Inspirerande ord på vägen

 Jag har alltid varit en människa med lättriggad ångest.
Den där lilla ungen med "ont i magen" som de aldrig fann nåt fysiskt fel på.
Minns att mamma var tokig på mej efter ännu ett besök på akuten som inte gav någonting.
Sedan många år äter jag en låg dos antidepressiva för att hålla mej något jämnare i humöret och det har fungerat bra.
Bra ihop med att jag alltid haft ganska höga krav på mej att inte hänge mej åt självömkan i längre perioder utan ta mej vidare.
Skärpa till mej helt enkelt.
Resa mej på 9. Det har jag satt en ära i. 

Men sista veckorna känner jag att det inte går. Jag kommer bara upp på knä hur jag än kravlar med mina stela höfter.
Det är inte bara Bente, det är inte bara min livssituation, det är inte bara omvärlden, det är nåt mer.
Ett tungt jävla täcke av nervositet, ledsenhet, hopplöshet som jag inte finner någon väg ut ur. Att vakna varje morgon med en stor tyngd över mej och att inte hitta ut.
Jag finner ingen jävla väg ut.
Inspirerande ord så här en bländade vacker försommardag va?

Har jag en depression? Eller vad är detta självförakt för någonting? 
Varför känner jag mej sämst i världen? Oduglig i alla mina roller.
Ful. Dum. Misslyckad.
Jag som alltid sagt att mina antidepressiva gör det svårt att gråta lipar hela tiden, har en gråtklump i halsen precis jämt.
Orkar inte träffa människor och far samtidigt dåligt av att vara själv.
Känner mej ensam på jorden.
Skriver sån här jävla skit på nätet!!! 

Jag är van vid att ta tag i mej själv. Göra det jag kan med hyfsat deppiga gener (jag hade aldrig i älgvete fått gå i avel om jag var labrador.)
Jag sover mycket. Jag är ute och rör på mej varje dag. Jag äter... hm, inte bra men jag äter, jag dricker ingen alkohol sedan 10 månader tillbaka. Jag är inte den som måste putsa diskbänken innan jag unnar mej att sitta ner och jag är bra på att säga nej till övertid och annat jag inte vill.
Jag försöker, men ingenting hjälper. 

Och med dessa peppande ord skickar jag ut er i världen mina nyponroser. 

Puss Asta

En alldeles speciell sorg efter en alldeles speciell individ

För två veckor sedan, den 16:e april 2025 strax före klockan 12 drog min bästa vän sitt sista andetag här i vårt kök.
Det gick lugnt till, hon åt godis till hon somnade och märkte mycket lite av vad som hände. Hon var omgiven av mig och två av mina döttrar som jag gett gråtförbud innan hon vad borta, men vår ångest kände hon ändå av så klart.
Min bästa vän hade fyra tassar och en svans. Hon hette Bente-Nora och var 7½ år.Alla hundar är sina egna och får en alldeles speciell plats i våra hjärtan, det vet alla som haft fler än en hund. Varje ny hund öppnar en ny dörr i ens hjärta och när de går tar de för alltid med sig en del av ens själ. 
 

Bente-Nora var one of the kind på så många vis.
Hon kom till mig när hon var 14 månader, fyra dagar efter att jag förlorat min förra hund Gottfrid. Hemmet var för första gången på väldigt länge tomt på hund och jag var på riktigt redo för psykakuten av sorg.
Jag hämtade henne hos uppfödaren i Norge, dit hade hon kommit tillbaka, mager å rädd för det mesta efter en skitstart i livet.
Jag gjorde det på vinst och förlust utan att veta om det skulle hjälpa mig, jag behövde en hund.
Första natten sov vi i soffan, hon på min arm och sakta sakta började det som skulle komma att bli en fantastisk vänskap och en vidunderlig kärlek. 

Jag uppfostrade Bente-Nora väldigt lite. Hon kunde inte många trick.
Hon var inte road av att "leka cirkushund." Hon behövde inte fostras.
Hon drog inte i kopplet. Hon ignorerade folk ute. Hon hade väldigt lite jakt i sig.
Hennes rädsla löstes av min kärlek och den tillit hon fick till mig. Hon litade helt enkelt på att om jag var lugn var det lugnt. Jag tog hand om henne.
Hon är mitt bästa bevis på att det förlegade pratet om Alfa och att vara en handfast ledare än nonsens och förlegade dumheter. En hund följer den som ger den mat, kärlek och tar ansvar för situationen.
Bente hade en mycket speciell färdighet som hon lärde sig själv.
Hon blev till en terapihund, inte bara för mig utan för alla hon älskade.
Hon visste hur hon skulle få en människa lugn.
Hon kunde härbärgera ångest och gråt utan att bli orolig och man kunde luta sig mot hennes starka bröst till man var klar.
Och som hon har fått ta mina tårar, lyssna på min oro och ångest.
Alltid med samma milda lugn. 

Att sörja en hund.
En individ du på förhand vet att du förmodligen kommer att överleva.
En hund men också den individ som du under många år är den som du pratar, umgås och skrattar med mest. Som gett dig all sin tillgivenhet, sitt sällskap, sitt beskydd.
Det är som Göran Greider skriver i sin bok "Stinas bästa vän" en sorg som sitter i kroppen. I muskelminnet. Och med det blir sorgen på många sätt mer mer intensiv än när en mänsklig vän dör.
Bente-Nora var den jag...bland människor och djur... litade allra mest på och även så här två veckor efter hennes död gråter jag, flera gånger per dag, av att hon fattas mig så ofantligt.
Jag skulle gjort vad som helst, betalat vad som helst för att få behålla henne.

Skillnaden mot när Gottfrid dog är att nu har jag ytterligare en hund.
Min Lill-Märta.
Samma ras som Bente-Nora men helt annorlunda. Om Bente var en teapeut är hon ett lyckopiller. Alltid glad, alltid med på allt men ung i sinnet och gråter jag så flyr hon. Hon är min bebis där Bente var bästa vännen.
Men jag är så tacksam att jag har en hund kvar, min lilla galenpanna som går på promenader med mig, lyssnar uppmärksamt när jag pratar och sover sked med mig på natten.
Hon hjälper mig vidare med all sin kärlek och glädje.
Och det måste gå. På nåt sätt måste det gå att klara livet utan min Bente-Nora, den vackraste av alla själar. 

Puss/ Asta