tisdag 30 april 2013

Jag tror jag tror på sommaren.

 

Jag känner på mej att detta kommer att bli den bästa sommaren på mycket länge.
Kanske rent av någonsin...
Jag ser sällan fram emot sommaren så där jätte mycket, eftersom den innebär att jag är så sjuk i min astma, men i år så är det mer än en längtan.
Det är en tillförsikt.
Den bästa sommaren.
Jo, jag tror det.

Nu är jag inte ett dugg synsk så kom inte till mej å klaga i höst om det inte stämmer, men jag tror på en ganska varm sommar.
Jag tror att maj är si så där, rätt kylig.
I juni smäller det till med värmen och juli blir torr å varm å solig.
Det är helt enkelt lite payback time för vädergudarna.

Jag har en så lugn och glad känsla inuti mej angående sommaren.
Det är inte särskilt likt mej att våga tro så på framtiden men denna gång gör jag det och känner mej rätt så säker.
Jag ska ta tillvara på den, så som jag tagit tillvara på våren.
Jag ska vara ute mycket och greppa varje ögonblick.
Inte kravfyllt och pressande utan mer bejakande.
De små sakerna.
Min familj, min hund, mina vänner.
Havet, trädgården, stranden.
Å så barnbarnet så klart.

Nu är det inte så lång tid kvar.
Jag längtar jätte mycket.
Fysiskt mycket.
Jag vill doppa min näsa i den där lilla hjässan, snusa på den där lilla nacken, känna med läpparna över fjunen och andas in... fyllas av... att det här är mitt.
Mitt barnbarn.
Min lycka.
Mitt att skämma bort och ge viktiga pusselbitar till en lycklig barndom.

Jag tänker blanda min almanacka med roliga saker och lediga dagar.
Hur mycket jag än uppskattar roliga aktiviteter så trivs jag ändå bäst här hemma.
Gottfrids första sommar som "stor."
Jag hoppas på långa kvällspromenader och svalkande dopp.
Hur mycket jag än saknar Märta så är det så skönt med en hund som Gottfrid.
En hund som är positiv till sin omgivning, som man kan ta med sej.
Funderar på om jag ska våga ställa ut honom i sommar?
Jag har ingen aning om hur han reagerar bland så mycket människor och hundar och jag kan ingenting om hur man uppför sej i en utställningsring men det vore roligt. Kanske?

Student.
Barnbarn.
Semester i juli.
Gyllene tider konsert
Köpenhamn
Cypern
Å alla guldstunder där emellan.
Det blir bra tror jag.

Längtar ni efter sommaren och har ni planerat nåt speciellt?

Puss/ Asta


Vem är jag?

 

"Vem är du" frågar Lady Dahmer i ett utmärkt inlägg om rädsla och mod.
"Jag är Asta och jag är på många sätt lik dej" svarar jag då.
Jag är snart 44 år och präglad av en annan generation och en annan ryggsäck men jag är också en rädd människa med stort mod som tycker om att uttrycka mina åsikter. Att påverka.
Jag brinner  för klass och rasismfrågor där du brinner för genus och min blogg är inte alls lika stor som din men den är min plats i världen å jag är stolt över den.

Jag är präglad av en barndom som var både ond och god.
Jag är präglad av en mamma som inte orkade med att vara mamma till mej alla gånger, av saknaden av en frånvarande pappa, av att höra att jag inte duger och att kärleken inte är villkorslös.
Jag är präglad av en gränslöshet mot mej själv, av rädsla, ett enormt behov av att bli älskad och av att istället råka ut för diverse sexuella övergrepp.
Men jag har oxå en barndom där det fanns solsken.
En älskande morfar. Han som lärde mej cykla och simma.
Min barndom är utlandsresor. Brusande blått medelhav, turkost poolvatten.

Jag är Asta.
Asta som träffade min blivande make som 14 åring och vi blev hånglande tillsammans under explorerdimmor i cykelrum.
Asta som var 4 barnsmamma vid 25 och som lämnade min hemstad, alla vänner å släkt som 22 åring.
Jag gick grundvux, komvux och högskola.
Skaffade mej ett yrke. Studerade med småbarn och en make som aldrig var hemma och visade mina barn att "kvinnor kan minsann."
Jag var den första i min släkt med akademisk examen. Den första kvinna med körkort. Den första husägaren och bortsett från mina morföräldrar den ända som har stått ut hållit liv i ett långt äktenskap.
För det är jag stolt.
Över att ha brutit mönster.

Jag är Asta. Med stark arbetarklasstillhörighet.
Jag är röd å jag har patos.
Jag har humor, jag är envis, ganska eldig men hatar konflikter med de jag bryr mej om.
Jag är Asta. Jag är klok. Jag är social. Jag är fysisk i min kärlek.
Jag är en hundtant... och nöjd med det.
Jag är dallrig. Otränad. Jag hatar att förlora.
Jag kan inte dansa, inte sjunga och jag blir rädd när jag går över broar.
Jag är Asta.
Som kråmar mej framför spegeln. Gör porrposer innan duschen.
Leker matlagningsprogram när jag steker köttbullar.
Jag tar rasistfajten var helst den dyker upp.
Som kör 120 på 70 vägen till jobbet men håller krampaktigt i ratten å kör i 90 på motorvägen.
Jag bryr mej en massa av vad folk tycker om mitt utseende, mitt yrkesutövande, mitt hem, min intelligens, min styrka men som låtsas att jag skiter totalt i det.
För att jag önskar att det var så.

Jag är Asta. Vem är du?

Puss/ Asta

När är det den yrkesverksamma allmänsjuksköterskans tur?

Fackförbundet Kommunal hotade med strejk men fick igenom sina krav utan att gå i konflikt. Är inte fullt insatt i vad alla kraven handlade om... det var bland annat det här med att slippa delade turer (vilket ju borde tillhöra stenåldern) och så när sitt löneökningskrav. Tror man begärde 1760 kr mer och fick 1700 kr.
Fackförbundet Kommunal är över lag tuffa och framgångsrika.

Mina känslor till detta är tudelade och jag märker bland kollegorna att de känner likadant.
Löneskillnaden mellan en undersköterska och en sjuksköterska var innan denna framgång ytterst liten och i realiteten... när jag betalat mina studieskulder... så tjänade vi lika mycket el uskorna lite mer.
Nu går många undersköterskor om sjuksköterskor i lön och då är någonting väldigt knasigt.
Det skiljer nämligen väldigt mycket vad det gäller våra yrkeskategoriers utbildningar, arbetsuppgifter och ansvar.

Självklart är det inte undersköterskorna som tjänar för mycket, det är sjuksköterskorna som är på tok för underbetalda.
Ingen har säkert kunnat undgå att läsa om sjuksköterskestudenternas och de nyfärdiga sjuksköterskornas krav på 25000 i ingångslön?!
Jag tycker att det är mycket bra, det är tufft och jag hoppas att de klarar av attt stå enade, samtidigt så kan jag faktiskt förstå att det knorras ute i vården bland yrkesverksamma sjuksköterskor.
Låt mej utveckla...
Det är sjuksköterskebrist på i stort sätt alla sjukhus.
Svårt att rekrytera inför somrarna.
Nu erbjuder vårt sjukhus 9000 kr i sommarbonus till alla nya sommarvikarier.
Det väcker frustration åt två håll.
Dels den klassiska avundsjukan... alla vi ordinarie som slitit som djur hela året då?
Dels arbetsgivarens försök att undvika att ge vettiga löner. En bonus är en engångs grej och en lockelse.

Vi förde diskussion om dessa sakerna i fikarummet härom dagen.
Jag försvarade då både Kommunals löneökning och studenternas krav på 25000 kr och menade att "vi alla kommer tjäna på att undersköterskorna och de nyfärdiga syrrornas löner stiger för det blir då orimligt med våra... alla vi andras... låga löner."
En sjuksköterska som arbetat i 30 år sa då "Men Asta, detta har jag hört hela mitt yrkesverksamma liv, det har inte hänt ännu, jag går i pension snart, jag tror helt enkelt inte på det längre."
Nej. Å vem kan klandra henne?
Vem skulle inte känna så efter 30 år?
Jag har jobbat i 11 år och känner lite så.
Jag tjänar ännu inte 25000 kr i månaden.
Jag har börjat ge upp hoppet om "min tur."

Det är alltid andra grupper som skall satsas på.
De nyfärdiga. De specialistutbildade.
När det satsas pengar inom landstinget är det på flaschiga IVA avdelningar och toppmodern förlossning... självklart bra men vi "vanliga avdelningssyrror" som förmodligen är de som drar det tyngsta lasset vad det gäller överbeläggningar och stress får aldrig några resurser eller nån cred.
Varesej i renoveringar eller i lönekuvertet.
Så jag kan absolut förstå att man kan känna så.

Puss/ Asta

måndag 29 april 2013

Därför vill jag springa

 

Ikväll har jag gjort det igen.
Sprungit.
Denna gången utan Gottfrid och med musik i öronen.
Winnerbäcks gamla "Röda läppar" är världens bästa springlåt.
Ni lär inte bli så imponerade att ni faller baklänges av resultatet.
3,65 km på 26 minuter.
Det är nåt de flesta klarar av men nu jämför jag med MEJ och att springa i 26 minuter i sträck fanns inte på kartan för några veckor sen.
Jag kunde kanske springa 1 minut då.
Jo på riktigt!
När jag kom in... svettig och högröd i ansiktet... drack jag ett glas vatten och sen gick jag samma runda med Gottfrid. Var en snäll mamma å lät honom lukta överallt.

Varför vill jag springa?
Jag ska inte förneka att det finns ett visst mått av fåfänga.
Ett litet korn av att sommarklänningarna ska sitta bättre och att ångesten i bikini inte ska vara lika stor.
Men faktiskt... för första gången i mitt liv på riktigt... så vill jag bli starkare.
Friskare.
Kanske är det en ålderskris? En insikt i att livet rinner iväg och det gäller att se efter sina kort.
Jag känner att fysisk träning. Att svettas, få upp pulsen, ta i och frigöra endorfiner är nyckeln inte bara till starkare muskler och bättre flås utan oxå och kanske till och med framför allt, till en bättre psykisk hälsa.
Det vill jag...
Bli stark. Fysiskt och psykiskt.
Den drivkraften är mycket starkare än att bli snygg.

Jag har aldrig varit en idrottande människa.
Varken som barn eller vuxen.
Visst prövade jag på saker och ting som barn.
Fotboll (inte lätt när man är bollrädd.)
Friidrott (inte lätt när man är smidig som ett äldre kylskåp.)
Judo (inte lätt när man bara blir rädd.)
Dans (inte lätt utan taktkänsla.)
Simning... det var jag ganska bra på faktiskt. Simmade i klubb å så.
S02.
Till det blev roligare att röka, åka bak på moppar och hångla med pubertala småkillar.
Och inte som vuxen heller.
Har prövat mycket men inte fastnat för nåt.
Jag är helt enkelt en lat människa som trivs med att vara ineffektiv.

Men om det är något som jag skulle kunna bli biten av så tror jag faktiskt det är att springa.
Det är enkelt. Du behöver inte en massa utrustning och tjafs, du behöver inte ta dej nånstans. Det är bara att snöra på sej ett par skor å gå ut.
Promenader har jag ju redan i blodet och som behov efter åratal av hundpromenader. Att springa är bara en förlängning på det.

Men!
Jag ropar verkligen inte hej ännu.
Jag försökte nämligen komma igång med att springa ett annat år.
Om det var 2 eller 3 år sen?
Då hann jag oxå hinna njuta av hur snabbt man gör framsteg i början.
Fyra-fem gånger och sedan HÄNDER det nåt.
Men den gången kom våren... och pollen... och förstörde allt ihop.
Plötsligt hade jag inte ens kondis till att GÅ promenader.
Jag har alltså väldigt svår astma.
Jag medicinerar med i princip allt som finns.
Ögondroppar, nässpray, antihistaminer, luftrörsvidgande inhalationer, kortisoninhalationer, kortisonsprutor i arslet osv och ändå... ändå är jag sjuk.
Medicinerna hjälper mej bara att i bästa fall slippa slutenvården.
Så, jag är realist.
Jag har inte så hemskt stora förhoppningar om att det ska fungera i år heller.

Puss/ Asta

Tankar om böcker å delar av min samling.

 

Jag blev inspirerad av min dotter som skrev om sin bokhylla och om det här med fin å fulkultur.

Här ovan är en liten del av min överfulla bokhylla.
Trots att Gottfrid malt i sej ett 50 tal så är den proppfull och jag måste köpa fler bokhyllor.
Trots att jag sällan läser om böcker så kan/ vill jag varken slänga eller ge bort böcker.
Böcker är lite heliga. Även om de är  pocket.

Well... det här med fil å fulböcker då.
Jag har alltid älskat att läsa och jag skulle nog säga att jag är en skicklig läsare som läser både snabbt och har en hög läsförståelse men likväl har jag inte läst många av de tunga författarna genom tiderna.
"Krig och fred", "Hemsöborna","Brott och straff", "Don Quiote" och andra i den ligan. Jag har läst få av nobelpristagarna i litteratur.
Ibland med smaken av dåligt samvete för viss litteratur hör liksom till allmänbildningen. Samtidigt har jag vansinnigt svårt för att ta mej igenom tunga böcker "bara för att." 

Jag har annars en väldigt blandad smak och läser (å uppskattar) både den seriösare litteraturen och den lättsammare.
Här nedan är ett axplock av sk "fullitteratur"...

Boken om Marley både grät och skrattade jag när jag läste, samtidigt som jag blev irriterad. Boken handlar för er som inte har läst om en man och hans stora kärlek till den egensinniga hunden Marley och det var PRECIS en sån bok jag tänkt skriva.
Ett manus å en idé som jag själv tänkt skriva och som var så lik "min roman" att jag bannemej skulle trott att författaren snott min idé om det inte vore så att jag aldrig tecknat ner den.
Marian Keyes är alltid Marian Keyes och även om hennes böcker kan variera något i kvalitet så är hon alltid bra.
Kinsella är en ny favorit bland lättsinne å Hamberg har varit bättre än vad hon var i denna boken Baddaren.

 

Här nedan är då lite av min finkultur.
Feministboken "Min mosters migrän" försökte jag läsa för rätt många år sedan men orkade inte igenom... kanske skulle jag ge den ett nytt försök?
Svinstalängorna var jag inte sååå förtjust i.
Jag är av nån anledning sällan förtjust i sådana där tokhyllade böcker.
Den var inte dålig, absolut inte, men jag blev inte lika såld som övriga Sverige.
Joanne Harris har jag läst de flesta böcker av och hon har ett fantastiskt språk och spännande historier att berätta. Mest känd är hon för sin "Choklad."
"Flyga drake" älskade jag. Författarens uppföljare tyckte jag ännu mera om, minns inte vad den hette nu?!
Carol Oates är fantastisk och "Dödgrävarens dotter" är kanske hennes bästa.
Men man måste vara på ett visst humör när man läser Oates för hon kräver mycket av författaren. Hon har en fantastisk blick för karaktärer och underströmmar men hennes historier är ofta trögflytande.
Douglas Kennedy är fantastisk. Även han kan vara lite krävande och omständlig.
Å så har vi tidernas bok.
1900 talets bästa svenska roman. Vilhelm Mobergs stora Utvandrarepos.
En av få böcker (bokserier) som jag klämt flera gånger.
Utvandrarna kan jag snudd på utantill. :)

 

Hur har ni det med fin och fulkulturen?
Vad föredrar ni eller blandar ni precis som jag?
Finns det någon vits med att läsa de stora klassiska romanerna och nobelpristagarna "bara för att"?

Här nedan har jag snott en bild från dotterns blogg å hennes bokhylla som jag tycker är så vacker.
Bibeln och Koranen sida vid sida.
En Gud, en tro, respekt för att de kallar den vid olika namn.

Puss/ Asta

 




söndag 28 april 2013

Lyft foten, sätt ner foten, lyft foten, sätt ner foten, lyft...

 

Jag måste bara säga det...
"Jag är sååååååååååååååååå bra!!!!"
Jag är helt lyrisk. Helt euforisk. Helt tagen över hur jäkla bra jag är!!!
Självklart inte i jämförelsevis med någon annan, men i jämförelse med mej själv.

Ikväll har jag varit ute med Gottfrid och sprungit ca 30 minuter i ett sträck!
Det gick inte snabbt, det var inte snyggt men det var FAN så mycket längre än vad jag någonsin sprungit förut.
Jag som brukar bli andfådd efter 100 meter å knappt det.
Jag kände det redan när vi var ute tidigare idag jag, Mini och Gottfrid och jag lunkade på då att det gick så lätt, att det inte tog emot.
Nu efter en halvtimma så kändes det i lungorna, låren, ljumskarna men jag orkade!!!
Å nu vill jag bara ut å göra det igen!

Måtte inte den där jävla gräspollen komma å förstöra allt ihop om nån vecka eller två. På onsdag ska jag ut igen, kanske utan Gottfrid för att slippa att samtidigt "springa på stället när han kissar" å hålla emot mot rådjur, kaniner, fåglar, katter... och käcka av vad jag orkar.

Men kom igen!
Var lite imponerade nu! :)

Puss/ Asta

Vecko (å vikt) summering v 17 å framåtblickande

 

Veckosummering. Ja, jag vet att jag skrev det förra veckan med, men det känns som om det är söndag jämt.
Å inte mej emot, jag gillar söndagar. Gillar det här med att summera, titta framåt och bakåt. Ta nya tag, starta om.
Jag tror jag ska göra det i dagboksform också. Vanlig dagbok tröttnar jag på, men en söndagsdagbok kanske skulle funka?
Så nu önskar jag mej det oxå fina vänner och släktingar... en fin inspirerande anteckningsbok att dagboksskriva i på söndagar.

Veckan som var har varit ganska slarvig matmässigt.
Jag tror jag blev lite putt av att inte ha gått ner något förra måndagen trots att jag varit rätt duktig med både mat å lunk.
Nu har jag ju förvisso nåt mitt stora mål på 60 kg... det är bara känslan att det vore roligt att väga inom 50kg spannet. 59,5 kg duger :)
Men nej då, kroppen håller som FAN i resten av hullet nu.
Skriiiiiker till mej "Du tänker inte på att kriget kan komma/ hungersnöd kan uppstå/ att du är gammal å kan ramla å bryta lårbenshalsen om du inte är vadderad/ att du kan få pest å kolera... samtidigt/ att barn nr 5 kanske väntar om hörnet."
Sant kroppen, jag gör väl inte det.
Nå väl, denna veckan har jag slarvat mer. Ätit för lite å för sent... blivit hungrig och vrålätit, unnat mej i dagarna tre nu i helgen osv.
Det är minsann inte att gå ner i vikt som är det svåra, det är att behålla det.

Tuttarna är ett minne blott.
Liksom jag är mager i ansiktet.
Men tuttarna...
Fan vad trist.
Hade en väninna hemma igår som alltid haft såna där små vändstekta ägg men som nu gått upp... på henne klädsamma... kilon och som uppvisade en rejäl klyfta.
Där satt jag. Med mitt platta bröstparti.
Nej... här gäller nog mer träning och mindre kaloristrypande.
Maria och jag peppar varandra.
Eller ja, vi gör som när man fostrar barn... slår vad och förloraren kommer att få betala i genans och pinsamhet.
Det SKA inte bli jag :)
Hur som helst är det lite peppande att vara två. Att ha någon att redovisa till.
Jag vill ju inte att detta ska bli någon "bantningsblogg" om ni inte önskar fler såna inlägg förstås?
Skriver nästan bara om det i denna veckosammanfattningen.
Maria är modig och lägger ut peppande bilder på sej själv i dagens inlägg.
In å peppa!
Riktigt så tuff är inte jag. Bikinibilderna får vänta till jag fått lite färg.

Veckan som gick:

Måndag: Minns inte riktigt vad jag gjorde men jag hade magkatarr som satan.
Skötte promenaderna med powerwalk/ lufs 45 min x2.

Tisdag: Fortsatt magkatarr. Jobbade kvällen. Det kändes "så där."
Gick bara på förmiddagen. För ont i magen för att springa.

Onsdagen Gick jag 60 min + 20. Hade forts ont och kände mej lite småtrött/deppig efter jobbnederlaget.

Torsdag: Jobbade jag halvt pass. Gjorde knappt nåt alls. Vilsen känsla att inte ha grupp el ansvar. Ingen behövde hjälp. Men jag hade Lillebror där.
Promenerade ingenting. Recenserade Bloggdalas bok.

Fredag: Sov länge. Röjde och städade av här hemma.
Gick en lång runda med Gottfrid.
Krogen på kvällen med vännerna/ kollegorna. Fantastisk kväll. Massor av kalorier.

Lördag: Hemskt bakfull. Tog slutligen tag i dagen. Gick en lång runda. Städade, lagade mat. Hade parmiddag. Mäktade med och hade roligt.
Massvis av nya kalorier.

Söndag: Idag skulle det bli sol och varmt sa dom. Dom är härmed lika med smhi.
NU skiner solen (18:50) Jag hade ju planerat sola ansiktet lite idag.
Lugn dag. Gick/ lufsade 60 min med Gottfrid och Mini.
Åt kaloristinna rester. Drack en starkis till. Hmmm.
Ska komma ut en runda till alldeles strax med vovven.
Sen ska jag ta bort mitt orangea nagellack och duscha/ föna håret.
Jobbar nämligen DAGPASS imorgon.
Upp 05?!?! Jag som aldrig går upp före 10-11.

Nästa vecka: 

Börjar jag jobba halvtid. Gör tre pass. Måndag dag, onsdag kväll och söndag kväll.
Det ska bli spännande att se hur det blir/ går. Om det kanske fungerar bättre när jag får lite kontinuitet.
I övrigt har jag faktiskt ingenting inplanerat förutom en efterlängtad dejt med min vän Cissi på torsdagen. Helgen ligger blank.
Ska försöka utmana mej själv mer med lufsandet.
Vi går in i maj månad och jag önskar lite högre temperaturer.

Har ni haft en god vecka?
Ser ni fram emot nästa?
Vill ni ha mer/ mindre av viktresan?

Puss/ Asta

En partyprinsessas dagbok.

 
Fredag inför party

Ja herre gud, vad det kalasas i mitt liv.
Det är ett evigt party party.
Eller ja, det råkade bli så denna helgen.

I fredags var vi ute på årliga hockeyfirandet.
Jag och tre vänner (å kollegor) brukar varje år slå vad om vems favoritlag som hamnar högst i serien.
Detta året var det ju ingen sport alls.
Djurgården spelar inte längre i samma serie och Brynäs... ja, ni vet ju själva.
Frölunda vann alltså den interna vadslagningen och bortsett från att de VÄGRADE skandera "Hoo hoo Hodacek Hoo hoo Hodacek" så hade vi en mycket trevlig kväll med god mat och väldigt mycket alkohol och jag blev bjuden på nästan alltihop!
Vi dansade... inte på men vid borden... och skrattade så jag fick ont i magen.
Därefter hämtade svärsonen mej å Lillebror så vi tryggt kom hem.

Morgonen därpå var inte lika käck.
Klockan strax före sex vaknade jag av en huvudvärk som hotade spränga knoppen.
Halsen var som sandpapper.
Tre öl, två glas vin, 2 drinkar å en sån jävla hangover.
Masade mej upp, sköljde ner dubbla Treo, en Omeprazol å två glas vatten och ynkade i säng.
Vaknade många timmar senare och maken sa att jag snarkat som om det inte fanns någon morgondag.

Å så var det bara att ladda om.
För på kvällen väntade parmiddag.
Jag gick en lång renande promenad med hunden.
Solen skev och jag var ändå skapligt pigg.
(Till eventuella ungdomar som läser vill jag säga att det är en bedrift att vara 40+ och orka ladda om två dar i rad.)
Vi hjälptes åt med städ å matlagning jag och maken och klockan sju när gästerna knackade på stod jag å körde loss med eltandborsten, i övrigt var jag klar.
Bjöd på drinken Lennart till fördrink.
Finn crisp med ädelost på som snacks.
Fläskfilé i ädelostsås, potatisgratäng och grekisk sallad.
Kaffe å glass.
Enkelt men gott och vi hade som vanligt väldigt trevligt.

Puss/ Asta

Bild: Lörd på promenaden. Bakis å osminkad. 


fredag 26 april 2013

Männen i mitt liv.

Min pappa.
Visst är han fin?
Jag tycker att jag har världens stiligaste far.



Maken vill ju inte vara med på bild, men det vore konstigt att ha en sån här lista utan att han var med. Det är ändå mannen jag delat med å motgång med i nästan 30 år.



Sonen så klart.
Min vackra pojke som får hjärtat att svälla över av stolthet.



Lillebror. Jag älskar denna bild. Älskar den. Blir varm i hjärtat bara jag ser den.
Dock är han mycket stiligare på riktigt.



Å så Gottman så klart. Mammas kille. Mitt lilla hjärta.
Den snyggaste och goaste i hela världen.


Puss/ Asta

torsdag 25 april 2013

En lycklig stad

 http://www.ortopediveckan.se/arkiv/sof2006/photos/hotell_grandhotel.jpg

Åsa skriver idag ett intressant inlägg (ja, hon skriver rätt ofta tänkvärt) och jag tänkte spinna vidare på det.

Bor jag i en lycklig stad? Är jag mitt lyckligaste här?
Nja.
Jag bor i en liten stad på västkusten. En håla skulle man nästan kunna säga.
Jag är född och uppvuxen i Sveriges näst största stad, Göteborg, och trots att jag flyttade därifrån när jag var 22 år och således har bott här lika länge så känns det ofta påtagligt.
Att det inte, helt och hållet, är min stad.

När jag, som ung trebarnsmamma, en gång flyttade hit reagerade jag hårt på några fenomen som jag inte föreställt mej innan.
Alla här känner varandra på ett eller annat sätt, hör ihop, hänger ihop med varandra.
De har gått i samma klass, varit ihop med varandras bröder, bott grannar, gått på samma öppna förskola, är kusiner eller bryllingar eller... ja, på nåt vis hör de ihop.
Det i sin tur gjorde att det var väldigt svårt att som utböling finna en plats.
Alla hade redan de vänner de behövde.
Det fanns, och finns väl fortfarande, en betydligt lägre tolerans för det som är annorlunda och avviker.
Det var på den tiden mycket prat om "alla dessa invandrare" (som var en bråkdel av vad jag var van vid och som jag aldrig tänkt på som något problem i förorten) men oxå mot oss som avvek från gängse mönster.
Trasig gammal volvo, massor av barfotabarn, stor lurvig hund och högljudda äktenskapsgräl... oj så weird man betraktas då.
Ytterligare en sak som verkligen påverkade mej var hur folktomt centrum var och är.
En kvart efter att affärerna stängt och man kan tro att giftgas släppts ut över staden. Det är helt tomt!
Ödsligt.

Ändå blev jag kvar.
Till sist fick jag ändå vänner. Till sist slutade jag att längta hem.
Till sist så uppvägde andra saker det jag förlorat.
Men "min stad" kommer det nog aldrig att bli och kännas som.

Vad är en lycklig stad? Vart blir jag lycklig?
Jag älskar omgivningarna här. Åkrar och ängar.
Det är barn och djurvänligt. Det är tryggt. Det är vackert.
Jag älskar den omedelbara närheten till havet. Doften av salt och tång.
Havet är en livsnödvändighet för mej.
Men jag skulle lika gärna kunna bo någon annanstans på Västkusten.
Staden är liten men inte alls lika pittoresk och myllrande som grannstaden där jag arbetar. Grannstaden som har havet ända in i stadskärnan och ett folkligt och välbesökt torg.
Men för all del, min stad har oxå sin skönhet med "gamla stan" och med Ätran som rinner igenom.
Det finns en del affärer (och en enorm mängd frisörsalonger, pizzerior och gym) och cafét/krogen mitt i stan samlar en hel del folk på uteserveringen så fort solen kikar fram.
Det sägs att min stad är starkt expanderande. Det sägs även att befolkningen här i Halland är lyckligare än på många platser, även om min stad ligger lågt i "Hallandsligan." Detta förklarade en snubbe på radion med att min stad har en befolkning med sämre ekonomi än grannstäderna, att det bor en större mängd invandrare och människor med psykosociala problem här.
Fördelarna jämfört med grannstäderna är att huspriserna är lägre och företagandet på frammarch.

Jag skulle önska att min stad tog bättre vara på ungdomen.
Att de fick vettiga saker att pyssla med. Att de fick en stolthet för staden och inte bara "vill dra härifrån" när de slutar skolan.
Jag skulle önska mej en mer myllrande stad. Där småbutiker inte kursade ständigt och jämt, där det fanns naturliga mötesplatser för människor i blandade åldrar.
Jag skulle önska att jag (och andra) inte efter dryga 20 år såg på oss själva som utbölingar och inflyttade.

Bor du i en stad som gör dej lycklig?
Puss/ Asta

Porträtt av hora

 

Lyssnade på en intervju idag på P1 (tror jag) med den unga och lovande filmaren Ninja Thyberg som berättade om sin kortfilm Pleasure som skall tävla på filmfestivalen i Cannes.
Filmen handlar om en hardcore porr inspelning och när den visats i Sverige har delar av publiken valt att lämna salongen, så generade/ stötta/ illa berörda har de blivit.

Ninja Thyberg som är intresserad av genusvetenskap har studerat det här med pornografin tidigare och bland annat skrivit en B-uppsats i ämnet.
Jag tycker det var rätt intressant att lyssna på henne när hon talade om porr och samtidigt om genus och feminism.

Precis som Ninja beskriver är min upplevelse... nu har jag inte alls lika stor erfarenhet av porr som hon har... att mainstreemporren är väldigt likriktad och går i stort sätt ut på samma sak.
Det finns nästan alltid ett påtagligt mått av förnedring av kvinnan och sexet skall alltid vara hårt. Som hon sa, å ursäkta mej för ett grovt språk, "kuken skall alltid stötas så hårt."
Vad beror detta på?
Alltså vad beror det på att det är just denna typ av sexuella skildringar som främst går hem, som svenska folket går igång på?
Det är intressant.

Porr har alltid handlat om att kittla fantasin och att balansera på gränsen till vad som är okej.
För många år sedan räckte det med att visa nakna kön för att människor skulle gå igång, nu har vi flyttat på gränserna.
Därför, menade Ninja, handlar porren om sådant som flirtar med det icke tillåtna.
Om våld mot kvinnor, olika former av övergrepp. Filmens kvinnor har ofta attribut eller uppför sej som om de är väldigt unga, alltså dagens mainstreemporr flirtar med pedofili som få tycker är "okej på riktigt."

Det som är intressant med fenomenet porr... och framför allt den likriktade porr som större delen av sortimentet utgör är varför det går hem? Alltså varför blir var å varannan svensson upphetsad av detta?
Våra fantasier uppstår inte ur ingenting, det är en spegling och en reaktion på samhället i sej.

Pornografi-porträtt av hora.
Enligt Ninja Thyberg finns det en oändlig uppsjö av porr.
Det finns även feministisk porr.
Porr gjord för feminister... smaka på ordets betydelse igen... "porträtt av hora för feminister."
Jag tycker att det känns märkligt?!
Å tänder alla feminister på samma sak verkligen?
Det känns ju än mer märkligt.
Själv får jag väl se mej lite som gammalmodig och moralkärring här men jag tycker att porrbranschen är en så skitig bransch... så jävla många tjejer far illa... att jag är inte beredd att chansa.
"I just denna filmen är det nog en härligt frigjord psykiskt stabil kvinna som älskar sitt jobb"... Njää.

Jag kan tycka att det är jobbigt att porren är så lättillgänglig.
Eller ja, i alla fall tyckte jag det när barnen växte upp och var påväg mot tonår och sexdebuter.
Själv kan jag freda mej. Välja att avstå för att jag inte tycker det känns etiskt riktigt för mej... men ungdomar utsätts för det hela tiden. Killar å tjejer på olika sätt.
Förväntningar på sej själva och sina partners vad det gäller det allt råare och allt mer avancerade sexet.
När jag läste till sjuksköterska och mina barn var yngre hade vi en föreläsning av en gynekolog där vi bland annat talade om porr.
Han berättade att man idag (ja, fast då) såg helt nya skador på flickor bland annat efter oförsiktig analsex som bara 5-10 år innan inte existerade.
Unga tjejer som kom in och var skadade i sin ringmuskulatur.
Han var övertygad om att det hade med porren att göra.
Unga tjejer som tror att "analsex är sånt alla har, nåt man måste acceptera och ställa upp på."

Vad tänker ni?
Är porr okej?
Ser ni på porr?

Puss/ Asta

Flash! Kärleksromaner påverkar inte din intelligens.

 

Jag har läst tre av recensionerna på "Överenskommelsen" som vi precis avverkat i Bloggdalas bokcirkel. Alla tre är mer eller mindre betuttade i boken men två av dem antyder att "det kanske man inte borde, kärleksromaner som denna anses inte riktigt fint att uppskatta."

Jag funderade lite över det där.
Samma tanke har nämligen ilat genom mina synapser.
Det finns någon slags rang och hierarki inom litteraturvärlden som inom så mycket annat. Vad som är fint att läsa och vad som inte är det.
Med klassiker som Strindberg i ena skalan, förbi stora komplicerade romaner, till deckare, chicklit och tillslut... längst ner kärleksromaner.
Varför är det så?
Måste allting vara lite svårt å otillgängligt, komplicerat å krävande för att vara bra?

Är det något jag är starkt allergisk mot bortsett från häst, gräspollen och sverigedemokrater så är det elitism. Att "tro att man är lite bättre" för att man är/ gör/ har varit med om vissa saker.
Jag läser rätt sällan kärleksromaner.
Likväl kunde jag på många sätt uppskatta "Överenskommelser."
Däremot är jag en stor fan av chicklit där Marian Keyes är en av de främsta men många bra har kommit i hennes fotspår.
Jag älskar "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker" och får utstå en del hånfulla kommentarer och djupa suckar för det. Inte minst från maken och andra män som verkar tro att tvprogram som dom gör en "dum i huvvet."

Det är så fånigt så det är inte klokt!
Jag läser mycket. Jag följer med i debatter. Jag ser alltid program som Agenda osv.
Jag har ett yrke som kräver att man ständigt hänger med i ny forskning.
Varför skulle jag bli korkad av att se på tv eller läsa om romanser?
Å varför ifrågasätts det inte om man blir dum i huvudet av alla amerikanska sitcoms som ffa män älskar?
Är det för att det företrädesvis är kvinnor som tycker om dessa serier och romaner?
Kvinnligt->fjolligt->dumt... eller vad då?

Bha, säger jag bara. Vad säger ni?

Puss/ Asta

Första rundan i bokcirkeln avklarad och mitt val av bok

 

Vi har läst...

Astas val "En dag"
Ulrikas "Bröllopsfixaren"
Ergos "Igelkottens elegans"Frejas "Minnet av en smutsig ängel"
Emelies val "Öster om heden."
Köpenhamnsmorsans "Jag skulle aldrig ljuga för dej."
Å nu slutligen...
Tråktantens val "Överenskommelser." 

Jag tror inte att jag har missat någon nu va?
Därmed har vi gått ett varv i Bloggdalas bokcirkel och jag kan bara tala för mej själv men jag är förtjust!
Jag tycker detta är jätteroligt att läsa böcker tillsammans med er!
Är det någon mer som vill hoppa på så är ni varmt, varmt välkomna och bara hojtar till.
För mej... som är lite av en periodare... vad det gäller att läsa ger det en spark i baken att hålla igång läsandet, det har jag oxå gjort under den här tiden och läst en hel del böcker upptill på egen hand.
Det är roligt att läsa böcker som man kanske inte skulle ha valt själv.
Att vidga sina vyer och ibland bli positivt överraskad.
Å det är härligt att ha andra att jämföra sina läsupplevelser med.
Jag längtar alltid efter recensionsdags och efter att få höra vad ni andra tyckt å tänkt. 


Utan att det var bestämt från början så blev det som en oskriven regel att vi skulle välja böcker som finns i pocketutgåva och det är bra tycker jag. Att det ska vara billigt. Att alla ska ha råd. Tyvärr har ju Köpenhamnsmamman lite svårt att hitta böcker utrikes. 
När det nu åter var min tur att välja bok så har jag funderat mycket kan jag säga!
Jag har hört om andras bokcirklar där de väljer mer spretigt och preeeeecis vad de känner för. Där kunde det bli Strindberg ena gången och Andreas Carlsson (från Idoljuryn) andra.

Vi har hållit mer en linje här hos oss...
Jag funderade på om jag skulle välja någon klassiker denna gång.
Själv är jag ju en sucker för Vilhelm Moberg.
Jag var nyfiken på Martina Haags "Heja heja" som ju inte är en roman.
Jag var inne på en favoritförfattare ett tag, Douglas Kennedy eller Carol Oates som jag läst massor av...
Jag inhandlade en RIKTIG roman och bestämde mej ett tag för den
"Agaat" av Marlene van Niekerk... en bok på 713 sidor!!!
Det ni, det vore en utmaning.
Men efter att ha läst 65 ganska sega sidor så kände jag att den kanske blir "väl bra" att läsa under tidspress (måste erkänna att jag ömmade lite för min höggravida dotter här :)
Så jag har verkligen funderat vilken bok vi ska ta oss ann.
Slutligen föll valet på en annan favoritförfattare...
En författare som kan vara lysande när hon är som bäst (å rätt trist andra gånger.)
Majgull Axelsson och hennes "Moderspassion."
Recensionsdag den 25:e maj.
Lycka till!

Puss/ Asta

Bokrecension av "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt

 

Det har ännu en gång blivit dags för en bokrecension i Bloggdalas bokcirkel.
Den här gången har vi läst Tråktantens val av bok.
"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt.

"Överenskommelser" är författarens debutroman och det är en klassisk kärlekshistoria som utspelar sej under sent 1800 tal.
Huvudpersonerna i boken är Beatrice Löwenström, en ung föräldralös flicka, som lever ett hårt hållet konventionellt borgligt liv hos sin farbror och dennes familj. Seth är stadens mest omtalade ungkarl-rik, karismatisk och en man som tycker å tänker å gör som han vill.
Men självklart är historien inte så enkel att flicka möter man, kärlek uppstår och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Då hade det varit svårt att fylla 390 sidor.

Romanen har fått stående ovationer från många håll.
Jag läser sällan eller aldrig rena kärleksromaner annars. Romantik, relationer, kärlek och erotik... ja gärna, men då som ingridienser i en roman som även har en annan historia att berätta.
Det är det som jag tycker är så härligt med Bokcirkeln.
Här presenteras man för- och får läsa- något som man aldrig annars läst.
Lite "Harlequin" vibbar fick jag av denna bok. Harlequinromaner som jag fullkomligt slukade som ung tonåring i hundratals tills jag fick nog av att det egentligen alltid handlade om samma sak.

"Överenskommelser" har absolut sin charm och jag sträckläste långa stycken.
Både Beatrice och Seth är karismatiska personligheter, ovanliga för sin tid och lätta att tycka om och att känna med.
Deras kärlekshistoria är lika flammande röd som Beatrice hår och sexscenerna är smakfullt och passionerat skildrade.
Författarens språk är enkelt men ändå inte banalt.
Romanen är ett stycke historia av Sverige för länge sedan när kvinnor skulle hålla sej undergivna och inte bry sina små huvuden och när mannens makt var total.
När kvinnor inte skulle vara "uppnosiga" och framhärda i sina åsikter medan männen kunde rumla runt på bordeller och uppföra sej som svin.
Den beskriver ett Sverige där klass och titlar var allt.

Likväl. Någon jättestor läsupplevelse kan jag inte säga att det var.
Men det behöver inte alla böcker vara heller.
Det är klart "underhållning för stunden" och som sådan var den utmärkt.
Jag ger den en klar och rejäl 3:a.

Nu har vi gått ett varv i Bloggdalas bokcirkel... så vida ingen ny vill hoppa på?
Om inte, så är det jag som väljer bok nästa gång.
Beslut kommer inom kort, jag har grubblat kan jag säg :)

Puss/ Asta 

Jag skulle vilja vara...

 

Satt och funderade här i kvällningen, på vad som skaver, vad det är som pockar på min röst. Vad som inte är riktigt bra.
Jag satt och funderade på vad och vem jag skulle vilja vara... om jag fick precis allt uppfyllt.
Förvånansvärt mycket av det som känns viktigt för att jag ska bli/ vara en hel människa har jag redan.
De har jag svartmarkerat. De som återstår att jobba med är blåmarkerade.

Frisk... bortsett från min allergi så är jag frisk. Vad jag vet om. Jag har alltid varit ganska frisk. Alltid haft perfekta labvärden. Allt jag någonsin undersökt i min kropp har varit helt normalt.

Kvinna... Jag är övertygad om att det är härligare att vara kvinna än man.
Åtminstone i vår del av världen. Vi har närmare till våra känslor, vi har förväntningar på oss... ibland orimliga el korkade men det har männen med och jag skulle inte vilja byta. Jag trivs i mina kvinnliga styrkor. Jag har fått vara gravid, jag har fått föda och jag får vara mamma.

Mor... Ja jag har välsignats med fyra barn. Å inte bara det. Jag har välsignats med de finaste fyra barnen. Det är det största i mitt liv. Oslagbart.

Dogue de Bordeauxägare... Yes I am. Å det kommer jag att förbli så länge min kropp orkar med det. Jag kan tycka synd om människor som inte får uppleva den ära och den lycka det är att få leva tillsammans med dessa stora hundar.
50 kg muskler (hittills) minst 50 ton charm å kärlek.

Mitt i livet... Ja det är min plats. Jag trivdes aldrig med att vara barn och riktigt ung. Jag trivs nu.

Socialdemokrat (med allt jag lägger i det ordet... för solidaritet, för rättvisa, mot klassamhället, schyssta arbetsvillkor, jämställd, humanistisk osv)

Hunddagisägare... Nja, där är jag ju inte en. Kanske kommer det, kanske inte.
Jag har en tro på att alla viktiga saker i livet hamnar hos oss förr el senare om vi tålmodigt väntar och förbereder oss för det.


Ha god självkänsla... Bha, en blåmarkering även den. HUR skaffar man en god självkänsla. Om man inte har den från början, om man inte fått den med modersmjölken. Går det? Självkänsla är så oändligt mycket svårare än självförtroende.
Sen hör det väl till sjukdomsbilden att den är extra nedsatt nu, men BRA har den lixom aldrig varit.


Trygg ekonomi... Nästan. Hade jag bara kunnat jobba fullt och maken tjänat en anständig lön skulle vi definitivt klarat oss väl. Nu är det så där "på håret" allt för ofta.

Vara lugn och stadig... Haha. Haha. Haha.
Jag är oxh har alltid varit så här. Oroat mej för allt.
Gener och uppväxt har samvekat i att inte ge mej dessa åtråvärda egenskaper.


Någons kvinna... det är jag. Kan bli blå ändå. För jag skulle nog egentligen vara någons älskade å uppskattade kvinna och där är jag inte.

Dotter... Jag är en dotter. Jag älskar mina båda föräldrar på vitt skilda sätt men jag älskar dem och jag har försonats med gammalt groll å gammal skuld.

Orädd... Ehhh. Det blir blått där va?! En av de absolut harigaste människor som andas tror jag.

Ha ett starkt rättspatos... Det har jag.

Författare... en dröm för alla oss med kärlek till det skrivna ordet.
Jag går runt med repliker och fragment av historier hela tiden.
Någon gång, någonstans finner jag kanske ro å självförtroende att försöka.


Karaktärsfast. Not so very mush va? 

Generös... ja men det tror jag att jag är, både när det gäller pengar (i den mån jag har dem), men även med tid, råd, stöttning.

Kunna flytande engelska obehindrat... men som med så mkt annat orkar jag inte kämpa mej till det. Men jag vill, väldigt mycket.

Motionsfantast... hmmm, om inte en å annan promenad hör dit så... blått får det bli.

Troende... är jag ju lite till o från. Till husbehov. Jag skulle vilja vara mer övertygad.

Lite mer ordningsam, sluta ducka för det som jag tycker är besvärligt... det är en brist. På jobbet och här hemma. Fast på olika vis.

Ha lust. Ja jag snackar om fysisk lust. Blir upphetsad. Kåt om vi ska tala klarspråk.
Händer typ aldrig. Å faktiskt, det är en viss sorg i mitt liv, att inte kunna känna så.


Vara en snäll människa... det tror jag faktiskt att jag är, mer än genomsnittet i alla fall.

Vara en allmänbildad människa... jo jag kan lite om rätt mycket. Men vill så klart lära mej mer... mycket mer... om allt. Utom just Bieber kanske.

Hur är det med dej? Vem är du å vem skulle du vilja vara?

Puss/ Asta

onsdag 24 april 2013

Fem minuters gnäll, varsegoda

 

Vem orkar läsa om gnäll?
Sällan jag om jag ska vara ärlig och jag misstänker att det är lika dant för dej.
När jag för några år sedan gick på kognitiv beteendeterapi så fick jag i uppgift att ha en gnäll/ ältarstund om dagen på ca 15 minuter.
Varje dag, helst samma tid, skulle jag sätta mej ner och älta/ tycka synd om mej själv/ gnälla en kvart.
Sen var det bra!
Allt gnälligt som dök upp i huvudet till nästa dag skrevs upp på en lapp och lades i en burk.
Nästa dag, samma tid, tog jag tag i gnällandet.
Eller ja... skulle göra, för detta är svårare än det låter.
Dels kanske man just då... kl 17:00... är på ett särdeles gott humör.
Dels kanske man är jätte sugen på att gnälla 09:00.
Hur som helst är 15 minuter rätt länge att... i ett sträck... sitta och tycka synd om sej själv.
Pröva själv!
Övningen går ut på att alla människor behöver få älta och gnälla men att man måste lära sej att begränsa det och inte bli en bitter person som bara går runt å tycker synd om sej själv hela dagarna.

Just nu tycker jag lite synd om mej själv.
Å jag vet att det ärr trist med gnälliga människor.
Så... jag tar fem minuter... vi får se vad jag hinner på det... FEM minuter att skriva upp allt som är så fasligt hemskt just nu.
Ingen aning om det är "gott om tid" eller "ont om tid."

Så vi kör (nu blir det inget finlir på språket) från och med...
NU!
Jag har magkatarr som fan, det svider å bränner å är tungt i magen.
Jag mår illa.
Jag känner mej sugen på chips men kan inte äta det för dieten och för att jag bara skulle få mer ont i magen.
Jag har varit så sjukt trött hela dagen.
Orkeslös, ont i ryggen av trötthet.
Jag har haft ont i huvudet ända sedan jag vaknade, fått käka Treo med jämna mellanrum (vilket väl inte heller är lysande för magen.)
Jag är så trött på mej själv. På min orkeslöshet, att jag inte bara kan rycka upp mej.
(Phuu, halvvägs)
Sa jag att jag mår illa?
Jag kunde inte springa idag pga tyngden i magen. Försökte men fick upp magsaft i halsen.
Magsaft är inte gott.
Vädret är så jävla pissigt. Varför måste det regna för? Kan det aldrig bli vår på riktigt?
Jag vill sola, grilla, göra somriga saker.
Det kändes jobbigt på jobbet igår. Som om jag var "för mej själv", i en bubbla, inte med. Som om jag ingenting kan och ingenting vill, jag var bara trött, ledsen och ville hem.
Måste ut med hunden igen. Han vill bara jaga. Inkallningen är ett minne blott
Och... 


Hopp. Där var de fem minuterna slut. Kan säga att det var "ont om tid", hade lätt kunnat gnälla i 5 minuter till.

Nästa inlägg blir bergis happy happy

Puss/ Asta

Vem kan vara din vän egentligen?

 

Kan du vara vän med vem som helst?
Kan en människa tycka och säga vad som helst och ändå omslutas av din kärlek?
Så klart den inte kan...
Men var går gränsen då?

Jag har skrivit flera inlägg om detta.
Min gräns är ganska snäv, åtminstone bland människor som släpps tillräckligt nära för att bli vänner.
Min make är mycket mer tolerant för olikheter och människors tillkortakommanden än vad jag är. Han kan lixom "se över" om någon har nån riktigt märklig åsikt om nu människan är trevlig på andra vis.
Jag umgås inte med människor som jag inte kan respektera!
Folk får tycka vad de vill om det.
Jag umgås således inte med människor som är rasister, homofober, kvinnohatare, djurplågare, pedofiler eller vad det nu kan tänkas vara.
För nej, jag behöver inte respektera någon som tycker att "muslimer är opålitliga utsugare" eller "bögar är äckliga."

Däremot.
Däremot har jag en hel del människor i min umgängeskrets som inte är fullt lika politiskt korrekta som jag är. Det är rätt svårt att vara :)
Jag har vänner som kan kläcka ur sej halvrasistiska kommentarer eller uttrycka sej en smula homofobiskt eller mansgrisigt nån gång då å då men jag gör ändå bedömningen att hen är en "god människa."
Att saker sägs på skämt, i affekt eller utan större eftertanke.
Om jag skulle ta en diskussion med den här människan så har den ingen genomtänkt rasistisk/homofobisk/ kvinnoförnedrande åsikt.
Alla människor tänker sej inte för innan de pratar. Å alla människor har inte lärt sej att granska sina åsikter med "varför då/ hur kommer det sej?"
Förstår ni hur jag menar?
Det är DÄR... bland dom... det kan bli klurigt att sätta gränser ibland.
De andra... de fullblodade... de är körda från början och enklare att hantera.

Så hur gör jag? Bland vänner som "säger dumheter."
Tja, det beror på.
Ignorerar ofta. Visar ointresse för att diskutera det vidare.
Säger emot och ifrågasätter ibland. För mitt eget resonemang.
Vid enstaka tillfällen går jag därifrån.

Med likasinnade... som tex "Lillebror" kan jag både dra å skratta åt mycket grova skämt. För att jag vet att det inte är på riktigt. Att vi egentligen driver med dem vi låtsas vara. Antifeminister eller rasister.
"Lillebror" brukar ruska mej och säga att "du är hysterisk."
Han kan ifrågasätta hur många hormonplåster jag egentligen behöver eller hur lite kuk jag har fått, han kan säga att "kärringar ska inte vara inom vården, de bara förstör, gå hem å fota dej i en klänning istället."
Han kan kalla invandrare för "hashlibashli" och säga typ att "Du som är så jävla invandrarvänlig kan väl stanna hemma och käka halallkött."
Jag kan själv uttala mej fördomsfullt mot homosexuella till svar.
Sånt är "på låtsas", vi leker med fördomar, där det är tryggt därför att vi vet så tydligt var vi står.
Om nån annan talade om "hashlibashli" hade det inte varit lika roligt.
Eller acceptabelt.

Jag har starka åsikter.
Jag har blivit bättre på att hantera att alla inte tycker lika vad det gäller åsikter som inte är fullt lika känsliga. Och jag försöker respektera de flesta.
Det låter fånigt att säga att jag skulle inte kunna vara vän med en moderat eller jag skulle inte kunna vara vän med någon som vill utrota vargen.
Men det beror på. Beror på hur "övertygade" och "påstridiga" de är i sin åsikt.
Jag HAR moderatpolare. Men jag skulle kanske inte kunna ha en moderatpolare där värderingar och ideologer sken igenom allt för mycket.
Är man en ideologiskt förankrad sosse och en lika ideologiskt förankrad blåing... ja då skiljer det rätt väsentligt hur man ser på människan, samhället och världen.
Det handlar om mer än vilken lapp man väljer på valdagen då.

Hur är ni själva? Vad har ni för gränser?
Vem kan ni umgås med och vem kan ni inte?
Å är det verkligen ok att "leka" rasist el homofob som jag gör ibland?
Vad tycker du?

Puss/ Asta

Vem bestämmer över ens hem

 

En man blev nyligen åtalad men friad för att ha gått omkring naken i sitt hem.
En kvinna hade passerat och sett honom genom ett fönster vid ett flertal tillfällen.
Hon hade enl uppgift från Aftonbladet tagit med sin make och filmat den nakna mannen som bevis. Åklagaren yrkade på 9000 kr i skadestånd men detta ogillades alltså av tingsrätten.
Vad tycker ni?
Får man spatsera runt naken i sitt hem?

Jag tycker hela historien verkar lite märklig måste jag säga.
Varför gick kvinnan tillbaka om hon kände sånt obehag?
Varför var hon tvungen att titta in genom fönstret?
Var det så att mannen "gick omkring" naken eller blottade han sej medvetet?

I princip tycker jag att man såklart måste få lov att gå runt naken i sitt egna hem.
Vart ska man annars få lov att göra det?
Jag passerar själv ibland fönster... om inte helnaken så i trosor... på väg in eller ut i duschen, inför säng madrassgång osv.
Det är inte så att jag står å flashar mina tuttar i hopp om att så många som möjligt skall hinna ta en titt (tro men, så spektakulära är de inte) men jag går inte heller runt å skyler mej.

Jag tänker att "mitt hem är mitt" men det sista har jag läst/ hört om många exempel på att det inte är så. På att hänsyn till andra överskuggar den rätten på ett sätt som i min värld inte är okej.
Rökare får inte röka i sitt egna hem. Människor får inte ha hur stökigt de vill.
Människor får inte låta när de har sex... och så detta med nakenhet då.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

måndag 22 april 2013

Mammon

Någon i detta land gick här i helgen och spelade Lotto för en hundring och vann dryga 237 miljoner kronor. Nästan en kvarts miljard.
Det kan ju låta som en dröm... men allvarligt, vad ska man med så mycket pengar till?
Personen i fråga kan från och med nu köpa vad helst hen har lust med, göra precis vad som helst, resa precis vart som helst, säga upp sej från sitt jobb och leva på räntorna i resten av sitt liv.

Kanske låter det förmätet och korkat men jag är inte avundsjuk.
Jag skulle inte vilja vinna så där mycket pengar, inte ställas inför alla de valen, få de problem som så mycket pengar för med sej.
Framför allt skulle så mycket pengar ta ifrån mej något som jag tror är viktigt för alla människor... att få drömma, längta efter, sträva.
Allt skulle ju vara klappat å klart så att säga.

Det är lätt att säga "men skänk bort pengarna då."
När man väl står där med så mycket pengar så är det nog inte så enkelt.
Jag skulle aldrig mer  veta vem som vill vara min vän och vem som vill ha saker av mej. Jag skulle för alltid fastna i att jag förväntades betala för allting och undra om det var jag å mitt sällskap eller den karibiska resan som lockade.
Jag skulle få oroa mej över att mina nära skulle kunna bli kidnappade.
Men framför allt detta... att ingenting längre skulle finnas att drömma om.

Jag tror människan är lyckligast med lagom mycket pengar.
Att inte behöva slita ihjäl sej på ett tråkigt jobb, att bo som man önskar, att ha en rik fritid.
Inte behöva oroa sej för räkningar, kunna äta gott, köpa sej nåt fint då å då och kunna skämma bort sina nära ibland.
Å sen är det lixom bra.
Skulle ni verkligen vilja ha alla de där pengarna?
Plötsligt bli så där svinigt, ofattbart rik?
Nej tack. Jag hoppas att pengarna hamnar hos någon som uppskattar och förvaltar dem bättre än vad jag skulle.

Jag är en enkel flicka.
Samtidigt avskyr jag när förmögna människor säger (för det är nästan alltid människor som aldrig behövt oroa sej för ekonomin) som säger "De bästa sakerna i livet är gratis."
Ja, det bästa i mitt liv är relativt gratis.
Mina barn, min hund, närheten till havet, en ledig dag, vänner.
Men för att kunna njuta av det där krävs att man inte behöver oroa sej för att kronofogden väntar hemma efter strandpromenaden. Eller att man har något att stoppa i sin kurrande mage.
Då är de enkla sakerna det bästa.
Världen är så orättvis ändå och ger mej ständigt dåligt samvete.
Den rika världen som shoppar och shoppar på den fattiga världen och Moder jords bekostnad.
Jag tänker det ibland när jag unnar mej de där riktigt långa, varma duscharna.
Njutningsfullt vänder ansiktet mot vattenstrålarna medans litervis med rent vatten strömmar ner i avloppet igen.
En så enkel sak.
Å så finns det hundratusentals barn som dör för att de tvingas dricka smutsigt vatten.

Idag har jag tex haft en mycket bra dag.
Jag har haft sovmorgon.
Jag har varit ute med min hund och promenerat/ lufsat 45 minuter x 2.
Jag har städat här hemma och tänt doftljus.
Jag har gått igenom min hund, rensat öron och klippt klor.
Lagat mat i lugn o ro.
Jag har tömt tvättkorgen och jag har unnat mej att "bara vara."

Imorgon blir det jobb. Ett helt pass. Egen grupp.
Imorgon måste jag palla.

Puss/ Asta

Min polare Asta å jag

 
Bild: Maria Skytt. 

För ett tag sedan skrev jag (senast) om det här med vilken usel jäkla vän jag är till mej själv. Så taskiga saker jag säger till mej själv... hundra gånger om dan minst.
Kommer ni ihåg det?

Sedan dess har jag verkligen varje dag försökt jobba på detta, men det är svårt...
Det är som att vända ett stort fartyg som i evigheters evighet bara strävat åt ett håll.
Mot horisonten låter lite för vackert å poetiskt när det handlar om något destruktivt.

Jag har väldigt lätt för att hylla mej själv och göra high five med mej själv i början på projekt. När jag ska börja gå ner i vikt, motionera, städa huset, rensa garderoben eller vad det må vara.
Jag är bra! Å jag är stark! Å fy fan vad jag kan! Å...
... Och sen tar det lixom slut och då är jag inte längre "lite bra", "kan lite grann" utan då är jag KASS. VÄRDELÖS.
Förstår ni?

DETTA har jag försökt jobba med, jobbar med varje dag.
Jag har börjat att säga de där taskiga tankarna högt, liksom plocka upp dem till mitt medvetna, som om jag sa dem till någon annan.
För då blir det så absurt.

"Ja ha, du är normalviktig och stod still på vågen från förra veckan till denna?
Minskade bara en centimeter i midjan? Hö hö hö, fy fan vad kasst. Så värdelöst!" 


"Okej att du nu tar två rundor om dagen istället för en och att du springer det du orkar på dem så du är helt svettig å röd i fejjan när du kommer in och rumpmusklerna värker... men du orkar ju ingenting. Du går ju för fan mer än hälften. Det finns människor som springer maraton. Helt otränade människor som springer en halvmil på första försöket och vad orkar du? 150 meter ha ha ha."

"Så du har städat? Dammsugit? Okeeeej. Men listorna är ju alldeles skitiga. Vilken usel människa du är." 

Förstår ni? Även om jag tankemässigt kanske inte tidigare pratat så tydligt med mej själv innan så har BUDSKAPET varit det, och när man plockar upp det... och ens föreställer sej... att man skulle tala så till nån annan blir det helt absurt.
Och då är ändå jag... eller borde ändå jag... vara den viktigaste människan i mitt liv.

Jag försöker tänka att jag blir varken bättre eller sämre av vad andra klarar av.
Mitt liv är mitt och jag kan bara jämföra mej med mej.
Å i mitt lilla liv gör jag framsteg!

Lånade en bok av Maria som jag länge velat läsa.
Martina Haags "Heja heja" om hur man går från soffpotatis till att springa maraton.
Har i och för sej bara läst halva men den är en stor besvikelse.
Tänkte innan att DENNA boken kommer jag finna inspiration i, men det är typ bara första kapitlet jag känner igen mej i. När hon orkar springa 12 minuter första gången. Själv orkar jag kanske 3 minuter men det är principen.
Men tre sidor senare har hon anmält sej till sitt första 5 km lopp och rätt raskt handlar det sen om motståndet att övervinna mellan att springa 5 kg och en mil.
Den är inte ens särskilt rolig.
Nä, jag blev inte pepp av den.

Puss/ Asta

söndag 21 april 2013

Så gick ännu en vecka

 

Dags för veckosammanfattningen. Den som ni väl alla sitter å väntar på spänt vareviga söndag :)
Nej, jag vet... det är lite trist kanske, men den är för min skull främst, som en del i att klargöra mål och "se" hur jag mår.

Vecka 16 år 2013 kom å gick.
Det har varit en vecka i både förkylningens och aktivitetens fotspår.
Jag har skött maten bra, bortsett från helgen och jag har rört på mej massor.
Bortsett från hosta å annan skit har det varit en harmonisk vecka.
Jag har känt mej lätt. Lycklig. Privilegierad. 

I måndags var det vikt och mätdag.
Vägde precis 60 kg. Hade gått ner någon centimeter om midja och höfter.
Mycket nöjd med mej själv här.
Började lite smått med att jogga/lufsa på promenaderna.

Tisdag jobbade jag halv dag.
Minns den knappt men det gick skapligt.
Började bli förkyld.

Onsdag var jag hos psykologen vilket var mycket givande.
Mini var med... och gick på stan under tiden. Hon köpte ett par jeans. Jag köpte en klänning.
Rejält hostig och kass i luftrören.

Torsdag skulle jag eg ha jobbat men fick sjukskriva mej.
Bronkitliknande besvär. Tog kortison.
Orkade inte vara allt för aktiv.

Fredag. Fortsatt hostig
Gick ändå två långa rundor.
Unnade mej både drink å vin å snacks.
Bokade spontandejt med Maria på sönd.

Lördag. Betydligt bättre i luftrören.
Lufsade på två promenader.
Trädgårdsarbetade hela familjen. Mysigt.

Söndag. Träffade Maria. Körde bil dit. Själv. Utan pistolhot.
En hel del kalorier idag. Inga promenader.
Träningsvärk i armar och ben.
Får ses som en vilodag.

Nästa vecka...
Jobbar 25%. Troligen hela tisdagspasset och halva torsdagspasset.
Recension av Bloggdalas bok "Överenskommelser" på torsdag.
Ut på lite After work på fredag.
Parmiddag på lördag.
Jag tycker det känns... mycket?!
Haha, ja ni hör...

Puss/ Asta

Bild: Maria Skytt: Jag å hennes Lowe

Tallin tur å retur

 
 Bild: Maria Skytt. Klickat. Redigerat. Godkänt.

Nej då.
Jag försöker bara göra mej själv lite mer spännande.
Jag hamnade inte i Baltikum. Faktiskt inte ens i fel stad.
Men jag är lite stolt över mej själv ändå som körde själv.
I rusningstrafik hem.

I övrigt har jag haft en härlig dag.
Klockan ringde 08 men den stängdes resolut av och jag vaknade strax före 10 nästa gång... ungefär när jag tänkt dra till Maria.
Det fick bli en snabbdusch, en kvick make up, in med i med en banan och iväg.

När jag kom fram stod en blond böna på balkongen å ropade
"Ska du till Maria? Är det du med hunden?" på bred skånska.
Det kändes bra direkt.
Så fort jag kom in fick jag två påsar skräp i näven å så gick vi och slängde dem plus satte oss på en parkbänk medan hunden Lowe fick kissa av sej lite.
Alltså, jag gillar sånt.
Gillar när man bara får hänga med i någons vardag. När det inte är så uppstyrt.

Maria är en färgstark tjej. Hon är ganska mycket som i sin blogg.
Verbal, känslosam, varm.
Väldigt kvinnlig. Mjuk.
Hon fick ett telefonsamtal från någon mamma som bjöd till barnkalas dagen därpå, memorerade adressen medan hon pratade och en halvtimma senare var hon inte säker på tiden eller om det var hem till en tjej el kille :)
Hon har målat sina golv vita... en kvart innan en dejt skulle komma... med penseln hon hade hemma och struntat i att lyfta bort möblerna å målat runt om.
Jag vet inte...
... Jag blir helt betagen i sånt.
Lite kan själv och allt är inte så jävla noga.
När kläder ligger lite här å där och ungar tjatar om godis å... ja, jag slappnar av då.
Allt för skinande och putsade ytor ger mej mindervärdeskomplex.

Vi åt en härlig kycklinggryta och sedan starkt kaffe som knäckte min mage totalt.
Inte Marias fel... den har mått rätt surt sedan jag proppade i mej kortison utan att ha Omeprazol som skydd.
Vi gullade med hunden, tog foton, pratade en massa och gick ut å promenerade.
Det bränner lite på mina kinder så lite solstrålar fångade de nog.

Nu är jag rätt trött. Många intryck för en utbränd hjärna idag.
Både bilkörning på okända vägar och bloggträff.
Återkommer om en liten stund för alla er som sitter som på nålar och väntar på den vanliga veckosammanfattningen.

Puss/ Asta

lördag 20 april 2013

Kvällstankar så här före Tallin...

 

Det är en lugn skön kväll.
Jag har ännu inte börjat hispa upp mej över att jag ska ut å köra motorväg och villa mej in i en främmande stad imorgon.
Jag tänker att det kommer ordna sej... eller oxå blir det som Maria skrev i en kommentar, att jag kör vilse, hamnar i Tallins allra skummaste kvarter och blir indragen i någon slags människohandel.
DET vore ju helt förfärligt.
Kanske borde jag vara oroligare än vad jag är?
Jag menar... människohandel?! Hur käckt låter det?!
Somliga kanske tycker att jag är fånig som ens reflekterar över att jag ska ut å åka typ 5 mil hemifrån?
Jo det är nog lite fånigt... men ni förstår, jag kör väldigt sällan å ogärna bil där jag inte brukar vara. Till å från jobbet kan jag köra som en biltjuv.
Så tro det eller ej, jag utmanar mej själv nu.
Även om det är världens baggis för 99,96% av mänskligheten så är det inte det för mej och därför är det gott nog.
Stort nog.

Jag har duschat. Jag har lackat naglarna och sen inte haft tålamod å vänta så nu är de helt kladdiga å fula. Nåväl, det blir väl en erfarenhet för snobbiga Halmstad att se kladdigt lackade naglar.
Det är minsann inte bara jag som upplever äventyr imorgon.
Jag tror Maria struntar lika mkt i min nagellackskvalitet som jag i om hon har dammsugit bakom soffan. Zipp å nada med andra ord.
Nu sitter jag här med sista skvätten vin, ett litet glas blev det, och en chokladbit som jag unnar mej med gott samvete.
Det ÄR lördag och jag är övertygad om att det en dag som denna finns dom som är busigare än vad jag är.
Jag har varit ute på två långrundor idag.
Den sista joggade/ lufsade jag en stor del av.
Ni som tränar...
Kommer den där lyckoeffekten direkt?
Har ju hållit på med lufsandet en knapp vecka men tycker redan att jag MÅR betydligt bättre psykiskt.
Är det möjligt... eller är det en ren tillfällighet?

Nu ska jag skriva nåt som jag tror kan väcka ilska hos många läsare.
Det är inte meningen.
Men... när jag läser om de här fruktansvärda terrordåden som drabbat Boston så känner jag så klart med invånarna, offren, deras familjer osv.
Självklart. Det är alldeles fruktansvärt.
Men när jag ser in i ögonen på den yngste av terroristbröderna, han som greps skadad men levande, så känner jag oxå nån slags... sorg.
Herre gud, det är ju bara en tonåring.
Han har begått ett fruktansvärt brott, ja det är sant.
Men vad får en så ung man... nästan ett barn... att göra något sånt?
Min son ser jag på som "ung"... han fyller 23 i år.
Den här killen som antingen kommer dömas till livstids fängelse eller döden... han är nästan lika gammal som min Mini. Ett år äldre.
Det är sånt slöseri med människoliv... oxå för hans del.

Nej men hör ni... Vi hörs imorgon. Om vi alla lever, har hälsan och inte befinner oss ofrivilligt på nån baltisk bordell.

Puss/ Asta

Tillfreds och förväntansfull

 

Jag... som så många med mej... tycker att denna vintern varit evighetslång.
Kall. Tung. Lång.
Jag känner större förhoppning och förtröstan inför den kommande våren och sommaren än vad jag gjort på många, många år.
Det känns som att "bara den är här" så blir det bra, så räcker det.

Jag har inte en massa krav i år på vad jag ska hinna och vad sommaren måste innehålla.
Jag har mer en inställning om att jag tänker ta tillvara på de små stunderna så gott det går.
Jag har sänkt mina krav. Längtar inte efter spektakulära fester eller stora ting utan mer efter att "fånga stunden där den är."
Gud, ge oss lite sol bara. Sol är det enda jag önskar mej.

Jag vet inte varför jag känner större glädje och längtan till våren/ sommaren i år?
Det är så mycket... enkla småsaker... jag vill göra ihop med mina närmaste.
Kvällsbada med Gottfrid. Grilla en korv på stranden... och vill maken som vanligt hellre hänga vid datorn så tänker inte jag sura för det utan göra det själv.

Jag har gått ner i vikt och kan ha mina klänningar.
Jag har semester i juli månad när alla andra är lediga.
Jag kommer att få ett barnbarn.
Jag har en hund som är social och som går att ta med sej överallt.
Å hur många år som helst kan det inte bli en regnig sommar.
Det känns bara... bra helt enkelt.

Tänk hur mycket man kan längta efter små små ting.
Som en grillad entrecote och ett glas vin.
Som att ligga på studsmattan i solen och läsa en bok.
Som att ha pappa å hans fru hemma och sitta i kvällssolen och prata över en sval öl.
Som att ligga på stranden och begrava tårna i den svala sanden.
Som att ta en kvällspromenad och gå med nakna fötter i vattenbrynet med sin hund.
Små små ting som jag tänker njuta utav i år.

Å i höst väntar en spännande hockeysäsong med Sveriges kanske bästa tränare.
Det väntar en Köpenhamnsresa med Lillebror och Systera Mi.
Det väntar kanske en Cypernresa med mamma å Mini.
Livet känns gott.
För andra dagen på raken känner jag mej genuint lycklig.

Puss/ Asta

Trädgårdsnisse

 

Nä, jag är verkligen ingen trädgårdsnisse.
Jag är en asfaltsunge ut i fingerspetsarna.
Men egentligen tror jag att det handlar mer om att jag inte kan. Inte vet hur man gör. Å att allt är så hopplöst eftersatt.

Idag var vi i alla fall ute hela familjen.
Jag, maken, Mini, svärsonen och Gottfrid.
Maken röjde i carporten och förberedde för den stora mus saneringen.
Vi har nämligen gissningsvis 56437 stycken möss i vårt förråd.
Hela hösten å vintern har de bott där.
Levt på 30 kg säckar med hundmat och i övrigt gjort det som möss är bäst på.
Det vill säga, skitit och förökat sej.
Själv klippte jag lite på buskarna som är utmed altanen och som brett ut sej såpass att det knappt går att gå ut. Jag skrapade bort ogräs som växte utanför staketet och sopade upp löv i massor.
Jag plockade hundskit å bröt samtliga naglar.
Svärsonen tog sej oxå ann ogräs och fyllde i gropar som Gottfrid grävt upp.
Mini satt mest och var rädd för insekter.
Hon är en liten prinsessa den tösen, trots att hon är född på landet.

Jag skulle inte tro att någon kommer bli imponerad över min trädgård.
"Misskött och vildvuxen" är nog snarare begrepp som skulle flyga genom folks huvuden.
Men jämfört med innan blev det en enorm förändring på några timmars arbete.
Å så härligt att vara utomhus tillsammans i solen (även om vinden är kall) och göra saker å ting ihop.
Svärsonen är en rekordenlig pojk som fått uppfostran hemifrån att kunna jobba hårt när alla hjälps åt.

Egentligen tycker jag inte om perfekta trädgårdar. Lika lite som jag tycker om perfekta hem. Det får gärna se lite vildvuxet ut. Jag älskar min häck som aldrig är klippt och som räcker halvvägs till himmelen.
Det är insynsskyddat och jag kan spatsera runt här naken om jag vill utan att en käft ser det.
Det får gärna växa lite ogräs men inga jäkla rabatter.
Nej fullt med krukor istället där det kan blomma.
(Tre dagar tills jag glömmer att vattna.)
En trädgård är till för att njutas i.
Jag ser så många som inte gör annat än arbetar i sin.
Gräver å klipper å trimmar å krattar å rensar.
Jag vill grilla korv, spela kub, kasta boll med hunden, dricka vin och sola mej.
Det är varför jag bor i hus och inte i lägenhet.

Puss/ Asta 

fredag 19 april 2013

På söndag...

 

... På söndag inträffar det något spännande mina vänner.
Blogghistoria.

Jag å Maria, har varit bloggkompisar i typ 8 år... sa jag, men blev snabbt rättad av Maria att "Hörru, mer än 6 år är det inte."
Well, en jäkla evighet är det i alla fall.
Hur som helst satt vi å chattade en stund nu ikväll så som vi nästan alltid gör och hon skrev att "Vi måste ses snart" och jag sa "Söndag?" för plötsligt blev jag mitt allra mest spontana jag.
Jag kollade upp tågtiderna och då tar det en kvart... 15 MINUTER... att åka dit.
Å det har vi alltså dragit på i 6 hela år!

Maria å jag går alltså way back. Känner varann så väl. Läser mellan raderna och vet vad den andra skriver... och inte skriver.
Vi kan varandras historier. Våra livshistorier påminner mycket om varandra... å ändå inte.  Vi har läst varje blogginlägg. Har dessutom varit brevvänner.
Skrivit fylliga brev och Maria limmade fast bilder för att förgylla dem... med nagellack.
"Man tager vad man haver" är hennes melodi och jag älskar den attityden hos människor.
Vi har bråkat, skrattat, gråtit, fyllt i varandras meningar i alla dessa år och det ska bli så fantastiskt roligt att träffas!
Bered er på foton och noggranna redovisning... det är vi ju både såna suckers för.

Puss/ Asta

Min kille


 
Nu kommer det ett sånt där dravelinlägg igen.
Ett sånt där kärleksförklarande inlägg till min prins.
Men vi har precis varit ute å gått en timma utmed havet och vi mötte bara en enda människa (kommer mer till det sen.)

Solen sänker sej över Halland.
Vinden är kall men inte värre än att man kan möta den med vinterjackan och en sjal.
Havet är så blått, så blått och Gottfrid så lycklig över att få springa av sej.

 

Han är snart 11 månader och jag älskar honom ofantligt.
Med honom kan jag gå å gå å gå å gå och vi behöver lixom aldrig komma hem.
Det är en sån frid och glädje att bara få vara med honom.
Ja, jag skulle nog vilja säga att det så här ensamma, klara kvällar när alla andra hänger framför tv'n och Lets Dance är en lycka.
Han gör mej lycklig min Gudasända skånepåg.

Vi mötte en person.
En manlig joggare som sprang lite för fort, lite för rakt på mot oss.
Min lilla, lilla kille ställer sej då framför mej som en gard.
Med svansen högt och raggen rest ger han ifrån sej ett sånt morr att jag nästan inte kunde tro det kom från min lilla.
Joggaren vek av kan jag säga.
Han har... så ung han är... vakten i sej.
Minuten efteråt lekte han å tramsade i vågorna som vilken valp som helst.

Jag älskar honom!
Mer än vad jag trodde jag kunde eller var möjligt.
Min Gottfrid. Han är den finaste som finns.
Tack Kicki och Thomas för äran att få visa denna fantastiska hund livets stigar.

Puss/ Asta

Komplimanger... hiss el diss på det?

 

Lady Dahmer och Cissi Wallin utmanar via LD's blogg och Cissis's radioprogram läsare och lyssnare med en utmaning. Att under en veckas tid vägra ge eller ta emot komplimanger. Att inte ge kan vara enklare... där får man bita sej i tungan.
Att inte acceptera att få svårare... där föreslås man svara typ "jaha" eller "tycker du?"
Är ni på? Med på utmaningen?

Det är verkligen inte jag!
Jag förstår poängen... I do... jag förstår och det är beklagligt att vi flickor/ kvinnor/ tanter i så hög mån lever efter andras människors åsikter och bekräftelse av vårt yttre men jag känner mej lixom redan körd i det här.
Jag tycker om att få komplimanger.
Komplimanger av alla sorter.
Det är roligt att höra att "jag blivit smal" nu när jag ändå varit rätt ihärdig i att gå ner i vikt. Jag blir glad av att höra att jag är söt/ fin/ har en vacker blus.
Precis som jag blir glad över att någon säger "Åhh ska du jobba ikväll, va kul!" eller "Asta, du som kan allt...hur gör man det här."
Förr hade jag ett sämre självförtroende och kunde inte riktigt hantera komplimanger. Det är förvånansvärt många som har problem med det.
Som rodnar, som argumenterar emot, som säger "äsch, den här gamla trasan" osv.
Själv säger jag oftast "Tack" och ler stort för att visa att jag blir glad.
För det blir jag ju.

Jag tycker det är roligt att ge komplimanger. Jag tycker att man ska säga det högt när man ändå tänker nåt snällt. Jag gör det ibland till främlingar. Anhöriga kan få höra att de har vackra örhängen. Nån i kassakön att hon har en fantastisk hårfärg.
Å generellt sätt blir folk glada.

Glädje och snällhet. Positiva tankar. Dela med sej. Det är väl bra.
Även om jag som sagt FÖRSTÅR problematiken med att finnas för att behaga.
Bli bedömd för det yttre och negligerad för sina färdigheter.

Jag kan verkligen, med fyra vuxna barn... varav tre döttrar... och med facit i hand känna att ett av de största fel jag gjort i min föräldraroll är att föra över mina komplex och min viktnoja på barnen.
Genom att själv eller med väninnor inför ungarna prata och sucka över min kropp.
Över valkar och över häng. Över kläder som sitter för tajt och över sånt jag inte kan bära för att jag är för tjock.
De har sett mej skaka dietshaker och leva på morötter å vatten.
Jag förstår inte riktigt själv hur jag kunde låta det hända?!
Jag har ju på andra plan, som tex att stå självständig, att skaffa sej en utbildning, att inte ta skit av någon karl, att ifrågasätta sina egna tankar osv osv försökt vara ett föredöme för att hjälpa dem att bli starka kvinnor.
Men just detta med vikten och denna överföring av matnoja har jag... tyvärr... matat dem med ganska ogenomtänkt.

Vad känner ni kring komplimanger... att ge å ta.
Skulle ni vilja hoppa på Cissis och Natashas utmaning eller är komplimanger nåt positivt för er?
Skriv gärna och berätta.

Puss/ Asta

Min lilla pappi

 

Min lilla pappa var på en kranskärlsröntgen av hjärtat igår.
Han börjar ju komma upp i en viss riskålder, fyller 64 senare i år (märkligt att jag alltid skriver att jag är 43 trots att jag fyller 44 tidigare än vad han gör :) )
Han lever lite gott... tycker om god mat, alkohol, röker och rör sej kanske i underkant. Han har heriditet för hjärt-kärlsjukdom.
Men han har inte haft särskilt ont, ett lätt tryck över bröstet ibland, hans huvudsakliga symtom har varit att han inte riktigt orkar som tidigare.

Så var han alltså iväg på en Cor angio.
När de gör en sån här röntgen så kan de vid lättare stenoser fila bort dom under tiden och sätta in stent. Det är det som kallas PCI på sjukhusspråk. Eller ballongsprängning på "vanligt språk."
Dessvärre var pappas förträngningar så rejäla att han måste göra en bypas så snart som möjligt.

Jag arbetar med dessa patienter hela tiden.
Patienter som väntar på det pappa var på... cor angio och patienter som väntar på en bypas operation.
Det är en omfattande operation, en vän till mej som är operationssköterska berättade att hon under sin specialistutbildning får vara med och titta på detta och att det var mäktigt!
Bröstkorgen sågas upp. Hjärtat plockas ur. De trånga kranskärlen bytes ut mot vendelar som man tagit från patientens ben. Därefter läggs hjärtat tillbaka. Kopplas ihop. Hjärtat ligger då i den öppna bröstkorgen och bara vibrerar. Det får en liten elstöt och poof så slår det som det ska.
En stor operation. Av det organ som är mest förknippat med liv av alla organ. Hjärtat.
Å ändå... numera... en rutinoperation som utförs på tanter och farbröder i betydligt högre ålder än min pappa.

Såren brukar läka bra. Med ordentlig smärtlindring regelbundet från början brukar inte heller smärta vara något större problem. Å kroppen har fått sej en ordentlig renovering.
Denna typ av patienter är oftast de nöjdaste. De kommer kanske in med en hjärtinfarkt och efter en vecka så har de verkligen fått se vårdens finlir och går därifrån som nya människor... för i stort sätt inga pengar alls.

Jag tror att jag... med ordentlig insyn i prognos osv... är tryggare än vad andra anhöriga skulle vara om det var deras pappa som skulle göra en by pas operation.
Själv är jag mest lättad... med tanke på pappas milda symtom... att det upptäcktes i tid.
Men det är klart att det ändå är skillnad när lilla pappi ska opereras eller när det är ex 22:3 (sal och sängplaceringsnamn.)
Min pappa måste ju finnas många år till!

Puss/ Asta

torsdag 18 april 2013

Till mitt lilla barnbarn

 

Mormor har shoppat. Precis nu har hon klickat klart.
En lyxigt mjukt och alldeles underbar fårskinnsfäll till lilla Olga-Conrad.
För mormor längtar så himla mycket nu och mormor vill att bara det bästa är gott nog å bättre kan inte en liten parvel sova än med så lite kläder som möjligt på en mjuk fäll, som ger värme när det är kallt och som svalkar när det är varmt.
Mormors lilla hjärta ska inte behöva sova på bb med hårda stärkta, allt för starkt tvättade lakan, nej hen ska ligga här och från första minuten förstå att, mormor hon kommer att ge mej världen om hon bara kan.

Jag längtar efter att träffa hen. Denna nästa färdiga lilla krabat som ligger i min äldsta dotterns mage... vilket mirakel... och som bara ska lägga på sej lite extra fett, få lite längre fransar... snygga till looken helt enkelt.
Hennes mamma tror att det är en flicka.
Jag tror att det är en pojke. Jag har gissat fel på samtidiga mina egna barn.
Men... varit snäppet bättre på senare tid när jag gissat på andra.
Det spelar verkligen inte någon som helst roll.
Jag tycker att småtjejer är sötare på nåt vis, men är övertygad om att det är nåt jag kommer att sluta upp med så fort den lilla krabaten föds... om det nu är en med snoppedopp.
Det spelar ingen roll för jag längtar så. Jag har längtat i många år.

Mina två yngsta barn hade själv fällar. Som se släpade med sej överallt.
Mini hade säkert sin upp i 8-10 års åldern.
De var tvättade många gånger och hade förlorat sej ursprungliga skönhet, men inte brydde sej barnen om det. Helst skulle de ju lukta skunk med.
Å eftersom de inte skulle torka i torkskåpet tog det dagar innan de fick dem tillbaka.
Dagar av tandagnissel.

Lilla lilla du...
Du som bor i din mammas mage. De som hör alla hennes hysteriska tankar.
Du ska veta att mormor finns här. Å jag ska stötta, finnas, handla, älska er alla, leka, pussas å se er växa upp.
Jag längtar efter dej. Längtar längtar så vansinnigt.
Jag är säker på att du kommer vara det vackraste barn som världen sett.
Förmodligen kommer det att vallfärdas människor för att få se dej.

Puss/ Asta


Det här med ras är väldigt viktigt för mej.

 

Förlåt den provokativa rubriken men så är det.
Det finns ingen vackrare, charmigare å mer fulländad ras än Dogue de Bordeaux.
Inte för att jag vill skryta men min kille... han är i mina inte helt objektiva ögon... den finaste som finns.
Han må vara ett stycke tonårsodåga med ytterst selektiv hörsel och en allt för hög tillit till sitt egna ego men han är SNYGG och han förgyller mitt liv varenda vaken minut med sin charm och sin kärlek.


Vi var på stranden idag. Ja, jag är sjukskriven men hunden måste ju ut i alla fall.
Där fick han springa lös. Vi var helt ensamma och man ser åt flera hundra meters håll på alla sidor.
I övrigt kommer herrn få uppleva en del koppel och linpromenader i fortsättningen.
Vi får helt enkelt backa bandet. Träna mer. Träna från början.
Han HAR ju kunnat inkallning tidigare... det är bara att han har kommit på lite dåliga tankar sista tiden den unge mannen.
Förmodligen går vi en inkallningskurs oxå. Mest för att få lite inspiration och den där sparken i baken att faktiskt träna.

Helt ljuvligt var det ute. Vår å sol när vi gick.
Tunga moln och storm på vägen hem.
Älskar havet så här års. När vågorna piskar mot stranden.



Nu är jag helt slut i rutan.
Trots att jag omväxlande sov till klockan TVÅ idag.
Orken räcker ingenstans med de här luftrören.

Ska laga lite käk och sen inte så mycket mer.
Har ni en bra torsdag?

Puss/ Asta

Till "Lisa"

Du har verkligen hängt upp dig på att tjata o´m SD,känns ibland som att du vill ha igång bråk. självklart ska man stå upp för saker man tycker, men alla vet var du står i den frågan..Mod innebär mycket för mig, jag är tyvärr inte rädd för fan själv, har väldigt stort rättspatos i mig..Jag har mod att fkt säga att invandringen har gått över styr, och då vet jag vad jag pratar om..Har stora mått av civilkurage? hur har du det med den frågan..? Lisa

Bemöter EN gång, här å nu, för att detta inte är ett åsiktsforum där alla ska få precis lika mycket plats utan MIN blogg där jag skriver och tjatar bäst tusan jag vill.
Jag har mod nog att säga att människor med din inställning har fått för mycket plats och då vet jag vad jag talar om. 

Jag tror förövrigt inte ett ögonblick på att du heter Lisa. Jag tror du heter nåt helt annat.
Jag utfärdar här med en liten varning till dej. Jag kommer att fortsätta skriva om Sverigedemokraterna, om rasism och om andra dumheter. Kanske fyra gånger om dagen i en hel vecka... eller inte. Det avgör jag själv.
Å inte ska du spendera delar av ditt strävsamma liv på att tråka ut dej med bloggar du inte gillar?
Se så, spring och lek nån annanstans nu.

/ Asta

Vem vill vara en liten lort?

 

Vad är mod?
Jag ser det lite som "hundtermens" dådkraft.
Med dådkraft innebär att en hund förmår ta tag i, närma sej saker och upplevelser som den egentligen är lite rädd för. Å att den kan släppa obehaget efteråt.
Så är mod för mej.

Mod är inte att stå upp och tala inför 150 personer.
Inte om du älskar att vara i centrum och gör det helt obehindrat.
Jag är inte modig som brottas med stora hundar med stora tänder.
Jag är ju inte rädd för hundar.
Mod är inte för mej att hoppa fallskärm ut från en flygplan eller köra bil genom Europa... om det inte skrämmer dej ett dugg.
Men om det skrämmer... och du gör det ändå. Då uppvisar du mod.

Ett av mina barn tycker inte om när jag skriver i allt för hårda tongångar om Sverigedemokraterna. I synnerhet inte när jag lämnar ut mitt namn.
Inte för att hon inte delar mina åsikter... det gör så klart alla mina barn... utan för att hon oroar sej över min säkerhet.
Det är på den nivån det är nämligen. Att diskutera med ett av vårt folkvalda partis sympatisörer. Risk för hot. Uthängning.
Jag tror aldrig att mina barn skulle känt sej ängsliga om jag kritiserade Folkpartiets sympatisörer. Eller Miljöpartiet.

Jag kalkylerar med den risken även om jag hittills varit väldigt förskonad.
Mycket mer förskonad än andra öppet antirasister som jag känner.
Någon ringde och väste "blattehora" i min telefon en gång.
Det är allt.
Men som sagt, självfallet räknar jag med att risken finns.
Å jag är en vanlig människa. Inte tränad att bemöta den typen av aggression.
Inte uppstöttad av någon tidningsredaktör eller dyligt.
Jag skulle förmodligen tyckt att det var hemskt obehagligt.
Men ni minns väl er Astrid Lindgren?
"Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort."
Så är det!
Ibland måste man stå upp även om man skräms av det.
För att ens allra mest grundläggande värderingar spottas på och hotas.
Det är mod för mej.
Begär jag av andra att stå för sina åsikter och inte gömma sej bakom alias när de häver ur sej sina fruktansvärdheter... ja, då får jag göra det själv.

Detta typ av inlägg får alltid minst kommentarer.
Varför?
Är de ointressanta?
Tjatiga?
Jag tycker alldeles för få tar kampen som hotar demokratin.
Jag kommer fortsätta tjata.

Puss/ Asta

Därför. Igen...




 
 

 
 
Ett axplock av kommentarer. På Avpixlat hemsida. Avpixlat som gång på gång stöds av Jimmie Åkesson.
DÄRFÖR... alla ni som undrar varför jag går extra hårt åt Sverigedemokraterna.
DÄRFÖR... alla ni som påstår att man måste respektera allas åsikter och undrar över varför jag talar med ett sånt förakt om Sd och deras väljare men använder en annan ton om övriga politiska motståndare.

Den här typen av artikel... och framför allt, den här typen av kommentarer... skulle man inte kunna hitta tätt sammankletat med något av de andra partierna i sjuklövern.
Eller är det någon som på fullt allvar tror det?????

Ryggradslösa. Empatilösa. Elaka. Fega. Kräk.
Det är vad dom är!

Jag hade samma diskussion på twitter...
Bild: På tal om de hårda och väldigt anonyma skitstövlarna till Sd sympatisörer. Gav samma kritik på twitter. Bha!

Fick ett föga förvånande svar.
Samma stuk här. "Swedensfuture"... hujedamej.
Vill veta mitt namn... men lämnar självfallet inte sitt eget.
Så mycket ballar har han inte.
Uppenbart.

Vet ni vad? Jag lever hundra gånger hellre i ett land där det finns somalier som dessvärre aldrig kommer i arbete och som "vi får försörja" hela hans liv, jag lever hundra gånger hellre i ett land med böneutrop i någon enstaka stad och där kvinnor om de vill får gå i slöja.
Hundra gånger hellre än delar mitt land med sånt här avskum.
Dessa... tuffa pojkar ovan, eller ska jag kalla dem hen... passar inte in i mitt Sverige, i svensk kultur.
Sverige är ett öppensinnat, generöst och hjälpande land.
Har alltid varit, så länge vi har haft det bra ställt och inte själva flydde i tusentals.
Ni... anonyma patrask... hör inte hit. Ni passar inte in här.
90% av svenskarna... drygt... tycker inte som ni. Delar inte era åsikter.
Så som ni brukar säga "packa väskan och flytta om det inte passar er."

Sverigedemokraternas "nolltolerans mot rasism" betyder så klart ingenting.
Hade den gjort det så hade de agerat på en mängd vis.
Bland annat så hade tex Ekeroth och Almqvist åkt ur partiet.
Bland annat så hade de tydligt tagit sin hand från Avpixlat där sådan här skit skrivs dagligen istället för att säga att Avpixlat fyller sin funktion på ett bra sätt.
Sverigedemokraterna ÄR inte ett parti som alla andra.
De skall inte behandlas som ett parti som alla andra.
De är fascister. De är rasister. En del av dem är nazister.
Å sen alla dessa missnöjda väljare som "protesterar" genom att rösta på Sd?
Va fan är det?
Frottera sej med sån här illaluktande smörja för att hämnas på Löfven eller Reinfeldh?
Rösta blankt då för fan. Eller stanna hemma.

Bha.

Asta