fredag 18 augusti 2017

Vill du ligga?



För ett tag sedan fick jag en sexinvit på messinger.
Sexinviter i sej är inget ovanligt. Någon eller några om dagen brukar trilla in, oftast via Instagram.
Det ovanliga den här gången var att det inte var en man från utlandet, vilket det oftast är. Sju av tio skickar från USA, Irak, England, Australien. Resterande är män från Sverige. En del är "artiga" och lämnar komplimanger och hjärtan, några undrar om man vill vara vän och några få skickar dicpicks och är lite mer "rakt på sak." Gemensamt för dem alla är att jag på intet sätt är bekant med dem och att jag aldrig i livet skulle svara dem.
Det unika med denna sexinviten var att den kom från någon som åtminstone utgav sej för att vara kvinna. En ung kvinna med facebookkonto.

"Söker en äldre kvinna som är intresserad av samkönat sex med mej. Man måste inte vara erfaren, så länge du är öppensinnad och vill ha kul med mej så funkar det.
Söker ingen relation, inga träffar innan, vill bara knulla och om vi båda tycker om det kan det möjligtvis upprepas." 


Mina reaktioner var i följande ordning...

Oj! En kvinna som skickar sexinviter till främlingar, så märkligt.
(Ja, men det måste ju ändå ses som märkligt eftersom det är första gången i mitt 48 åriga liv.)
Sen...

Så snygg hon är! Och ung och cool. Med mej?!
(Lite stolthet kom från ingenstans som jag inte precis upplevt när det är Naser, Said, Mikael el Kofman som skriver.)
Och slutligen...

Äldre?! Så har man gått å blivit nån jävla fetisch. "Tänder på att ligga med gamlingar fetisch."
(Snörpte på munnen.)

Det märkliga som utspelade sej när jag visade upp konversationen på Instagram är egentligen inte märkligt alls. Samma sak hände när jag diskuterade det med vänner irl. Nämligen tvivlet på människans identitet. Att hon skulle vara en kvinna.
Att en kvinna skulle bete sej så?!
Både kvinnor och män som har tagit del av detta kan inte tänka sej det om en kvinna.
Män... visst... det är alla kvinnor smärtsamt medvetna om men en kvinna?
Nu VET ju inte jag om det är en kvinna och inte bara en man som hoppas få en konversation att runka till, men jag måste säga att jag blev mindre misstänksam än min omgivning. 

Jag svarade inte denna gången heller.
Inte för att det vore otänkbart för mej att ha samkönat sex utan av den enkla anledningen att jag inte ligger med främlingar. Inte skulle ha gjort om jag vore skild heller. Jag skulle absolut kunna ha sex utan att ha någon kärleksrelation men inte med en okänd. Det har inget med moral att göra, jag skulle inte känna mej trygg med det och då skulle det inte heller tillföra mej någonting.

Puss/ Asta

Andra sidan myntet


Jag har en vän som är cool som få.
Hennes tid är utmätt. Det är allas vår tid, men hon vet om att det snart är över.
Hon har två små barn. Ett lyckligt äktenskap. En mamma å en syster hon är tajt med. Många vänner. Men framförallt, två små barn.
När hon väntade lillkillen så fick hon bröstcancer. Bröstet togs bort, behandling sattes in och ett tag såg det ljust ut.
Sen kom det i andra bröstet. Därefter i levern.
Plötsligt var  inte längre cancern botbar utan kronisk, något att försöka hålla i schack. Och nu är hjärnan full av metastaser och en långtidsprognos har drastiskt krympt, för att inte säga raderats ut.
Min vän är så jävla modig och tapper. Så jävla levnadsglad och fast besluten att verkligen leva livet. Uppleva och se, skapa minnen och band åt barnen. Ledsen och rädd ibland så klart men hon väljer ändå alltid livet, att leva den tid som är kvar.

Min vän är min stora idol och förebild vet faktiskt ingen som är så jäkla stark... och hur konstigt det än låter ger hennes styrka mej ett större mod med mitt eget liv.
Varje gång jag tycker synd om mej själv så jämför jag våra problem.
Varje gång jag blir rädd så tänker jag på hur rakryggat hon möter allt livet slänger i hennes väg.
Varje gång jag känner den välbekanta och diffusa ångesten över att "nåt kan hända", något jag ännu inte fått in i mitt synfält så tänker jag på Nina.
Och skärper till mej.

När min vän Lena dog för tretton år (?) sedan blev jag så klart förkrossad.
Hon hann inte fylla 35 år. Hon efterlämnade tre små barn.
Men av någon konstig anledning gjorde hennes död mej mer närvarande och medveten om glädjen.
Lena ville så gärna uppleva en sista sommar, då hon ihop med en vän skulle hyra ett hus, ha tillgång till häst och få uppleva det där med barnen.
Det hann hon aldrig med.
Lena älskade advent med allt pyssel, alla ljus och dofter.
Varje sommar och varje advent sedan dess har jag njutit mer och med med större medvetande och tacksamhet. För mej. Men oxå för Lena. För att livet är precis så där ologiskt och orättvist att jag fortfarande är här och hon inte är det.

Sorg och förluster kan ha precis de effekterna... eller kanske snarare sidoeffekterna... oxå. Att det kan användas som lärdom och att göra livet rikare.
Åtminstone är det så för mej.

Puss/ Asta

onsdag 16 augusti 2017

Rik kultur? Det skiter jag i.

 

Jag tror aldrig att jag ha längtat så här mycket efter semester och jag har tveklöst inte sett fram emot en resa så mycket som jag gör inför Kos.
De två sista gångerna har vi åkt med mamma och då har det funnits en viss (befogad) oro över vad hon i sitt drickande skall ställa till med.
Nu åker vi bara vi, jag med min älskade Mini och lilla Noah och det kan ju inte bli annat än bra?!
Klart det kan. Livet kan alltid överraska. I synnerhet på otrevliga sätt.
Det kan bli landningshjul som inte fäller ut sej, magsjuka, vattkoppor, jordbävning, halk på glatta klinkers, drunkningstillbud och kärnvapenkrig... jag ger mej fan på att NÅT händer bara för att jag längtar så vansinnigt osunt mycket.
Men jag kan inte låta bli. Jag längtar hysteriskt ändå och nu böjar det dra ihop sej... åtta dagar kvar, tre av dem arbetspass.

Nån frågade mej om det finns mycket kultur att se på Kos?
Ja, inte fan vet jag. Och jag bryr mej inte nämnvärt heller.
Här ska inte svettas vid antika ruiner eller åka bussturer genom genuina byar, här ska latsemestras!
Här ska sovas sovmorgon. Ätas frukost med massor av kolesterol och har jag tur så kan man ta ett glas bubbel med när baconen har passerat gomseglet.
Här ska läsas böcker (hoppas hinna få med Fredrik Backmans nya som släpps från förlaget den 21/8), här ska tankas D-vitamin som om det inte fanns någon morgondag. Rynkor? Det skiter jag i!
Det ska badas, i det stora blå tills huden krullar sej självklart men oxå i poolerna bestående av hälften klor, hälften barnkiss med Noah och han å jag ska verkligen kvalitetshänga den här veckan.
Skojigare mormor skall världen aldrig ha skådat! Här skall skapas minnen.
Här ska sättas sej vid dukat bord. Drickas fördrink. Ätas pommes varje dag, ätas vitt bröd och annat som i Sverige 2017 narkotikaklassas.
Det skall drickas öl... hey, vi har all inclusive... och det skall inmundigas desserter var endaste  dag. Jag ska shoppa, jag ska blinka till bartendern och jag ska unna mej minst en spabehandling.
Jag skall ha lackade naglar, ringa på fingrarna och jag ska ge blanka fan i min övervikt. Jag kommer att vara fab ändå.
Men framförallt ska jag tanka kärlek och umgänge med de mina. Det längtar jag allra mest efter.
Plaese, please gud... gör resan åtminstone hälften så lycklig som jag dag (och natt) drömmer om.

Sen. Nä jag kommer hem och det ha blivit september och officiellt höst (min absoluta favoritårstid) skall jag göra som 90% av svenskarna och "starta mitt nya liv."
För egen del innebär det framförallt att låta levern vila från alkoholintag ett tag och fimpa rökandet. Jag vill gärna minska några kilon, komma igång med att springa och gärna sova bättre men det ä sekundärt. Först alkoholen och ciggen.
Jag älskar som sagt hösten och bara jag få tanka lite sommar i koncentrat här nu så tar jag emot den med öppna armar.  Hockeyn drar igång, Bonde söker fru, fram för "mys under filten med en bra bok tider."

Puss/ Asta

lördag 12 augusti 2017

O maj gadd Magda Gad



Här om dagen var det då dags för journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad att vara sommarvärd i P1 och jag som så många andra kan jag tro hade väntat på just henne.
För redan innan så visste jag ju att hon är en sjuhelvetes kvinna, orädd som fan själv.
Hon har rapporterat från massor av farliga platser i världen, sett saker som skulle fått vem som helst att lägga benen på ryggen å fly, sett grymhet som skulle placerat de flesta av oss på en psykiatrisk avdelning efteråt.
Nu senast har vi via Expressen fått följa henne inifrån Irak, bara nån kilometer från stridigheterna med IS.
När hjälporganisationer backar för att det är för farligt, då står Magda Gad kvar.
Driven av en envishet att visa världen vad fan som pågår.

Och sommarpratet handlade mycket om just det här.
Dammiga barn som ligger på gatan sargade efter bomber medan livet rinner ur dem. Femåringar som stå med hela sin förtvivlan mitt framför henne då hela familjen är utplånad. Våldtagna kvinnors berättelser. Mödrar som tvingas uppleva hur döttrarna blir gruppvåldtagna. Ebola. IS som hugger huvudet av unga pojkar. Helvetet på jorden, så mycket grymmare än vad koranen och bibeln någonsin kunnat måla upp tillsammans.
Emellanåt är det outhärdligt att lyssna på. Jag både gråter, förfäras och får pausa i mitt lyssnande.

Men jag visste allt detta. Jag visste att Magda Gad sett alla dessa fasor.
Jag funderade först efter att ha hört programmet hur det ä möjligt att bli så där förbannat stark som hon är.
Visst... hon är uppvuxen i ett idylliskt Dalarna med föräldrar som älskade varandra och henne. En barndom som stärkte och omhuldade, men ändå?
Hur är det möjligt att bli så otroligt modig och hel?
Men sedan kom andra tankar. Nya frågor...
Magda berör flera gånger i sitt sommarprat men utan djupare analys att arbetet är viktigast för henne. Kommer före allt annat. Kommer före alla andra.
Sin mamma, sitt syskonbarn, sina vänner, sitt Dalarna.
Det finns alltid något krig som utkämpas, alltid en berättelse som måste berättas.
Hon berättar om en flicka hon hjälper i Kongo. En flicka som förlorat allt. Med läsarnas hjälp startas en insamling som blir till ett hem åt flickan och andra barn.
En flicka som kommer att kalla henne mamma.
Hon berättar om en kvinna, den stora kärleken, som hon under en tid älska att dansa med, somna bredvid, vakna ihop med.
Och sen drar hon vidare. Varför får vi ingen förklaring till.
När hon i början av sommarpratet väljer alla hon prioriterar bort för jobbet (mamma, vänner m.fl) så nämns varken kvinnan eller flickan.
Det väcker tankar och frågor inom mej.

Jag dömer henne inte! Så hoppas jag inte ni tolkar min text.
Men jag tänker att man kan vara modig och hel på olika sätt. Och man kan vara rädd på olika sätt.
IS och beskjutning skrämmer inte Magda Gad. Men kanske skrämmer känslor?
Kanske skrämmer åtaganden?
Varför lämnade hon flickan som valt henne till mamma? Varför konstaterade hon bara att trots att hon mött den största av kärlekar gick hon bara vidare?
Vart fanns modet och envisheten då?
Jag vet inte, men det är de frågorna och tankarna som blir kvar hos mej när jag analyserar ett av sommarens starkaste sommarprat.

Tankar?

Puss/ Asta

torsdag 10 augusti 2017

Och så vänder vi på det

 Anneli Lodéns foto.

Då vänder vi på surlistan och gör den lite mer positiv

Det behagligaste jag vet
Åh. Här kan listan göras lång för jag är en kvinna som kan njuta av det lilla.
Och det är ofta just i det lilla och i det enkla som det bästa finns.
Vetskapen om flera lediga dagar framför en. Att sova middag efter en god middag.
Att gå med fötterna i vattnet längs havet och se på min lyckliga hund som badar.
När allt känns harmoniskt i familjen. Inte så himla ofta, det är ofta oro i lägret nånstans.
En varm skön dusch när man frusit. En kall öl på en solig uteservering.
Barnbarnkramar.

Min killtyp
Det är märkligt för utan att någonsin idkat tjejsex (fick förresten min första sexinvit på instagram från en okänd tjej nyligen, med män händer det ju oftare än vad man skulle önska sej i julklapp) så tror jag att jag är bisexuell.
Men när det kommer till män gillar jag manliga män. Inte "manligt" som i brötigt å högljutt eller stora muskler men trygga, självsäkra män. Män som är bra på traditionellt manliga saker.
Utseendemässigt... Tja, tycker Jack Nicholson, Joel Kinnaman, Rolf Lassgård, Wentwoth Miller har nåt visst tex... och de är inte speciellt lika.
Journalisten Fredrik Önnevall tycker jag är en "riktig karl"... på alla sätt.

Godaste mat jag vet
Pizza är jag löjligt förtjust i. Och färska skaldjur. Och grillad entrecote.
Grekisk sallad. Hemgjorda köttbullar. Rätt mycket faktiskt... är en matglad kvinna vilket kanske inte kommer som en chock.

Blir glad över
Omtänksamhet. Snällhet är en jävligt underskattad egenskap.
Försoning, när någon sträcker ut handen efter en konflikt. Ärligt menade komplimanger. En nyförlöst kvinnas lycka och tacksamhet.
Kärlek. Att se på kärlek. Genuin kärlek hos gamla el unga.
Och djur så klart. Vad vore vi utan djuren?
Retoriskt fråga men jag kan svara... fattigare!

Bästa bok jag läst
"Boktjuven" av Marcus Zusak
" En man som heter Ove" av Fredrik Backman
"Björnstad"
av Fredrik Backman
"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson
"Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen
Och säkert några till.

Något jag gärna hör på radio
P1 generellt faktiskt och Sommar i P1 så klart.

Sist jag ville omfamna någon
Har efter mina tuffa pass på jobbet mött så mkt omtänksamhet av kollegor. I synnerhet från en kollega...Vinkar till Eva om hon läser... som gör mej genuint rörd och tacksam.

Bästa serien jag nyligen sett
Orange is the new black!

Finaste plagget jag vet
Finaste och finaste. Trivs bäst i klänning eller jeans med hög midja.
Älskar min Indiskaklänning, ni vet den med massor av volanger och olika mönster.

Godaste drycken
Öl. Gin & Tonic. Mjölk. Kaffe.
Allt beroende på tillfället.

Bästa karaktären i en film eller tv serie
Älskar tuffa och empatiska Red i Orange is the new black och snorsmarta Michael Scofield i Prison Break (sista säsongen såg jag ju i våras... otippat bra efter så sen comeback)

Puss/ Asta

Stulen surlista

Anneli Lodéns foto.

Kan inte sova. Är mellan två jobbnätter och kan inte sova, så äsch vi kör en lista, det var länge sen. Underbara Clara har skrivit en surlista så vi plankar den, ev med några justeringar och tillägg, vi får se. Här är henne lista iaf.

Det obehagligaste jag vet
Det första jag får upp i skallen är vuxna män som agerar som lynniga och penismätande småpojkar med världen som insats. Tänker förstås på Kim Jong un och Trumf som just nu skrämmer skiten ur mej faktiskt. Men det är kanske mer läskigt än obehagligt.
Håller med Clara om att liiite för kallt vatten när man ska duscha el ta ett bad är djupt obehagligt. Svagt kaffe är oxå rysligt obehagligt

Absolut inte min killtyp
Matchomän. Typen som ska vara så förbannat tuffa hela tiden och gärna slänga in lite sexism och översitteri i det hela. Tänk Brunnberg. Burr...
Men kanske ännu mer män som gör mej besviken. Typ Marcus Birro och Janne Josefsson. Män som jag tidigare har känt beundran för men som så totalt har ramlat på ändan från piedestalen genom att bli helt förändrade (läs: bruna.)
Utseendemässigt?! Jag är inte särskilt fixerad vid sånt faktiskt, inte alls.
Jag går mer igång på personlighet, utstrålning och glittrande blick.
Hellre lite mage än perfektion. Supersnygga människor är i regel (inte alltid) mindre intressanta än de som inte är det.

Äckligaste mat jag vet
Jag gillar INTE lamm. Och nej, jämt när man säger det så ska folk propsa på att då har jag inte ätit vällagat lamm men jo det har jag och det är vidrigt ändå. Gillar inte chevré heller för det smakar oxå blöt kofta.
Är mer köttmänniska än fiskmänniska. Kan ibland äta fisk men det får inte vara sladdrigt och det får inte smaka "fisk", gillar alltså inte gravad el rökt lax. Matjessill är undantaget här, det älskar jag.
Blodpudding... urk.

Blir arg på
Män. Jo men faktiskt. Väldigt ofta män. Män är mer ofta än kvinnor rasistiska och homofoba rövhattar. Oftare översittare. Ofta oförmögna att se sina egna fel. Mansplanining gör mej vansinnig... och min make är sååå bra på det (som de flesta av manligt kön.)
Men taskigt väder, kyla och regn på tvären gör mej oxå förbannad.

Sämsta bok jag läst
Läst ut? Jag läser sällan ut böcker jag inte gillar men "Öppnas i händelse av min död" läste jag faktiskt ut och den var skitdålig. Undvik den.

Något som får mej att byta radiokanal
Hysteriskt pladder. Typ P3 Morgonpasset. Det hysteriska pladdret där de oftast ägnar sej åt inbördes beundran kombineras med dunka dunka själlös musik.

Sist jag ville ta till knytnävarna
Nä? När var jag så arg sist?
Det stället som överlägset mest väcker min vrede är Facebook och diverse idiotiska grupper som jag envisas att vara med i. På senare tid går jag mindre i svarsmål och bara lämnar för varför slösa sitt korta liv på att bli förbannad på främlingar?
Maken kan jag oxå bli väldigt arg på men det var länge sedan nu. Sur på/ trött på... absolut men så där så det brinner till... nä.
Är nog överlag mindre arg numera.

Sämsta serien jag nyligen sett.
Jag ser sällan serier. Och inga dåliga.

Fulaste plagget jag vet
Jag har svårt för alla de här bara axlarna. Alltså inte helt bara axlar men där det är hål i axelpartiet på tröjan/blusen/klänningen. Kjol kan vara skitsnyggt på andra men på mej blir det tant. Tant på ett dåligt sätt. Vita trekvartslånga tajts är inte heller min kopp te.

Äckligaste drycken
Är inte förtjust i Irish coffee men gillar kaffe karlsson och för all del ibland whisky vid sidan av kaffet. Tycker heller inte särskilt mkt om lightdrycker. Det är nån konstig eftersmak. Sött vitt vin är med vidrigt.

Sämsta karaktären i film el serie?
Nä, jag kommer inte på nån.

Puss/ Asta

tisdag 8 augusti 2017

Färgtv. Eller det här med att sluta med Cipralex



Jag tänkte att någon kanske var intresserad av hur det går för mej utan mina antidepressiva tabletter?
Inte?
Nä, men då skriver jag för min egen dokumentation då :)
Fast det tror jag nog att ni är. Jag skrev ett inlägg (eller jag har skrivit flera, men det första i raden) om att vilja sluta med Zopiklon (insomningstabletter som är vanebildande) 2013 och det inlägget ligger... fortfarande... på listan över mest lästa inlägg varje månad. Varenda en sedan december -13.
Det här är vanliga mediciner som många vill, men känner stor oro över, att sluta med.

Hur som helst. Jag slutade med mina antidepressiva Cipralex som jag ätit i åtminstone 7-8 år och som jag fick utskriven för att jag hade en lättriggad, hög ångest.
För nån månad sedan fick jag för mej att pröva utan, jag trappade ner och tog en pilla varannan dag under några veckor för att därefter sluta helt.
Och från början märkte jag absolut ingen skillnad alls, jag blev förvånad men lättad.
Sen hände det nåt. Jag antar att det tog ett tag för läkemedlet att helt gå ur kroppen.

Under mina år med Cipralex kände jag mej helt som vanligt. Jag upplevde kontakt med mina känslor. Jag har alltid varit en känslosam människa som lätt blir betuttad, lycklig, olycklig, arg  och det var jag under alla dessa år med. Trodde jag!
Men nu, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det är som en gammal svensk film som plötsligt fått färg eller som att jag tycker mej se hyfsat bra utan glasögon och därför har dem allt för sällan men märker då jag sätter på dem att allt får detaljer. Träden är inte bara gröna, de har blad.
Lite så är det. Jag känner mej som om jag legat i dvala och vaknat.
Jag blir så mycket mer och lättare glad/ arg/ ledsen/ orolig/ lycklig nu.
Jag blir till å med lättrörd igen. Det har jag inte blivit på... jag vet inte hur länge och trodde var en effekt av att jag är äldre, mer luttrad.
Det är som att befinna sej i en känslomässig torktumlare och det låter kanske svinjobbigt men jag tycker att det är underbart!
Jag känner LIVET på ett annat sätt.
Vem vet, nu när jag är så glad å tacksam gå jag kanske och blir kåt med?
Hur länge jag kommer orka med att tycka det är underbart (om det nu inte ställer in sej så småningom) har jag dock ingen aning om.

Så så var det med det. Det går bra. Det känns skitbra!
Men jag vidhåller att jag inte skulle se det som någon som helst prestigeförlust om jag skulle behöva börja med dem igen.
Det är en väldigt bra medicin, en livräddande medicin. Depression kan faktiskt vara dödligt. Behöver man så behöver man. Uppmanar ingen att utan eftertanke och noga övervägande, gärna ihop med sin doktor, sluta med sin medicinering för att kastas in i en "färgtvupplevelse."

Puss/ Asta

Lite uppföljning

Jag skriver ofta och berättar om att jag inhandlat en det ena en det andra, både här och på facebook men tar mej sällan tid att skriva nån recension eller utvärdering.
När jag ändå sitter här å hänger så kunde det kanske vara en lämplig syssla.

Det var några dagar i juni tror jag bestämt som solen behagade visa sej och jag passade på att sola. Jag blev väldigt torr, nästan fnasig i ansiktet, och begav mej ut för att söka hjälp.
Fann denna fuktighetsmask på Body shop som i princip inte lukta någonting men som är härlig att smörja in med. Den skall läggas på kvällstid och sitta över natten. Jag gör det några gånger i veckan, mest för att jag inte ids tvätta bort sminket oftare än så.
Den kommer att vara guld värd på Kos tror jag.
100 ml
100 ml
 

Bara nån dag senare spontanköpte jag en dagkräm med mycket fukt. Mest för att den luktade så himla gott (apelsin)och för att märket klingade positivt utan att jag kunde komma på varför.
Denna använder jag varje dag under min bronzinggel och ibland över med om jag känner mej torr. Finns på nätet och på Kicks bland annat.
Den ä grym och jag tänker inhandla även ögonkrämen. Den dränker huden i fukt och även om jag inte tror på att rynkor kan försvinna av någon mirakelkräm så SE huden friskare och mer strålande ut.


Samma vecka som jag köpte de övriga krämerna köpte jag även Burts Bees hud lotion. Det blev en dyr krämvecka där.
Även denna luktar gott och som alla andra Burt's Bees produkter jag prövat är den bra. Lagom fet, gå snabbt in i huden, känns läkande. Sedan innan har jag pövat en handkräm på glasburk och en otroligt fet fotkräm av samma märke.
Denna är bra men jag känner inte samma "måste köpa igen" som med de två övre.



Här om veckan köpte jag Dove Derma Spa. Jag trodde den skulle ha lite diskret glitter i sej (såg så ut) vilket ju ä himla fint på solbrända ben. Det hade den inte.
Jag vet inte om den är särskilt återfuktande heller men den luktar väldigt väldigt gott så jag gillar den ändå även om den kanske inte blir ett måste i den Pastassonska necessären.



Köpte ett nytt lack. Ett sånt där billigt skitlack. 23 spänn tror jag.
Det var en grymt snygg färg och satt över en vecka trots att jag är i vatten mycket.
Jag tycker över lag att det är så med nagellack.
Dyra eller billiga spelar ingen roll. Det kan skilja massor i hållbarhet mellan olika nyanser i samma märke. Det viktigaste för hållbarheten verkar vara att lacket är nytt och därför köper jag sällan lack i de där stora flaskorna.
Hittar inte min nyans nu men den heter 461 och är dimrosa/beige. Diskret men snygg.
 

Det var det.
Har ni några tips?

Puss/ Asta

Jag har EN akilleshäl

 


Jag är inte en särskilt avundsjuk människa, jag skulle säga att den egenskapen sällan uppdagar sej hos mej. Att jag till och med är extremt lite avundsjuk.
Och NÄR jag är avundsjuk handlar det i stort sätt alltid om egenskaper jag oxå skulle vilja ha, färdigheter jag skulle vilja besitta, familjeidyller jag kan sukta efter.
Miriam Bryant beskrev det träffande i sitt sommarprat, familjer med svampplockaraura, Långa äktenskap där kärleken och intimiteten är påtaglig, sunda relationer, skratt och lycka på familjedagarna. Genuin trygghet och samvaro. Sånt kan jag vilja ha. Sällan materialistiska ting.

Jag skulle faktiskt inte vilja vara rik. Åtminstone inte så där läskigt rik.
Att ha hyfsat med pengar och en stadig ekonomi är inte att förakta.
Jag har, då jag var tonåring och ung vuxen och barnen små, prövat motsatsen.
Prövat hur det är när ett läkarbesök innebär att det inte finns matpengar sista dagarna innan barnbidraget eller när man får kränga kära ägodelar på pantbanken för att laga en fallfärdig bil.
Det är inte kul.
Mat för dagen, en klänning då å då, kunna resa nån gång om året, köpa en pizza om man har lust... det är helt okej nivå för mej.
Mer behöver jag inte och mer går jag aldrig omkring å drömmer om.
Det finns ju till och med forskning på. Pengar och lycka hör ihop upptill en månadslön på 40 000 kr. Mer pengar gör dej inte lyckligare. Vid 40 000 kr i månaden har man tid och råd att ägna sej åt saker som gör en lycklig.
Jag har förvisso en bit kvar till 40 000 kr i månaden men vi har två fasta löner, låg boendekostnad och det går ingen nöd på oss alls.

Men jag har EN akilleshäl. En ytlig materiell dröm jag har och där avundsjukan kan dyka upp.
Jag skulle vilja ha ett hus vid havet! Alltså inte nära havet utan allra helst vid havet.
Fann detta himmelska nybygge i Röds hamn på Hönö på 171 kvadratmeter och 6 rum å kök och blev förälskad. Påkostat och smakfullt. Utgångspris 6 900 000 kr för den som har samma goda smak som jag men tjockare plånbok.
Utsikt från matplatsen:



Fast egentligen behöver det inte alls vara så här stort nytt, mäktigt å flådigt.
Jag skulle kunna klara mej med en gammal isolerad fiske/ sommarstuga. Knakig trappa, slitna golv, små rum. En egen brygga vore mer värt än detta enormt vackra kök som just huset här erbjuder.
Det är havet som är nyckelordet. Att se, dofta, känna närheten till vattnet. Och ja, jag skulle älska det även stormiga höstnätter och blåsiga vinterdagar.

Ja just det. För bättre bemedlade. Länk till det fantastiska huset ovan har ni här. 

Puss/ Asta


lördag 5 augusti 2017

Moraliska kullerbyttor

På tal om Anders Borg.
Jag vet inte hur det är med er, men själv blir jag nästan mer förbannad och ledsen på efterspelet, på reaktionerna av Borgs uppförande, än vad jag blev på själva händelsen.

Vi har haft två somrar där det flitigt diskuterats sexuella övergrepp mot tjejer och kvinnor på somrarnas festivaler.
Nätet har bubblat över och fullkomligen dränkts i två  inriktningar, ofta sammanstrålande, av åsikter på detta.
1. ) "Inte alla män" gnället.
2.) Det är män från andra kulturer. Med vidrig kvinnosyn. Utvisa utan pardon.
Hupp.

Därför blir det nu oerhört förvirrande att läsa reaktionerna på när Anders Borg (vit, känd, populär, rik, inflytelserik, privilegierad) begår ett liknande brott.
Tafsar, skrämmer, säger hora och uppvisar allmänt skitkass kvinnosyn, då översvämmas nätet av åsikter typ:
"Vem har inte varit för full och gjort bort sej någon gång?"
"Starkt att stå för det du gjort och be om ursäkt, respekt till dej."
"Tråkmånsar, alla fester ballar väl ur ibland."
"Att säga 'hora' är väl inte värre än att säga idiot."
"Jävla vänsternisse, Gudrun Schymans alkoholproblem hade ni inga problem med."
"Vi backar dej Anders Borg."
"Var är källkritiken, jävla Pk blaskor."

Osv. Nu ÄR det plötsligt "alla män." Ja till å med "alla människor."
Nu ses festivalbeteendet som något mänskligt och kul.
Det vill säga HELT motsatta reaktioner mot när det är XX på Hultsfred som tar kvinnor mellan benen utan att fråga.
Vansinnigt märkligt. Innebär det att från och med nu ska vi dela ut ryggdunk och nallebjörnar till tafsande män på festivaler för att de är "som alla andra" och utsatta för drev?
Till och med politiker backar Anders Borg. Ja TILL OCH MED Tobias Tobé som kan komma att bli justitieminister om Alliansen vinner valet skriver "Alla kan göra fel, ta hand om dej."
Ta hand om dej?! "Sök hjälp nu" hade väl varit en mer lämplig kommentar till en vän i den här situationen om man innehar den position som Tobé har.

Förra helgens händelse och reaktionerna på denna visar att Sverige har oerhört lång väg att gå innan vi blir det jämställda paradis vi ofta utmålar oss för att leva i där allt kvinnohat utrotats för länge sedan.

Dubbelmoralen är freaking häpnadsväckande!

Puss/ Asta

Konsten att inte be om ursäkt


Få har väl missat att Anders Borg rumlade runt här om dagen.
Rumlade runt så till den milda grad att Borgs kissslang visades upp i sällskap av barnfamiljer, värden hotades, en kvinna som försökte lugna ner situationen hotades hon med av fd finansministern. Vidare kallade han kvinnliga festdeltagare för horor och slampor (men i jämlikhetens namn) klämde han även manliga diton på kuken.

För detta ber nu Anders Borg om ursäkt.
”Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt”, skriver han, och fortsätter:
”Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende.”

Anders Borg är en välutbildad snubbe. Han har rört sej i de viktiga kvarteren länge, både nationellt och internationellt. Han är väl medveten om det svenska språket och hur det kan användas, samt hur det tolkas. Han är inte vem som helst, inte oerfaren i att skriva offentliga dokument.
Och låt mej säga så här, Borg ber inte om ursäkt någonstans!
 
Först... Borg drabbades av en blackout.
Så jobbigt. Själv drabbas jag av allergi varje sommar. Skittråkigt. Blir snuvig, tjock i luftvägarna, får kli i alla slemhinnor. Att drabbas inte bara indikerar, det betyder att bli utsatt för. Att drabbas är utanför ens egen kontroll.

Sen... Borg dricker inte mer än de flesta. Det var alltså ren otur och skulle kunna drabba vem som helst av alla oss måttlighetsdrickare.
Han har vait ute för hård press, det är synd om honom. Det måste vara därför han drabbades av detta tokiga.
Jag vet inte hur det är med er men jag har själv vid oräknerliga tillfällen varit utsatt för hård press. Jag är faktiskt det just nu. Hoppas innerligt att inte ruskan åker fram på jobbet i fikarummet i natt för det. Eller att jag kallar någon manlig läkare för horbock. Det vore ju förargligt om jag drabbades av det. 

Vi fortsätter... Han har fått höra att han betedde sej olämpligt. Dvs någon annan tycker så. Tydligen. Han skiver inte ATT han betedde sej olämpligt. Han ha hört det. Ja, barnfamiljer brukar inte uppskatta det beteende som fd finansministern stod för. Kvinnor gillar sällan att bli kallade för horor när de är på kalas.
Sedan ber han om ursäkt till de som tog illa vid sej. Lägger reaktionen långt ifrån sej. På de andra. 

Kan vi enas. Anders Borg ber inte om ursäkt för någonting.
Han skriver ihop ett par offentliga rader för att det förväntas av honom. Kanske uppmanas han till och med av sin arbetsgivare eller andra viktiga människor i sin omgivning.
Jag tror inte ens Herr Borg tycker att han har gjort så mycket fel. Han får svälja ev oförätter han utsatts för... kvinnor som kanske bett honom lämna festen, värden som inte lät honom sova i sitt hus utan i ett angränsande (Han!!! Sveiges föredetta finansminister och Fredrik Reinfeldts högra hand), en illa stekt filé eller vad det kan tänkas vara.
Men han är inte dummare än att han förstår att denna eftergift måste han göra för att bli förlåten. Och SOM han blir förlåten av både kvinnor å män i artiklars kommentarsfält. "Vem har inte varit för full nån gång?" "Herre gud, det är väl männskligt att fela!" "Men Gudrun/ Mona då!"
Jag tror inte att vem som helst gör och säger som måttlighetsdrickaren Borg när de råkar ha svept ett par glas Amaone för mycket. De flesta börjar dansa fult eller tror de är snyggare å roligare än vad de i själva verket är, eller pratar för högt, ställer sej på bordet, spiller likör på bordsgrannen elle kanske rent av kräks innan de somnar i en hög.
Men vem som helst kallar inte kvinnor för horor, hotar sitt sällskap inför barn eller visar könet. Det drabbar inte vem som helst. Det händer människor med taskig kvinnosyn och en förfärlig mansbild som tror alldeles... på tok... för mycket om sin egen betydelse. 

Puss/ Asta

torsdag 3 augusti 2017

Lantisar å storstadsbor



Cissi Wallin skrev ett kontroversiellt inlägg om lantisar kontra de som bor på Söder som jag trodde det skulle bli ett jäkla rabalder om men än så länge några få mest medhållande kommentarer. Folk är väl på semester. Inte barra mina läsare som är lite slöa på att ge respons mitt i regnrusket. Jag tycker ni ska läsa det i alla fall. Här. 

Och jag är inte bara benägen att hålla med utan jag brister ut i ett halleluja så rätt hon har, även om hon kunde tagit småstad- storstad istället då Stockholm är rätt mycket mer än Söder.
Det hon skriver är, kort sammanfattat, att efter att ha varit i sin hemstad Uddevalla på semester och kommit hem igen uppskattar hon hur Pk allt är. Öppenheten för olikheter och att färre uttrycker plumpa sexistiska och rasistiska grodor.

Jag har skrivit inlägg själv om detta tidigare.
Jag föddes och bodde mina första 22 år i Göteborg. I arbetarkvarter och förort dessutom. De senaste 26 åren har jag bott här, i en småstad i Halland. Falkenberg om vi nu inte ska vara så hemliga.
Båda städerna är nu mer eller mindre hemma.
När jag flyttade hit slogs jag av den enorma skillnaden. Inte bara i mängden gräspollen och hur ofta man ser en ko utan även i hur människorna är.
Det skiljer bara 10 mil men det är en enorm skillnad om man skall generalisera lite grann. Så sto skillnad att jag kände obehag för att sätta barnen i skola här, för att de skulle växa upp och bli inskränkta och homogena.
Tack å lov funka hjärntvätt rätt bra på små barn.
Falkenbergarna hälsade på främlingar. När de kom körande i bil och när man möttes på gatan. Ett jäkla "hej hej" var det som jag inte alls var van vid.
Däremot var det initialt svårt att lära känna någon, att släppas in i någons hem eller att få dem komma in till mej. Där var det "Tack men nej tack, jag har redan de vänner jag vill ha" attityden.
Jag GRÄT hela första året av ensamhet.
Alla känner alla i den här stan, alla är på något sätt ihoplänkade med varann. De har jobbat ihop, gått i skola ihop, varit ihop med varandras bröder, bott grannar, gått på samma förskola, är kusin med bästa kompisen eller liknande. DET är en stor förklaring tror jag till senare resonemang i inlägget.

Falkenbergarna sa redan fån början "här har vi så mycket invandrare."
Under den tiden jag bott här har det kommit en del invandrare men då var det typ ett gäng mörka män som satt längst in på Ritz och fikade som var "många."
Jag kom då från Tynnered. En av de invandrartätaste förorterna i Sverige, något som jag aldrig upplevde som ett problem. Det fanns förortsproblem absolut men de stod svenskar å finnar framför allt för.
Och precis som Cissi Wallin upplever jag att det i min småstad är lite omodernt sexistisk jargong och en utbredd köksbordsrasism. Mycket skällsord för invandrare och mörkhyade som används slentrianmässigt och utan eftertanke och som man ständigt ses som en tjatig jävel som ska hålla på att anmärka på.

I senaste valet blev Sverigedemokraterna näst största parti i mitt lilla välmående valdistrikt. Näst största parti. Var å varannan granne kan med andra ord antas rösta på dem. Jävligt obehagligt och sånt som kan lämna en envis klåda inom mej.
I min svågers valdistrikt i Majorna i Göteborg... Majorna som kanske får ses som Söders motsvarighet... var Sd knappt synliga i valresultatet.
Där var Vänstern, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Liberalerna störst. Och då får göteborgarna väl ändå anses ha sett fler negativa resultat av flyktingströmmarna än lilla Skogstorp/ Stafsinge.
Så vad beror det då på?
Varför är lantisar större rasistiska rövhattar än storstadsborna?
Är dom mer korkade? Hade den unga Kindberg Batra rätt i det?

Hade vi inte haft storstadsröstarna och en del kvinnor från landsorten så hade vår statsminister hetat Jimmie och Sd haft majoritet i riksdagen.
Skåne ska vi ju bara inte tala om. Där finns det samhällen där Sd når uppmot 45 % och kanske mer. Och när vi pratar Skåne pratar vi inte Malmö utan de små samhällena där det inte finns några förorter som segregerats sönder.
Och där rasismen frodas, där vet vi att även homofobin och kvinnoföraktet frodas.

Nej. Jag tror inte lantisar är dummare än storstadsbor. Inte om man med dum menar ointelligent.
Jag tror det till stor del har med det här jag skrev ovan, som jag skulle återkomma till.
Småstadsbor utsätts inte för samma mångfald, de frotteras inte med det okända, de möter få nya människor och får därmed ett mindre vidgat sinne. De ärver i mångt och mycket sina föräldrars åsikter och de umgås bara med likasinnade.
De ställs inte till svars för sina åsikter, får dem aldrig synade och tänker i mindre nya banor.
När jag bodde i Göteborg pratade jag med okända människor varje dag på spårvagnen, fik, på lekplatser och krogen.
I småstäder är utbildningsnivån lägre och att läsa på universitet är inte bara bra för att lära sej de ämnen som undervisas utan oxå i att lära sej tänka självständigt och källkritiskt. Att syna syften och agendor.
I storstäder bejakas andra kulturer på ett mer lättillgängligt och öppet sätt.
Det gäller inte bara gent emot invandrare det handlar även om svenskars rätt att vara annorlunda och inte följa massan.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Tillägg: Självklart generaliseras det friskt i inlägget. Det finns rövhattar i storstan med och öppna, fina, generösa människor i småstäder. 

Den upprepade traditionen när jag ber er om hjälp med triviala ting

Om en inte allt för avlägsen framtid är det dags för ännu lite semester och att åka iväg till Kos. Jag längtar å trånar kan jag säga. Både till följd av skitvädret och för att jag behöver ledigt från jobbet.

Men.
Jag har för många klänningar...
Detta året inte fullt så många som vanligt eftersom jag inte kommer i en hel del.
Men 14 stycken har jag provat här precis. Fjorton som ska bli sju.
Jag har blandat nya förmågor å gamla favoriter.

Vilka tycker DU jag ska ta med mej ut på vift och vilka ska jag lämna kvar i garderoben?

Försök ignorera mitt slitna yttre och en del ofördelaktiga poser. Ignorera att jag inte har rätt bh alla gånger.
Orkade inte göra en hel affär av mitt mannekängande och det är klänningen och hur den sitter på som spelar roll.
Okej?

1. Klänning köpt i våras från Gudrun som jag bara älskar. Den speglar min personlighet och är sval, skön å praktisk med stora fickor.

Anneli Lodéns foto.

2. Sval skön klänning som sitter snyggt irl. Från i somras. Köpt på Lindex. Det syns att den är marinblå va?

Anneli Lodéns foto.

3. Kanske sommarens absoluta favorit ändå. Från Indiska. Lekfull, vacker, sexig och sjukt skön.

Anneli Lodéns foto.

4. Gammal goding från HM som jag fortfarande trivs väldigt mkt i.

Anneli Lodéns foto.

5. Förra årets favorit. Fån Indiska med -70tals vibbar. Lite kort och visar rompetång när jag böjer mej så den kommer kombineras med mina bagyjeans shorts.

Anneli Lodéns foto.

6. Gammal klänning från Indiska som bara hängt i garderoben länge men som kanske inte är så tokig?

Anneli Lodéns foto.

7. Ännu äldre, säkert 10 år och inte använd på kanske 3-4 år, men jag tycker plötsligt om den igen. Kanske till å med mer i mitt nya fylliga jag.

Anneli Lodéns foto.

8. Från Indiska och i år.

Anneli Lodéns foto.

9. Från Indiska, köpt i vintras nångång.

Anneli Lodéns foto.

10. Klänningen jag köpte på rea på Lindex till när vi skulle åka och hämta hem Gotteman. Har fem år på nacken alltså, lite urblekt i färgen men allt jämt en favorit.

Anneli Lodéns foto.

11. Tantklänningen. Som jag älskar. Från förra sommaren Gina Tricot.

Anneli Lodéns foto.

12. Helfel bh men här är min finklänning, min dyrklänning, som är sagolik. Köpt i vintras.

Anneli Lodéns foto.

13. Klänning från Indiska med några år på nacken. Enkel men fin

Anneli Lodéns foto.

14. Detta har varit en favorit... överlåts nog åt dottern tills om/när jag går ner i vikt.

Anneli Lodéns foto.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

onsdag 2 augusti 2017

Kvinnlig festival.



Emma Knyckare kom med förslaget om en festival bara för kvinnor efter ytterligare en festivalsommar av tafsande män. Jag tyckte det var en utmärkt idé.
Till min förtjusning så verkar det som att min stad... lilla Falkenberg... tänker anordna den och jag känner en ofantlig stolthet över det.
Kommunen VET att de kommer få kritik, men de vågar gå i bräschen för nytänkande och DET är fantastiskt!
Jag tänker mej att jag ska gå ihop med mina döttrar, kanske några andra coola katter med och jag hoppas på uppslutning av stora kvinnliga artister.
Så häftigt det vore.

Men oj oj oj vad det blir ängsligt i leden bland vita kränkta män på nätet.
Vissa kör diskrimineringskortet och ynkar över att inte de är inbjudna.
Andra lägger till rasistkortet och hävdar förmätet att de inte vill bli nekade något för att muslimerna har taskig kvinnosyn.
Men tjena Helge.

Vi pratar om EN festival. ETT tillfälle.
Måste varenda människa inkluderas i varje händelse för att det inte skall vara diskriminering?
Jag vet inte hur det är med er, men jag har varit på en massa tjejfester dit män inte är bjudna.
Jag har även haft mage att bjuda över två eller flera vänner på middag utan att samtidigt gå ut med en inbjudan till resterande kommuninvånare.
Jag har hållit barnkalas dit vuxna inte fått komma och inte en enda gång har jag blivit anmäld för diskriminering.
Ren tur må hända?

VAD? Vad är det som är så farligt med att kvinnor får en kväll eller en helg för sej själva?
Där kvinnor, säkert med lika många anledningar som individer, kan uppskatta att få vistas.
Är det verkligen nåt att gråta över?
Män har herrklubbar, herrmiddagar, porrklubbar som de går till.
Män breder ut sej, brölar, skämmer ut sej, är våldsamma, hotfulla och sexistiska på publika evenemang typ fotboll vilket gör att många kvinnor och barnfamiljer väljer att avstå.
Män tar så in i helvete mycket plats överallt och jämt å ständigt, men lipar på nätet över ett tillfälle.

Och kan vi inte en gång för alla sluta låtsas som att tafsandet, limmandet, trakasserandet handlar om nån slags "utländsk kultur."
Ni svenska män skall på intet sätt känna mindervärdeskomplex i denna gren!
Jag har blivit klämd på, avklädd med blicken av, tilltalad olämpligt, tvångskysst, tafsad på, förföljd av, fått dicpicks av, trycks emot män av olika nationaliteter men företrädesvis svenska män eftersom de är i majoritet här.
Mina döttrar å väninnor vittnar om samma sak.
"Nej!" säger svenska kränkta män.
Alltså, ursäkta min franska men vad FAN vet ni om det???

Puss/ Asta

Måste feminister vara goda feminister?



Jag funderade på nåt här om dagen.
Jag lade ut en bild på Instagram på min senast inköpta bok.
"Det mest förbjudna" av Kerstin Thorvall och skrev "Nu jävlar ska det läsas legendarisk feministlitteratur" och jag fick lite olika reaktioner på det.
Flera ansåg att Kerstin Thorvall mer var trasig och kämpande med psykisk ohälsa än feminist. Min äldsta dotter ville inte likställa feminism med att bete sej som en typisk man som försummar sina barn.

Och det där är himla intressant. Utan att på nåt sätt göra anspråk på den sanna tolkningen, just att man kan se på det så himla olika.
Nu har jag bara precis börjat läsa boken så den kan jag inte uttala mej om.
Det är oxå den första bok jag läser av Thorvall.
Men jag har så klart läst å sett mkt som skrivits om Kerstin Thorvall.
Jag har hört henne tala. Och hennes boktitlar... de står för sej själv.

Jo Kerstin Thorvall var säkerligen en kvinna som reds av demoner.
En kvinna som inte alltid var särskilt lycklig och en kvinna som gjorde val som jag inte skulle ha gjort.
Skall vi tala feminism så är jag den första att skriva under på att  ett välmående jämställt samhälle är det inte vi kvinnor som borde bli mer lika männen så som det faktiskt är på väg i form av ökat våld utfört av unga kvinnor, kvinnor som super mer, jobbar mer osv utan att männen borde anamma kvinnliga värden.
Men enligt mej var Thorvall ändå en föregångare.
En kvinna som vågade blotta att hon inte var den perfekta modern... jävlar, än idag är det skottpengar på dessa.
En kvinna som tog för sej av sex, som stod för sin kåthet, som var dekadent som en man och som fick så jävla mycket skit för det.
Bra eller dåligt, hur som helst är det enligt mej feminism.
All feminism är inte bra feminism men hon stod i bräschen för att blotta en annan kvinna än den normen påbjöd.
För det ä hon värd all respekt.

Jag återkommer med bokrecension.

Och vad tycker du? Måste feminister vara goda feminister? Och i så fall, är inte det oxå en kvinnofälla?

Puss/ Asta

Att gråta på jobbet

Anneli Lodéns foto.

Jag har varit sjuksköterska i många år.
Jag har fått beröm, tacksamhet i mängder, skäll och ifrågasättande ibland i det yrket men det är på inget sätt som barnmorskeyrket.
Här blir allt så tydligt. Ensamt. Ofta svart eller vitt. Både plus och minus är och blir så mycket mer personligt i mitt nuvarande yrke.
Berömmet, hyllningarna, komplimangerna, att vara en viktig del av den största dagen är förstås fantastiskt. När nåt går/ blir/ känns fel så är det tyngre att bära som barnmorska än sjuksköterska för ansvaret blir mitt. Känns som mitt.
Jag tror en del av att vara en erfaren barnmorska är att inse att varken hyllningarna eller skulden är så personlig som man kan tro när man är ny.
En erfaren barnmorska jag hyser stort förtroende för sa just det under min studenttid. "Du är inte alls så bra som föräldrarna tror när allt går smidigt och du är inte alls så dålig som du själv tror när det inte gör det."

Jag har haft ett par riktigt tunga pass på jobbet det sista. Inget på liv och död, inget på riktigt farligt men tungt självförtroendemässigt. Örfilar på mitt självförtroende. Mitt mycket bräckliga barnmorskesjälvförtroende.
Jag ha en märklig prestationsångest kring detta mitt nya yrke som jag inte känner igen hos mej själv.
Jag har normalt sätt inte särskilt mycket tävlingsinstinkt, jag har väldigt få höga ambitioner. Men gällande barnmorskeri vill jag bli bra, inte duga, jag vill bli duktig!
Tack å lov för kloka empatiska kollegor. Såna jag kan gråta ut hos. Såna som får mej att skratta mitt i tårarna.

På mitt förra jobb grät jag vid ett par tillfällen. Jag såg i princip samtliga mina kollegor gråta någon gång. Den öppenheten är viktig.
Jag är en känslomässigt öppen människa som kan tala om svåra saker och erkänna tillkortakommanden utan prestige. Men jag har svårt för att gråta inför andra, gråtande signalerar en svaghet jag inte så gärna vill bjussa på. Jag har svårt att släppa garden så mycket, och i synnerhet inför människor jag inte känner väl.
Så gråtandet på mitt nuvarande jobb senaste tiden har varit just... jobbigt.
Och samtidigt så känner jag att det gör gott, inte bara mej utan oss alla.
Att släppa den där garden gör ju att man lär känna varandra mer på riktigt.
Att man visar vem man är. Och det måste ju vara bra tänker jag?

Vad kommer ens den här rädslan över att visa svaghet ifrån?
Själv har jag väldigt svårt för svala, behärskade människor som det alltid sprutar självförtroende ur öronen på även om de är nya. Jag menar, jag hade klasskamrater som efter två praktikomgångar på förlossningen trodde att de var Guds gåva till obstetriken. Det om nåt är väl farligt?! Det tar många år och många hundra förlossningar att bli ens hyfsat erfaren som barnmorska.
Så det är inte det som skaver när jag gråter. Kanske är jag rädd att kollegor ska tro att jag inte har vad som krävs. Eller än värre, att JAG ska tro att jag inte är av rätt virke för det här.

Innan jag avslutar allt för deppigt vill jag dela med mej av ett beröm jag fick nyligen av en patient. Inte för att skryta utan för att visa att detta yrke kan vara precis lika vackert som tufft.
En förlöst mamma sa "Jag kände mej trygg med dej som barnmorska, men jag älskade att du mötte mej som kvinna. Att vi var två kvinnor som möttes och förlöste ett barn."
Det. Det bär jag med mej en gråtmild kväll som denna.

Hur har du det med att gråta inför andra? 

Puss/ Asta

måndag 31 juli 2017

Jag prövar.

Anneli Lodéns foto.

Jag har käkat antidepressivt läkemedel i åtminstone sju år, troligen längre.
Skillnaden i mitt mående, i min förmåga att tackla livet, blev så påtaglig att jag aldrig egentligen tänkt tanken på att sluta med dem.
Jag fick dem efter samtal med både läkare och psykolog, efter diverse tester, som alla kom fram till samma sak. Jag led inte av någon depression men jag hade höga, skyhöga, poäng gällande ångest. En ångest som var så väl lättriggad som gastkramande.
Cipralex skulle kanske hjälpa. Om jag ville fick jag prova?
Jag hade haft svåra och långa perioder av ångest innan, säkert både en och två slängar av depression med men hårdnackat vägrat psykofarmaka.
Nu ville jag verkligen... jag menar verkligen... pröva.
Och halleluja vilken skillnad det blev. I synnerhet initialt när jag gick från ett vandrande nervvrak till totalt avstängd känslomässigt.
Någon skulle kanske säga att det vore läskigt eller åtminstone tråkigt att inte känna någon känsla alls genuint men för mej var det raka sträcket, den grå massan himmelen.
Aha, det är så här det är för alla andra? De kan tjafsa med en kollega och sen bara lägga det bakom sej, inte noja natt å dag i två veckor.
Tyvärr var den här slätstrukenheten bara inledande biverkan och rätt snart kände jag alla känslor igen, bara lite mer nyanserat.

Och sedan dess har jag ätit dem. Ett litet piller varje dag.
En liten dos av trygghet. Jag märker inte av dem alls. Enda biverkan som möjligen kan härstamma från dem är minskad sexlust, men efter sju år... minst... har det blivit vardag.
Ändå så kom, från ingenstans, lusten att sluta för ett tag sedan.
Sen några veckor tillbaka har jag tagit pillerna varannan dag istället för varje.
Planen var att jag därefter skulle äta en halv tablett varannan dag ett tag, men jag känner absolut ingen skillnad alls så därför har jag sedan tre-fyra dagar fimpat dem helt.
Vi får se hur det går.
Det är ingen som helst prestigeförlust för mej om jag måste börja med dem igen, det skulle jag absolut göra om ångestnivån steg plötsligt.
Men min känsla är att jag är starkare, stadigare och helare än någonsin tidigare i mitt liv så när om inte nu skulle jag annars försöka?

Jag ÄR känslosam. Jag är lättrörd, har lätt till empati, lätt till tårar, lätt till ängslan, ha lätt för att bli rädd. Men jag är oxå jävligt tuff och allt det där är ingenting som per automatik måste medicineras. 
Jag är en late bloomer. Jag känner mindre ängslan över att bli omtyckt, passa in, bli bekräftad. Jag ä mitt bästa jag just nu.
Jag är rundare och rynkigare och antagligen fulare nu än tidigare men känner mej snyggare än någonsin för mitt värde ligger inte längre i andras blick.
Jag har... som Fredrik Backman uttryckte det i sitt excellenta sommarprat... riktigt risigt självförtroende och total hybris på samma gång.

Det måste vara tanten i mej som tittat fram.

Puss/ Asta

söndag 30 juli 2017

Hallojsan


Anneli Lodéns foto.

Länge sedan mina vänner.
Livet är som det är. Jag jobbar mycket, sover massor och håller på att sluta med mina antidepressiva som jag ätit hur länge som helst.
Sommarsverige lämnar en del att önska men på det stora hela är livet gott å snällt just nu.
Ni är inte så många som läser bloggen längre, jag har gått från 7-800 om läsare om dagen till nåt hundratal och får skylla mej själv. En blogg som sällan uppdateras är inte allt för upphetsande att följa.

Men nu är jag här å ni undrar förstås om jag är det för att kommentera Alliansens löjeväckande agerande sista tiden/ Stefan Lövfens statsmannamässiga dito eller om jag kanske tänker skriva om Trumps senaste bravader men nej.
Fel fel fel som Brasse skulle ha sagt. Jag vill prata nagellack.

Jag är ju som trogna läsare känner till lite av en nagellacksfetischist.
Och jag har provat de flesta märken, allt ifrån svindyra till de som kostar en tjuga.
Jag kan inte påstå att jag märker någon direkt skillnad.
Nya lack håller bättre än gamla. Sedan skiljer det mellan nyanser, ett lack kan vara superba i en nyans men håller skitdåligt i en annan.
Storsäljande hippa OPI tycker jag tyvärr ofta gör en besviken.

Detta lack från Depend kostade en tjuga ungefär.
Det är i nyans nr 461 och i vekligheten lite dimrosa/ grått.
På bilden har jag haft det i en vecka. En vecka med disk, jobb, trädgårdsarbete.
Jag är så imponerad att jag raskt köpte ännu en flaska. Bunkra är aldrig dumt när man hittar nåt bra, i synnerhet inte nåt bra som är billigt.

Vilket lack vill du tipsa om?

Puss/ Asta

lördag 22 juli 2017

En barnmorskas hemliga egenheter

 

Nu kan jag inte ta gift på att alla barnmorskor tänker/ känner så här.
Skulle nästan kunna ta gift på att de inte gör det.
Men jag...

Noterar vad Fiffi har för frisyr och blir ibland överraskad för att valet inte stämmer med övriga utseendet enligt mina fördomar.

Tänker på det gamla (o-roliga) skämtet "Du tar väl ett par extra stygn nu så det blir tajtare syster" när jag suturerar. Men gör det självklart inte.

Störs precis ingenting av kroppsvätskor eller bajs. Jag är en jävel på att stänga av snoken på inkommande odörer.

Noterar om den blivande fadern är snygg eller charmig.

Noterar än oftare att den blivande fadern är fullkomligt värdelös på att stötta sin kvinna. Ibland vill jag vråla "Stäng ner facebook för i helvete!" 

Tycker det är synd att så få födande kvinnor har med sin mamma/ syster/ bästis el doula. 


Tycker vissa par är roligare att hänga med än andra.

Gillar att sätta nålar. 

Vill förtvivlat gärna att kvinnan ska känna sej nöjd, inte bara med sin förlossning utan oxå med min insats, med min person.

Funderar på min andedräkt minst 10 ggr per förlossning.

Tycker inte alla bebisar är sockersöta men säger så till alla.

Blir ibland... skrämmande ofta... så betuttad i mammorna att jag vill att vi ska fortsätta vara polare eller ta med dom hem.

Tycker omföderskor är roligare än förstisar.

Tycker förlossningspatienter är roligare än passningspatienter. Det är förlossningsruset jag vill åt.

Efter varje förlossning känner jag en ökad respekt och beundran för det starkare könet. Jävlar vad kvinnor kan!

Undrar varför nästan ingen har skumpa nerpackad i väskan? På en av de största dagarna i sitt liv.

Har en närmast störd fascination över moderkakor.

Älskar mitt jobb så mycket att jag nästan hellre är där än ledig.

Puss/ Asta

onsdag 19 juli 2017

Min uppmaning till er i kväll



Jag har inte hunnit lyssna på så många sommarpratare än (lugn, lugn... det kommer) men Linnea Claeson ha jag sett till att lyssna på.
Handbollsspelare, juridikstuderande och framför allt opinionsbildare och ägare till instagramkontot Assholesonline. En stor förebild och tro mej, vi kommer få höra mycket om och av denna tjej i framtiden.

Linnea Claesons sommarprat borde vara obligatorisk lyssning med efterföljande diskussion i varje högstadieklass. Varenda människa borde lägga 90 minuter av sina liv på att höra detta program. Inte minst alla killar, pojkar, gossar, grabbar, snubbar, män, karlar, farbröder och gubbar.
Hon talar om feminism och om jämställdhet.
Hon berättar vad hon och hennes tjejkompisar konfronteras med i sin vardag.
Vad män skriver till henne.
Allt har inte jag upplevt men (allt för) mycket känner jag igen från mitt eget liv och från samtal med andra kvinnor.
Ryktesspridning, slampstämlande, tafsande, direkta övergrepp.
En hand om ett bröst, en hand i baken eller mot könet. En svettig kropp som trycker sej mot en. Förväntan på att kommentarer om mitt utseende skall bemötas med tacksamhet.
Rädslan för mörkret, för att lämnas ensam med en man man inte känner.
Äcklet över en man man faktiskt känner som tar sej friheter.
Det har varit en del av min veklighet sedan jag va 9 år och fick bröst.
Det är en del av de allra flesta kvinnors verklighet och Linnea pratar om det så bra.

Som att det jag beskriver ovan, det jag ha beskrivit förr... Om snuskgubbar äldre än mina föräldrar som bjöd på sprit, cigaretter och nånstans att hänga mot att de samtidigt såg porrfilm och försökte klämma på en när jag var 11-12. Släkting som körde tungan i min hals innan jag började mellanstadiet. Våldtäkterna av äldre killar i bekantskapskretsen (med helt svenska namn), han som jag liftade med som var fyrtio nä jag var tretton och som körde ut i skogen och vägrade köra vidare innan han fick en avsugning. Kompisars pappor som passade på att "känna lite", väninnors män som uttryckte begär osv osv.
Jag önskar att jag var ensam. Att mina kvinnliga vänner inte varit med om liknande.
Så är det inte. Tyvärr.
Och ändå finns det  ingen/få snubbe känner en våldtäktsman eller en man med taskig kvinnosyn. Trots att majoriteten av kvinnor vittnar om detta. Alla män känner bara fina män.
Är inte det jävligt märkligt?!
Ljuger vi kvinnor eller vill män... "hederliga snälla män"... inte se och erkänna vad de är en del av?

Linnea talar om rasismen. Om mäns... plötsliga... intresse för sexualbrott mot kvinnor. Var fanns ni innan flyktingströmmarna kom när kvinnor tafsades på, förminskades, våldtogs?
Och "värna våra svenska kvinnor"...
Som Linnea säger, vi är inte era. Vi är våra egna. Och om ni nu älskar kvinnor och är så oroliga över mäns våld mot kvinnor, vart är ert engagemang för rumänska, afghanistanska, syriska kvinnor? När brydde ni er om kvinnorna från Somalia sist?

Linnea är briljant i sitt sommarprat och hon har valt fantastisk musik.
När hon i slutet håller sitt systerliga brandtal till alla kvinnor eller läser sin kärleksförklaring till jämställda vettiga män så kommer tårarna.

Lyssna. Bara lyssna!

Puss/ Asta

tisdag 18 juli 2017

Min själsfrände och min gudasände



Hon kom till mej när världen var upp å ner. Kaos. Förstörd.
En av mina absolut bästa vänner hade dött en vecka innan, inte ens 35 år fyllda, lämnat tre barn utan ordentliga fäder efter sej.
Hon kom när mitt äktenskap var i kaos och jag inte visste vilken minut det skulle explodera.
10 kg tung och med sylvassa tänder. 10 kg tung och med all sin personlighet.
10 kg tung och silkeslen.
Hon räddade mej. Bokstavligen.
Räddade mej.
Vi fick nästan åtta år tillsammans. År av hårt jobb, för hon var aldrig enkel.
Mycket var hon men aldrig det.
Okända såg henne som en bråkstake. Som skrämde barn, som slängde sej efter cyklister, som gjorde utfall mot andra hundar. Hon som blev utslängd fån valpkursen. Hon som grannarna ville polisanmäla. Hon som skämde skiten ur de flesta. Hon som hade ögon som kunde skifta från mjukt till granithårt på en halv sekund.
Men jag såg henne för den hon var. Mitt ankare.
Inte så himla vacker om vi ska vara ärliga men den klokaste, snällaste och modigaste själ som någonsin funnits.
Min bästa vän. Min stora kärlek. Min själsfrände.

 

Han kom när jag inte skulle ha någon valp. Och absolut ingen hane.
När jag inte hade pengar, inte hade tid.
Hans ögon mötte mina på facebook och jag var förlorad.
Han blev allt hon inte var. Lugn, tålmodig, vacker, lätthanterlig och oändligt snäll mot alla.
Han var min belöning.
Fem år har vi kamperat ihop och jag hoppas på många till för jag får aldrig en hund som honom igen.
Han är lätt... lätt... den både vackraste och stadigaste hund jag någonsin har mött.

 

Han blev min gudasände.
När hon dog, bara ett halvår efter han kommit, blev han min gudasände.
Min räddning.
Att förlora henne är det svåraste som någonsin hänt mej.
Hon dog i min famn i hallen och veckorna efter är ett töcken.
Jag blir aldrig den samma igen.
Men utan honom med all sin godhet å kärlek hade jag varit förlorad.
Han fanns där med sitt tålamod, sin livsglädje och sin tillgivenhet.
Krävde att bli sedd. Krävde att bli älskad.
Och att älska honom är så enkelt. Han är mannen i mitt liv.
Min stora stora stolthet.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

fredag 14 juli 2017

När en dörr stängs

Anneli Lodéns foto.

När en dörr stängs öppnas en annan. Jag kan bli så himla irriterad på den typen av klämkäck positivism, i synnerhet när det är jag som har drabbats av den där igenfarande dörren.
Men påfallande ofta så stämmer det faktiskt!

Bilden ovan är tagen under en strandpromenad en bit här ifrån. Det är lite otillgängligt att ta sej dit längs vattnet så därför går sällan jag å Gottfrid just där men här om dagen gjorde vi det.
Och här... precis här... stod jag våren 2015 (måste det bli?!) när min avdelning på medicin skulle stänga, min närmast chef placerat mina vänner på en avdelning och mej på en annan avdelning som jag absolut inte ville vara på.
Min närmaste chef som jag egentligen tyckte väldigt mycket om innan... och oxå efteråt... men som jag just då mer eller mindre bett fara åt helvete och framtiden kändes så läskigt oviss och mörk.
Och jag grät. Jag stod på just den här sanden och såg ut över just den här vyn och jag grät. En sån där hopplös gråt som kommer när man är så ledsen att man inte vet vad man ska ta sej till.

Den händelsen gav mej sparken i rumpan att ta tag i min mångåriga dröm som jag gett upp, att läsa till barnmorska. En annan avdelningschef på medicin, tillika barnmorska i botten, gav mej ytterligare en knuff att läsa när jag sökte en tjänst hos henne. Hon hjälpte mej även till min första sommar som semestervikarie på BB.
Och nu, när jag stod på den här platsen här om dagen med alla starka känslomässiga minnen så kom jag att tänka på just den där klyschan. När en dörr stängs...
En bättre dörr öppnades. Dörren till drömyrket.
Det har verkligen inte varit lätt, är inte lätt, kommer inte att vara lätt att vara ny i yrket men barnmorska ÄR världens häftigaste yrke.
Så numera är jag så tacksam mot den där chefen som jag var så arg på, och som jag egentligen tycker så mycket om, för hade det inte varit för henne, hade hon gett mej vad jag bett om så hade jag fortfarande arbetat som sjuksköterska.
Ett jobb jag var rätt less på.

Och lite samma sak är det med att min bror dog. Tragiskt så klart. Ledsamt, sorgligt och allt det där.
Men det ledde till att min pappa å jag la ner vapnen och började prata med varann igen.
Jag ska inte skiva så mycket om det där för jag vet att han inte är helt bekväm med att jag blottar saker om honom men vi hade en fantastisk dag... verkligen en helt underbar dag tillsammans i Göteborg.
Förlorade en bror. Vann kanske tillbaka en pappa.

Uttrycket om stängda och öppna dörrar må vara klyschigt men det är en stor fördel med att bli äldre. Man vet att det mesta kommer att lösa sej en dag.
Kanske inte så som man tänkt men det löser sej.
Och ibland, ibland blir det bättre.

Puss/ Asta

torsdag 13 juli 2017

Är du en god människa?

Anneli Lodéns foto.

Apropå mitt inlägg nedan om krav på moralisk kompass hos vännerna... hur står det till med din egen moral?
Är du en "god människa" ?
Och vad är ens att vara en god människa?

Jag anser mej vara en hyfsat god människa.
Inte förmer eller bättre än vad du är men någorlunda empatisk och omtänksam. Jag står för en humanistisk värdegrund.
Ändå har jag brutit mot samtliga av de 10 budorden med undantag för mord... så här långt i alla fall.
Vår moraliska kompass är olika inställd, det som jag tycker inte är nåt särskilt att orda om kanske du tycker är rent förkastligt och tvärtom.
Någon ser ner på nedkissade alkoholister men stå upp för att vi ska ta emot flyktingar.
Någon hånglar med kollegan trots att de båda är gifta men blir upprörd över dom som fuskar till sej några extra kulor på deklarationen. Någon stjäl ett nagellack på Coop och föraktar sverigedemokrater. Någon åker alltid kollektivt och har slutat äta kött för allas vår framtid men exkluderar medvetet en kollega på jobbet. Någon snackar konstant skit om sin omgivning men tar hand om övergivna katter som annars skulle gått mot en säker död. Andra örfilar sina barn i affekt samtidigt som de betalar många pengar till allt från Rädda barnen till Amnesty.
Få av oss är oskyldiga lamm på alla områden.

Nåt som jag funderat över är det här som vi alla säger. Åtminstone vi goda människor. Att alla människor är lika mycket värda.
Det är ju sånt bullshit.
Ingen tycker på riktigt att Adolf Hitler och Moder Theresa var lika mycket värda. Jag skulle garanterat inte bli lika ledsen om Kent Ekroth mördades som jag blev när det hände Anna Lindh.
Skulle ditt och mitt barn hålla på å drunkna och du bara kunde rädda ett barn så skulle du rädda ditt eget.
Att någon mördas på min gata berör mej mer än om någon mördas på andra sidan jordklotet.
Att vi alla skulle vara lika mycket värda är lika mycket en kollektiv lögn som att vi säger till små barn att tomten finns eller till småpittade män att storleken inte ha någon betydelse.
Det är inte sant, men vi har lärt oss att så tycker goda människor.
Få av oss är oskyldiga lamm.

De flesta av oss har säkert hört sägnen om den lilla indianpojken som sitter med indianhövdingen.
Hövdingen berättar att alla människor har två vargar inom sej som slåss, en god varg som stå för tolerans, förlåtelse, generositet, omhändertagande, kärlek och en elak varg som står för motsatsen.
Den lilla pojken frågar: Vilken varg vinner?
Och hövdingen svarar: Den som du matar.
Det må vara en floskig berättelse men jag tänker ofta på den som helt sann.
Det finns inga "goda människor." Vi är sammansatta av gott å ont, av bra å dåliga egenskaper och det enda vi kan göra är att arbeta med oss själva, reflektera över våra val å att göra vårt allra bästa.
Och i mötet med en medmänniskas fel å brister minnas detta...
Få av oss är oskyldiga lamm.

Inte jag i alla fall.

onsdag 12 juli 2017

En riktigt bra dag

Anders Norrmans foto.

Igår hade jag en alldeles fantastisk dag!

Det hade man kanske inte kunnat tro när den startade 04:30 av att Noah kissade ner sin säng och därefter... strålande piggelin... tyckte det var en utmärkt idé att gå in till mormor å fortsätta sova där. Vilket han så klart inte gjorde alls utan tvärtom la han in lek å busväxeln direkt.
Var vaken med honom till nio ungefär och somnade sedan om för att vakna kl 12:05.

Kl 12:05 var en särdeles kass tid att vakna om man betänker att jag skulle befinna mej på mammografin i Varberg kl 13 för att på eftermiddagen å utan att åka hem emellan möta upp ovanstående godingar på lite party.
Särskilt olämpligt blev det att ha cirkus 6 minuter på mej innan jag skulle sitta i bilen med tanke på att jag inte tvättat håret på två veckor.
Ja, ni läste rätt, på två veckor.
Jag hade... kan man ju lugnt säga... en dålig hårdag.
Men med sminkväskan nedpackad kom jag iväg och sedan var resten av dagen en succé.

Mammografin visade ingenting konstigt, ett ultraljud av bröstet såg oxå helt normalt ut och när jag skulle trycka fram blod ur tutten, som jag haft åtminstone i 1½ månad, så kom bara vanlig råmjölk. Och råmjölk har jag haft i tuttarna sedan jag slutade amma för 22 år sedan.
Inväntar fortfarande svar på vad den där vätskan innehöll vilket tar nån vecka men nu känner jag mej helt lugn.

Därefter hade jag ett gäng timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp de andra.
Det var hyfsat väder så jag strosade runt på stan i alla möjliga å omöjliga affärer med vätskestopp för öl här å där.
Köpte en helt fantastisk klänning på Indiska ( bild nedan) som jag spanat in både på Indiskas hemsida och hos Big Ass fashion.
Det fanns EN klänning kvar och den var i just min storlek så det måste ha varit meningen.

Så möttes vi upp då. Drack ett glas bubbel och satt å tjötade nån timme innan vi gick vidare till vårt reserverade bord på Helllsburger.
Det var första gången jag var där men madremia vad trevligt!
Fantastiskt goda hamburgare och klockrena gin& tonics.

Var hemma vid ett tror jag. Härligt påtankad av kärlek och gemenskap med dessa underbara människor.
En bra dag alltså. En riktigt bra dag.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

Krav på moralisk kompass hos vänner



Cissi Wallin skriver ett spännande inlägg om vilka krav vi har på våra vänners moraliska kompass. Du kan läsa det här.

Jag och min make är väldigt olika i vårt förhållande till det här med vänskap.
Han har lättare än vad jag har för att umgås med "vem som helst" och med att överse med människors dåliga drag. Han menar att det är bara att ignorera just det som stör en. Det kan vara ett fint drag med, lite förlåtande så där.
Men själv har jag ganska höga krav på människor som jag kallar vänner och jag blir sämre och sämre på att tolerera bullshit.
Kanske för att jag med åren blivit mindre social. Jag är tröttare. Umgås inte lika mycket med folk som förr och då vill jag ha kvalitet tillsammans med dem som jag kallar vänner.

Sedan är det där med moral och "att vara en god människa" olika saker för oss alla, även för mej å min man. Vi tar olika lätt på olika saker.
Otrohet bland vänner å bekanta exempelvis.
Där är det jag som stör mej minst.
Eller ja, som tycker att det har jag inte med att göra. Det kan finnas tusen olika anledningar i deras relation som jag inte vet någonting om. Jag kan tänka ett å annat men jag skulle aldrig lägga mej i, skvallra eller kräva av den "skyldiga" att lägga korten på bordet.
Jag har märkt att maken tenderar till att förstå manliga bekantas otrohet bättre än kvinnliga och jag gör nog lika dant fast tvärt om.

Däremot har jag svårt för kass människosyn i allmänhet.
Rasism, homofobi och bonnig inskränkthet.
Eller det vanligare, lite allmänt kass kvinnosyn där det skojas om sex och kroppsdelar på ett nedlåtande sexistiskt vis.
Och i de sammanhangen betraktas jag ofta som "bråkig", rabiat eller "så jävla Pk" om jag säger ifrån.
Att säga ifrån är inte alltid helt lätt. Öppet rasistiska kommentarer låter jag väldigt sällan passera men det där chauvinistiska kan vara svårare.
Jag har märkt att en bra strategi om man inte orkar vara den där störiga jäveln är att bara låta bli att skratta och allvarsamt fråga "Hur tänkte du nu?"
 

Så var går gränsen då?
Gränsen mellan att bemöta och vara obekväm till att faktiskt fimpa personerna ur sitt liv och kalla dem för fd vänner?
Cissi Wallin drog ett exempel där en man i deras bekantskapskrets öppet stoltserade med att han gick på porrklubb. Efter diskussioner kring det tog deras vänskap slut.
Det skulle den gjort för min del med.
Att köpa en annan människa och dessutom inte förstå problematiken med det är mer än vad jag skulle klara av och på samma nivå som om en vän röstade på Sd för att annars kommer Sverige förvandlas till ett kalifat eller att någon aldrig skulle acceptera att deras son blev en bögjävel.
Sådana människor behöver jag inte i mitt korta enda liv.

Hur ser det ut för dej? Vad triggar dej och var går din gräns?

Puss/ Asta

måndag 10 juli 2017

Taxfreedrömmar

Om cirkus 45 dagar är det dags för att åka utrikes.
Än så länge är det bara "längt längt" men tids nog kommer jag att börja oroa mej för allt från salmonella till världskrig till att mannen verkligen skall klara av att hålla liv i min hund en hel vecka. Har på känn att han kommer att dö tråkdöden om inte annat.

Men som sagt, än är det bara positiva känslor och jag har så smått börjat dregla över taxfreebutiken.
Förutom alkoholhaltiga drycker får dessa varor gärna hamna i min shoppingpåse.

Rengörande ansiktsmask från Bodyshop som jag prövat och som var superbra.



Min nya favoritmascara från Lancome.



Även denna ögonbrynsgelen har jag testat och tyckte var fantastiskt bra.



Inte testat detta solpuder, men mitt är slut och detta ser fantastiskt lyxigt ut. Snyggt när man är brun.



Dessa glasögon har jag ägt en gång. Ja alltså inte precis dessa men denna modellen från Rayban. Hade dem (å älskade dem) i 3-4 år innan jag svirade bort dem. Har saknat dem sedan dess.


Självklart kan jag hitta mer som jag vill ha och som jag nästan kommer döden dö av att inte köpa men jag har varken tid eller ork för ett bankrån i sommar.
Troligen får jag prioritera ner denna lista med om mannen inte ska få stroke.

Brukar du shoppa loss på taxfree när du reser? 

Puss/ Asta

måndag 3 juli 2017

Nej, fy jag säger som Sd...

Vardagsrasismens foto.


Det är Almedalsveckan och jag tror inte jag hängt med/ följt det så dåligt på många många många år.
Jag som alltid är intresserad av politik, det är klart att det är extra spännande valår men jag brukar alltid sluka politik och politiska nyheter.

Men jag säger som Sverigedemokraterna och deras svans... "Sverige har sjangserat." Ungefär där upphör väl våra likheter.
Sverige och det politiska landskapet är sej inte likt längre. 
I gemytliga Almedalen på underbara Gotland har det öppet nazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen NMR fått tillstånd att uppehålla sej och hålla tal. Sprida sin dynga. Skrämma meningsmotståndare. I demokratins tjänst.
Ett parti som vill stoppa invandringen, skicka tillbaka människor och deras barn som varit här sedan 1975, ett parti som vill fängsla journalister och andra "Sverigefientliga" och som vill införa dödsstraff. Ett parti som hyllar Adolf Hitler och förnekar att förintelsen skulle ha ägt rum.
Ett parti vars polare stavas Sverigedemokraterna.
Hur... ursäkta min franska... FAAAN är ett sådant parti lagligt i en demokrati?

Sd är något mer finslipade. Det innebär i det här sammanhanget att de är farligare.
Om du erbjuds att äta tre dagar gammal uppstekt blodpudding skulle det kanske inte varit lockande?
Men om du väljer mellan bajs och tre dagar gammal uppstekt blodpudding då?
Nja, inte så farligt.
Historielösa, köksbordsrasistiska skitstövlar som vill säga n*boll och skicka ut alla muslimer är kanske inte heller så illa jämfört med dem som vill giljotinera Aftonbladets chefredaktör. Hell no, de framstår som så rimliga att de kan sitta i Sveriges absoluta finrum... Riksdagen. 

Faran med Sd är att de blivit rumsrena.
Mätningar visar att de kan få upptill var 5:e röst vid nästa val.
Kanske vill 20% av alla som få rösta lägga sitt val just där?
På ett parti som gör skillnad på vi och dom varesej vi nu tala om invandrare, kvinnor, bögar eller låginkomsttagare.
Som skriker sej hesa om att de vill förbättra för pensionärerna "På riktigt" och sen röstar precis tvärt om.
Ett parti som tycker att vi ska ge bort skatteinvesterade pengar till bolag som investerar vinster på nån paradisö och som vill ha medborgarskap av olika grad.
Kent Ekeroths parti. Har ni sett ögonen på den mannen?
Där behövs inte direkt nån "liten sinnesundersökning" för att säga hur det står till.

Birro, Janouch, Heberlein och andra offentliga personer uttalar offentligt dynga idag som för bara tio år sedan varit fullkomligt omöjligt.
Idag är rasismen normaliserad. Idag är "lite bruna rötter" ingenting att uppröras över. Det kan man twittra om å fortsätta vara populär författare.

Jag borde verkligen vara mer intresserad av politik än någonsin.
Det är viktigare än någonsin.
Men jag är bara... trött.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Hjärnstark" av Anders Hansen

Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna

Jag har läst, eller lyssnat på Anders Hansens "Hjärnstark".
En med rätta väldigt omtalad bok.

Först. Jag tycker om att LÄSA böcker. Bläddra i dem. Känna doften av dem.
Detta är min första ljudbok. Jag utnyttjade Bookbeats erbjudande om att testa gratis i två veckor just för att jag hade på känn att denna typ av litteratur... populärvetenskaplig litteratur... blir lättare att ta till sej som ljudbok.

Anders Hansen är psykiatriker och författare.
Hjärnstark handlar om hjärnan och om motionens betydelse för denna.
Och den ÄR häpnadsväckande.
Nästan alla känner väl till att det ä bra för psyket och för kroppen att röra på sej. Många av oss har upplevt hur det känns när endorfinerna strömmar till efter en joggingtur men väldigt få av oss vet vilken enorm effekt motion har på vår viktigaste muskel, den som är vårt jag, och varför det är så.
Vad som händer i hjärnan vid tillfällig och vanemässig motion och varför.
Och varför bristen på den samma orsakar en massa problem för oss, inte minst psykiska och känslomässiga.
Det är mer än "frisk luft gör susen", vi får veta hur de stressbekämpande delarna i hjärnan växer sej större av motion. Osv.

På ett hyfsat enkelt och underhållande sätt berättar Hansen om det mest komplexa människan känner till... vår egen hjärna.
Han berättar om hur dopamin, serotonin och noradrenalin. Han berättar om amygdala, frontala cortex, hipocampus på ett enkelt och intressant sätt.
Han förklarar om varför vår hjärna fortfarande befinner sej på savannen genom att förklara hur lång tid evolutionen tar och vad det betyder.
Allting redovisas med seriös forskning som stöd.

Motion är ingenting annat än en mental uppgradering av hjärnan och det är sannerligen fascinerande när man får del i hur och varför.
Motion gör oss mer koncentrerade, mer fokuserade. Det lindrar vid ADHD, det föryngrar en åldrande hjärna, skyddar mot demens, det är minst lika effektivt mot depression och ångest som medicinsk farmaka. Det gör oss till å med smartare.

Kapitel efter kapitel med bevisföring.
Som imponerar men som till slut tröttar ut. Jag tror det känts mer "wow" om han bara visat på hur det hjälper mot depression, ångest eller stress.
Nä vi gå vidare bland schizofreni, alzheimers, mattebegåvningar så blir det till slut "ja ja, det hjälpe mot allt, I see." Det blir överväldigande lixom. 
Därför va i alla fall jag tvungen att pausa ibland.
Höra bara nåt eller några kapitel åt gången.

Men det är sannerligen en fantastisk "hemlighet" han berättar för oss.
Och det är galet att varenda människa inte känner till detta med tanke på hur enkelt det råder bot på några av våra svåraste hälsoproblem idag helt gratis.
Att det ÄR gratis med motion är en stor anledning till att det talas så lite om denna övertygande och massiva forskning menar Hansen. Pengar.
Läkemedelsbolagen tjäna massor av pengar på att lindra depression.

Hos mej var det förutom fascinerande och intressant också lite "dåligt samvete framkallande" och budskapet kändes emellanåt elitistiskt då inte alla människor kan förmår sej att gå promenader 5 ggr/ vecka eller springa tre gånger.  Anders Hansen tar upp dessa känslor oxå.

Jag tror faktiskt inte jag kommer att glömma denna boken och oavsett om jag lever som jag nu lärt så tror jag att jag kommer att tänka på den återkommande resten av livet.
En sån bok kan bara få 5 i betyg.

Puss/ Asta