söndag 10 december 2017

Lita på det man känner


När jag var riktigt ung, 12-23 år, lät jag mej utnyttjas av pojkar och män.
Jag var verkligen inte särskilt intresserad av sex men jag var intresserad av att bli sedd och kanske till å med älskad.
Jag kunde även ha sex med någon efter att ha kramats och pussats lite.
Jag tyckte mej inte ha rätt att säga nej hur gärna jag än ville det,
jag hade ju lovat.
Jag respekterade inte mina egna gränser.
Egentligen är det fortfarande på samma sätt nu även om det inte längre handlar om sex och även om det inte är lika destruktivt.

Jag har nog i hela mitt liv aldrig riktigt litat på mina egna känslor.
Eller rättare sagt, jag har alltid förminskat mina egna känslor.
Tagit ifrån mej rätten att känna dem.
Hur ska jag förklara?

När människor negligerat mej. Behandlat mej illa eller respektlöst så har jag kunnat bli vansinnigt arg över det... initialt... men till slut funnit felet och orsaken hos mej själv.
Sökt och alltid funnit fel jag har gjort/ sagt.
När jag känt mej lämnad och ensam har även det till slut kommit att handla om mej och mitt beteende.
Vad jag gjort eller inte gjort. Vad jag kunde gjort mer eller låtit bli.

Eller också har jag tagit ifrån mej rätten att känna.
"Det är nog inte så. Du är ju så överkänslig, krävande, känslig, hysterisk."
"Det är bara som du inbillar dej. Du är lite labil just nu."


Jag ska sluta med det nu.
Det kan nog mycket väl leda till att jag blir den ensammaste och bittraste kärringen i Halland men må så vara då. Jag ska börja lyssna på vad JAG känner.
Ingen annan har större skyldigheter gentemot mej än vad jag själv har och om inte ens jag själv respekterar mej så varför skulle nån annan göra det?

Puss/ Asta

lördag 9 december 2017

Hur i helvete?



Alltså, det är så gräsligt det här med våldtäkten i Fittja att jag inte vet hur jag skall stå ut. Jag får liksom inte plats i mitt eget skinn. Jag blir så arg och så ledsen och så vansinnigt frustrerad.
En kvinna, missbrukare vad jag förstått, kommer till adressen för att köpa droger.
Där blir hon under flera timmar våldtagen i alla hål av en grupp män.
I en trappuppgång!
Ett tjugotal män står och tittar på. En granne kommer förbi, hälsar på killarna och går in till sej.
Ingen i trapphuset ringer polisen.
Kvinnan kan uppvisa skador. Har en trovärdig berättelse. Men i väntan på dom är tre män släppta vilket talar för att de kommer att frikännas.
Hur i helvete är detta möjligt!
Jo, jag frågar igen... Hur i helvete är detta möjligt?
I Sverige? År 2017?
Jag förstår inte.

Det sägs att undersökningar visar att 45% av alla män tycker att #metoo har gått för långt.
I Sverige våldtas mellan 5900-6700 kvinnor varje år. Detta är alltså anmälda våldtäkter, det faktiska antalet kan vi bara spekulera i. Men kanske det dubbla?
Av de anmälda fallen går bara en liten del till åtal och de som fälls räknas till några få procent.
Det är med andra ord jävligt riskfritt att vara våldtäktsman.
Det gäller inte bara i Sverige, det är riskfri business att vara våldtäktsman världen över.
En del av det säger sej självt tyvärr och är svårt att ändra på.
Detta är ett brott som ofta sker där bara två människor finns närvarande.
Där ord kommer att stå mot ord.
Men hur  helvete är det möjligt att våldtäktsmän frias när en våldtäkt skett i en trappuppgång med tjugotal vittnen och offret har både skador och DNA till sin "fördel." Hur i helvete är det möjligt?
Vad har nämndemän och domare för tro egentligen på kvinnors sexuella preferenser?
Tror de att det finns kvinnor som vill bli påsatta analt och vaginalt och oralt samtidigt som de blir slagna i en trappuppgång medan en hord av män står å hejar på och oxå vill smaka kakan? Tror dom det???

Ja. Jag har oxå hört att just dessa gärningsmän har utländskt påbrå.
Jag tror den här kvinnan skiter fullständigt vad de här kisseslangarna hade för nationalitet. För henne är kränkningen lika stor vad gärningsmännen än hette och kom från.
Det cirkulerar ett brev på facebook skrivet av en förtvivlad pappa.
Hans dotter blev grovt och våldsamt våldtagen av en man som dessutom misshandlade och bet henne.
I sviterna av detta har hon fått operera underlivet sex gånger, har fått ätstörningar och självmordstankar. De hade Elisabeth Mazi som advokat, Sveriges kanske skickligaste advokat inom dessa brott, men förlorade ändå.
Det gick tydligen inte att bevisa att hans dotter inte var med på härligheten.
Flera andra kvinnor har oxå anmält denna man efter att ha blivit våldtagna på samma råa sätt utan att mannen åkt dit.

Den mannen heter Hampus Lund. Klingar rätt svenskt va?
Vår tids värsta våldtäktsmän heter Niklas x 2.
Männen i Fittja kom från en annan del av världen.
Deras gemensamma nämnare stavas: man.

Kom fan inte å säg att "metoo gått för långt!

Puss/ Asta

fredag 8 december 2017

Önskeinlägg 3. Från Cis.

 Anneli Lodéns foto.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är den tredje önskningen. Från en av de häftigaste, smartaste, starkaste kvinnor jag känner. Jag tänker och uppfylls av dej så gott som dagligen vackra Cis.

Om hur du blev du! Alltså, vad har gjort dig till den du är? Hur blev du så stark, egensinnig (obs positivt att vara egensinnig) och vad gjorde att du har förmågan att flytta dig framåt som människa?
Puss Cis


Men oj vilken svår fråga!
Jag har så mycket lättare att lokalisera vad mina dåliga sidor kommer ifrån.
Mitt bekräftelsebehov, som jag med åren jobbat bort rätt bra, mina rädslor, min bristande självkänsla. Alltså det där med självkänsla är så svårt...
Självförtroende har jag en hel del knep å trix för att erövra inom många sammanhang... det är väldigt mkt fake it until u make it... men bortom mina prestationer å handlingar, mitt eget värde. Det är klurigt.
Det känns som att antingen har man det eller också inte, eller hur tänker ni?

Jag är född i en släkt av envisa kvinnor. Min gammelmormor, min mormor, min mamma. Likadant med mina barn. Männen blir liksom bifigurer, det är kvinnorna som har och har haft den reella makten över familjen.
Jag är, och har varit sedan jag var liten, en grubblande och analytisk varelse.
Redan när jag gick i första klass sa fröken "Asta är nog inte dum men hon är en sån drömmare."
Jag har alltid analyserat och överanalyserat min omgivning och ännu mer mej själv.
Alltid burit en liten Jante på axeln som har ifrågasatt mej (på ett bra men jobbigt vis) varför jag gör så, känner så, reagerar så. Det har gjort mej ödmjuk för att man kan vara människa på väldigt många olika sätt och att mitt sätt bara är just det, mitt.

Ni vet ju, när jag var liten var jag rädd för att bli missbrukare.
Jag var inte alls gammal när jag var säker på att det var min lott i livet.
Och så höll det ju på att bli. Jag påbörjade den vägen med att leva destruktivt som väldigt ung.
När jag blev gravid innan jag hunnit fylla sjutton så gav jag mej fan på att bli en bra människa, att bryta med min släkts förbannelse. Att flytta från stan och lägga distans till just släkten var mer avgörande för mej och för mina barn än vad jag förstod då.
Människors misstro mot mej har alltid sporrat mej till framsteg och förändring.
Det är väl den där envisheten. Att ingen jävel ska säga att jag inte kan!
Socialsekreteraren som inte trodde jag var mogen att bli mamma när jag blev gravid. Samma socialsekreterare som placerat mej på hem med orden att "Det kommer aldrig bli nåt av dej" (sagda till en 12 åring!!!)
Henne ville jag överbevisa. Och jag var ett under av präktighet som småbarnsmamma. Hade aldrig barnvakt, pysslade och bakade, lagade alltid hemmagjord mat.
Handläggaren på arbetsförmedlingen som dömde ut mej som arbetslös, utan  utbildning el erfarenhet och körkort med fyra ungar till att ta tag i utbildning.
Brukshundsklubbsinstruktören som sa att min Märta inte var frisk och borde avlivas till allt mitt slit (å oj vad jag lärde mej på vägen) som ledde till en fungerande å underbar hund.
Chefen som vägrade lyssna och fick mej att säga fuck off till sjuksköterskejobbet och börja plugga.
Och så vidare.

Men rädd för att bli missbrukare är jag fortfarande. It ain't over till the fat lady sings. Vi kan alla drabbas om livet far fram för hårt med oss.
Som Lasse säger: Jag ber till gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur. 

Puss/ Asta

Önskeinlägg. En liten nätt fråga.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är den andra önskningen. Från Nina. Från början bloggläsare, numera god vän och min stora idol. Denna bruden, mina damer, hon vet hur livet skall levas. Ni hittar henne här. 

Jag vet inte om jag behöver presentera mig då jag hängt här så länge och du vet rätt mycket om mig.Men jag undrar vad du tror händer efter döden?
Och om du fick göra EN sak ogjord i ditt liv - vad skulle det vara?Kram på’re


Det var ju en liten nätt fråga. Nina är alltså småbarnsmamma med obotlig cancer.
Vad som händer efter döden?
Oj.
Jag vet inte... ingen vet eller hur?... men jag tror på någon form av fortsättning.
Jag tror på någon form av... att vi måste lära oss om olika saker, förstå olika ting, uppnå en viss klokhet.
Jag tror att vi följs åt i energier och att det finns en anledning att man omedelbart känner sej besläktad med vissa själar (människor el djur) medans andra är rena ark.
Om vi förtjänar vårt nästa öde är jag mer tveksam till, lika så att vi klättrar i någon slags hierarki. Det skulle ju innebära att de som har det eländigt har det av en anledning.
Jag tror mer på att vi behöver samla på oss någon samlad visdom, att vi ska ha gått igenom ett visst antal kriterier. Sen? Ingen aning.

Min Märta, för er som inte läst så länge var min förra hund, hon var min ledstjärna.
Mitt ankare. Min tvillingsjäl. Min bästa vän. Min trygghet.
När hon dog rasade jag på ett sätt som inga tidigare sorger kunnat rubba mej.
En "spådam" bekräftade det jag redan visste. Märtas och min själ var för evigt förbundna. Vi hade levt massor av liv, i nära relationer till varandra.
När hon dog förlorade jag ett fotfäste och en riktning.
Hon var så väldigt mycket mer än en (rätt besvärlig) hund.
Det har gått snart 5 år och jag saknar henne fortfarande. Varenda dag är hon närvarande och saknad. Jag tittar på facebook på valpar, söker efter att Märtas själ skall lysa igenom. Ibland tänker jag att hon lever i Noah. Jag tittar honom djupt in i ögonen för att se om hon ÄR där och hans mamma skäller på mej.
"Nej, det är mitt barn och inte din stora själsfrände genom evigheten."
Och så tror jag att det är. De som dör dyker upp igen. I nya viktiga roller i de käras liv.

Nina jag hoppas du får leva länge än. Men när du dör är jag säker på att du på ett eller annat sätt kommer kunna följa och vaka över dina barn och fortsätta spela en viktig roll i deras liv.

Och så din nästa fråga då. Om jag fick göra en sak ogjord i mitt liv...
O jävlar. Jag har så många.
En del saker kan man inte ångra för man har lärt eller fått nåt gott ur det.
Men jag har en del dåligt samvete.

1.) De som jag mobbade under mellan och högstadietiden... det vill jag ha ogjort.
En tjej har jag bett om ursäkt och fått förlåtelse av, en är död och en kunde inte förlåta.
Om jag bara bara kunde varit lite klokare, hanterat min egen osäkerhet och rädsla annorlunda eller på nåt sätt rätta till det jag orsakade då... Jag skulle gett vad som helst för det.

2.) Min hund Baron. Jag uppfostrade honom som jag blivit lärd. Med hot och dominans. En gång bet jag honom i nosen. Många år senare när vi avlivade honom strök jag över det där ärret. Så mycket okunskap, så mycket fel... om jag bara vetat.
Jag har tillägnat mina hundar efter dej... Märta å Gottfrid... nåt helt annat, för deras skull, för min skull, men oxå för att gottgöra dej.
Vilken hund du kunnat bli! Om jag bara tillåtit dej. Tack för all kärlek. Förlåt all min okunskap.

3.) Mina barn. För allt jag inte visste. För allt jag inte förstod. För allt jag inte mäktade med. För allt jag inte förmådde.

Puss/ Asta

torsdag 7 december 2017

Önskeinlägg 1. Svensk politik.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är första önskningen. Från en av mina döttrar ( my god, de är så smarta) ...

Okej, jag önskar ett inlägg om dina tankar inför valåret. Vad hoppas/tror du blir de viktigaste frågorna? Vilka vallöften hoppas du kunna se? Vad spår du för resultat, åker KD ur? Kommer Fi in? Hur tänker du kring din röst? Nu när MP äntligen levererat? Osv

Mmm.
Valår är ju för oss politiskt intresserade vad OS år är för de sportintresserade.
Jag tycker att regeringen vi haft i dryga tre år som styrt med sin egen budget dryga två år, gjort ett oerhört bra jobb!
Det är inte bara jag som säger det, och inte heller bara Stefan Löfven, utan utomstående säger så... OECD, arbetsförmedlingen, svenskt näringsliv mfl.  Skolresultaten stiger igen, arbetslösheten sjunker klasskillnaderna har jämnats ut, svensk ekonomi går bra, så bra att vi både kan satsa på stora välfärdsreformer och betala av skulder.
Självklart ordnas inte allt över en natt... eller över två år... men regeringen har gjort ett imponerande arbete så här långt.
Frågan är, kommer de att belönas för detta?

Jag tror och hoppas att invandringen inte får fullt lika stor roll som förra valet och som det haft senaste åren.
Jag tror att det blir ett klassiskt höger eller vänsterval.
Sänkta skatter och individens frihet kontra ökad välfärd och ett mer finmaskigare skyddsnät.
Integration. Polisen. Vården. Försvaret. Pensionerna tror jag får stor roll.
Om Fi fått delta i debatterna hade #metoo kampanjen fått utrymme, nu tror jag inte att det blir så. Inte heller tror jag att miljön får särskilt stort utrymme.
Tyvärr.


En hel del vallöften har vi ju redan sett.
Har här bäst koll på den röd-gröna sidan. Höjda pensioner. Höjda barnbidrag.
Se över LSS lagarna, större inflytande fördelat till landsbygden, stora miljösatsningar. Fokus på utbildning och på att människor skall få den kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Nej till högerns krav på låglönejobb och skattesänkningar.
Jag tror det blir mer av den varan av klassisk höger och vänster politik.


Jag tror Kd åker ur riksdagen (halleluja), jag tror inte Fi kommer in och jag tror tyvärr det finns en reell risk att Miljöpartiet åker ur.

Min egen röst?
Jag är socialdemokrat i själ och hjärta som föregående val röstade på Miljöpartiet för att jag ville se en röd regering men med en mer progressiv invandrings och miljöpolitik än den jag trodde att S var kapabel till och villiga att driva på egen hand.
Jag var initialt besviken. Mycket besviken.
Svårt att vara annat när vi fick EU hårdaste asylpoitik och sålde ut kolet.
Med tiden har jag förstått det omöjliga för Miljöpartiet.
De är så små, så små jämfört med Socialdemokraterna att det blir Goliats kamp.
De skulle få skit om de inte visade sej regeringsdugliga och de har fått skit för sina stora kompromisser.
Vänsterpartiet som står utanför har en helt annan position i att vara tuffa och i att ställa krav. De sitter inte i en regering.
På senare tid, inte minst när det kommer till de ensamkommande från Afghanistan har Mp visat på musklerna som jag tror vinner tillbaka en hel del förtroende från deras väljare. De har även fått igenom väldigt mkt grön politik som kommit bort bland alla deras tillkortakommanden men som likväl är politik som annars inte skulle ha förts.

Så. Jag vet inte. Tills rätt nyligen sneglade jag på Vänstern men var rätt säker på att jag skulle komma att lägga min röst på Socialdemokraterna som gjort ett förbannat bra jobb.
Nu vacklar jag lite, jag vill väldigt gärna behålla Miljöpartiet i regeringen men trots att jag gillar deras miljö och flyktingpolitik så är de inte pålitliga vad det gäller en av landets största frågor... klasskillnaderna och därmed även integrationspolitiken.
De skulle... om de fick igenom rätt frågor... kunna sätta sej i en Alliansregering.
Så nja...

Jag ser fram emot valrörelsen. Ser fram emot att Sverigedemokraterna åker på än mer däng och så bestämmer jag mej slutligen efter den. Men idag så här så lutar det mot att Stefan Löfven får min röst.

Hur tänker du så här ca 9 månader till valet?

Puss/ Asta

Önskeinlägg



Det är ett år sedan jag frågade er om önskeinlägg. Ett år sedan!
Tiden går så jäkla fort.
Det känns som om det är dags igen, samtidigt är jag lite skraj för ett sådant interagerandekrävande inlägg. Ni är "så där" på att kommentera just nu och det typ finns inget pinsammare för en bloggare än att ha den här typen av inlägg och ingen kommenterar!
Det är som att tro att man är nån... å inte vara det.

Samtidigt är det kul... inspirerande rent av... och jag tror gott om mina läsare, att ni faktiskt önskar inlägg nu och låter mej slippa sitta här som en idiot med skägget i brevlådan.

Är det nån typ av inlägg du saknar?
Något du undrar om Asta Pastasson?
Något du vill veta min syn på saken om?
Kanske önskar du ett inlägg om hur jag fostrar... host... Gottfrid?
Eller vad jag tänker om medberoende? Undrar du över hur jag så kallhamrat fimpat min mamma?
Funderar du över hur jag ser på att raka bort hår? Operera nya tuttar? Lägga på mascara?
Det bästa önskeinlägget jag fått och fortfarande minns är "Vad skulle jag gjort om jag fått ännu ett år med Märta", det inlägget tänker jag fortfarande ofta på. Det bör finnas om du söker här.
Kanske undrar du hur det är att vara barnmorska kontra mina drömmar?
Ja, eller nåt helt annat.

Kom med önskeinlägg och samtidigt får du gärna, även om det inte är ett tvång, presentera dej.

Puss/ Asta

Resdrömmar och gräsänka



Min man har åkt för att roa sej.
Han ska till Danmark med en kompis fredag-lördag och drog till kompisen redan idag. De ska åka till ett badpalats där.
Min man gillar inte att bada det är ju onekligen ett litet krux.
Jag funderar på vad som finns på ett badpalats  (öl säger maken men det finns ju på pubar och hotell med) som drar?
Inte kan det väl ha nåt att göra med lättklädda damer... väl?
Själv bunkrade upp med en bag in box schysst rödvin och tänker mej ha ett par riktigt lugna och behagliga dagar.
Det infinner sej ett särskilt lugn när vi brudar är allena och Gottfrid får agera "karln i huset", han gör det alltid med bravur.
Inte så att min make är stökig och högljudd inte alls, det är bara väldigt gott med lite space ibland.
Så gott att jag inte gnatade i det olämpliga att unna sej dyra aktiviteter veckorna före jul när ekonomin redan är ansträngd.

Jag skulle oxå vilja resa.
Jag skulle vilja åka till New York, gärna vid denna tiden på året.
Det är nästan den enda platsen på jorden som jag känner att jag måste se innan jag dör.
Jag skulle vilja boka nästa års sommarresa. Mini och jag var ense om att Kosresan var bra nog, det var inte det bästa hotellet vi varit på men sammantaget... maten stranden, poolerna, drinkarna, bamseklubben, servicen mm... så blev betyget väldigt bra och vi var sugna på repris.
När vi tittade på resan i september kostade den dryga 22 000 kr för oss. Då är det all inclusive. Nu kostar samma resa nästan 27 000 kr.
Jag vet faktiskt inte om jag löser det. Skulle behöva en massa extra kvalnätter för det och sådana verkar det vara ont om.
Och det känns jätte jätte jätte trist.
London är oxå en stad jag aldrig varit i men som jag gärna skulle vilja åka till.
Precis som med New York hade det varit häftigt att åka nu i juletider.
Insupa stämningen, köpa en massa roliga julklappar, springa på olika pubar mellan affärerna.
Tyvärr känner jag mej lite skraj för London med alla terrorhot. Kanske inte tillräckligt skraj för att avstå om jag fick möjligheten men det är galet att ens behöva känna så.
Firade den bästa födelsedagen i mitt liv i Barcelona i maj och det skulle jag gärna göra repris på. Vilken häftig stad! En stad som har allt. Hav och puls i ett.
Till sommaren skulle jag gärna vilja hyra en liten stuga vid havet själv.
Eller ja, med Gottfrid då.
Salta bad. Karga klippor. Pinfärska räkor och kalla öl.
Me my self and I. Det är något jag längtar efter å behöver.

Men idag, ikväll ska dottern och jag nog se på Enkelstöten från igår.
Det och ett glas Tomasi är inte fy skam det heller.

Puss/ Asta

Handskrivna brev

Bildresultat för handskrivna brev

Åhhh grr vad irriterande, skrev precis ett inlägg som var långt och kanske inte revolutionerande men småtrevligt och så sparades det inte!
Det blir aldrig lika bra när man gör om det, men... vi försöker. Ska bara stampa sju gånger hårt i golvet först!
Så... 


Jag har fått en ny brevvän. Sånt händer väl knappt längre 2017?

Ända sedan jag upptäckte magin med bokstäver har jag älskat att skriva brev.
Jag har allt sedan dess övat, övat, övat utan att någonsin tröttna på att lära mej behärska både språket på ett så personligt och intressant sätt som möjligt och på att skriva med vacker handstil. Och att skriva vackert behärskar jag även om jag sällan tar mej tiden.
Jag skulle inte vilja säga att jag är begåvad men utan att jämföra med någon annan än mej själv så är det här min konstnärliga ådra ligger. Att uttrycka mej i skrift.
Det här med att skriva intressanta brev är en konst.
Det handlar betydligt mer i hur man skriver än vad man skriver, det handlar mer om att behärska orden än att leva ett spännande liv.

Jag fick min första brevvän när jag var 7-8 år.
Hemma i min gammelmormors höghus bodde en annan flicka, jag tror hon var något eller några år äldre och hette Helen men jag är inte säker.
Vi brukade leka när jag var hos gammelmormor men ännu hellre skrev jag brev.
Knåpade ihop mina rader, prydde med utklippta tidningsbilder, la i kuvert och pilade ner några trappor för att lägga det i Helens brevlåda.
Sedan följde nån timmes väntan innan ett svar damp ner i min brevlåda som jag genast satte mej för att besvara. Och så där höll vi på.
Jag minns att jag även sökte och besvarade brevvänsannonser i tidningar.
Det fans gott om sådana på den tiden.
I annonserna stod det alltid om att man ville pennfajtas och hur många jordsnurr man var.
De avslutades alltid med ett stort utskrivet S där det utmed s'et stod typ änd nart var nälla öta å kall var ändas. :)
Nån som minns?
Även senare i livet skrev och besvarade jag sådana annonser. Fast då inte ur Starlet och Acke utan i typ Allas och genom åren har en mängd brevvänner passerat.
Funnits i mitt liv kortare eller längre stunder.

Jag minns en tjej som låg med sin kompis man. Och en annan tjej som bodde i Pajala och aldrig sett havet. En som blev kär i doktorn på barnavårdscentralen. En som ville skriva mest om sex.
Trogna läsare har säkert läst om min vän Lena som jag avgudade men som tyvärr dog i cancer för... ja, gud det måste vara typ 13 år sen nu?
Lena och jag började som brevvänner. Vi lärde känna allt hos varandra. Allt vi gjort, sagt, tänkt och behövt. Hon skrev fantastiska brev. Prydliga, finurliga. Nästan alltid med blyertspenna.
En annan vän jag har China, som jag lärde känna i ungefär samma veva för ca 25 år sedan skriver jag till ännu. Ibland låter vi det gå lång tid mellan breven men vi ser till att inte tappa bort varandra.
Tänk när vi började skriva var vi i tjugoårsåldern och levde småbarnsliv. Vi ville båda bli barnmorskor. Jag blev det, China blev istället framgångsrik företagare och jag är så glad över vår vänskap.
En tredje tjej, Anna, började jag oxå skriva till vid den här tiden. Hon var sjuksköterska och blev barnmorska samma dag som jag blev sjuksköterska.
Jag tycker att vi hade en fin kontakt, vi skrev i ungefär tjugo år. Sista åren skrev jag väldigt sporadiskt och hon sa hela tiden att det var okej.
Tills det plötsligt inte var okej längre och hon tog bort mej som vän på facebook utan ett ord.
Jag kände mej länge väldigt ledsen över det, över att inte ens fått ett avsked.
Ja, många har passerat men denna fina trio är de som betytt mest.

Och nu har jag alltså fått en ny brevvän. En Annelie som jag är så glad över.
Än så länge har vi bara växlat varsitt brev men det känns väldigt lovande.
Kanske ses vi någon gång så som jag träffat flera av er bloggsystrar och läsare och där några av er mer känns som vänner nu än just det.
Kanske fortsätter vi att skriva och om vi gör det så finns det inget bara med det.
Genom att skriva brev, om man behärskar den konsten, så lär man känna varandra på ett djupare och mer innerligt sätt än när man träffar någon i det verkliga livet.
Det går fortare att komma nära och på djupet, att dela de där tankarna som i vanlig vänskap tar många år att komma fram till.

Jag kan verkligen rekommendera det här med handskrivna brev!
Samtidigt som man skriver till någon så skriver man även för sej själv.
Tankarna blir långsammare och mer genomreflekterade. Det blir som en slags terapi.
För att inte nämna då hur underbart det är att finna ett efterlängtat brev i brevlådan bland räkningar, reklam och annat trist.
Det är underbart!

Pröva!

Puss/ Asta


Ska vi ta oss en liten lista?

Anneli Lodéns foto.

Ska vi ta oss en liten lista om året som varit?
Mer utförliga årsgenomgångar kommer närmare årsslutet.

Bästa boken du läst i år?
"Vi mot er" av Fredrik Backman tror jag.

Bästa filmen du har sett?
Har The Notebook i fräscht minne

Hur många gånger har du varit på bio i år?
Tre tror jag. Nu senast "Solsidan."

Följt någon ny serie i år? 
Flera, vilket är olikt mej, bäst är ju "Vår tid är nu", det var många år sen jag var så hookt.

Har du fått några nya vänner under detta år?
Jag har fått många bekantskaper som djupnat och som skulle kunna bli vänskap. Och jag har precis "träffat" en kvinna som golvade mej med sin charm. Det skulle nog kunna utvecklas till en riktig vänskap.

Några nya ovänner då?
Nej. Ingen jag känner. Har som vanligt gått hårt åt idioter på nätet men har ingen i min privata sfär som avskyr mej vad jag vet.

Har du tagit tag i det där som du tänkte att du skulle ta tag i vid den här tiden förra året?
Åh, borde så klart gå in och kolla vad jag skrev förra året nu men antar att det står nåt om löpningen. Vikten med kanske. Fail på båda där.

Vilken är den lyckligaste stunden om du inte tänker efter, utan tar det första som poppar upp?
Kos. Absolut. Det var en ljuvlig vecka.

Gjorde du något 2017 som du inte gjort innan?
Förlöste på egen hand.

Bästa köpet i år?
Åh har jag gjort nåt bra köp i år? Mest onödig skit tror jag tyvärr.

Vad var det viktigaste du inte gjorde?
Det behåller jag själv.
Men jag har inte heller bokat nån resa till nästa år och det svider som fan.

Vad önskar du att du hade gjort mer eller bättre?
Många saker. Allt egentligen. Varit en bättre mamma, mormor/farmor, dotter, fru vän, barnmorska.
Sen borde jag sprungit mer, jag måste ta tag i det nu.
Jag slutade med min antidepressiva medicin i maj-juni men fick återuppta den i november för livet var för svårt. Fånigt nog känns det som ett stort misslyckande.

Vad har du gjort mer i år än tidigare?
Nattarbetat. Broderat. Lekt med lego.

Har du blivit kär i år?
Inte som i romantiskt kär.

Fått nya barn i år?
Nej (tack å lov), men två nya barnbarn. En marsflicka och en septembertös.

Flyttat i år?
Nix.

Hur många bröllop och begravningar blev det?
0 bröllop och en begravning. Begravde min bror i juni.

Årets låt?
Perfect med Ed.

Var du gladare eller ledsnare detta året än förra?
Både ock tror jag. Det har varit ett ojämnt år. Jag har skrattat och gråtit mycket i olika perioder.

Något du önskade dej som du inte fick?
Ja. Sömnen bland annat. Träningsmotivationen. Harmonin.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Var i Barcelona med mannen och goda vänner. En magnifik och svårslagen födelsedag. Kanske den bästa någonsin.

Vad tror du att du senare fortfarande, om typ 10 år,  kommer minnas av 2017?
Att pappa och jag försonades efter 1½ år utan kontakt och att min bror avled.

Vad önskar du av 2018?
Jag tar personligt och hoppar världsfreden å sånt.
Skulle säga att jag kan tänka mej två vägar. Harmoni och att vila i det eller förändring av det mesta. Vi får se.
Å så vill jag sova gott och springa milen utan ansträngning.

Du då?

Puss/ Asta

tisdag 28 november 2017

Män som berättar hur det är att vara kvinna



I svallvågorna är #metoo kampanjerna som pågår i hela vårt avlånga land och aldrig verkar vilja tystna eller minska i raseri och omfattning finns det EN sak som upprör mej lite mer än allt annat.
Jag har tagit del av artiklar och diskussioner. Inte minst i gruppen #allavi på facebook som är ett kvinnorum där kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsklasser anförtror varandra fruktansvärda berättelser om vad män gjort mot dem genom åren.
Pappor, bröder, pojkvänner och makar, lärare, grannar, bekanta till familjen.
Män. Män. Män.
Trodde jag var rätt luttrad och cynisk i min syn på män men jag häpnar!
Det är en revolution som pågår och mitt i allt detta retar jag mej så in i bänken på...
män.
Och jag ska specificera, män som talar om för kvinnor hur det är.

Alltså män som berättar för oss kvinnor vilka som är farliga och vad vi bör vara rädda för. Män som berättar för oss vilka som är problemet och vilka som inte är det. Män som tydligen vet bättre hur det är att vara kvinna än kvinnor själva och bara MÅSTE få berätta det för oss. 

Nästan alltid (inte jämt men påfallande ofta) är dessa män rasister.
De är egentligen bara intresserade av att tala om våld mot kvinnor när det begås av invandrare. Gruppvåldtäkter utförda av unga män från Afrika eller Mellanöstern, DET vill de gärna tala om.
Våldtäkter och annat kvinnovåld utfört av svenskar det finns inte.
Alla dessa tusentals kvinnor som nu delat sina berättelser de hittar på.
Rasism, homofobi och kvinnohat hör ofta ihop. De är som ett Sverigedemokratiskt kinderägg med gemensam nämnare av kass människosyn.
Detta trots att vi VET (men här är de inte längre så sugna på statistik) att man måste kika på kriminella MC klubbar för att finna en grupp med lika dåliga kvinnosyn och lika många medlemmar dömda för brott (ofta mot barn och kvinnor) som inom Sd.

Män.
Män har aldrig upplevt känslan av att en kvinna som varit allmänt efterhängsen kanske följer efter dem hem på vägen från krogen. De har aldrig gått med nycklarna krampaktigt i handen och låtsats prata i telefonen när en kvinna går bakom dem i mörkret.
Män har aldrig behövt oroa sej att bli sexuellt utnyttjade om de är för berusade på en fest. Män har aldrig behövt backa, ta på sej en skuld de inte tycker att de har för att lugna ner situationen med en förbannad partner för att inte riskera få stryk.
Eftersom män inte levt med den utsatthet kvinnor... alla kvinnor... upplevt från att de varit små i olika situationer så har de heller ingen talan kring vad som är allvarligt och vad "som inte är så farligt." De ska ge fan i att stjäla luft kring vad som är något att skriva hem om i #metoo kampanjer och vad de anser bara är "spelet mellan man och kvinna."
Jag kan FÖR MITT LIV inte begripa hur varje sund man inte bara kan vara tyst och inse att nu är tid att lyssna och ta till sej av alla dessa berättelser.
Jag kan inte FATTA att de tycker efter att ha haft rösten sedan tidernas begynnelse att "Nu ska jag vara tyst en stund."

Det gör mej rasande!

Puss/ Asta

Bara se den.

Bildresultat för vår tid är nu

Idag har jag precis sett näst sista avsnittet av första säsongen på Svt's dramaproduktion "Vår tid är nu" och jag har problem med att få superlativen att räcka till.
Serien är sååå jävla bra.
Jag kan inte komma ihåg när jag varit så hookt up på en serie tidigare, jag ser ju knappt på tv längre, kanske var det när Lost hysterin var som värst.
Måndagar har kommit att bli min älsklingsdag och min längtan efter nästa avsnitt är lika stor varje gång när avsnittet tar slut.
Nu är det ett enda avsnitt kvar nästa måndag och sen kommer vi få vänta ända till nästa höst. Vem sjutton vet om man ens lever hösten-18???

För er som möjligen missat serien så se till att se den nu under pausen!
Sätt upp det på din Bucketlist NU.
Serien handlar om Familjen Löwander som driver Restaurang Djurgårdskällaren.  Den formidabla Susanne Reuter spelar matriarken Helga med sönerna Gustav och Peter och dottern Nina.
Den startar på fredsdagen 1945 och är planerad i tre säsonger som kommer att sträcka sej till -70 talet.
Serien handlar till stor del om Sverige med ransoneringar, klasskillnader, fackföreningar och hur folkhemmet byggdes efter kriget men självklart med en hel del kärlek, förvecklingar och intriger.

Se den. Bara se den! 

Puss/ Asta

söndag 26 november 2017

Min lilla tradition



Sedan många många år tillbaka har jag som tradition att ta semester första adventsveckan för att julstäda, pynta och dricka glögg.
Ja jävlar, det låter som en blogg skriven av en käck husmor 1965 eller så men det är faktiskt sant. På mitt gamla jobb var det typ jag och några av kollegorna som närmade sej pension som gjorde så.
Ta ledigt för att städa?!
Med åren har det nog blivit mer av glöggdrickande och mindre av skurande om jag ska vara sanningsenlig.

Min mamma adventsstädade som om livet hängde på det.
Hon arbetade och hade inte tid eller råd att ta semester för det så i min barndom var det adventshelgen hysterin inleddes som sedan varade ända fram till påska julafton.
ALLT skulle städas. Golv, väggar, tak. Lister på golv och i tak.
Allt tyg skulle tvättas och togs ren från skåp och lådor till tvättstugan.
(Sen skulle det manglas med.)
Mattor skulle piskas. Allt porslin (inklusive vaser och finservisen) skulle tas ur skåpen och diskas. Hyllplan skulle skuras.
Diska förresten.
Disk gick till så att skållhett vatten med en massa diskmedel fylldes i hon. Därefter lades lagom mängd disk i blöt. Denna skulle därefter skuras i X antal minuter för att sedan sköljas. Tre gånger.
Ja, det tog tid som ni förstår.
Jag har inte (medvetet) tagit efter min mamma i särskilt mkt men under många många år försökte jag att "städa ordentligt före jul."
Och hur mycket jag än städade kände jag ändå aldrig att det var nog.
Jag visste, trots att jag kunde ägnat ett helt dagsverk bara åt att skura köket vart jag fuskat.
Jag vet inte varför. Jag inbillade mej att barnen inte fick nån riktig jul annars.
Varifrån jag fått den befängda idén har jag ingen aning eftersom jag under hela min barndom avskydde det här storstädandet.

Som med så mycket annat i livet så har jag taggat ner på städningen under de senare åren. Numera är det så gott som en vanlig lite noggrannare städning.
Görs den på torsdag ser det ändå ut som kriget på lördag.
Numera är det där med "julstädsledigt" mest nåt exotiskt jag säger.
Jag kommer putsa köksfönstren, hänga upp julgardiner, få ordning på stakar och stjärnor och sen... framför allt... komma i stämning.
Kanske göra lite adventsgodis, kanske baka lussekatter, shoppa julklappar. dricka glögg, lyssna på julmusik, sova middag, läsa böcker.
Om jag bara överlever...

Två hot mot liv och hälsa har seglat upp på adventshimlen.

1. Jag är dyngförkyld. Snoken rinner och luftrören skallrar när jag hostar.
Känns inte det lite välbekant?

2. Jag har lovat Mini att vi ska åka till GeKås på onsdag. På onsdag... kan vi ta några minuter här när vi djupandas i fyrkant... några dagar efter löning en knapp månad före jul.
Hävdar alltid att ett sådant besök är som att komprimera ett psykiatriskt test, kommer du ut i dina sinnens fulla bruk utan att ha strypt någon dam på vägen, tryckt ner en sportjacka i halsen på kassörskan eller mejat ner ett par ungar i berått mod med shoppingvagnen så är du förmodligen stabiliteten själv.

Fortsättning följer...

Puss/ Asta

lördag 25 november 2017

Den jag är

Anneli Lodéns foto.

Facebook är en plats som ofta leder till irritation tycker jag. Jag har gradvis minskat ner min tid och mitt engagemang där.
Men ibland är det fint med.
Jag har sett flera dela statusen "Berätta varför du tycker om mej så ska jag berätta varför jag tycker om dej" och gjorde det samma.
Alltså ibland har man för mycket tid och jag kan oxå tycka att sådant är tramsigt om det blir för mycket men hellre typ sånt här än rena kedjebrevsinlägg.
Hur som helst så fick jag så himla många fina svar. Tycker det är så fint att människor tar sej tid att tänka efter och ge alla dessa härliga svar.
Många uppfattar mej som stark, det är intressant.


Här om dagen hade vi utbildningsdag och då var det en väldigt go tjej som sa till mej att jag inte ska tro så lite om mej själv, att jag snackar ner mej själv, är för hård mot mej själv.
Samma dag säger en annan (oxå rar kvinna) att jag utstrålar pondus och självsäkerhet.
Motsatserna alltså.
Och ingen av dem har nog fel, de ser bara olika sidor, jag besitter absolut både pondus och en kanske allt för kritisk självbild. 
Mänsklig kommunikation är ju dessutom endast till 10 % verbal, resten är kroppsspråk och där har man kanske mindre kontroll över vad man sänder ut.

Jag är absolut känslig. Och lite rädd.
Och jag är stark. Och rätt modig.
Jag har höga krav på min omgivning. Och ännu högre krav på mej själv.
Jag är framförallt analytisk, både gällande mej själv och min omgivning, och har en intuition som kan vara allt ifrån en styrka till en förbannelse.
Det finns dem som uppfattat mej som synsk men jag har inga övernaturliga förmågor. Livet har lärt och tvingat mej att läsa av situationer och det kan jag aldrig stänga av. Jag uppfattar det mesta av det som aldrig uttalas, av stämningar i rummet. Jag ser när någon ljuger även om jag inte låtsas om det.
Det kan bli jävligt obehagligt när jag "känner" att någon ex hyser agg till mej trots att de inte är något annat utåt än vänliga, hjälpsamma och kamratliga. Svårt att hantera ibland.
Jag vet att många uppfattar mej som oerhört öppen, några säkert som lite gränslös, men jag väljer vad jag berättar och har egentligen en oerhört hög integritet.
Oerhört få... om någon?... känner mej helt å hållet.

Om jag fick önska mej ett par egenskaper...
Ingen av de som skrev på facebook skrev att jag var snäll. Det försöker jag att vara, snällhet är en oerhört underskattad egenskap å nåt som jag själv värderar väldigt högt hos andra, men jag behöver absolut öva mer.
Tålamod och förnöjsamhet är två andra saker jag önskar jag hade mer av.
Handlingskraft är en tredje sak. Jag snackar mkt mer gör väldigt lite.
Många av de kvinnor jag beundrar är sådana som får saker gjorda och jag vill vara lite mer sån.

Vad väcker inlägget hos dej? 

Puss/ Asta

Istället för kungar och drottningar

 

Kungar, drottningar och krig i all ära men det finns annan historia som talar mer till mej. Litteratur som har betytt något. På riktigt. Historia som lär oss och gör oss till bättre människor idag.

När jag gick Komvux skrev jag ett specialarbete om Kristina.
Wilhelm Mobergs Kristina. Karl-Oskars hustru. Den kvinnliga huvudrollen i Utvandrarna.
Inför det läste jag hela Mobergs utvandrarepos, de fyra böckerna. Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige.
Och jag läste dem många gånger, i synnerhet avsnitten om Kristina.
Jag kan fortfarande långa stycken utantill.

Wilhelm Mobergs Utvandrarepos valdes till 1900 talets svenska litteratur.
Han skrev om en viktig händelse i vår historia när 1,5 miljoner svenskar lämnades fäderneslandet för att söka lyckan i Amerika. De flydde fattigdom och religiöst förtryck, de sökte någonting bättre och någonting mer för sig och de sina i en tid när Sverige var de röda stugorna och de stora barnkullarnas land.
Wilhelm Moberg beskrev i sitt epos en unik och för tiden jämställd kärlekshistoria mellan Kristina och Karl-Oskar.

Vem var Kristina?
Kristina var av enkel börd och under hela hennes liv hade hon fyra kärlekar.
En till Karl-Oskar. En till sina barn. En till sin hembyggd och en till Gud.
När Kristina mist ett barn, lämnat sitt land och läkaren säger att hon inte kan bli gravid igen för då kommer hon att dö känner hon det som att även hennes man tas ifrån henne och hon ifrågasätter sin gudstro.
Om Gud inte finns.
I musikalen Kristina från Duvemåla gestaltas det så vackert av Helene Sjöholm i sången "Du måste finnas."

Och jag tänker att även om detta skedde i vår historia från mitten av 1800 talet och en bit in på 1900 talet så är historien så rykande aktuell.
Att tappa sitt språk. Att sakna sina rötter. Att aldrig mer få återse sitt hemland och de som lämnats kvar.
Idag är det inte vi som flyr fattigdom och religiöst förtryck. Idag är vi landet man flyr till.

Tvära kast. Nutidshistoria.
Jonas Gardells epos över bögpesten på -80 talet.
Torka aldrig tårar utan handskar.

En berättelse om hur en generation av homosexuella unga män insjuknade, skrumpnade ihop och dog. Hur unga män bokstavligen bar varandra.
Begravda i skam, under smussel med tankar till "cancerfonden."

Gardells beskriver Rasmus och Benjamins kärlekshistoria. Han beskriver den excentriske Paul som älskar att leva "sitt enda liv"  som får sitt "homospektakel" till begravning. En orgie i transor och Jehovas vittnes schabloner.
Jag har sett den scenen flera gånger ikväll och den är lika vacker varje gång.
Och lika viktig. För vi får aldrig glömma. Aldrig glömma de som älskade mest och som frosten tog först.

Det är historia på riktigt.

Puss/ Asta

fredag 17 november 2017

Som sist på denna planet...



Som typ sist i världen såg jag  "The Notebook" från 2004 med Ryan Gosling och Rachel Mc Adams i huvudrollerna.
Den var så himla fin!
Gillar ni kärleksfilmer med lite komplikationer och mot förmodan inte har sett filmen så MÅSTE ni göra det. Den är så vacker och jag vill typ se den igen NU.

Därefter såg jag Lasse Hallströms "Dear John", från 2010.
Också en jättefin film. Säkert hade den varit än finare om jag inte precis sett "The Notebook."
Det ÄR svårt att se en bra film eller för all del läsa en bra bok och sen raskt gå över på nästa. Samma sak med vin. Öppnar man en ny flaska av annat märke efter att ha druckit en första smakar den, åtminstone initialt, lite konstigt.
Dessa båda filmer har dessutom mycket gemensamt. Stor kärlek. Klasskillnader. Förhinder. Nu fästman. Innerliga brev.

Bara Nina har här svarat på mitt inlägg lite längre ner om vilken film som förändrat ert liv. På facebook fick jag massor av svar men jag tror att ni missförstod mej en del. Jag frågade inte efter den bäste film ni sett eller den film ni sett flest gånger utan om det finns en film som förändrat ert liv.
Själv valde jag ju "Turner and Hooch" med en ung Tom Hanks i huvudrollen.
Det är en lättsam bagatell. En komisk dussinfilm.
Det som var med den filmen var att jag fick upp ögonen för hundrasen Dogue de Bordeaux som kom att bli "min ras", något jag inte kan leva utan.
Men självfallet har jag sett bättre filmer. Både svenska och utländska.

Här är mina (så som jag minns det här å nu ikväll) bästa filmer
Mig äger ingen
Mona-Lisas leende
Love Actually
Torka aldrig tårar utan handskar
Boktjuven
En officer och en gentleman
Ömhetsbevis
Pulp fiction
Inglourius bastards
Änglagård 1 och 2.
The green mile
Thelma och Louise
The Notebook



Här är de filmer (så som jag minns det här å nu ikväll) som jag sett flest gånger
Grease
Love Actually
Turner and Hooch
Änglagård 1 och 2
Pretty women
Dirty dancing


Puss/ Asta

Himlen har fått en ny vacker stjärna idag


Bildresultat för richard wolf änglagård



Det är lite småsorg i det Pastassonska hemmet i kväll när Richard Wolf har avlidit 59 år gammal i lungemfysem.
Vidrig sjukdom. Vidrig sjukdom som drabbar framför allt rökare. Jag minns en föreläsare när jag läste på sjuksköterskeprogrammet som sa, "De som dör i cancer till följd av rökning har haft tur, emfysem är det jävligaste sättet som finns att dö på."
Efter det har jag ju vårdat massvis av patienter med lungcancer och emfysem och jag håller med. Emfysem är kvävningsångestens död.

Richard Wolf. Han slog ner som en bomb 1992 för den breda publiken i filmen Änglagård. När jag såg honom sitta där i sitt skinnställ, med kajal kring ögonen och coola brillor var jag 23 år gammal och blev förälskad i karaktären Zack.
Jag har sett Änglagårdsfilmerna, ffa 1:an och 2:an hur många gånger som helst och älskat dem. Yngsta dottern heter Fanny i andranamn efter Helena Bergströms roll och när jag köpte Gottfrid ville jag ge honom ett namn så som jag önskade han skulle bli. Han är döpt efter Günters rollfigur och blev precis så... stor, snäll och öppen för nya intryck.
De filmerna har betytt mycket för mej och framförallt är det Richard Wolf som brunnit klarast där.

Det finns några få kändisar man önskar att man fått vara vän med.
Jonas Gardell är en sådan för mej. Mia Skäringer en annan. Jag tror vi skulle gillat varann. Richard Wolf är oxå en sådan person. Överallt vittnar idag vänner och kollegor om samma sak, använder samma ord. Han var så snäll. Han älskade livet. Han tog hand om sina vänner.
Jag saknar honom redan oerhört och mina tankar är hos vännerna och familjen.

Vila i frid Richard. Sitt på din måne. Tack för allt du gav.

Puss/ Asta

Relaterad bild

onsdag 15 november 2017

Vilken är ditt livs viktigaste film?



Det låter kanske banalt och dessutom inte ett dugg överraskande för trogna läsare men den viktigaste filmen i mitt liv har inte vunnit eller ens nominerats till några Oscars.
Den viktigaste... överlägset viktigaste filmen i mitt liv... är en komedi med en ung Tom Hanks i rollen från 1989.
Jag såg den typ 1990, mitt hjärta stannade och mitt liv förändrades.
För alltid.
Turner & Hooch.

 

Några minuter in i denna poliskomedi kommer filmens huvudaktör i bild.
Han rusar fram på den brygga.
Han är atletisk, han är imponerande, han är det vackraste jag någonsin sett.
Han är en Dogue de Bordeuax, i filmen kallad för Hooch och när jag ser honom förändras allt för alltid.
En sådan hund MÅSTE jag bara ha! Jag har aldrig i mitt liv känt något så starkt som det. Aldrig träffats så.

1990 var jag, som av en händelse, på jakt efter min första egna hund.
Vi hade satt upp oss på ett hus i Falkenberg och jag var redo.
Men Dogue de Bordeauxer fanns inte i Sverige på den tiden och importer var inte alls lika vanligt som nu.
Jag försökte "kompensera" och besökte ett gäng Bullmastiff uppfödare, raserna är någorlunda lika exteriört, men tikarna gick tomma så det blev nåt helt annat.
Det blev en brukshund. En Bouvier des Flandres som levde i fjorton år.

För tretton år sedan fick jag möjlighet att skaffa min första Dogue de Bordeaux.
Min Märta.
När jag var och tittade på de sex veckor gamla valparna möttes jag vid grinden av en vuxen tik, den första Ddb jag någonsin sett irl och jag blev förälskad.
Så förälskad att jag ännu inte hämtat mej.
För än idag så tycker jag, hur jag än vrider och vänder på det, att ingen ras kommer i närheten av Ddb skönhet och personlighet.
Då 2004 visste jag bara att det var den överlägset vackraste hundras jag någonsin sett. Nu vet jag att ingen annan hundras ens kommer i närheten av dess personlighet och mentalitet, den har ALLT jag önskar av en hund, och så länge jag orkar rent fysiskt ska jag ha en Dogue de Bordeaux vid min sida.
Rasen är, bortsett barn å barnbarn, mitt livs stora kärlek.

En banal Hollywoodkomedi förändrade mitt liv för alltid.

Puss/ Asta

 

torsdag 9 november 2017

Sitt ner i båten nu gubbar



I bloggar och på sociala medier lägger kvinnor ut sina "Sexuella övergrepp CV" som ofta startar i barndomen, långt före puberteten. #metoo debatten vägrar att dö och det tycker jag är fantastiskt.
Ofta framställs tafsande, sexuella övergrepp och våldtäkter som ett nytt fenomen och där  i huvudsak män ger förklaringar som att det är importerat från andra kulturer (dvs att det är invandrarmän) alternativt att dagens unga män inte fått någon uppfostran och kan föra sej.
Mannerström gick för ett tag sedan ut och sa att han inte känner igen den här attityden från krogvärlden och oändligt många män i min ålder och äldre förnekar att det någonsin varit så här tidigare.
Jag lyssnade på lördagsintervjun i P1 med jämställdhetsminister Åsa Regnér där det talas om att anmälningarna ökar och det framför allt sker från unga kvinnor och hur har det kunnat bli så?

Jag tror inte alls att det ökar. Jag tror att huvudanledningen till ökade anmälningar, till #metoo och allt prat är medvetenhet. En medvetenhet som tidigare inte fanns om vad ett övergrepp är och att det inte är okej.
Så har det varit för mej. Väldigt mycket av det jag utsattes för som tonåring förstod jag först som vuxen att det var övergrepp och ibland rena brott.
Toleransen för klappar å kläm, för efterhängsenhet å snusk har förändrats hos mej bara under senaste året. Från att ha sett det som "nåt fulla män gör", en naturlag, ett normaltillstånd till att bli heligt förbannad över att inte respekteras.
Lagar och attityder förändras hela tiden. Det är inte så vansinnigt länge sedan det inte räknades som våldtäkt om det skedde inom äktenskapet och inte heller länge sedan som det krävdes penetration för att kallas våldtäkt.
När jag var ung tyckte nog de flesta, både killar å tjejer, att var man så dyngrak att man inte kunde säga "Ja tack, jag tar gärna lite samlag här" så gick det bra ändå. Att man var precis lika överberusad för att säga "Nej, låt bli" spelade ingen roll.
Och jag tänker att då är det inte så konstigt att medelålders män med Mannerström som frontfigur inte "sett" eller reagerat.
Att det i deras värld passerat som flirt, spelet mellan man å kvinna, jargong och högt i tak.
Har man inte varit utsatt... hela jävla livet... så är kanske radarn lite för högt inställd?
Det är inget konstigt, inget jag blir förbannad över. Men det som jag blir sur över är när de inte vill lyssna på det som de får berättat för sej. När de tar sej rätten att tolka vad kvinnor blir utsatta för och hur de ska reagera på det.
Nej! Sluta! Sitt still i båten och lyssna nu alla män. Att lyssna och att förstå är första och enda steget till förändring. 

Berättelserna från #metoo och sexuella övergrepps CV'n är ingenting nytt.
Det har förekommit i alla tider och överallt. Ja till å med på Mannerstöms restauranger och på din pappas fester.
Det drabbar kvinnor från att de bara är barn och det begås av män från alla länder och alla samhällsklasser. Män måste börja där. Med att förstå det.

Jag ser många män som protesterar och menar att nu har det gått för långt.
"Förr eller senare kommer någon oskyldig att anklagas" ylar min egen man med tårar i ögonen.
Jaaa. Jo. Så är det förstås. Den risken finns.
Men i dagarna har 465 svenska kvinnliga skådespelare skrivit under ett uppror kring alla sexuella trakasserier och övergrepp de råkat ut för titt som tätt och då vore det väl klädsamt att som man åtminstone reflektera över  hur mycket tystnad det funnits hos kvinnor under så många år och vad den har kostat.
Varför tänker rättviseivrarna så väldigt lite på det? På halva befolkningen?

Puss/ Asta

Vad sjutton håller min kropp på med?

Anneli Lodéns foto.


Jag tänkte skrivit ett inlägg igår efter att ha varit ute och sprungit för andra gången denna vecka att "Nu jävlar är jag på gång" och eftersom jag idag har en helt blank dag så hade jag tänkt springa idag med.
Planen är ju att tre gånger i veckan SKA jag träna, blir det ytterligare någon gång är det bonus och lök på laxen men inget jag egentligen ska sträva efter.
Den huvudsakliga anledningen till att springa tre gånger i veckan just nu är varken flås eller muskelstyrka utan att skaffa mej den där vanan.
Den åtråvärda vanan. Det eftersuktade begäret till att få springa.

Så jag sprang (joggade, lufsade fram) igår och idag har jag svinont i halsen!
Så där så att man grimaserar när man sväljer sitt egna spott (men inte kan låta bli att göra det hela tiden.)
Jag tycker så förbaskat synd om mej själv och jag undrar vad fan det är som händer?!
Varför uppför sej kroppen så här, jag känner inte igen den?
Jag har börjat-pausat, börjat-pausat träningen hur många gånger som helst under hösten och efter ett-två-tre träningspass så får jag ont i halsen. Hela tiden.
Vad ÄR det?!

Jag vill ju träna för att ta hand om min kropp. Jag vill bli starkare och friskare.
Men jag är i grunden jäkligt lat och det tär på motivationen att jag håller mej frisk så länge jag sitter i soffan å häckar men blir förkyld så fort jag anstränger mej.

Denna hösten har varit helt exceptionell. Hösten är normalt min årstid, då jag är som friskast fysiskt och mår som bäst psykiskt.
I år har det inte varit så. Jag håller inte i huvudet längre hur många gånger vi varit förkylda. Jag har haft extremt svårt med sömnen (vilket är något bättre de senaste veckorna) och jag har mått väldigt dåligt psykiskt.
Kropp å själ hänger ihop. Så långt är allt logiskt men hur sjutton man kan få halsont av att springa en stund får jag inte ihop med mina patofysiologikunskaper.
Förkylning får man ju av virus och bakterier. Inte av frisk luft och pulsökning.
Jag börjar till å med bli lite orolig. Finns det nåt underliggande? Nån orsak till att jag har immunförsvar värre än en tvååring som börjat på förskolan?
Det är ju fan inte normalt att bli krasslig jämt. Jag som normalt är förkyld en gång om året max.

Som sagt, normalt är jag förkyld någon gång om året.
Jag käkar slarvigt, men det har jag alltid gjort.
Jag sover dåligt, men det har jag gjort länge.
Skillnaderna i mitt liv i år jämfört med tidigare år är vad jag kan komma på...
- Jag jobbar på förlossningen (men jag har alltid jobbat med sjuka människor, här är de friska)
- Jag jobbar natt
- Jag äter inte längre antidepressiva
- Noah har börjat förskolan (men jag har varit förkyld fler gånger än han.)
Kan förklaringen finnas här?


Trist inlägg. Ville mest gnälla av mej lite. Och kanske finns det någon som har en klok tanke om vad det kan bero på att min kropp... plötsligt... verkar allergisk mot träning?

Puss/ Asta

lördag 4 november 2017

Feed up med bullshit



Jag känner att jag har tystnat. Det som finns i mina tankar kan jag inte skriva om och därefter är det tomt.
Jag har det tufft just nu. På många plan. Livet är verkligen inte alltid enkelt.
Jag har grinat så mycket sista veckan att huden kring ögonen är inflammerad och jag ser ut som sjuttio åttio.

Ikväll ska vi hur som helst ha ett par över på middag.
Jag har förberett middagen och till å med gjort dessert.
Det är vänner sedan evigheter och det känns bra och tryggt. Ungefär vad jag mäktar med. Jag märker att jag drar mej undan sociala sammanhang i nya sammanhang som after worker och jobbfester för att orken inte finns och så värst mycket "gamla kompisar" har jag inte kvar.
Länge... åratal... har jag haft dåligt samvete över att jag hör av mej så sällan, föreslår träffar så sällan men inte längre. Mina vänner hör av sej än mer sällan... för att inte säga aldrig... och då är det kanske inte så jäkla mycket bevänt med den där vänskapen. Då har den kanske ebbat ut till ingenting längre.
Jag är ledsen för det, det finns ett par tre stycken som jag verkligen räknat som nära, nästan som familj, men skilsmässor sker i de bästa familjer hur jävla ont det än gör.
Jag orkar inte ha dåligt samvete när de inte en enda gång hör hur jag mår eller frågar om jag vill ses. Och jag tänker inte fråga fler gånger heller.
Jag antar att det är mitt övriga mående och mitt... det jag inte skriver om... som gör att min tolerans för ytterligare bullshit sjunker.
Jag är precis lika ensam utan att ta den ställningen. Varesej jag uttalar det eller inte är summan av kardemumman den samma.

Men min ensamhet plågar mej. Det gör den. Jag är ingen sån där efterhängsen person som måste ses varje vecka och höras varje dag men jag vill veta att jag är sedd och att nån bryr sej om hur jag mår. I stunder som denna, när livet svajar på alla fronter känns det ensamt.
Jag är en hyfsat social person. Jag är en bra vän och en människa som är rolig (ibland åtminstone) att vara med. Jag är lojal och jag är empatisk.
Jag skulle velat vara kompis med mej.
Men jag har kanske blivit lite för djup, lite för feministisk, lite för krånglig för vänner jag haft.
Jag kan känna att jag är medelålders och lever bara genom barn och barnbarn.
Det är inte rättvist mot dom. Och det blir märkligt att vara bästis med en treåring och bra mycket mer knäckt när han är hos sin pappa än vad hans mamma är.

Jag tror att 2018 blir en rannsakningens år. Ett år av stora förändringar och när jag gör upp med mycket som alltid varit självklart. Ett sorgeår. Ett läroår men ett år som jag kommer stärkt ur.
Jag brukar känna vemod och en viss rädsla inför nya år men känner i år istället tillförsikt och beslutsamhet.

Hur är det med dej? Har du nära vänner? Nån du kan ringa-mitt-i-natten-vän?
Är du social?

Puss/ Asta

måndag 30 oktober 2017

Kvinnor kan



Jag har haft oturen att träffa en jävla massa ruttna män i mitt liv men den värsta människa jag vet är en kvinna. Även om jag bara berättade hälften av vad hon har gjort mot mej men framförallt mot sina två barn så skulle ni tro att jag fabulerade.
Hon har hotat sina barn till livet regelbundet då de var små. Slagit dem. Utnyttjat dem sexuellt. Förnedrat dem. Till och med försökt ta livet av dem och helt klarat sej från straff. Samhällets straff alltså. Karma kom ifatt henne. Karma brukar göra det.

Denna kvinna är min moster och den som tveklöst har haft störst inflytande på vem jag är. På gott och ont.
Under tidiga tonår var jag väldigt mycket tillsammans med henne och hon behandlade mej som en jämlike och inte ett barn. Vi drack oändligt med kaffe, rökte en jävla massa cigaretter och pratade om livet. Pratade om allt, men framför allt hur man är en god människa. Det är från henne jag fått min politiska fostran och mitt patos för rätt och fel. Hon duperar människor och jag är långt ifrån ensam om att ha trott att hon var den där fina människan som alltid stod på den svagas sida.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag synade henne. Det skedde gradvis.
Sprickor i fasaden, enstaka händelser som jag kände av från att jag var 15-16 år fram till jag var i tjugoårsåldern när jag helt bröt med henne.

Jag kände länge en rädsla för henne. En befogad sådan eftersom hennes man och senare före detta man och älskare var dokumenterat farlig och hade mördat flera personer men oxå något annat, mer diffust, en rädsla för att hon hade en känslomässig makt över mej.
Hon var en gärningsman men även en släkting. Någon min mormor värnade om som sin dotter till hon dog trots att hon visste. Någon min mamma fortfarande pratar om med ömheten till en syster.
Egentligen försvann inte den rädslan helt förrän när jag återsåg henne efter många, många år på morfars begravning.
I ljuset spricker trollen. Jag mötte en nervös skröplig kvinna som stödde sej på sin son och på en käpp och kände att det finns ingenting, inte nåt, du kan göra mej längre.

Saknaden är svårare att erkänna. Detta är en kvinna som förgripit sej på mej sexuellt. Det är framförallt en kvinna som mitt under näsan på hela släkten, utan att vi förstod det på många år, förstörde livet för sina barn. Jag fick till slut veta, hela släkten visste om det, och den skammen och skulden är fortfarande tung att bära.
Och ändå fanns det en tid innan när hon var min älskade moster och bundsförvant.
Jag var en utsatt unge, utan kontakt med min pappa och med en värdelös relation till min mamma. Hon blev viktig där.
Hon är den som format mina värderingar till den jag är än idag. Den jag älskade och såg upp till sååå högt. Och så skammen över det. Oxå.
Men med åren har saknaden lagt sej. Jag kommer inte rycka på axlarna när hon dör.
Om jag kommer att känna något alls så kommer det att vara lättnad. För jorden blir, tveklöst, en bättre plats när hon är borta.
Idag skördar hon vad hon sått. Bokstavligen. Vilken annan människa som helst i hennes situation hade jag tyckt synd om. För henne känner jag... ingenting.
Eller, det är inte riktigt sant. Jag saknar den hon inte var. Eller den hon oxå var.
Men som Melissa Horn sjunger "Jag saknar dej mindre och mindre."
Och jag fascineras av hur hon blev den hon blev.

Ingredienser saknas inte. Hon fick massvis av stryk av sin pappa som barn.
Gifte sej väldigt ung med en med en psykiskt sjuk man som var våldsam i perioder och som vid flera tillfällen höll på att slå ihjäl henne. Kanske slog han sönder nåt i skallen på henne? Hon var besatt av honom till hans död.
Vi har aldrig pratat om det. Aldrig ens berört varför jag plötsligt bröt all kontakt. Jag har aldrig berättat. Hon aldrig vågat fråga. För jag förstår det nu, hon har varit rädd för mej oxå.
Hon skulle förneka in i döden. Jag hade länge en längtan efter det. Att få säga "Jag vet allt! Allt!" Behovet har bleknat med åren. Jag tänker väldigt sällan på henne numera.

Här om dagen pratade de på P1 om att många människor drömmer om att skriva en bok.
Ja, jag är inget undantag.
De intervjuade människor på stan och frågade vad de skulle skriva för sorts roman, vad det skulle vara för genre.
Om jag skulle skriva en bok skulle min moster vara huvudpersonen.
Jag skulle vilja fiktivt försöka förstå den hjärnan.

Så kvinnor kan. Det är inte tu tal om det.

Puss/ Asta


Insomnia



Har man jobbat med gamla människor fascineras man av deras fullkomliga besatthet över när de skötte magen sist.
Jag vet nu hur det känns att vara besatt av en kroppsfunktion för jag har blivit blivit fullkomligt belägrad av det här med sömnen.
Förstår att människor i min närhet blir trötta på mej då jag talar om det vääääldigt ofta... och då försöker jag ändå hålla igen på gnället.
Men det blir lätt så där när de där basala behoven inte tillfredsställs.

I går gick jag och la mej klockan sju på kvällen. Det har jag nog inte gjort sen jag var liten. Men jag hade vakat av efter tre nätter och bara sovit... slumrat... två timmar och jag var helt förbi av trötthet. Förbi av trötthet är jag ofta utan att för den saken skull kunna sova men igår somnade jag verkligen, typ nån timma efter jag la mej och sov sedan i ett sträck till klockan var fem. Alltså nio timmar!
Idag har jag känt mej som en helt annan människa.
Jag är så van vid att vara trött att jag inte riktigt reflekterar över det men idag har jag haft en helt annan klarhet i skallen och kvickhet i tanken. Ett helt annat tålamod med livet.
Alltså jösses... det är så här normala människor har det jämt?!

Jag har haft sömnsvårigheter så himla länge nu att jag inte riktigt minns när det började. Innan det började hade jag en helt fantastisk sömn och var nästan lite känd för att kunna somna när som helst och var som helst.
Men nu är det många år sedan. Kanske tio-tolv år sen eller så.
Och jag har verkligen försökt med ALLT.
Naturläkemedel. Sömnhygien (kan allt det där med att undvika stimuli, dricka varmt, ha motionerat mm) Lyssna på musik och rogivande ljud. Alkohol. Onani. Räknat får. Andats på olika vis. Tejpat munnen. Akupunktur. Kognitiv beteendeterapi vilket skall vara väldigt effektivt mot just sömnproblem.
Och så åt jag under en väldig massa år insomningstabletter och under alla de åren sov jag hyfsat bra. Slutade för 1½ år sedan vilket var ett litet helvete.
Min sista giv har varit att pröva Melatonin men trots trippel dos kände jag ingenting.
Det sägs att den som har haft ordentliga sömnproblem under en tid i livet alltid löper större risk än andra att få tillbaka besvären. Ungefär på samma sätt som att den som haft en djup depression har en högre risk än den som alltid varit psykiskt frisk.

Men sista tiden, det började sista veckorna innan skolan slutade så i ungefär 10 månader, har det varit illa på riktigt. Värre än någonsin. Hela vakna nätter ( eller dagar då om jag jobbat natt) flera gånger i veckan. Varannan natt minst kan jag räkna med att knappt sova alls. I natt lär det inte bli kul med andra ord...
Jag inser att problemen ligger i min besatthet. I min rädsla över att inte få sova.
Det är ju inget fysiskt fel på mej, allt sitter i huvudet och det är så frustrerande.
Har dessutom börjat fundera på om inte min viktuppgång och att jag aldrig blir fri från förkylningen kan ha med utebliven sömn att göra?
Dessutom blir jag socialt isolerad (orkar inte träffa folk) och en grinig jävel att ha omkring sej.
Det är en desperation. En terror. Något jag möjligen skulle önska min värsta ovän.
Ibland känner jag mej så desperat att jag faktiskt funderar på att be en doktor skriva ut insomningstabletter igen, men nej... jag vill inte det.
Vågar inte ens pröva. Jag vet att jag kommer sova och att jag kommer att gilla det.

En bra sömn står högst upp på önskelistan av tomten.
Det och en resa till Grekland. Det är väl inte för mycket begärt?

Puss/ Asta

Daddys girl



Vi fortsätter på temat #metoo rörelsen ännu ett inlägg.
Något jag har fruktansvärt svårt att förhålla mej till är alla dessa kvinnor som förminskar offrens upplevelser/ tar männens parti eller ska börja gnälla om att kvinnor minsann kan bete sej de med.
Jag blir dubbelt så arg, dubbelt så ledsen, dubbelt så upprörd... dubbelt allt faktiskt... när kvinnor skriver/ säger sånt som när män gör det. Vilket inte är riktigt rättvist men så är det.


Det finns mej veterligen ingen tongivande i debatten som påstått att kvinnor är änglar. Självklart bedrar, ljuger, mobbar, kladdar även kvinnor.
En av mina sexuella förövare och en av de absolut vidrigaste människor jag vet, den som kanske svikit mej värst, är just kvinna men nu är det inte det som #metoo handlar om.
Kvinnors våld mot män är absolut förkastligt och avskyvärt på det personliga planet men det ÄR inget samhällsproblem. Det sker inte systematiskt och upprepat och på alla strukturer i samhället.
Kvinnors manshat är verkligen inget problem, det är en reaktion, på mäns kvinnohat. Ett hat som bevisligen våldtar, misshandlar och mördar kvinnor i parti å minut. Män blir kränkta av hatet. Kvinnor sargade eller döda.
Ser ni verkligen inte skillnaden?

Men visst. Jag har oxå sett kvinnor bete sej illa på krogen. Jag har sett kvinnor kladda på kända och okända män. Jag har under ursäkten "skämt" säkert bidragit till det där med.
Men inte heller här går det att jämföra på samma dag.
Dels inte i kvantitet. För män händer det nångång, för kvinnor varenda jävla gång de går ut. Dels finns inte rädslan med i spelet. En man blir inte rädd för en efterhängsen kvinna. Det blir ofta kvinnor. Av den uppenbara anledningen att män är större, starkare och betydligt oftare förövare till grova sexualbrott.

Jag blir så less på kvinnor som säger att det bara är att slå tillbaka.
Bli arg. Ge en örfil.
"Vad är problemet, varför springa och skvallra eller gråta ut på facebook, ge honom en örfil så är det bra med det."
Alla vågar inte. Många är uppfostrade i att inte bära våld på andra.
Det är inte din sak att värdera. Passivitet är en väldigt vanlig reaktion hos kvinnor som utsätts för hot om våld eller våldtäkt.
Det är att förminska kvinnor, att lägga skulden där den inte hör hemma att säga så.
Som om en kvinna som slår tillbaka är bättre.
Det gör mej rasande!

Det finns kvinnor som beter sej illa. Jag hajar det.
Vad jag inte hajar är vad kvinnor tror sej vinna på att förminska andra kvinnor, försvara männen, vända perspektivet. Daddys girl. De tror sej vinna männens respekt. Men de förlorar sina systrars.
#metoo är en sällan skådad rörelse. En våg av berättelser och vrede.
Sluta upp med att stjäla den stunden.
Män har i sekel tagit för sej av kvinnor. Det är deras tur att lyssna nu.
Det är deras tur att tänka efter. Av att känna skam, skuld, ånger och rädsla.
Vi kvinnor ska verkligen inte spela tillbaka bollen till dem ännu.

Läs förövrigt Underbara Claras krönika här som är spot on.

Puss/ Asta

söndag 29 oktober 2017

Tv snickarn, tidningsmannen, svt profilen och komikern



Som sist på bollen och trögast i stan möjligtvis fick jag precis veta vem "Komikern som anklagas för upprepade våldtäkter och sexuella övergrepp" är och jag kan säga att mitt hjärta dog en smula. Jag skriver inte ut hans namn här för jag vill inte riskera att bli anmäld för förtal men baskunskaper i googling hjälper dej om du vill veta. Vilket jag inte alls är säker på att du vill.
Jag är och har varit rätt många år rätt desillusionerad vad det gäller män men uppenbart inte tillräckligt. Inte nog på långa vägar.

Den ena kändisen efter den andra anklagas nu.
Först ut var Martin Timell som jag alltid har trott vara en hal jävel. Rykten har gått om honom och vägrat dö i åtminstone tio år hur han behandlat kvinnliga medarbetare och domderat över manliga. Upprepade gånger har han fått dementera genom åren att han slår sin fru.

Sen kom Virtanen. Honom har jag "känt till" några år innan Cissi Wallin offentligt namngav honom.
Men innan dess och trots det på nåt skruvat vänster så har jag uppskattat hans texter, hans åsikter och civilkurage gentemot "Svärjevännerna."
Och det blir så mycket svårare än med Timell...
Inte för att jag på nåt sätt försvarar honom eller misstror de som råkat ut för honom, karln är ju uppenbarligen ett as men... alltså när det är någon man för övrigt allierat sej med innan. Någon som man trott stod på samma sida om ni fattar vad jag menar.
Det svider till av någon konstig besvikelse som självklart inte drabbat mej om Virtanen vore Birro eller nån av de grabbarna.

Kronér och jag är uppvuxna i samma hoods. Han är äldre än mej så vi rörde oss inte i samma gäng men i varandras bekantskapskrets utkanter. Han var kompis med min kompis brorsa. Typ så.
Kronér är av min generation Göteborgare känd so
m en uppskattad och duktig gatumusikant när han var ung och innan han slog igenom och jag kände nån konstig stolthet över det. Att ha varit med och följt denna sympatiska kille från början. Från innan början.
I samband med att anklagelser mot honom blev kända i media så fick jag inside information från trovärdig källa om att han varit ett kräk även på andra sätt som inte framkommit i media (ännu) och dånet var öronbedövande när han kraschade från den där piedestalen. Lasse... vår goa glada Göteborgsgrabb lixom.

Och så får jag då slutligen kännedom om den här komikern, och ja, det är som jag skrev inledningsvis... hjärtat dog en smula.
Om han?! Vilken man i hela jävla vida världen kan man då lita på?!
Vem är egentligen the good guy? Finns han överhuvudtaget eller handlar det för alla män om tillfälle och hur stark rädslan är för att åka dit?


Tänk om allt är lögn och smutskastning då?
Samtliga dessa herrar är anklagade från flera av varandra oberoende håll. Att en kvinna ljuger om sexuella övergrepp och våldtäkt är mycket ovanligt. Att flera kvinnor ovetandes om varandra skulle göra det är osannolikt.
Domstolar dömer, det gör inte sociala medier. Och det vet vi ju alla hur det brukar gå i domstol. 1 fall av 10 anmälda våldtäkter leder till åtal. De som döms är försvinnande få. Och då anmäls inte ens en bråkdel, säkerligen för att kvinnor känner till de här siffrorna och har hört om hur deras moral, klädsel, sexuella historia kommer att dissekeras av polis och domstol.
Men den brinnande vreden och besvikelsen är lik väl tänd hos många många av oss och i brist på fängelsestraff så kan ett demolerat varunamn och en sabbad karriär få stå som betalning då.

Puss/ Asta

Har du sunt förnuft?



Sunt förnuft.
Det är något man hör ofta. "Använd ditt sunda förnuft" eller "Det är sunt förnuft att..."
Men vad är egentligen sunt förnuft?
Ja enligt Wikipedia är det "en sund och normal förstånds och omdömesförmåga."
Det kan även innebära en intuitiv uppfattning om rätt och fel.
Det blev man inte mycket klokare av va?

Jag använder mej själv av begreppet då och då, men allt mer sällan för jag har kommit att fundera över det.
Sunt förnuft är... enligt min uppfattning... ens samlade erfarenheter och ett ihopkok av de värderingar som man vuxit upp med.
Sunt förnuft kan med andra ord vara helt olika saker för dej och mej.

Jag tycker det är sunt förnuft att inte skicka tillbaka unga människor till ett land de flesta av oss inte skulle besöka frivilligt en vecka om vi så fick 100 000 kr.
Du är kanske av motsatt uppfattning? Uppfyller man inte de kriterier som satts upp som asylskäl ska man lämna.
Sunt förnuft kan för mej vara att små barn ska sova hos sina föräldrar för så gör vi däggdjur. Du kanske hänvisar en annan åsikt till det sunda förnuftet?
Värna om vuxenrelationen, göra barn självständiga eller vad det nu kan vara.
Jag tror att NMR och Sd tycker sej vara proppfulla av sunt förnuft medan jag och majoriteten av befolkningen tycker de är idioter.

Ett annat uttryck och utbredd föreställning är det här med magkänsla.
"Min magkänsla säger mej att..." "Lita på din magkänsla."
Jag tänker själv så en hel del. Jag är nämligen väldigt intuitiv. Bra på att snabbt läsa av människor, grupper och stämningar i ett rum. Men det är något annat.

Men de flesta av oss är inte alls så synska som vi tror oss vara. Magkänsla är ofta ingenting annat än vår samlade livserfarenhet och vårt psykiska mående.
Min magkänsla säger ofta åt mej att låta bli. Det kan gälla allt från att byta jobb till att bryta upp relationer till att resa utomlands.
Hade jag lyssnat på min magkänsla hade det inte blivit mycket gjort!
Magkänslan är min rädsla och den har jag gång på gång fått köra över med vilja och förnuft... och det har gått alldeles utmärkt.
Jag är av typen som kan och klarar mycket mer än vad jag tror. Det finns motsatsen med. De som tror lite väl mycket om sej själv och som kanske borde ignorera magkänslan och bromsa ibland istället. Jag kände en gång en kvinna som hade just så där otroligt höga tankar om sej själv och ständigt hänvisade alla sina hundraen projekt till just magkänslan. En kvart senare sa magkänslan nåt annat typ.

Ja. Det var lite tankar jag hade så här innan sänggång när jag arbetat min tredje natt på rad och ska gå å sussa. Ha en fin söndag och var försiktig med det sunda förnuftet.

Puss/ Asta

lördag 21 oktober 2017

Räcker det nu?



Opps, mitt sista inlägg verkar ha självcensurerats bort av bloggen.
Well, det var en lista om att vara människa men inte något litterärt mästerverk precis.

Till  detta inlägg...
Jag har suttit med kvinnor och diskuterat det här med hur män tar sej rättigheter över kvinnor där min samtalspartner initialt sagt att hon aldrig varit med om något övertramp. Men under samtalets gång så kommer det ändå fram. Hon har bara inte reflekterat över det i de banorna.
Jag skulle vilja påstå att ingen kvinna på denna jord klarat sej undan.
Det är klart att det finns gradskillnader i helvetet.
Det är klart att det är skillnad på att bli gruppvåldtagen av fem främlingar och att ens make tar en på brösten fastän man sagt nej.
Det är klart att det är skillnad på att bli förföljd av en främling mitt i natten på väg hem mot att en välkänd kollega säger att "du gör mej kåt."
Skillnad på att en taxichaffis plötsligt kör en omväg och föreslår diverse sexuella aktiviteter och en berusad man som vägrar lämna ert tjejgäng på krogen trots att ni bett honom.
Självklart. Det är därför det är olika straffskalor på olika sexualbrott.
Men ingenting av det är okej.

Idag uppstod en hetsig diskussion här hemma där min man tyckte att "Nu räcker det!"
Inte räcker med att män tar sej friheter över kvinnors kroppar utan det räcker med gnäll från kvinnor för småsaker.
Min make hör till typen som tycker att det inte är så himla farligt att nypa nån i baken, att tjata om sex från en partner som sagt nej tack och upprört deklarerar att "nu är det förbjudet att flirta alltså."
Nej, jag lämnar inte ut min man. Jag tar upp ett fenomen som den överväldigande majoriteten av män delar.

Men nej, det räcker inte! Det räcker inte på långa vägar!
Det har faktiskt precis börjat.
Kvinnor har hållit tyst i så många år... sen begynnelsen... och klagat i nån vecka typ.
Pandoras ask öppnades och berättelserna väller fram.
Och ju mer vi berättar, ju mer vi lyssnar på andra, desto mindre kan vi backa.
Nog är nog. Nog är nog nu!
Om män inte förstår skillnaden på flirtande/ raggande och på övergrepp så ska de kanske ägna sej åt någonting annat tills de gör det. Frimärkssamling eller att titta på gulliga kattklipp på Youtube exempelvis.

Män ska överhuvudtaget inte lägga sej i när och var gränsen går för kvinnor.
De ska ge fan i att ifrågasätta. De har inte levt som flicka och kvinna en enda dag och de har därför ingen aning.
När jag tänker på det första övergreppet jag minns, har berättat om det tidigare flera gånger, men det var när jag var 8-9 år och på ett släktkalas. Jag skulle sova hos min moster och alla andra stod i hallen och var på väg hem.
Min mosters man klämde upp mej mot en vägg, tog på mina begynnande bröst under tröjan, kysste mej med tunga och allt... verkligen allt jag minns... var skammen!
Rädslan att någon sett. Att någon skulle anklaga mej för att ha förfört honom.
8-9 år gammal tog jag redan fullt ansvar för en vuxen man (och släkting!) sexualitet och lust. Att han inte kunde tygla sej.
Och det, det mycket mer än själva händelsen, bränner fortfarande i mej.
Älskade lilla barn.
Jag har hört många många kvinnor berätta samma sak. Och jag har känt skammen över liknande händelser även som vuxen. Men att ett litet barn, en flicka som inte ens nåt puberteten, känner denna skam är så förfärligt.
Jag hoppas att mina döttrar om det hänt dem när de var små högljutt skulle ropat "Mamma, vet du vad X gjorde mot mej!" men jag är inte säker. Jag är tyvärr inte alls säker.

Män ska sitta still i båten och lyssna. De ska lyssna tills de förstår.
Det räcker fan inte än!

torsdag 19 oktober 2017

Ett maskrosbarn



Ni är (åter) kassa på att kommentera här inne men jag har fått många värmande kommentarer på inlägget om hur institutioner för unga ser ut nu och då på andra håll. Tack.
Rätt ofta får jag kommentarer att jag är stark som klarat mej genom livet, att jag skulle vara ett maskrosbarn.

Och visst, jag har sett en del som kanske inte alla barn gör. Jag har kanske (förhoppningsvis?) råkat ut för fler övergrepp än vad genomsnittet gör men det är oxå så att jag kanske skriver om det som fastnat (varit jobbigt) och oftast i sammanhang när jag vill belysa något annat. När jag använder mej själv som exempel i diskussioner.
Jag har många ljusa barndomsminnen oxå och för mej är ett maskrosbarn någon som verkligen klarat sej i livet trots noll förutsättningar eller stöd.
Jag tror att mycket av det som varit svårt i mitt liv är något jag delar med många andra. Komplicerade nära relationer, frånvarande fäder, missbruk i periferin, utanförskap och så vidare.
Alla människor bär på sina historier och alla människor har sina kors att bära.
Det som varit svårt för mej är kanske en bagatell för dej och tvärtom.

Vad har räddat mej?
Svårt att säga. Många faktorer tror jag. Starkt driv och vilja är nog det minsta.
Tur till stor del. Min feghet som jag så ofta förbannat höll mej från att göra saker... testa saker... som jag kanske annars gjort.
Min man absolut. Vi träffades unga, bara femton, och kom båda från varsin rätt dysfunktionell familj, vi var båda på gränsen till att balla ur. Att vi fann varann och för varandra ersatte mycket av det som alltid fattats betydde en hel del.
Att vi blev föräldrar tidigt likaså. Vi var sjutton år, men vi har båda alltid satt barnen först fast på olika vis.

Sen fanns det vuxna människor i min omgivning som såg mej, platser som var trygga, familjer som visade hur det kunde vara.
Min morfar var en sådan person. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är tillsammans med honom. Han lärde mej simma, han lärde mej cykla, jag var med utomlands varje sommar, han visade mej... varje dag när jag var liten... att jag var hans prinsessa. Den finaste som fanns i hans värld.
Vi fick en mer komplicerad relation när jag blev tonåring men jag var alltid morfars flicka ända till demensen tog honom och han inte längre kände igen mej.
Jag miste honom, precis som med min bror, flera år innan han döden dog på riktigt.
Min mormor var på alla sätt min riktiga mamma. Hon och jag hade en än mer komplicerad relation och det finns stunder å minnen som är svåra att uthärda och där hon bär "skuld" till att jag blev den jag blev. När hon blev arg straffade hon med skuld och med att överge. Hon kunde hota med att ta livet av sej pga mej, hon kastade ut mej på gatan upprepade gånger. Hon gjorde mycket som är oförlåtligt mot ett barn.
Men hon var oxå den varma, den kärleksfulla, den jag ringde när livet blev svårt.
Hon var den som strök mej över kinden, som i hela mitt liv pussade mej på munnen och som alltid ryckte ut (knorrande ibland) när det behövdes.
Den som bannade och förmanade men som älskade mej. Kanske älskade mej mest.
Jag saknar henne så oerhört.
De allra varmaste relationerna är inte per automatik de enklaste.

Så nej, jag är inget maskrosbarn. Jag är nog väldigt mycket som du.
Bara lite mer melodramisk och med blogg :)

Puss/ Asta

Paybacktime...



Det verkar onekligen vara så. Åtminstone för somliga.
Tiden har kommit. Klockan har slagit. Den feta damen har sjungit.
Paybacktime för två kända män som enligt en mängd vittnesmål visat sej vara sexistiska, kvinnohatade drägg.
Fredrik Virtanen (Aftonbladet) har valt att ta timeout enligt sin arbetsgivare idag.
Martin Timell (Tv 4) är tills vidare satt ur tjänst.
Mmmm.
Man skulle bra gärna vilja vara en liten fluga på de där herrarnas väggar.
Jag känner med deras familjer, med fruar och barn, men vad det gäller karlslokarna så ska de bara ha det. Det å mer taggtråd där till.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven. Jag tror på kvinnorna som pekat ut de båda herrarna, det är inte det...
Jag är normalt emot uthängningar på nätet.
Det är domstolar som skall döma och de skall döma efter bevis. Var och än är oskyldig tills motsatsen bevisas. Så måste en rättsstat fungera.
En människa skall inte godtyckligt dömas av folket utefter rykten och hörsägen, sånt pysslar stater med som vi inte gärna vill identifiera vårt rättssystem med.
Å andra sidan. Män som Virtanen och Timell har det ryktats om i åratal.
Cissi Wallin polisanmälde våldtäkten flera år efter att den begåtts och Virtanen friades... så klart. Så lång tid efter står ord mot ord å det har ingen hamnat i finkan över.
Timell har varit på tapeten vad det gäller snack om sexuella trakasserier och misshandel av sin fru fler gånger än Äntligen hemma har haft säsonger.
Nån gång måste de straffas för vad de utsatt alla dessa kvinnor för.
Och blir det inte med fängelse så får det väl bli genom att deras goda namn dras i smutsen då.
Fel med folkliga domstolar ja. Men hur fel är det inte att kräva att brottsoffer dessutom ska tiga still?

Jag har själv många många gånger dagdrömt om att konfrontera en del av de män som utsatte mej som ung. Tyvärr vet jag inte vad de heter. En del av dem hade förnamn då, en del var främlingar.
Men jag har drömt om att ringa på dörren mitt i fredagsmyset eller dyka upp på jobbet på eftermiddagsfikat och bara "Tjena! Minns du mej?"
Jag förstår behovet av hämnd. Av att slå tillbaka.
Men för min del är det oxå... åtminstone i ett par av fallen... en genuin undran.
Förstår han nu vad han utsatte mej för? Har han tänkt på det någon gång? Har det på något sätt plågat honom senare i livet?
Tyvärr tror jag svaret på frågorna är nej.

Puss/ Asta

tisdag 17 oktober 2017

På et igen


Anneli Lodéns foto.


Idag var första gången som jag sprang efter förkylningen. Har kvar en del slem i luftvägarna och därmed en del hosta men värst är det med motivationen.
Inte alls lika pepp som när jag tvingades till vila för 1½ vecka sedan.
Jag tog min kortaste runda, 3 km och jag sprang den långsamt, och ja det funkade men var inte alls så där kul som sist. Jag får helt enkelt ligga i och hoppas att det vänder snart. Alla de där fördelarna och vinsterna jag såg då finns ju kvar.

Paulo Roberto säger rätt mycket dumt. Men han brukar säga något i stil med att om man bara ska träna när vädret är fint och man själv utvilad å sugen så blir det inte många tillfällen.
Det gäller alltså att hålla i även de blåsiga, kalla, regniga, trötta, sura dagarna.

Jag är ordentligt klen i kroppen. Jag har aldrig varit vältränad men så här ur form har jag aldrig varit. Trots att det bara blev stillsamma tre kilometer idag (och sen fyra kilometer hundpromenad) känner jag mej trött i ryggen. Inte ont direkt mer sånt där "febermol" ni vet. Riktig träningsvärk kan vara så där lite gottont.
En smärtsam påminnelse på att man varit duktig. Men detta får mej bara att känna mej klen och usel.
Det i sej blir en sporre. Jag är faktiskt inte 80 år och jag vägrar bli så här gammal i förtid.
Jag tror, att om man skall genomföra en förändring (och särskilt om det är en motig en) så gäller det att ha ordentligt klart för sej varför. Varför det är viktigt och vart man vill nå. Vad målet med förändringen är.
Och jag HAR det där klart för mej.

MÅLET är denna gång inte att tappa X antal kilon, nå en viss distans eller en viss tid. Målet är att få in träning till en naturlig del i vardagen. Att det ska bli självklart för mej att springa tre gånger i veckan.
Just tre gånger/ vecka tror jag är genomtänkt och bra.
Det är tillräckligt ofta för att ge resultat och för att det inte hinner gå för lång tid emellan. Men det är oxå realistiskt, fler gånger kommer jag inte att fixa alla veckor eftersom jag jobbar rätt mycket. Och jag vill inte ha ett mål jag ständigt misslyckas med. Att lyckas är viktigt.

ANLEDNINGEN är just det jag skrev om ovan i första hand. Jag är fyrtioåtta, inte sjuttioåtta. Och sjuttioåtta är nog mer sanningsenligt om man skall mäta min nuvarande fysiska ålder. Det är viktigt för mej att orka vara en aktiv mormor/farmor och jag är ju dessutom förälskad i den stora rasen Dogue de Bordeaux som kräver en viss fysik. Ska jag orka ytterligare en eller två sådana efter Gottfrid så är det skärpning som gäller.
Dessutom vet jag att jag behöver det mentala skyddet som löpning ger.
Jag vill bygga styrka inifrån och ut. Bli en starkare människa på alla sätt.

Då och då swishar fåfänga tankar förbi. Dotterns kommentar från Greklandsresan om att jag "fått en tantkropp" kan fortfarande bränna till.
Jag försöker att ignorera de tankarna. Ignorera tankarna på hur löpningen kan forma om min kropp.
Jag fastnar lätt i en ond kroppsföraktsspiral där jag drar in på mat och nojar över kilon på vågen.
Och ytan är för mej flyktig motivation. Skulle jag springa för att bli smal så skulle jag inte orka hålla i många veckor så nej fokus på det viktiga... mental och kroppslig styrka.

Vill du förändra någonting? Ska vi kämpa ihop?

Puss/ Asta

Under statens vingar.



Jag var tolv år, hann fylla tretton, när jag placerades på ett ungdomshem några mil från min hemstad. Jag placerades där enligt LVU, det vill säga Lagen om vård av unga och varken jag eller min vårdnadshavare hade något att säga till om.
Min mamma blev informerad om att antingen kommer jag dit frivilligt eller så blev jag hämtad av polis.
Tillsammans med min mamma och en socialsekreterare åkte jag dit.
I och med detta tog staten tillfälligt över vårdnaden om mej.
Blev min mamma och pappa. Blev den som skulle sörja för att mina behov av alltifrån mat till uppfostran tillgodosågs.
Det gick så där milt uttryckt.
De andra intagna på hemmet var i huvudsak killar. Samtliga flera år äldre än mej.
Jag har aldrig, varken förr el senare, sett så mycket droger.
Där placerades alltså en ung destruktiv tjej, ett barn.
Möblerna i våra rum var fastskruvade i golv och väggar.
Fönsterna fick inte att öppna.
Det utbröt ofta bråk mellan de intagna. Ibland våld från personalens sida.
Jag fick en sömntablett som hette Mogadon till natten. Den är vanebildande. Nämnde jag att jag precis skulle fylla tretton?
Staten tog över min vårdnad. Staten tog över ansvaret för mej.
Och inom institutionens väggar rökte jag hasch och utnyttjades sexuellt av äldre intagna killar. Inte en gång. Regelbundet.
Man behöver inte precis vara nobelpristagare för att räkna ut sårbarheten hos en ung ensam flicka som hamnar i ett gäng av äldre killar med betydligt mer erfarenheter av droger och kriminalitet.
Visst fanns det eldsjälar bland personalen. Jag minns en äldre man som tog med mej hem till sej å sin fru korta stunder så jag fick gosa med hans hundar och sitta ner i deras hemtrevliga kök. Jag minns en annan manlig vårdare som lärde mej bugga. En kvinnlig vårdare som blev som en jourhavande storasyster som jag kunde anförtro mej åt och som stod upp för mej på ett sätt få vuxna hade gjort innan.

Jag hade vänner som liksom jag varit på olika behandlingshem för unga.
Jag har släktingar.
Alla berättar samma historia. Den om hur staten tar över ansvaret från föräldrarna och sedan bokstavligen suger på att göra jobbet.Faktiskt är jag själv den enda som jag känner till som klarat sej hyfsat och som inte blivit ytterliga förstörd av denna "vård och behandling."
Det borde väl ändå  vara ett rimligt minimikrav? Att ungarna inte ska må sämre där än i sitt hem? Att de ska vara bättre rustade när de kommer ut än när de kom in?
Att jag klarade mej så bra har jag delvis min unga ålder att tacka för. Jag var för liten... fick inte hänga med på mycket dumt som hittades på. Som när hela gänget stal en bil, rymde och drog iväg på en brottsturné. Då lämnades lilltjejen kvar.

Detta var -82 om jag räknat rätt. Uppenbarligen har ingenting förändrats.
Med förfäran läser jag om alla självmordsförsök som inträffat på svenska ungdomshem. 18 stycken bara i år. En trettonårig flicka som efter häkteslik behandling slutligen tar sitt liv. Under statens ansvar och beskydd!
Om staten inte lyckas bättre vore det kanske en idé att frånta dem ansvaret och helt enkelt stänga igen denna typ av verksamhet.
Jag förstår själv att det inte är rimligt men det är å andra sidan lika orimligt att de får fortsätta göra ett lika uselt jobb som de gör nu och har gjort i decennier!

Jag blir så förbannad!

Puss/ Asta