Bra nog

 

Upptäckte en ny härlig blogg idag. För sån är jag som skriver på ett roligt sätt om föräldraskapet så som det faktiskt ÄR... inte bara lull lull och puttinuttigt.
Nu var det ju förvisso ett tag sedan jag var småbarnsmamma. Asta har gått å blivit tant, fått vuxna ungar och behandlar nu sina fyrbenta inte bara som småbarn utan som blåblodiga småbarn. Prinsar och prinsessor.
Men ännu har inte demensen käkat upp min hjärna fullständigt och visst minns jag... bitvis... hur det var.

Jag började ganska ambitiöst som 17 årig förstagångsmamma. Mest för att bevisa att jag faktiskt dög!
Nej, det var inga hjärnspöken som sa mej att jag inte gjorde det utan livs levande människor.
"Hur ska detta gå?!" "Åhhh du är då duuuuktig, så duuuuuktig du är som kan byta en bajsblöja."
Typ,
Så jag gjorde barnmaten själv. Frös in smakportioner. Morot. Palsternacka. Banan och hallon.
I början... sen köpte jag färdigt. Ibland i alla fall. Findus färdiga gröt var guld 04:00 när hungriga barn vaknade och bröstmjölken sinat.
Jag bakade med barnen. Jag gjorde färgglad playdoo lera. Jag samlade på pysselsaker, allt från kottar å stenar till piprensare och såna dör runda pappkulor. Vad heter det... flörtkulor?
Jag var MYCKET pedagogisk. Läste massor av sagor. Spenderade massa tid med dem. Kramades mycket.

Men...
♥Jag rökte under fläkten ( detta var -90 tal.)

♥Jag drack alkohol ibland när barnen var med.

♥Jag kunde bli tokarg på ungarna... till o med mitt inne i affären.
En gång blev jag så arg på min yngsta som var 4-5 månader å väckte mej gång på gång på gång att jag resolut satte henne i spjälsängen (där hon aldrig sov) smälde igen dörren, satte på musik och ignorerade henne. Jag höll på att bli farlig å tokig. Efter en kvart hade jag återvunnit lugnet.


♥ Jag var inte helt rättvis

♥ Jag lät dem klä av sej nakna på kalas. Särskilt dotter nr II hade en fabläs för det.

♥ Jag lät dem åka på den höga ruschkanan utan att krypa bakom och vakta som de flesta andra föräldrarna gjorde och ibland trillade de å slog sej. Mina barn alltså, inte de andra föräldrarna.

♥ Jag avskydde att vara klassförälder och tyckte... faktiskt... det var rätt trist att följa med till skolan och "se hur en dag såg ut." Grill å leksamkvämen i slutet av terminerna hoppade jag inte heller jämfota över.

♥ Jag missade ofta att det var utflyktsdag varpå mina stackars ungar fick vanlig macka och färdigblandad saft som matsänk och inte alls piffiga pannkakor eller varmkorv på termos.

♥ Jag lät dem passa varandra, ta ansvar för varandra, hjälpa till i den mån de fixade det.

♥ Jag lät dem gå den korta men mörka vägen hem från sina eftermiddagsaktiviteter själv.

♥ Jag lät dem höra mina och makens mindre mogna gräl.

♥ De har sett mej gråta, skratta, våndas

Jag har förmodligen gjort en massa fel med mina ungar.
Men vet ni vad, de blev världens finaste ungar och så där skitstora men har de inte av att jag ibland glömde skicka med frukten till fruktstunden.
Förmodligen måste jag ha gjort en hel del bra saker oxå?!
Eftersom de fyra i princip är de finaste människorna jag vet!

Puss/ Asta

Liten prins som har ont...

 

Min lillprins har ont ikväll och det känns inte gott i ett modershjärta även om jag försöker ta det lite chill och ge det tid.
Det verkar ha dykt upp i eftermiddags och är väldigt ologiskt.
Ibland skriker han när man lyfter upp rumpen för att hjälpa honom upp i soffan, ibland när man tar emot "vacker tass", ibland när han ligger för sej själv på golvet, särskilt när han ändrar ställning och ska resa sej.
Men ibland skriker han inte alls.
Han ligger utan problem som han brukar på mage med bakbenen rakt ut, jag har böjt och klämt igenom honom utan ett pip i alla leder, nypt igenom ryggraden.
Han beter sej inte smärtpåverkat bortsett från just när han skriker, slokar inte med kroppen, häschar inte som hundar ofta gör då de har ont.
Men han skriker till lite då å då.

Tidigare idag klev han upp på diskmaskinen som var öppnad för att slicka på besticken.
Det gör han alltid.
Vi puttar alltid ner honom.
Eller tar honom i nackskinnet och flyttar honom.
Han brukar dessvärre inte bry sej ett skit.
Idag när maken gjorde så skrek Gottfrid till och morrade samtidigt.
Därefter klev han upp på diskmaskinen igen.
Maken puttade ner honom och lillskiten morrade å bet ifrån för allt vad han var värd.
Sen flydde han bakom mina ben.
Vi tänkte att han bara var en smula kaxigare än vad han egentligen hade mod till men efter det har han skyggat för maken. Alltså i många timmar.
Ihop med smärtorna ikväll tänker jag att det kanske faktiskt gjorde rejält ont när maken flyttade honom och att han trodde sej bli bestraffad?!
Gottfrid är ju bara 17-18 veckor och på inget sätt en tuffing. Å varför skulle han ifrågasätta maken som är mest auktoritär?
Nej, jag tror att det råkade göra ont där o då.

Jag får se på det...
Det sägs att valpar "inte kan ha växtvärk" men jag tycker det låter märkligt.
Han växer dryga kilot i veckan lixom å är ändå rätt skrinn. Benen skjuter iväg med honom.
Det vore konstigt om det inte gör ont ibland.
Minns att barnen var precis så. Vaknade på nätterna och skrek, hade ont i benhinnorna.
Han äter, kissar å bajsar, busar, gosar, tigger och är glad.
Kanske lite mer mammig än vanligt, vill gärna sitta i knät eller ligga nära med kroppskontakt.
Väljer mej framför Märta mer än han brukar.

Uff, kan djuren inte bara må bra så mammahjärtat kan få vara lugnt ett tag.

Puss/ Asta

Egentligen inte...

 

Denna är inte alls min stil.
Kanske är det pengabristen som åstadkommit nån konstig felkoppling i hjärnan relaterad till svår shoppingabstinens men jag är JÄTTE sugen på att testa denna!
Såg den i Amelia och sen hos Louise.

Kanske ihop med grova svarta strumpbyxor, kort skinnjacka och kängor?!

Puss/ Asta