Jag har alltid varit en människa med lättriggad ångest.
Den där lilla ungen med "ont i magen" som de aldrig fann nåt fysiskt fel på.
Minns att mamma var tokig på mej efter ännu ett besök på akuten som inte gav någonting.
Sedan många år äter jag en låg dos antidepressiva för att hålla mej något jämnare i humöret och det har fungerat bra.
Bra ihop med att jag alltid haft ganska höga krav på mej att inte hänge mej åt självömkan i längre perioder utan ta mej vidare.
Skärpa till mej helt enkelt.
Resa mej på 9. Det har jag satt en ära i.
Men sista veckorna känner jag att det inte går. Jag kommer bara upp på knä hur jag än kravlar med mina stela höfter.
Det är inte bara Bente, det är inte bara min livssituation, det är inte bara omvärlden, det är nåt mer.
Ett tungt jävla täcke av nervositet, ledsenhet, hopplöshet som jag inte finner någon väg ut ur. Att vakna varje morgon med en stor tyngd över mej och att inte hitta ut.
Jag finner ingen jävla väg ut.
Inspirerande ord så här en bländade vacker försommardag va?
Har jag en depression? Eller vad är detta självförakt för någonting?
Varför känner jag mej sämst i världen? Oduglig i alla mina roller.
Ful. Dum. Misslyckad.
Jag som alltid sagt att mina antidepressiva gör det svårt att gråta lipar hela tiden, har en gråtklump i halsen precis jämt.
Orkar inte träffa människor och far samtidigt dåligt av att vara själv.
Känner mej ensam på jorden.
Skriver sån här jävla skit på nätet!!!
Jag är van vid att ta tag i mej själv. Göra det jag kan med hyfsat deppiga gener (jag hade aldrig i älgvete fått gå i avel om jag var labrador.)
Jag sover mycket. Jag är ute och rör på mej varje dag. Jag äter... hm, inte bra men jag äter, jag dricker ingen alkohol sedan 10 månader tillbaka. Jag är inte den som måste putsa diskbänken innan jag unnar mej att sitta ner och jag är bra på att säga nej till övertid och annat jag inte vill.
Jag försöker, men ingenting hjälper.
Och med dessa peppande ord skickar jag ut er i världen mina nyponroser.
Puss Asta
