej.
För att de är... vackra och har dynamik i sin rörelse.
Jag tänker mej väldigt ogenus färglägga dem i rosaröda färger för tjejerna i familjen och blågröna färger för killarna. För att det ska bli mer symboliskt.
Den första fjärilen ska sitta placerad nån halv decimeter under vänster nyckelben... clavicula heter det på latin, visst är det fint? Cirka fem centimeter under clavicula. Å den ska då vara rosa/röd för äldsta dottern.
Sen kommer nästa nästa fjäril... oxå rosa/röd... för andra dottern på själva axeln.
Tredje... blå/grön... för sonen ska täcka nallen med hjärtanet och för evigt förpassa den till himlen för tatuerade nallar.
Fjärde... rosa/röd... för Mini längre ner på vänster överarm.
Och sen är det barnbarnens tur som följer samma färgregler men som ska vara mindre och flyga mer fritt.
Visst låter det fint?

Jag vill även sätta en text i nacken, ovanför Märta.
"Kom ihåg mej då"
För Märta. För mej. Å som en hyllning till min favoritlåt alla kategorier av Lars Winnerbäck.

Gottfrid?
Tro mej :) Jag har funderat på en plats för honom å hans porträtt med.
Mini påpekar att det inte kommer se klokt ut när jag är gammal å ligger på hemmet och har tatuerat in alla mina 18 hundar som komma skall efter prinsen jag har idag.
Men då svarade jag att det vore väl JUST det som anstår en crazy dog woman!

Vad tror ni om planerna?
Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta

onsdag 17 september 2014

Vad har du på läpparna?


Vad använder du på läpparna? Vilka är dina favoriter?
Själv varierar jag utefter klädsel och humör.

Ofta använder jag bara ett cerat. Elisabeth Arden är HELT överlägset.
Vårdar och sitter kvar på läpparna. Har solskyddsfaktor 15.
Syns utan att ge glans.
Dyrt men drygt. Går att använda på allt som är torrt bortsett från torr humor. <
Kanon på frasiga nagelband.



Ett annat diskret läppstift är Max factor Sun bronze.
Det är inte helt perfekt i färgen, jag hade en gång ett läppstift av okänt märke i färgen Mink.
Saknar det men detta duger.
Syns, ger läpparna "sin plats" men tar inte för mycket fokus.




De dagarna jag vill synas passar Isa Doras femme fatal matta läppstift perfekt.
Sitter (som fan) och tar plats.
Ett läppstift som folk gillar eller inte gillar.
Jag får jätte mycket komplimanger varje gång jag har det men det finns oxå dom som säger att det ser hårt ut eller gör mej äldre.








Min senaste favorit är den här. Isa Dora Twist upp gloss stick.
Min första läpppenna.
Den ger fin färg, är lätt att måla på snyggt, sitter hyfsat, håller läpparna mjuka men ger inte samma hårda look som läppstift.


Puss/ Asta

Vad tänker du?

10702006_10152806767732577_7514423683885573406_n

Lånad bild från Lady Dahmers blogg som jag tyckte var så himla bra!
Självklart inte "bra" som i att jag instämmer utan bra för att den är så talande. För att det är just de här argumenten som man som antirasist ständigt stöter på i diskussionen.

Jag har självklart svar på varenda punkt här. Det mesta stämmer helt enkelt inte.
Annat är kraftigt överdrivet och ytterligare annat är ett resultat av den segregation det innebär att vara fattig och utanför inte av att ha någon annan etnicitet.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

tisdag 16 september 2014

Det är på riktigt.

 

Postval. Inte post som i brev, post som i efter. Postval.
Luften gick ur mej efter valkvällens resultat och efter Löfvens... i mitt tycke... märkliga agerande.
Det är en konstig känsla. Detta att ha vunnit ett val men att vara besviken.
Att vakna upp dagen efter med en tung känsla i kroppen.

Miljöpartiet gjorde inte alls om framgångssagan från EU valet. Trots årets sommar med bränder och översvämningar. Vänstern gjorde inte heller det val många trodde de skulle göra efter sina krav på vinststopp i välfärden som delas av en stor del av befolkningen, en långt större del än Vänsterpartiets sympatisörer.
Egentligen blev det ett förlorat val för alla partier utom ett... Sverigedemokraterna och det sög musten ur mej.
13%!!! röstade på ett rasistiskt och homofobt parti. I min landsända är det ännu fler, siffrorna hålls nere lite tack vare Norrland och storstäderna.

Jag har läst och hört runt omkring mej stämningar av icke Sverigedemokrater som tycker att Sd och Sd's anhängare behandlas orättvist. Att det är ett demokratiskt valt parti och att det måste respekteras.
"Vi kan väl vara sams ändå?" "Människor måste få tycka olika!" "Jag känner många Sverigedemokrater som är jätte fina människor."
Ehhh, alltså förlåt mej men nej!
Det är en demokratisk rättighet att få rösta på vilket kalle anka parti som helst, men det är oxå min demokratiska rätt att få säga vad jag tycker om det.

Hur ska jag försöka få er att förstå?
Jag har pratat med vänner efter valet som bott här i många herrans år men som inte längre känner sej välkomna. De är inte "lite besvikna", de är inte ens kyligt förbannade som jag är. De är rädda, ledsna...
"Vart ska vi ta vägen? Mina barn har vuxit upp här. De känner Sverige som sitt land."
"Jag är muslim. Jag går inte runt och är aggressiv eller vill mörda folk, det är idioter som gör så, mördare inte muslimer."
"Ska vi inte hjälpa människor som flyr för sina liv, jag har flytt för mitt liv, vem av alla dessa rasister har flytt för sitt liv?"

Jag har tröstat gråtande människor med ursprung från andra länder. Strukit dem över ryggen, försökt övertyga både dem och mej om att majoriteten tycker inte så här. Trots allt tycker inte 87% av befolkningen så här. 87% är många fler än 13%.
Jag har tröstat homosexuella vänner som varit... förtvivlade. Där Sd sympatier splittrar familjer, klyver dem mitt i tu. Där de känner att de offrades för att deras röstande vänner eller släktingar medvetna om partiets homofoba politik ändå röstade för att "de är så jävla trötta på massinvandringen."
Det är på riktigt! Det handlar om riktiga människor som inte bara blir arga eller irriterade över att rasismen sitter som Sveriges tredje största parti. De är rädda, kränkta, övergivna.
Mina vänner. De jag tycker om och älskar.
Så kom inte här å snacka med mej om att jag är hård i tonen och inte respekterar folks fria val!

För 4-5 år sedan kunde jag faktiskt inte drömma om att ett parti som Sverigedemokraterna, med Sverigedemokraternas bakgrund och mylla men Sverigedemokraternas i princip dagliga skandaler där det hoppar rasistiska grodor skulle kunna bli Sveriges tredje största parti.
Nu?! Nu tror jag fan att vad som helst kan hända. Det skulle inte längre förvåna mej om Sd är riksdagens största parti 2018.
Minns Kent Ekroths ord järnrörsnatten till Soran Ismail. "Det här är mitt land, inte ditt. Vänta du till efter valet då blir det synd om dej."
Å i detta val sa han något liknande om den fria pressen efter att de som folkvalt parti nekade Expressen att delta på partiets valvaka. Där tweetar någon om att han inte kan stoppa media  och han svarar "Ha ha, det gör vi i sinom tid."
En obehaglig liten karl det där som verkar ha ganska tydliga visioner.

Så nej. Ni kommer aldrig få höra mej brista ut i We shall overcome... aldrig.
Aldrig!

Puss/ Asta

måndag 15 september 2014

Är Sverigedemokraternas väljare rasister?

 

Är 13% av de som röstade rasister?
Nej, så tror jag inte att det är.
Är 13% medvetna om att de röstade på ett rasistiskt parti?
Ja, allt annat vore oerhört märkligt med tanke på hur skandalerna avslöjas, i stort sätt dagligen, kring partiets företrädare.

Majoriteten av partiets väljare är bekymrade över massinvandringen och vad den gör med Sverige.
De är förbannade över att övriga partier inte vill se problemet.
Problemet som de ser. Å de är framför allt människor på landsbygden. Allra värst i Skåne.
I min villa välmående valkrets blev Sd näst största parti.
I storstäderna, där segregationen är som störst, har Sverigedemokraterna inte samma stöd.

Som representant för "dom andra, de som inte ser problemet" får jag ge dem rätt.
Nej, jag ser inte problemet. Jag ser inte massinvandringen.
Jag ser att vi tar emot en promille drygt av världens flyktingar.
Jag ser att vi har den värsta flyktingkatastrof sedan Andra världskriget och att människor flyr för sina liv, i små motorbåtar över Medelhavet med risk för sina liv för att försöka finna tryggheten i Europa.
Vi har som land tagit emot stora flyktingströmmar förut, senast under Balkankriget.
De är nu svenskar som arbetar och lever i det här landet och bidrar till vår välfärd.
Jag ser att plockade man bort de med utländsk härkomst från min arbetsplats så skulle den få klappa igen.

Anledningen till alla hemskheter och brister i välfärden vi får rapporterat om stavas inte Ahmed eller Soha eller Arsim eller Latifa.
Anledningarna till att 13% av grundskoleeleverna inte har gymnasiekompetens, att 93 åriga Signe fått ligga med kissblöja i 7 timmar, att hemlösa väljer mellan ett brofäste eller en trappuppgång som sovplats är många men de har inte med invandringen att göra. Det har med åtta år förd Allianspolitik att göra, en politik som Sverigedemokraterna dessutom stött i nio fall av tio.
Under "arbetslinjen" har många sjuka tvingats ut i olika arbetsåtgärdsprogram. Andra har blivit utförsäkrade och fått söka socialtjänst. De fattiga människorna har blivit fler och fattiga människor får fattiga barn.
I Sverige växer klyftorna snabbast av alla OECD länderna. Inkomstskillnaderna mellan de fattiga och de rikaste har ökat. Detta är en politik som Sd har stått bakom så kom inte här och snyfta om att välfärden faller samman, kom inte här å skyll det på invandrarna!

Puss/ Asta

Supervalet 2014



Det var detta valet det å jag ska försöka mej på någon form av sammanfattning.
Tung är känslan, det högtidliga förväntansfulla har försvunnit.
Det är söndag kväll, jobb imorgon, förkylningsblåsor i hela munnen, lätt illamående efter hetsätning av Estrella chips i vitlöksdipp.

Valet gick delvis som jag förväntat mej.
Vi kommer byta statsminister. Feministiskt initiativ kom inte in. Sverigedemokraterna växte.
Så långt stämde det med min tro men Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjorde ett långt sämre resultat än vad jag förväntat mej, sannolikt delvis för att det blev konkurrens om vänsterrösterna med Fi och att de rösterna nu föll bort.
Sverigedemokraterna gjorde ett långt bättre val än vad jag befarat och blev med marginal Sveriges tredje största parti.
Med anledning av Vänsterpartiets och Miljöpartiets klena resultat blev därtill deras vågmästarroll betydligt kraftfullare än vad den varit tidigare och jag förstår faktiskt inte hur Löfven skall klara av att regera denna härdsmälta?!
För mej är Sverigedemokraternas framgångar långt svårare att bära än vad segern är söt över att Alliansen förlorade.

Sju partiledare har anledning att känna sej besvikna och oroade inför framtiden.
Bara en partiledare är glad. Bara ett parti har gjort ett bra val.
Folket har sagt sitt och SD blev som sagt 3:e största parti i Sverige.
I mitt lilla distrikt blev det andra största parti.
Om någon av er läser nu... Jag SKÄMS över er. Skäms å skräms.

Jag hade velat se en regering ledd av Stefan Löfven med starkt inflytande av Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet. Jag sa innan valet att jag inte vill se nåt jäkla flirtande över blockgränsen...
Nu är jag inte längre lika säker.
Jag kan åtminstone inte se hur Löfven ska kunna regera med det underlag som S, V och Mp skrapar ihop. Kan han det så är det ju jättebra.
Viktigast för mej i nuläget är att hålla Sd utanför inflytande och i det spelet är alla metoder tillåtna.
Odemokratiskt?
Knappast! I denna dystra stund ska vi komma ihåg att 87% av svenska folket är ickerasister och ickehomofober. Vi måste minnas det!

Godnatt.

Puss/ Asta

söndag 14 september 2014

Valdag och ett foto i timman

VALDAG detta supervalår 2014 har blivit till EFIT dag på Astas blogg.
Häng med...

Vaknade kring 10 tiden. Trött, snorig å med halsskav men ändå med känslan av att det här inte är vilken dag som helst.



Kl 11:00. Tuggar i mej frukost och talar med världens sötaste groda.



Kl 12: oo hade jag duschat å ålat i mej i mina superslimmade valröstarbyxor.
Det har nog slunkit ner en eller annan ostsmörgås för mycket i den magen ja.



Kl 13:00 (egentligen något senare men nu är detta ett EFIT inlägg) går jag så in i vallokalen.



Ni får två bilder denna timma för detta är ju vad hela dagen handlar om. Personröstade i både riksdagsval och kommunval.



Kl 14:00 Hemma i verkligheten igen. Vardag som helgdag, vilken-sketen-söndag-somm helst som valdag.

 

Kl 15:00 På ICA för att valvakehandla



kl 16:00 Dagen till ära. Ärtsoppa med stark senap och pannkakor till efterrätt



Kl 17:00 Wordfeudspel å vila med Gottepojken som sällskap.



Kl 19:00 Bullar upp inför valvaka i väntan på gästerna (som inte kom.)



Kl 20:00 Valu. Visar preliminärt att Fi kommer in och att vi får en ny regering.



Kl 21:00 Jag å fåret Bärta tar ett glas alkoholfri skumpa... för att fira eller dränka sorger.



Kl 22:00. Så här ser det ut i mitt valdistrikt


Avslutar EFIT dagen, återkommer med analys av valet.

Puss/ Asta

lördag 13 september 2014

Rösta efter ditt hjärta. Rösta efter ditt förstånd.

Klockan 08:00 imorgon öppnar landets vallokaler. Tolv timmar senare stänger dom.
Supervalåret 2014 kommer att vara till enda och rösterna skall räknas.
Därefter inleds en ny mandatperiod.
Kanske blir det statsminister Fredrik Reinfeldt som får fortsatt förtroende att leda landet i ytterligare fyra år.
Mer sannolikt blir det någon form av rödgrön koalition som tar över.
Kanske får vi för första gången in ett feministiskt parti i riksdagen. Kanske blir ett rasistiskt parti tredje störst.
Vi VET ingenting ännu. Väljarmätningar hit och dit. Ingenting är klart, ingenting är avgjort.

Demokrati är inget fullvärdigt system. Den har brister och den är över tid föränderlig.
Den måste försvaras varje dag men framför allt varje valår.
Det är din medborgerliga plikt och rättighet att få rösta. Den som avstår ger i praktiken bort sin röst åt någon annan att bestämma.
Människor dör runt om i världen för denna rättighet.
Använd din rätt och din skyldighet. Se till att gå och rösta i morgon!

Politik är en stor del av min livsluft. Det borde vara så för alla. För politik är faktiskt allting, den berör oss dagligen i vår vardag. Den berör vår barnomsorg, våra arbeten, vår sjukvård, vår skola.
Den berör vårt boende, vår trygghet, våra livschanser.
Politiken formar förutsättningar för människor utefter olika ideologier.
Alla älskar de Sverige. Alla vill de Sverige väl.
De har bara olika syn på hur det bästa Sverige kan se ut.

Rösta efter ditt hjärta. Rösta efter ditt förstånd.
Försök att bortse från sakfrågorna. Nästan alla partier har saker som jag håller med om men också saker jag inte håller med om.
Tänk istället på vilket samhälle du vill ha. Vilken människosyn du delar.
Väg argument och känn efter i ditt hjärta och så röstar du.
Sju partier i Sveriges riksdag står upp för demokratin och värnar människors lika värde.
Ett parti gör det samma och aspirerar på att få komma in i politikens finrum riksdagen.

Ett parti skiljer ut sej.
De säger det själva. De vill inte tillhöra etablissemanget.
De härstammar ur fascistiska och nazistiska rötter och de ÄR idag ett rasistiskt parti.
De gör skillnad på människor och människor. Utifrån var ifrån de kommer och utifrån vilken Gud de tror på. De gör skillnad på människor utifrån vem de älskar.
Gång, på gång, på gång avslöjas folkvalda ur detta parti med handen i den rasistiska syltburken.
Gång, på gång, på gång uttalar de som är satta att bibehålla vår demokrati med näsan i människors sängkammare.
Gudstro och vem jag ligger med ska Sverigedemokraterna ta och skita i!
Låt inte ett parti som skiljer på medborgare i ett a och ett b lag, ett parti som vill stänga våra gränser för den promille av flyktingar som med fara för sitt liv tar sej hit bli landets tredje största parti!

Rösta efter ditt hjärta. Rösta efter ditt förstånd.
Det är allt jag ber om.
Må bästa lag vinna. 

Puss/ Asta

fredag 12 september 2014

Tio reflektioner av dagen



1. Slutdebatt i Svt idag före valet.
Reinfeldt såg uppenbart spänd och irriterad ut. Om jag försöker se honom med neutrala ögon så gör han sej väldigt mycket bättre när han försöker vara så där statsmannaaktig än när han kör sin nuvara högarroganta stil.

2. Min flört med Miljöpartiet började redan vid EU valet. Grön har jag varit i många år men jag har alltid röstat S.
Senaste dagarna har jag vacklat något så Jonas Sjöstedt är oerhört bra, för en politik som jag i mnga stycken kan inordna mej under och är en härligt underhållande och bitvis sarkastisk retoriker.
Men nu har jag bestämt mej! Slutvelat.

3. Snuvan, tröttheten, ledvärken, huvudvärk, halsskavet sitter i.
Min "springa-lite-varje-dag" strategi har där med gått å fanders precis som plankutmaningen.
Det svider nästan lika mycket som att vara sjuk. Och som att ha en inställd efterlängtad parmiddag imorgon.

4. Disk. Denna never ending story. Som inte tar hänsyn till att man är sjuk.

5. En liten tvååring är borta.
Läste det på Aftonbladet nu ikväll.
Försvann från sina farföräldrars bostad vid 16 tiden i Dalarna.
Det överskuggar alla mina tankar. Ger mej ont i magen.
Det är många timmar för ett litet barn. Det är mörkt och kallt ute.
Helikoptrar, hundpatruller, poliser och allmänheten är ute och letar.
Måtte de hitta honom snart. Måtte de finna honom vid liv.

6. En liten ettåring hittade av en slump vid en husrannsakan ihop med en hund som var i så dåligt skick att den fick avlivas.
Mamman hade anhållits men inte sagt något om sitt barn?!
Måtte hon aldrig komma nära ett barn eller ett djur igen.
Mitt hjärta blöder men detta barn är åtminstone för nu omhändertaget och tryggt.

7. Jag har gosat med Noah ikväll som de flesta andra kvällar.
När han kom ner till mej i tv soffan strax efter att jag läst om den försvunna tvååringen var han endast iförd blöja och ett stooort leende när han fick syn på mommo.
Jag tryckte den varma lilla gosiga kroppen mot min.
Han håller på att få tänder nu. Hugger på allt.Mysigt när han tar tag i kinderna med båda sina knubbiga händer och sen stoppar in hela min haka i sin mun.
Gott att tugga tycker han men efteråt grimaserar han alltid. Jag smakar tydligen inte så gott... rå.

8. Jag har fått det ena paret av mina glasögon och det är härligt att kunna se riktigt igen.
Mina familjemedlemmar anser att det är nästan precis sådana som Göran Hägglund har så numera går jag under namnet "Mormor Göran."

9. Jag saknar mina barn. Det är dags att ses hör ni.

10. Gottepojken har fortfarande besvär med ögonen. Har sköljt med NaCl dagligen men det har inte hjälpt.
Ska intensifiera det i helgen (han HATAR det) och ringa veterinären på måndag om det inte blir bättre. Någon som vet om även hundar behandlas med samma sorts salva som människor? 

Puss/ Asta



torsdag 11 september 2014

Kvinna/ man



Jag gillar att vara kvinna.
Jag tror på biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Relativt omodernt att säga i dessa tider men jag gör det.
Evolutionen tar oändligt med tid på sej att förändra något och det här med hormoner å signalsubstanser är mäktiga grejer.
Östrogen och testosteron.
De flesta kvinnor har mer östrogen och de flesta män har mer testosteron.
Å det GÖR saker med oss så klart.
Jag vill redan nu betona att kvinnligt och manligt inte alls är något statiskt utan grader i mänskligheten. Alla män har inte snoppar, alla kvinnor har inte menstruation.

Jag gillar smink. Älskar nagellack, höga klackar, tuttar och andra "kvinnliga" attribut.
Jag värderar högt egenskaper som ses som klassiskt kvinnliga och som säkert är en kompott mixad av både ursprung och uppfostran.
Jag har ingen lust att bete mej mer "manligt" för att vinna respekt eller få lov att ta plats.
Jag är trött på att kvinnor ska anpassa sej, ta plats, skrika högre.
Varför i hundan kan inte männen anpassa sej efter oss?

Jag kallar mej feminist.
I det begreppet lägger jag att jag anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter... ekonomiskt, juridiskt, sexuellt och på alla andra områden.
I det begreppet lägger jag även att jag ser och vill förändra att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle.
Män och det manliga premieras i samhället.
Att vara en "pojkflicka" ses som något positivt och starkt.
Vi flickor och kvinnor ska gärna behaga män men ve oss om det märks på oss. Om det syns att vi försöker. Då blir vi genast klassade som korkade små bimbos.
Ordet "flickpojke" existerar inte.
Om det gjort det hade det varit ett skällsord.
Ingen hade använt det i sammanhanget "han är så socialt kompetent och hänsynsfull."
Att "ha stake" ses som något modigt å rejält. Att "vara en fitta" som något korkat och fegt.
Alla dessa begrepp. Alla dessa föreställningar påverkar oss.
En del ser det. Andra inte.
Ändå är det så lätt att falla in i gamla fällor.
Som det här att behaga. Hur många gånger har jag inte kommit på mej själv att fnissa åt något en man säger som absolut inte är roligt, som kanske är rent sexistiskt?
Jag fnissar... invant... och sedan stelnar leendet när beteendet väl når mitt medvetande. Som en reflex.
Eller det här med att delta i ett gräl, veta med sej att man har rätt... men sedan när ilskan väl lagt sej bli ledsen eller känna ansvar för att det blev otrevlig stämning.
"Det var ju onödigt sagt" eller "Jag borde inte ha provocerat så."  "Nu blev hen ledsen."

Å jag tänker...
Ja jag tror att flickor generellt har mer empati, mer omvårdnad, mer social kompetens än vad pojkar. har. Utifrån biologi.
Jag tror att pojkar har mer naturlig dominans, stridslystnad, tävlingsinstinkt än vad flickor har. Utifrån samma biologi.
Därför är det så viktigt att vi fokuserar rätt i vår fostran och umgänge med barn.
Att inte uppmuntra det söta, rara, bekräftelsesökande hos flickor. Att stötta deras kompetenser och mana dem till att våga. Klättra högre, tänka större.
Å lika viktigt att fostra pojkar till mjukare värden. Uppmuntra deras empati, deras förmåga till samspel, till hänsyn.
Sedan jag fick barnbarn har jag funderat allt mer på sådant här. Hur vi alla vinner på att uppfostra våra barn så att vi stödjer dem i de egenskaper som de har svårast för.
Att bredare och mer flytande accepterande könsnormer gör oss till lyckligare människor.

Puss/ Asta

onsdag 10 september 2014

Underbara Claras inlägg

Sprider "Underbara Claras" blogginlägg här. Betonar att det INTE är mina ord men att jag instämmer i varje stavelse. Hoppas att hon inte har något emot att jag gör så här men jag vill att så många människor som möjligt ska läsa dessa rader.
Varsegoda!

Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting.

När jag var liten gick en våg av rasism genom Sverige. På den tiden var det rädslan för nazisterna med rakade skallar som höll mig vaken om nätterna. Jag önskar att jag kunde säga att det är bättre nu. Men det är värre. För fortfarande sitter rasister i Sveriges riksdag. Och Ian Wachtmeister från Ny Demokrati inbjuds till Agenda för att på bästa sändningstid kommentera partiledardebatter. När Mona Sahlin köpte Toblerone på statens kontokort uppstod en politisk kris. Men när SD-politiker önskar livet ur ensamkommande flyktingbarn, hotar folk med järnrör och säger sig hata muslimer fortsätter partiet bara att växa.
Det är val nästa helg och jag vill lägga min röst på den politiker som precis som jag ligger vaken i vargtimmen och oroar sig över klimatförändringar. Som inte säger ”Sverige gör tillräckligt” utan säger ”Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska vara bäst i världen”.
Jag vill lägga min röst på den som värnar samhällets minsta och svagaste. Som kommer hjälpa utsatta grupper, vare sig de är utsatta på grund av kön, läggning, ålder eller etnicitet.

Jag vill rösta solidariskt med de som har det allra sämst i samhället. De arbetslösa, sjuka eller helt utförsäkrade som sett ett redan fattigt liv bli allt fattigare de senaste åren, bara för att de som har jobb och är friska ska få känna att ”det lönar sig att arbeta”.
Jag vill lägga min röst på den politiker som förstår att jämställdhet är en ödesfråga. Så väl mellan klass som mellan kön. Och jag kommer göra det lika mycket av solidaritet som av egoism. För jag vill vara trygg. Jag vill att mina barn ska vara trygga. Samhällen med små klyftor mellan fattiga och rika är mindre konfliktdrabbade. Det gagnar alla. Och en dag är det jag som är sjuk eller arbetslös.

Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka.
 

Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.

När jag röstar på söndag kommer det inte vara som att ta ett lån eller köpa en bil: Vilket parti ger mig bäst erbjudande? Mest kvar i plånboken? Nej, när jag röstar på söndag så kommer jag ha visionen om mitt Sverige för ögonen. Ett helt annat Sverige än dit vi nu är på väg.

måndag 8 september 2014

Näst största parti inom LO

Det återstår inte ens en vecka kvar till valet. Detta Supervalår- 2014.
Jag känner mej rätt säker på att Sverige idag om en vecka har bytt regering. Formellt åtminstone även om den ännu inte är på plats och i arbete.
Och för det är jag tacksam. Så klart.

Samtidigt känner jag mej trött.
Lika säker som jag är på att nästa statsminister heter Stefan Löfven, lika säker känner jag mej på att Sverigedemokraterna kommer att göra ett lysande val.
Kanske tredubbla förra valets siffror, förmodligen bli tredje största parti.
Den samlade media och sociala medier bilden säger mej det, men oxå "snacket" runt om kring mej, stämningarna, acceptansen för Sverigedemokraterna som ingenting verkar rå på.
Inga avslöjanden, inga skandaler i världen biter på dem.
Idag höll jag för första gången i mitt liv med en Sverigedemokrat på twitter.
Hen skrev: "Varför pudlar Sd för minsta lilla rasistanklagelse, Stå för det ni säger och skippa den där förbannade nolltoleransen. Vi röstar Sd ändå."
Och precis så är det ju. Det drabbar inte Sverigedemokraterna att deras företrädare gång, på gång, på gång häver ur sej rasistiska saker för flertalet av sympatisörerna tycker så ändå.

Å det är där någonstans som ilskan gått ur mej som luften ur en ballong.
Det är där någonstans jag känner en sådan uppgivenhet och faktiskt... ja, faktiskt sorg.
Sverige är ett mer uppdelat land än någonsin. Mellan stad och landsbyggd, mellan invandrare och etniskt svenska, mellan fattig och rik, mellan antirasister och rasister/ missunnsamma kränkta vita män, mellan oss som väljer tolerans och tycker att mångfald är något positivt och de som delar in människor i vi å dom och som ställer behövande mot varandra.
Jag läste i makens facktidning att Sd är näst största parti bland LO väljare.
Förstå detta oerhörda. Arbetarnas organisation. Löntagarnas organisation.
Sverigedemokraterna som (om vi försöker blunda för hur de ser på utlandsfödda människor på flykt och på kvinnor) som har röstat med regeringen Reinfeldt i 9 frågor av 10 som försämrar och försvagar facken, A-kassan, sjukförsäkringen osv.
Näst största parti där.
Jag ids inte ens bli arg. Jag blir ledsen.

Här om kvällen hade jag jobbat över någon halvtimma.
När jag gick mot parkeringen var den öde. Det var mörkt.
Jag hörde berusade män, alldeles nära. De skrek, men jag hörde dem när de pratade oxå.
Men i mörkret såg jag dem inte.
De sjung "Jimmie Åkesson sha la la la laaaa" och skrek Sieg heil och Sverige åt svenskarna och faktiskt kände jag mej nästan lite rädd när jag väldigt raskt gick mot min bil som stod parkerad en bra bit bort. Hjärtat tickade fort i bröstet medan jag hoppades att de inte skulle lägga märke till mej.
Jag tänkte på Sd's valaffischer om att svenska kvinnor ska känna sej trygga ute på gatorna om kvällarna. Såå... så ironiskt.
Ids inte bli arg. Jag blir ledsen.

Jag har lyssnat mycket på Jimmie Åkesson sista tiden. I olika intervjuer, i hans utfrågning på Svt och senare av svenska folket i Karlavagnen på Sveriges radio.
Så många positiva röster där. Glädje och tacksamhet mot Åkesson som vill förbjuda tiggeriet, som vill att Sverige ska bli som Danmark och Finland, som vill stoppa "massinvandringen" osv.
Och Jimmie Åkesson, vältalig och slipad talar om all invandring som ett problem.
Säger saker som att invandring kommer även finnas i hans Sverige men då i ett antal "vi mäktar med", så vi ändå "kan hålla ihop landet", muslimer kan tillåtas utöva sin tro "inom sina egna fyra väggar." Invandrare är alltså ett problem. En ekonomisk belastning. Något vi kan hålla ihop mot. Bevara oss ifrån. Han säger att han kan tänka sej utvisa människor som begår brott el som  stider för annan armé, han drog exempel "åker ner och mördar civila" trots att de allra flesta som åker ner och strider bär kurdiska anor och vill försvara civila mot IS. Hur som helst, dessa ska kunna utvisas, även om de är födda här.
Två klassers medborgare med andra ord.
Mitt barnbarn Ängla skulle i Sd's Sverige inte vara en 1:a klassens medborgare. Hennes medborgarskap är omgärdat med villkor.
Förstå den människosynen! Förstå detta parti som så många svenskar sympatiserar med att de förväntas bli tredje största parti.
Ids inte bli arg. Jag blir ledsen.

Puss/ Asta

Sjukt stolt över mej själv.

 

Jobbat, jobbat, jobbat, jobbat.
Det är vad jag har gjort sista tiden. Sju av de senaste åtta dagarna har jag jobbat.
Igår kväll när jag kom hem hade jag ont i hela kroppen. Jag var helt sinnessjukt trött och det kändes som om influensan skulle bryta ut vilken sekund som helst.
Men halv sex när klockan ringde i morse var jag ändå fit for fight igen. Nå ja, jag kunde stå upp och borsta mina tänder i alla fall så det fick bli jobb.
I morgon är jag leeeedig hela dagen innan jag går på onsdag eftermiddag igen.
Oceaner av tid.
Vilket är tur för det finns oceaner av tvätt å damm också.

Men nog om det. Nog om jobbet.
"Man ska va glad att man har ett jobb" skrev min pappa till mej under en bild på facebook föreställande Moi åkandes till jobbet.
Ja, det ska "man." Kanske.
Hur som helst, skit i det.
Jag tänkte prata om någonting roligare. Nämligen hur fruktansvärt stolt jag var över mej själv förra veckan.
Mitt knä har ju strulat som trogna läsare känner till. En del "hobbysjukgymnaster" tror det är sk löparknä.
Det stämmer in på symtomen. Ett ilande obehag på utsidan av knät som strålar in mot knät och vidare upp i lårets baksida som växer och växer tills det på ca 100 meter gör så ont att det bara inte går att springa mer. Smärtan släpper så fort jag börjar gå.
Obehaget/ smärtan har kommit efter ca 3,5-4 km de sista 4-5 gångerna jag försökte.
Oavsett att jag lät det vila både en å två veckor.
Så långt löparknä.
Det som inte stämmer överens med löparknä är att det drabbar överansträngda knän, hos den som sprungit mycket.
Det har jag inte...
Well. Jag tänkte eftersom vila inte hjälper så får jag väl försöka träna bort det.
Så förra veckan sprang jag VARJE dag. Inte långt... allt mellan 2,7- 3 km, men varenda dag.
Sammanlagt blev det 19,6 km på en vecka och det är verkligen inte kattskit för att vara mej.
Och utan smärta! Det är ju det bästa.
Dessutom går det så fort. 20 minuter så är det över.
20 minuter kan alla stå ut med.
Jag blir kanske varken snabbare eller mer uthållig på så här korta distanser men det främsta syftet just nu är att försöka bygga upp muskler och bli starkare i knät.
Ja, men ni fattar. VARJE dag. Det är så otroligt bra för att vara mej och min karaktär.

Dessutom har jag påbörjat denna plankutmaning.
Jag vet inte hur det är möjligt att ha så löjligt klena muskler i buk å rygg som jag har, särskilt med tanke på hur mycket jag går.
Än så länge är jag på dag 7. 45 sekunder.
Det går ju ann, även om jag inte skulle kalla det lätt precis. Men spana in dag 30. FEM minuters plankan?! Det känns helt surrealistiskt.

Beröm mottages gärna. Håll för all del inte inne med hur imponerade ni är.

Puss/ Asta

fredag 5 september 2014

Astas samlade recensioner av smått å gott.


Tänkte köra ett samlat recensionsheat på allsköns nya produkter som jag prövat och som jag när de inhandlades lovade att redovisa.

 Eyeko Brow Gel

Först ut är en ögonbrynsgelé från Eyeko. "Brow gel- shape & define"
Köpt på Kicks för 199 kr.
Färgen är brun och borsten liten och enkel att använda.
Den är väldigt enkel att applicera med ett snyggt och lagom tydligt resultat.
Dessvärre tycker inte jag att den sitter hela dagen.
Betyg 3,5

 Seche Seche Vite Dry Fast Top Coat
Seche vite dry fast
Överlack som snabbtorkar dina lackerade naglar, närmast världsberömt å hyllat av alla från både kreti å pleti till stora celebriteter.
Köpt på Kicks för dryga hundringen.
Bred borste. En formula som mer är som en gelé som smälter på nageln och som mer ska fördelas än egentligen lackas på.
Torkar blixtsnabbt. Fantastiskt användarvänligt men jag har inte märkt av någon ökad hållbarhet av manikyren. Inte alls faktiskt.
Betyg 3,5



Swegmarks sportbh
Denna lilla raringen gick jag å vann hos Big ass fashion.
Pris ca 400 kr.
Reglerbar, vadderad, transporterar bort fukt. Sitter snyggt och håller tuttarna på plats. Skön över axlar och rygg.
Betyg: 5


 
Pauluns Granola med hasselnötter och fikon
Köpt på ICA. Priset minns jag inte. 35 spänn kanske.
Massor av fibrer och nyttigheter, inget tillsatt socker. 170 kcal/ portion.
Jag har ätit gröten av Pauluns som faktiskt smakar lite... sågspån.
Detta är något helt annat och då är inte jag ens särskilt förtjust i müsli.
Denna är jättegod och mättande.
Betyg: 5.

Japp. Det var dessa recensionerna det. Har du något du vill tipsa om så skriv gärna.

Puss/ Asta

torsdag 4 september 2014

Om jag som sjuksköterska får låna politikernas öra för en minut.

Det är valtider men ändå märkligt tyst om vården.
Lärarna och skolan får välförtjänt uppmärksamhet genom att både Björklund (Fp) och Fridolin (Mp) har detta som sina hjärtefrågor på olika sätt och därmed förs skolpolitiken upp på riksagendan och i näst intill varje politisk debatt.
Välförtjänt, så klart.
Barnen är vår framtid. Under Alliansens tid har vi halkat ur Pisas lista på ett närmast pinsamt sätt å nu är målet för båda sidor om blockgränsen att resultaten skall upp igen.
Barnen och ungdomarna är vår framtid och det som går fel där och i unga år är kostsamt samhällsekonomiskt så väl som för individen senare i livet.
Lärarna är en hårt kämpande grupp med lång utbildning vars löner släpat efter under lång tid och det är verkligen på tiden att både dem och deras löner uppgraderas.
Men! Tyvärr har vi ingen partiledare som brinner för vården och för patienterna på samma vis.
Sjukvården kommer vi alla på olika sätt att komma i kontakt med och behöva hjälp av under olika perioder av livet.
Det är således en fråga förtjänar att lyftas högt och ordentligt på den politiska agendan.

Så här är det.
Vi har i Sverige en ständigt växande del av åldrande befolkning. En åldrande befolkning konsumerar mer vård.
Vi har i i stort sätt hela landet en sjuksköterskebrist. Detta trots att det hela tiden utbildas nya sjuksköterskor och att klasserna runt om på högskolorna är fulla.
Så långt så gott.
Sedan händer någonting som gör att landstingen i hela riket står och ropar å ropar efter fler medarbetare utan att få något svar.
Vart tar sjuksköterskorna vägen och varför?
Ja, det är inga statshemligheter på något sätt. Sjuksköterskorna försvinner ut till kommunerna som betalar något bättre än landstingen, de försvinner till bemanningsföretag och de försvinner utomlands.
Ofta då till vårt grannland Norge.
De gör det på grund av den orimliga arbetsbördan på våra svenska sjukhus och till följd av de löjligt låga lönerna.

På mitt lilla sjukhus i Halland verkar arbetsgivaren stolt över att de minsann inte gått med på sjuksköterskornas utpressning om att som nyfärdiga kräva 25 000 kr/ månaden.
De olika avdelningscheferna är i stort sett åthutade och intvingade i en lönekartell där ingen får bjuda över eller konkurrera med någon annan avdelningschef i att erbjuda lön till nyanställda.
På min avdelning sökte hade vi EN semestervikarie och hon kom via bemanningsföretag.
Fler sökte men begärde "för mycket."
Detta resulterade i avdelningen under sommaren fick stänga. Patienter dirigeras om till andra sjukhus osv.
Kostnaden sjukhuset har för bemanningssköterskor har ökat från 2 miljoner föregående år till 12 miljoner detta år.
Man kan undra vad sjukhuset, politikerna, patienterna har tjänat i slutändan på att inte erbjuda sökande som vill arbeta, stanna och vara en del av avdelningen en relevant lön.
Jag tror jag vet svaret... ingenting. De har förlorat.

Sjuksköterskebristen är alltså ingen brist.
Sjuksköterskebristen är en brist på syrror som inte längre ställer upp på en lön det inte går att leva på när det finns andra alternativ.
Det är ytterst allvarligt för sjukvården att det ser ut på det här sättet.
I första hand drabbar det patienterna då patientsäkerheten urholkas i och med att kontinuitet och erfarenhet försvinner. Det drabbar även de sjuksköterskor som trots allt arbetar inom landstingen.
Få orkar arbeta heltid med allt vad det innebär för nutida och framtida ekonomi, jämställdhet och trivsel. Många dras med psykosomatiska besvär. Depression, smärtor i huvud, axlar, ryggar.
Många äter mediciner, tar sömntabletter osv för att orka med sina liv.

Sjuksköterskebristen är alltså en myt. Specialistsjuksköterskebristen är det inte.
För få söker vidareutbildningar. Redan nu är specialistsjuksköterskor en brist inom många områden och i många delar av landet. Inom ett antal år kommer det bli än värre.
Anledning är varken svårbegriplig eller svårlöst.
De beror på att sjuksköterskor i de allra flesta fall får betala sin egen utbildning och att det senare när de kommer ut med ökat ansvar och en större kompetens så följer inte lönen med.
För egen del har jag alltid velat bli barnmorska. Trots att jag har en tokigt låg lön efter 12 år i yrket så skulle det innebära att jag efter ytterligare 1,5 års högskolestudier med de lån som varit nödvändiga att ta får gå ner i lön eller i bästa fall behålla den lön jag har som nyfärdig barnmorska.
Inom många specialistområden kommer en sjuksköterska aldrig att tjäna in det hon har lagt ut.
Det är horribelt!
I vilka andra branscher fungerar det på detta sätt?

Politikerna lovar och lovar. Moderaterna som styrt länge och väl i det landsting jag arbetar inom lovar ständigt ökad tillgänglighet och säker vård. Detta trots att vi redan producerar väldigt mycket vård till väldigt låg peng.
De gör det trots att personal går på knäna. De gör det utan att tillföra det enda som verkligen skulle säkerställa säker och god vård till Hallänningarna... mindre enheter och fler fasta sjuksköterskor.
Visst, Hallands sjukhus Varberg, har som ambition... äntligen... att tillsätta fler medicinplatser men hur de ska kunna tillsätta personal begriper de inte. Å inte vi anställda heller så länge de fortsätter att vara stolta över att inte betala skäliga löner.

Björklund kan jag vara utan. Men tänk om vi sjuksköterskor hade någon i Fridolins kaliber som kunde driva frågan om en säker och tillgänglig vård medborgarna kan känna sig trygga med och en personalpolitik för Sveriges sjuksköterskekår som bygger oss istället för att trasa sönder oss.
Det vore något. Så här på Supervalåret 2014.

Tack för mej

/ Asta

Är det okej om jag köper din röst?






Jag älskar september. Maj och september är mina favoritmånader på året.
Fortfarande relativt varmt men med frisk, pollenfri luft och ett lugn som lägger sej över såväl människor som natur.

I år är det dessutom valår. Supervalåret.
Jag ställde en fråga på facebook angående politik: "Är det oetiskt att köpa en röst som annars inte kommer att användas?"
Vad tycker ni?
Jag fick en del svar på fejjan, flertalet överens om att det inte är okej.

Nej, det är det självklart inte. Vore det okej så skulle partier kunna köpa röster och den med störst plånbok vinna valet vilket urholkar själva demokratin.
Jag greppar det...
Ändå skojade vi om det idag kring middagsbordet. Är det inte ens okej för den goda sakens skull?
Alltså, det är ju inte okej att gömma flyktingar heller och ändå tycker en hel del människor att det är något bra. Åtminstone inte något förkastligt.
Ponera alltså (detta är ett rent tankeexperiment) att jag känner någon som är fullständigt ointresserad av politik, någon som aldrig har röstat, inte kommer att göra det i år heller. En person som liksom rätt många tycker att "politik är skittråkigt, obegripligt och något som inte angår hen."
Är det då verkligen så fel att "övertyga" personen i fråga med hjälp av vara eller tjänst att avlägga en röst på lämpligt parti? Många som faktiskt röstar gör det utan att ha en aning varför. De röstar på den som mamma å pappa röstar på eller den som är snyggast eller den bästa polaren sagt är bra eller den politiker som råkade säga nåt smart innan de slog av tv'n.
Är det MER demokratiskt och politiskt korrekt?
Jooo, det är det förstås.
Men visst är det en spännande tanke att bolla med. Varför-varför inte.
Och frestande i den här... förstås ;)... helt uppdiktade historien.

Väldigt många människor är ointresserade av politik.
De kan ingenting, de är ovana vid det politiska språket.
Jag lyssnade på "Språket" i P1 här i veckan där de talade om just politiskt språk.
En undersökning som genomförts inför valet visar tex att 4 av 10 personer inte vet vad jobbskatteavdrag är. Ungefär lika många visste inte vad reform va eller vad utanförskap betydde.
I åldersgruppen 18-29 år var det än sämre ställt. Där visste inte 6 av 10 vad orden betydde.
Ord och begrepp som politiker slänger sej med hela tiden och som för oss med intresse av politik inte är något problem men för den "oinvigde" så klart skapar ett ännu större glapp.
För varför lyssna på något som man ändå inte förstår.
Det här om något är faktiskt ett demokratiproblem.
Människor som av olika anledningar, ex att de är nya i Sverige eller att de har en kognitiv nedsättning kan beställa material på "enkel svenska", det finns tydligen någon tidning som heter "Åtta sidor" eller nåt liknande där nyheter presenteras lättbegripligt.
Men de som är ointresserade då? Som inte tycker att politik angår dem?
Hur når man dom? Hur förklarar man för dem att politik är ALLT.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta