Jag

Jag funderar så mycket. På vem jag är. Vem jag inte är. På vad jag har för bra och för dåliga egenskaper. Hur jag reagerar, varför jag gör det.
Jag vet att det finns många flickor, kvinnor, tanter som lägger en massa energi på sitt utseende. Jag gör det med emellanåt, men det är framför allt det inre som är ständigt under lupp.
Bra dagar kallar jag mej för analytisk. Det är ju nåt bra! Stark självkännedom!
Toppen.
De flesta dagar skulle jag nog snarare kalla mej för neurotisk. För det finns något neurotiskt i att ständigt navelskåda den egna personen.

Jag skulle inte kalla mej för en bra människa.
Dom har jag en hyfsat bra inre bild av hur de ser ut och vilka egenskaper dom besitter.
Men jag skulle inte heller säga att jag är en dålig människa. Absolut inte.
Jag är en produkt av gener, uppväxt och någonting eget och (eftersom jag då lägger några timmar om dan på det här) har jag en hyfsat bra bild av vad som är vad. Alltså varifrån jag fått mina svagheter, mina rädslor, mina brister.
Jag har jobbat oerhört hårt med dem och en del saker fått riktigt bra pli på, annat inte rått på ett dugg.
Mitt bekräftelsebehov från män att de finner mej attraktiv och knullbar har i princip helt försvunnit. Kanske har bekräftelsebehovet bara bytt skepnad och flyttat sej från "män" (vilka som helst) till människor i min innersta krets.
Kroppsliga komplex är jag så botade som det går att bli ifrån i ett patriarkalt västerländskt samhälle där ungdom och yta är närmast heligt. Jag är i princip aldrig avundsjuk på någon. Jag ser gott i människor. Jag försöker förstå.
Jag har ett bättre tålamod.  Jag är... ha ha tro det eller ej... psykiskt stabilare.

Men vissa saker rår jag inte på. Min ångest för att bli övergiven är en sådan sak. Min skräck för att inte räcka till. Min konstanta oro som alltid mal tyst inom mej att inga segrar någonsin är vunna utan att allt lurar på mej.
Vilka segrar undrar kanske ni?
Ja alltså rädslan för missbruk har jag ju burit sedan jag var barn.
Att bryta förbannelsen av såriga relationer mellan mor och döttrar som funnits i min släkt i vart enda jäkla led sedan hedenhös.
Att bli ensam. Att bli avslöjad som fejk.

Jag hade en kollega på medicin. Hon var som en mamma för mej (Hej hej mammsen om du läser.) Hon sa ofta "Du grunnar för mycket flicka, det är inte bra att tänka så där mycket." Men det är helt enkelt sådan jag är (och alltid har varit), och jag tror att det ibland uppfattas som mer depressivt än vad det är.
Mitt vemod och min svärta går lixom hand i hand med min humor och mitt bus.
Jag är en dubbelbottnad person och det tror jag de flesta är.

Hur uppfattar du som läser mej?

Puss/ Asta

Gravsnack

Min mamma ringer hundra gånger om dan.
Jag svarar en gång i veckan.
I kväll var en sån gång och vi talade så innerligt om liv och död.

Vi talade om min bror. Han är ännu inte begravd så vi pratade om hur och när och var han ska begravas.
Och jag sa att om... om jag dör före henne... så vill jag begravas i en enkel pappkista (jag tycker det är horribelt att köpa träkista för 7-10 000 kr som eldas upp), det som går skall doneras, min Märta ska med mej i urnan och blandas med min (hur kriminellt det än blir), Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då"  och psalmen "Blott en dag" ska spelas och jag vill ha vita liljor på min grav. Därefter skall jag ha ölkalas.
Mamma krånglade å stod i, sa att hon kommer dö 20-30 år före mej men hon lovade att om... OM... det händer så ska hon se till att det sker. Framför allt Märta delen.



Min mamma älskade Märta. Hon var  mycket speciell Märta. Hon var bråkig och störig, rent av farlig mot många men hon älskade sin flock. Och i Märtas flock ingick min mamma.
Minnesbilderna av dem två gör ont. Det var så mycket kärlek. Ingenting gjorde Märta så lycklig som när mormor kom. Märta tyckte inte om människor utom familjen, mamma tyckte inte om hundar men dom två... dom två älskade varandra.
Mamma bekände för mej idag, att näst Jonas är Märta hennes svåraste förlust i livet.
Värre än när hennes föräldrar dog. Hon hade ett sådant inflytande på oss som hon älskade.
Om min mamma dör före mej... vilket är väldigt mycket mer troligt... så kommer hon få en del av Märta med sej i graven. En uppoffring. Det är den ultimata kärleksförklaringen från mej till min mamma, den största gåvan. Men en rättvis sådan.

Jag mår inte bra. Ni som känner mej vet varför. Och i stunder som denna är saknaden efter mitt ankare större än annars. Så om jag dör, ta för fan inte fel hund (jag har aska efter två hundar i bokhyllan.)

Puss/ Asta

Den ovillkorliga kärleken

 

Jag grunnar mycket över föräldraskapet i dessa dagar. Alltså det föräldraskapet till det vuxna barnet.
Lotta Grey alias Vimmelmamman skrev på sin instagram:  "Det bästa som hänt mej. Så säger vi ofta om vårt föräldraskap. Ibland tänker jag att det är övermäktigt att bära. Att de inte får vara själva anledningen till att vi existerar. Vi måste alltid ha huvudrollen i våra egna liv."

Om det är sant så har jag misslyckats. Jag har misslyckats där.
Mina barn är HELA min värld. Jag växte upp med dysfunktionella föräldrar och inget mål har någonsin varit så stort för mej, så självklart, som att mina barn ska känna att de ÄR just hela min värld.
Jag har älskat dem villkorslöst, på fyra olika sätt, men lika mycket och lika högt och jag har någonstans förväntat mej samma ovillkorliga kärlek tillbaka.
Jag inser nu att jag saknat den mer än jag trott. Mina föräldrars ovillkorliga kärlek och att jag trott mej kunnat förhandla mej till den av mina barn. Att de skulle kunna laga ett hål.
Men den enda som faktiskt kan ge ovillkorlig kärlek är föräldrar. Barn kommer alltid ha en annan och högre prioritet.

Jag var sjutton år när jag blev mamma. Sjutton år och jag hade inte sett ett spädbarn på vykort. När min förstfödda lades kladdig på mitt bröst efter en förlossning som kändes bra mycket mer än den mamma utlovat som mensvärk läkte ett hål i mej.
Jag var så ung men hade ändå väntat ett helt liv på henne.
Det är stort alla gånger man får barn, men mamma för första gången blir man bara en gång. Den där "aha upplevelsen" om hur stor kärlek som är möjlig får man bara en gång.

Jag är 48 år och mina barn (och barnbarn) är anledningen till min existens. Långt mer än de flesta jag känner.
Det är fint och gott men det får inte vara nog.
Jag måste finna fler anledningar till att leva och att skratta.
Jag är mamma med hela min existens och långsamt börjar jag komma till insikt att det kanske inte är det bästa. Att jag i min jakt att kompensera en olycklig barndom går för långt i den ovillkorliga kärleken.
Jag har en karriär.
Jag har vänner... jag vill ha fler.
Jag har en hund
Jag har (oopps) en man.
Jag är jag. Oxå. Inte bara mamma, mormor å farmor.

Puss/Asta