torsdag 30 oktober 2014

Feminister, ha överseende med mej.

När jag läser feministiska blogginlägg, vilket jag gör då å då, och i synnerhet när jag läser kommentarerna under så förstår jag hur mycket slavinna jag är under det patriarkaliska samhället.
Låter jag högtravande, det är inte meningen. Låt mej förklara lite kort...

Jag läste tex det här utmärkta inlägget som handlar om reaktionen hos skribenten när okänd man tar kontakt. Ögon som möts i kvällen på en perrong, steg som styrs åt ditt håll.
Hon känner obehag, hon gör sej onåbar. Sätter hörlurar i öronen, ser åt ett annat håll, håller en stram kroppshållning. Avvisar förebyggande, så gott hon kan.
Bloggerskan spekulerar i varför hon reagerar så och drar exempel som jag tror varje kvinna känner igen.
Män som är påstridiga... särskilt under alkoholrus. Som blir tjatiga i att höras, i att ta på en, i att få ett telefonnummer, en kram för att gå osv.
Män som har svårt att ta ett nej helt enkelt och som blir irriterade över att deras uppmärksamhet och krav inte gillas.

Jag känner igen allt hon skriver, men jag GÖR nog inte som hon.
Jag skrattar när en man säger något även om jag inte tycker det är roligt.
Jag ålar mej ur fysiska närmanden, ofta med ett leende eller ett skämt.
Jag accepterar i hög grad att män tar på mej, på armen eller handen eller annat hyfsat oskyldigt område även om jag inte vill.
Jag småpratar med fulla killar på krogen som envisas med att komma fram och störa tjejgäng även om jag mest har lust att ta på stonefacet och säga GÅ! 


Varför?
Jag vet inte...
Jag är nog fostrad så. Å jag försöker vara artig och trevlig mot människor som är trevliga mot mej även om deras trevlighet inte är önskad.
Och i vissa situationer kan jag nog vara lite rädd, det kan kännas säkrare att bete sej som "gullig tjej" än "bitschig kvinna."
Men jag förstår allt mer att detta är något som händer alla kvinnor.
Känslorna inför det är något alla av tjejer har gemensamt.
Och när det hamnar i ett större sammanhang, inte bara lilla mej, då blir det än mindre okej.

Har ni sett bilden på tjejen som filmar sej själv när hon går genom stan och får motta div komplimanger? Den finns överallt, i kvällstidningar och på sociala forum.
Det visslas, det sägs snygging, ha en bra dag. Hej där fining. Wow och så vidare i oändlighet.
Min första reaktion var (ja, förlåt) att det var väl bara gulligt?!
Vem blir inte glad av lite förtjusta tillrop, haglande komplimanger och killar som vill prata?
Det kan göra hela min dag att få en komplimang som känns uppriktig eller av en lite för lång blick följt av ett brett leende inne på Coop.
Jag tycker nog att det är en del av det sociala spelet, åtminstone så som jag lärt mej spela det.
Men så tänker jag efter... Man kan ha en dålig dag, vara ledsen, orolig.
Ska en kvinna inte kunna ta sej mellan punkt A och punkt B utan att hennes utseende kommenteras och värdesätts gång på gång på gång av okända män.?

Jag tror ärligt talat att de flesta män fattar noll å nada av sådana här resonemang.
Deras liv är inte fyllda av alkoholdoftande främmande kvinnor som gnuggar en svettig kropp mot dom som man i baren. De har förmodligen aldrig varit med om att sitta en gäng grabbar för att planera kommande grabbresan och bli störd av en väldigt överförfriskad kvinna som hellre vill klappa på dem och säga att deras rumpa är snygg.
De har aldrig blivit tittade på av någon som ser ut att vilja belägra dem.
Jag minns på en fest för många år sen. En kille jag kände stod å pratade med en för mej vilt främmande kille och jag klev fram, vände mej till den okända sträckte fram handen och sa mitt namn.
Han uppfattade förmodligen inte att jag eg kom för hans kompis eftersom jag vände mej till honom först.
Jag kommer fortfarande ihåg hans blick. Hur han ointresserad svepte med blicken över mej för att säga ett "uttråkat jaha" på min presentation och att demonstrativt vända sej bort.
Jag kände mej som nåt katten släpat in (lite bortgjord) och han... han var väl inte van vid att okända inte helt attraktiva kvinnor tog kontakt och störde mitt i ett samtal.
För killar VET inte.

Manliga kommentar under den här typen av diskussuiner brukar vara från början allmänt oförstående.
Herre gud, de vill ju vara vara snälla. Men i motståndet växer något och tonen hårdnar.
Vi BORDE vara tacksamma, vi är BITSCHAR, Det handlar om ett he din satmara.
Och så kommer analyserna. Vilka tar sej i ton om detta?
Jo självklart flatorna, eller de fula, eller feminiserar som .hatar män, de som fått för lite kuk.
Därefter följer erbjudandet om sånt. Kuk. En rejäl våldtäkt. För att man är en slyna... en slyna som fan inte ens kan vara trevlig mot en kontaktsökande men.

45 år fyllda ska jag lova mej själv två saker i alla fall.
Aldrig skratta åt en mans tråkiga jävla skämt av artighet. Aldtig låta någon inskränka på min personliga sfär om det inte känns bra.

Puss/ Asta

onsdag 29 oktober 2014

I någon annans skor


 

Det där med att gå i någon annans skor är det ju tyvärr inte många som får tillfälle till.
Allra minst de som skulle behöva det mest.
Jag förundras över hur det finns människor, i upplysta Sverige, där vi ändå har det förhållandevis bra, som så in på djupet saknar förmåga att försöka sätta sej in i en annan människas situation.
Jag tänker Var har ni varit hela era liv? Har ni inte fått någon skolgång? Har era föräldrar inte på något vis lyckats förmedla och inpränta någon form av medmänsklighet och empati i er?
Borde jag ömka er? Tycka synd om er som har så kalla hjärtan och så liten känsla för andra?


Jag tänker på kvällens Karlavagnen där de romska tiggarna tas upp.
Jag läser kommentarerna och jag försöker förstå alla dessa hårda ord.
Organiserade.
Ni som ger är naiva och korkade.
De tjänar massor av pengar och kör flotta BMW.
Det är inte vårt ansvar.
Vårt land har egna fattiga.

Och så vidare, och så vidare. Inget nytt under solen, vi har hört det förut.

Trots att jag talar till kalla hjärtan och slutna sinnen vill jag säga...
Vi människor är i grunden väldigt lika. I synnerhet kring det som skänker oss sorg och det som skänker oss glädje.
Problemet är inte svårare (eller enklare) än så.
Det här är människor som lämnat sina barn kvar i fattigdom och elände för att de inte ser någon annan utväg.
De har kommit till ett land, där de inte förstår hur samhället fungerar, där de inte talar språket.
De sitter ner i tunna kläder på smutsiga gator och sträcker fram sin hand eller sin mugg till dej.
De sitter i ur å skur, timme efter timme.
Kan du själv tänka dej något mer förnedrande?
Sitta på smutsig mark och be om småslantar?
Kan du förstå desperationen som får dej att sitta där i regn å rusk utlämnad till andras godtycke?
Kan du förstå att de gör det för att deras tidigare tillvaro var ÄNNU värre?
Hur... på ren svenska... FAN kan det vara värst för dej. Att behöva se dessa tiggare överallt?

Tjatet om organiserade ligor, flotta ligaledare i välputsade lyxbilar, tiggare med tiotusentals kronor instoppade i bh'n... jag har hört det till leda.
Enligt polis och myndigheter finns det ingenting som tyder på detta. Ingenting alls.
De muggar jag tittat ner i innehåller enstaka mynt och jag ser sällan någon gå fram å ge, i synnerhet inte sedlar.
Tvärtom finns det uppgifter på att tiggare under sina 12-16 timmar tjänar någon knappa hundring ungefär.
Rätt klena affärer om du frågar mej...

Jag blir så trött på mänskligheten ibland.

Puss/ Asta

söndag 26 oktober 2014

Officiellt



Som jag berättat innan så avslutar jag varje dag med att tänka över vad jag är tacksam över med just denna dag.
Idag kör vi en officiell variant på bloggen.

Idag... denna sista söndag i oktober 2014 som aldrig kommer igen... är jag tacksam över följande:

Att min make lagt ner hela söndagen på att tapetsera klart mitt rum.
Nu är det finlir kvar bara, tillbaka med listor, skära av tapetvåderna längst taket å så där.
Maken som är både lat å trögstartad är otroligt händig när han väl tar sej för någonting.
Han svär å grymtar och klagar över hur jävla dåligt det blir men han är verkligen jätteduktig.

Att sonen kom hem idag.
Jag älskar när vi är många, när vi är storfamilj igen. Jag har lixom inte vant mej av vid den känslan och det livet som jag levt så länge.
Ikväll har köket varit fyllt av familjemedlemmar, prat, skratt, diskussioner.
Då trivs jag!

Tog en underbar promenad med min Gottfrid. I 1,5 timma gick vi, långa stycken utmed ett blyertsgrått stormande hav.
Gottfrid badade, rullade sej i sand, jagade fåglar, sprang efter pinnar. En lång stund satt vi tätt intill varann å spanande ut över havet.

Gottfrid i sej. Han är mitt i sina tonår och så behaglig att ha å göra med.
Har honom nästan alltid lös och vid möten med människor så ignorerar han bara.
Han är så kärleksfull, så enkel.
Han är ganska "ouppfostrad" om jag ska vara ärlig. Hans fina lugna sätt är goda gener och all kärlek å kontakt som jag har investerat i honom.
Jag får aldrig mer en hund som honom.

Att lyssna om och om igen på Amanda Jenssen "When we dig gold in the USA" och få ståpäls. 

Att unna sej en rejäl bit söndagschoklad... Marabou salta mandlar... och skita i dåligt samvete.

Noahs uppenbara lycka att få se mej efter att ha varit iväg på utflykter hela dagen.
Hans lilla ansikte strålade å han skrattade gurglande bara jag närmade mej.

Fått vara ledig i tre dagar och ta tag i både lättja och viktigheter.

Vintertid. Jag älskar när klockan ställs tillbaka. 

Vad är du tacksam över med just denna dagen?

Puss/ Asta

lördag 25 oktober 2014

Hon gjorde min kväll



Amanda Jenssens version av Orups banala popdänga "När vi gräver guld i USA" som blev till "When we dig dold in the USA" var inte bara bäst ikväll, det var enligt mej den bästa låten i Så mycket bättre historia.

Det ska till en verklig konstnär att ta en uttjatad hejarklacksramsa till att bli ett svulstigt musikaliskt epos över en så viktig del av vår historia, den att fattigdom och religiös fanatism å stränghet drev en fjärdedel av Sveriges befolkning över ett okänt hav. För att gräva guld i USA.
Fantastiskt.
Amanda Jenssen fick övriga sällskapet att framstå som amatörer.
Sjunga kan de ju allihop, det är deras jobb, men långt ifrån alla lyckades med att ta Orups texter och göra dem till sina egna. Flera lät bara som sämre covers.
Men Amanda är Amanda.
Har varit unik ända sedan vi lärde känna henne i Idol.
Går sin egen väg och trots sin ungdom verkar hon så magiskt klok, stark och världsvan.

Kim Anderzon dog igår.
Stor skådespelare och en ännu större feministikon.
Amanda Jenssen tillhör en annan bransch men med samma storhet å karisma.
Det bådar gott å hon gjorde min kväll.

Puss/ Asta

fredag 24 oktober 2014

Me, my self and I

Det sägs att vi i dagens selfiesamhälle tar samma bilder på oss själva om å om igen.
Att vi alltid har samma uttryck, samma vinkling, samma miner på alla kort.
Att vi på alla kort vill dölja å framhäva samma saker.
Jag ser i en del bloggar å på en del facebooksidor att det stämmer väldigt väl.

Vad det gäller mina egna bilder så retuscherar jag aldrig å jag lägger ut bilder som är både fördelaktiga och... not so much.

Eller vad tycker ni? Håll till godo. Asta i urval.

















Puss/ Asta

Hjältevarm på fredagskvällen

 

Precis tittat klart på kvällens Skavland som idag var ovanligt starkt. Missade du det rekommenderar jag starkt att du ser det på svtplay.
Ikväll gästade charmiga Roy Andersson, en av Norges mäktigaste kvinnor Gerd Kristiansen som är LO ordförande men som inte gjorde något djupare intryck på mej, Pamela Andersson som jag egentligen aldrig brytt mej mer om än att fnysa åt men som är bländande vacker och übercharmerande och sist men inte minst människokämpen och läkaren Denis Mukwege från Kongo.

Denis Mukwege har arbetat med våldtagna och sargade flickor och kvinnor i många år och behandlat över 40 000 kvinnliga offer. Han har vunnit en mängd priser och utmärkelser och flera gånger varit aktuell för Nobels fredspris. Nu är han aktuell för ett pris av FN.
Själv var han i det närmaste kallsinnig till alla priser. Om priser inte leder till förändring och insatser är de betydelselösa, de tar bara tid, skänker honom en massa ära medan hans patienter lider, så som det varit hittills så kan han vara utan dem.
Han deltog i en av Skandinaviens populäraste talk shows för att be oss höja våra röster för flickorna och kvinnorna i Kongo.

Doktor Mukgewes berättelser var väldigt långt ifrån fredagsmys.
Han berättade hur grupper stred om mineraler och landets tillgångar och använde systematiska våldtäkter som vapen i detta krig. Vapen långt mer effektiva än traditionella vapen eftersom våldtäkter sargade och dödade, drev människor på flykt, splittrade familjer, fick samhällen att rasa samman, bröt ner befolkningen.
Han berättade om sina patienter. Hur deras skador ser ut, vad de varit med om.
Hur svärd, kaustiksodan, knytnävar, gevär användes mot kvinnor och deras könsorgan medan männen, barnen, samhället fick se på.
Han berättade om hur han fått in en grovt våldtagen, totalt förstörd tvååring...
Denis Mukwege har så klart många fiender, han blev för några år sedan utsatt för ett mordförsök i sitt hem när en vän dog och numera lever han, av säkerhetsskäl, på sjukhuset med sina patienter.

Tjattret kring tv'n upphör när man hör denna man och hans berättelser ur sin vardag.
Chipshanden stannar upp. Ögonen fylls av tårar. Maken mumlade med grötig röst att han inte klarar av att höra sånt här.
Det är tungt... tungt så in i helvete så klart... och så fjärran från våra små i-landsproblem som det bara går. Det är lätt att misströsta, att vilja stänga av.
Samtidigt kan jag fyllas av ett sånt hopp när jag får "möta" (om än bara genom tv rutan) en hjälte av Mukweges kaliber.
Tänk vad människan är kapabel. Till så mycket ont, men oxå till så mycket gott.
Tänk vad en människa som vigt sitt liv åt ett uppdrag kan uträtta.
40 000 kvinnor har honom att tacka för sina liv.
Han är en hjälte.
Han är en hjälte och det inspirerar tycker jag.
Kan han göra så mycket, ja då kan vi banne mej göra lite grann.
Du kan tex stödja Kongos kvinnor här.

Puss/ Asta

torsdag 23 oktober 2014

Sex, bloggkonflikter och mörka bekännelser...



... Det är sådant som lockar läsare. Men idag blir det ett vanligt dagboksinlägg, min hjärna är alldeles för trött för nåt mer spännande.

Efter en intensiv jobbvecka tar jag nu helg.
Ledig fredag, lördag, söndag.
Det känns härligt!

Åkte å handlade efter jobbet.
Lite småplock till oss människor å mat till katten.
När jag kom hem var jag helt slut, umgicks med lillkillen en stund å gick sedan upp och vilade middag med Gottemannen.
Det finns knappt nåt bättre än att unna sej lyxen att sova middag.
Att lägga sej ner, buffa till kudden, lägga mej nära min vackra prins och till hans snarkningar låta sömnen rulla över en, strunta i att det gör det svårare att somna på kvällen, bara erövras av den där tunga tröttheten.
En dryga halvtimme senare vaknade jag av uppfodrande skall och hårda tassar som slog på mej och sa till mej att vakna. Nu jäklar ville han ut å gå... trots att det var mörkt ute å duggregnade.
Skinnjackan fick se sej besegrad av vinterjackan som gjorde premiär. Ihop med den och allvädersstövlar (mina älskade Ecco gortex, förra årets bästa köp) pallrade vi oss ut på en runda.

Sen har jag gosat med Noah igen.
Spelat Yatzy.
Ätit glass. Å mer glass.
Sett på "Bonde söker fru." ( Den där Jonathan alltså, skitstövellampan blinkar å samtidigt så ler jag fånigt åt det mesta han säger. Tur man inte är tjugotre, man hade inte haft en chans.)
Tagit helg alltså.

Trots middagsluren känner jag mej nu ganska mör och ska bege mej upp till sängen.
Det blir nog till att läsa en stund.
Läser ju "Sofies historia" av Jojo Moyes och trots att den är bra, eller åtminstone helt okej, så har jag svårt att finna rätta moodet. Men nu när jag är ledig en lite längre stund så hoppas jag på att det infinner sej.
Ibland (rätt ofta) är det inte romanen det är fel på utan mej, att jag inte finner ron till att sjunka ner i historien på riktigt.
Är det så för er oxå ibland?

Nu. Sov så gott.

Puss/ Asta

Några av budgetens guldkorn.






Gratis medicin för barn under 18 år.
Ökat underhållsstöd med 300 kr/mån..
Höjd nivå på lägsta föräldrapenning. 
Samtliga av dessa reformer syftar till och hjälper de allra fattigaste barnen i vårt land.
Det är bättre riktat och billigare reformer än att öka barnbidraget... till alla barn... generellt.
Slopad privat betald läxhjälp och obligatorisk läxhjälp på skolorna medför att klasskillnaderna jämnas ut bland ungarna.

Höjd skatt för höginkomsttagare.
Första gränsen går vid 36 000 kr/ mån vilket är en schysst lön.
Vid 60 000 kr/ mån blir det ytterligare skatt.
Detta kallar Alliansen och dess väljare "vanligt folk", säger en del om hur nära verkligheten de lever.
Samma människor som anser att om ensamstående mammor "nöjer sej" med att äta ute bara en eller två dagar i veckan har de råd med städhjälp.
Hjälp!

Sänkt Rutbidrag där äldreomsorg undantas
Alltså för tjänster som bartenders och poolrengöring.
För min del kunde rika människor stå för den kostnaden själva men det går åt rätt håll.

A-kassenivån höjs så att den som tjänar 25 000 kr i månaden får ut 80% av sin lön.
Den bortre gränsen för sjukskrivningar, vilket har resulterat i ren å skär människoförnedring under Borgarnas tid vid makten tas bort.
Lånedelen vid studier ökar med 1000 kr/ mån vilket kommer underlätta för de som vill studera och har fler än sej själva att försörja.
Pensionärerna får sänkt skatt! Tack!
A-kassan, sjukersättning, pension är inga jäkla bidrag, det är i förväg inarbetad lön!

Sammanlagt 7 miljarder satsas på järnvägen och dess upprustning.
Inte en dag förtidigt!
Nåt annat som verkligen är på tiden är bankskatt. Hörde ni vilka vinster de gjorde (på vår bekostnad) bara sista kvartalet?!?! Skamligt!

Skatten höjs på alkohol å tobak. Bra där.
Hög skatt på sånt som är skadligt för vår hälsa, jag ser gärna en godis eller fettskatt oxå och självklart borde självklart frukt å grönsaker bli billigare.

6,2 miljarder satsas på klimatet. Kunde varit mer men är bra mycket ambitiösare än Alliansens satsningar.
Höjd koldioxidskatt. Ökad flygskatt. Höjd effektskatt på kärnkraft.
Halleluja!

Å så något jag blev extra glad över... 100 miljoner/ år till kvinnojourerna.
Att kvinnojourer så länge fått drivas med sina små medel och till största delen byggt på ideella arbetsinsatser och kvinnors välvilja är för mej en gåta.
Tusentals kvinnor misshandlas i sina hem varje dag i vårt land!

Något jag önskat mej...

Förbud mot licensjakt på varg under mandatperioden.

Förbud mot minkfarmar.

Större stöd till ekoproducerande bönder.

Puss/ Asta


tisdag 21 oktober 2014

Ja!


 

Freja skrev: "Vilken förmån för Noah att ha så många vuxna han är trygg med!"

Ja! Det är en förmån för Noah att ha fyra stycken vuxna omkring sej som han är trygg med och som han ser som sin familj.
Det är en förmån för oss alla och det har vida överträffat mina förväntningar om hur det skulle bli med ett barnbarn i huset.

Innan Noah kom kunde jag känna en viss ängslan. Glädje å förväntansfullhet men ändå en viss ängslan.
... att vi (moffa å jag) inte skulle få sova om nätterna.
... att Mini å hennes pappa som bråkade en del innan Noah skulle bråka mer.
... att jag skulle ha svårt att inte "lägga mej i" för mycket.
Saker andra verkade oroa sej över var...
... att vår storfamilj skulle störa anknytningen mellan Noah och hans föräldrar.
... att föräldrarna skulle fortsätta leva tonårsliv och inte ta ansvar.
... att jag skulle bli nåt mellanting mellan mormor å mamma.

Ingenting, varken andras oro eller min har infriats.
Vi sover gott om nätterna.
Noah vet mycket väl vem som är mamma å pappa.
Vi hjälps åt i betydligt högre grad än innan med hushållet
Mini å hennes pappa grälar aldrig numera. Noah har kanske påverkat morfar allra mest och gjort honom till en gladare å lugnare man.

Det är så oerhört mycket mer härligt, kärleksfullt och roligt än vad jag vågade drömma om med ett barnbarn i huset. Att få knyta an så nära, dagligdags till en ny liten människa igen.
Att få snusa in hans doft, smittas av hans skratt, känna hans små armar kring min hals, se alla hans framsteg... och ändå inte ha det fulla ansvaret. Kunna lämna över så fort jag är trött, less eller vill göra nåt annat.
För som jag sa till Noah tidigare när jag bytte hans blöja "Jag fattar inte att människor i min ålder eller bara lite yngre orkar skaffa småbarn å rodda det på heltid."
Det är väl tur att vi människor är olika men jösses det är en enorm skillnad på ork när man är dryga tjugo och när man är dryga fyrtio.

Hans föräldrar får mer vila, bättre ekonomi, mer stöttning.
Å Noah... han älskar ju oss. Trots att han bara är sex månader så kan man redan se att han har sin egna personliga relation till mormor å morfar.
Väldigt "ogenus" förvisso men jag är bättre på trygghet å att trösta. På att bjuda på förbjudna smakupplevelser å på att sjunga.
Med morfar ser Noah på hockey, leker "vildare" lekar och pussas på magen.

Jag är så oerhört tacksam över den här tiden. Så otroligt tacksam.
Detta halvåret har varit fantastiskt, kanske det bästa i mitt liv.
Det enda som jag oroar mej över är hur det kommer att kännas den dagen Mini å hennes kille flyttar... å tar ungen med sej!
Jag saknar redan mitt andra barnbarn Ängla varenda dag å då har jag ändå från början fått vänja mej vid att se henne mer sporadiskt.

Puss/ Asta

Barnvakt

 

Mini å hennes pojkvän är på Första hjälpen kurs ikväll och mormor är barnvakt.
Mormor som arbetat hela helgen plus måndag och idag på sin lediga dag varit uppe i ottan för att ta emot en kollega å tillsammans med henne tapetsera om ett rum. Mitt å Gottepojkens sovrum.
Vi höll på mellan klockan 09 och 17:30... en arbetsdag nästan och blev åtminstone halvklara.
Så mormor är rätt trött nu.

Innan Mini åkte iväg höll hon på att noja här.
Noah är ju bara sex månader och så vansinnigt många gånger har hon inte varit ifrån honom.
Å andra sidan är jag oxå hans familj, han är van vid mej och jag har lyckats hålla liv i fyra ungar, ett gäng hundar, några katter och julstjärnor över hela advent så...
"Är det säkert att du klarar det?"
"Du måste PASSA honom mamma!"
"Ring om det är nåt!!!"
"Om han blir ledsen får du faktiskt komma med honom." 


Vi är halvvägs igenom dessa fyra timmar nu... lite drygt.
Vi har sjungit om Mors lilla Olle, om Imse vimse Doris, om Hoppe Hoppe hare.
Vi har bytt blöja. Noah har roat sej själv medan jag druckit te.
Jag har gett honom gröt (eller åtminstone kletat ner hela honom med gröt) och nu sover han i sin vagn.
Så här långt känner jag en viss triumf. En viss "Mormor kan... så klart."
Morfar som passade Noah förra gången när de var iväg sa att sista timmen var värst, då började han sakna sin mamma. Så... jag ställer in mej på en pärs om en stund.
Å andra sidan är inte morfar mormor.
Jag har aldrig sett honom vattna en julstjärna i hela sitt liv.

Puss/ Asta

söndag 19 oktober 2014

Om Moder jord fortsätter att snurra så...

Blue Village Althea Beach

Nästa år... i september... är det tänkt att vi ska befinna oss just här.
Om vi lever, har hälsan, ryssen håller sej lugn och Moder jord fortfarande snurrar.
Jag, Mini, Noah och min mamma.
På Cypern, Fig tree bay den här gången. Vi har i alla fall preliminärbokat.
Fyrstjärnigt barnvänligt hotell, rum med havsutsikt och halvpension.

Skräckblandad förtjusning. Som alltid när jag ska åka utomlands.
Jag längtar alltid mest... och bäst... innan jag har bokat för när det är gjort vaknar sakta alla nojorna till liv.
Denna gång stavas oron mycket N.O.A.H.
Detta lilla liv... och allt detta vatten. Hala kakelplattor. Läskiga baciller.
Hå hå ja ja.

Det ska nog gå bra. Han är inte den första ett å halvåringen som åker utomlands.
Hans mamma å jag får turas om att sitta klistrad i hans hand under veckan.
Utlandsresor å semester så som vi känt dem innan kan vi glömma, det är bara att ställa in sej på.
Men förhoppningsvis blir det mysigt å roligt och ett minne för livet ändå.
Jag tänker sol å bad. Siesta under parasoll. Mini å jag som tar en drink på terrassen på kvällen när lilleman sover. Frukostbufféer, sandslott...

Nåt att drömma om när regnet slår mot rutorna i natt. Nån som varit här? Eller rest med så små barn?

Puss/ Asta

En tants bekännelser



Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Alltid sett äldre ut.
Jag har aldrig, inte en gång fått visa leg på Bolaget, inte ens de gånger jag handlade innan jag fyllde tjugo.
Jag vet inte exakt när den egenskapen går från att vara positiv till negativ.
Inte så att jag precis gråter mej till sömns men det är inget jag stoltserar med att "folk tror jag är äldre än vad jag är."

Jag är 45 år, om ingenting oförutsett händer (vilket det ju gör hela tiden), så har jag levt halva livet.
Jag är alltså medelålders och det är ålderdomen jag har framför mej.
Lätt att säga med ett litet förskrämt skratt nu men det är sant.
Jag är i praktiken inte längre en fertil kvinna och inom kort så kommer jag inte heller vara det i teorin.
Jag har sett på kvinnliga släktingar och äldre kollegor vad menopaus gör med kvinnor.
Lynnigt humör, torra slemhinnor, vallningar och depressioner.
Jag är faktiskt mer rädd för övergångsåldern än själva ålderdomen och jag tänker ICKE dra mej för att käka östrogen om kroppen så kräver.

Jag har skojat länge om att jag är tant. Min yngsta dotter som inte fyllt 20 brukar säga att hon är som en rask åttioåring som gillar att gå i bekväma kläder, tycker att alkoholpåverkade människor är tröttsamma och mest tänker på hur hon ska ta sej hem om det vankas festligheter.
Jag är likadan, föredrar alla dagar i veckan att lulla runt hemma framför att vara på krogen, uppskattar klämkäcka låtar och tycker att "På spåret" är ett himla trevligt program.
Så jag har kallat mej tant. Länge.
Men den sista tiden har jag börjat märka förändringar. Kanske framför allt på hur andra människor betraktar mej.
Jag känner mej fortfarande hemma med och samma som mina kollegor strax under trettio men jag märker att dom inte ser på mej på samma vis.
Jag behandlas med en alldeles speciell typ av respekt som "drabbar" äldre människor.
Som om de både ser upp till mitt kunnande och min erfarenhet men oxå lite ser ner på mej som någon som håller på att tappa taget, som inte är riktigt up to date så att säga.
För bara några år sedan var det jag eller någon av mina närmare kollegor som tog tag i festligheter och after worker. Som satte upp lappar å manade på.
Numera blir man inte ens bjuden.
Troligen inte för att de tycker jag är så förbannat tråkig utan mer av hänsyn... av en förförståelse att "äldre människor" inte festar.

På det stora hela är jag rätt tillfreds med att bli äldre... bortsett från min skräck över låga hormonnivåer och dess effekter då... men annars.
Det känns skönt att ha slängt iväg de värsta nojorna över utseende å att på andra sätt inte duga.
Dagens tant är ju inte alls vad vår barndoms tant var.... eller så är det precis det hon är fast jag inte ser det mitt i stormens öga.
Jag åtnjuter hur som helst den här respekten och pondusen och tycker den är rätt trevlig.
Men jag funderar ändå...
Är det här med att kalla sej själv tant ett sätt att förekomma?
Att sänka sin position och att öppet deklarera att man inte på något sätt och i något avseende tävlar med de som är yngre, vackrare och fortfarande ambitiösa och lovande?
Jag vet inte.
Det finns både ett vemod å en lättnad över att snart inte längre befinna sej på köttmarknaden och värderas efter sin attraktivitet.
Jag skulle aldrig vilja byta! Jag skulle aldrig vilja vara så där ung och osäker igen.
Men ändå. Nåt skaver. Lite grann.

Puss/ Asta

onsdag 15 oktober 2014

Rökförbud på allmän plats, hiss eller diss?



2005 infördes rökförbud på krogar och restauranger och jag var en av dom... då... som tyckte att det var en usel idé. Jag tyckte att det var just i de miljöerna som det var extra naturligt att få ta sej ett bloss. Som njutning efter en god middag eller med kollegorna då det dricks öl.
Jag tyckte det verkade hur knäppt som helst att gå UT och röka och föreställde mej att rökrutan utanför krogen skulle bli en plats för missämja och bråk.
Idag, nästan tio år senare, är det inte bara naturligt utan oxå väldigt väldigt skönt att slippa stinka rök i kläder å hår efter en utekväll och den allra viktigaste vinsten är förstås att personalen som arbetar inom krogbranschen inte ska behöva stå ut med en sådan besvärande och farlig arbetsmiljö.

På P1 idag diskuterades det nya förslaget att införa rökförbud på allmän plats.
Vi talar om uteserveringar, caféer, perronger, busstationer, lekplatser osv.
Det intervjuades folk från gatan i radioprogrammet och även om det var spridda röster så var flertalet positiva till att införa denna typ av restriktioner för rökare.

Jag är själv för och det av två skäl.
Dels är rökarna betydligt färre än ickerökarna och det känns orimligt att majoriteten skall anpassa sej för majoriteten här. Många ickerökare upplever starkt obehag av cigarettrök, en del är allergiska, rätt många försöker fimpa och sedan har vi alla barn oxå.
Även om det kanske inte är direkt hälsovådligt att utsättas för kortare exponering av passiv rökning så är det obehagligt och onödigt.
Mitt andra skäl är att rökning är skadligt.
Ingenting, om man bortser från narkotika, utsätter kroppen för så stora risker som rökning gör.
Rökningen innebär ett stort lidande för varje enskild människa som blir svårt sjuk i lungcancer eller KOL och det kostar samhället massor av pengar.
Vi vet, sedan tidigare, att rökningen minskar i samhället när kostnaden på cigaretter går upp och det införs åtgärder som gör det mindre tillgängligt/ attraktivt att röka.
Varje människa som hindras från att börja röka/ slutar att röka är en vinst.

Sen fattar jag oxå att de stackars rökarna känner sej jagade.
Jag har själv varit dagligrökare i massor av år och det finns fortfarande tillfällen (fint väder, social gemenskap, alkohol gärna i kombination) när jag tar en cigarett men jag tycker ändå att det är den rökande, stinkande minoriteten som får vika sej för majoriteten här.
Man skulle ju kunna tänka sej att ha rökrutor placerade lite här och där.

När jag ställde frågan på facebook var nästan alla för ett förbud.
Vad tycker ni?

Puss/ Asta

måndag 13 oktober 2014

Mammor å bönder

 

En av alla anledningar till att jag älskar hösten är Ensam mamma söker och Bonde söker fru.
Jag älskar dessa serier och verkar aldrig tröttna på dem. Fast i fjol blev det aldrig av att jag såg på mammorna.

Årets upplaga av mammor då... Evelina, Suanne och Sofie.
Vid första anblicken kände jag att Evelina var en riktig bimbo.
Jo, jag kan vara så där... ha mina förutfattade meningar.
Nu när jag sett de tre första avsnitten är Evelina min favorit.
Så himla naturlig, söt och full av humor.
Hon har dessutom valt killar som jag gillar.
Susanne är vansinnigt vacker. Mjuk å behaglig men verkar ännu inte slappna av så det blir lite stelt emellanåt.
Men även hon har valt en hel del schyssta snubbar med potential.
Sofie... jag vet inte, det "klickar" inte riktigt för min del med henne.
Hennes val av karlar verkar åtminstone nu minst sagt en smula svajigt med den ena konstigare än den andra.

Jag brukar relativt snabbt känna vem av valen som jag tror mammorna kommer välja i slutändan och har redan fått en viss vittring men jag håller på det ett tag till.

I Bonde söker fru är årets bönder Erik, Peter, Sebastian och Jonathan.
Där har det gått färre avsnitt och jag har inte riktigt hunnit känna vad jag tycker om de olika snubbarna.
Erik är ju förfärligt tafatt och valhänt bland brudarna... tv 4 envisas med att ha med någon sådan varje år.
Peter, den eviga ungkarlen är oxå blyg men där ser jag nog ändå möjlighet till att han ska kunna blomma ut. Min favorit till honom är finskan som är så söt när hon nästan äter upp honom med blicken.
Sebastian verkar inte blyg precis och passade på att pussa på alla sina damer nästan redan på gruppdejten. Det blev ett förfärligt levande på sociala medier över detta, men är en puss så himla farligt? Hur ska man kunna känna om det finns möjlighet till attraktion och förälskelse utan något så basalt som en kyss?
Jösses.
Jonathan har en hel massa charm och jag kommer på mej själv med att le åt hans kommentarer samtidigt som han kan slänga ur sej en hel del såna där dumdryga matchokommentarer om kvinnornas kroppar som jag reagerar betydligt mer negativt på än Sebastians pussar.

Jag tycker att båda serierna är fina även om Bönderna ofta är ett strå vassare och historiskt har lett till fler långvariga förhållanden med äktenskap och barn.
Tycker att det är mysigt att få följa med ut i sommar Sverige och se när känslor uppstår.
Det är ju rätt fantastiskt att det kan göra det under dom omständigheterna med tv kameror överallt, men uppenbarligen kan det ju det.

Vore jag singel å såg en härlig bonde på tv utan hästar (eftersom jag är så allergisk) så skulle jag absolut kunna söka.
Skulle du? Å tittar du? Vilka är dina favoriter?
Eller hör du till massorna som tycker det är fånig å pinsam tv?

Puss/ Asta


Klara dej du

 

Estonia 1994.
Jag minns att barnen satt på tv'n medan jag låg kvar i sängen.
Jag minns hur någon av barnen kom in å exalterat ropade till mej "Mamma, Rederiet sjunker, Rederiet sjunker."
De hade sett tvserien Rederiet och det var deras koppling till stora färjor.

Tjugo år senare läser jag Aftonbladet och minns. Jag läste artikeln på årsdagen men det är först nu som jag känner att jag behöver skriva om det.
Jag lägger inte mitt perspektiv på bogportar eller vrakplundrare. Inte heller på den enorma siffran av omkomna, 852 stycken som försvann ner i de svarta kalla vågorna.
Jag fastnar för en av de överlevandes berättelser, Magnus Lindström- då tjugofyra år gammal, och på Estonia med sina föräldrar och sin flickvän.

De som stod där var som paralyserade. De bara stod där. Först två våningar högre upp såg jag att de andra inte var efter mig. Jag gick hela vägen ner igen och ropade att de skulle springa över, men min flickvän hade drabbats av panik och pappa var apatisk.
Mamma ropade: ”Klara dig du, Magnus.”
Jag gjorde som hon sa. Jag sprang.

Jag tänker på en sådan kärlek.
Förstå den kärleken!
"Klara dej du!" Det är det enda som betyder något. Att du klarar dej.
En sådan kärlek finns bara mellan mor å barn.
En mor som stannar kvar hos sin handlingsförlamade make men ser till att barnet hennes räddas.
Medveten om att hon själv skulle dö.
Historien är full av sådana mödrar.
Som skickat sina barn. Inte till säkerheten men åtminstone till en möjlig säkerhet.
Likt boken "Ru" vi läste i Bloggdalas bokcirkel om föräldrar som skickade sina barn i flyktingbåtar på havet i hopp om att de skulle ta sej till säkerheten.

Och jag tänker på Magnus. Som överlevde Estoniakatastrofen. Han som var en av de 147 stycken som överlevde. Men också han som lämnade sina föräldrar och sin flickvän och sprang.
Det är en naturlig reaktion. Nattsvart skräck. Fly om du kan fly.
Adrenalinpåslag utan dess like. Rätt få av oss blir hjältar i sådana lägen.
Men efteråt.
Sen.
Hur lever man vidare då?
Utan att förgås av "men om..."
Om jag försökt, om jag lyckats, om...

Ja, fy fan. Stackars människor.

Puss/ Asta

Tacksamhetstankar.



Är det någon mer än jag som räknar in "Tacksam för idag" tankar innan ni ska somna?
Det är en rutin som fäst sej hos mej och som jag så gott som aldrig glömmer eller väljer att hoppa över.
Det mesta annat som jag inleder med stor entusiasm fallerar efter ett tag...
Det kan vara plankutmaningar, armhävningar, ta bort sminket på kvällen, fila fötterna och smörja in dem, skriva dagbok...
Käckt ett tag men sen tappar jag motivationen och lusten och det fallerar.

Men tacksamhetstankarna är ett bra sätt att avsluta dagen. När mobiltelefonen läggs bort, wordfeudkampen är avslutad för dagen och lampan släcks.
Vissa kvällar är lättare än andra. Ibland har dagen mest känts tung och trist.
Jag får aldrig "fuska" genom att ta sånt som jag kan åberopa varje dag.
Jag tar tex aldrig att jag är född i Sverige, att jag har mat på bordet, att jag fått fina barn.
Nej, det ska vara specifika saker från dagen idag.
Oftast försöker jag komma på fem saker. Ibland blir det fler, ibland blir det bara tre.
Minst tre ting har jag sagt.
Jag motar även bort sådant som jag "borde" känna tacksamhet över men som inte värmer mej på riktigt.
Jag tillåter mej att känna tacksamhet över saker som faktiskt gav mej något även om det inte borde vara så.
Att det känns genuint är det enda viktiga. Hur trivialt eller förbjudet det än är.

Jag märker att nu när jag har hållit i det ett bra tag så får jag lättare å lättare för att finna saker i min vardag att vara tacksam över.
Förmågan att känna tacksamhet är förmågan att vara närvarande i sitt sammanhang och det tror jag är oerhört viktiga komponenter i att känna sej mer tillfreds med tillvaron.
Jag försöker specificera... alltså inte bara tänka "Noah" eller "Gottfrid" utan i så fall tänka på ett särskilt ögonblick när jag blev extra glad/lugn/lycklig.
Att se nuet. Enskilda gnistrande ögonblick.
Ibland när jag ligger där i mörkret och ska försöka sammanfatta glider tankarna iväg till motsatsen.
Till händelser, ord, uteblivna ord som gjort mej ledsen eller arg.
Det är okej, jag tänker snabbt igenom dem men låter dem inte stanna kvar utan återgår till det som jag var satt att göra... räkna det positiva.
Det blir ytterligare en vint, förmågan att styra sina tankar och att låta det goda ta överhand inför att man somnar.
Även det kräver mer träning och större viljekraft än vad man kan tro.

Exempel på vad som gjort mej lycklig kan vara...

Tyngden av Gottfrid mot mitt ben och hans lugna sövande andetag.
Ett fint samtal jag hade med en patient och som värmde mej
Att mannen är iväg på fackkurs och att jag fick några timmar av tystnad på kvällen.
En rar kommentar på bloggen som fick mej att le
Hur vinden kändes i håret nere på stranden
Något fint jag köpt
Att se Noah sprattla å plaska i badbaljan
En innerlig kram från något av barnen
Att mannen fick mej att skratta när jag kände mej eländig


Har du nån ritual för dej som gör dej mer harmonisk eller ditt liv bättre?

Puss/ Asta

söndag 12 oktober 2014

Från Rosengård med mer än ett mål



Jag har precis tittat på första delen i dokumentären om Zlatan Ibrahimovic "Från Rosengård med mer än ett mål" och jag har något stjärnögt i blicken.
Jag är vansinnigt ointresserad av fotboll, på sin höjd kan jag drabbas av en lätt fotbollsfrossa om vi är med i EM eller VM, men i övrigt tycker jag att det är skittråkigt.
Fram å tillbaka, fram å tillbaka utan att det händer ett skit.

Men Zlatan Ibrahimovic är någonting annat. Någonting större.
Jag har alltid tyckt om honom, alltid gillat hans kaxighet, hans vilja, hans självförtroende.
Idag är han en av världens absolut bästa fotbollsspelare och förmodligen den bästa vi kommer att få uppleva.
Det är hans storhet inom fotbollen i kombination med hans personlighet och hans bakgrund som väcker en alldeles speciell sorts kärlek och stolthet inom mej.
En underdog. En fattig arbetarklassunge med rätt sopig uppväxt som trodde på sej själv.
Hela vägen till den absoluta toppen. Till att prenumerera på guldbollen men ändå aldrig glömma sin bakgrund.
Det nya Sverige.
En del av vår mångfald.
Jag känner på allvar hur hjärtat bankar vilt i bröstet och hur det liksom tjocknar i halsen på mej när jag ser honom, hör honom prata, när han firar av det där leendet.
Det är Astrid Lindgren, Abba och så är det Zlatan.
Nationalhjältarna.

Jag erkänner...
För mej vore det inte samma sak om han hette Peter Svensson.
Jag kan känna stolthet över de killarna med. Peter Forsberg, Mr Ödmjukheten him self, är en stor idol men Zlatan blir till nåt mer.
Som en käftsmäll till Jimmie Åkesson och alla hans polare som tycker att det här med att vara svensk, det är att se ut på ett särskilt sätt, att besitta vissa egenskaper.
Zlatan skiter i allt detta. 1,96 lång, 100 kg tung, stor näsa och en ännu större karisma.
Hans ögon kan bli svarta och skicka blixtar, hans leende är som en busunge som smälter hjärtan.
Han är allting på samma gång och han är vår svenska stora hjälte.

Jag tror att jag... trots att jag inte gillar biografier... måste läsa "Jag är Zlatan Ibrahimovic"
Nån som läst den?

Puss/ Asta

fredag 10 oktober 2014

Lite näring till själen.


En fredag som började ganska så skruttigt tog sej ändå efter frisk luft och umgänge med några av dem jag älskar allra mest.
Tänkte visa lite bilder. Mobilen gör ingenting rättvist men ni får liksom föreställa er...

Havet var så där blyertsgrått och vågorna rullade upp. Skummande å vita.
Jag tror faktiskt att det är då... och så... jag älskar havet allra mest.



Turisterna har åkt hem, stränderna ligger öde och kilometerlånga. Dessvärre fulla av blöt illaluktande tång men det är smällar man får ta. Ordentligt på fötterna så klarar man det mesta i livet.
Å Gotteman, han älskar det!



Är det bara jag eller har han blivit vackrare under natten min påg?
Trots att jag ser honom varje dag så häpnar jag fortfarande över hur snygg han är!
Min vackra, vackra prins.



Vi gick på ett ställe där vi aldrig gått förrut. Följde en stig vi aldrig vandrat.
Å mitt bland allt det sprakande gröna, röda, orangea, gula och bruna stod det här kala trädet.
Nästan lite magiskt.



Efter en lång runda var det skönt att komma hem till de här gullungarna igen.



På kvällen var jag lite barnvakt åt denna pojken. Vi skulle käka och mormor har varit med förr.
Han fick en näve spagetti och jäklar vad det höll honom sysselsatt.
Trots sammanlagt säkert en meter spagetti lyckades han inte få i sej en centimeter av pastan.
Hala små rackare det där :)



Mamma å mormorhjärtat fulltankat av kärlek. Lite vind mellan öronen och en dimmig horisont så blev det en hyfsat fin fredag ändå (sade hon med munnen full av Marabou mjölkchoklad med salta mandlar.)

Puss/ Asta


Vi måste prata med pojkarna.

Jag ser inte på Big Brother, jag tycker programidén är idiotisk och den lockar i första hand arbetarklassens barn. Den tindrar som en ädelsten med löften om att skandaler och naken hud kan ta dej hela vägen till berömmelse.
Se bara på Carolina Gynning.
Lite sex i tv, ett par sekunder av flashade bröst och sen kan du göra karriär inom preeecis vaaad du vill! 

Nåväl, nu var det inte Big Brother som programidé jag skulle prata om utan om mäns sexuella övergrepp mot kvinnor... ja, igen.
Händelsen i Da House var tragisk på alla sätt men det kan i de bästa av fall leda till fler samtal med och mellan pojkar å män. Med söner, bröder, polare.
För er som har missat händelsen handlar det om att två killar stänger in sej med en tjej och tjatar/ pressar/ påtrycker om en avsugning. Hon skall helt enkelt inte få komma ut innan hon haft den i halsen.
Detta kablas ut i direktsändning!
De två manliga deltagarna sparkas ut från tvserien och huset, de riskerar nu någon form av åtal.
Kvinnan har fått stöttning av en psykolog.

Jag skulle önska att jag blev chockad. Att vi alla kunde förklara det med att det uppstått nån form av psykologisk delirium inne i det där huset men så är det inte.
Sånt här händer var enda helg.
Det händer på fester, det händer i pojkrum, det händer på nollningar och i andra sammanhang där unga människor (företrädesvis, tyvärr kan det hända senare med) vistas och framför allt där alkohol intagits.
Det händer inte för att tjejen hade för kort kjol, flirtade med förövaren innan, var berusad, hade sexuell erfarenhet! Det händer för att pojkar och män inte lärt sej gränser, inte förstår och respekterar ett nej.
Vems fel det är törs jag inte svara på? Jag tror curlande föräldrar är ganska oskyldiga i det här sammanhanget för jag tror att det alltid varit så här.

När jag som ung blev utsatt för övergrepp, när jag till och med blev utsatt för en våldtäkt av två äldre killar som band fast mina ben, höll fast mina armar, turades om att ta för sej så fattade jag inte att jag blivit våldtagen.
Våldtagen? Det blir man väl av en läskig okänd gubbe som hoppar fram i mörkret bakom en buske?!
Inte av killar som man känner, som man varit förälskad i innan det skedde, som man sett upp till, tiggt som en hundvalp att få vara med, tagit en cigg med efteråt medan de torkade tårarna och med skratt i rösten sa "Nä men, blev du ledsen? Vi skojade bara. Hade det lite skönt. Visst var det skönt?"
Å man nickade å torkade tårarna och kände sej som en nolla och en mes som inte förstod lekens regler, som gjort bort sej och börjat grina. Tänk om de berättade vilken tönt man var?!
Jag berättade inte för någon. Jag skämdes när jag mötte killarna i kvarteret senare.
Inte förrän jag blev vuxen förstod jag. En våldtäkt kräver inte per automatik rädsla för att mista livet.
En våldtäkt är när man sagt nej och inte respekteras utan tvingas/ pressas till sex.
Jag är inte ens övertygad om att killarna i det läget förstod vilket övergrepp de utsatte mej för.
Visst, lite småtaskiga och lite grabbiga kanske de var... men hallå, en våldtäktsman?! De är ju sjuka i huvudet. De våldtar ju för fan.
Jag känner så många kvinnor som befunnit sej någonstans i mitten av vad jag gjorde i det där pojkrummet i Högsbohöjd i början av -80 talet och var kvinnan från BB befann sej.
Så många! Där tjat övergått till tvång, där att backa inte funnits som en accepterad väg ut, där de gått med på, okejat trots att det inte känt bra och efteråt mått skit men fått hålla masken.

Gråzonen mellan vad som är jävligt tjatigt och vad som är ett brott må vara luddig för unga människor.
Därför ska pojkar lära sej... banne mej att de ska! att respektera andra människors röst.
Ett nej är ett nej men det räcker inte, de ska ta me fan lära sej att vänta på ett ja tack!
Riktiga män får till å med ett snälla före...
Vi måste prata med våra unga pojkar i vår närhet om detta. Vi måste prata om vad som är manligt och ändra på den typen av matchoideal som råder.

Puss/ Asta

Kanske ett vinnande inlägg

Usch.
Idag är en "sån" dag.
Ni vet en sån där dag när man bara tycker synd om sej själv, allt känns trist och ledsamt.
Eller ni vet kanske inte? Alla kanske inte har såna dagar?
Jag har det. Ibland.

Det är en vecka sedan jag ramlade idag och jag har fortfarande ont.
Inte hela tiden, det blir bättre, men jag får fortfarande ta värktabletter flera gånger om dagen.
En vass smärta några centimeter in i huvudet under såret.
Å jag blir fortfarande trött hela tiden, säkert delvis för att jag vaknar flera gånger på nätterna.
Jag är så uttråkad men orkar ingenting. Så jag läser Aftonbladet å Expressen.
Christina Schollin skickar argt öppet brev till Hänt Extra. Hmmm där ser man.
Sverigedemokratsväljare i Kumla som eg är sosse röstade som han gjorde för att han som arbetat, slitit och varit fackligt aktiv ett helt liv, som yrkesverksam fått hålla nere lönerna nu som pensionär får sämre villkor och högre skatt. Fast då var det väl jävligt dumt att rösta på ett parti som varit med å drivit igenom detta.
Det knullas i Paradise hotell. Nähä?! Vem över 13 orkar se sån skit?!
Annie Lööf ska ta över ledarrollen för Alliansen. Strålande, då har vi sett dem för sista gången.
Ja, så där håller jag på...


Ute är det klassiskt höstväder. Blåser å är grått.
Just i skrivandets stund spricker faktiskt solen igenom molnen och skiner på den orangefärgade häcken, då känns livet liiiite roligare.

Nej hör ni, vad sägs om att arkivera detta inlägg för den händelse att det någongång utlyses en tävling om det tråkigaste blogginlägget i världshistorien. Jag tror att vi har potential här i sådana fall.
Å i stället för att göra plågan längre vid tangentbordet ska jag svänga upp håret i en tofs, sätta på mej kläder, ta min prins å gå ner till havet.
Man ska inte underskatta det här med att bli genomblåst. Det hjälper nästan alltid.

Hoppas ni har en ljuvlig fredag

Puss/ Asta

torsdag 9 oktober 2014

Medberoende av tredje graden.

 

Jag fick idag en obehaglig insikt.
En insikt i att "mamma är lik sin mamma" och i hur blind man kan vara för sina egna tillkortakommanden. Sitt egna medberoende.

Jag orkar inte dra nån resumé för nytillkomna läsare. Ni får försöka hänga med ändå :)
Cirkusen mellan min mamma och min bror har eskalerat senaste halvåret.
Innan dess hade han åtminstone ett behandlingshem att sticka ifrån och innan dess hade han en egen lägenhet.
Sista halvåret har varit en deprimerande cirkus och cirkel.
Psykakuten, gatan, hemma hos mamma, gatan, psykakuten, gatan...
Min bror har blivit allt sämre och allt mer aggressiv.
Han slår mamma, slår sönder saker, gapar, skrämmer/ väcker grannar och blir hämtad av polis.
Å mamma hon står ståndaktigt emot att släppa in honom... ett par dagar eller kanske nån knapp vecka.
Sedan står han där. I usel form. Minimalt med kläder.
Frusen, gråtandes, barfota, hungrig.
Mamma släpper in honom. För hon är ALLT han har.
Utan henne skulle han förmodligen dö.

Det är bara det att dö lär han göra ändå.
Han kommer aldrig gå bort av sviktande hjärta i nittioårsåldern.
Han lever farligt... hela tiden.
Super sej redlös, tar alla droger han kommer över, lånar pengar av dem han inte borde, sover ute.

Det började när han var fjorton. Nu är han fyrtiotvå.
I 28 år har min mamma ringt hem till mej, ibland en gång, ibland tio gånger men oftast tre-fyra gånger per dygn och börjat sitt samtal med "Jag är så orolig för Jonas" eller "Jag orkar fan inte med Jonas" eller "Jag vet inte vad jag ska göra med Jonas."
Aldrig "Hur mår du?" eller "Hur har du det egentligen?"
Sista halvåret har det blivit mer. Fler samtal. Hon fortsätter att ringa även när jag inte svarar.
Hon är ensam. Rädd. Uppgiven. Ledsen.

Ibland är jag snäll och lyssnar duktigt. Ibland blir jag irriterad och snäser.
Ibland fortsätter jag med mitt och låtsas som om jag lyssnar, hon är för upptagen med sitt och märker aldrig någon skillnad.
Det sista har jag svarat om jag bara hört. Jag har ringt upp när jag missat.
För nu lurar katastrofen kring hörnet.
När som helst... hon eller han.
Nu ränner polisen hem till mamma var och varannan dag.
Fattas bara att hon blir vräkt oxå.

Min mamma kan inte släppa taget. För han är hennes barn och han är sjuk och ensam i världen.
Hon vet om att det bryter ner henne, hon vet om att det inte hjälper, att ingenting hjälper och att de båda rusar mot undergången.
Men. Hon. Kan. Inte. Låta. Honom. Gå. Under. För. Att. Hon. Sagt. Nej.
Å jag har svurit å grinat å gnällt å ältat det där under alla år men det är så det är.

Igår kväll pratade jag med min mamma.
"Hon var så orolig för Jonas."
Sen pratade jag med mamma kring midnatt.
"Vad fan ska hon ta sej till?"
Sen ringer hon 05:20... upprepat tills jag vaknar... och jag får hålla henne sällskap medan hon sitter i trapphuset och fryser och väntar på polisen för Jonas är i hennes lägenhet och lever fan.
Och idag slog det mej!
Även om det inte är lika "synd" om mej som om mamma. Även om det inte "bryter ner" mej på samma vis så är jag PRECIS som hon.
Jag tar de där samtalen. Natt som dag. Mitt i middagen eller på mitt jobb.
Jag gör det fastän jag vet att det inte leder någonstans och trots att ingenting kommer förändras för än någon av dem dör.
Hur mycket jag än vill hjälpa henne, vill rädda dem båda, så kommer det aldrig att ske!
Men jag svarar. Jag suckar, jag gnäller, jag svär tyst för mej själv men jag svarar.
För mamma är så ensam. Hon har bara mej.
Jag. Kan. Inte. Låta. Henne. Gå. Under. För. Att. Jag. Sagt. Nej.

Puss/ Asta

Fler tankar om övergrepp och ofredanden.


Som ung... vi pratar om kanske mellan  9 å 15 år... blev jag utsatt för en drös med sexuella övergrepp som ni kan läsa om här innan ni läser vidare.
Jag fick flera kommentarer på det inlägget om att ni inte känner igen er i bilden av att vara flicka och utsatt av det patriarkaliska samhället och till er vill jag säga att jag är... och menar det... uppriktigt glad för er skull.
Tyvärr tror jag att ni är i minoritet. Jag har haft oändligt antal samtal med kvinnor i olika åldrar och från olika uppväxtförhållanden som vittnar om mindre eller större övergrepp.
Allting behöver inte vara våldtäkt eller en totalt sinnessjuk ingift morbror som tänder på barn, det finns lägre grader i helvetet... men det är fortfarande just det. Åt helvete alltså.

Jag tror... gällande saker som skedde i min barndom att det "hör ihop."
Att utsatta ungar signalerar någon slags brist på självförtroende, något sargat som gärningsmän kan dofta sej till.
Jag levde tidvis destruktivt, jag umgicks med äldre killar, jag hade kanske tuttar å häck men jag hade fortfarande bara ett barns oskuldsfullhet och insikt. Jag minns hur jag sökte efter kärlek.
Alltid denna kärlek.
Men där ifrån till att "ta på mej det" kan jag inte göra!
Det var ändå inte mitt fel. Även om jag som barn följde med till de där platserna, gick med de där männen. Det var inte mitt fel.
Jag vill ta den där lilla Asta i famnen och säga att hon är värdefull, att hennes kropp och vilja är hennes och att hon är älskad ändå. Även om hon säger nej.

Mitt vuxna jag, den vuxna kvinnans kränkningar är något annat mer hanterbart, mer av "sociala missöden."
Ibland kan jag få höra (å i synnerhet från andra kvinnor?!?!) om någon man betett sej "olämpligt" att "Det är för att du är lite flirtig" (dvs ler å skojar å inte viker undan blygt med blicken) eller "Fast du gillar ju att synas å har ganska urringat."
Rätt få attityder gör mej så irriterad!
Det lägger... som alltid... skulden på kvinnan.
Uppför dej/ le lagom/ var inte för trevlig/ tacka inte ja till nåt i baren/ klä dej sedesamt/ drick inte för mycket/ ryt ifrån osv.

Jag är inte den som är den.
Jag tycker om att skoja. Jo jag kan nog vara lite flirtig i all oskyldighet.
Jag tycker absolut att det ska få finnas ett spel mellan män och kvinnor.
Jag blir inte förbannad över en komplimang, tvärtom!

Men män är tänkande varelser.
De förstår gränser, de borde i alla fall kunna förstå.
Att tacka ja till en drink innebär bara att jag tackar ja till en drink.
Att jag har urringat betyder inte "kom å kläm på mina bröst."
Att jag skrattar är inte per automatik ett magiskt tecken på att jag vill ligga.
Jag skall inte behöva vara kylig, nykter och klädd i polotröja för att bli respekterad.
Jag tror nog män kan lära sej att förstå det och jag tycker det är där vi ska lägga krutet när vi fostrar våra barn.

Puss/ Asta

Längtar efter att läsa...

Dessa kan gärna tomten få komma med hem till mej. Annars köper jag dem själv.
Idel favoritförfattare. 

Plan B (häftad)

Jonathan Tropper han skrivit sex böcker varav fem av dem har givits ut på svenska.
Detta är den senaste, men egentligen hans första, då det är hans debutroman.
Den handlar om Ben och hans kompisgäng som går ut college med högt flygande drömmar som väsentligen hunnit fallna när de fyller 30.
Jag har läst hans fyra första och älskat dem. Tack ljuva Freja från Bloggdalas bokcirkel som introducerande honom i mitt liv.
Nu längtar jag efter den här så klart.

Britt-Marie var här (inbunden)

Fredrik Backmans senaste "Britt-Marie var här" väcker enormt habegär och samtidigt en viss rädsla.
Detta är mannen som givit oss de litterära pärlorna "En man som heter Ove" och "Min mormor hälsar och säger förlåt."
Kan han göra det igen?
"Britt-Marie var här" handlar om... just det, Britt-Marie, en passivit aggressiv kärring på sextiotre år som lämnat sin otrogne karl och ger sej ut på nya äventyr.

Hon som älskade honom (inbunden)

Ännu en favoritförfattare... Kadefors med ny roman som låter så där härligt, förfärligt som livet faktiskt är. En roman om kärlekens kraft, dess förmåga att läka och lindra, men oxå söndra och förgöra.

Etthundra mil (inbunden)

Jojo Moyes, även hon en författare jag fann via Bloggdala, senaste roman "Ett hundra mil."
Den handlar om Jess och hennes liv. Jess liv suger. Maken har dragit och hon själv får jobba häcken av sej för att försörja sina barn.
Så möter hon IT miljonären Ed.
Är boken lika förutsägbar som det låter eller kan Moyes twista till det lite?
Vi får se, längtar inte lika mycket efter denna som de andra och jag har redan en Moyes som jag bara påbörjat för flera månader sedan "Sophis tårar."
Ska läsa den först och se om den väcker mersmak.

Låt vargarna komma (pocket)

En bok jag bara trillade över när jag bokporrsurfade på Bokus.
Carol Rifka Brunts roman "Låt vargarna komma."
New York 1987. Fjortonåriga Junes älskade morbror dör i AIDS.
Han var den viktigaste personen i hennes liv och sorgen är tung.
Hon möter Toby, en man som oxå har älskat Finn och tillsammans med honom växer en annorlunda vänskap fram.
Romanen lovar att vara mångbottnad och gripande och jag blev nyfiken i alla fall.

 Mississippi (pocket)
Hillary Jorans "Mississippi."
Nej, jag skojar bara. Den har jag redan läst ut. Oktobers val i Bloggdala.
Fan med. Lyllos alla er som har den kvar.

Vad längtar du efter att läsa?

Puss/ Asta

Vad gör vi åt det tycker ni?

Jag har som ung...

... blivit våldtagen av två bekanta, betydligt äldre än jag sjuälv.

... blivit hembjuden av en vuxen man som fyllde mej med öl, tog för sej på alla de sätt och satte mej på en spårvagn i halvt redlöst tillstånd.

... fått tungan nedkörd i halsen av en manlig släkting.

... blivit ivägkörd av en främmande man ut i skogen och tvingats ge honom en handtralla för att komma därifrån.

... varit "sällskapsdam" åt en lika ung kompis som sålde sin kropp till äldre män i utbyte mot cigaretter och alkohol.

... haft en fritidsgård som bestod av ett vardagsrum tillhörande en medelålders man som i utbyte mot att vi fick hänga där å få drinkar och cigaretter lät hårdporr stå på på tv'n hela tiden medan han tafsade å klämde på oss där han kom åt.

... jag har blivit klämd på rumpan av kompisars pappor

... blivit kladdad på när jag varit för berusad för att försvara mej. 

... jag har blivit trakasserad av okända äldre killar på spårvagnar och tåg

... åkt taxi och blivit erbjuden att betala i natura

... ringt "heta linjen" och hört äldre gubbar stöna fram vad de skulle vilja göra med mej.

Jag har som vuxen...

... blivit klämd på häcken, pussad i nacken av vänners män

... blivit upptryckt mot väggen av i en hiss av en bekant man

... blivit erbjuden att få betalt för att följa med en ökänd man å hans polare upp på ett hotellrum

... fått en svettig naken överkropp och ett juckande skrev mot mej på dansgolvet

... blivit kallad "fotomodellen" och "lilla gumman" och därefter avfärdad trots relevanta frågor på min arbetsplats.

... jag har blivit erbjuden/ tjatad på om sex i situationer som varken varit lämpliga eller efterfrågade och utan att på något sätt "bjuda upp till det."

... oändlig antal gånger hamnat med män/ grabbar där lumparstämning uppstått och där min och andra kvinnors kroppar kommenteras öppet

Jag är... 

... rädd för att gå hem själv när det är mörkt.

... rädd för att åka tåg el buss själv sen kväll.

... ofta obekväm och beredd i ensamma situationer med män.

...  detta kan till å med ske med män jag känner.

Allt detta är vad som i skrivandets stund poppar upp i mitt huvud. Säkert har jag glömt några viktiga episoder.
Allt vare kanske väl... eller åtminstone mer okej... om detta på något vis berodde på mej
Om jag var extra inbjudande eller paranoid eller så satans vacker att de stackars karlarna gick bananas.
Men detta handlar inte om mej. Det handlar inte om mej ett dugg.
I stort sätt varje kvinna jag pratat med har varit med om liknande.
I stort sätt alla flickor/ kvinnor har varit med om allt ifrån män som tar sej friheten till rena övergrepp.
Jag tror faktiskt inte att de flesta pojkar eller män har en ANING om hur det är att vara flicka eller kvinna och att hantera denna utsatthet å rädsla i sin vardag.
Jag skriver denna text och den känns privat å utlämnande och jag tvekar lite...
Vill jag verkligen berätta... igen? Vill jag riskera att nya människor som känner mej lite grann irl läser?
Men sen tänker jag, so what?!
JAG har ingenting att skämmas över. Detta handlar om män som i varierande drag tar sej friheter bara för att de är... män.


Vad ska vi göra åt det?
Vad har du varit med om?

Puss/ Asta

onsdag 8 oktober 2014

Nu är det (inte) snart jul igen.



Förra året startade vi en ny jultradition i enighet med att barnen faktiskt är vuxna nu.
Secret santa i egen variant.
Alla vuxna köper en julklapp var för mellan 2-300 kronor och alla vuxna får därmed en julklapp.
Sen köper vi förstås till barnen.
I år... idag... hjälpte sonen mej att dra lotterna och se till så att jag inte fuskade.
Vilket jag nog LÄTT hade kunnat tänka mej att göra annars då jag tycker det är så himla mycket tråkigare och framför allt svårare att köpa till män än till kvinnor.
Å nog sjutton fick jag en man på min lott även i år.
Förra året fick jag köpa till en svärson, detta året fick jag köpa till en annan svärson.
Nåja, jag har tid att grunna fram någonting bra.
Oceaner av tid.

För hör ni, det ÄR länge kvar till jul.
Idag såg jag Hemtex nya reklam, full av snöflingor och Merry Christmas.
I facebookflöden dyker det upp julklappsinköp och lussebullar å pepparkakor.
Gha! Jag är verkligen inte redo för nån jul än.
Här i södra Sverige har det just blivit höst. Kan vi inte njuta lite av det först?
Jag har inte ens hunnit bli sugen på glögg och det brukar vara första tecknet här.

Hur gör ni med julklappar? Har ni börjat handla dem ännu?
Ni med vuxna barn, handlar ni till dem?
Mycket? Mera? Eller mest?
I år blir det alltså framför allt till barnbarnen.
Å även där tänker jag faktiskt hålla igen.
Jag älskar dem OBSCENT mycket men jag tycker samtidigt att det är galet att handla en massa saker bara för saken skull. Saker de varken behöver eller efterfrågar för den där kvarten av hämningslöst paketöppnande.
Jag känner inte heller att jag har någonting jag måste bevisa i kärleksväg genom att handla hundratre julklappar var. Jag älskar dem till månen men det har ingenting med onödig överkonsumtion att göra.
Nej, få väl valda julklappar ska det bli. Det är så många som älskar dem så de lär få sin beskärda del ändå.

En lyx denna julen är att jag är ledig och inte inplanerad att jobba varken 23:e, 24:e, 25:e eller 26:e.
DET är ovanligt inom vården.
I gengäld är det min tur att arbeta nästa jul och då är det lika bra att riva av alla passen.
Ska verkligen försöka njuta av barnbarnsjul i år.
Mer känsla, mindre prylar.
Mer kärlek, mindre stress.

Man kan ju få önska i alla fall.

Puss/ Asta

tisdag 7 oktober 2014

Om jag var Astrids stand in å Pippigate



Astrid Lindgren är för mej en av de absolut största författare vi har haft i vårt land, trots att hon skrev barnlitteratur som inte anses lika fint, lika komplicerat som att skriva romaner för vuxna.
Astrid har som få andra författare berört så många människor, blivit en del av så många människors identitet och barndom.
För mej är hon helig. Ett unikum att bevara till framtida generationer.

Astrid Lindgren skrev om ett Sverige som det såg ut som när hon var liten.
Generationer av ungar har fått möta livet med alla dess svårigheter som finns genom hennes historier.
Hon väjde aldrig för det mörka.
Hon skrev om föräldralösa barn, om alkoholism, om klassklyftor, fattigdom, utanförskap.
Astrid gav oss starka manliga och kvinnliga förebilder.
Hon valde alltid de svagas sida och för det har vi älskat henne.
För hennes patos, hennes mod och hennes humor har vi gjort henne till en naturlig del av den svenska folksjälen.
Citat ur hennes böcker plockas till de största av våra ögonblick.
Till sommarlov, till bröllop, dop och begravningar.

Jag skulle aldrig kunna bli en stand in för Astrid. Det tror jag ingen kan.
Jag kanske skulle kunna skriva en saga eller en roman, men aldrig en berättelse som Astrids.
Men jag tror, om Astrid levt idag och skulle skriva om nya hjältar så skulle hon ha följt sin samtid, sett de problem som dagens ungar ser.
Jag tror att hon skulle skapat en karaktär som Zlatan.
En förortsunge med så många odds emot sej. En unge med alldeles för stor näsa men med ett leende som kunde smälta guld och som var stark, kaxig, kavat mitt i allt sitt rädda och osäkra och därför nådde sina drömmars mål.
Det finns likheter mellan Emil och Zlatan tycker jag. Det är inte långt borta...

När jag ändå är inne på Astrid Lindgren vill jag beröra Pippigate.
Jag tror att jag skrivit inlägg om det tidigare, men minns inte nu, ni får förlåta... min hjärna är fortfarande mer omskakad än vad den brukar vara.
När jag var liten och läste/ såg Pippi och hörde om hennes pappa som var negerkung så tyckte jag det var så konstigt. Å på den tiden, på -70 talet i Göteborgs förorter var neger inte ett skällsord.
Men jag tyckte att det var så konstigt att han som var vit var kung över svarta.
Å jag tyckte det var så märkligt att han då alltid var till sjöss.
För mej var han mer sjörövare... fast snäll.
Snäll men inte tillräckligt snäll för att stanna hemma hos sitt barn.
Jo jo, jag dömde honom hårdare än Pippi redan på den tiden.
När jag läste Pippi för mina egna barn vet jag att vi pratade om det, att de hade samma funderingar som jag.
Och jag minns att jag tyckte att det inte var en av Lindgrens bättre detaljer, att det flörtade lite med de vitas överhet.

Astrid Lindgren uttalade sej många gånger emot rasism.
Redan från -70 talet finns intervjuer där hon säger att "idag" skulle hon ha givit Pippis pappa ett annat yrke, en annan titel, så som sjörövare eller kung rätt å slätt.
Astrid Lindgren stod alltid på de svagas sida. Varesej hon slängde stora poliser upp i träden eller slogs mot drakar eller tyranner. Varesej hon gestaltade det som en knubbig liten tjej på Saltkråkan eller en missförstådd kille i Katthult.
Astrid Lindgren skulle vänt sej i sin grav om hon följde diskussionerna och läste vuxna människors upprörda tongångar kring att få behålla ordet negerkung.
Neger som idag ses som ett skällsord.
Nej, neger är ingen färg, ingen nationalitet. Neger är ett nedsättande ord som har och som fortfarande används i nedsättande syfte.
All gammal litteratur förnyas och revideras.
Klarade bibeln och koranen av det så klarar säkert Pippi på de sju haven det med.

Puss/ Asta

Journalföring.


Hälsohistoria:
Allergi. Astma. Depression. Hypokondri.

Anhöriga: 
Make. Fyra vuxna barn, två bor i staden. En beskäftig bror. 

Sekretess:
Nej, för i helvete.

Socialt: 
Generationsboende i litet fult hus med risiga tapeter och matchande möblemang.
Arbetar som sjuksköterska (då hon inte är sjukskriven vilket är titt som tätt.)

Nutrition:
För mycket! Obesitas.

Riskbedömning nutrition:
Enl SKL's riskbedömning i nuläget ingen risk för malnutrition. Överhängande risk för bukfetma.

Urin:
Mestadels kontinent.

Avföring:
Avföring?! Hon är kvinna. De bajsar väl inte?

Hud:
Hematom över öga, på vä höft, vä armbåge.
2,5 cm sår i panna, två mindre sår i samma panna. Skrapsår på vä hand och i hårbotten.

Hudbedömning:
Enl SKL's riskbeömning i nuläget ingen ökad risk för decubitus.

Smärta:
Ja. Huvudvärk, VAS 5. Värk i vä hand VAS 5.

Kommunikation:
Ter sig inte fullt orienterad. Upprepar saker hon sagt tidigare utan att minnas något.
Förlägger ständigt saker. Glömmer bort åtaganden. Minimentaltest rekommenderas.

Hjärtkärlfunktion:
Stabilt blodtryck. Puls ~70. Afebril.

ADL:
Sköter i stort sätt sin hygien själv.

Fallrisk:
Enl SKL's riskbedömning stor risk för fall.
ÅTGÄRD: Halksockar, rollator, personligt stöd, larm rekommenderas.

Sömn:
Med sömntablett.

Psykiska funktioner:
Psykiskt labil. Blir lätt upprörd. Uttrycker för sej själv förebråelser gentemot sej själv och andra.
ÅTGÄRD: Lugnande samtal. Psykkonsult?




måndag 6 oktober 2014

Kanske borde jag ha en annan ras?



Gottfrid är knappt 2,5 år.
Med Dogue de Bordeauxögon är det fortfarande tonåring.
Likt fina viner mognar de sent i livet så väl fysiskt som mentalt.

Gottfrid är en fantastisk hund!
Att skryta är ofint men jag har nog sällan eller aldrig sett en hund så mentalt balanserad som han är.
Han är trygg, orädd, stabil, övervinner obehag snabbt.
Han finner sej i de flesta situationer och är sällan överilad.
Han tar det mesta med ro den pojken.
I mina ögon är Dogue de Bordeaux den vackraste av alla raser.
Färger, muskler, rörelser i perfekt harmoni.
Maffig utan att vara klumpig.
Respektingivande utan att vara aggressiv.

Men!
Likväl undrar jag ibland om Dogue de Bordeaux verkligen är rasen för mej?
Trots att ingen annan ras attraherar mej alls på samma vis fysiskt eller psykiskt.
Ibland undrar jag om jag inte skulle ha något mer... will to please?
Eller åtminstone något... mindre?

Märta och Gottfrid var av samma ras.
De var båda råstarka.
Där upphör likheterna.
Dogue de Bordeaux är inte bara starka för att de är stora, det finns det många andra raser som är med.
De är råstarkasåinihelskottaöverjordiskt för att de är byggda med större delen av sina muskler kring nacke och bog, för att de är förhållandevis låga och nära marken i förhållande till sin vikt och för att de har sin enorma viljestyrka.
Märta drog omkull mej många gånger.
En gång slog jag i ryggen så att jag höll på att inte kunna ta mej hem.
En gång drog hon omkull mej så jag stukade foten.
Båda gångerna fick jag vara sjukskriven.
Oräkneliga gånger drog hon omkull mej inför andra och fick inte bara kroppen att värka utan oxå skammen.
Gottfrid har dragit omkull mej några gånger.
Denna gången, i fredags när jag slog i huvudet så illa, drog han inte omkull utan snarare fällde mej bakifrån eller sidledes.
Men slog mej som fan gjorde jag.
Å det kunde gått än värre.

Jag är en liten tant.
1,62 i strumplästen och dryga 60 kg tung.
Jag har väldigt lite muskler i förhållande till min hund.
"Det är inte i styrkan det sitter" protesterar nog en mängd hundvänner nu.
Nej, kanske inte. Kanske inte bara åtminstone.
Jag får väl ta på mej att jag kanske är en smula daltig med mina hundar.
Å en Dogue de Bordeaux är mästare på att linda daltiga hundägare runt lillklon, det har jag sett åtskilliga exempel på. Människor som likt jag själv haft brukshund innan som de hållit i betydligt stramare lina på alla sätt daltar bort sina små änglar.
Det är nåt med blicken.
Nåt som är svårt att sätta ord på.
Bortskämda blir väldigt många av denna ras.
De ska inte kuvas, inte hållas för stramt, inte fostras hårt.
De är mjuka och väldigt fria, självständiga själar i en stor kropp.

Gottfrid är som sagt en väldigt snäll tonåring.
Han går lös för det mesta. Han bryr sej inte om människor som passerar.
Han stannar vid hundmöten och låter sej kopplas.
Han börjar till och med bli helt okej vid de flesta hundmöten... om det inte är en hanhund som är provokativ.
Men!
Han kan inte motstå en rådjursrumpa. Eller en kanin.
Han kan inte motstå att slänga sej efter varenda jäkla katt... inklusive hushållets egna.
Lös som kopplad VRÄKER han sej mot allt han kan jaga.
Det är själva startögonblicket som är intressant för honom.
När han väl jagar ger han ofta upp efter hundra-tvåhundra meter trots att "bytesdjuret" fortfarande kan vara synligt.
Å han är SÅ STARK!

Kanske är det så att jag helt enkelt inte... passar till att ha denna mina drömmars ras?
Kanske är kombinationen av min fysiska litenhet och min brist på ständig konsekvens och massor av träning där jag åker i backen helt enkelt... för mycket?
Kanske kommer jag tillslut slå ihjäl mej?!

Vad tror ni?
Bostonterrier? :)

Puss/ Asta

Å den som kände mej bäst...



Ni var inte så många som gissade här, några stycken till gissade på facebook.
Flertalet av er trodde på Nr 2. Ni kan uppenbarligen inte se mej som skådespelerska :)
Rätt hade "Anonym". Det blir en puss till påsk för din del.

1.) Jag har som tolvåring liftat från Göteborg till Dalsland med en mängd olika bilar. Bl.a ett raggaråk och en snuskhummer.
(SANT. Sa till mormor & morfar att jag skulle sova hos en kompis och drog iväg med en några år äldre släkting som rymt från ett ungdomshem. Knappt ett dygn efter vi kom fram kom min pappa ångande å hämtade mej därifrån.)

2.) Jag har stått på Lisebergs stora scen med Morgan Alling och spelat hans alkoholiserade storasyster.
(SANT. Han gick i min klass på högstadiet och hade då ett "-sonefternamn" Det var en skolpjäs och jag var usel.)

3.) Jag har smugglat narkotikaklassade preparat genom Europa.
(SANT. Låter mer dramatiskt än det är. Jag har åkt på semester utan att redovisa mina sömntabletter.)

4.) Jag har sett en okänd man ta livet av sej framför mina ögon.
(SANT. Det hände på Brunsportsplatsen när jag var 12-13 år, en kväll. En man berusad man började tala med mej om att hans liv var en katastrof och att han nu skulle dö. Han hade en kapsel i sin hand och sa "denna är nog för att döda en häst." Han tog den och 20 minuter senare rasade han ihop. Död.
Jag har funderat som vuxen och ssk vad det kan ha varit för preparat. Eller om det var en ren slump.
Dog gjorde han iaf.)

5.) Jag har sålt flest "Rör inte min kompis märken" i mitt distrikt.
(SANT. Japp. Under valrörelsen då jag var med i SSU.)

6.) Jag har varit ihop med en kille som gjorde inbrott i en blomsteraffär på en kyrkogård.
Stöldgodset var div dop/ begravnings/ kondoleans kort och ytterkrukor.
(SANT. Jo jag vet. Pinsamt. Men faktiskt sant. Mormor hade fram till sin död kvar av de där krukorna. Ovetandes om att det var stöldgods så klart.)

7.) Jag har sparkat en hund i självförsvar
(SANT. En schäfer som attackerade Märta. Den där schäfern lever ännu och har hunnit bita/ skrämma de flesta av områdets hundar. Jag blev verkligen tigermorsa när den kom farande!)

8.) Jag har badat naken i ett inomhusbad och blivit utslängd av badvakterna
( FALSKT. Nej, här hittade jag faktiskt på.)

9.) Jag har suttit bredvid Tito Belfran i ett flygplan (utan att bli antastad!!!)
(SANT. På väg mellan Visby och Arlanda på den tiden min pappa bodde där. På den tiden visste jag bara att han var känd för opera och inte för att antasta småbrudar.)

10.) Jag har varit kär i Clas Malmberg
(SANT. Dödligt förälskad.)

11.) Jag har blivit hämtad av polis å förhörd för inbrott i mitt eget hem
(SANT. Oxå under min vilding tid när jag var 12. Mamma hade tagit ifrån mej nyckeln för att jag skolkade å drog hem jämt så jag sparkade in fönstret(?!) (Det kändes logiskt där å då) och sopade sedan upp efter mej. Mamma anmälde. Polisen tyckte det var mkt märkligt med inbrottstjuvar som inget stal och som sopade upp glas efter sej.)

12.) Jag har under en hel barndom utgett min bror för att vara sängvätare
(SANT. Jag var så avundsjuk på min mammas och min lillebrors tajta relation när vi var små, på att han alltid var hennes lilla gull att jag smed onda planer. Kissade i ett glas å hällde på min sovande lillebrors rumpa var kväll när mamma satt i duschen. Usch! Först som vuxen berättade jag.)

13.) Jag har åkt taxi med en galen grek som upprört skrek till mej att jag skulle köra
(SANT. Jag å Cissi å Mini var på Rhodos och skulle efter en utekväll hem till hotellet. Chaffören kände inte igen hotellnamnet, vi kunde inte grekiska, han kunde en knapphänt engelska vi inte förstod och till slut blev han så irriterad att han tyckte vi kunde köra istället då!)

14.) Jag har varit på bussutflykt på Kreta med salmonella och 39°c feber.
(SANT. Vidrig resa. Vidrig utflykt. Vidrig sjukdom.)

Puss/ Asta

Skam



Genom sej själv känner man andra heter det.

Idag var jag en snabb sväng i stan för att handla mjölk och hundmat.
Jag är inte den fåfänga typen utan åker ofta in till stan för ett kvickt ärende utan att varesej kammat mej eller ha sett mej i spegeln.
Men idag kändes det... jobbigt.

Det kändes som att "alla" tittade på mej.
Som om "alla" tänkte att jag hade åkt på stryk av min karl.
Å då skämdes jag.
Hur logisk är den känslan egentligen?
Varför skulle jag... i så fall... skämmas?

Men jag tänker nog ofta så när jag ser en blåslagen kvinna.
Har hon fått stryk av sin man?
Jag gör det i synnerhet i mitt jobb. Det ligger lite i mitt yrke att vara misstänksam/uppmärksam.
Varifrån skammen kommer har jag ingen aning om.
Jag tänker inte om andra potentiellt slagna kvinnor att de har anledning att skämmas.
Att de skulle vara svaga, veka eller ha sej själva att skylla.
Så varför förklarar jag så ivrigt för en ointresserad kassörska att jag trillat i asfalten på eget bevåg.
Vad angår det henne och varför känner jag att jag måste förklara det.
Hon känner inte min man. Det är inte honom jag vill skydda.
Det är mej.
Jag har minsann inte fått stryk. Jag har ramlat. Nykter.

Märkligt.

Puss/ Asta

söndag 5 oktober 2014

Vem känner mej bäst?



Vem känner mej bäst?
Ett av följande påstående är falskt, vilket?

1.) Jag har som tolvåring liftat från Göteborg till Dalsland med en mängd olika bilar. Bl.a ett raggaråk och en snuskhummer.

2.) Jag har stått på Lisebergs stora scen med Morgan Alling och spelat hans alkoholiserade storasyster.

3.) Jag har smugglat narkotikaklassade preparat genom Europa.

4.) Jag har sett en okänd man ta livet av sej framför mina ögon.

5.) Jag har sålt flest "Rör inte min kompis märken" i mitt distrikt.

6.) Jag har varit ihop med en kille som gjorde inbrott i en blomsteraffär på en kyrkogård.
Stöldgodset var div dop/ begravnings/ kondoleans kort och ytterkrukor.

7.) Jag har sparkat en hund i självförsvar

8.) Jag har badat naken i ett inomhusbad och blivit utslängd av badvakterna

9.) Jag har suttit bredvid Tito Belfran i ett flygplan (utan att bli antastad!!!)

10.) Jag har varit kär i Clas Malmberg

11.) Jag har blivit hämtad av polis å förhörd för inbrott i mitt eget hem

12.) Jag har under en hel barndom utgett min bror för att vara sängvätare

13.) Jag har åkt taxi med en galen grek som upprört skrek till mej att jag skulle köra

14.) Jag har varit på bussutflykt på Kreta med salmonella och 39°c feber.


Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "Ru" av Kim Thuy

 

I Bloggdalas eminenta bokklubb har vi denna gången läst Thereses val "Ru" av Kim Thuy,
Ru som betyder bäck på franska och i överförd betydelse flöde (av tårar, blod, pengar.)
På vietnamesiska betyder det vaggvisa.
En tunn liten roman på 151 sidor där många sidor bara är skrivna till hälften.
En lätt sak att recensera kan man tycka...

... Men nej, inte riktigt.
Genom hela läsningen har jag funderat. Hur ska jag recensera den här? Vad handlar den om?
Tja, den handlar om författaren Kim Thuy som lämnar Vietnam som båtflykting 1978 då hon var 10 år gammal.
Det är vad den handlar om men ändå inte.
Den lilla tunna boken rymmer en mängd korta berättelser som inte är skrivna i någon synkroniserad  ordning.
Med en känsla av slumpmässighet får vi ta del av minnen, människor, familjemedlemmar, dofter innan flykten, efter flykten, under flykten. Ibland från Kanada ibland från Vietnam.
Fram å tillbaka.

Det är en roman om kärlek, om uppoffringar, om flykt.
Det är en roman om människans utsatthet, om arv och om kärlek mellan föräldrar och barn.
Den är skriven på ett enkelt språk, den är full av väsentligheter och jag har vikt varannan sida typ för att markera något extra tänkvärt eller vackert.
Låt mej ge några exempel...

Mina barn har gett mej den enastående förmågan att blåsa på ett sår så det onda försvinner, att förstå ord som inte sägs, att ha svar på alla frågor, att vara en fe.
En fe förälskad i deras dofter. 


Mina kusiner var i tioårsåldern. Ändå hade de redan ett förflutet att redogöra för, eftersom de föddes i ett slocknat Saigon och växte upp i den mörkaste perioden i Vietnams historia. De beskrev med en hånskratt hur de runkat av män i utbyte mot en skål soppa för tvåtusen dong.
De skildrade sina sexuella handlingar så oförfärat och rättframt, så enkelt och naturligt som bara den kan göra som tycker att prostitution enbart handlar om vuxna och om pengar och inte angår barn på sex-sju år som de själva, som sålde sej för ett mål mat värt femton cent. 


Om sin mamma som växte upp med mycket pengar och i en familj med hög status:
Hon förberedde mej och mina bröder på en framtid där vi på en och samma gång var musiker, vetenskapsmän, politiker, idrottsmän, konstnärer och språkgenier.
Men när blodet fortsatte att rinna och bomberna fortsatte att falla i fjärran lärde hon oss att kröka rygg som tjänstefolk... Hon förberedde oss på fallet. Det gjorde hon rätt i, för det dröjde inte länge förrän golvet försvann under våra fötter. 


I flykten:
Vi var förstenade av rädsla, inneslutna i rädsla. Vi blundade inte längre när vi blev nedstänkta av det skabbsjuka barnets kiss. Vi höll inte längre för näsan när våra medresenärer spydde. Vi var avdomnade, fångna mellan varandras axlar och ben och vår gemensamma rädsla.
Vi var förlamade. 


Vackert. Tänkvärt. Men aldrig riktigt gripande.
Jag vet inte om det beror på snuttifierandet. På att det är små, korta ögonblicks skildringar och reflektioner som är en mängd korta berättelser istället för en eller om det beror på mej.
Att jag läste den i fel mood, att jag inte förmådde riktigt att ta in.
Jag tror att jag ska ta och läsa om den.

Betyg då?
Jag vet inte. Alltifrån 2-4. Å ändå absolut inte medelmåttig då ordet medelmåttig står för massa, godkänd. Romanen Ru är inte likt något annat jag läst.

Nästa roman har Catharina valt. Det blir "Mississippi" av Hillary Jordan och recenseras den 1:a november. 

Puss/ Asta

lördag 4 oktober 2014

HjärnOMskakning




Lite ironiskt att jag i inlägget nedan skrev om att facebook ger mej hjärnblödning.
Igår fick jag kanske inte en hjärnblödning men väl en mindre hjärnskakning och framförallt en riktig hjärnOMskakning.

Hade en väldans bra dag igår.
Var barnvakt åt världens vackraste Noah när hans mamma klippte sej.
Var på ett spännande möte jag inte kan berätta om riktigt än.
Handlade och köpte hem en massa fredagsmys.
Lagade en go middag, tog mej en liten siesta efter maten och bestämde mej sedan för en rask kvällspromenad med Mini å Gotteman.

Det var härligt ute i går kväll. Ljumna vindar och temperatur på 16°c.
Vi gick raskt och talade om hur Mini skulle gå till väga att börja springa.
Jag tipsade om att springa/ gå mellan varannan lyktstolpe så som jag själv gjort.
Vi gjorde så och hon var jätteduktig.
Själv blev jag lite varm då jag hade min nya fina Mi&I klänning och min grå duffel på mej.
När vi var 200 meter hemifrån så skulle vi springa sista biten.
Vi tog i lite extra.
Jag vet inte riktigt vad som hände men på något vis tacklade Gottfrid mej i farten mot knät och jag föll handlöst framåt.

Det gjorde så fruktansvärt ont, det hann jag känna.
Det sved till i pannan och sedan exploderade hela huvudet av smärta.
Mini kom fram, det var mörkt och hon såg inte hur... bara att... jag ramlat.
När hon skulle hjälpa mej upp bar inte benen och smärtan tilltog ännu mer.
Jag satt på marken och grät högljutt som ett barn med händerna för ansiktet.
Först när Mini skulle hjälpa mej upp å jag tog bort händerna upptäckte jag att de var fulla av blod.
Det sprutade som en fontän ur två jack från pannan.

Familjen ville att jag skulle upp till akuten.
Tjatade å drog i mej.
Jag ville bara bli lämnad i fred. Hujedamej vad ont jag hade.
Orkade inte stå emot. Vi åkte upp.
Fyra timmar på akuten.
Vägrade sy så de limmade och tejpade.
Men ingen koll av huvudet eller om jag fått någon hjärnskakning.

Idag trött! Sover hela tiden.
Ont i kroppen. Handen är svullen. Höften är svullen. Pannan är svullen.
Huvudvärk. Lätt illamående.
Mina nya glasögon gick sönder.
Klänningen verkar Vanish ha klarat av.
Duffeln får kemtvättas och blir förhoppningsvis ren.
Så jävla onödigt.

Men ändå, tur i oturen.
Det kunde gått värre.
Det kunde ha blivit en hjärnblödning.
Helt utan facebooks förtjänst.

Puss/ Asta