Funderar ni nångång på vem ni är bortom era roller?
Tanken är svindlande. Det GÅR nästan inte.
Hela livet har man varit någon annans.
Mammas ganska ovälkomna dotter. Pappas mycket ignorerade dotter.
Mormor & morfars prinsessa.
Min makes fru.
Mina barns mamma. Den rollen är allra svårast att frigöra sej ifrån, för vem el vad vore jag om jag aldrig fått mina barn? Hemska tanke.
Mormor & farmor.
Gottfrids matte.
Väninna.
Min valda brors syster.
Allt det. Men bortom det?
Svårt...
Kvinna.
Omvårdande.
Stridfull.
Pk.
Djurkär.
Inte så barnkär.
Extrovert.
Och introvert.
Utan mina roller. Utan min barndom. Mina barn. Mina erfarenheter vore jag förstås någon helt annan. Ibland funderar jag på vad det skulle gjort med mej om jag varit mina föräldrars älskade prinsessa.
Vilka andra val hade jag gjort då? Vart hade livet fört mej?
Förmodligen på helt andra vägar.
Min make har en lika trasig familj som jag.
En pappa som visserligen fanns men var alkoholiserad och långt borta.
En svag och kylig mor som aldrig stod upp till försvar och aldrig tog upp i famnen.
En styvpappa som avskydde det lilla barnet redan från början.
När vi möttes jag å min man... som kantstötta femtonåringar... var jag rejält på glid och han påväg åt fel håll.
Vi räddade varandra. Vi blev varandras familj.
Vi lagade varandra. Höll ihop varandra.
Och vi byggde något nytt.
Det blev inte perfekt.
Vi har gjort fel så många gånger.
Det har inte alltid varit enkelt. Knappt nångång har det varit enkelt.
Men vi var två trasiga tonåringar som räddade varandra och som skapade åtminstone bättre förutsättningar för våra barn än vad våra föräldrar gjort för oss.
Jag skriver sällan om min man. Vissa läsare tolkar in en hel del i det där, men nu ska ni få höra...
Jag älskar honom för att han räddade mej.
Jag älskar honom för att jag fick rädda honom.
Jag älskar honom för att han har stannat kvar. Kämpat, stridit, vägrat ge upp.
För att vi byggt upp en familj tillsammans.
Vem vore jag utan dem?
Det går inte att besvara.
Puss/ Asta
