lördag 21 oktober 2017

Räcker det nu?



Opps, mitt sista inlägg verkar ha självcensurerats bort av bloggen.
Well, det var en lista om att vara människa men inte något litterärt mästerverk precis.

Till  detta inlägg...
Jag har suttit med kvinnor och diskuterat det här med hur män tar sej rättigheter över kvinnor där min samtalspartner initialt sagt att hon aldrig varit med om något övertramp. Men under samtalets gång så kommer det ändå fram. Hon har bara inte reflekterat över det i de banorna.
Jag skulle vilja påstå att ingen kvinna på denna jord klarat sej undan.
Det är klart att det finns gradskillnader i helvetet.
Det är klart att det är skillnad på att bli gruppvåldtagen av fem främlingar och att ens make tar en på brösten fastän man sagt nej.
Det är klart att det är skillnad på att bli förföljd av en främling mitt i natten på väg hem mot att en välkänd kollega säger att "du gör mej kåt."
Skillnad på att en taxichaffis plötsligt kör en omväg och föreslår diverse sexuella aktiviteter och en berusad man som vägrar lämna ert tjejgäng på krogen trots att ni bett honom.
Självklart. Det är därför det är olika straffskalor på olika sexualbrott.
Men ingenting av det är okej.

Idag uppstod en hetsig diskussion här hemma där min man tyckte att "Nu räcker det!"
Inte räcker med att män tar sej friheter över kvinnors kroppar utan det räcker med gnäll från kvinnor för småsaker.
Min make hör till typen som tycker att det inte är så himla farligt att nypa nån i baken, att tjata om sex från en partner som sagt nej tack och upprört deklarerar att "nu är det förbjudet att flirta alltså."
Nej, jag lämnar inte ut min man. Jag tar upp ett fenomen som den överväldigande majoriteten av män delar.

Men nej, det räcker inte! Det räcker inte på långa vägar!
Det har faktiskt precis börjat.
Kvinnor har hållit tyst i så många år... sen begynnelsen... och klagat i nån vecka typ.
Pandoras ask öppnades och berättelserna väller fram.
Och ju mer vi berättar, ju mer vi lyssnar på andra, desto mindre kan vi backa.
Nog är nog. Nog är nog nu!
Om män inte förstår skillnaden på flirtande/ raggande och på övergrepp så ska de kanske ägna sej åt någonting annat tills de gör det. Frimärkssamling eller att titta på gulliga kattklipp på Youtube exempelvis.

Män ska överhuvudtaget inte lägga sej i när och var gränsen går för kvinnor.
De ska ge fan i att ifrågasätta. De har inte levt som flicka och kvinna en enda dag och de har därför ingen aning.
När jag tänker på det första övergreppet jag minns, har berättat om det tidigare flera gånger, men det var när jag var 8-9 år och på ett släktkalas. Jag skulle sova hos min moster och alla andra stod i hallen och var på väg hem.
Min mosters man klämde upp mej mot en vägg, tog på mina begynnande bröst under tröjan, kysste mej med tunga och allt... verkligen allt jag minns... var skammen!
Rädslan att någon sett. Att någon skulle anklaga mej för att ha förfört honom.
8-9 år gammal tog jag redan fullt ansvar för en vuxen man (och släkting!) sexualitet och lust. Att han inte kunde tygla sej.
Och det, det mycket mer än själva händelsen, bränner fortfarande i mej.
Älskade lilla barn.
Jag har hört många många kvinnor berätta samma sak. Och jag har känt skammen över liknande händelser även som vuxen. Men att ett litet barn, en flicka som inte ens nåt puberteten, känner denna skam är så förfärligt.
Jag hoppas att mina döttrar om det hänt dem när de var små högljutt skulle ropat "Mamma, vet du vad X gjorde mot mej!" men jag är inte säker. Jag är tyvärr inte alls säker.

Män ska sitta still i båten och lyssna. De ska lyssna tills de förstår.
Det räcker fan inte än!

torsdag 19 oktober 2017

Ett maskrosbarn



Ni är (åter) kassa på att kommentera här inne men jag har fått många värmande kommentarer på inlägget om hur institutioner för unga ser ut nu och då på andra håll. Tack.
Rätt ofta får jag kommentarer att jag är stark som klarat mej genom livet, att jag skulle vara ett maskrosbarn.

Och visst, jag har sett en del som kanske inte alla barn gör. Jag har kanske (förhoppningsvis?) råkat ut för fler övergrepp än vad genomsnittet gör men det är oxå så att jag kanske skriver om det som fastnat (varit jobbigt) och oftast i sammanhang när jag vill belysa något annat. När jag använder mej själv som exempel i diskussioner.
Jag har många ljusa barndomsminnen oxå och för mej är ett maskrosbarn någon som verkligen klarat sej i livet trots noll förutsättningar eller stöd.
Jag tror att mycket av det som varit svårt i mitt liv är något jag delar med många andra. Komplicerade nära relationer, frånvarande fäder, missbruk i periferin, utanförskap och så vidare.
Alla människor bär på sina historier och alla människor har sina kors att bära.
Det som varit svårt för mej är kanske en bagatell för dej och tvärtom.

Vad har räddat mej?
Svårt att säga. Många faktorer tror jag. Starkt driv och vilja är nog det minsta.
Tur till stor del. Min feghet som jag så ofta förbannat höll mej från att göra saker... testa saker... som jag kanske annars gjort.
Min man absolut. Vi träffades unga, bara femton, och kom båda från varsin rätt dysfunktionell familj, vi var båda på gränsen till att balla ur. Att vi fann varann och för varandra ersatte mycket av det som alltid fattats betydde en hel del.
Att vi blev föräldrar tidigt likaså. Vi var sjutton år, men vi har båda alltid satt barnen först fast på olika vis.

Sen fanns det vuxna människor i min omgivning som såg mej, platser som var trygga, familjer som visade hur det kunde vara.
Min morfar var en sådan person. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är tillsammans med honom. Han lärde mej simma, han lärde mej cykla, jag var med utomlands varje sommar, han visade mej... varje dag när jag var liten... att jag var hans prinsessa. Den finaste som fanns i hans värld.
Vi fick en mer komplicerad relation när jag blev tonåring men jag var alltid morfars flicka ända till demensen tog honom och han inte längre kände igen mej.
Jag miste honom, precis som med min bror, flera år innan han döden dog på riktigt.
Min mormor var på alla sätt min riktiga mamma. Hon och jag hade en än mer komplicerad relation och det finns stunder å minnen som är svåra att uthärda och där hon bär "skuld" till att jag blev den jag blev. När hon blev arg straffade hon med skuld och med att överge. Hon kunde hota med att ta livet av sej pga mej, hon kastade ut mej på gatan upprepade gånger. Hon gjorde mycket som är oförlåtligt mot ett barn.
Men hon var oxå den varma, den kärleksfulla, den jag ringde när livet blev svårt.
Hon var den som strök mej över kinden, som i hela mitt liv pussade mej på munnen och som alltid ryckte ut (knorrande ibland) när det behövdes.
Den som bannade och förmanade men som älskade mej. Kanske älskade mej mest.
Jag saknar henne så oerhört.
De allra varmaste relationerna är inte per automatik de enklaste.

Så nej, jag är inget maskrosbarn. Jag är nog väldigt mycket som du.
Bara lite mer melodramisk och med blogg :)

Puss/ Asta

Paybacktime...



Det verkar onekligen vara så. Åtminstone för somliga.
Tiden har kommit. Klockan har slagit. Den feta damen har sjungit.
Paybacktime för två kända män som enligt en mängd vittnesmål visat sej vara sexistiska, kvinnohatade drägg.
Fredrik Virtanen (Aftonbladet) har valt att ta timeout enligt sin arbetsgivare idag.
Martin Timell (Tv 4) är tills vidare satt ur tjänst.
Mmmm.
Man skulle bra gärna vilja vara en liten fluga på de där herrarnas väggar.
Jag känner med deras familjer, med fruar och barn, men vad det gäller karlslokarna så ska de bara ha det. Det å mer taggtråd där till.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven. Jag tror på kvinnorna som pekat ut de båda herrarna, det är inte det...
Jag är normalt emot uthängningar på nätet.
Det är domstolar som skall döma och de skall döma efter bevis. Var och än är oskyldig tills motsatsen bevisas. Så måste en rättsstat fungera.
En människa skall inte godtyckligt dömas av folket utefter rykten och hörsägen, sånt pysslar stater med som vi inte gärna vill identifiera vårt rättssystem med.
Å andra sidan. Män som Virtanen och Timell har det ryktats om i åratal.
Cissi Wallin polisanmälde våldtäkten flera år efter att den begåtts och Virtanen friades... så klart. Så lång tid efter står ord mot ord å det har ingen hamnat i finkan över.
Timell har varit på tapeten vad det gäller snack om sexuella trakasserier och misshandel av sin fru fler gånger än Äntligen hemma har haft säsonger.
Nån gång måste de straffas för vad de utsatt alla dessa kvinnor för.
Och blir det inte med fängelse så får det väl bli genom att deras goda namn dras i smutsen då.
Fel med folkliga domstolar ja. Men hur fel är det inte att kräva att brottsoffer dessutom ska tiga still?

Jag har själv många många gånger dagdrömt om att konfrontera en del av de män som utsatte mej som ung. Tyvärr vet jag inte vad de heter. En del av dem hade förnamn då, en del var främlingar.
Men jag har drömt om att ringa på dörren mitt i fredagsmyset eller dyka upp på jobbet på eftermiddagsfikat och bara "Tjena! Minns du mej?"
Jag förstår behovet av hämnd. Av att slå tillbaka.
Men för min del är det oxå... åtminstone i ett par av fallen... en genuin undran.
Förstår han nu vad han utsatte mej för? Har han tänkt på det någon gång? Har det på något sätt plågat honom senare i livet?
Tyvärr tror jag svaret på frågorna är nej.

Puss/ Asta

tisdag 17 oktober 2017

På et igen


Anneli Lodéns foto.


Idag var första gången som jag sprang efter förkylningen. Har kvar en del slem i luftvägarna och därmed en del hosta men värst är det med motivationen.
Inte alls lika pepp som när jag tvingades till vila för 1½ vecka sedan.
Jag tog min kortaste runda, 3 km och jag sprang den långsamt, och ja det funkade men var inte alls så där kul som sist. Jag får helt enkelt ligga i och hoppas att det vänder snart. Alla de där fördelarna och vinsterna jag såg då finns ju kvar.

Paulo Roberto säger rätt mycket dumt. Men han brukar säga något i stil med att om man bara ska träna när vädret är fint och man själv utvilad å sugen så blir det inte många tillfällen.
Det gäller alltså att hålla i även de blåsiga, kalla, regniga, trötta, sura dagarna.

Jag är ordentligt klen i kroppen. Jag har aldrig varit vältränad men så här ur form har jag aldrig varit. Trots att det bara blev stillsamma tre kilometer idag (och sen fyra kilometer hundpromenad) känner jag mej trött i ryggen. Inte ont direkt mer sånt där "febermol" ni vet. Riktig träningsvärk kan vara så där lite gottont.
En smärtsam påminnelse på att man varit duktig. Men detta får mej bara att känna mej klen och usel.
Det i sej blir en sporre. Jag är faktiskt inte 80 år och jag vägrar bli så här gammal i förtid.
Jag tror, att om man skall genomföra en förändring (och särskilt om det är en motig en) så gäller det att ha ordentligt klart för sej varför. Varför det är viktigt och vart man vill nå. Vad målet med förändringen är.
Och jag HAR det där klart för mej.

MÅLET är denna gång inte att tappa X antal kilon, nå en viss distans eller en viss tid. Målet är att få in träning till en naturlig del i vardagen. Att det ska bli självklart för mej att springa tre gånger i veckan.
Just tre gånger/ vecka tror jag är genomtänkt och bra.
Det är tillräckligt ofta för att ge resultat och för att det inte hinner gå för lång tid emellan. Men det är oxå realistiskt, fler gånger kommer jag inte att fixa alla veckor eftersom jag jobbar rätt mycket. Och jag vill inte ha ett mål jag ständigt misslyckas med. Att lyckas är viktigt.

ANLEDNINGEN är just det jag skrev om ovan i första hand. Jag är fyrtioåtta, inte sjuttioåtta. Och sjuttioåtta är nog mer sanningsenligt om man skall mäta min nuvarande fysiska ålder. Det är viktigt för mej att orka vara en aktiv mormor/farmor och jag är ju dessutom förälskad i den stora rasen Dogue de Bordeaux som kräver en viss fysik. Ska jag orka ytterligare en eller två sådana efter Gottfrid så är det skärpning som gäller.
Dessutom vet jag att jag behöver det mentala skyddet som löpning ger.
Jag vill bygga styrka inifrån och ut. Bli en starkare människa på alla sätt.

Då och då swishar fåfänga tankar förbi. Dotterns kommentar från Greklandsresan om att jag "fått en tantkropp" kan fortfarande bränna till.
Jag försöker att ignorera de tankarna. Ignorera tankarna på hur löpningen kan forma om min kropp.
Jag fastnar lätt i en ond kroppsföraktsspiral där jag drar in på mat och nojar över kilon på vågen.
Och ytan är för mej flyktig motivation. Skulle jag springa för att bli smal så skulle jag inte orka hålla i många veckor så nej fokus på det viktiga... mental och kroppslig styrka.

Vill du förändra någonting? Ska vi kämpa ihop?

Puss/ Asta

Under statens vingar.



Jag var tolv år, hann fylla tretton, när jag placerades på ett ungdomshem några mil från min hemstad. Jag placerades där enligt LVU, det vill säga Lagen om vård av unga och varken jag eller min vårdnadshavare hade något att säga till om.
Min mamma blev informerad om att antingen kommer jag dit frivilligt eller så blev jag hämtad av polis.
Tillsammans med min mamma och en socialsekreterare åkte jag dit.
I och med detta tog staten tillfälligt över vårdnaden om mej.
Blev min mamma och pappa. Blev den som skulle sörja för att mina behov av alltifrån mat till uppfostran tillgodosågs.
Det gick så där milt uttryckt.
De andra intagna på hemmet var i huvudsak killar. Samtliga flera år äldre än mej.
Jag har aldrig, varken förr el senare, sett så mycket droger.
Där placerades alltså en ung destruktiv tjej, ett barn.
Möblerna i våra rum var fastskruvade i golv och väggar.
Fönsterna fick inte att öppna.
Det utbröt ofta bråk mellan de intagna. Ibland våld från personalens sida.
Jag fick en sömntablett som hette Mogadon till natten. Den är vanebildande. Nämnde jag att jag precis skulle fylla tretton?
Staten tog över min vårdnad. Staten tog över ansvaret för mej.
Och inom institutionens väggar rökte jag hasch och utnyttjades sexuellt av äldre intagna killar. Inte en gång. Regelbundet.
Man behöver inte precis vara nobelpristagare för att räkna ut sårbarheten hos en ung ensam flicka som hamnar i ett gäng av äldre killar med betydligt mer erfarenheter av droger och kriminalitet.
Visst fanns det eldsjälar bland personalen. Jag minns en äldre man som tog med mej hem till sej å sin fru korta stunder så jag fick gosa med hans hundar och sitta ner i deras hemtrevliga kök. Jag minns en annan manlig vårdare som lärde mej bugga. En kvinnlig vårdare som blev som en jourhavande storasyster som jag kunde anförtro mej åt och som stod upp för mej på ett sätt få vuxna hade gjort innan.

Jag hade vänner som liksom jag varit på olika behandlingshem för unga.
Jag har släktingar.
Alla berättar samma historia. Den om hur staten tar över ansvaret från föräldrarna och sedan bokstavligen suger på att göra jobbet.Faktiskt är jag själv den enda som jag känner till som klarat sej hyfsat och som inte blivit ytterliga förstörd av denna "vård och behandling."
Det borde väl ändå  vara ett rimligt minimikrav? Att ungarna inte ska må sämre där än i sitt hem? Att de ska vara bättre rustade när de kommer ut än när de kom in?
Att jag klarade mej så bra har jag delvis min unga ålder att tacka för. Jag var för liten... fick inte hänga med på mycket dumt som hittades på. Som när hela gänget stal en bil, rymde och drog iväg på en brottsturné. Då lämnades lilltjejen kvar.

Detta var -82 om jag räknat rätt. Uppenbarligen har ingenting förändrats.
Med förfäran läser jag om alla självmordsförsök som inträffat på svenska ungdomshem. 18 stycken bara i år. En trettonårig flicka som efter häkteslik behandling slutligen tar sitt liv. Under statens ansvar och beskydd!
Om staten inte lyckas bättre vore det kanske en idé att frånta dem ansvaret och helt enkelt stänga igen denna typ av verksamhet.
Jag förstår själv att det inte är rimligt men det är å andra sidan lika orimligt att de får fortsätta göra ett lika uselt jobb som de gör nu och har gjort i decennier!

Jag blir så förbannad!

Puss/ Asta 

#me too



Numera avhoppade Sverigedemokraten Hanna Wighs anklagelser om sexuella övergrepp och trakasserier från partimedlemmar blottar på ett utmärkt sätt svensk kvinnosyn 2017.
I oändligt många trådar på nätet och diskussioner framkommer den ena obehagligheten efter den andra. Det är inte bara av män. Och det är inte att bara är Sverigedemokrater.
Misstro. Teorier om varför hon "säljer ut" en partikamrat.
Att hon blivit dumpad. Är svartsjuk. Som ren hämnd, detta hitte på.
För självklart är det inte sant. I så fall skulle hon väl ha gått till polisen och anmält.
Eller skött det internt, de hade ju ändå haft en relation.
Jag kräks.

Hollywoodmogulen Harvey Weinstein visar sej ha kladdat, tafsat, trakasserat och våldtagit halva den kvinnliga skådespelareliten over there.
När en kvinna vågade berätta öppnades en kran av ord och redogörelser.
Branschen måste ha vetat. Precis som Sverigedemokraterna visste.
När det är Angelina Jolie som berättar har folk valt att förfäras. När Hanna Wigh berättar ljuger hon.

Precis nu exploderar Cissi Wallins offentliggörande av den man som i hennes ungdom drogade och våldtog henne. Ni som läst Wallins blogg el följt henne på andra forum vet att det har hänt, hon har berättat historien vid flera tillfällen.
Nu har hon även sagt vem det är.
Fredrik Virtanen. Då hipp å cool mediakomet, nu etablerad och en av Aftonbladets stora skribenter.
Det återstår hur hans arbetsgivare kommer att hantera det här. Om de är lika sugna på att skriva om detta som om Hanna Wigh och Angelina Jolie.
Cissi Wallin har min fulla kärlek och respekt!
Men redan nu ha facebook och instagram exploderat i hashtagen #me too.
Mina flöden är fulla.
Kvinna, på kvinna, på kvinna, på kvinna berättar att oxå de har blivit utsatta.

Jag har tidigare berättat på min blogg flera gånger om ett urval av de sexuella trakasserier och värre övergrepp som jag blivit utsatt för. Som barn, som tonåring, som kvinna.
Det är ett axplock av händelserna och kanske sådant som jag vet att flertalet håller med om är just övergrepp.
Men jag har varit med om mycket mer och som kvinna är man aldrig säker på att det inte ska hända igen.

Det ÄR något med attityden mina vänner.
Få bortförklarar våldtäkter men en näve som klämmer om en bak, en kik ner i en urringning, en kropp som pressas mot en i en hiss mellan två våningar.
Jag har upplevt en hel del sådant. Det har de flesta kvinnor jag mött.
På tidigare arbetsplatser och inom bekantskapskretsen och jag har hört hur det ursäktas av andra, även bland kvinnor, att jag skulle ha en flörtig attityd. Att jag skojar. Skrattar.
Underförstått... att jag bjuder in. Min uppsyn bjuder in till att bli fastklämd och viskad snuskigheter till i en hiss.

En vän sa det till mej en gång. Jag blev vansinnigt ledsen. Arg. Kände mej förrådd.
Det stampade på saker, grövre saker jag upplevt som ung och där jag fått skylla mej själv.
Det är många år sen. Vi har pratat om det. Vi är vänner än. Men det finns kvar inuti mej, en skärva tillit som gick förlorad.
Och till min väns försvar så måste jag säga att det ändå ÄR så. Finns en sådan attityd hos väldigt många av oss. Den att det inte är så farligt, att det bara var på skoj, att det är en komplimang eller "om du bara inte hade..."
Skulden läggs i kvinnans knä. Det är jävligt hög tid att lägga den där den hör hemma!

Puss/ Asta

fredag 13 oktober 2017

Vad är tant för dej?

Anneli Lodéns foto.


Jag titulerar mej ofta som Tant.
Fyrtioåtta år gammal har jag rimligen levt levt mer än halva livet även om jag skulle ha turen att bli en gammal kvinna.
Jag är alltså gott å väl medelålders, det är man i ordets verkliga mening i halvlek, vilket för svenska kvinnor torde bli vid fyrtiotvå eftersom kvinnor i genomsnitt blir åttiofyra år i Sverige.
Få nyblivna fyrtioåringar jag känner är bekväma med att kalla sej medelålders.
Medelålders är snarare de i sextioårsåldern får man en känsla av men så är det alltså inte.
Och är man medelålders så borde man väl rimligen vara... tant?

Vad står tant för? Alltså, vad väcker ordet hos dej?
Jag måste erkänna att jag själv har lite problem med det.
Eller det är som med så mycket annat, det är okej så länge jag äger ordet, så länge det är jag som kallar mej själv för tant. Det är oxå okej om barn tilltalar mej så, för små barn är ju alla kvinnor över tjugo tant.
Men om andra, vuxna människor, antyder det... att jag skulle vara just tant... så kan jag känna att det skaver.

Tant används ju på så olika sätt.
Åtminstone jag lägger olika betydelse i ordet.
Det kan vara väldigt positivt. En äldre, eller åtminstone inte purung kvinna, som tar för sej, vägrar ta skit, säger ifrån, står för den hon är och det hon tror på. 
Men klangen kan även vara negativ. Någon som är tråkig, moraliserande, lite präktig så där.
Tant kan vara något man växer i med stigande ålder precis som jag resonerade i början av inlägget men tant kan även vara något man är näst intill född med när det då kommer till de där negativa egenskaperna. Trist, inskränkt, förveten och skvallrande. Vi har väl alla mött typen? Den finns i alla åldrar.
Den typen av tant hoppas jag aldrig att jag blir. Det är mer en karaktär än en ålder.

Att jag så ofta använder ordet tant om mej själv är att jag vill återerövra det.
Jag vill fylla ordet med mitt. Och min tant kan vara livsbejakande, snygg, fräck, rolig men hon ska ha det där draget av att gå sin egen väg, av styrka och av jävlar anamma.
Jag är fyrtioåtta år och ja, alltså gott å väl medelålders men jag tror att jag delvis identifierar mej äldre för att jag i hela mitt liv varit tidig och därför "hunnit med" mer än många i min ålder.
Det finns ju kvinnor som bara är fyra-fem år yngre än mej som föder barn.
Jag läste att Titiyo väntar barn å hon är femtio!
Jag har vuxna barn, herre gud min äldsta är över trettio och jag har sju barnbarn.
Nästa år, om jag fortfarande är gift och om jag fortfarande lever, firar jag silverbröllop. Där är inte så många i min ålder.
Och det är klart att det gör något med ens självbild om man identifierar sej som småbarnsmamma eller mormor/farmor.

Vad väcker ordet hos dej? Är du tant å när blev du i så fall det?

Puss/ Asta

Bild från i september. Fan vad mycket snyggare man är med lite solbränna.
Känner mej tio år äldre idag.

torsdag 12 oktober 2017

Min blogghistorik. Eller systrar jag minns.

Anneli Lodéns foto.

När jag en gång i forntiden började blogga gjorde jag det på plattformen Amelia.
Det var på ren impuls, min äldsta dotter å jag hade pratat om Blondinbella med flera som då blev kända och stora genom att visa vad de fikat å shoppat under dagen.
Kunde dom så kunde ta med fan jag... tänkte jag och satte fart.
Min tanke var att jag skulle skriva genomtänkta blogginlägg i krönikerform men det sprack rätt snart. Två-tre inlägg om dagen med den ambitionen höll inte.
Så jag blev den jag blev. Asta Pastasson.
Och Blondinbella gick jag aldrig om.

Jag minns Ameliatiden i ett romantiskt skimmer.
Det var mer av en damklubb än ett renodlat bloggforum.
Vi som skrev där blev väldigt tajta.
Flera av dem har jag träffat. Några få har jag fortfarande kontakt med då och då över nätet.
Under ett stort gräl kring att dela rasistiska sidor splittrades jag från många av dem. Jag har genom åren gjort "uppoffringar" av det slaget. Vissa har svidit mer än andra.

Ibland tänker jag på de bloggsystrar jag hade som jag inte längre har kontakt med.
Pipan... briljant med texter. Briljant på många andra sätt.
Bullmamman... som var den jag kände mej närmast på olika plan.
En kvinna som hade dalmatiners... glömt hennes nickname men tror hon hette Camilla? ... men vi utbytte mycket hon å jag och kändes i grunden väldigt lika. 
Beata Morot... en kvinna som gång på gång gjort mej tokig (och jag henne) men vi återkommer ständigt till varann för vi har nåt som är svårt att sätta fingret på.
Vi har följts genom åren. Ilska har bleknat och kvar finns en grundkärlek som jag tror är ömsesidig.
Maria som jag bråkat med, försonats å bråkat igen. Som gör mej vansinnig. Men som jag kan sakna.
Det finns en saknad efter dessa bruttor och fler som jag inte nämnt vid namn. 
Elina, Cis, Ergo sum, Annanas, Nina har jag fortfarande kontakt med och ser mer som mina vänner. Vi har överlevt lång tid ihop.

Bloggandet har givit mej massor. Även om jag aldrig kom i närheten av Blondinbella. Som mest hade jag kring 1000 läsare/ dag, numera är det tappra 250-350 ungefär. Det har utvecklat mitt skrivande. Hjälpt mej att bearbeta. Givit mej vänner. Ovänner med dessvärre.
Och fantastiska möten med er läsare.

Det är väldigt mycket mer än en hobby.

Om nån av er fortfarande läser vore det kul att höra av er.

Puss/ Asta

tisdag 10 oktober 2017